Regeringens proposition 2017/18:250

En ny strafftidslag

Prop.

 

2017/18:250

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 26 april 2018

Stefan Löfven

Heléne Fritzon

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår en ny strafftidslag som bättre svarar mot dagens krav på en effektiv och ändamålsenlig verksamhet och ett rättssäkert förfarande. Lagen innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Förslaget innebär en modernisering och omarbetning av regelverket för att göra det tydligt och enklare att förstå och tillämpa. Den nya lagen innebär även en anpassning till systemet med överförande av straff mellan olika länder.

Förslaget innebär bl.a. följande sakliga nyheter:

Det införs ett nytt sätt att beräkna strafftid enligt vilket strafftiden ska beräknas enbart i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar så att med en månad avses trettio dagar och ett år trehundrasextiofem dagar. På det sättet minskar risken för misstag och felaktigheter när strafftiden räknas ut och lika fall behandlas lika.

Bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande samlas i en ny lag.

Det införs tydligt angivna tidsramar för att hålla en dömd i häkte i samband med placering i kriminalvårdsanstalt.

Möjligheten för en dömd att lämna nöjdförklaring utökas.

Möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov med verkställigheten av

ett fängelsestraff utökas, t.ex. om den dömde lagförs för nytt brott. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2019.

1

Prop. 2017/18:250 Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

5

2

Lagtext

..............................................................................................

6

 

2.1 ......................................................

Förslag till strafftidslag

6

2.2Förslag till lag om tillgodoräknande av tid för

 

frihetsberövande ...............................................................

12

2.3

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .................

14

2.4

Förslag till lag om ändring i brottsbalken.........................

16

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m. .............................

22

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar .......................................

23

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom....................................................................

25

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om

intensivövervakning med elektronisk kontroll .................

27

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om

verkställighet av sluten ungdomsvård ..............................

31

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om

 

överlämnande från Sverige enligt en europeisk

 

 

arresteringsorder...............................................................

32

2.11

Förslag till lag om ändring i fängelselagen

 

 

(2010:610) ........................................................................

33

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk

arresteringsorder...............................................................

37

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande

 

 

påföljder inom Europeiska unionen..................................

38

3

Ärendet och dess beredning ............................................................

40

4

Gällande rätt....................................................................................

 

40

 

4.1

Verkställighet av fängelse ................................................

40

 

 

4.1.1

Strafftidslagen .................................................

40

 

 

4.1.2

Verkställighet av fängelse i

 

 

 

 

kriminalvårdsanstalt ........................................

42

 

 

4.1.3

Verkställighet i form av

 

 

 

 

intensivövervakning med elektronisk

 

 

 

 

kontroll ............................................................

43

 

4.2

Verkställighet av sluten ungdomsvård .............................

44

5

Reformbehov och utgångspunkter ..................................................

45

 

5.1

Strafftidslagen behöver reformeras ..................................

45

5.2Grundläggande principer och allmänna

utgångspunkter .................................................................

46

6 En ny strafftidslag ...........................................................................

47

2

7 Inledande av verkställighet av fängelsestraff .................................

49

 

7.1

När får ett fängelsestraff verkställas? ..............................

49

 

 

7.1.1

Grundläggande förutsättningar för

 

 

 

 

verkställighet ..................................................

49

 

 

7.1.2

Prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket

 

 

 

 

brottsbalken ska inte längre hindra

 

 

 

 

verkställighet ..................................................

57

 

 

7.1.3

Omedelbar verkställighet vid skärpt straff

 

 

 

 

i högre rätt ......................................................

60

 

7.2

Hur ska verkställigheten inledas? ....................................

63

 

 

7.2.1

Rätten att påbörja verkställigheten av ett

 

 

 

 

fängelsestraff lagregleras ................................

63

 

 

7.2.2

Systemet med föreläggande om inställelse

 

 

 

 

behålls för dömda som inte är

 

 

 

 

frihetsberövade ...............................................

65

 

 

7.2.3

Dömda som är frihetsberövade .......................

69

 

7.3

Intagning i häkte ..............................................................

72

 

 

7.3.1

Intagna som avvikit ........................................

80

8

Nöjdförklaring

................................................................................

82

 

8.1

Nuvarande ........................................................reglering

82

 

8.2

Reglerna .....om nöjdförklaring förstärks och förtydligas

84

 

 

8.2.1 ........

Befogenheten att ta emot nöjdförklaring

92

9

Uppskov

.........................................................................................

 

95

9.1Regleringen om uppskov moderniseras och

 

förtydligas........................................................................

95

9.2

Möjligheten till återkallelse utvidgas ..............................

98

9.3

Hinder mot verkställighet vid ansökan om uppskov .......

99

9.4Bestämmelsen om hinder mot verkställighet vid

 

ansökan om intensivövervakning ändras .......................

101

10 Strafftidsberäkning

.......................................................................

102

10.1

Nuvarande ..................................reglering i huvuddrag

102

 

10.1.1 ......

Bestämmelser om beräkning av strafftid

102

 

10.1.2

Bestämmelser om tillgodoräknande av tid

 

 

......................................

för frihetsberövande

103

10.2

Den praktiska .............................................hanteringen

106

10.3

Regelverket .....................................................renodlas

107

10.4

Tidpunkten .................................för strafftidens början

110

10.5

Beräkningsgrunder ........................................................

116

10.6

Strafftidsbeslut...............................................................

122

10.7

Ändring av ............................................strafftidsbeslut

125

10.8Möjligheten att i vissa fall besluta om att vistelse utanför anstalt inte ska inräknas i verkställigheten tas

 

bort ................................................................................

128

10.9

Avbrott i verkställigheten ..............................................

130

10.10En ny lag om tillgodoräknande av tid för

 

frihetsberövande ............................................................

133

11 Övriga bestämmelser....................................................................

143

11.1

Bemyndigande...............................................................

143

11.2

Beslutsbefogenhet, omprövning och överklagande .......

144

Prop. 2017/18:250

3

Prop. 2017/18:250 12

Villkorlig frigivning efter överförande för verkställighet i

 

 

Sverige

..........................................................................................

146

13

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..................................

153

 

13.1 .................................................................

Ikraftträdande

153

 

13.2 .................................................

Övergångsbestämmelser

154

14

Konsekvenser ................................................................................

160

15

Författningskommentar .................................................................

161

 

15.1 ................................................

Förslaget till strafftidslag

161

 

15.2

Förslaget till lag om tillgodoräknande av tid för

 

 

.............................................................

frihetsberövande

189

 

15.3 ............

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

194

 

15.4 ....................

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

195

 

15.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om

 

 

 

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

 

 

. ...........................

angående verkställighet av straff m.m

203

 

15.6

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

 

 

.....................................

allmänna förvaltningsdomstolar

203

 

15.7

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om

 

 

 

internationellt samarbete rörande verkställighet av

 

 

..................................................................

brottmålsdom

204

 

15.8

Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om

 

 

...............

intensivövervakning med elektronisk kontroll

205

 

15.9

Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om

 

 

............................

verkställighet av sluten ungdomsvård

209

 

15.10

Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om

 

 

 

överlämnande från Sverige enligt en europeisk

 

 

.............................................................

arresteringsorder

210

 

15.11

Förslaget till lag om ändring i fängelselagen

 

 

......................................................................

(2010:610)

211

 

15.12

Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1165) om

 

 

 

överlämnande från Sverige enligt en nordisk

 

 

.............................................................

arresteringsorder

217

 

15.13

Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:96) om

 

 

 

erkännande och verkställighet av frihetsberövande

 

 

................................

påföljder inom Europeiska unionen

217

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet En ny strafftidslag

 

 

...............................................................

(SOU 2016:18)

219

Bilaga 2 ....................................

Betänkandets författningsförslag

227

Bilaga 3 ......

Förteckning över remissinstanserna (SOU 2016:18)

257

Bilaga 4 ..........................................

Lagrådsremissens lagförslag

258

Bilaga 5 ..........................................................

Lagrådets yttrande

290

Utdrag ur protokoll .......vid regeringssammanträde den 26 april 2018

297

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2017/18:250

 

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.strafftidslag (2018:000),

2.lag (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,

3.lag om ändring i rättegångsbalken,

4.lag om ändring i brottsbalken,

5.lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

6.lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

7.lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

8.lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll,

9.lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,

10.lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

11.lag om ändring i fängelselagen (2010:610),

12.lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

13.lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

5

Prop. 2017/18:250

6

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till strafftidslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas.

Inledande av verkställighet

Förutsättningar för verkställighet

2 § Ett fängelsestraff får verkställas när

1.en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde, eller

2.ett beslut om verkställighet i Sverige av ett motsvarande utländskt straff fått laga kraft.

Om ett beslut enligt första stycket 2 innebär att en ny påföljd ska bestämmas genom svensk dom får verkställighet ske först när den domen fått laga kraft.

3 § Ett fängelsestraff får, om det följer av särskilda bestämmelser, verkställas utan att en dom eller ett beslut som avses i 2 § fått laga kraft.

4 § Kriminalvården ska kontrollera om ett fängelsestraff är verkställbart.

Rätten att påbörja verkställighet

5 § En dömd har rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart.

Dömda som inte är frihetsberövade

6 § Om en dömd inte är frihetsberövad när fängelsestraffet är verkställbart ska han eller hon utan dröjsmål föreläggas att senast en viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt där fängelsestraffet ska verkställas.

Om den dömde inte följer eller inte kan nås av ett föreläggande enligt första stycket eller om det finns risk för det, ska Polismyndigheten på begäran av Kriminalvården förpassa honom eller henne till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt.

Om det bedöms kunna ske utan risk för att den dömde undandrar sig verkställighet, får Polismyndigheten förelägga honom eller henne att inställa sig vid en kriminalvårdsanstalt i stället för att förpassa honom eller henne dit.

