av Patrik Jönsson (SD)
till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)
Trafikverket har fått regeringens uppdrag att planera för en höghastighetsjärnväg som förbinder Stockholm med Malmö respektive Göteborg. Prislappen är satt till dryga 200 miljarder kronor. Samtidigt har regeringen gett samma verk i uppdrag att utreda 300 mil elvägar till år 2040. I båda fallen anges minskningen av utsläpp av klimatgaser som motiv.
I dag beräknas det köra cirka 85 000 tunga lastbilar på våra vägar. En femtedel av dessa kommer från utlandet. Dessa lastbilar beräknas stå för ungefär 20 procent av utsläppen från trafiken. Nu hoppas regeringen att, i och med en satsning på elvägar, kunna minska utsläppen från den tunga lastbilstrafiken med hälften, det vill säga 10 procent av den totala utsläppsmängden från transportsektorn. Detta skulle enligt tillgängliga siffror kosta 37 miljarder för staten att bygga ut, och ytterligare 21 miljarder för åkerinäringarna, i ren teknisk omställning till eldrift.
Ser man på de båda investeringarna vid sidan av varandra, och beaktar deras syften, kan det se ut som om man genom satsningen på elvägar nästan helt tar bort klimatnyttan med höghastighetsjärnvägen. Beaktar man därtill att Trafikverket föreslår att de nya höghastighetstågen i flera fall inte ska stanna på de orter som de passerar, eller att stationslägena av budgetskäl behöver förläggas till upp till en mil utanför stadskärnorna, så kan man även ifrågasätta det regionalpolitiska värdet av höghastighetsjärnvägen.
Visar inte detta att byggandet av höghastighetsjärnvägen, för över 200 miljarder kronor, är en samhällsekonomisk felprioritering?
Med anledning av ovanstående vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:
Vilka samhällsekonomiska beräkningar ligger till grund för regeringen att både vilja satsa på 300 mil elvägar och samtidigt bygga ut en höghastighetsjärnväg för över 200 miljarder kronor?