Tanken med skatteutjämningssystemet är att korrigera förutsättningar som kommuner inte kan eller bör ändra på. Ta till exempel en kommun som har så bra LSS-vård att många med detta behov flyttar till kommunen. Det bör inte bli en ekonomisk nackdel för kommunen. Samma sak om det plötsligt föds många fler barn i en kommun, eller om det är många fler äldre som lever längre i en annan. Faktorer vi inte vill att kommuner ska försöka påverka ska heller inte få för stora negativa ekonomiska konsekvenser. Landets geografi skapar också olika förutsättningar för att erbjuda kommunal service. Det är därför rimligt att staten säkerställer att hela landet kan leva.
Systemet fungerar dock inte så som det är tänkt längre. Exempelvis utjämnas faktorer som kommuner både kan och borde styra. Arbetslöshet är kanske det mest allvarliga exemplet. År efter år kan kommuner ha en kontraproduktiv social- och arbetsmarknadspolitik som förpassar människor till bidrag och utanförskap istället för jobb och egenförsörjning.
På detta sätt undergräver utjämningssystemet kommunernas drivkrafter att ta ansvar för allt ifrån byggande till ekonomin i stort. Genom att kompensera för dåligt beteende och straffa ansvarstagande kommuner så skapas dåliga incitament för långsiktigt ansvarstagande vad gäller ekonomistyrning och kvalitet på verksamheter.
Genom att förändra utjämningssystemet kan vi minska slöseri med skattepengar och skapa incitament för kommuner att ta ansvar i alla led. Samma incitament skulle mest troligt också förbättra både företagsklimat och utbildningssystem.
I rapporten ”Kommunalråd utan ansvar” visar rapportförfattarna från Timbro att utjämningssystemet har en marginaleffekt på hela 95 procent, vilket ibland till och med kan straffa kommuner som arbetat för att förbättra tillväxten. Utöver detta belönas kommuner som gör fel samtidigt som andra såsom exempelvis Sundbyberg har en marginaleffekt på över 100 procent, vilket gör att kommunen förlorar ekonomiskt om de får en person att arbeta istället för att leva på bidrag.
Det kommunala utjämningssystemet behöver reformeras i syfte att systemet ändras så att enbart förutsättningar utjämnas, utan att ta bort incitament till att öka sina intäkter. En åtgärd som vore relativt enkel att genomföra är att inte omfördela mellan kommuner. Istället kan staten kompensera de kommuner som idag får pengar i systemet. Då ställer vi inte kommuner emot varandra och låter bli att straffa de kommuner som tar ansvar. Redan idag skjuter staten till och står för majoriteten av pengarna i systemet, så det vore en förhållandevis enkel reform att genomföra.
Vidare behöver vi överväga möjligheten att dra in hela eller delar av utjämningsbidraget till de kommuner som inte tar ansvar för sin ekonomi. Malmö och Göteborgs stad är utjämningssystemets största bidragsmottagare och fick 2017 hela 4,9 respektive 2,4 miljarder kronor i bidrag. Detta samtidigt som man inte ser över och effektiviserar sina system utan tvärtom, i exempelvis Malmö ökar framtida driftskostnader genom att man bygger inte bara en ny simhall utan två.
Redan innan utjämningsystemet är reformerat skulle möjlighet till och krav på kommunerna att tillämpa motprestation för socialbidragstagare och uppföljning av felaktiga utbetalningar behöva införas, för att skynda på kommuners arbete med budgetkontroll.
Det kommunala utjämningssystemet bör reformeras i syfte att:
|
Ida Drougge (M) |
|
|
Josefin Malmqvist (M) |
Niklas Wykman (M) |