av Joar Forssell (L)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Efter det riggade presidentvalet i Belarus har tusentals fredliga demonstranter gått man ur huse för att kräva rättvisa och att de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna respekteras. Lukasjenkos svar har varit brutalt, och regimens våld dödligt. Tusentals av dessa demonstranter, journalister och oppositionella har frihetsberövats.
Biståndsminister Peter Eriksson meddelade den 18 augusti att man nu fryser biståndet till projekt där den belarusiska staten har en aktiv roll. Jag förvånas dock över statsrådets uttalande i Göteborgsposten: ”– Vi ser nu en regim som inte drar sig för att använda alla statliga verktyg gentemot den egna befolkningen”. Läget i Belarus kan väl knappast vara en nyhet för statsrådet?
President Aleksandr Lukasjenko har styrt landet med järnhand sedan 1994. Landet har i många år varit en totalitär regim som inte respekterar mänskliga rättigheter och som aktivt förtrycker oppositionen i landet. De har systematiskt och i åratal begått allvarliga övergrepp mot sina egna medborgare.
I UD:s rapport från 2017 om MR i Belarus kan en läsa att ”Vitryssland fortsätter att uppvisa allvarliga brister gällande respekten för de mänskliga rättigheterna och demokrati, bland annat vad gäller föreningsfrihet, yttrandefrihet, vallagstiftning och valgenomförande, rättsstatens principer, situationen för frihetsberövade, fackliga rättigheter samt kvinnors och hbtq-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna.”
Om läget i Belarus fram till nu varit okänt för statsrådet så är det mycket allvarligt. Riksdagen måste kunna lita på att biståndsministern är informerad om situationen i de länder Sverige på olika sätt stöder. Om läget inte varit okänt för statsrådet framstår agerandet som senfärdigt.
Mot den bakgrunden vill jag fråga statsrådet Peter Eriksson: