av Björn Söder (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Aftonbladet rapporterar den 21 juni om en kvinna, som varit sjuk sedan den 17 mars i vad som nu visat sig vara covid-19. Hon har dock haft svårt att bli trodd av vården. I stället har hon fått höra att andningsproblemen bara är ”panikattacker”. Först när kvinnan fick ett positivt coronatest i maj togs hennes symtom på allvar av vården. Nu har man genom röntgen kunnat konstatera att hon har typiska covidförändringar på lungorna. I över tre månader har kvinnan haft feber, och för att verkligen bli trodd har hon själv filmat och dokumenterat.
Enligt tidningen är hon en bland många långtidssjuka kvinnor med sjukdomen som haft svårt att bli trodd av vården. I stället känner de sig förbisedda och inte prioriterade.
Socialministern kan självfallet inte kommentera det enskilda fallet, men uppenbarligen finns det en grupp långtidssjuka kvinnor som känner att vården inte tar dem på allvar, vilket givetvis är problematiskt.
På regeringens hemsida säger socialministern:
”Vården och omsorgen ska funka, oavsett vem du är eller var i landet du bor. Det ser jag som min viktigaste uppgift de kommande åren. Det är en fråga om trygghet, svenska folket förväntar sig vård och omsorg av den allra högsta kvaliteten. Och det ska vi leverera.”
Den nämnda gruppen långtidssjuka kvinnor anser nog inte att socialministern har lyckats särskilt väl med sin uppgift.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vilka åtgärder vidtar ministern för att leva upp till det hon själv, enligt regeringens hemsida, ser som sin viktigaste uppgift, det vill säga att ”vården och omsorgen ska funka, oavsett vem du är eller var i landet du bor”?