Fråga 2020/21:1902 Sveriges tillgång till rättsläkare

av Lina Nordquist (L)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Sveriges rättsläkare utför rättsmedicinska obduktioner på uppdrag av Polismyndigheten. Rättsläkare bistår vid brottsplatsundersökningar och identifiering av avlidna och genomför kroppsundersökningar av brottsoffer eller misstänkta efter våldsbrott och sexuella övergrepp. Rättsläkarna avger även yttranden om skador och är sakkunniga vid rättegångar.

Det råder en brist på rättsläkare. Tillsammans med andra tjänster inom rättsväsendet kan en brist på denna yrkesgrupp skapa flaskhalsar och därmed dröjsmål. Enligt Sveriges Radio leder bristen på rättsläkare till att väntetiden på deras undersökningar är dubbelt så lång som målsättningen. Framför allt är bristen knuten till rättsläkarintyg kopplade till sexualbrott. 2019 ledde endast 5 procent av anmälda våldtäkter till en fällande dom. Svenska läkare har en oerhört viktig del i att hjälpa människor vars liv har vänts upp på att få nödvändig upprättelse.

Här behövs alla goda krafter. Nyligen sjösattes en ny läkarutbildning. Specialiseringstjänstgöringen ska inledas med bastjänstgöring under minst sex månader. Denna bastjänstgöring väntas från den 1 juli 2021 delas in i block om tre till fyra månader inom primärvård och tre till fyra månader inom akut sjukvård. Utöver det tillkommer möjligheten till ytterligare två tjänstgöringsplaceringar inom andra specialiteter.

Problemet inom det rättsmedicinska området är formuleringen att bastjänstgöringen i den nya läkarutbildningen bör fullgöras ”inom specialiteter där läkaren har egna direkta patientkontakter samt ansvar för utredning och behandling”. Det rättsmedicinska området kan av förklarliga skäl inte beskrivas på det sättet. Inom yrket finns ingen patient-läkarrelation och ingen vård eller behandling. Den snäva formuleringen höjer tröskeln för framtida rättsläkare och kan påverka en ansträngd yrkesgrupp ytterligare framgent.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

 

Överväger regeringen att låta även specialiteter utan behandlingsansvar till del utgöra tjänstgöringsställe under läkares bastjänstgöring?