7 § Kriminalvården får skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff

1.för domar eller beslut på fängelse i högst tre månader om syftet är att åstadkomma en jämnare beläggning i kriminalvårdsanstalterna,

2.i avvaktan på ett ställningstagande om överförande av verkställighet av en svensk dom eller ett svenskt beslut på fängelse till en annan stat, eller

3.i avvaktan på regeringens beslut i ett ärende om nåd.

I de fall som avses i första stycket 1 får verkställigheten skjutas upp under högst sex månader från den dag fängelsestraffet är verkställbart.

Dömda som är frihetsberövade

8 § Om en dömd är häktad, omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras.

Om den dömde inte förvaras i kriminalvårdsanstalt när verkställigheten enligt första stycket påbörjas och inte heller samtidigt är häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken i ett annat mål, ska han eller hon överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet.

Intagning i häkte

9 § En dömd som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff får i anslutning till det tas in i häkte

1.i avvaktan på anstaltsplacering, eller

2.om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

Den dömde får i de fall som avses i första stycket tillfälligt tas in i polisarrest. Är den dömde under arton år får han eller hon tas in i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.

10 § Tiden i häkte med stöd av 9 § första stycket får inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns särskilda skäl får tiden inte vara längre än trettio dagar.

Vid tillämpning av första stycket ska tid i polisarrest räknas som tid i häkte.

Nöjdförklaring

11 § En dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff (nöjdförklaring).

En nöjdförklaring får lämnas inför Kriminalvården. Om en dömd inte är frihetsberövad får en nöjdförklaring också lämnas inför Polismyndigheten.

Formkrav

12 § En nöjdförklaring får inte tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Om den

Prop. 2017/18:250

7

Prop. 2017/18:250 dömde är frihetsberövad, krävs även att han eller hon har haft betänketid till den andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. Den dömde ska om möjligt ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde.

När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. En nöjdförklaring ska dokumenteras.

Effekterna av en nöjdförklaring

13 § En nöjdförklaring får inte tas tillbaka.

En nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får laga kraft mot den dömde.

Uppskov

Förutsättningar för uppskov

14 § På ansökan av en dömd och i den utsträckning som intresset av samhällsskydd medger det, får uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff beviljas under högst sex månader från den dag fängelsestraffet är verkställbart, om det finns särskilda skäl med hänsyn till den dömdes hälsa, familje-, arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra liknande omständigheter. Om det finns synnerliga skäl, får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. En dömd som är gravid eller ammar barn får beviljas uppskov under så lång tid som anses skälig.

En ansökan om uppskov får inte bifallas om den dömde är berövad friheten som häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål.

Återkallelse

15 § Ett beslut om uppskov får återkallas om

1.det väsentligen brister i de förutsättningar som legat till grund för beslutet, eller

2.den dömde lagförs för nytt brott.

Hinder mot verkställighet innan en första ansökan prövats

16 § Om en dömd har ansökt om uppskov senast den dag han eller hon enligt föreläggande som avses i 6 § första stycket skulle ha inställt sig i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet och har uppskov inte tidigare sökts i ärendet, får den dömde inte tas in i kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan Kriminalvården prövat ansökan.

8

Beräkning av strafftid

Prop. 2017/18:250

Tidpunkten för strafftidens början

17 § Om inte annat framgår av särskilda bestämmelser ska strafftiden beräknas från och med den dag fängelsestraffet är verkställbart och

1.den dömde av den anledningen berövas friheten, eller

2.den dömde berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken.

Strafftiden ska beräknas till och med den dag den dömde blir frigiven. Om ett fängelsestraff redan har avtjänats före den dag som avses i första

stycket, ska tidpunkten för strafftidens början i stället anses vara den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft.

Beräkningsgrunder

18 § När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar.

19 § Om flera fängelsestraff på viss tid verkställs samtidigt, ska den sammanlagda fängelsetiden i dagar läggas till grund för beräkningen av strafftiden.

20 § I lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd.

I 26 kap. brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig frigivning och prövotid efter villkorlig frigivning.

Strafftidsbeslut

21 § En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer

1.dagen för strafftidens början,

2.fängelsestraffets längd i dagar,

3.antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och

4.dagen för strafftidens slut.

Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar, ska beslutet även fastställa

1.tidigaste dag för villkorlig frigivning,

2.återstående strafftid i dagar, och

3.dagen för prövotidens utgång.

Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa

1.dagen för strafftidens början, och

2.antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms.

Beslutet ska meddelas utan dröjsmål.

9

Prop. 2017/18:250 Ändring av strafftidsbeslut

22 § Ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det. Beslutet ska meddelas utan dröjsmål.

Övriga bestämmelser

Bemyndigande

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om inledande av verkställighet, nöjdförklaring, uppskov och beräkning av strafftid.

Beslutsmyndighet

24 § Beslut enligt denna lag fattas av Kriminalvården.

Beslut enligt denna lag gäller omedelbart om inte något annat beslutas.

Överklagande

25 § Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol om beslutet gäller

1.inställelse vid kriminalvårdsanstalt enligt 6 § första stycket,

2.uppskov enligt 14 § eller återkallelse av ett beviljat uppskov enligt 15 §, eller

3.strafftidsbeslut enligt 21 § eller ändring av strafftidsbeslut enligt 22 §. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den

kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den klagande var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

26 § Ett beslut får inte överklagas enligt 25 § första stycket innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den klagandes nackdel.

27 § En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.

Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den klagande felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

10

2. Genom lagen upphävs lagen (1974:202) om beräkning av strafftid Prop. 2017/18:250 m.m.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande

a)i fråga om sådan tillfällig förvaring i häkte eller polisarrest som pågår vid ikraftträdandet,

b)för prövning av en nöjdförklaring som har lämnats före ikraftträdandet,

c)för omprövning och överklagande av beslut i ärenden eller mål om uppskov som har meddelats före ikraftträdandet, och

d)vid beräkning av strafftid för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § i den upphävda lagen med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Avser strafftidsbeslutet ett fängelsestraff på

livstid ska beslutet dock anses ha meddelats enligt den nya lagen.

4. Ett beslut om återkallelse enligt 15 § får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

11

Prop. 2017/18:250 2.2

Förslag till lag om tillgodoräknande av tid för

 

frihetsberövande

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands ska eller får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands

2 § Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Tillgodoräknande ska dock inte ske om

1.tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller

2.den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat

mål.

Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf.

Beslut om att påföljd ska anses helt eller delvis verkställd

3 § Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant beslut är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Övriga bestämmelser

4 § Vid prövning i högre rätt av ett överklagande av utdömd påföljd får beslut i en fråga som avses i 3 § ändras även om det beslutet inte överklagats.

12

5 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med

Prop. 2017/18:250

stöd

av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om

 

tillämpningen av denna lag.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet.

13

Prop. 2017/18:250

14

2.3Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 49 kap. 5 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

49 kap.

5 §1

En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet

1.avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,

2.ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,

3.förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,

4.prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad,

5.prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,

6.prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt

15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25–28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken,

7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,

8. prövat en fråga som gäller

8. prövat en fråga som gäller

rättshjälp enligt rättshjälpslagen

rättshjälp enligt rättshjälpslagen

(1996:1619) i annat fall än som

(1996:1619) i annat fall än som

avses i 5 eller 7,

avses i 5 eller 7, eller

9. avslagit en begäran om att

9. avslagit en begäran om att

ersättning till vittne som åberopats

ersättning till vittne som åberopats

av en enskild part skall utgå av

av en enskild part ska betalas av

allmänna medel enligt 36 kap. 24 §

allmänna medel enligt 36 kap. 24 §

andra stycket eller

andra stycket.

10. prövat en fråga enligt 33 kap.

 

brottsbalken om avräkning av tiden

 

för vissa frihetsberövanden.

 

 

 

 

1 Senaste lydelse 1998:601.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

Prop. 2017/18:250

15

Prop. 2017/18:250 2.4

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1 dels att 33 kap. ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 26 kap. 5 § ska betecknas 26 kap. 4 §,

dels att 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§, 34 kap. 6 § och 38 kap. 2 a § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 26 kap. 5, 6 a och 25 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 kap.

5 §

Om ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat.

Första stycket ska dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

 

 

6 §2

 

 

 

När två tredjedelar av ett

När två tredjedelar av ett

tidsbestämt

fängelsestraff,

dock

tidsbestämt fängelsestraff, dock

minst en månad, har avtjänats skall

minst trettio dagar, har avtjänats

den dömde friges villkorligt, om

ska den dömde friges villkorligt.

inte annat följer av andra eller

 

 

 

 

tredje stycket.

 

 

 

 

 

Om det finns synnerliga skäl mot

Om en utländsk dom verkställs i

villkorlig

frigivning skall

den

Sverige och det framgår att den

skjutas upp enligt vad som framgår

dömde

kommer

att

vara

av 7 §. Vid bedömningen av om det

frihetsberövad under

avsevärt

finns synnerliga skäl mot villkorlig

längre tid än om verkställighet

frigivning skall det särskilt beaktas

hade skett i den andra staten, ska

om den dömde på ett allvarligt sätt

villkorlig

frigivning

ske

vid en

1Senaste lydelse av

26kap. 5 § 1998:604

33kap. 5 § 2000:175

33kap. 6 § 2016:491

33kap. 7 § 2003:1157

33kap. 8 § 2000:175.

2Senaste lydelse 2006:431.

16

Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, ska vid tillämpning av 6 § första stycket hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Detta gäller dock inte tid för fängelse som verkställs med tillämpning av 6 § andra stycket eller som dömts ut
När antalet dagar som den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med bestäms ska arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt beaktas. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp med högst etthundraåttio dagar åt gången.
Om den villkorliga frigivningen skjuts upp, ska det i beslutet anges med hur många dagar det ska ske.

har brutit mot de föreskrifter och

tidigare tidpunkt än vad som följer

villkor

som

gäller

för

av första stycket.

verkställigheten.

Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter.

6 a §3

Om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning, ska den skjutas upp enligt vad som framgår av 7 §. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning ska det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten.

7 §4 Om den villkorliga frigivningen

skjuts upp, skall det i beslutet anges en ny tidpunkt för när den dömde skall friges villkorligt. Vid denna tidpunkt skall villkorlig frigivning ske, om det inte även då finns sådana synnerliga skäl som avses i 6 § andra stycket.

När den nya tidpunkten för villkorlig frigivning bestäms skall arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt beaktas. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp högst sex månader åt gången.

8 §5 Om flera fängelsestraff verkställs

samtidigt, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Vad nu sagts gäller dock inte tid för fängelse som dömts ut enligt

3Tidigare 6 a § upphävd genom 1998:604.

4Senaste lydelse 2006:431.

5Senaste lydelse 2000:175.

Prop. 2017/18:250

17

Prop. 2017/18:250 28 kap. 3 § eller förvandlingsstraff

enligt

28 kap. 3 §

eller

för böter.

 

 

förvandlingsstraff för böter.

 

Såsom avtjänad tid räknas även

Såsom avtjänad tid räknas även

tid varunder straffet skall anses

tid under vilken straffet ska anses

verkställt

enligt

bestämmelserna i

verkställt

enligt bestämmelserna i

33 kap.

6 och

7 §§ och lagen

lagen

(2018:000)

om

 

(1974:202)

om

beräkning

av

tillgodoräknande

av

tid

för

 

strafftid m.m.

 

 

 

 

 

frihetsberövande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 §6

 

 

 

 

 

 

Kriminalvården fattar beslut om

Kriminalvården fattar beslut om

 

uppskjuten

villkorlig

frigivning

uppskjuten

villkorlig

frigivning

 

enligt 6 och 7 §§. Sådana beslut

enligt 6 a och 7 §§. Sådana beslut

 

gäller omedelbart om inte något

gäller omedelbart om inte något

 

annat förordnas.

 

 

 

 

annat beslutas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 §7

 

 

 

 

 

 

Efter den villkorliga frigivningen

Efter den villkorliga frigivningen

 

gäller en prövotid som motsvarar

gäller en prövotid som motsvarar

 

den strafftid som återstår vid

den strafftid som återstår vid

 

frigivningen, dock minst ett år.

 

frigivningen,

 

dock

minst

 

 

 

 

 

 

 

 

trehundrasextiofem dagar.

 

 

 

 

 

 

 

 

11 §8

 

 

 

 

 

 

Det kan i anslutning till att

Det kan i anslutning till att

 

villkorlig frigivning äger rum eller

villkorlig frigivning äger rum eller

 

senare beslutas att den villkorligt

senare beslutas att den villkorligt

 

frigivne

skall

stå

under

frigivne ska stå under övervakning,

 

övervakning, om det bedöms som

om det bedöms som påkallat.

 

påkallat. Beslut

om övervakning

Beslut

om övervakning meddelas

 

meddelas av Kriminalvården. Har

av

Kriminalvården.

Har

 

övervakning beslutats men bedöms

övervakning beslutats men bedöms

 

därefter

att

övervakningen

 

inte

därefter att

övervakningen

inte

 

längre

är

 

påkallad,

 

får

längre

är

påkallad,

får

 

övervakningsnämnden

besluta

att

övervakningsnämnden

besluta att

 

övervakningen

skall

upphöra.

övervakningen

ska

upphöra.

 

Övervakningen skall

utan

något

Övervakningen

ska

utan

något

 

särskilt beslut upphöra sedan ett år

särskilt

beslut

upphöra

sedan

 

av prövotiden har förflutit, om inte

trehundrasextiofem

dagar

av

 

annat följer av 18 §.

 

 

 

prövotiden har förflutit, om inte

 

 

 

 

 

 

 

 

annat följer av 18 §.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18 §9

 

 

 

 

 

 

Iakttar den frigivne inte vad som

Iakttar den frigivne inte vad som

 

åligger honom enligt denna balk

åligger honom eller henne enligt

 

eller

enligt

föreskrift

eller

denna

balk

eller

enligt föreskrift

 

6 Senaste lydelse 2006:431.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 Senaste lydelse 1998:604.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18

8 Senaste lydelse 2005:967.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 Senaste lydelse 1983:240.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25 §
Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.
Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden.
Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, ska med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats anses som nytt fängelsestraff. Detsamma ska gälla vid beräkning av strafftid enligt strafftidslagen (2018:000).

anvisning som meddelats med stöd därav, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1.besluta att varning skall meddelas den frigivne, eller

2.besluta om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att ett år av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

eller anvisning som meddelats med Prop. 2017/18:250 stöd därav, får övervakningsnämnden, utom att

meddela föreskrift enligt 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1.besluta att varning ska meddelas den frigivne, eller

2.besluta om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att trehundrasextiofem dagar av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

23 §10 Förklaras villkorligt medgiven

frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats anses såsom straff genom ny dom.

10 Senaste lydelse 1983:240.

19

Prop. 2017/18:250

34 kap.

 

6 §11

Om rätten med tillämpning av 3 § genom dom som fått laga kraft har

beslutat att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, sluten ungdomsvård,

ungdomsvård eller ungdomstjänst som dömts ut i tidigare mål ska avse

ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom

dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande

brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska

gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller

sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare

påföljden ändras.

 

 

Visar det sig, när en dom på

Visar det sig, när en dom på

fängelse på viss tid eller sluten

fängelse på viss tid eller sluten

ungdomsvård ska verkställas,

att

ungdomsvård ska verkställas, att

den dömde begått brottet före det

den dömde begått brottet före det

att en påföljd som han eller hon

att en påföljd som han eller hon

dömts till för något annat brott har

dömts till för något annat brott har

dömts ut, och framgår det inte av

dömts ut, och framgår det inte av

domarna att den andra påföljden

domarna att den andra påföljden

har beaktats, ska, sedan domarna

har beaktats, ska, sedan domarna

fått laga kraft, rätten efter anmälan

fått laga kraft, rätten efter anmälan

av åklagare med tillämpning av 2 §

av åklagare med tillämpning av 2 §

bestämma vad den dömde ska

bestämma vad den dömde ska

undergå till följd av den dom som

undergå till följd av den dom som

sist ska verkställas.

 

sist ska verkställas. En sådan

 

 

prövning hindrar inte att domen får

 

 

verkställas, om inte rätten beslutar

 

 

något annat.

 

 

 

 

38 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

2 a §12

 

 

 

 

 

Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som framgår av

 

domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av brottet kan

 

komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning

 

och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen

 

visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av

 

åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till

 

ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda

 

påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten

 

förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får verkställas.

 

Är den tidigare

påföljden

Är den tidigare

påföljden

 

villkorlig

dom eller skyddstillsyn

villkorlig

dom

eller

skyddstillsyn

 

och bestäms den nya påföljden till

och bestäms den nya påföljden till

 

fängelse,

skall

vid

straffets

fängelse,

ska

vid

straffets

 

bestämmande skälig hänsyn tas till

bestämmande skälig hänsyn tas till

 

vad den dömde undergått till följd

vad den dömde undergått till följd

 

av den

villkorliga

domen eller

av den

villkorliga

domen eller

20

11 Senaste lydelse 2016:491.

 

 

 

 

 

 

12 Senaste lydelse 1998:604.

 

 

 

 

 

 

domen på skyddstillsyn. Härvid får dömas till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet.

Undanröjs fängelse eller sluten ungdomsvård och dömer rätten till ny påföljd av nu angivet slag, skall den tid under vilken den tidigare påföljden verkställts anses som verkställighet av den nya påföljden. Rätten skall i beslutet ange den redan verkställda tiden.

domen på skyddstillsyn. Härvid får Prop. 2017/18:250 dömas till fängelse på kortare tid än

vad som är föreskrivet för brottet.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Bestämmelserna i 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§ i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av 26 kap. 8 § andra stycket i den äldre lydelsen med 33 kap. 6 och 7 §§ och lagen om beräkning av strafftid m.m. även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

21

Prop. 2017/18:250 2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193)

 

om samarbete med Danmark, Finland, Island

 

och Norge angående verkställighet av straff

 

m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 c § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

5 c §1

Beslut om tvångsmedel gäller till dess att ärendet om överförande av verkställighet har avgjorts eller, om framställningen bifalls, till dess att påföljden har börjat verkställas i Sverige, om beslutet inte hävs

dessförinnan.

 

 

 

 

 

 

 

Åklagaren eller rätten skall häva

Åklagaren eller rätten ska häva

ett beslut om anhållande, häktning,

ett beslut om anhållande, häktning,

reseförbud

 

eller

reseförbud

 

 

eller

anmälningsskyldighet, om inte en

anmälningsskyldighet, om inte

en

framställning

om överförande av

framställning

om överförande

av

verkställighet

görs inom

fyrtio

verkställighet

görs inom

fyrtio

dagar från det att den dömde

dagar från det att den dömde

anhölls eller häktades eller beslut

anhölls eller häktades eller beslut

om

reseförbud

eller

om

reseförbud

eller

anmälningsskyldighet meddelades.

anmälningsskyldighet meddelades.

Åklagaren eller rätten skall också

Åklagaren eller rätten ska också

häva ett beslut om anhållande eller

häva ett beslut om anhållande eller

häktning senast när det finns skäl

häktning senast när det finns skäl

att anta att den sammanlagda tid

att anta att den sammanlagda tid

som den dömde har varit berövad

som den dömde har varit berövad

friheten här i landet med stöd av

friheten här i landet med stöd av

5 a § och i den andra staten uppgår

5 a § och i den andra staten uppgår

till den tid som den dömde skulle ha

till den tid som den dömde skulle ha

varit berövad friheten för det fall

varit berövad friheten för det fall

verkställighet

av påföljden

hade

verkställighet

av påföljden

hade

skett i den andra staten.

 

skett i den andra staten.

 

 

Den tid som den dömde har varit

 

 

 

 

 

berövad friheten enligt 5 a § skall

 

 

 

 

 

enligt

bestämmelserna i

19 a §

 

 

 

 

 

lagen (1974:202) om beräkning av strafftid avräknas från det straff som skall verkställas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

22

1 Senaste lydelse 2000:459.

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 §2

En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.vid åtgärder som endast avser måls beredande,

2.vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt,

3.vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och

4.vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av

1.mål av enkel beskaffenhet,

2.mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarande- lagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning,

3.mål om omedelbart 3. mål om omedelbart

omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 §

omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 §

1Lagen omtryckt 1981:1323.

2Senaste lydelse 2017:543.

Prop. 2017/18:250

23

Prop. 2017/18:250 lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag,

mål om tillfällig

isolering enligt

5 kap. 3 §

smittskyddslagen

(2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag,

mål om tillfällig

isolering enligt

5 kap. 3 §

smittskyddslagen

(2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:000), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4.mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,

5.mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet,

6.mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger

hälften

av

prisbasbeloppet

enligt

2 kap. 6

och

7 §§

socialförsäkringsbalken,

 

 

 

 

7.mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och

8.mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

24

Ska enligt förordnande som avses i 2 § fjärde stycket eller 3 § verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt rum i främmande stat, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om inte annat följer av vad som anges nedan.
Ska verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brotten. Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.
Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får inte i något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den främmande staten.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) Prop. 2017/18:250 om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §1 Skall enligt förordnande som

avses i 2 § fjärde stycket eller 3 § verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt rum i främmande stat, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skall verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brotten. Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.

Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket skall, i den mån det kan ske och

1 Senaste lydelse 2000:460.

25

Prop. 2017/18:250 följer av den överenskommelse med främmande stat som är i fråga, den dömde räknas till godo vad han kan ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

26

2. han eller hon tidigare har gjort en ansökan om att få undergå verkställighet av straffet utanför anstalt,
Har den dömde ansökt om att få undergå verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt, får han eller hon inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan
Kriminalvården prövat ansökan. Den dömde får dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om
1. ansökan har gjorts efter den dag han eller hon enligt föreläggande som avses i 6 § första stycket strafftidslagen (2018:000) senast skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet,

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) Prop. 2017/18:250 om intensivövervakning med elektronisk

kontroll

Härigenom föreskrivs att 11, 12, 14, 15 och 17 §§ lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §2 Har den dömde ansökt om att få

undergå verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt, får han inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats. Den dömde får dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om

1. ansökan har gjorts efter den dag han enligt föreläggande som avses i 10 § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. senast skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet,

2. han tidigare har gjort en ansökan om att få undergå verkställighet av straffet utanför anstalt,

3.det är uppenbart att ansökan inte gäller ett fall som avses i 1 § denna

lag,

4.det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas på grund av bestämmelsen i 2 § andra stycket, eller

 

5. han är häktad.

5. han eller hon är häktad.

 

 

12 §3

 

 

 

Bestämmelser om hur en dom

Bestämmelser

om

när

ska befordras till verkställighet och

fängelsestraff får

verkställas

och

hur tid för sådan verkställighet ska

hur strafftid ska beräknas finns i

beräknas finns i lagen (1974:202)

strafftidslagen

(2018:000).

om beräkning av strafftid m.m.

Bestämmelserna i 6 § andra och

Bestämmelserna i 10 § andra–

tredje styckena, 7 § första stycket

1

Senaste lydelse av lagens rubrik 1998:618.

 

 

 

2

Senaste lydelse 2005:42.

 

 

 

3

Senaste lydelse 2013:653. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

27

Prop. 2017/18:250 femte styckena och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om uppskov med verkställighet ska dock inte gälla i fråga om verkställighet utanför anstalt enligt denna lag.

Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag ska den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden ska räknas från den dagen. Bestämmelsen i 25 § lagen om beräkning av strafftid m.m. om sammanläggning av strafftider ska inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet då kommer att överstiga sex månader.

Av 15 § första stycket tredje meningen framgår att övervakningsnämnden i visst fall ska fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt.

1 och 2 och andra stycket samt 14–

16 §§ i den lagen om förpassning, anstånd och uppskov med verkställighet ska dock inte gälla i fråga om verkställighet utanför anstalt enligt denna lag.

Vid

tillämpning av 6 §

första

stycket

strafftidslagen

verkställighet utanför anstalt enligt denna lag ska den dömde föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden ska räknas från och med den dagen. Bestämmelsen i

19 § strafftidslagen om sammanläggning av fängelsestraff ska inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt om den sammanlagda fängelsetiden

kommer

att

överstiga

etthundraåttio dagar.

 

I fråga

om

avbrott i

verkställigheten utanför anstalt ska 12 a kap. 1–3 §§ fängelselagen (2010:610) tillämpas.

14 §4

Beslutet om verkställighet utanför anstalt ska upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning ska dock inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.

Beslut om verkställighet utanför anstalt ska upphävas om den dömde

1.åsidosätter vad som åligger honom eller henne enligt denna lag eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom eller henne till last inte är av mindre betydelse,

2.begär att så ska ske,

3.inte följer föreläggandet att påbörja verkställigheten eller, när verkställigheten ska påbörjas, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser, eller

4. innan verkställigheten har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt

4. innan verkställigheten har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt

28

4 Senaste lydelse 2016:494.

26 kap. 19 §

 

eller

34 kap. 5 §

brottsbalken

sådan

tid att han

eller hon ska avtjäna fängelse i mer än sex månader.

26 kap. 19 §

 

eller

34 kap. 5 §

Prop. 2017/18:250

brottsbalken

sådan

tid att han

 

eller hon ska avtjäna fängelse i mer än etthundraåttio dagar.

 

 

 

 

 

15 §5

 

 

Övervakningsnämnden

prövar,

Övervakningsnämnden

prövar,

efter anmälan av Kriminalvården,

efter anmälan av Kriminalvården,

frågan om upphävande av beslut

frågan om upphävande av beslut

om verkställighet

 

utanför

anstalt.

om

verkställighet utanför

anstalt.

Nämnden får också självmant ta

Nämnden får också självmant ta

upp frågan till prövning. Om

upp frågan till prövning. Om det

beslutet upphävs,

skall

nämnden

finns synnerliga skäl, får nämnden

fastställa hur många dagar av

besluta om återbetalning av avgift

fängelsestraffet

som

verkställts

enligt 5 § som belöper på tid efter

utanför anstalt. Den tid sådan

det

att verkställigheten

utanför

verkställighet

har

pågått skall

anstalt upphört.

 

därvid räknas som verkställd tid,

 

 

 

om inte särskilda skäl talar mot det.

 

 

 

Om det finns synnerliga skäl, får

 

 

 

nämnden besluta om återbetalning

 

 

 

av avgift enligt 5 § som belöper på

 

 

 

tid efter det

att

verkställigheten

 

 

 

utanför anstalt upphört.

Beslutet om verkställighet utanför anstalt får inte upphävas efter den fastställda dagen för strafftidens slut.

17 §6

Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt ska upphävas eller om det bestäms att beslutet tills vidare inte ska gälla, ska den dömde, om verkställigheten har påbörjats, föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet.

Polismyndigheten ska förpassa den dömde till en sådan anstalt.

 

Om det bedöms kunna ske utan

Om det bedöms kunna ske utan

fara för att den dömde avviker, får

fara för att den dömde undandrar

Polismyndigheten

förelägga

sig

verkställighet,

får

honom eller henne att inställa sig

Polismyndigheten

förelägga

vid kriminalvårdsanstalten i stället

honom eller henne att inställa sig

för att förpassa honom eller henne

vid kriminalvårdsanstalten i stället

dit.

 

för att förpassa honom eller henne

 

 

dit.

 

 

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Bestämmelserna i 11 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för ansökningar som getts in före ikraftträdandet.

5

Senaste lydelse 2005:981.

 

6

Senaste lydelse 2014:622.

29

Prop. 2017/18:250 3. Bestämmelserna i 12 och 15 §§ i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m. med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

30

2.9

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603)

Prop. 2017/18:250

 

om verkställighet av sluten ungdomsvård

 

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård1

dels att 10 a § ska upphöra att gälla, dels att 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

11 §

 

 

 

I fråga om beräkning av den tid

I fråga om beräkning av den tid

som

verkställigheten

skall

pågå,

som verkställigheten ska pågå och

skall 19, 21–23 och 25 §§ lagen

avbrott i verkställigheten, ska 17–

(1974:202)

om

beräkning av

19 §§

och 20 § första

stycket

strafftid

m.m.

tillämpas

strafftidslagen

(2018:000) samt

motsvarande sätt.

 

 

12 a kap. 1 §

fängelselagen

 

 

 

 

 

 

(2010:610) tillämpas.

 

Så snart domen på sluten

Så snart domen på sluten

ungdomsvård

har

 

börjat

ungdomsvård

har

börjat

verkställas,

 

skall

Statens

verkställas,

ska

Statens

institutionsstyrelse fastställa dagen

institutionsstyrelse fastställa dagen

för verkställighetens slut. Styrelsen

för verkställighetens slut. Styrelsen

skall fastställa en ny sådan slutdag

ska fastställa en ny sådan slutdag

om

omständigheterna

ger

om

omständigheterna

ger

anledning till det.

 

 

anledning till det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Bestämmelserna i 11 § första stycket i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § den upphävda lagen om beräkning

av strafftid m.m. med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

1 Senaste lydelse av 10 a § 2016:495.

31

Prop. 2017/18:250 2.10

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156)

 

om överlämnande från Sverige enligt en

 

europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 4 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

4 §

Om den som skall överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. I fråga om sådan nöjdförklaring tillämpas 4 och 6–8 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Om den som ska överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske även om beslutet inte har fått laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 11 § andra stycket samt 12 § och 13 § första stycket strafftidslagen (2018:000).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Bestämmelserna i 6 kap. 4 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för prövning av en förklaring som lämnats före ikraftträdandet.

32

2.11Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)

Härigenom föreskrivs i fråga om fängelselagen (2010:610)

dels att 1 kap. 2 och 3 §§, 6 kap. 8 § och 12 kap. 2, 3 och 5 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 12 a kap., tre nya paragrafer, 2 kap. 4 a och 4 b §§ och 15 kap. 2 a §, och närmast före 2 kap. 4 a § och 15 kap. 2 a § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

1 kap.

 

 

2 §

 

 

 

Den som är intagen i anstalt får

Den som är intagen i anstalt får

medges att vistas utanför anstalten

under

verkställigheten

vistas

enligt 9 kap. 1 §, 10 kap. 1–4 §§

utanför anstalten i enlighet med vad

och 11 kap. 1 §.

som föreskrivs i denna lag. En

 

intagen får under verkställigheten

även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat.

Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas.

Vid vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 1 § första stycket 2–4 gäller

inte 2–10 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 §

 

 

 

 

Bestämmelser

om när

ett

Bestämmelser

om

när

fängelsestraff får

verkställas

och

fängelsestraff

får

verkställas

och

hur tiden för verkställigheten ska

hur strafftid ska beräknas finns i

beräknas finns i lagen (1974:202)

strafftidslagen (2018:000).

 

om beräkning av strafftid m.m.

 

 

 

 

 

 

 

 

2 kap.

 

 

 

 

 

 

 

Placering i häkte

 

 

 

 

4 a §

 

 

 

 

 

 

 

I anslutning till omplacering får

 

 

 

en intagen placeras i häkte

 

 

 

 

1.

i

avvaktan

 

 

 

anstaltsplacering,

om det

är

 

 

 

nödvändigt

med

hänsyn

till

 

 

 

ordningen eller säkerheten, eller

 

 

 

2. om det behövs med hänsyn till

 

 

 

transportförhållandena.

 

Prop. 2017/18:250

33

Prop. 2017/18:250

Den intagne får i de

fall

som

 

avses i första stycket tillfälligt

 

placeras i polisarrest.

Är

den

 

intagne under arton år får han eller

 

hon placeras i polisarrest endast

 

om det är absolut nödvändigt.

 

4 b §

Tiden i häkte med stöd av 4 a § första stycket får inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns särskilda skäl får tiden inte vara längre än trettio dagar.

Vid tillämpning av första stycket ska tid i polisarrest räknas som tid i häkte.

 

 

6 kap.

 

 

 

 

 

8 §

 

 

Under utredning av frågor enligt

Under utredning av frågor enligt

12 kap. 1 §

denna

lag eller enligt

12 kap. 1 §

denna

lag eller enligt

26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken får

26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken

en intagen tillfälligt hållas avskild

får en intagen tillfälligt hållas

från andra intagna i den

avskild från andra intagna i den

utsträckning

det

är absolut

utsträckning

det

är absolut

nödvändigt för att syftet med

nödvändigt för att syftet med

utredningen inte ska äventyras. Den

utredningen inte ska äventyras. Den

intagne får inte hållas avskild under

intagne får inte hållas avskild under

längre tid än fyra dygn.

längre tid än fyra dygn.

En intagen som hålls avskild från andra intagna enligt första stycket får vägras kontakt med andra personer genom besök, elektronisk kommunikation eller försändelser, om det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras.

Om ett avskiljande enligt första stycket inte kan verkställas i anstalt, får den intagne placeras i häkte.

12 kap.

2 §

Bestämmelser om att den villkorliga frigivningen kan skjutas upp finns i 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken.

Bestämmelser om att den villkorliga frigivningen kan skjutas upp finns i 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken.

 

 

 

3 §

 

 

Frågor om varning enligt 1 § eller

Frågor om varning enligt 1 § eller

uppskjutande

av

villkorlig

uppskjutande

av

villkorlig

frigivning enligt 26 kap. 6 och 7 §§

frigivning enligt

26 kap.

6 a och

34

brottsbalken

ska

avgöras 7 §§ brottsbalken ska avgöras Prop. 2017/18:250

skyndsamt.

 

skyndsamt.

 

 

5 §

I mål och ärenden om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken ska ett offentligt biträde förordnas för den intagne, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Innan ett beslut om uppskjuten villkorlig frigivning meddelas ska den intagne beredas tillfälle att yttra sig.

I mål och ärenden om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken ska ett offentligt biträde förordnas för den intagne, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Innan ett beslut om uppskjuten villkorlig frigivning meddelas ska den intagne ges tillfälle att yttra sig.

12 a kap.

Avbrott i verkställigheten

Om verkställigheten avbryts ska den tid under vilken avbrottet varat inte räknas som verkställd tid.

Verkställigheten anses inte avbruten om en intagen häktas med anledning av misstanke om brott eller med anledning av brott som prövats i ett mål eller som en påföljd avser.

2 §

Frågor om avbrott i verkställigheten med anledning av att en intagen avvikit ska prövas utan dröjsmål när verkställigheten återupptas.

3§

Innan ett beslut om avbrott i

verkställigheten enligt 2 § meddelas ska förhör hållas med den intagne.

15 kap.

Förpassning

2 a §

Påträffas en intagen som avvikit ska han eller hon återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet.

Polismyndigheten ska förpassa den

 

intagne till ett häkte eller en

 

kriminalvårdsanstalt.

35

Prop. 2017/18:250

 

Vad som sägs i 2 kap. 4 a § första

 

 

stycket 2

och andra

stycket samt

 

 

4 b § ska

gälla också

beträffande

 

 

den som enligt första stycket ska

 

 

återföras

till

den

 

 

kriminalvårdsanstalt från vilken han

 

 

eller hon avvek.

 

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Den upphävda lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. gäller dock fortfarande i fråga om tillfällig placering i häkte eller polisarrest som med tillämpning av 11 § den lagen pågår vid ikraftträdandet.

36

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap.

3 §

Om den som ska överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske även om beslutet inte har vunnit laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 4 och 6–8 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Om den som ska överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske även om beslutet inte har fått laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 11 § andra stycket samt 12 § och 13 § första stycket strafftidslagen (2018:000).

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Bestämmelserna i 5 kap. 3 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för prövning av en förklaring som lämnats före ikraftträdandet.

Prop. 2017/18:250

37

Prop. 2017/18:250 2.13

Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96)

 

om erkännande och verkställighet av

 

frihetsberövande påföljder inom Europeiska

 

unionen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

dels att 3 kap. 22 § ska upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 10 § och 3 kap. 21 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

10 §

Om verkställigheten av den påföljd som avses i domen pågår i Sverige när den sänds över till den andra medlemsstaten för att där erkännas och verkställas, får verkställigheten fortsätta här till dess den dömde

transporteras till den andra staten enligt 12 §.

 

 

Om den dömde, efter det att

Om den dömde, efter det att

domen har sänts över till den andra

domen har sänts över till den andra

staten, häktas i ett annat mål,

staten, häktas i ett annat mål,

tillämpas 9 § lagen (1974:202) om

tillämpas

8 §

strafftidslagen

beräkning av strafftid m.m.

(2018:000).

 

 

Om Kriminalvården enligt 8 § har upphävt ett beslut om att sända över en dom eller om en behörig myndighet i den andra medlemsstaten beslutat att inte erkänna och verkställa domen, får verkställighet av påföljden fortsätta eller påbörjas i Sverige. Detsamma gäller om myndigheten i den andra staten har underrättat Kriminalvården om att verkställighet av andra skäl inte kan äga rum i den staten.

3 kap.

21 §1

Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Den tid som den dömde varit frihetsberövad i den andra staten och i Sverige med anledning av de brott som påföljden avser ska tillgodoräknas honom eller henne vid verkställigheten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

38

1 Ändringen innebär att tredje stycket tas bort.

2. Den upphävda bestämmelsen i 3 kap. 22 § gäller dock fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Prop. 2017/18:250

39

Prop. 2017/18:250 3 Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 4 september 2014 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och presentera en ny, användarvänlig och modern lagstiftning som bättre svarar mot dagens krav på en effektiv och ändamålsenlig verksamhet och ett rättssäkert förfarande. I uppdraget ingick även att föreslå hur lagstiftningen kan förändras så att det tydligare framgår när och hur verkställighet får eller ska inledas, under vilka förutsättningar omedelbar verkställighet ska ske och vilka skäl som ska utgöra hinder mot verkställighet. Vidare ingick att föreslå hur bestämmelserna om beräkning av den tid verkställigheten ska pågå kan utformas på ett mer ändamålsenligt och rättssäkert sätt samt så att de är lättare att förstå och tillämpa. I uppdraget ingick också att bedöma vilka förändringar som behövs för att anpassa bestämmelserna till de krav som ställs i det internationella straffrättsliga samarbetet.

Utredningen, som antog namnet Strafftidsutredningen, överlämnade i februari 2016 betänkandet En ny strafftidslag (SOU 2016:18). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och utredningens lagförslag finns i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2016/01870/KRIM).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 mars 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets synpunkter. Lagrådets synpunkter behandlas och bemöts i avsnitten 7.3, 8.2, 8.2.1, 9.1, 10.3, 10.4, 10.10 och 11.2 samt i författningskommentaren. Dessutom har vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts i förhållande till förslagen i lagrådsremissen.

 

4

Gällande rätt

 

4.1

Verkställighet av fängelse

 

4.1.1

Strafftidslagen

 

Inledning

 

 

I lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) finns

 

bestämmelser om när ett fängelsestraff får verkställas och hur tiden för

 

verkställigheten ska beräknas. Lagen kompletteras av förordningen

 

(1974:286) om beräkning av strafftid m.m. Kriminalvården har också

 

meddelat föreskrifter och allmänna råd om de frågor som berörs i lagen

40

(KVFS 2011:3).

De frågor som regleras i strafftidslagen reglerades tidigare i 2 och 3 kap. lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt. I samband med 1973 års kriminalvårdsreform ersattes 1964 års lag med två särskilda lagar, dels strafftidslagen, dels lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Den senare ersattes år 2011 av fängelselagen (2010:610).

