av Thomas Morell (SD)
till Statsrådet Mikael Damberg (S)
Svensk åkerinäring har under flera år varit utsatt för osund konkurrens, främst från utländska aktörer som bedriver inrikes godstrafik i strid med gällande lagstiftning. Den osunda åkerinäringen har nu även påverkat möjligheten att flytta långväga godstransporter till järnväg. Svensk åkerinäring har under många år varit järnvägens största kund, men nu förlorar alltså både den svenska åkerinäringen och järnvägen transportuppdrag.
Ute på landets vägar ser vi konsekvensen av en misslyckad politik när det gäller att stävja fusk och kriminalitet inom vägtransporterna. Allt större godsvolymer flyttas över på utländska trailerdragare i stället för att köras på klassiska inrikesekipage.
Skillnaden i lastförmåga är påtaglig då det krävs tre trailerekipage på två normala inrikesekipage. Att den här utvecklingen har en negativ inverkan på miljö och klimatarbete, torde stå utom allt tvivel.
Statsrådet Lövin har, precis som jag, fått ett mejl från en åkeriägare i Malmö. Denne åkeriägare belyser den situation som råder på landets vägar. Den osunda konkurrensen slår ut den seriösa åkerinäringen, och den omöjliggör en överflyttning av långväga gods från väg till järnväg. Lågpristransporterna omöjliggör också en utveckling av samarbetet mellan järnvägsoperatörer och åkerinäring.
Författaren till mejlet har satt fokus på de problem vi har i Sverige och vilken lösning som krävs för att återskapa en sund åkerinäring.
Citat ur brevet är en tydlig uppmaning till regering och riksdag om vad som måste göras:
”För detta behövs mer poliser, resurser och kraftiga böter i form av beställaransvar till den som köper en transport av någon som inte följer de lagar och regler vi har. Idag struntar man helt i dessa”.
För egen del har jag under många år arbetet intensivt med frågorna som rör den otillåtna cabotagetrafiken, olagliga yrkesmässiga godstransporter, manipulerade färdskrivare och problemet med förare utan erforderliga behörigheter.
Allt detta bottnar i en osund konkurrens där det billigaste alternativet, inte det bästa, får utföra transporten. I kölvattnet ser vi hur kriminella nätverk nästlar sig in i den svenska transportnäringen. I spåren av de osunda transporterna ser vi mobila verkstäder, däckverkstäder och bränsledepåer som dyker upp på olika platser i landet.
Att stå ute under bar himmel och utföra reparationer, oljebyten, kopplingsrenoveringar, bromsrenoveringar och däckbyten innebär stora risker för allvarliga miljöskador. Det är viktigt i sammanhanget att skilja på akuta reparationer på väg och en uppbyggd verksamhet som alltid arbetar under bar himmel. Akuta reparationer kommer alltid att vara nödvändiga, och de utförs också på ett ur miljösynpunkt korrekt sätt.
Auktoriserade verkstäder och åkeriverkstäder omfattas av ett strikt regelverk när det gäller hantering av oljor och liknande, vilket naturligtvis är bra för vår gemensamma miljö. Att våra myndigheter samtidigt blundar för den omfattande hanteringen av miljöfarliga ämnen som riskerar att hamna ute i naturen vid arbete under bar himmel är anmärkningsvärt.
Dessutom kör en stor del av de utländska fordonen på ett sämre bränsle än det vi normalt använder i de svenska fordonen. Att försörja den omfattande fordonsflotta som ständigt befinner sig i Sverige innebär också att det smugglas in bränsle, i huvudsak diesel från forna öststater, som transporteras i olika former av tankar, såsom IBC-behållare.
Det är alltså inte fråga om vare sig MK-1 diesel eller inblandning av förnybara bränslen, exempelvis HVO, i det bränsle som används i dessa oseriösa lågpristransporter.
Ur miljösynpunkt kan vi säga att Sverige går baklänges in i framtiden, eftersom vi accepterar en verksamhet som inte följer gällande lagar och regler. Att många av de utländska fordonen dessutom tillhör de äldre Euroklasserna när det gäller avgasrening förstärker miljöproblemen ytterligare.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Mikael Damberg:
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att stävja fusket med oseriösa lågpristransporter och därmed skapa förutsättningar för ett sunt samarbete mellan väg- och järnvägsföretag?