Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om gymnasieelever med långa avstånd till skolan och tillkännager detta för regeringen.
Varje höst påbörjar en ny kull ungdomar sin gymnasieutbildning. Somliga långt hemifrån och då med en helt annan tillvaro som inte bara består av okända klasskamrater utan också en helt förändrad livssituation där de plötsligt ska bo utan sina föräldrar och syskon.
I många av samhällena där barn och unga idag växer upp finns ingen gymnasieskola alls och avståndet till närmaste gymnasieskola mäts inte i kilometer utan i tiotals mil. Verkligheten för familjer i dessa samhällen är att de bryts upp när äldsta barnet lämnar nionde klass och familjens ekonomi förändras också markant. De kommunala inackorderingsbidragen täcker inte kostnaderna för hyran och inte ens med en höjning av studiebidraget kan man påstå att familjen klarar det opåverkade ekonomiskt.
Gymnasieskolan är inte obligatorisk i teorin men i praktiken. Utan grundläggande gymnasieutbildning minimeras dina livsmöjligheter och chansen att få ett jobb existerar knappt. Detta känner förstås både ungdomarna och deras föräldrar till.
Att kommunerna bidrar till familjens möjligheter att klara denna omställning är något vi kan vara stolta över, att vi försöker göra villkoren så rättvisa och jämlika som möjligt i Sverige trots att landet är både avlångt och glest befolkat. Det borde dock gå att göra mer för att familjer med begränsade ekonomiska resurser inte ska bli lika hårt drabbade. I delar av landet är det stora kullar av ungdomar som kräver inackordering varje år, för att avstånden helt enkelt är för stora. Kommunerna som ska bistå de berörda familjerna är också ofta de begränsade i sina resurser. Glest befolkade kommuner tenderar att ha en hög kostnad per capita för de samhällsresurser som ska garanteras.
Här borde likvärdigheten ses över ytterligare så att kommuner med hög andel gymnasieungdomar som behöver eget boende har fortsatt möjlighet att stötta familjer med barn i gymnasieåldern.
|
Emilia Töyrä (S) |
|