av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Den 4 juni lämnade undertecknad in en skriftlig fråga till socialministern som löd: ”Hur skiljer sig det svenska arbetet med att skydda riskgrupper från det arbete som utförs av andra länder, särskilt våra nordiska grannländer, och vad i detta arbete innebär att Sverige har lagt ett större fokus på att skydda dessa?”
Onsdagen den 17 juni kom svaret, där ministern radade upp ett antal åtgärder man menade visade på att regeringen verkat för ett kraftfullt skydd av riskgrupperna. Att dessa åtgärder bör betraktas som basala, i ett krisläge som det vi befinner oss i, behöver nog inte sägas. Att tuffare åtgärder inte vidtagits är således också talande för varför Sverige sticker ut som ett skräckexempel avseende antalet dödsfall i covid-19.
Föga förvånande kom därmed inte något svar på den ursprungliga frågan. Tvärtom kan det så kallade svaret snarare klassas som ett bevis för hur lite regeringen har gjort. Av den anledningen får ministern en ny chans att klargöra vad i Sveriges arbete som skiljer sig från våra grannländers och som kan anses vara kraftfullare åtgärder.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Hur skiljer sig Sveriges åtgärder för att skydda riskgrupperna från de som våra grannländer har vidtagit?