av Gudrun Brunegård (KD)
till Statsrådet Per Bolund (MP)
Runt om i landet finns ett antal fastigheter som står och förfaller; somliga på landsbygden, somliga mitt inne i bostadsområden. De utgör inte bara en skönhetsfläck, som sänker värdet på omkringliggande fastigheter, utan kan också utgöra en sanitär olägenhet och bli ett tillhåll. Omfattningen är svår att uppskatta då statistik saknas, men lokala företrädare menar att det i vissa kommuner kan röra sig om åtskilliga tiotals fastigheter.
Många kommuners miljö- och byggnadsnämnder brottas med problematiken med ödehus och vildvuxna trädgårdar. De riskerar att hamna i ett juridiskt ingenmansland, där ett beslut om sanering inte kan utföras då det inte går att förelägga beslutet eller kostnaderna för saneringen för ägaren.
Skälen till att fastigheter förfaller kan vara många. Det kan handla om att huset har gått i arv, och glömts bort, eller att ägare flyttar utomlands. Det kan också handla om ett dödsbo som anhöriga inte känner till. Ett annat problem är om fastighetsägaren saknar pengar för att rusta upp byggnaden. Kommunen kan då betala med egna medel och lämna över en skuld till kronofogden. Kostnaderna riskerar dock att bli höga för mindre kommuner.
Boverket utredde frågan på uppdrag av regeringen och redovisade en rapport 2015. Myndigheten slår där fast att det är ett stort problem att fastighetsägare inte går att nå när ett hus behöver repareras. Konsekvensen blir att huset fortsätter att förfalla. Med nuvarande regelverk är det endast vid extrema fall som polisen får ingripa, till exempel när det finns risk för skred.
Boverket redovisar i rapporten en rad konkreta förslag som varit ute på remiss. Sammanställningen av remissvaren blev klar i oktober 2017. Sedan dess har frågan om ödehus beretts i regeringskansliet.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Per Bolund: