av Karin Enström (M)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Den 7 juli 2017 antog FN ett avtal om ett globalt förbud mot kärnvapen. 122 länder står bakom avtalet, dock inga kärnvapenstater eller Natoländer. Avtalet har sin grund i ett initiativ som främst International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (Ican) har drivit.
Då inga kärnvapenstater i dagsläget står bakom avtalet, och dessutom inga Natoländer, har avtalet en mycket liten chans att lyckas bidra till en reell kärnvapennedrustning. Dessutom är avtalet i sin utformning så otydligt formulerat att det riskerar att undergräva det redan existerande icke-spridningsavtalet.
Om regeringen fortsätter att driva frågan om att ratificera NBT-avtalet riskerar Sverige därmed såväl framtida möjligheter att bli medlem i Nato som existerande samarbeten med enskilda Natoländer, som USA. Vi har i Sverige haft en tradition av att inte låsa oss i avtal som försvårar för framtida förhandlingar eller påverkar handlingsfriheten.
Försvarsmakten var också så sent som i våras väldigt tydlig med hur viktigt det är för vår säkerhet att kunna tillhöra samarbeten som Nato, som grundar sig i ett avtal med gemensamma försvarsförpliktelser.
Den 4 september 2017 gjorde utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist ett gemensamt uttalande där de meddelade att regeringen tillsätter en utredning för att belysa alla konsekvenser av konventionen, inklusive för provstoppsavtalet, icke-spridningsavtalet och Sveriges försvarspolitiska samarbeten.
I dagarna har regeringen presenterat utredare och direktiv i punktform på regeringens hemsida. Av det som framgår där finns det en risk att en genomlysning av konsekvenserna för Sveriges säkerhetspolitik vid en svensk ratificering av konventionen blir otillräcklig.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström: