av Helena Storckenfeldt (M)
till Statsrådet Per Olsson Fridh (MP)
Den lika allvarliga som tragiska utvecklingen i Afghanistan har också satt fokus på svenskt bistånd. Dels hur det används, men också vilka resultat – positiva som negativa – det kan leda till. Regeringens deklarerade linje är ”inte en spänn till talibanerna”. Delar av biståndet till Afghanistan förändras nu från utvecklingsbistånd till akut och humanitär hjälp.
En förklaring till varför Afghanistans armé föll ihop som ett korthus är, enligt professor Bo Rothstein i en debattartikel nyligen, att väst ”inte riktigt förstått hur genomkorrupt den regimen man stött i Afghanistan varit”. I en rapport från 2015 presenterad för Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) menade Rothstein att Sverige ”i stora delar bortsett från betydelsen av korruption och institutionell kvalitet i utformningen av biståndet”. Dessutom menar rapportförfattarna att de aldrig fick möjlighet att presentera rapporten och resultaten för förutvarande biståndsminister tillika tidigare språkröret Isabella Lövin.
Ytterligare en rapport, författad av den brittiske analytikern Adam Pain på uppdrag av EBA, publicerades i dagarna. Rapporten utvärderar västvärldens och särskilt Sveriges biståndsinsatser i Afghanistan. Rapporten målar upp en allt annat än ljus bild och menar att utformningen av biståndet tillsammans med kriget mot terrorismen ”snarare bidragit till än motverkat korruption och underminerat all potential till hållbarhet”.
Givet den negativa händelseutvecklingen i Afghanistan, tillsammans med det faktum att Sveriges internationella bistånd går till många av de länder med högst nivå av korruption i världen, innebär detta att Sverige måste säkerställa att svenska skattepengar inte går till korruption.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Per Olsson Fridh:
Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att säkerställa att svenska skattepengar i form av internationellt bistånd inte bidrar till korruption?