Tillämpningsområde

Strafftidslagen gäller för domar på fängelse (1 §). Med dom avses i detta sammanhang även domstols beslut, t.ex. då en domstol på grund av den dömdes misskötsamhet under prövotiden undanröjer en dom på skyddstillsyn och bestämmer en annan påföljd för brottet (prop. 1974:20 s. 109). Lagen är också tillämplig vid verkställighet av domar som dömts ut i något annat land eller som har meddelats av internationella tribunaler eller specialdomstolar och som efter överförande hit ska verkställas som fängelse (se t.ex. 3 kap. 21 § lagen [2015:96] om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen). Den gäller också för fängelse som har ålagts någon som förvandlingsstraff för böter (1 § andra stycket).

Förutsättningar för verkställighet

Grundprincipen är att en dom på fängelse får verkställas när den har fått laga kraft i påföljdsdelen i förhållande till den dömde (2 §). Det innebär att verkställighet kan ske även om åklagaren eller målsäganden har överklagat domen. Att en dom på fängelse även i andra fall får verkställas trots att den inte har fått laga kraft framgår av särskilda bestämmelser (2 § andra stycket). En dom på fängelse får även verkställas om den dömde lämnar en nöjdförklaring (3 §). En nöjdförklaring innebär att den dömde avstår från att överklaga domen i påföljdsdelen och medger att påföljden får verkställas innan överklagandetiden löpt ut.

Befordran av dom till verkställighet

Är den dömde frihetsberövad när domen får verkställas ska domen omedelbart befordras till verkställighet (9 §). Det är anstalten eller häktet där den dömde befinner sig som har ansvaret för att befordra domen till verkställighet. Är den dömde intagen på en enhet där rättspsykiatriska undersökningar utförs är det i stället verksamhetschefen där som ska befordra domen till verkställighet. Om den som är häktad i målet inte förvaras i anstalt när verkställigheten ska inledas ska han eller hon förpassas till en anstalt. Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han eller hon inte i anstalt får verkställigheten påbörjas där den dömde förvaras.

Är den dömde på fri fot när domen får verkställas ska Kriminalvården förelägga honom eller henne att senast en viss dag inställa sig vid en viss angiven kriminalvårdsanstalt (10 §). Om den dömde inte följer eller inte kan nås av ett sådant föreläggande eller om fara föreligger för det kan Kriminalvården begära att Polismyndigheten ska förpassa den dömde till anstalten. Avger den dömde en nöjdförklaring gäller i stället att domen omedelbart ska befordras till verkställighet.

Den som ska förpassas till kriminalvårdsanstalt för att verkställa fängelse får i anslutning till det tillfälligt förvaras i häkte eller polisarrest i

Prop. 2017/18:250

41

Prop. 2017/18:250 avvaktan på beslut om anstaltsplacering (11 §). En sådan förvaring får även ske om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

Uppskov med verkställighet

Uppskov med verkställigheten kan beviljas under viss tid, högst sex månader, om det finns särskilda skäl med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter (12 §). Finns det synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare sex månader. Uppskov får inte beviljas om det finns skälig anledning att anta att den dömde avviker. Om uppskov har beviljats och det därefter framkommer något som ger anledning till sådant antagande ska beslutet om uppskov återkallas. Visar den dömde att han eller hon har gett in en ansökan om uppskov senast den dag då han eller hon skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt och har uppskov inte tidigare sökts i målet, ska verkställigheten anstå i avvaktan på Kriminalvårdens beslut (12 § tredje stycket).

Beräkning av strafftid

För den som har börjat avtjäna fängelse på viss tid ska Kriminalvården så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut (20 §). Om strafftiden uppgår till mer än en månad ska myndigheten samtidigt även fastställa tidpunkten då villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga samt tidpunkten för prövotidens utgång. Ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det (20 § andra stycket). En sådan omständighet kan t.ex. vara att ett avbrott ägt rum i verkställigheten (23 §). Vid beräkning av strafftiden ska strafftid som understiger två månader omräknas till dagar där med en månad ska avses trettio dagar, medan strafftid överstigande två månader ska räknas efter månad eller år. Om flera fängelsestraff sammanträffar ska sammanläggning ske för bestämmande av slutdagen (25 §). Ska den dömde tillgodoräknas tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd (19 § tredje stycket, 19 a – c §§ och 33 kap. 7 § brottsbalken) ska först slutdag beräknas innan avräkning för sådan tid sker (22 §).

Övriga bestämmelser

Kriminalvården meddelar beslut enligt strafftidslagen. Beslut som meddelas enligt lagen gäller omedelbart om inte något annat beslutas och får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (28 och 29 §§). Ett beslut får inte överklagas innan det har omprövats av Kriminalvården (30 §).

4.1.2Verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt

Den som döms till fängelse ska enligt huvudregeln avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt. Verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt regleras i fängelselagen och fängelseförordningen (2010:2010).

Verkställigheten i anstalt ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och negativa följder av frihetsberövandet motverkas (1 kap. 5 §). Vidare ska den, i den utsträckning det är möjligt utan att

kravet på samhällsskydd eftersätts, inriktas på åtgärder som är ägnade att

42

förebygga återfall i brott. För varje intagen ska det också upprättas en Prop. 2017/18:250 individuellt utformad verkställighetsplan.

En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas (2 kap. 1 §). Under vissa förutsättningar får en intagen placeras på en s.k. säkerhetsavdelning (2 kap. 4 §). Det gäller om det finns en varaktig risk för att den intagne rymmer eller fritas och det kan antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet, eller det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt.

En intagen i kriminalvårdsanstalt har i princip samma rätt till sjukvård som andra medborgare. Det innebär att en intagen som inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten och som behöver sjukhusvård, ska beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för sådan vård (9 kap. 1 §). Ett sådant tillstånd ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl ska den intagne stå under bevakning.

För att underlätta anpassningen i samhället får en intagen under vissa förutsättningar beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission/särskild permission) (10 kap. 1 och 2 §§). En intagen får också beviljas tillstånd att tillfälligt vistas utanför anstalt för att inställa sig vid t.ex. domstol (10 kap. 3 och 4 §§). Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt ska förenas med de villkor som behövs (10 kap. 5 §). Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl ska den intagne stå under bevakning. Vid vissa vistelser utanför anstalt får en intagen tillfälligt placeras i häkte (10 kap. 6 §).

En intagen får under vissa förutsättningar, för att minska risken för återfall i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom utslussningsåtgärderna frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång (11 kap. 1 §). En utslussningsåtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll (11 kap. 6 §). Om den intagne inte rättar sig efter villkoren eller annars fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden ska tillståndet till åtgärden upphävas och den intagne omedelbart föras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalt (11 kap. 8 och 9 §§). Beslut om upphävande av utslussningsåtgärderna vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång fattas av övervakningsnämnd (13 kap. 3 §).

4.1.3Verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll

Efter ansökan av den dömde kan Kriminalvården besluta att den som ska

 

avtjäna fängelse om högst sex månader ska verkställa straffet utanför

 

anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll.

 

Verkställighetsformen, som regleras i lagen (1994:451) om

 

intensivövervakning med elektronisk kontroll, innebär att den dömde

43

 

Prop. 2017/18:250 förbjuds att vistas utanför sin bostad annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål, som t.ex. arbete och utbildning. Att förbudet följs kontrolleras genom elektroniska hjälpmedel, s.k. elektronisk fotboja. Till lagen finns en förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Den dömde ska under verkställigheten iaktta skötsamhet, efter förmåga försöka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som gäller enligt lagen och enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (4 §). Den dömde ska vidare avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel som t.ex. narkotika.

Har den dömde ansökt om att få verkställa straffet utanför anstalt får han eller hon inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats och det föreligger ett beslut som fått laga kraft (11 §). Den dömde får dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet bl.a. om ansökan har gjorts efter den dag han eller hon enligt föreläggande skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet eller om han eller hon är häktad.

Strafftidslagen gäller även när ett fängelsestraff verkställs utanför anstalt (12 §). En viss anpassning till den särskilda verkställighetsformen har dock skett. Således gäller t.ex. bestämmelserna i strafftidslagen om förpassning och uppskov inte i fråga om verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Om den dömde åsidosätter vad som åligger honom eller henne enligt lagen eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen och överträdelsen inte är av mindre betydelse ska beslutet om verkställighet utanför anstalt upphävas (14 §). Den intagne ska då omedelbart föras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av straffet (17 §). Beslut om upphävande fattas av övervakningsnämnd (15 §).

4.2Verkställighet av sluten ungdomsvård

Lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård innehåller bestämmelser om verkställighet för den som döms till sluten ungdomsvård. Till lagen finns en förordning (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Verkställigheten av sluten ungdomsvård sker vid sådana särskilda ungdomshem som avses i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Ansvaret för verkställigheten ligger på Statens institutionsstyrelse (SiS).

Verkställighet av sluten ungdomsvård får inledas när domen har fått laga kraft i påföljdsdelen gentemot den dömde eller när den dömde har lämnat en nöjdförklaring (5 och 6 §§). Om den dömde är på fri fot när domen får verkställas, ska SiS förelägga den unge att inställa sig en viss dag vid det särskilda ungdomshem där verkställigheten ska äga rum (9 §). Om den dömde inte följer föreläggandet eller inte kan nås av ett sådant föreläggande, kan SiS begära att Polismyndigheten ska förpassa den dömde till hemmet. Vidare får den som ska förpassas till ett särskilt ungdomshem tillfälligt förvaras i häkte eller polisarrest om det är nödvändigt för att förpassningen ska kunna genomföras.

44

Om den dömde är häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med Prop. 2017/18:250 stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga när domen på

sluten ungdomsvård får verkställas, ska häktet eller det särskilda ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som SiS bestämmer (10 §).

