Palestinakonflikten är en av de mest komplicerade och långvariga internationella konflikterna i världen. Den är egentligen ett resultat av första världskriget och att Storbritannien och Frankrike ville stycka upp det osmanska imperiet. Arabiska ledare utlovades självständiga territorier om de gjorde uppror mot det osmanska styret. De gjorde så och bidrog starkt till ententens militära framgångar i Mellanöstern. Samtidigt utlovade den brittiske utrikesministern Balfour 1917 ett judiskt hemland i Palestina, dock under förutsättning att detta inte skulle komma att inkräkta på i Palestina redan existerande icke-judiska samhällens civila och religiösa rättigheter eller judars rättigheter och politiska status i något annat land. Ingen judisk stat utan ett judiskt ”hemland” var den brittiska formeln. Den delningsplan för dagens Israel som fastställdes 1947 genomfördes inte, utan staten Israel kom att omfatta även delningsplanens arabiska delar eftersom de judiska miliserna erövrade dessa. Som en följd av sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel de syriska Golanhöjderna, Gazaremsan och resten av Palestina öster om Jordanfloden fram till Jordanien inklusive östra Jerusalem. År 2005 avvecklades Gazaremsans judiska bosättningar på initiativ av den dåvarande israeliska premiärministern Ariel Sharon och israeliska trupper lämnade området. Israel behöll dock kontrollen över luftrum, territorialvatten, gränsövergångar, valuta och handel. I juni 2007 tog den terrorstämplade organisationen Hamas kontroll efter att ha fått 65 procent av mandaten i lokalvalet. Hamas har kontrollerat området sedan dess. Varken människor eller varor kommer in eller ut från remsan utan Israels eller Egyptens tillstånd. Efter Gazakriget 2008–2009 har Israel upprätthållit en kombinerad land- och sjöblockad. Gazaremsan kan idag betraktas som ett stort fängelse där invånarna lider svår nöd genom blockaden.
Av befolkningen i Israel är nästan en femtedel palestinier/israeliska araber. Av den palestinska befolkningen som bor utomlands, känd som den palestinska diasporan, är mer än hälften statslösa, det vill säga utan medborgarskap i något land. Mer än tre miljoner av diasporans befolkning bor i Jordanien (2012), över en miljon lever mellan Syrien och Libanon, en kvarts miljon i Saudiarabien samt en halv miljon i Chile, vilket uppges vara det största antalet utanför arabvärlden.
Situationen i Palestinakonflikten är dyster och extremister på båda håll har ett avsevärt, för att inte säga dominerande, inflytande. Hamas kontroll över Gazaremsan har inte främjat demokrati och fred. I den israeliska politiken driver högernationalistiska och religiösa partier landet i fel riktning. Bosättningarna på Västbanken syftar till annektering och Benjamin Netanyahu har utlovat att så nu ska ske utmed Jordan. Även om han inte blir premiärminister och förslaget inte verkställs så är det uttryck för en förödande inställning som omöjliggör en fredsprocess. Det är kontraproduktivt för fredsprocessen att president Trump har erkänt västra Jerusalem som Israels huvudstad. Det en gång sekulära Israel har av högerreligiösa i rask takt omvandlats till en judisk stat där även arabiska israeler ses som andra klassens medborgare. År 2018 beslutade en majoritet i Knesset att Israel i huvudsak är en nationalstat för det judiska folket. Arabiskan fråntogs sin ställning som officiellt språk utifrån detta men har fortfarande en specialstatus. I Israel finns ca 140 000 kristna. På Västbanken och i Gaza bor ungefär 50 000 kristna, de flesta i Betlehem, där cirka 20 procent av befolkningen utgörs av kristna palestinier.
Sverige måste fortsätta stå upp för palestinierna och FN:s olika resolutioner kring att ockuperad mark ska lämnas av Israel och bosättarna. Någon form av fredlig lösning för området måste förhandlas fram, och det är EU och USA som måste ställa Israel under tryck för detta.
|
Peter Persson (S) |
|