av Ludvig Aspling (SD)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Zimbabwe är en av världens mest korrupta och odemokratiska stater. Efter decennier av auktoritärt styre under Robert Mugabe tog en ny regim makten förra året genom en statskupp. Mugabes tidigare medarbetare Emmerson Mnangagwa blev ny president. Nyligen hölls val till parlamentet, vilket ännu en gång resulterade i seger för regeringspartiet och för kuppmakarpresidenten.
Trots förhoppningar om demokratiskt genombrott har valet beskrivits av internationella bedömare som djupt odemokratiskt, vad gäller både genomförande och resultat. Både EU:s valobservatörer och andra sådana, från exempelvis Afrikanska unionen och USA, har rapporterat om fantasisiffror i röstlängderna, omfattande regeringspropaganda samt tryck på offentligt anställda att rösta på den sittande regeringen. Det står klart att Zimbabwes parlament inte kan betraktas som demokratiskt valt.
Likväl betalar Sverige sedan många år ett stöd till just Zimbabwes parlament. Stödet ska gå till att förstärka den demokratiska kulturen, parlamentets ekonomiska förvaltning och den offentliga styrningen. Framstegen lyser dock med sin frånvaro enligt Sidas rapporter, och de många miljoner kronor som detta bidrag omfattar går snarast till att ge det regimdominerade parlamentet ett demokratins skimmer. Samtidigt fortsätter Zimbabwe att utvecklas negativt, med extrem fattigdom, stor arbetslöshet, skenande inflation, politiska mord och en korruption utan dess like.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Peter Eriksson:
Anser statsrådet att den politiska utvecklingen i Zimbabwe ger skäl för att fortsätta betala ut stöd till landets politiker?