När det gäller beräkning av den tid som verkställigheten ska pågå hänvisar lagen till strafftidslagens bestämmelser om beräkning av strafftid (10 a och 11 §§). Det innebär att verkställighetstiden vid dom på sluten ungdomsvård ska räknas på samma sätt som vid dom på fängelse.

Vidare innehåller lagen bestämmelser om vad som närmare gäller beträffande genomförandet av verkställigheten. Av dessa följer bl.a. att den dömde under vissa förutsättningar ska ges möjlighet att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet (18 §). Beträffande bestämmelserna om hälso- och sjukvård motsvarar dessa i huvudsak vad som gäller enligt fängelselagen och fängelseförordningen, se ovan.

5 Reformbehov och utgångspunkter

5.1 Strafftidslagen behöver reformeras

Lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) bygger

 

i stor utsträckning på den tidigare regleringen i lagen (1964:541) om

 

behandling i fångvårdsanstalt. Någon allmän översyn av lagen har inte

 

skett och de lagändringar som gjorts sedan ikraftträdandet år 1974 har till

 

övervägande del gällt detaljfrågor eller varit följdändringar till annan

 

lagstiftning. De förarbeten som utgör vägledning för lagens tillämpning är

 

i många fall över fyrtio år gamla.

 

Under den tid som lagstiftningen varit i kraft har såväl Kriminalvården

 

som samhället i övrigt genomgått stora förändringar. Inom

 

Kriminalvården har ett flertal organisationsförändringar genomförts, bl.a.

 

2006 års enmyndighetsreform och sedan år 2011 styrs verkställigheten av

 

fängelse av en ny lag, fängelselagen (2010:610). Kraven på att

 

Kriminalvården ska bedriva en effektiv verksamhet med en flexibel

 

häktes- och anstaltsorganisation och ett effektivt återfallsförebyggande

 

arbete har också förtydligats. Vidare har det internationella straffrättsliga

 

samarbetet utvecklats väsentligt under senare år och fått en helt annan

 

omfattning och betydelse än vid den tid då den nuvarande strafftidslagen

 

tillkom. Genom EU-samarbetet och utgångspunkten i ömsesidigt

 

erkännande och verkställighet av varandras domar och beslut kan fler

 

personer i dag förväntas dömas i ett land och sedan avtjäna straffet i ett

 

annat land. Förändringarna har påverkat förutsättningarna för lagens

 

tillämpning.

 

Behovet av en översyn av strafftidslagen har aktualiserats i flera olika

 

sammanhang. Kriminalvården har vid flera tillfällen framhållit att

 

regelverket brister i olika avseenden, är svårtillämpat och ger upphov till

 

omfattande tolknings- och tillämpningssvårigheter som ytterst riskerar att

 

leda till felaktiga frihetsberövanden (se bl.a. Ju2012/8024/L5). Riksdagens

45

 

Prop. 2017/18:250 ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) har vid flera tillfällen påtalat behovet av en översyn och förtydliganden av bestämmelserna i lagen (se bl.a. JO-beslut dnr 3020–2012 och JK-beslut dnr 6671-13-22). Frågan om behovet av en översyn har även behandlats i samband med propositionen om en ny fängelse- och häkteslagstiftning (prop. 2009/10:135 s. 69) och propositionen om bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter enligt strafftidslagen (prop. 2012/13:176 s. 8).

Sammantaget anser regeringen att det står klart att lagen blivit föråldrad, svåröverskådlig och svår att tillämpa, vilket skapar problem för de tillämpande myndigheterna. Det finns därför behov av att reformera lagen.

5.2Grundläggande principer och allmänna utgångspunkter

Det svenska straffsystemet kan i stor utsträckning sägas vila på principer om humanitet, proportionalitet, förutsebarhet och likabehandling. Reglerna om inledande av verkställighet och beräkning av strafftid utgör en integrerad del av straffsystemet och ska vila på dessa principer. Det innebär att regelverket i grunden bör präglas av humanitet och respekt för individen. Dömda personer ska på samma sätt som andra medborgare respekteras för sin person och sitt människovärde och behandlas därefter. Regelverket får inte utformas så att det framstår som orättvist eller godtyckligt.

Vidare måste vid utformningen av regelverket, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, behovet av en åtgärd alltid vägas mot den skada eller men som åtgärden kan medföra för den som berörs av den och åtgärden får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till målet med den. Kan målet med åtgärden tillgodoses med en mindre ingripande åtgärd ska i stället den väljas.

Därutöver bör regelverket mot bakgrund av likabehandlingsprincipen och kravet på förutsebarhet utformas så att lika fall om möjligt behandlas på samma sätt vid tillämpningen av det och att reglerna är tydliga och därmed tillämpas på ett enhetligt och förutsebart sätt.

Frågor om inledande av verkställighet och hur tiden för sådan verkställighet ska beräknas rör ytterst frihetsberövandet av enskilda. Det ligger i sakens natur att regleringen därför har stor betydelse för enskildas rättssäkerhet.

Kriminalvårdens verksamhet bedrivs i dag vid 32 häkten, 45 anstalter och 34 frivårdskontor. Under 2017 hanterade Kriminalvården i genomsnitt drygt 15 000 klienter varje dag. Av dessa var 1 700 intagna i häkte, 3 700 intagna i anstalt och cirka 9 900 avtjänade kriminalvårdspåföljd i frivård. Det innebär att Kriminalvården dagligen hanterar ett stort antal ärenden och beslut som rör frihetsberövandet av enskilda och beräkning av strafftid. Kriminalvården fattar t.ex. drygt 12 000 strafftidsbeslut per år. För den enskilde rör det ett ingripande beslut. Ett felaktigt strafftidsbeslut kan ytterst få som konsekvens att en dömd hålls felaktigt frihetsberövad eller att han eller hon friges för tidigt. Det är därför med hänsyn till såväl den dömde som till det ansvar som åligger den enskilde beslutsfattaren

angeläget att besluten blir sakligt riktiga och att förfarandet är rättssäkert.

46

En grundläggande utgångspunkt för regeringen är att skapa en reglering Prop. 2017/18:250 som tillgodoser och förenar krav på både effektivitet och rättssäkerhet. Det

innebär bl.a. att den nya lagen bör utformas så att den blir så tydlig och enkel som möjligt att förstå och tillämpa. För att lagen ska vara enkel att förstå är det viktigt att den ges en överskådlig och tydlig struktur. På så sätt skapas förutsättningar för en mer ändamålsenlig och lättillgänglig reglering samtidigt som en tydlig och enkel reglering minskar risken för misstag och felaktigheter vid tillämpningen. En sådan reglering ökar också förutsebarheten för den dömde i fråga om när han eller hon får eller ska påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff och under vilken tid han eller hon ska avtjäna ett fängelsestraff.

Vidare bör regelverket vara modernt och utformas så att det kan stå sig över tid. Det innebär att regelverket bör anpassas till dagens förhållanden samt att hänsyn ska tas till såväl samhällsutvecklingen och utvecklingen inom Kriminalvården som till den utveckling som skett på påföljds- och verkställighetsområdet. Det är vidare självklart att en anpassning bör ske till det internationella samarbete som numera dagligen sker på det straffrättsliga området. Även den tekniska utvecklingen och de möjligheter den kan erbjuda på området ska beaktas. I kravet på modernisering ligger också att regelverket så långt möjligt ska utformas köns-, teknik- och organisationsneutralt. Vidare måste utgångspunkten för en modern reglering vara att lagen inte onödigtvis ska tyngas med bestämmelser som kan meddelas i författningar på lägre nivå.

En annan utgångspunkt för regleringen är att verkställighet av ett fängelsestraff ska påbörjas utan onödigt dröjsmål så att tiden mellan dom och verkställighet blir så kort som möjlig. För såväl det allmänna som för den enskilde måste det generellt sett anses vara en fördel att tiden mellan straff och verkställighet begränsas. I många fall är den dömde också särskilt motiverad att fullgöra åtgärder som åläggs honom eller henne med anledning av en dom i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen. Till det nu sagda ska även läggas att kravet på samhällsskydd fått en ökad betydelse över tid. Samtidigt måste det av såväl humanitetsskäl som av praktiska skäl finnas ett visst utrymme för flexibilitet när det gäller frågan om inledande av verkställighet.

6

En ny strafftidslag

 

 

 

Regeringens förslag: En ny strafftidslag ersätter den nuvarande lagen

 

om beräkning av strafftid m.m. Strafftidslagen ska innehålla

 

bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska

 

beräknas.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att det ska införas en bestämmelse som

 

upplysningsvis hänvisar till fängelselagen (2010:610) och lagen

 

(1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

 

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot utredningens

 

förslag.

47

 

 

Prop. 2017/18:250

48

Skälen för regeringens förslag

En ny strafftidslag bör införas

Redan i samband med införandet av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) behandlades frågan om en samordning av lagens bestämmelser med reglerna om behandling av dem som är intagna i anstalt (se prop. 1974:20 s. 69). Frågan berördes också i samband med propositionen om en ny fängelse- och häkteslagstiftning (prop. 2009/10:135 s. 69). En samordning av bestämmelserna med den nya fängelselagens bestämmelser bedömdes då möjlig först efter en språklig och systematisk översyn av strafftidslagen. Det angavs därför att frågan om samordning borde övervägas i det sammanhanget.

Regeringen anser i likhet med utredningen att såväl systematiska som praktiska skäl talar mot att låta ny lagstiftning om strafftid m.m. införas i den nu gällande fängelselagen. Bestämmelserna om när fängelsestraff får verkställas och hur tiden för sådan verkställighet ska beräknas är till övervägande del av teknisk natur och skiljer sig i det avseendet väsentligt från bestämmelserna i fängelselagen, vilka i huvudsak reglerar ramarna för verkställighetens innehåll och utformning. En samordning av regelverken skulle vidare som utredningen påpekar förutsätta en mer genomgripande genomgång av bl.a. fängelselagens bestämmelser i syfte att anpassa språk, struktur och begreppsbildning. Någon sådan genomgång har inte skett och kan inte heller anses ha ingått i utredningens uppdrag. Dessutom kan det som utredningen framhåller ifrågasättas om inte frågan om en eventuell samordning även borde inkludera lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Sammantaget anser regeringen därför att en uppdelning av bestämmelserna i separata lagar alltjämt bör bestå. Lagen om beräkning av strafftid m.m. bör därför ersättas med en ny lag.

