av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Den turkiska staten har på senare år intensifierat sina alltmer aggressiva aktioner såväl mot oppositionella i landet som mot andra länder. Vi ser inte bara räder mot kurdiska politiker utan även hur man klart och tydligt vill visa sig vara det osmanska rikets arvtagare med allt vad det innebär.
I propagandafilmer ser vi det tydligt, men också då förtrycket mot kristna intensifierats samt i samband med att gamla kyrkor omvandlas till moskéer och präster nekas inresetillstånd till landet. Utanför Turkiet har vi sett återkommande kränkningar av internationell rätt genom militära aktioner i såväl Syrien som Irak samt stöd till diverse olika islamistiska terrorgrupper. Utan stöd från omvärlden fortsätter man att rita om landsgränser och sjörättigheter, och man har bland annat provocerat Grekland militärt till sjöss.
Att Turkiet ivrigt verkat för att understödja Azerbajdzjans fruktansvärda och rättsvidriga anfall mot Artsach (Nagorno-Karabach) och Armenien har inte varit förvånande men ändå talande för vilken skurkstat Turkiet kommit att bli. Den röda tråden i Erdoğans olika förehavanden handlar om islamisering, och i grund och botten önskar han återskapa ett storturkiskt islamiskt rike utan oliktänkande eller diverse minoriteter.
I samband med det islamistiska mordet på en fransk historielärare såg vi än en gång vilka radikala och islamistiska tendenser som präglar Erdoğans Turkiet. Den auktoritäre turkiske ledaren uttalade att hans franska kollega borde söka vård och genomgå psyktest, och han uppmanade därefter sina invånare till bojkott av franska varor. Allt detta var ett straff för att Frankrikes president Emmanuel Macron sagt sig vilja bekämpa den radikala och alltmer påtagliga islamismen i Frankrike, som nu senast också inneburit att än fler människor tvingats sätta livet till i ett barbariskt terrordåd.
Det är inte konstigt att många reagerar efter alla grova övertramp vi sett från den turkiska regimen i och utanför Turkiets gränser. I Frankrike har man gått så långt att man kallat hem sin ambassadör från Turkiet. Det minsta vi kan förvänta oss från svenskt håll är att Utrikesdepartementet kommenterar detta, men vi borde även kunna förvänta oss att man lyfter detta direkt med den turkiske ambassadören och tydligt visar solidaritet mot de som drabbas av den pågående turkiska imperialismen
Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Avser ministern att kalla till sig Turkiets ambassadör för att markera eller på annat sätt agera solidariskt gentemot alla de som på olika sätt drabbats av turkiska aggressioner?