Motion till riksdagen
2020/21:2775
av Mikael Oscarsson m.fl. (KD)

Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut

Tabell 1

Försvars- och säkerhetspolitisk inriktning

Det säkerhetspolitiska läget

Arktis

EU:s försvarssamarbete och Nato

Internationella insatser

Kristdemokraternas förstärkning av försvaret

Totalförsvaret

Försvaret

Markstridskrafterna

Sjöstridskrafterna

Luftstridskrafterna

Strategi för materielförsörjningen

Underrättelsetjänst

Cybersäkerhet

Redundans i samhällskritiska system

Psykologiskt försvar

Rymdsäkerhet

Frivilligorganisationerna

Veterancentrum

Sjö- och flygräddning

Samhällsskydd och krisberedskap

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen anvisar anslagen för 2021 inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap enligt förslaget i tabell 1 i motionen.
  2. Riksdagen godkänner det mål för totalförsvaret som anges i Ds 2019:8 Värnkraft – inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025 och att de krav på operativ förmåga som riksdagen tidigare beslutat ska upphöra att gälla vid utgången av 2020.
  3. Riksdagen godkänner inriktningen för krigsförband i krigsorganisation 2021 som anges i Ds 2019:8 Värnkraft – inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025.
  4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om totalförsvarets utgångspunkter, mål och uppgift samt organisation och verksamhet i enlighet med Ds 2019:8 Värnkraft – inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025 och tillkännager detta för regeringen.
  5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om de ekonomiska förutsättningarna för totalförsvaret och om att de samlade anslagen för det militära försvaret bör uppgå till minst 84 miljarder kronor, beräknat i 2019 års penningvärde, år 2025 och tillkännager detta för regeringen.
  6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om försvars- och säkerhetspolitisk inriktning och tillkännager detta för regeringen.
  7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om Arktis och tillkännager detta för regeringen.
  8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om EU:s försvarssamarbete och tillkännager detta för regeringen.
  9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato och tillkännager detta för regeringen.
  10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige behöver utveckla förmågan att ge och ta emot internationell hjälp vid en kris och tillkännager detta för regeringen.
  11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om internationella insatser och tillkännager detta för regeringen.
  12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en internationell skyddsstyrka i Hormuzsundet och tillkännager detta för regeringen.
  13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om totalförsvaret och tillkännager detta för regeringen.
  14. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att samövningar i större utsträckning än i dag kan ske myndigheter emellan och tillkännager detta för regeringen.
  15. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge de fyra regionala staberna i uppgift att initiera en ökad övningsverksamhet där kvalificerade militära resurser ställs till andra myndigheters förfogande och tillkännager detta för regeringen.
  16. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om beredskapsövningar och beredskapskontroller och tillkännager detta för regeringen.
  17. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om försvaret och tillkännager detta för regeringen.
  18. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om personalförsörjning och tillkännager detta för regeringen.
  19. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kvalificerad övningsverksamhet och tillkännager detta för regeringen.
  20. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om Upplands flygflottilj (F16) och tillkännager detta för regeringen.
  21. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en fungerande logistikkedja och tillkännager detta för regeringen.
  22. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en oberoende analys av Försvarsmaktens förmågor kontinuerligt ska göras och tillkännager detta för regeringen.
  23. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om markstridskrafterna och tillkännager detta för regeringen.
  24. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att utveckla fartygsförbandens förmåga att snabbt ombasera från en kuststräcka till en annan och tillkännager detta för regeringen.
  25. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att bemanna flottan och flygförbanden med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna upprätthålla en hög beredskap och tillkännager detta för regeringen.
  26. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att förstärka sjöstridskrafterna för att säkerställa möjligheten till skydd av importsjöfart och mottagande av utländsk hjälp i anslutning till västkusten samtidigt som sjöstrid bedrivs på ostkusten och tillkännager detta för regeringen.
  27. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om införskaffningen av långräckviddigt luftvärnssystem och tillkännager detta för regeringen.
  28. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt inrätta ett kvalificerat markskydd av luftstridskrafterna och tillkännager detta för regeringen.
  29. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förstärka luftstridskrafternas basorganisation och tillkännager detta för regeringen.
  30. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om långräckviddiga vapen för markmålsbekämpning och tillkännager detta för regeringen.
  31. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över radarspanings-/stridsledningsförmågan i syfte att stärka den och tillkännager detta för regeringen.
  32. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vidmakthålla transportflygresurserna och tillkännager detta för regeringen.
  33. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma till riksdagen med en samlad materielförsörjningsstrategi och tillkännager detta för regeringen.
  34. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en översyn bör göras av lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet och tillkännager detta för regeringen.
  35. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det bör tillsättas en utredning som analyserar tillgången till utlandsunderrättelser och om underrättelsetjänststrukturen bör förändras eller ej och tillkännager detta för regeringen.
  36. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en myndighet med ansvar för Sveriges cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
  37. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om frivilligorganisationernas ställning och förutsättningar enligt motionens intentioner och tillkännager detta för regeringen.
  38. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inrätta ett svenskt veterancentrum och tillkännager detta för regeringen.
  39. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vidta åtgärder för att, i enlighet med SOU 2012:48 Maritim samverkan, överföra huvudmannaskapet för sjö- och flygräddningen från Sjöfartsverket till Kustbevakningen samt att överföra sjö- och flygräddningens helikoptertjänst till Försvarsmakten och tillkännager detta för regeringen.
  40. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge Sjöfartsverkets helikoptrar viss beredskap för skogsbrandsläckning och tillkännager detta för regeringen.
  41. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om samhällsskydd och krisberedskap och tillkännager detta för regeringen.
  42. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag som innebär att MSB och länsstyrelserna får i uppdrag att stödja kommunernas förebyggande arbete genom att ta fram riskhanteringsplaner för att hantera torka och vattenbrist och tillkännager detta för regeringen.

Tabell 1

Anslagsförslag 2021 för utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap

Tusental kronor

Försvars- och säkerhetspolitisk inriktning

Kristdemokraterna eftersträvar en trygg och säker tillvaro för alla människor, och Sverige ska därför alltid ha ett starkt försvar. Vi är en del av världssamfundet och beroende av fungerande relationer med resten av världen. Odemokratisk utveckling i vårt närområde, bristande respekt för mänskliga rättigheter, terrorism, internationell brottslighet, energi­beroende, demografiska förändringar och miljö- och klimatförändringar är globala företeelser som påverkar vår säkerhet. Vi måste vara beredda att bidra till en säkrare och tryggare värld.

Försvarets huvuduppgift är att värna människors liv, värdighet och frihet. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot är viktig, dels därför att människans ofullkomlighet gör att vi aldrig på förhand kan veta vad omvärlden har för avsikter för oss och dels därför att vi anser att vår frihet och demokrati och våra värderingar är värda att kunna försvara.

Att garantera medborgarnas säkerhet och att försvara de territoriella gränserna är en kärnuppgift för staten. Ett starkt försvar av Sverige innebär också ett starkt försvar av vår frihet och demokrati och respekten för människovärdet.

Under historien har Sverige kraftigt bantat försvaret efter stora världskonflikter. Försvaret har alltför länge varit underprioriterat i svensk politik. Det här är något som förhoppningsvis är på väg att förändras, men vi behöver lära av historien. Ett starkt, brett och ändamålsenligt försvar är inget vi bygger upp över en dag. Materiel ska köpas in, förband ska byggas upp, övas och vidareutvecklas.

För att bygga ett starkt, brett och ändamålsenligt försvar vill Kristdemokraterna fokusera på försvarspolitikens innehåll och de mål säkerhetspolitiken är satt att uppnå – värna samhällets funktionalitet och värna vår förmåga att upprätthålla våra grund-läggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

De senaste resurstillskotten till Försvarsmakten innebar viktiga steg för ett starkare försvar som ändamålsenligt kan försvara Sveriges gränser. Försvarsberedningen har med sina två rapporter om civilt och militärt försvar, ”Motståndskraft” och ”Värnkraft”, lagt grunden för en stärkt svensk försvarsförmåga i kommande försvarsbeslutsperiod, 2021–2025. Förslagen i rapporterna måste ses som ett viktigt steg i att även bygga förmåga bortom 2025.

Kristdemokraterna och de övriga borgerliga partierna enades om att ställa sig bakom Försvarsberedningens slutsatser om totalförsvarets utgångspunkter, mål och uppgift samt organisation och verksamhet som de beskrivs i Ds 2019:8 Värnkraft – inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret. Vi enades om både Försvarsberedningens inriktning och finansiering av utredningsförslaget.

Försvarsanslaget ska i enlighet med förslaget höjas till 84 miljarder kr, beräknat i 2019 års penningvärde, motsvarande 1,5 procent av BNP, fram till 2025. Kristdemokra­terna betraktar detta som ett viktigt mål på vägen vidare upp mot 2 procent av BNP, vilket Sverige behöver nå under nästa försvarsbeslutsperiod. Till detta kommer även kostnaderna för att stärka det civila försvaret och totalförsvaret, vilket enligt beredning­en kommer att kosta ytterligare 4,2 miljarder år 2025. Det är värt att understryka att Försvarsberedningens rapporter är framtagna för att utgöra en väl balanserad helhet med förslag som stärker försvaret i alla dess delar. Försvarsberedningens förslag om inrikt­ning och finansiering måste därför också genomföras i sin helhet.

Det säkerhetspolitiska läget

Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. När Sovjetunionen föll samman valde länderna i Europa och runt Östersjön att lägga mer resurser på välfärdsfrågor och allt mindre på försvar, men nedrustningen av försvaret var ett misstag. Vi befinner oss nu i ett allvarligt försvars- och säkerhetspolitiskt läge och Sveriges närområde är mer osäkert än på länge.

Det är framförallt Rysslands snabba upprustning och en rad händelser sedan Vladimir Putin tog makten i Ryssland som oroar. Det handlar om alltifrån den allvarliga cyber­attacken mot Estland 2007 till de ryska störningarna av utläggningen av elkabeln Nordbalt mellan Sverige och Litauen. Den så kallade Ryska påsken 2013 och ubåts­kränkningarna i Stockholms skärgård 2014 har bidragit särskilt till det svenska uppvak­nandet, för att inte tala om Rysslands krig i Georgien, det pågående kriget i Ukraina och Rysslands annektering av Krim, protesterna i Belarus och osäkerheten i hur Ryssland kommer att agera. Incidenterna och kränkningarna ger en bild av ett alltmer aggressivt Ryssland som inte skyr att med vapen flytta gränser. Rysslands ökande aggressivitet kräver därför snabba förstärkningar av vårt försvar.

Utredningen Säkerhet i en ny tid (SOU 2016:57) utvärderade svenska militära samarbeten och studerade ett antal möjliga angreppspunkter på Sverige. Utredningen klargör att ”den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland”. Utredningen konstaterar också att den situation där Sverige kan tänkas utsättas för militär aggression är ett ryskt angrepp på Baltikum, i vad som skulle kunna betecknas som ”konsekvensaggression”. För att försvåra för Nato kan den ryska ledningen därför överväga att, före själva angreppet mot Baltikum, utplacera luftvärnssystem på svenskt område. Exakt var anses vara av mindre militär betydelse, men Gotland vore ett naturligt val.

Kopplat till en eventuell konflikt i Baltikum kan, ur rysk synvinkel, Gotland och kustnära delar av södra Sverige, så som Blekinge, vara intressanta områden för att gruppera långräckviddiga luftvärnssystem. Stockholmsområdet kan vara ett tänkbart mål om avsikten är att slå ut landets ledning för att snabbt få Sverige att vika sig för ryska krav.

Fartygslederna på västkusten framstår som attraktiva angreppsmål där man med mycket begränsade insatser, till exempel ubåtslagda minor, kan hindra svensk import- och exportsjöfart och därmed tvinga Sverige till eftergifter. Dessutom skulle en sådan operation avsevärt försvåra mottagande av eventuell utländsk hjälp.

Mellersta Norrland kan också bli intressant i en situation där Sverige kan få hjälp eller där Nato använder norska baser för insatser i Baltikum. I båda fallen är det Trondheimområdet med hamn och flygbaseringsmöjligheter som skapar möjligheterna för Nato att ingripa, och därmed motiven för Ryssland att försöka hindra detta.

Övre Norrland med dess koppling till ryska behov av att eventuellt utvidga skydds­zonen kring baserna på Kolahalvön kan idag i praktiken inte försvaras med de resurser som där finns eller bedöms kunna tillföras från södra Sverige. 

Som framgår av tidigare resonemang har Gotland dock en avgörande såväl strategisk som operativ betydelse vid en eventuell militär konflikt eller allvarlig kris i Östersjö­området. Frånvaron av kvalificerade luftvärnsförband och det mycket begränsade antalet markstridsförband samt svårigheterna att snabbt föra dit förstärkningar innebär att ön kan utgöra ett förstahandsmål för Ryssland.

Syftet med ett sådant angrepp skulle främst vara att skära av försvarsalliansens möjlighet att komma sina medlemmar till undsättning.

Utredningen Säkerhet i en ny tid (SOU 2016:57) konstaterar följande: ”att Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk-baltisk militär konflikt. Skälen är såväl politiska, humanitära som militärgeografiska. Utredningens intryck är i denna del entydiga.”

Därvidlag skiljer sig dagens situation från tiden för andra världskriget, när den dåvarande samlingsregeringen hade ett visst utrikespolitiskt manöverutrymme, som kunde utnyttjas för att hålla Sverige utanför kriget.

En allvarlig kris i Östersjöregionen kommer, som utredningen uppfattat det, att hanteras både av EU och Nato. Ett ryskt angrepp på Baltikum skulle involvera EU genom EU-fördragets artikel 42.7 och Nato genom Washingtonfördragets artikel 5.

EU-fördragets artikel 42.7 är fastställd i det s.k. Lissabonfördraget och är ett tämligen tydligt ställningstagande där Sverige avsvär sig den sedan länge gällande ”neutralitetspolitiken”.

Sveriges uttryckta solidaritetsförklaring som riksdagen antagit innebär att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Som land förväntar vi oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvars­politik.

Således har Sverige valt sida, vi står upp för våra nordiska grannar och unionsländer vid en kris. Det är därför inte trovärdigt att hävda att Sverige fortfarande är ett neutralt land. Vi saknar dock de försvarsgarantier som krävs för att försvara vårt land och som ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära, vilket är mycket allvarligt.

Det säkerhetspolitiska läget förbättras inte av att USA alltmer vill frånsäga sig delar av det ansvar för säkerheten i Europa som många i västvärlden har tagit för givet. Ryssland, Iran och Turkiet har flyttat fram sina positioner som en konsekvens av detta. Kina rustar militärt och vinner dessutom mark i förhållande till USA.

Samtidigt som det säkerhetspolitiska läget i Europa försämras så kommer USA att behöva ägna mer av sin tid och kraft för att hantera säkerheten i Mellanöstern och Asien framöver. Vi i Europa måste i högre grad vara beredda att ta ansvar för vår egen försvars- och säkerhetspolitik.

Arktis

Arktis ökar snabbt i betydelse, både militärt och ur klimatsynpunkt. Vi ser redan i dag att isen i de arktiska områdena smälter. Det öppnar upp nya handelsvägar, men riskerar samtidigt att utlösa en stormaktskonkurrens om kontrollen av dessa och om de natur­resurser som sannolikt finns i Arktis. Dessutom är Arktis av betydelse för såväl basering av kärnvapenmissiler som skydd mot sådana. Sammantaget talar detta för en ökad militarisering av regionen på sikt.

Arktis bedöms innehålla 13 procent respektive 30 procent av världens i dag ännu icke upptäckta förekomster av olja och gas. Militärt har Arktis under mycket lång tid varit av strategisk betydelse för Ryssland genom att huvuddelen av Rysslands kärn­vapenbestyckade ubåtar har sina baser på Kolahalvön. Senaste tiden har Ryssland också valt att bygga ut sin militära närvaro i Arktis genom nya baser på bl.a. Nysibiriska öarna, Novaja Zemlja, Franz Josef Land och Severnaja Zemlja. Till detta kommer Rysslands prioritering av kärnvapen inom ramen för sin militärreform. Sammantaget är det tämligen tydligt att intresset för det arktiska området inte kommer att minska.

Issmältningen gör att Arktis inom något decennium kommer att vara isfritt väsent­liga delar av året vilket gör att de ekonomiska aktiviteterna kommer att tillta snabbt. Det gäller sjöfart, fiske samt olje- och gasutvinning. När Arktis kan utnyttjas fullt ut för sjö­transporter kommer transportsträckan från Japan, Sydkorea och norra Kina till Europa förkortas med ca 40 %, vilket ger stora ekonomiska vinster.

För USA:s del är Arktis viktigt för skydd mot interkontinentala robotar. Flertalet länder, som på något sätt har eller gör anspråk på delar av Arktis idag, har någon form av mili­tär aktivitet i området.

Av dessa anledningar ser vi positivt på att den svenska Arktisstrategin betonar vikt­en av att Arktis ska vara ett lågspänningsområde.

Sverige ska fortsättningsvis aktivt arbeta med relationerna inom Arktiska rådet och samtidigt bevaka potentiella frågor rörande klimat, naturresurser och säkerhetspolitik som sannolikt kommer att tillta i en nära framtid.

EU:s försvarssamarbete och Nato

Det är i grunden positivt att EU stärker sitt engagemang på försvarspolitikens område. Det permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) kan bidra till att utveckla unionens operativa förmåga att genomföra militära krishanteringsuppgifter. 

De frågor som EU-samarbetet bör beröra gäller militär forskning och utveckling av försvarsmateriel, asymmetrisk (icke-konventionell) krigföring samt effektivisering av lednings- och samordningssystem för att underlätta trupptransporter mellan medlems­länder och EU-gemensamma försvarsinsatser.

Sverige ska även i fortsättningen ha beredskap att bidra till militära insatser i EU:s regi och ska vara drivande i arbetet för att utveckla EU:s krishanteringsförmågor. Kristdemokraterna förespråkar dock inte något EU-försvar med en EU-armé eller andra militära styrkor.

Kristdemokraterna förespråkar istället ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato. Fram tills att medlemskapet är ett faktum ska samarbetet med Nato vara öppet och nära. Vi välkomnar att under de gångna åren har samarbetet förstärkts inom ramen för Sveriges engagerade partnerskap med Nato.

Sveriges uttryckta solidaritetsförklaring som riksdagen antagit medför att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Som land förväntar vi oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Den svenska säkerhetsdoktrinen bygger på att vi ska få hjälp i händelse av ett angrepp. Lissabonfördragets paragraf 42.7 anger tydligt att alla EU-länder förbinder sig att solidariskt stödja varandra i händelse av militärt angrepp. Trots att viktiga framsteg har gjorts, särskilt i försvarssamarbetet med Finland och inom Nordefco, så saknar Sverige fortfarande tillräcklig förmåga att ge och ta emot stöd samt trovärdiga försvars­garantier att lita på. Vi behöver därför snarast skaffa oss förmåga att både ge och ta emot militärt stöd, och vi behöver också ett svenskt medlemskap i Nato.

En helt grundläggande förutsättning är att vi kan skydda de områden och platser dit hjälpen kan anlända. Det innebär bland annat ett omfattande luftvärnsskydd, en god bevakningsorganisation och inte minst förmåga att hindra en angripare från att med markstridsförband ta sig till området innan hjälpen anlänt. Det senare är sannolikt en fråga om veckor till månader med de resurser Nato bedöms ha under de närmaste åren.

Internationella insatser

Försvarsmaktens engagemang i internationella insatser stöds av Kristdemokraterna. Det handlar om att vi vill vara med och ta ansvar för våra medmänniskor utomlands, men också om att internationella insatser ger erfarenheter och färdigheter som innebär en ökad förmåga att försvara Sverige.

Parallellt med ett starkare nationellt försvar är det viktigt att arbetet med ansvarsfulla internationella insatser fortsätter. Att värna Sveriges territoriella integritet ska vara Försvarsmaktens första prioritet men att stå upp för mänskliga rättigheter internationellt och omsätta detta i praktiken är också prioriterade frågor. Det är därför av stor vikt att Sverige kan ställa svensk personal till förfogande för freds- och säkerhetsfrämjande samt konfliktförebyggande verksamhet inom ramen för exempelvis Nato, FN, EU och OSSE.

Sverige har bidragit till koalitionen mot Islamiska staten genom ett militärt utbild­ningsbidrag i Irak. Vi har dessutom värdefulla insatser i Mali, Afghanistan och Somalia – bara för att nämna några exempel.

Kristdemokraterna anser att Sverige måste vara beredda att göra mer när det kommer till internationella insatser. Det får inte råda några som helst tvivel om var Sverige står i dessa frågor. Kampen för frihet, demokrati och människovärde får aldrig upphöra och ska föras både här hemma i Sverige och utomlands.

Sverige behöver vara berett att bidra till en marin styrka för att öka tryggheten i Hormuzsundet och försvara den fria världshandeln. Regimen i Iran har exempelvis gång på gång visat omvärlden att man inte skyr några medel i och med sina fartygskapningar. Om en internationell insats i Hormuzsundet behövs och efterfrågas ska Sverige vara berett att ingå i en internationell koalition som sätter samman en skyddsstyrka för att öka tryggheten.

Kristdemokraternas förstärkning av försvaret

För att försvarsförmågan ska stärkas på ett tillräckligt sätt behöver försvaret ökade resurser och därför har Kristdemokraterna varit pådrivande för att öka försvarsanslaget.

Förbandsverksamheten och beredskapen måste förstärkas. Det gäller att skapa för­utsättningar för att ta emot fler värnpliktiga, rekrytera officerare och utöka materiel­anskaffningen för att olika typer av förband ska kunna utvecklas enligt intentionerna i Värnkraft. Försvarsmaktens logistiska organisation behöver förstärkas och satsningar på forskning och utveckling behövs.

En förbättring av den civila beredskapen behövs dessutom avseende energi- och livsmedelsförsörjning liksom återskapandet av en civil ledningsorganisation. Kristdemokraternas och Moderaternas satsning på försvaret bäddade för den förstärk­ning av Försvarsmaktens organisation som blev verklighet år 2020. Den lägger också en viktig grund i avvaktan på de anslagsökningar som tillkommer om Försvarsberedning­ens förslag genomförs som planerat. Det är dock vår bedömning att Sverige behöver nå 2 procent av BNP i försvarsanslag senast år 2030.

Vid Natotoppmötet i Wales 2014, efter den ryska annekteringen av Krim och aggres­sionen mot Ukraina, fastslogs att medlemsländernas försvarsanslag ska vara minst 2 procent av BNP. Många av våra grannländer är på god väg att nå dit.

Litauen och Lettland, som båda låg kring 1 procent år 2015, har sedan dess dubblat sina försvarsanslag. Estland, Lettland och Polen uppnådde Natokravet år 2019. Tysk­lands Angela Merkel har deklarerat att Tysklands målsättning också är 2 procent. Norge ligger idag på omkring 1,8 procent. Finland kommer passera 2 procent nästa år.

Försvarsanslaget ska i enlighet med Försvarsberedningens förslag höjas till 84 miljarder kr, beräknat i 2019 års penningvärde, motsvarande 1,5 procent av BNP, fram till 2025. Detta är ett viktigt delmål på väg vidare upp mot 2 procent av BNP under nästa försvarsbeslutsperiod.

Upprustning tar tid och försvaret kräver långsiktighet. Tyvärr saknar regeringens politik och finansiering det tioårsperspektiv som Försvarsberedningen och Försvars­makten menar behövs. Det är avgörande för att kunna nå 2 procent av BNP och för att skapa en stabil planeringsgrund för Försvarsmakten.

Regeringen har kommit överens med C och L om att försvarsanslaget skall öka med fem miljarder per år mellan 2021 och 2025 i en trappa och därefter prolongeras. Men det räcker inte. För att uppnå Försvarsberedningens förslag i sin helhet måste anslagstrap­pan fortsätta med 5 miljarder per år även år 2026 och 2027. Om regeringen inte är beredd att skapa ett brett stöd för försvarsbeslutet och föra en diskussion om tillskott för att förverkliga helheten i Försvarsberedningens förslag så kommer Kristdemokraterna att via riksdagen driva denna nödvändiga förstärkning.

Totalförsvaret

För att säkerställa bibehållna samhällsfunktioner vid ett skymningsläge är totalför­svarets alla bitar absolut nödvändiga. Det gäller både militärt och civilt försvar. Under alltför många år har arbetet med att planera för totalförsvaret dock uteblivit. Förberedel­serna har varit sparsamma eller obefintliga och möjligheterna att upprätthålla någon form av civilt försvar vid en kris är idag mycket små, om några alls.

Det civila försvaret består av samverkan mellan Försvarsmakten och ett antal sam­hällsfunktioner, organisationer, institutioner och företag. Det arbete som pågår med att återuppta planeringen för det civila försvaret går för långsamt och behöver intensifieras och påskyndas. I detta arbete är det angeläget att lärdomar och resurser från arbetet med skydd mot olyckor och krisberedskap också används i planeringsarbetet för det civila försvaret.

Målet med det civila försvaret ska vara att värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och att bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väp­nat angrepp. Detta bygger in en robusthet i samhället som gör att samhället kan upprätt­hålla vissa funktioner trots ett försämrat säkerhetsläge.

Då omvärldsläget de senaste åren förändrats till det sämre finns det ett behov av att återuppta planeringen och förberedelserna för det civila försvaret. Det finns behov av att utveckla samhällets förmåga att stödja Försvarsmakten vid väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.

Försvarsmakten har kompetenser och resurser som kan spela en viktig roll vid olika typer av påfrestningar på samhället, till exempel naturkatastrofer, terrorhandlingar och allvarliga olyckor.

Under lång tid har det funnits en uttalad tveksamhet såväl på politisk nivå som hos andra myndigheter att utnyttja Försvarsmaktens olika förmågor vid händelser där olika civila myndigheter har huvudansvaret. Nedmonteringen av de militära och civila staber som hade att samverka i krig har lett till att kunskapen om Försvarsmaktens olika möj­ligheter att stödja det civila samhället till mycket stor del försvunnit.

Detta innebär att dessa befintliga statliga resurser riskerar att bli outnyttjade i situa­tioner där de skulle kunna göra stor nytta, att olika myndigheter anskaffar system där likartade system redan finns i Försvarsmakten, att det byggs upp parallella kompetenser inom statsförvaltningen, samt att underhållskostnaderna för olika system blir höga genom att materielanskaffning och underhåll inte samordnas mellan civila myndigheter och Försvarsmakten. Effekten av eventuella insatser blir också lägre genom att berörda civila myndigheter inte övat ihop med olika komponenter ur Försvarsmakten och därmed inte vet hur resurserna skulle kunna utnyttjas på bästa sätt.

I Försvarsmakten finns bland annat nedanstående resurser och kompetenser vilka borde kunna utgöra en del av samhällets beredskap vid allvarliga hot, olyckshändelser och katastrofer.

Försvarsmakten disponerar ett femtiotal helikoptrar. Vissa är optimerade för efter-sökning och räddning av personer såväl över land som över vatten. Helikoptrarna av typen Blackhawk kommer att utgöra en betydande transportresurs för att snabbt flytta t.ex. personal och materiel till ett område där lokala myndigheters resurser måste för­stärkas. Vissa av helikoptrarna är utrustade för medicinska uppdrag och skulle kunna bidra vid större olyckor när den civila organisationen för ambulanshelikoptrar är otill­räcklig.

Den stora transportkapacitet som finns i form av Försvarsmaktens transportflygplan är också en resurs som i avsevärt större utsträckning skulle kunna planeras in i samhäl­lets beredskapsåtgärder när det gäller olika typer av ickemilitära hot.

Ingenjörsförbanden har fordon som är optimerade för att kunna arbeta under extremt ogynnsamma förhållanden, exempelvis röja vägar eller rasmassor. De har också perso­nal vilken är specialutbildad på att hantera och desarmera olika typer av bomber och sprängladdningar.

Vid många garnisoner finns speciella, terränggående, skyddade bärgningsfordon med en kapacitet överstigande de flesta civila bärgningsbilars, som skulle kunna vara ett bidrag i situationer där sådana egenskaper vore värdefulla.

Försvarsmaktens olika typer av bepansrade personaltransportfordon skulle kunna utgöra en värdefull resurs för polisen vid insatser där det föreligger stor risk för att personalen skulle kunna bli beskjuten, till exempel vid ingripande mot terrorister.

Försvarsmaktens rörliga stabsförband som har förmågan att snabbt samordna olika verksamheter i stor skala skulle kunna var ett stöd för olika civila chefer, t.ex. en kommuns räddningsledare, i händelse av katastrof.

Försvarsmaktens personal är generellt sett en i många stycken outnyttjad resurs, med undantag av hemvärnet som redan i dag ger ett viktigt bidrag till det civila samhällets säkerhet. Vissa av specialförbanden skulle kunna utgöra en förstärkningsresurs till polisens nationella insatsstyrka.

Många förband skulle kunna utgöra en resurs om det uppstod ett behov av att för­stärka bevakningen av känsliga objekt, till exempel större flygplatser vid ett allvarligt terroristhot. Det stora problemet är i grunden inte bristande lagstiftning eller författnings­stöd eftersom myndigheter har rätt att begära stöd från varandra. Problemet är snarare olika myndigheters tendens att vilja skaffa egna resurser för alla tänkbara eventualiteter. Detta leder till en misshushållning med statens medel.

En annan faktor som bidrar till att Försvarsmaktens resurser riskerar att bli outnytt­jade i situationer där de skulle kunna göra stor nytta, är att det inte genomförs några mer omfattande samövningar. Alltså praktiska övningar där olika myndigheter på ett hand­fast sätt får tillfälle att lära sig om Försvarsmaktens olika förmågor.

Riksdagen har i ett tillkännagivande gett regeringen i uppdrag att göra en översyn av länsstyrelsernas och de regionala stabernas funktioner och verksamhet, att de rättsliga förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället bör ses över och att de regio­nala staberna bör omorganiseras.  Det är positivt att översynen om hur Försvarsmakten kan vara övriga samhället mer behjälplig vid krissituationer har påbörjats och denna bör utvecklas vidare.

