av Ludvig Aspling (SD)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Den 23 augusti 2018 antog EU-kommissionen den första delen av ett treårigt stödprogram till Iran. Syftet med programmet är att stödja projekt som främjar ekonomisk och social hållbarhet, inklusive stöd till den privata sektorn. Totalt har 150 miljoner euro allokerats fram till slutet av 2020, vilket innebär att pengarna har avsatts i EU:s långtidsbudget. Stödet kan ses som en del av kärnenergiavtalet mellan EU, USA och Iran.
Vidare deltar iranska studenter i programmet Erasmus Mundo, vilket är en del av programmet Erasmus plus. Hittills har över 1 000 studenter och personal från Iran kommit till EU inom ramen för programmet. Vi har bett riksdagens utredningstjänst att undersöka exakt vad dessa personer studerar i EU, men utredningstjänsten har inte lyckats få något svar, vilket är minst sagt oroande.
Iran har nyligen dels gjort betydelsefulla avsteg från kärnenergiavtalet, som i praktiken ligger på sin dödsbädd, dels agerat mycket repressivt mot de protester som numera genomförs regelbundet mot diktaturen, dels genom ombud attackerat oljefält i Saudiarabien och dels skjutit ned ett passagerarflygplan med ett antal svenska medborgares död som följd. Detta i tillägg till de mer konstanta människorättskränkningarna, könsdiskrimineringen, proxykrigföringen i regionen, stödet till den syriska regimen, förtrycket av den inhemska oppositionen med mera som regimen i landet gjort sig känd för.
Mot bakgrund av detta är då frågan om det är lämpligt att ge annat än rent humanitärt stöd till Iran; vi anser att svaret på den frågan bör vara nej.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Peter Eriksson: