av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
År 2019 firade Europa 30 år sedan Berlinmurens fall. Vi firade även Europarådets 70-åriga samarbete för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsutveckling.
Det var också året då den kommunistiska revolutionen på Kuba fyllde 60 år, vilket lägligt nog kom i samband med att en riksdagsmajoritet trotsade människorättsförsvarares och exilkubaners vilja, genom att ratificera det omtalade EU-Kubaavtalet.
Nämnda avtal innebar i korthet att man legitimerade den djupt odemokratiska kubanska kommunistregimen samtidigt som man aktivt hållit den politiska oppositionen utanför samtalen. En dålig start kan man tycka, om syftet med detta avtal vore att förbättra situationer för kubaner i allmänhet och politisk mångfald eller demokrati i synnerhet. Likväl gick man vidare.
Att regeringen och en riksdagsmajoritet år 2019 så tydligt kunde svika den kubanska oppositionen, trots åtskilliga vädjanden och trots en utrikesdeklaration innehållande en påstådd demokratioffensiv, var till slut ett faktum. Mot bakgrund av att avtalet helt saknade krav på förändring från Kubas sida var förväntningarna från undertecknads sida inte särskilt höga. Tvärtom gjorde detta att ställningstagandet blev än mer oförklarligt, men det väcker ändå tanken om inte regeringen avser att följa upp händelseförloppet efter detta.
Mot bakgrund av ovanstående önskas utrikesminister Ann Linde svara på följande fråga:
Anser ministern att den demokratiska utvecklingen på Kuba har gått i rätt riktning sedan EU-Kubaavtalet slöts, och kan vi förvänta oss att ministern verkar för att riva upp avtalet vid avsaknad av en positiv demokratisk utveckling?