De fyra regionala staberna som upprättats för att utöva territoriell ledning och för­bättra samverkan mellan civila och militära myndigheter bör ges uppgiften att initiera en ökad övningsverksamhet där kvalificerade militära resurser ställs till andra myndig­heters förfogande för att bidra vid naturkatastrofer, stora olyckor eller andra händelser som kan påverka människors säkerhet.

Det är inte heller osannolikt att en ökad samverkan med civila myndigheter i form av beredskapsövningar och beredskapskontroller skulle kunna vara en motivations­höjande faktor för de soldater som ska tjänstgöra under lång tid i Försvarsmakten och kanske därför skulle finna övningar av annan karaktär än rent militära stimulerande.

Försvaret

Försvarsberedningens förslag gällande det nationella försvaret under den kommande försvarsbeslutsperioden, år 2021–2025, handlar i stor utsträckning om att öka bredden och volymen i krigsorganisationen.

Det är av största vikt att även den andra av Sveriges två brigader blir krigsanvändbar i närtid genom att den bemannas och utrustas fullt ut samt att den övas. Det var bara den ena, bättre, brigaden som övades under Aurora. Senast 2030 ska Sverige ha tre helt klara brigader.

Många andra problem behöver också lösas. Personalbristen inom Försvarsmakten måste åtgärdas för att vi ska kunna fylla och utöka antalet förband, bl.a. genom att värnplikten och antalet reservofficerare utvecklas mot större volymer. Luftvärnssystem behöver komma på plats för att skydda t ex flygstridskrafternas baser, och möjligheten till kvalificerade övningar inom Försvarsmakten måste stärkas. Försvarets struktur måste säkerställa att det finns goda möjligheter att utveckla personalens kompetens. Detta är viktigt för att få den rekryterade personalen att stanna inom organisationen.

Försvaret ska ha förmåga att försvara hela Sverige och ha särskild kapacitet som säkerställer ett fullgott försvar av strategiskt viktiga platser som exempelvis Gotland och Stockholm. Marinen bör förstärkas så att den kan säkerställa skydd av importsjöfart och mottagande av utländsk hjälp i anslutning till västkusten samtidigt som den kan genomföra sjöstrid på ostkusten. Ubåtssystemet bör utökas både för att säkerställa tillgänglighet som rationell drift. Flygstridskrafterna behöver förstärkas, ges förmåga att kraftsamla och bassystemet behöver utvecklas.

En större krigsorganisation kommer att kräva nya förbandsorter och ett utökat antal grundutbildade soldater, vilket kommer att förstärka förmågan och skapa förutsättningar för en stärkt försvarsförmåga framgent.

Försvarsberedningen föreslår att två regementen återupprättas i grundorganisationen. Det handlar om Norrlands dragonregemente (K4) i Arvidsjaur samt ett regemente i Göteborg för den amfibiebataljon som föreslås etableras på västkusten.

Två regementen föreslås därtill för utbildning av territoriella förband. Det gäller en artilleribataljon i Kristinehamn/Villingsberg och ett infanteriregemente som nu planeras till Östersund. Därutöver föreslås Luftstridsskolan i Uppsala ombildas till Upplands flyg­flottilj (F16), vilket är ett viktigt besked, inte minst eftersom det förstärker försvaret av Stockholm. Kristdemokraterna har varit pådrivande för en flygflottilj med 2 divisioner Jas Gripen-plan i Uppsala senast till år 2030.

De förslag som Försvarsberedningen lämnar rörande en ny krigsorganisation innebär ett utökat personalbehov. Bedömningen är att det totala antalet befattningar i krigsorga­nisationen kommer att uppgå till ca 90 000 personer, inklusive hemvärn och civilan­ställda, jämfört med dagens ca 60 000 personer. Beredningen föreslår en fördubbling av grundutbildningsvolymerna fr.o.m. 2024 i förhållande till idag, från ca 4 000 personer upp till 8 000 personer.

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem behöver därför fortsatt bygga på en kombination av värnpliktiga och anställda soldater. Kristdemokraterna välkomnar den sortens personalförsörjningssystem eftersom vi menar att det förser Försvarsmakten med både professionalitet i form av yrkessoldater och volym i form av värnpliktiga.

Den nuvarande försvarsmaktsstrukturen har dock i alltför många avseenden miss­lyckats med att tillgodose personalens behov av stimulans och kompetensutveckling.

En av de absolut största orsakerna till detta är bristen på möjlighet att hålla kvalifi­cerade övningar. Detta grundar sig i bristen på övningsfält godkända för övning, till­gång till fungerande materiel men framförallt också ekonomiska resurser.

Kristdemokraterna vill prioritera möjlighet till fler kvalificerade övningar med för­band och att officersutbildningen har tydligt sikte på att utveckla officerarnas kärn­kompetens – att leda väpnad strid och till detta relaterad verksamhet.

Utöver detta behövs satsningar på anskaffning av ny materiel som lastbilar, vissa specialfordon, lednings- och sambandsmateriel, ammunition och personlig utrustning.

Inför övningen Aurora 17 blev det väldigt tydligt att Försvarsmakten är alldeles för beroende av stöd från det civila samhället för att snabbt kunna komma igång med försvarsoperationer. Metoderna här kan vara flera, bland annat att Försvarsmakten återskapar en viss egen lagerhållning och att man sluter kontrakt med civila leverantörer som håller vissa lager för Försvarsmaktens behov. Sannolikt talar vi om en kombination av flera olika modeller.

Coronapandemin har visat vikten av att ha beredskap när kriser kommer. Stort ansvar vilar på regionerna som måste börja planera för vad som föreskrivs i lagen om åtgärder vid extraordinära händelser, men staten behöver även ta ett större ansvar för att upprätta nationella beredskapslager.

Förslagen i Försvarsberedningen om förstärkt logistik för att få hela logistikkedjan att fungera välkomnas. Det inbegriper försörjning när det kommer till livsmedel, ammu­nition, reparationsresurser, sjukvårdstjänst och transporttjänst. Det kräver också anskaff­ning och lagerhållning av ammunition, reservdelar, drivmedel, läkemedel och hållbara livsmedel inklusive möjligheten att hantera inhemska färskvaror.

Det är också bra att hemvärnet utvecklas ytterligare för att kunna lösa mer kvalifi­cerade uppgifter än vad som är fallet idag. Sverige är stort. Även om det sker förstärk­ningar av armén, marinen och flygvapnet kommer det inte skapa en militär närvaro över hela landet. Hemvärnet måste därför tillföras mer avancerade vapen och såväl utbild­ningssystem som rekrytering behöver modifieras för att hemvärnet ska kunna lösa sina framtida uppgifter.

Kristdemokraterna anser att Försvarsmaktens arbete måste granskas i större utsträck­ning. Inte i syfte att ifrågasätta myndighetens verksamhet, utan i syfte att granska medel och måluppfyllelse. Kristdemokraterna har föreslagit att detta bör göras av en myndig­het varje eller vart annat år och under stor transparens. Granskningen bör exempelvis inkludera vilken tillgänglighet av system och förband landets försvarsmakt har, tillgäng­lighet till flygplan, fartyg och personal men också antalet gånger som incidentbered­skapen startat. Detta görs idag framgångsrikt i Tyskland och även i viss utsträckning i de baltiska länderna. Det är positivt att Försvarsberedningen har identifierat samma problem och nu också har föreslagit en myndighet för utvärdering och uppföljning av totalförsvaret.

Markstridskrafterna

Det finns mycket konkreta skäl till att Kristdemokraterna driver på för ökade försvars­anslag och att vi på sikt ska nå tvåprocentsmålet för försvarsanslaget.

Försvarsberedningens förslag för 2021–2025 innebär att arméns krigsorganisation stärks genom att befintliga förband omorganiseras och tillförs resurser samt att nya krigsförband inrättas. Kärnan ska enligt förslaget vara tre mekaniserade brigader, en reducerad motoriserad brigad samt en förstärkt mekaniserad bataljon på Gotland.

Försvarsberedningen förordar också en förstärkning av arméförbanden på Gotland. Sammantaget föreslås att det utvecklas en allsidigt sammansatt mekaniserad enhet med luftvärn och indirekt eld på Gotland. Utöver det behöver försvaret av Gotland förstärkas med territoriella förband.

Genom återinförande av divisionsledning kan huvuddelen av arméns krigsförband kraftsamlas i en operativ riktning samtidigt som fler brigader möjliggör att armén initialt kan grupperas för att kunna möta ett väpnat angrepp i flera geografiska riktningar samtidigt.

I och med att det nationella försvaret åter blivit en huvuduppgift för Försvarsmakten bör förbanden organiseras så att de är snabbt gripbara och alla nödvändiga system ingår i förbandet från början. Förbanden ska också regelmässigt öva tillsammans. Denna princip bör gälla upp till brigadnivå. Bland annat innebär det att alla komponenter som ingår i en brigad, manöverbataljoner, artilleri, luftvärn m.m. mobiliseras i samma område och inte som idag är beroende av att olika funktionsförband måste transporteras från olika landsändar som t.ex. i artilleriets fall från Boden.

För att med rimlig säkerhet kunna möta en angripare i de mest prioriterade områdena och kunna föra strid tillräckligt länge för att hinna ta emot eventuell utländsk hjälp anser Kristdemokraterna att dagens två brigadekvivalenter (det är inte samövade brigader) i framtiden ska utökas till fem kompletta brigader. En naturlig utveckling skulle vara att de idag existerande garnisonerna, Södra skånska regementet – P7 (Revingehed), Skara­borgs regemente P4 (Skövde) och Norrbottens regemente – I19 (Boden) utvecklas till brigadregementen. Två garnisoner måste återskapas med uppgiften att vardera sätta upp en brigad. Operativa skäl talar för två områden när det gäller dessa förband: Dalarna och Södermanland eller Östergötland.

I fallet Dalarna skulle det innebära ett förband som kan ges vinterutbildning och därmed vara en förstärkningsresurs för övre Norrland, men det skulle också kunna verka i riktning mot Stockholm. Dessutom skulle förbandet vara en viktig resurs för att öka säkerheten i att eventuella Natoförstärkningar från Norge (Trondheimområdet) skulle kunna tillföras. Älvdalens övnings- och skjutfält utgör också mycket bra övningsterräng där mycket av förbandets verksamhet skulle kunna bedrivas.

