Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om bevarandet av fornfynd som inte är begärliga och tillkännager detta för regeringen.
Vårt land är rikt på fynd från svunna tider. Genom arkeologiska fynd har vi lärt mycket om framför allt vår äldre historia – och fortsätter att lära oss även i dag. Det ger oss en fördjupad förståelse för hur forna tiders svenskar levde som vi inte kan få på något annat sätt.
Det är dock så att rikedomen på fynd i sig gör att alla fynd inte är lika intressanta för vetenskapliga institutioner, museer och folklivssamlingar. Man talar om begärliga fynd, som har ett kulturhistoriskt värde, och andra fynd som då inte är begärliga. I dag uppmanar Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna svenska arkeologer att destruera fornfynd som inte är begärliga. Detta har resulterat i att fornfynd från svensk historia går till metallåtervinning. Det är en förlust för oss alla och för vårt kollektiva minne.
Motiveringen bakom de nuvarande rekommendationerna är bland annat att man inte vill sälja fornfynd på marknaden för att man då riskera att skapa en marknad där människor ger sig ut på svenska marker med metalldetektorer. Det är man rädd för ska resultera i en fornfyndsjakt som riskerar att frånta svenska museer viktiga fynd. Det är en risk som framstår som ganska liten och inte tillräckligt skäl för att destruera fynd. Genom att öka tillgången till fornfynd på marknaden skulle man minska värdet på dessa, vilket skulle minska intresset för fyndjakt.
Det måste anses vara bättre att fornfynd, i den mån de inte är begärliga för våra kulturinstitutioner, säljs på auktion än att de destrueras. Det finns rimligen en marknad för denna typ av fynd. Många skulle säkert vilja ha en del av svensk kulturhistoria hemma på väggen eller i en bokhylla. För vårt kollektiva minne är det bättre att dessa fynd bevaras för eftervärlden även i privat regi än att de helt förstörs.
|
Daniel Andersson (S) |
|