av Sten Bergheden (M)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Sedan pensionsreformen trädde i kraft för ungefär 20 år sedan har dessvärre pensionerna blivit allt svagare. Pensioner som andel av slutlön, kompensationsgrad, har sjunkit från den uppsatta ambitionsnivån på cirka 60 procent allmän pension av slutlön till dagens 45–50 procent vid pensionering.
Varken de som ska leva på pensionerna eller politiken kan känna sig tillfreds med att kompensationsgraden sjunkit så pass. Dessvärre syns detta såväl i vår omgivning som i statistiken; allt fler äldre lever på marginalen och har det tufft ekonomiskt.
I sammanhanget kan det också konstateras att det lönar sig allt sämre att arbeta ihop sin pension. Pensionen efter skatt efter ett arbetsliv på dryga 40 år med medelinkomst hamnar i paritet med det som är fullt grundskydd, det vill säga efter lite eller inget arbete. Detta bristande så kallade respektavstånd är ett hot mot pensionssystemets legitimitet.
Ett skyndsamt sätt att på kort sikt stärka pensionärers inkomst efter skatt är att genomföra skattelättnader. Det är också enklare och mer träffsäkert än regeringens inkomstpensionstillägg. Mer långsiktiga vägar som höjda avsättningar till pensioner är också ett sätt som behöver föregås av analys och avvägningar för olika effekter för individer och samhällsekonomin.
Årligen avsätts dock stora summor i pensionsavgifter ovanför intjänandetaket som går som skatt till staten och inte till pensioner. Det handlar om cirka 19 miljarder varje år som regeringen inte använder till pensioner trots att resurserna kommer från just pensionsavgifterna. Att regeringen använder 19 miljarder av inbetalda pensionsavgifter ovanför intjänandetaket till annat än pensionerna bidrar ju starkt till pensionärernas nuvarande situation.
Min fråga till statsrådet Ardalan Shekarabi är:
När avser statsrådet och regeringen att börja använda pensionsavgifterna ovanför intjänandetaket till just pensioner?