av Tobias Andersson (SD)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Kemikalieskatten infördes sommaren 2017 med syftet att minska bland annat förekomsten av flamskyddsmedel i elektronik. Det fanns även förhoppningar om att skatten skulle inbringa 2,4 miljarder kronor till statskassan. Så blev det inte, utan endast 1,4 miljarder inkom 2018.
Ganska snart stod det dessutom klart att kritikerna mot skatten, däribland mitt parti, hade rätt. Kemikalieskatten slår ensidigt mot svenska handlare, och hundratals jobb har gått förlorade utan att ge de skatteintäkter som utlovats. Den svenska marknaden är, för att utrycka det milt, för marginell för att någon av de stora elektronikjättarna ska låta sin produktion påverkas av regler här. Då det samtidigt råder global konkurrens sett till prissättning blir det naturligt att konsumenterna väljer att importera sin elektronik i stället för att vända sig till sin lokala elektronikhandlare, varpå jobb och momsintäkter går förlorade i Sverige.
Kemikalieskatten lönar sig med andra ord endast på marginalen för staten, och dess effekt på hälsa och miljö är och förblir osäker. Trots detta flaggade nu regeringen med stödpartier i sin januariöverenskommelse för en utvidgning och höjning av kemikalieskatten. Efter att det hade annonserats genomförde HUI Research en beräkning som pekar på att en höjd kemikalieskatt på hemelektronik skulle leda till ett försäljningsbortfall på uppemot 6 miljarder kronor och än fler förlorade arbetstillfällen inom svensk handel. Allt detta utan att regeringen har kunnat visa att den redan existerande skatten har uppnått önskad effekt, varpå värdet av en höjning gott kan ifrågasättas. Lägg därtill att regeringen nu gett utryck för att straffa ytterligare varugrupper med denna hittills misslyckade och missriktade skatt.
Med anledning av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson: