Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur ett konkurrensneutralt barnomsorgssystem med barnomsorgspeng kan införas och utöver det öka självfinansieringsgraden och tillkännager detta för regeringen.
En bra och allsidig barnomsorg som är anpassad efter barnen och familjernas behov är av stor vikt för att få barnfamiljernas liv att gå ihop och för att barnen ska må bra. Trots detta är den allmänrådande uppfattningen att barn ska gå på förskola; sällan hör man i debatten talas om andra barnomsorgsformer.
Vilken typ av barnomsorg som är bäst för ett barn avgör rimligtvis föräldrarna och inte politiker eller tjänstemän. Ändå förfördelas annan barnomsorg än förskolor i Sverige. Den kanske vanligaste formen av barnomsorg utöver förskolan är det som brukar kallas familjedaghem, tidigare mer känt som dagmamma eller i mer sällsynta fall dagpappa, nu ofta också kallat pedagogisk omsorg.
Många föräldrar vill gärna ha sina barn hos ett familjedaghem då fördelarna är många, såsom små barngrupper, en mer familjär hemmamiljö och anpassning efter barnens individuella behov. I den mer institutionaliserade förskolan med stora barngrupper kan det finnas mindre tid för varje barn och svårigheter att anpassa mat- och sovtider efter individuella behov, och barnens intressen har svårare att tas i beaktande i större grupper. Andelen barn i familjedaghem har trots sina fördelar kraftigt minskat på bara några decennier jämfört med andelen barn i förskolor som i stället har ökat kraftigt. Många kommuner satsar stora pengar på att bygga ut förskolan och kommunerna är i dag inte skyldiga att erbjuda pedagogisk omsorg.
Den pedagogiska omsorgen har den ekonomiska fördelen att barnomsorgen bedrivs i hemmet i småskalighet och därför inte behöver stora lokaler eller förskolegårdar med lekplatser i direkt anslutning. Såtillvida är familjedaghemmen ur en ekonomisk synvinkel också ett bra alternativ.
För att få en barnomsorg som är konkurrensneutral borde ett system med barnomsorgspeng införas där kommunerna förbjuds att gynna enskilda barnomsorgsformer, och maxtaxan borde avvecklas. Kostnaden per barn i barnomsorgen har ökat med 25 procent sedan 2004 för utförarna medan priset för föräldrar har varit detsamma. En större självfinansieringsgrad skulle kunna höja kvaliteten och minska barngrupperna samtidigt som förskolan inte gynnas fullt ut så mycket jämfört med andra barnomsorgsformer.
Barnomsorgen ska utmana barnen pedagogiskt, rusta dem för skolan och utgöra en trygg miljö när föräldrarna arbetar eller studerar. Därför måste det också vara barnens behov och föräldrarnas önskemål som styr och inte politisk klåfingrighet eller socialt ingenjörskap. Vad som är bäst för barnen avgör föräldrarna – det kan vara en barnpojke, dagmamma eller förskola, kommunala, privata eller kooperativ – inte politiker.
|
John Weinerhall (M) |
Ulrika Jörgensen (M) |