Fråga 2019/20:287 Prioriteringar hos polisen

av Lars-Arne Staxäng (M)

till Statsrådet Mikael Damberg (S)

 

De flesta människor känner stor frustration över att vissa människor och inte minst ungdomsgäng kan begå kriminella handlingar och brott mot både människor och egendom utan att detta beivras. Detta gäller inte minst stölder och bilbränder samt misshandelsfall som inte ger större skador.

Det är viktigt att öka polisens förmåga och vilja att utreda och klara upp även mängdbrottslighet och vardagskriminalitet, det vill säga vanligt förekommande brott. Det kan till exempel handla om stölder och inbrott. Av så kallade processtekniska skäl ges i dag möjlighet till förundersökningsbegränsning, vilket i praktiken är nedlagda brottsutredningar. Det har på många håll uppfattats som en skyldighet snarare än en möjlighet att förundersökningsbegränsa, vilket i vissa fall leder till att brottsutredningar läggs ned i onödan. Därför är det viktigt att följa upp detta regelverk och dess tillämpning.

Många inom polisen uppfattar att det finns en prioritering att avskriva det misstänkta brottet när straffvärdet ligger under tre månaders fängelse. När det gäller ungdomar som får det till ganska grov brottslighet innan detta sker.

Den så kallade New York-modellen där man beivrade all brottslighet var ju mycket framgångsrik och kallades ju för ”nolltolerans”. Den gick ut på att om man ska beivra grov brottslighet framgångsrikt så måste man också beivra småbrottsligheten. Ovanstående prioritering står i starkt motsatsförhållande till nolltolerans.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Mikael Damberg:

 

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att säkerställa att brottslighet med lägre än tre månaders fängelse inte regelmässigt prioriteras bort i polisens arbete?