Ansvaret för missbruks- och beroendevården delas i dag av socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Det är viktigt att samverkan mellan primärvården, psykiatrin, beroendemottagningar och socialtjänsten fungerar. Många människor får inte den hjälp som de behöver för att komma ur sin beroendeproblematik.
Missbruks- och beroendevården inom primärvården måste utökas och intensifieras. Personer med svårare missbruk och beroende slussas mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården och resultatet blir att de inte får den sammanhållna vård och behandling som de behöver. De sammantagna negativa effekterna av det nuvarande dubbla huvudmannaskapet har lett till att ansvaret för missbruks- och beroendevården bör överföras på hälso- och sjukvården som ensam huvudman.
Många personer med missbruksproblematik lider samtidigt av psykisk ohälsa. I dag finns en gränsdragningsproblematik mellan lagen om vård av missbrukare (LVM) och lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). För personer som bedöms vara i störst behov av tvångsåtgärder kopplade till sitt missbruk tillämpas som regel LVM, medan den psykiatriska tvångsvården vid till exempel behandling av akuta psykiska komplikationer efter avgiftning används som en sista utväg. Människor som är i behov av såväl psykiatrisk tvångsvård som vård enligt LVM får således inte den hjälp som de behöver och hamnar i kläm mellan olika lagstiftningar. Det är dags att utreda möjligheterna till en gemensam tvångslagstiftning för personer med behov av insatser från såväl missbruksvården som hälso- och sjukvården.
|
Jennie Åfeldt (SD) |
Christina Östberg (SD) |