En återskapad brigad i Södermanland eller Östergötland skulle innebära att det fanns ett förband som snabbt skulle kunna förstärka försvaret av Stockholm eller ingripa mot ett angrepp riktat mot östkusten.

Därutöver bör det organiseras två stridsgrupper, en större för ett inledande försvar av Stockholmsområdet (innan förband från andra delar av Sverige hinner tillföras) och en mindre för försvaret av Gotland bestående av en mekaniserad, avsevärt förstärkt, bataljonsstridsgrupp. Här bör speciella åtgärder vidtas för att, så långt möjligt, bemanna den med lokalrekryterad personal då möjligheterna att föra resurser till ön när väl ett angrepp inletts får betraktas som ytterst begränsade.

Även med ovan föreslagna förstärkningar av markstridskrafterna kommer det att saknas en komponent för att på marken snabbt möta en angripare i oväntade riktningar. I utlandet, bland annat i Finland, finns redan idag långräckviddiga artillerisystem med skottvidder på upp till hundra kilometer. Sådana system skulle ge oss möjligheter att tidigt påverka en angripare som luftlandsätter eller landstiger i ett ”trupptomt” område. Exempelvis skulle ett förband med sådana långräckviddiga system grupperat på t ex Djurgården i Stockholm kunna påbörja bekämpning av eventuella luftlandsättningar på Arlanda, Skavsta eller Ärna (Uppsala), eller också landstigningar i Norrtälje, Nynäs­hamn eller Oxelösund inom 15–20 min. Tillgång på sådana system skulle till del lösa det eviga problemet, i ett till ytan så stort land som Sverige, hur man tidigt kan påverka en angripare innan vi hinner dit med andra markstridsförband.

Kopplat till införande av denna typ av långräckviddiga system bör det skapas en mycket lättrörlig, helikopterburen styrka med hög beredskap som snabbt kan flygas in till ett hotat område och där fungera som ”eldledare” till dessa system, men även för att leda in flyginsatser (egna som eventuella allierades). Som ett led i moderniseringen av markstridsförbanden är förmåga att utnyttja drönare för bland annat spaningsuppgifter och förmågan att bekämpa fiendens drönare av vital betydelse. Här krävs satsningar redan tidigt.

Frågan om långräckviddigt luftvärn tas upp under flygstridskrafterna. För internatio­nella uppgifter plockas förband med önskvärda egenskaper ihop från brigaderna eller andra enheter så att de passar den då aktuella uppgiften.

Sjöstridskrafterna

Frånvaron av ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem på våra ytstridsfartyg begränsar kraftigt deras förmåga att lösa flera uppgifter, bland annat kan de inte eskortera transporter till sjöss i en situation där det föreligger ett lufthot. Detta ska nu åtgärdas med robotluftvärn och moderna sjömålsrobotar.

Det lilla antalet fartyg skapar ett operativt problem genom att vi skulle tvingas att välja att basera i praktiken hela flottan på antingen västkusten – för att skydda import­sjöfart mot bland annat ett eventuellt ubåtshot, eller i Östersjön – för att bidra till att skydda fastlandet och Gotland. Antalet stridsfartyg bör därför utökas till en nivå där det är möjligt för flottan att verka på väst- och ostkusten samtidigt. Förmågan att hantera ett ubåtshot är speciellt viktig då det kan vara aktuellt även i situationer då det inte före­ligger en öppen konflikt. Ubåtsinsatser kan genomföras anonymt i en krissituation för att exempelvis utöva påtryckningar.

För att kunna utnyttja fartygsförbandens rörlighet är det viktigt att de har möjligheter att snabbt ombasera från en kuststräcka till en annan. Den nu existerande basorganisa­tionen innebär i det avseendet stora begränsningar. Ubåtar bedöms även i framtiden vara ett mycket effektivt vapen och som är svårt för en motståndare att bekämpa. Då en operation mot den södra delen av Sverige alltid kommer att innebära sjötransporter för en angripare bör våra möjligheter att agera med ubåtar säkerställas.

Flottans fartyg ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna upprätthålla en hög beredskap. Det är måttligt personalkrävande system men har en ”hög profil” – synlighet – med vilken vi, i en krissituation, kan markera att vi både kan och vill hävda vår suveränitet.

Sammantaget innebär detta att antalet ytstridsfartyg på sikt bör utökas med i storleks­ordningen fyra till sex, antalet minjaktfartyg fördubblas, antalet ubåtar bör utökas till minst sex, helst åtta, och basresurserna i Stockholmsområdet och på västkusten behöver kraftigt förstärkas.

Utökade baseringsmöjligheter innebär också ett ökat behov av att skydda baserings­områdena. Ytterligare en tredje amfibiebataljon bör organiseras med huvudinriktning att uppträda i Stockholmsområdet och stödja det finska försvaret av Åland.

Den reaktiverade kustrobotförmågan bör också utökas för att säkerställa att vi har ”överlappande” möjligheter att bekämpa sjömål, men också för att kunna täcka upp i en riktning när andra sjömålsbekämpningssystem kraftsamlas i en annan riktning.

Luftstridskrafterna

Kännetecknande för flygstridskrafterna är deras förmåga att intermittent kunna utveckla hög effekt och deras mycket stora rörlighet. Det gör att flygstridskrafter är oundgängliga för att försvara ett land med Sveriges yta och de stora havsområden som omger landet. Antalet flygplan bör därför inte tillåtas minska från dagens ca 100 Jas C/D till endast 60 nya Jas  39 E. I närtid bör därför Jas C/D bibehållas under tiden som Jas E tillförs. Där­efter bör ytterligare Jas E tillkomma. Det innebär att flygvapnet skulle kunna sätta upp i storleksordningen åtta stridsflygdivisioner där huvudflygbaserna skulle vara Ronneby, Såtenäs, Uppsala och Luleå.

En akilleshäl i dagens flygsystem är det begränsade antalet flygbaser. Baser är sår­bara och hotas av flera typer av stridsmedel, flyganfall, robotanfall och sabotage. För att skapa ett rimligt skydd mot dessa hot krävs kvalificerade långräckviddiga luftvärns­system, möjligheten att sprida flygplanen på många baser och ett väl fungerande skydd på marken. Finns inte samtliga dessa komponenter är risken stor att flygplanen aldrig kommer till verkan – de blir utslagna på marken.

Långräckviddiga luftvärnssystem för att skydda större områden (det kan vara flyg­baser, flottans basområden, befolkningscentra och vital infrastruktur) är planerade att anskaffas, men i begränsad omfattning. Fyra kvalificerade enheter, var och en med flera utskjutningsanordningar, bör ge möjlighet att skydda övre Norrland, Mälardalen, södra Sverige och Gotland samtidigt.

Dessa långräckviddiga system bör ingå som en del i flygstridskrafterna då deras insats skulle vara mycket nära knuten till flygförbandens verksamhet.

Det nuvarande antalet basförband tillåter bara att ett begränsat antal flygbaser kan betjänas. Det försvårar bland annat utnyttjandet av civila flygplatser som reservbaser. Speciellt problematisk vore situationen om flygstridskrafterna skulle behöva kraft­samlas till östra Mellansverige eller Norrland. Basorganisationen bör förstärkas med inriktningen att varje flygdivision (ca 12–15 flygplan) kan ges ett spritt basområde med flera start- och landningsmöjligheter samt för att möjliggöra att flygstridskrafterna kan kraftsamlas till olika landsändar. Sammantaget innebär det minst en tredubbling av flyg­vapnets basorganisation.

Det begränsade antalet radarspanings-/stridsledningsflygplan, två stycken, gör det omöjligt att bedriva en kontinuerlig kvalificerad övervakning av Östersjön. Den för­mågan bör utökas. Här kan dock olika tekniska lösningar vara tänkbara, bland annat en anskaffning av kvalificerade ”drönare” med stor uthållighet som skulle möjliggöra övervakning 24 timmar per dygn året om.

Bristen på en bred palett av vapen för att bekämpa markmål gör att flygstridskraf­ternas förmåga att bekämpa markmål är begränsad. Detta måste ses som speciellt allvarligt med hänsyn till den lilla volymen egna markstridsförband, de kan inte vara överallt. Flygstridskrafterna bör därför bland annat tillföras långräckviddiga vapen för markmålsbekämpning.

Transportflygresurserna utgör en viktig del vid såväl kraftsamling som försörjning av stridskrafterna, i det nationella försvaret, som i internationella insatser. Ju färre för­band vi disponerar, desto viktigare blir det att kunna genomföra strategiska och opera­tiva omgrupperingar snabbt. Transportflygresurserna bör långsiktigt vidmakthållas på minst nuvarande nivå. Med hänsyn till såväl behoven av civil flygräddning som flyg­räddningsberedskap vid militär flygverksamhet bör det övervägas om flygräddnings­tjänsten borde återföras till flygvapnet. Här kan det också finnas ekonomiska fördelar kopplat till flygvapnets övriga helikopterverksamhet.

Strategi för materielförsörjningen

Försvarsindustrin är ett viktigt nationellt intresse. Våra nära samarbetspartner Norge och Finland har klart uttalade strategier för att utveckla sin egen försvarsindustri för att till­godose speciella nationella behov.

I det finska fallet är t.ex. industrins roll i kris- och konfliktsituationer en viktig inflytelsefaktor. Sammantaget innebär detta att försvarsindustrier aldrig kommer att arbeta på en fullt ut konkurrensutsatt marknad.

Sverige saknar i dag en sammanhängande försvarsindustristrategi där säkerhets­politiska överväganden, försvarsindustrins roll i det nationella försvaret, dess roll som internationell samarbetspartner samt Sveriges teknologiska möjligheter vägs samman. Kristdemokraterna anser det som mycket angeläget att en sådan strategi utarbetas. Viktiga komponenter i en sådan strategi bör vara:

Varje land har rätten till självförsvar. Det finns situationer där bruket av vapenmakt kan vara det enda sättet att avvärja humanitära katastrofer. Sverige är beroende av att kunna importera vapen eller delar till vapensystem för att vi ska kunna försvara vårt land och för att vi ska kunna delta i fredsskapande operationer. På samma sätt är andra länder beroende av import av försvarsmateriel för att kunna lösa samma uppgifter. Att vi själva skulle tillverka alla de olika system som Försvarsmakten behöver för att kunna lösa sina uppgifter är såväl ekonomiskt som tekniskt omöjligt.

Problemet är att se till att sådan försvarsmateriel som vi tillverkar eller är med och utvecklar tillsammans med andra inte kommer i händerna på regimer eller grupper som inte delar våra värderingar avseende demokrati och mänskliga rättigheter. Den interna­tionalisering som sker inom alla områden, även av tillverkning och utveckling av för­svarsmateriel, gör att denna fråga inte enbart är ett svenskt nationellt problem utan även måste bli en del av vårt samarbete inom ramen för olika internationella organisationer som FN, EU och Nato.

Enligt dagens krigsmateriellag får tillstånd enbart ges om exporten är till fördel för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Exporten får inte ske till krigförande länder och inte leda till att mänskliga rättigheter kränks. Sverige skiljer därför på försvarsmateriel för strid och övrigt försvarsmateriel.

Underrättelsetjänst

Traditionellt har utrikesunderrättelsetjänsten varit ett område som i första hand hanterats av den militära underrättelsetjänsten (Must) och Försvarets radioanstalt (FRA). När det gäller exempelvis organiserad brottslighet har polisen och tullen kraftigt utökat sitt sam­arbete såväl inom ramen för EU som med enskilda utländska polisorganisationer. Flera av de hot som finns rörande internationell terrorism och internationell droghandel – som i båda fallen kan ha beröringspunkter med vårt deltagande i fredsoperationer – berör flera myndigheter. Vår strävan att förhindra spridning av massförstörelsevapen kräver samverkan mellan flera svenska och utländska myndigheter, för att exempelvis identifi­era och hindra försäljning av ”dual use”-teknologi. De områden där det är oklart vilken eller vilka myndigheter som borde ansvara för nödvändig inhämtning av information ökar.

Även om det i dag sker en viss samverkan mellan de svenska myndigheterna är risken stor att information som inhämtats av en myndighet inte kommer andra myndig­heter till del då man inte inser den andres behov av informationen. Likaså föreligger det en risk att flera myndigheter samtidigt bedriver likartad underrättelseinhämtning. Inom det område som skulle kunna benämnas ”politisk underrättelsetjänst” – t.ex. bedöm­ningar av länders förmåga och vilja att skaffa sig massförstörelsevapen eller deras tänkbara agerande i internationella konflikter – sker det i dag informationsinhämtning och analys vid ett flertal myndigheter. Detta behöver inte vara av ondo då olika per­spektiv bidrar till en breddad bild och ett bättre beslutsunderlag. Det vore dock värde­fullt om det fanns en organisation som hade ett tydligt mandat att inhämta och analysera information från utlandet på stor bredd, inte bara inom ett visst sakområde. Risken för att viktig information ”faller mellan stolarna” skulle därmed kunna minimeras.

Behovet av specifik militär och polisiär underrättelseinhämtning kommer alltid att finnas och måste hanteras av personal med god kunskap inom dessa sakområden. De måste fortsatt vara nära knutna till ansvariga myndigheters verksamhet.

De senaste åren har förändringar gjorts i olika steg i lagen om signalspaning, och listan över vilka aktörer som kan inrikta signalspaning har utökats. Kristdemokraterna anser att det nu behövs ett helhetsgrepp om vilka aktörer som framöver ska ha rätt att kunna inrikta signalspaning. Behoven bör anpassas till rådande säkerhetsläge och eventuella brister bör hanteras.

Kristdemokraterna föreslår därför att det tillsätts en utredning som analyserar de behov av utlandsunderrättelser som krävs för att ge regeringen bästa möjliga underlag i dessa frågor. I utredningsdirektiven bör också principen om maktdelning ingå.

Cybersäkerhet

Vårt samhälle, liksom de flesta samhällen i världen, är och blir alltmer beroende av informationsteknik. Det kan gälla datorbaserad styrning och övervakning av viktiga samhällsfunktioner som t.ex. elförsörjning, vattendistribution, trafikreglering på vägar, järnvägar och i luften eller hantering av andra funktioner som betalningar, handel och information.

Minst en gång i veckan sker det en så pass allvarlig it-incident att den bedöms hota verksamheten hos svenska myndigheter.

Ett stort antal av incidenterna, eller intrången, har varit av så allvarlig karaktär enligt MSB att de haft stor eller mycket stor inverkan på myndigheternas verksamhetskritiska tjänster.

FRA pekade i maj 2017 ut en statlig aktör som ansvarig för den mycket omfattande it-attacken Cloud Hopper mot Sverige. Detta var någonting som drabbade oss i början av april. FRA gick igenom hur en främmande stat infiltrerar företag och myndigheter genom tjänsteleverantörer. Skadlig kod placeras ut för att skapa en fjärrkontroll. Den främmande staten kommer via betrodda administratörskonton åt kunder hos tjänste­leverantörer, myndigheter, statliga bolag och industrier. Den främmande staten kommer även åt deras nätverk. Därefter kan den främmande staten ta den information som finns.

FRA gick i början av 2017 ut och berättade att Sverige varje månad utsätts för 10 000 cyberattacker från utländsk makt. Man berättade också att det finns cyberspioner som jobbar aktivt på att kunna släcka ned Sverige, någonting som exempelvis Ukraina har blivit utsatt för när uppemot en kvarts miljon ukrainare blev utan ström en kall natt i mitten av december 2016. Vad detta skulle kunna få för konsekvenser i ett skymnings­läge för svensk försvarsförmåga kan vi endast spekulera i. Vi är dock väldigt sårbara, en attack mot Sverige sker naturligtvis mot den svagaste punkten och detta är en sådan.

Detta ska ses mot bakgrund av rapporten Informationssäkerhetsarbete på nio myn­digheter, som Riksrevisionen släppte 2016. I denna rapport kommer myndigheten fram till att informationssäkerheten bör prioriteras högre och att dagens arbete med informa­tionssäkerhet inte når upp till en godtagbar nivå.

Cyberangrepp kan få mycket omfattande följder för samhället, i vissa avseenden lika förödande som ett angrepp med konventionella vapen. Till skillnad från konventionella angrepp kan det vara utomordentligt svårt att identifiera vem som står bakom ett cyber­angrepp. Frågan uppstår också, om man kan se cyberangrepp som en krigshandling, som kan besvaras med konventionell vapenmakt. Sannolikt inte då cyberattacker har en inbyggd osäkerhet som bl.a. gör att man sällan med säkerhet kan veta vem som ytterst initierat angreppet. Hot om cyberangrepp kan dessutom utnyttjas i utpressningssyfte – inte bara mot företag och organisationer utan även mot regeringar. Samhället måste därför ha en god förmåga att såväl möta direkta angrepp som avskräcka en eventuell angripare. Det kan bara ske på samma arena som hotet uppträder – cyberarenan.

Systemet för informationssäkerhet, precis som det svenska krissystemet i övrigt, bygger på två grundprinciper: ansvars- och närhetsprincipen. Närhetsprincipen betyder att en kris först och främst ska hanteras där den inträffar av de närmast berörda och ansvariga. Ansvarsprincipen innebär att den som bedriver verksamheten i vanliga fall även är ansvarig i en krissituation. Om de lokala resurserna inte räcker till och om hanteringen av incidenten blir för omfattande kan statliga insatser bli aktuella. Genom att cyberhotet sällan kan avgränsas geografiskt eller till en enskild verksamhet innebär det att staten ofta kommer att spela en viktig, ibland avgörande, roll.

Det finns sex myndigheter i Sverige som har ett av regeringen utsett ansvar för informationssäkerheten i samhället. Dessa myndigheter ingår i Samverkansgruppen för informationssäkerhet (Samfi). Att benämna Samfi som Sveriges cyberförsvar vore inte korrekt. Den är först och främst inriktad mot Sveriges informationssäkerhet och hantering av it-incidenter. De myndigheter som ingår i Samfi är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Försvarsmakten (FM), Försvarets materielverk (FMV), Försvarets radioanstalt (FRA), Rikspolisstyrelsen (RPS) (som representeras genom Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen) samt Post- och telestyrelsen (PTS). MSB har främsta ansvaret för informationssäkerheten i Sverige. De övriga myndig­heternas aktivitetsområden är främst av stödjande och förebyggande karaktär.

Ett problem med skyddet mot cyberhot är att mycket av infrastrukturen, handeln och andra funktioner är beroende av företag eller ägs av företag. Dessa är vinstdrivande och i vissa fall obenägna att satsa stora medel i förebyggande syfte då det är svårt att värdera nyttan i förväg. Detta kan jämföras med kostnader för försäkringar eller för våra gemensamma samhällsfunktioner som brandkåren eller Försvarsmakten. Samhället måste därför införa regler och även vidta andra åtgärder för att underlätta för företag som är beroende av datorbaserad systemstyrning och övervakning samt tvinga dem att vidta förebyggande åtgärder som minskar samhällets sårbarhet mot hot och angrepp inom cyberdomänen.

Det ligger i sakens natur att det inte är möjligt att förutse hur eventuella cyberattack­er kan se ut om man själv inte bedriver forskning och försök på hur cyberattacker kan genomföras. Kan man inte agera aktivt mot en angripare kan redan organisationer eller stater med tämligen små resurser överbelasta våra system eller ostört söka svagheter i vårt skydd mot cyberattacker. Det är därför angeläget att vi utvecklar en egen förmåga för att aktivt kunna motverka cyberattacker.

Kristdemokraterna anser att det är positivt att regeringen vill avsätta medel för att inrätta ett nationellt center för informations- och cybersäkerhet, men vi har under flera år krävt en fullskalig cybersäkerhetsmyndighet. Den nya myndigheten bör ges tillsyns­ansvar och rapporteringsansvar gentemot regeringen. Gemensamma analyser och läges­bilder om hot, sårbarheter och risker kommer att vara en del av cybersäkerhetsmyndig­hetens uppdrag, men myndigheten ska också ges i uppdrag att samla och renodla de föreskrifter som finns för att kunna verka styrande när det gäller andra myndigheters arbete med cybersäkerhet. Föreskrifterna bör vara målstyrande och beskriva vad som ska uppnås, inte hur detta ska uppnås.

När cybersäkerhetsmyndigheten utifrån sin tillsyn av en myndighet eller ett företag identifierar en rad åtgärder som måste vidtas bör cybersäkerhetsmyndigheten ha upp­draget att bidra med metodstöd kring hur myndigheter eller företag ska uppnå dessa.

Cybersäkerhetsmyndigheten kommer att ha en viktig roll genom att ge råd om hur man skyddar sig mot cyberangrepp till de företag, myndigheter och organisationer vars verksamhet är starkt beroende av fungerande it-system. Eftersom cybersäkerhets­myndigheten kommer att ha en stor del av den samlade kompetensen på området bör de också ha ett ansvar och ett uppdrag att se till andra myndigheter klarar av målen.

Vårt förslag om en cybersäkerhetsmyndighet skulle innebära att alla myndigheter, företag och organisationer har en skyldighet att rapportera alla former av cyberangrepp som riktas mot dem till den centrala myndigheten. Cybersäkerhetsmyndigheten skulle på så vis kunna skaffa den kunskapsbredd som krävs för att möta olika typer av cyber­angrepp.

En förutsättning för att vidta såväl passiva som aktiva motåtgärder är att det finns en organisation med bred kompetens. Det är också en förutsättning för att skapa ett rimligt skydd mot cyberangrepp att man bedriver internationell samverkan rörande olika aspek­ter av cyberhotet. Även denna samverkan skulle underlättas om den hanterades av en för ändamålet utpekad organisation i form av cybersäkerhetsmyndigheten.

Den kanske viktigaste uppgiften för den nya myndigheten ska dock vara att se till att svenska myndigheter är övade för att hantera en it-attack. Det man inte övar, det kan man inte heller.

En speciell aspekt på cyberkrigföring är den roll som den spelar i militära samman­hang. De flesta moderna vapensystem är i dag beroende av avancerad informations­teknologi, t.ex. satellitnavigering, radarsystem, informationsöverföring m.m. Det inne­bär att det mesta av den militära verksamheten kräver såväl kvalificerat skydd mot cyberangrepp som att angrepp mot en motståndares informationssystem kan ge mycket stora fördelar. Cybersoldaterna inom Försvarsmakten är de som ska kunna skydda försvarets krigsmateriel, och de behöver ha en både offensiv och defensiv förmåga.

Redundans i samhällskritiska system

Cybersäkerhet är dock så mycket mer än ett aktivt skydd mot antagonister som har för avsikt att förstöra ett annat lands it-infrastruktur. Cybersäkerhet handlar också om att värja sig mot fel och brister i system som gör att system oplanerat stängs av eller slutar att producera på grund av okända fel och brister. Detta har vi t.ex. sett vid tillfällen då flygplatsradar och kommunikationer slagits ut och flygplan fått dirigeras om eller inte haft möjlighet att lyfta eller landa. Detta är ytterst problematiskt och påvisar en brist på både systemresiliens och redundans.

Med dagens system är det möjligt att bygga in resiliens och redundans utan att man nödvändigtvis behöver ha flera olika kompletta system för samma uppgift. Detta är ett arbete regeringen borde se över för samhällskritiska system såsom flygplatsers kritiska system, betalningskritiska system, ledningssystem för blåljusmyndigheter samt andra system som kan klassas som kritiska för samhällets grundfunktionalitet.

Psykologiskt försvar

De senaste 10–15 åren har krigföringen utvecklats från ”konventionell” krigföring till att idag vara asymmetrisk i större utsträckning än tidigare. Detta blev tydligt inte minst i och med Rysslands desinformationskampanjer i samband med den militära aggressio­nen mot Georgien. Under Rysslands annektering av Krim såg vi tydliga exempel på hur hybridkrigföring användes – och idag används det mer än någonsin. Vi såg hur Ryss­land, genom att så tvivel i fråga om vem som gjorde vad, när det gjordes och hur det gjordes, effektivt missledde omvärlden och försvårade beslutsfattandet. Detta är en medveten och genomarbetad strategi för att sprida desinformation och skapa osäkerhet – både bland beslutsfattare och hos den allmänna opinionen. Idag är Sverige sårbart för denna typ av informationskrigföring. Det är en form av ständigt pågående visklek där man varken vet vad som sas från början eller vem som sa det.

Exempel finns också på hur Ryssland genom skrämselpropaganda har försökt förmå länder att fatta eller inte fatta vissa beslut och på så vis styra länders politiska debatt.

I enlighet med Kristdemokraternas förslag presenterades den statliga utredningen En ny myndighet för att stärka det psykologiska försvaret en rad förslag om hur en sådan myndighet ska kunna samordna och utveckla samhällets samlade motståndskraft inom det psykologiska försvaret. Enligt regeringen kommer myndigheten att inrättas 2022.

Det är viktigt att det psykologiska försvaret lyfts ut ur MSB:s ansvarsområde och återigen görs till en egen myndighet med tydlig offentlig profil. Det är viktigt att offent­liggöra de informationsangrepp som sker mot Sverige för att höja medvetandenivån hos såväl journalister som allmänhet. Men det psykologiska försvaret handlar inte enbart om aktivt påverkansarbete. Det behövs också ett arbete för att rusta människor redan från skolåldern. Det handlar inte minst om att tidigt lära sig källkritik och att bli medveten om att informationskrigföring förekommer.

Inte bara enskilda människor utan även etablerad media är i ett utsatt läge. Tidspress kan göra det svårt att hinna källgranska texter och nyheter. Det gör att journalister kan användas, och har använts, för att sprida desinformation och propaganda förklätt till nyheter.

En annan huvuduppgift för en ny myndighet bör vara att stödja, bidra till och sprida forskning kring informationskrigföring och propaganda. Därför är det viktigt att vi får en självständig myndighet med ansvar för det psykologiska försvaret.

Rymdsäkerhet

För att säkerställa att nya möjligheter tas tillvara och att en förmåga byggs upp mot nya potentiella hot är det av största vikt att dessa nya möjligheter och hot identifieras. Ett område där det blir allt mer viktigt att bygga upp en strategi och kompetens är rymden. Det är främst en arena för forskning och inom en överskådlig framtid även näringsliv. Men, både klimathot och säkerhetsaspekter måste vara en del i utvecklingen av exploa­teringen av rymden.

Sverige bör vara en av de nationer som framhåller åsikten att rymden i sig själv ska fortsätta vara ett område som inte militariseras. Men, oavsett internationella konventio­ner så är satelliter idag avgörande för livet som vi känner det på jorden. Navigering, vädersatelliter och kommunikationssatelliter är bara tre väsentliga områden där rymden idag fyller en avgörande roll. På detta område är det således av största vikt att det byggs upp både redundans systemen emellan och resiliens i systemen. Därför är t.ex. EU:s Galileoprojekt något som fyller en viktig kompletterande funktion till dagens befintliga gps-system.

Av dessa anledningar ser vi positivt på den rymdstrategi som Rymdutredningen föreslog. I den strategi som tas fram bör, utöver redan utpekade områden, säkerhet göras till ett av de övergripande målen.

Frivilligorganisationerna

De frivilliga försvarsorganisationerna är ovärderliga för försvarsförmågan i hela landet i händelse av kris eller krig, men de har även i fredstid en avgörande betydelse för att stärka det breda säkerhetsarbetet, den folkliga förankringen och försvarsviljan i landet. De frivilliga försvarsorganisationerna behöver därför få en stor plats vid utformandet av framtidens försvar.

För att underlätta deras arbete är det avgörande att frivilligorganisationerna får de förutsättningar som krävs för att de ska kunna fullfölja sitt högkvalitativa arbete. Genom att stärka frivilligorganisationerna i fredstid så kommer också organisationernas förmåga att möta allvarliga händelser och kriser att öka.

Det finns även flera ideella försvarsorganisationer som spelar en särskilt viktig roll för att stötta den enskilda soldaten under eller efter militärtjänstgöring. Svenska Soldat­hemsförbundet och Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna är två sådana exempel.

Det är viktigt att de frivilliga försvarsorganisationerna ges förutsättningar att utveck­las och att de stärks i sitt arbete inom ramen för totalförsvaret.

Coronapandemin har visat på ett misslyckande och resursslöseri då den fulla kraften i de frivilliga försvarsorganisationerna inte fått komma till sin rätt. Regeringen har här ett ansvar att föra en dialog med sina myndigheter om det stöd som finns att få.

Veterancentrum

Sverige har under en period haft ett minskat deltagande i internationella insatser som en följd av att Afghanistaninsatsen har trappats ned. Nu planeras emellertid för en omfattan­de svensk närvaro i Mali. De lärdomar vi dragit av Afghanistaninsatsen behöver tas till vara och användas. Detta gäller i synnerhet vid utvecklandet av veteranpolitiken.

Psykiska eller fysiska problem hos veteraner som varit i krigshärjade områden är ett problem som vi behöver rusta oss inför. Många soldater och anhöriga har tidigare upp­levt att man fått bristfällig hjälp efter att soldaterna återvänt hem till Sverige. Sveriges regering införde en samlad veteranstödspolitik 2010. Stödet till anhöriga har ökat, med bland annat kontaktpersoner inom Försvarsmakten och en särskild veteranadministra­tion. Särskilda informationssatsningar görs för barnen, och en familjepolicy tas fram för stöd och vägledning för anhöriga. Rehabilitering för soldater som skadats vid tjänstgör­ing är inte längre tidsbegränsad utan kvarstår så länge behovet består och åtgärderna framstår som skäliga. Bestämmelserna om hur Försäkringskassan ska pröva huruvida en förvärvad skada är arbetsskada förstärks samtidigt.

Dessa förändringar är välkomna, men vi behöver gå längre. Flera aktörer har lyft frågan om att inrätta ett fristående svenskt veterancentrum. Det skulle vara ett sätt att utveckla den veteranadministration som den dåvarande alliansregeringen föreslog och som nu inrättats av Försvarsmakten. Vid ett svenskt veterancentrum skulle svenska soldater kunna få kostnadsfri hjälp i form av stödsamtal. Vård efter avslutad militär­tjänst skulle kunna ges, med specialkompetens kring de problem som rör soldaternas tjänst. Ytterligare viktiga komponenter vore att initiera forskning kring de svårigheter som utlandsveteraner ofta drabbas av vid hemkomst, att bistå soldater vid karriärväxling mellan den militära och civila arbetsmarknaden och att fungera som nätverksbildare för organisationer som arbetar med veteraner, såsom Svenska Soldathemsförbundet, Invid­zonen, Fredsbaskrarna och Officersförbundet. På så vis skulle Sveriges veterancentrum bli en mötesplats för såväl soldater och anhöriga som frivilliga.

Sjö- och flygräddning

Som sjö- och flygräddningen är strukturerad ligger ansvaret idag hos Sjöfartsverket. Under Sjöfartsverkets ledning deltar även Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen, polisen och Försvarsmakten i sjöräddningen. Ansvaret för sjöövervakning och miljö­räddningstjänst till sjöss ligger däremot hos Kustbevakningen.

Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningsverksamhet behöver ses över med beaktande av antalet helikoptrar, tillgänglighet och bemanningsnivå, men regeringen behöver även se över huruvida ansvaret för sjö- och flygräddning bör flyttas till Kustbevakningen och Försvarsmakten i enlighet med utredningen Maritim samverkan från 2012.

Regeringen tillsatte 2011 en utredning som skulle se över Sveriges maritima resurser. Utredningen presenterades 2012 och förespråkar en lösning där Kustbevakningen och Försvarsmakten delar på uppdraget sjö- och flygräddning.

Utredningen föreslog att huvudmannaskapet för sjö- och flygräddningen går in under Kustbevakningen som i sin tur går in under Försvarsmakten.

Någon samverkan mellan Försvarsmakten och Sjöfartsverket vad gäller sjöräddning existerar inte i dag. Försvarsmakten har inte det uppdraget kvar, trots att man förfogar över medeltunga helikoptrar. Sjöfartsverkets sju nyinköpta helikoptrar saknade lastkrok och kunde inte bidra med att släcka skogsbränder. Försvarsmakten har inget uppdrag att stå i beredskap för sådant. När vi nu ska bygga upp det civila försvaret är det rimligt att Försvarsmakten åter utgör en resurs i händelse av en katastrof. Det är rimligt att För­svarsmakten åter utgör en resurs i händelse av en katastrof.

Kristdemokraterna stödjer en omorganisation till Kustbevakningen och i sin tur inom Försvarsmakten, för att effektivt börja använda och utnyttja den här resursen.

Försvarsmakten disponerar idag ett femtiotal helikoptrar och har lång erfarenhet av olika typer av räddningsuppdrag. Dessutom är ett av Försvarsmaktens senaste helikoptersystem anpassat för ”räddningsaktioner i svårtillgängliga områden och till sjöss”. För att uppnå ett effektivt utnyttjande av de helikopterresurser som idag står till statens förfogande är det nödvändigt att i större grad samverka myndigheter emellan. Men också att se över huruvida huvudmannaskapet för sjö- och flygräddning bör överföras till Kustbevakningen i enlighet med utredningen Maritim samverkan.

En annan sak är att Sjöfartsverket har räddningshelikoptrar som skulle kunna ut­rustas med brandbekämpningsförmåga. Idag används helikoptrarna endast för samord­ning och evakuering men inte i det aktiva släckningsarbetet.

Den nationella kapaciteten att bekämpa skogsbränder från luften måste förbättras. Sjöfartsverkets helikoptrar borde därför utrustas med brandbekämpningsutrustning.

Erfarenheterna från 2014 och 2018 visar att brandflyg är ett särskilt effektivt sätt att bekämpa skogsbränder. Sverige bör därför ha en egen kapacitet vad gäller flygplan med vattenbombningsmöjligheter, eventuellt i samverkan med andra länder. Sverige har hittills fått snabbt och effektivt stöd genom EU:s krishanteringsmekanism, och vi bör verka för att EU:s civila krishanteringsförmåga stärks ytterligare.

Samhällsskydd och krisberedskap

Målet med det civila försvaret ska vara att värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp. Detta bygger in en robusthet i samhället som gör att samhället kan upprätthålla grundläggande funktioner vid ett försämrat säkerhetsläge.

Under alltför många år har arbetet med att planera ett civilt försvar uteblivit. Förberedelserna har varit sparsamma eller inga alls. Förmågan att upprätthålla någon form av civilt försvar vid en kris är idag mycket små om någon alls. Kristdemokraterna har därför varit pådrivande för en återuppbyggnad av det civila försvaret ska komma till stånd. Regeringen har hittills agerat alltför senfärdigt när det kommer till att återuppta planeringen och förberedelserna för det civila försvaret, och detta arbete behöver nu påskyndas.

Sverige behöver återskapa en civil ledningsorganisation som kan samordna sam­hällets alla resurser vid allvarliga kriser, eller i värsta fall krig. Den ska också utgöra kontaktytan mellan det militära och civila försvaret. Endast genom en god samordning av samhällets alla resurser kan Sverige motstå ett militärt angrepp eller hantera andra allvarliga kriser eller katastrofer.

Kristdemokraterna har även påpekat att vi behöver iståndsätta befintliga skyddsrum, och vi har varit pådrivande för vad som senare kom att bli Försvarsberedningens slut­sats; att Sverige behöver bygga upp en försörjningsberedskap. Sverige ska exempelvis kunna svara för befolkningens livsmedels-, läkemedels- och energiförsörjning samt hålla en god beredskap inför avspärrning av utrikeshandeln. Såväl civilbefolkning och soldater måste kunna få mat och fordonen behöver drivmedel även om de normala civila leverantörerna inte fungerar enligt fredstida rutiner.

En förutsättning för en sammanhållen, långsiktig och hållbar beredskapsplanering är att den sker i nära dialog med privata och frivilliga aktörer på samtliga nivåer. Ansvariga offentliga och privata aktörer ska gemensamt inom ramen för beredskapsplaneringen fastställa miniminivåer för försörjningen vid allvarligare säkerhetspolitiska kriser och i krig. De behöver också fastställa hur en krigssituation kan komma att påverka möjlig­heten att upprätthålla den egna verksamheten.

På nationell nivå behöver utarbetas och fastställas metoder för prioritering för olika verksamheter, men även för ransonering inför en situation då ransoneringslagen (1978:268) behöver tillämpas.

Myndigheter som behöver säkerställa leverans av varor och tjänster som är viktiga för totalförsvaret ska träffa avtal med företag om detta. Det är viktigt att samarbeta med flera olika leverantörer, särskilt i våra grannländer för att säkra import eller byteshandel vid en allvarlig kris.

För att säkerställa försörjningen ska det också finnas lagerhållning i statlig eller i privat regi. Exempelvis skulle lokala noder för försörjning av livsmedel, drivmedel m.m. kunna upprättas i olika delar av Sverige.

Planeringskrav behöver dessutom ställas på samhällsviktiga aktörer vars verksamhet är beroende av drivmedel, och krav ska kunna ställas på privata drivmedelsaktörer att utöka lagerhållning av drivmedel på regional och lokal nivå.

Vad gäller livsmedelsförsörjningen behöver en beredskap byggas främst genom lagerhållning av nödvändiga livsmedel och ökad självförsörjningsgrad. För att säker­ställa att varor och förnödenheter snabbt och säkert kan nå ut till befolkningen behöver även ett arbete ske för att säkra distributionsvägar.

Berörda offentliga och privata aktörer behöver gemensamt planera för hur en tillräck­lig livsmedelsförsörjning ska utformas samt hur distributionen ska säkras. Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger kommunerna, men det behöver också ställas krav på privata aktörer som idag äger livsmedelsproduk­tionen och distributionen att säkra tillgången på livsmedel såväl i fredstid som i krig.

Det krävs även större fokus på samhällets beredskap för att hantera olyckor och naturkatastrofer.

Omfattande skogsbränder till följd av långvarig torka, vilket förekom i Västmanland sommaren 2014 och på flera håll i landet även 2018, är något som vi kan tvingas erfara allt oftare i framtiden på grund av klimatförändringarna. Förekomsten av extremt väder väntas bli vanligare. Det riskerar att leda till minskad nederbörd där det redan är torrt och till att Sverige i högre grad även drabbas av problem som förstörda skördar, värme­bölja och vattenbrist.

MSB har på senare år vidtagit åtgärder för att stödja kommunerna i arbetet med att öka kvaliteten i de kommunala handlingsprogrammen. MSB har exempelvis utvecklat vägledning, genomfört utbildningar och utvecklat en nationell strategi för stärkt brand­skydd. Uppföljningar visar dock att bristerna kvarstår.

Trots stora problem med torka och låga grundvattennivåer och risk för att situatio­nen förvärras har alltför få kommuner särskild beredskap för att bemöta detta. Läns­styrelserna har en viktig uppgift att finnas som stöd för kommunerna vid framtagande av de kommunala handlingsplanerna, och Kristdemokraterna menar att det stödet behöver förstärkas. MSB och länsstyrelserna bör därför få i uppdrag att stödja kommu­nernas förebyggande arbete med riskanalys och framtagande av kommunala handlings­program genom att ta fram riskhanteringsplaner för att hantera torka och vattenbrist.

MSB har redan i dag föreskrifter om länsstyrelsens riskhanteringsplaner för hantering av översvämningsrisker. Då torka och vattenbrist, precis som översvämningar, kan få stora konsekvenser för samhället behövs bättre stöd till kommunerna för att även före­bygga och minimera skadeverkningarna av sådana händelser. Kristdemokraterna har även efterlyst satsningar på MSB:s utbildningar av räddningstjänstpersonal och undantag i reglerna för a‑kassa för deltidsbrandmän. Detta för att råda bot på den brist av deltids­brandmän som idag är ett stort problem.

Svensk krisberedskap har varit kraftigt eftersatt under lång tid. Bränderna som drab­bade Sverige under sommaren 2018 var av katastrofala mått. De var unika i sin omfatt­ning, men vad gäller katastrofer har Sverige tyvärr fått sin beskärda del de senaste åren. Tsunamikatastrofen 2004, stormen Gudrun 2005 och branden i Västmanland 2014. Alla dessa händelser har visat att Sverige behöver stärka sin krisberedskap avsevärt.

 

 

Mikael Oscarsson (KD)

 

Lars Adaktusson (KD)

Andreas Carlson (KD)

Robert Halef (KD)

Ingemar Kihlström (KD)

Tuve Skånberg (KD)