Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om Ålakustens ålafiske som internationellt kulturarv och tillkännager detta för regeringen.
Ålen är Skånes landskapsfisk och det är ingen tvekan om att ålen är viktig för Skåne – för fiskare, men också för kulturen och turistnäringen.
Ålfiskekulturen längs Hanöbukten är unik. Det handlar om språk och traditioner, seder och bruk, ärvda kunskaper och generationers bildning. Själva fisket är reglerat genom åldrätter, ett system med rötter i tiden då Skåne var danskt. Det var på den tiden och senare ett fiske av mycket stort ekonomiskt intresse, därav den unika regleringen. Åldrätterna – ensamrätten att fiska ål inom ett visst bestämt område – är fortfarande fast egendom med lagfart och fastighetstaxering som följd.
Det finns en fungerande besöksnäring där det finns möjligheter att uppleva och lära av denna kultur. Ålabodarna är platsen för ålafiskarnas ålagillen där det inte bara äts ål i olika former utan även sång, musik och muntlig berättartradition får stor plats. Dessa kulturhändelser utnyttjas frekvent och ska ses i ett kulturellt sammanhang för att man ska få veta mer om vad ett ålafiske står för.
Ålakustens ålfiske är sedan år 2015 listat som ett svenskt immateriellt kulturarv enligt Unescos konvention om de immateriella kulturarven. Konventionen ålägger medlemsstaterna att vårda och bevara sina kulturarv. Ålakustens ålfiske är ett hantverksmässigt, småskaligt, långsiktigt hållbart, miljövänligt, kustnära fiske.
Av flera anledningar kan ålakulturen nu vara hotad. Dels har det internationella fisket, omoderna vattenkraftverk med mera lett till att ålen är hotad. Dels på grund av regelverken kring överlåtelse av åldrätter.
Ålakustens ålafiske är ett immateriellt kulturarv som är viktigt att skydda och bevara till eftervärlden. Därför bör regeringen verka för att ålakustens ålafiske upptas på Unescos internationella lista över immateriella kulturarv.
|
Maria Malmer Stenergard (M) |
|
|
Kristina Yngwe (C) |
Tuve Skånberg (KD) |