När Sverige införde viltförvaltningsdelegationer, i enlighet med riksdagsbeslutet om hållbar rovdjursförvaltning 2013, skulle berördas inflytande och kunskapsförmedling säkras i rovdjursförvaltningen. Detta skulle garantera en lokal och regional förvaltning så nära människor som möjligt. I praktiken har viltförvaltningsdelegationerna ett mycket lågt inflytande över de beslut som fattas i länet eller viltförvaltningsområdet, vilket inte stärker engagemanget utan istället riskerar att öka motsättningarna.
I nuläget fattas inte heller de skarpa besluten i viltförvaltningsdelegationen utan dessa beslut tas ofta på en högre central nivå. Ledamöter upplever därför ofta maktlöshet och att de saknar reellt inflytande i beslutsprocesserna. Inför kommande beslut om licensjakt på varg rapporteras nu om att enskilda länsstyrelser avser besluta själva, helt utanför viltförvaltningsdelegationerna.
Den regionala förankringen är avgörande för att stärka förtroendet bland allmänheten för rovdjursförvaltningen. Nu urholkas istället legitimiteten ytterligare för fattade beslut och klyftan mellan landsbygd och myndigheter ökar. Den regionala förvaltningen behöver därför stärkas och förordningen förtydligas.
Viltförvaltningsdelegationens uppdrag måste omgående ses över så att det lokala och regionala inflytandet säkerställs.
|
Daniel Bäckström (C) |
|