av Maria Malmer Stenergard (M)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Det råder i dag en skillnad rörande rättigheter i socialförsäkringssystemet bland utlandssvenskar. Skillnaden består i hur den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) faller ut beroende på vilken arbetsgivare den enskilde har.
I normalfallet nollställs SGI:n när en svensk medborgare flyttar utomlands. Det finns dock vissa grupper som har undantag från denna regel, och det är personer som sänts ut av en statlig arbetsgivare samt biståndsarbetare. Dessa kategorier har separata skyddsregler som innebär att de även vid längre utlandsvistelser får vilande SGI, det vill säga SGI:n nollställs inte och gäller fullt ut vid återkomst till Sverige.
Detta regelverk gäller inte för den som är utsänd av en privat arbetsgivare; där nollställs SGI:n efter tre månader. Särskilt tydligt blir det för en eventuell medföljande som kan behöva pausa sitt eget yrkesliv under en längre utlandsvistelse. Medföljande förlorar sin SGI efter tre månader och behöver återvända till Sverige inom ett år för att behålla sitt försäkringsskydd. Det är en situation som skapar osäkerhet såväl inför, under och efter en längre utlandsvistelse på grund av anställningsförhållanden och familjesituation.
Generellt sett måste det alltid göras en avvägning mellan rättigheter och skyldigheter. Men de skillnader som finns mellan anställningsformerna, eller rättare sagt mellan statlig och privat sektor, upplevs som orättvisa av många svenskar som av olika skäl är stationerade utomlands.
Min fråga till statsrådet Ardalan Shekarabi är:
Avser statsrådet att ta några initiativ för att minska eller ta bort skillnaderna i regelverket kring SGI som beror på om arbetsgivaren är privat eller statlig?