av Mats Sander (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Den som kommer till lasarettet med en misstänkt stroke blir undersökt och får profylax, och därefter genomförs en utredning. Samma sak vid en misstänkt hjärtinfarkt.
Med frakturer är det annorlunda. När frakturen gipsats eller spikats får patienten oftast smärtlindring och blir hemskickad. En fraktur innebär fördubblad risk för en ny fraktur. De som lider av benskörhet är framför allt äldre, och majoriteten är kvinnor. Går man in med profylax kan man minimera den risken med 70 procent.
Näst efter stroke är det benskörhet som kräver flest vårdplatser i den svenska sjukvården, och frakturerna kostar enorma belopp varje år. Trots det är man överlag dålig på att förebygga och behandla. Benskörhet är en sjukdom som är kraftigt underbehandlad. Enligt Osteoporosförbundet är det bara 14 procent som får behandling.
Det inträffar ungefär 18 000 höftfrakturer per år i Sverige. I 25 procent av fallen slutar det med att patienten avlider. Hälften får ett bestående handikapp. Kunskapen om osteoporos är stor men åtgärderna för få. Det finns bra och billiga läkemedel, men de används för lite.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att minska lidandet och förbättra osteoporosvården?