Interpellation 2020/21:834 Förutsättningar för skärgården att leva året om

av Kerstin Lundgren (C)

till Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

 

I Stockholms skärgård finns omkring 30 000 öar, varav cirka 200 är bebodda. För många är skärgården ett besöksmål under årets soliga och fina dagar. För de flesta med båt, då de flesta öar är väglöst land, utan fast färjeförbindelse.

Skärgården är en del av Stockholms läns betydande landsbygd, men med mycket speciella förutsättningar, som med avseende på restider och transportkostnader snarast liknar byar i Norrlands inland. För att öbygderna ska vara tillgängliga för många under fina dagar krävs grundläggande förutsättningar för de människor som håller öarna levande, nämligen de fastboende året om. De är också viktiga för vårt totalförsvar, som ögon och öron vid inloppet till Stockholms län under hela året. De är avgörande för vårdandet och värnandet av skärgårdens kulturmiljö och miljö.

Förutsättningen för att skärgården ska kunna göras tillgänglig för många är att det finns förutsättningar för de fastboende att få tillgång till grundläggande service i skärgården men också till exempel vattenförsörjning och fungerande avlopp. I Stockholms län har regionen, länsstyrelsen och kommunerna under lång tid sökt säkra förutsättningarna för människor att leva i skärgården året runt genom att satsa på vad som i Regionplanen (Rufs) benämns ”kärnöar”. Det är öar utan fast landförbindelse med tillräckligt stor fast befolkning för att kunna fungera som stödjepunkter för kommersiell och offentlig service i skärgården inom ett inte orimligt långt avstånd med tanke på att det är så oerhört mycket dyrare att färdas på sjön än på land och tar betydligt längre tid.

För en stor del av skärgården gäller många särskilda regler. Frågan om strandskydd är endast en av dessa, men den har stor påverkan eftersom stora delar av öarna dessutom omfattas av utökat strandskydd. När nu beredning pågår gällande Strandskyddsutredningen är det viktigt att ta hänsyn till skärgårdens speciella förutsättningar. Om inte möjlighet ges till att utveckla de skärgårdssamhällen som finns på dagens ”kärnöar” riskeras förutsättningarna för att kunna upprätthålla stödjepunkter för service i skärgården från söder till norr. 

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till miljö- och klimatminister Per Bolund:

 

1. Anser ministern det vara angeläget att säkerställa möjligheterna att utveckla öbygder som i Stockholms skärgård för att upprätthålla service för både friluftsliv och åretruntboende i väglöst land?

2. Vilka åtgärder är ministern beredd att pröva för att nya regelverk inte ska förhindra utvecklingen av skärgårdens landsbygd?

3. Ser ministern skäl att balansera skärgårdens utvecklings- och bevarandeintressen genom att ta stöd i och utveckla begreppet ”kärnöar” som en grund för att differentiera strandskyddsreglerna?