av Jesper Skalberg Karlsson (M)
till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
Situationen för rov- och matfisken torsk är allvarlig. I det östra beståndet, där den så kallade Östersjötorsken finns, har Ices svårt att ge rekommendationer för fastställandet av fiskekvoter eftersom beståndet är så svårt att uppskatta. Fiskare vittnar om att torskarna blir allt smalare – och forskare som försöker arbeta med märkning hittar inga fiskar på över 50 centimeter.
I det västra beståndet har torsken börjat återhämta sig. Det är mycket välkommet och resultatet av målmedveten politik från jordbruks- och fiskerådet. Än är inte situationen helt tillfredsställande men det finns skäl att glädjas åt att utvecklingen åtminstone går åt rätt håll. Det är mer än man kan säga om torskbeståndet längs med Skånekusten.
Längs Skånekusten vittnar de få yrkesfiskare som fortfarande finns kvar om att problemet med sälmask håller på att helt slå ut fisket. På tre år har 20 procent av fartygslicenserna i Skåne upphört samtidigt som allt fler fångster innehåller allt större andel torskar som har sälmask. En fiskare vittnar i Sydsvenskan den 3 mars om att nio av tio fiskar som han får upp innehåller sälmask – även när man fiskar 25 sjömil ut, det vill säga en bra bit från sälbestånden. Den stationära torsken i dessa vatten är särskilt utsatt.
Motståndet mot säl har tidvis varit högljutt och bitvis överdrivet. Men de problem som tidigare varit väldigt lokala har nu blivit nationella och ökat i omfattning. Ett sälbestånd på 40 000 gråsälar får inte bara en effekt när de äter fisk och konkurrerar ut lokala fiskare utan innebär också smittspridning till stora bestånd av torsk, vilket omöjliggör att fisken kan ätas.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:
Hur avser statsrådet och regeringen att verka för ett levande fiske längs Skånekusten, med särskild hänsyn till den ohållbara situation som sälbeståndet ger upphov till i form av smittor?