av Sofia Damm (KD)
till Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S)
Arbetsmarknadsmålet om lägst arbetslöshet i EU 2020 var Socialdemokraternas och Stefan Löfvens viktigaste vallöfte inför valet 2014. Så viktigt att alla statsråd, oavsett koppling till arbetsmarknaden, kommenderades att lägga fram politik för fler jobb. Konsekvenserna blev till stor del att regeringen genomförde dyra och alltför ineffektiva subventionerade anställningar, såsom extratjänsterna, beredskapsjobb och traineetjänster.
Målet om lägst arbetslöshet har dock varit illa utformat från start – om än slagkraftigt inför ett val. Regeringen var under förra mandatperioden aldrig i närheten av att gå i riktning mot målet. I stället gick Sverige från 12:e till 17:e plats i Eurostats jämförelse av arbetslösheten mellan EU-länderna innan mandatperioden var slut. Nu startar regeringen denna mandatperiod med Sverige på en 18:e plats.
Vill man försöka dölja problemen är ett borttaget arbetslöshetsmål optimalt ett år innan målet om lägst arbetslöshet i EU ska vara uppfyllt. Samtidigt fortsätter andelen långtidsarbetslösa vara hög (34 procent vid årsskiftet), och arbetslösheten bland nyanlända är 16,6 procent, vilket är 5,5 gånger högre än för inrikes födda. Allt detta sker på toppen av en lång högkonjunktur.
Statistiken visar på behovet av en reformering av arbetsmarknaden som sänker trösklarna och gör det möjligt för fler att få ett riktigt jobb. Under Ylva Johanssons föregående mandatperiod som arbetsmarknadsminister gick utvecklingen tyvärr inte åt rätt håll.
Med anledning av detta vill jag fråga arbetsmarknadsminister Ylva Johansson:
Vad är anledningarna till att målet om lägst arbetslöshet i EU inte har uppnåtts, och varför väljer regeringen att ta bort det ett år innan slutdatum?