Fråga 2017/18:423 Villkorade kommunala assistansbeslut

av Bengt Eliasson (L)

till Statsrådet Åsa Regnér (S)

 

Wendela, 11 år, föddes med en ovanlig sjukdom: CCHS. Hon är i ständigt behov av andningshjälp. Det anses dock inte längre kunna ligga till grund för den statliga assistans Wendela haft större delen av sitt liv. När jag besökte henne hemma i Habo berättade hon om sina fyra hjälpmedel, som är nödvändiga för att hon ska överleva. Respiratorn, hennes POX (Pulsoximeter som mäter syremättnaden i blodet och pulsen), slemsugen som håller andningsvägarna fria och hennes personliga assistent som ständigt övervakar att hon inte glömmer att andas. Hjälpmedlen gör kort sagt så att hon kan vara en så vanlig glad 11-åring som möjligt.

Allt har raserades i och med Försäkringskassans beslut i samband med tvåårsomprövningen att dra in hennes personliga assistans. Beslutet fattades enligt uppgift samma dag som statsrådet hade sin presskonferens om lagförändring och hade inte landat i familjens brevlåda när myndigheten ändrat sina rutiner. Det blev således upp till Habo kommuns välvilja hur Wendelas liv ska bli. I värsta fall kunde hon från och med februari varit hänvisad till en sjukhussäng.

Habo kommun meddelade sitt beslut häromdagen. Socialnämnden har beviljat lika många timmar som Försäkringskassan gjorde tidigare, men bara för ett år och bara under förutsättning att familjen överklagar Försäkringskassans avslagsbeslut till förvaltningsdomstol. Nu rapporteras om fler liknande villkorade beslut som fattas i flera kommuner.

Detta innebär en ökad belastning på kommunala beslutsapparater men också på rättsväsendet. Detta är allvarligt, inte minst ur enskilda människor som Wendelas perspektiv men också ur ett systemmässigt och samhällsekonomiskt perspektiv. Myndigheter borde samarbeta för att enskilda människor ska få det stöd som just de behöver, inte tvinga dem till rättsprocesser om vem som ska ta notan.

Därför vill jag fråga statsrådet Åsa Regnér:

 

Hur arbetar statsrådet för att resurser som skulle kunna användas till stöd till personer med funktionsnedsättning används effektivt och ändamålsenligt?