av Tobias Andersson (SD)
till Näringsminister Ibrahim Baylan (S)
Gång efter annan har det framkommit kritik kring hur staten genom olika tillvägagångssätt och med olika motiv riktar statliga medel till alla tänkbara projekt med ett omtvistat resultat. Det rör sig om stöd till företag på landsbygden, stöd till innovation, stöd till export, stöd till hållbarhetssatsningar med mera, med mera.
I vissa fall rör det sig säkerligen om välbehövliga och välriktade satsningar. I andra fall handlar det om att staten genom statligt riskkapital konkurrerar ut privat riskkapital och därigenom snedvrider marknaden samt slösar skattemedel utan resultat.
När Tillväxtanalys 2015 gjorde en analys av det samlade stödet till näringslivet 2011 kom man fram till att det var hela 22 myndigheter som på olika vis var involverade i administrationen av stöden. En annan studie av Tillväxtanalys från 2014 slog fast följande rörande två av innovationsmyndigheten Vinnovas stödprogram:
”Analysen indikerar inga statistiskt säkerställda positiva effekter av stöden på antal anställda, arbetskraftsproduktiviteten, andelen högutbildade arbetstagare eller andelen forskare; varken under programmens löptid eller efter att stöden avslutats.”
Med det sagt finns det ett behov av att i grunden se över vilket mervärde allt detta faktiskt genererar. En översyn av organisationsstrukturen för statligt riskkapital genomfördes förvisso under föregående mandatperiod genom regeringens proposition 2015/16:110, men effektiviteten i stöden och resultaten av desamma tål att granskas mer i detalj – inte minst då flertalet studier tyder på stor ineffektivitet.
Givet näringsministerns portfölj kan det finnas skäl att i denna interpellation huvudsakligen begränsa sig till Vinnova, som står för drygt 50 procent av utgiftsområde 24 Näringsliv. Egentligen berör frågan dock fler myndigheter och statsråd, såväl som statliga bolag med mera.
Med anledning av detta vill jag fråga näringsminister Ibrahim Baylan: