av Runar Filper (SD)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Naturvårdsverket rapporterade 2019 till EU att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för varg är 300 individer.
Naturvårdsverket frångick därmed det beslut som togs av riksdagen 2013 på ett intervall för vargarna om 170–270 individer. Naturvårdsverket åberopade för det nya referensvärdet ny forskning som myndigheten själv beställt.
Riksdagsbeslutet år 2013 om en hållbar rovdjurspolitik, inklusive det nämnda intervallet för gynnsam bevarandestatus av varg, grundades på omfattande forskning av det skandinaviska vargprojektet Skandulv, som kom fram till att minsta livskraftiga population (MVP) för varg i hela Skandinavien var 100 individer.
I och med att riksdagen antagit ett intervall om miniminivå för gynnsam bevarandestatus innan den kan anses jaktbar, skulle det även vara fördelaktigt med en maximinivå, ett tak, för att ha kontroll både nedåt och uppåt och få en mer förutsägbar förvaltning från år till år. Taket utgör då ett riktvärde för den nivå som inte bör överskridas.
I dag stöder man sig enbart på minsta antal för gynnsam bevarandestatus, men inte på högsta antal för vargstammen. En vargstam utan tak är en obegränsad vargstam, som skapar en ändlös debatt med onödiga konfliktytor. Den skadar dessutom förtroendet för svensk jakt- och viltvård.
Vargens antal har ökat kraftigt i stora delar av Europa. Detta visar att bilagorna till art- och habitatdirektivet måste få en ökad flexibilitet, så att rådande fakta, lokal hänsyn och forskning får större betydelse i beslutsunderlagen. Direktivets bilagor bör vara mer anpassade till naturens, viltets och dagens verklighet. Om man utgår från just dagens verklighet bör vargen flyttas från ett strikt skydd i bilagorna till att bli en förvaltningsbar art.
Med den flytten skulle vargstammen kunna förvaltas genom jakt, i de medlemsländer där dess antal är tillräckligt, bland annat i Sverige.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Jennie Nilsson: