av Magnus Oscarsson (KD)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
För två år sedan fattade regeringen beslut om en livsmedelsstrategi för Sverige. Det finns en bred uppslutning i riksdagen kring målen för livsmedelsstrategin. Den svenska livsmedelsproduktionen ska öka, konkurrenskraften ska stärkas och sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.
Just livsmedelsförsörjningen borde därför vara en av de absolut viktigaste politiska frågorna under denna mandatperiod. Emellertid är frågan inte prioriterad av regeringen. När statsministern i januari läste upp regeringsförklaringen fanns varken livsmedelsstrategin eller försörjningstryggheten med över huvud taget. Det är mycket oroande.
Konkreta förslag för att öka lönsamheten inom jordbruket har hittills lyst med sin frånvaro i riksdagen. Samtidigt fortsätter bönder att oroa sig över försämrad lönsamhet till följd av politiska initiativ. Ett exempel är förslaget om krav på att alla kor ska vara lösgående året runt. Ett annat exempel är att regeringen inför svenska särkrav på spårbarhetsregler för fisk, vilket producenter i andra EU-länder slipper, trots att ett gemensamt system har aviserats.
Kristdemokraterna vill i stället se konkreta åtgärder som ökar lönsamheten för producenterna inom livsmedelssektorn. Det råder bred enighet om att Sveriges självförsörjning av livsmedel ska öka. Vi har i dag ett handelsunderskott på livsmedel med över 50 miljarder kronor och en självförsörjningsgrad som är nere under 50 procent. Det vore därför rimligt om regeringen tog fasta på sin uttalade målsättning att öka livsmedelsproduktionen och stärka konkurrenskraften.
För att livsmedelsproduktionen i Sverige ska öka behöver det ske förändringar i bondens vardag som innebär att lönsamheten i verksamhet ökar.
Min fråga till statsrådet Jennie Nilsson är:
På vilket sätt ökar lönsamheten för enskilda jordbrukare som ett resultat av regeringens arbete med livsmedelsstrategin?