av Amineh Kakabaveh (-)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Förenta nationerna vädjade under den världsomspännande coronapandemin till krigförande i olika delar av världen att upphöra med sina krigshandlingar och ingå vapenstillestånd. Trots denna uppmaning från FN låter aggressiva förbrytarregimer i världen inte vapnen vila.
Det finns till och med en regim som gör tvärtom och i stället intensifierar och utvidgar sina krigshandlingar. Det är Erdoğanregimen i Turkiet, som fortsätter med sina folkrättsbrott. Turkiet har i strid med internationell lag ockuperat den syriska staden Afrin, drivit bort dess kurdiska befolkning och plundrat dess naturresurser, som är olivträd. Den turkiska regimen har huggit ned hektar av olivträd och andra fruktträd i Afrinprovinsen. Turkiet har under Erdoğans regim blivit en stor militärmakt som angriper olika länder i närområdet, och Turkiet har utvidgat sin militära verksamhet. Bombningar i Kurdistan/Irak har pågått i decennier, men de senaste veckorna har de intensifierats. Många byar har evakuerats. De flesta i Akrahområdet är assyriska kristna, som har tvingats lämna sina hem. Många vågar aldrig tillbaka på grund av att deras mark och jordbruk är förstörda. Turkiet bombade förra året flyktinglägret Makhmour i Behdinanregionen söder om Hewler (Erbil), vilket ledde till att flera civila dödades och många av lägrets invånare skadades.
I decennier har den turkiska regimen genomfört aggressiva militära interventioner i kurdiska byar och områden i irakiska Kurdistan.
Mer än 4 000 hektar mark – skog och grönområden – har hittills i år bränts ned till följd av turkiska bombningar i Duhok och i Zakhoprovinsen. Det pågår intensiva bombningar och plundringar av Kurdistans naturresurser. När Turkiet har ockuperat kurdiska Rojava och nu irakiska Kurdistan, har man först bombat och bränt ned hektar av fruktträd och i Adrianprovinsen olivlundar och därmed berövat befolkningen inkomster och försörjningsmöjligheter.
Flera operationer och bombningar har pågått sedan i februari i Dohuk och i Zakhoprovinsen, nära gränsen till Turkiet. Duhoks miljöpolischef, Kamil Harki, uppskattar att bränderna har ökat med så mycket som 70 procent på grund av konflikten mellan Turkiet och PKK.
Konflikt är emellertid inte den enda fråga som förstör Kurdistans naturområden.
Turkiet genomför numera flygattacker, bombningar och markoperationer i Kurdistanregionen i sådan omfattning att man knappast kan betrakta dem som en kamp mot en envis gerilla, som i decennier kämpat för kurdernas rättigheter, utan nu kan ses som en direkt ockupation av områden av andra staters territorium som innefattar förstörelse av naturtillgångar, där Turkiet även plundrar och hugger ned träden i dessa områden. Detta har drabbar både natur, djur och människor.
Erdoğan är inte bara ute efter PKK utan plundrar och förstör stora delar av Kurdistan, dess natur och miljö.
Människor fördrivs från sina hem i turkiska och syriska Kurdistan. Man flyr undan de turkiska trupperna. Vad Turkiet genomför i dag är regelrätt ockupation och folkrättsbrott. Turkiets uppträdande kan inte anses som något annat än en brottslig terrorhandling, ett folkrättsbrott och en provokation mot världssamfundet.
Sveriges roll är i detta sammanhang inte särskilt hedrande. Kurder med vänsterpolitiska sympatier jagas av den svenska säkerhetspolisen och hotas av deportation till Erdoğans fängelser, för att där göra sällskap med Erdoğans politiska motståndare inom det demokratiska partiet HDP.
Lika barockt framstår EU:s miljarder till Turkiet som ersättning för att Erdoğanregimen ”tar hand om” flyktingarna från Syrienkriget, vilket Turkiet i samband med ockupationen av staden Afrin självt börjat delta i med stöd av Daish/Isis.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde: