I vårt svenska rättssystem styrs utdömandet av påföljder av lag och praxis. En omdiskuterad företeelse är den så kallade mängdrabatten som utdelas vid upprepad brottslighet. Det är mycket vanligt att gärningsmän står åtalade för fler än ett brott och enligt principen om mängdrabatt är det sällsynt att straff utdöms proportionerligt till antalet brott.
Asperationsprincipen innebär att när en gärningsman döms för flera brott samtidigt och får ett gemensamt straff, så bedöms det allvarligaste brottet till sitt fulla straffvärde medan straffvärdet för övriga brott reduceras i en fallande skala. Det finns säkert många goda argument för att denna princip tillämpas. Men det finns också adekvat kritik mot att principen de facto innebär en mängdrabatt för brottslighet där vissa av illdåden bestraffas mildare och vissa brottsoffer därför går miste om ordentlig upprättelse. En annan invändning är att brottsligheten skulle minska och samhället skulle skyddas om återfallsförbrytare hölls inlåsta under en tid som stod i proportion till det fulla straffvärdet, helt enkelt eftersom den dömde då vore oförmögen att begå fler brott från sin plats bakom galler.
Med anledning av att den rådande ordningen med straffrabatt går emot principen om proportionalitet samt negligerar det faktum att varje brottsoffer förtjänar upprättelse bör det säkerställas att varje ytterligare brott ger en markant skärpning av det utdömda straffet inom ramen för ett reformerat påföljdssystem.
|
Alireza Akhondi (C) |
|