Den nya lagen bör, som utredningen föreslår, ges benämningen strafftidslag. Fördelen med benämningen strafftidslag är att den är modern och kortfattad. Enligt regeringen kan även argumenteras för att frågor om inledande av verkställighet ytterst har med strafftiden att göra. Till det kommer att den nu gällande lagen om beräkning av strafftid m.m. allmänt kallas strafftidslagen.

Lagens innehåll och tillämpningsområde

Den nya strafftidslagen ska reglera frågor om inledande av verkställighet av fängelsestraff, dvs. när och hur verkställighet av fängelsestraff får eller ska inledas och hur strafftiden ska beräknas. Det innebär att lagen bör vara tillämplig på alla fängelsestraff som enligt lag dömts ut eller bestämts som påföljd för brott. Det bör för tillämpningen sakna betydelse om straffet dömts ut eller bestämts genom en dom eller ett beslut. Det innebär t.ex. att fängelse som förvandlingsstraff för böter ska omfattas, liksom fängelsestraff som bestämts i beslut i samband med undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn (jfr 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § brottsbalken). Vidare bör också fängelsestraff som efter förverkande av villkorligt medgiven frihet, genom dom eller beslut, ska avtjänas av den dömde omfattas. Lagen bör också vara tillämplig på frihetsberövande påföljder som har dömts ut eller bestämts i ett annat land och som ska verkställas som fängelsestraff här efter överförande hit enligt t.ex. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m., lagen (1972:260) om Prop. 2017/18:250 internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och

lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Även fängelsestraff som dömts ut av internationella domstolar och tribunaler och som Sverige åtagit sig att verkställa ska omfattas av lagens tillämpningsområde (se t.ex. lagen [1994:569] om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt och lagen [2002:329] om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen).

Till skillnad från utredningen anser regeringen att det saknas anledning att som utredningen föreslår införa en bestämmelse som upplysningsvis hänvisar till fängelselagen och lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

7Inledande av verkställighet av fängelsestraff

7.1När får ett fängelsestraff verkställas?

7.1.1Grundläggande förutsättningar för verkställighet

Regeringens förslag: Ett fängelsestraff ska som huvudregel få verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde, eller ett beslut om verkställighet i Sverige av ett motsvarande utländskt straff fått laga kraft. Innebär ett sådant beslut om verkställighet i Sverige att en ny påföljd ska bestämmas genom svensk dom får verkställighet ske först när den domen fått laga kraft.

Ett fängelsestraff får, om det följer av särskilda bestämmelser, verkställas utan att en dom eller ett beslut som avses ovan fått laga kraft.

Kriminalvårdens kontroll av om ett fängelsestraff är verkställbart lagregleras.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att det i lagen ska upplysas om att det finns

 

särskilda bestämmelser om hinder mot verkställighet i vissa fall.

 

Utredningen föreslår vidare att det ska införas en ordning enligt vilken

 

Kriminalvården formellt ska pröva om ett fängelsestraff får verkställas.

 

Remissinstanserna:

Majoriteten av remissinstanserna, bl.a. Svea

 

hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Örebro tingsrätt, Göteborgs

 

tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i

 

Jönköping, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Karlstad,

 

Förvaltningsrätten i Umeå, Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten,

 

Övervakningsnämnden

Luleå,

Brottsförebyggande

rådet,

 

Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och

 

omsorg, Stockholms universitet (Juridiska fakultetskansliet) och

 

Brottsofferjouren, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens

 

förslag. Riksdagens ombudsmän (JO),

som i och för sig instämmer i

49

 

 

 

 

Prop. 2017/18:250 utredningens bedömning att kravet på laga kraft är det centrala för verkställighetens inledande, anser dock att det i lagen även bör anges att verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt. Enligt JO ökar det bl.a. förståelsen för de skyndsamhetskrav som föreslås gällande den praktiska hanteringen.

Kriminalvården lämnar synpunkter på utformningen av författningsförslaget när det gäller 3 § och ifrågasätter om andra ledet ”när en dom eller ett beslut om verkställighet av ett motsvarande utländskt straff fått laga kraft” är nödvändigt då det följer av särskilda regler när ett sådant straff får verkställas. Helsingborgs tingsrätt och Kriminalvården anser när det gäller 4 och 5 §§ att det för tydlighetens skull i lagtexten bör specificeras vilken typ av särskilda bestämmelser som avses och i vilka lagar dessa bestämmelser finns.

När det gäller förslaget om att en formell prövning ska ske av om ett fängelsestraff får verkställas anser JO att förslaget behöver förtydligas så att det även bör anges vad prövningen ska resultera i. Även Helsingborgs tingsrätt delar den uppfattningen. Kriminalvården anser att förslaget framstår som främmande och principiellt tveksamt, bl.a. utifrån att ett fängelsestraff döms ut av domstol och det därmed normalt inte är fråga om ett fängelsestraff ska verkställas utan när och var. Vidare framhåller Kriminalvården att den prövning som utredningen föreslår är något annat än den faktiska verkställbarhetskontroll som äger rum idag. Om det bedöms nödvändigt att reglera verkställbarhetskontrollen i lag föreslår Kriminalvården en bestämmelse som innebär att Kriminalvården, liksom idag, ska kontrollera att domen är verkställbar.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering

Bestämmelser om när verkställighet får inledas finns i 2 och 3 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen). Har den som dömts till fängelse inte inom föreskriven tid fullföljt talan i målet när det gäller den utdömda påföljden, får domen verkställas i den delen utan hinder av att åklagare eller målsägande fullföljt talan mot domen (2 § första stycket strafftidslagen). Domen behöver alltså inte ha fått laga kraft mot alla parter och i alla delar för att verkställighet ska få ske. Att en dom på fängelse i vissa fall får verkställas trots att den inte har fått laga kraft framgår av bestämmelsens andra stycke. Sådan omedelbar verkställighet kan ske antingen på grund av domstols förordnande (se t.ex. 28 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken) eller på grund av särskild föreskrift i lag. En dom på fängelse får även verkställas om den dömde lämnar en nöjdförklaring (3 § strafftidslagen). En nöjdförklaring innebär att den dömde avstår från att överklaga domen i påföljdsdelen och medger att påföljden får börja verkställas innan överklagandetiden löpt ut. Om den dömde har överklagat innebär en nöjdförklaring att överklagandet anses återkallat.

Laga kraft som huvudregel för verkställighetens inledande

Det är både ur ett samhällsperspektiv och för den dömde angeläget att

verkställigheten av ett fängelsestraff kan påbörjas i så nära anslutning till

50

domen eller beslutet som möjligt. Samtidigt är det viktigt att skapa en ordning som tillgodoser och förenar både effektivitetshänsyn och rättssäkerhetsintressen. En ordning som innebär att domar eller beslut i sin helhet ska ha fått laga kraft för att få verkställas riskerar att leda till att det går lång tid mellan domens eller beslutets meddelande och att verkställigheten kan inledas, trots att någon ändring i påföljdsdelen inte kan aktualiseras med anledning av överklagandet, t.ex. i ett fall där den dömde överklagar i någon annan del än i frågan om påföljd. En ordning som innebär att domar eller beslut i större utsträckning får verkställas trots att de inte har fått laga kraft i den del som avser straffet riskerar å andra sidan att leda till att den dömde tvingas avtjäna straff som efter överprövning saknar grund.

Utredningen föreslår att som huvudregel ska gälla att ett fängelsestraff får verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde. Det är också den ordning som i grunden gäller enligt den nuvarande regleringen. För att öka tydligheten och underlätta tillämpningen föreslås att kravet på laga kraft ska komma till direkt uttryck i lagtexten. I likhet med flertalet remissinstanser, bl.a.

Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Örebro tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Polismyndigheten, Kriminalvården och Sveriges advokatsamfund, anser regeringen att utredningens förslag innebär en lämplig och tydlig avgränsning av när ett fängelsestraff får verkställas och ett befogat förtydligande. En sådan ordning svarar därför väl mot intresset av att skapa en tydlig, ändamålsenlig och rättssäker reglering. Till skillnad från JO gör regeringen dock bedömningen att det saknas anledning att i lagen utöver vad som nu föreslås särskilt ange att verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt. Det är i och för sig riktigt som JO anför att den utgångspunkten är gemensam både för de situationer som nu behandlas och för de situationer som avser omedelbar verkställighet (se nedan) och att ett sådant tillägg på ett sätt kan sägas öka förståelsen för de skyndsamhetskrav som föreslås gällande den praktiska hanteringen (se nedan under avsnitt 7.2.2). Både den nu föreslagna regleringen med laga kraft mot den dömde som grundförutsättning för verkställighetens inledande och förslaget nedan om möjlighet till omedelbar verkställighet i vissa fall ger dock redan i sig genom sin utformning uttryck för den utgångspunkten. Ett tillägg som det JO föreslår riskerar därför att leda till osäkerhet kring betydelsen av en sådan bestämmelse och hur den ska tolkas i förhållande till den reglering som nu diskuteras. Ett sådant tillägg bör därför inte införas.

Sammanfattningsvis föreslås således att som huvudregel ska gälla att ett fängelsestraff får verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde. Att en dom eller ett beslut fått laga kraft innebär att domen eller beslutet inte längre kan angripas med ordinära rättsmedel, dvs. inte längre kan överklagas. Laga kraft mot den dömde kan inträda antingen genom att överklagandetiden passerats utan att den dömde överklagat domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff eller genom att domen eller beslutet helt enkelt inte kan överklagas som är fallet när det gäller t.ex. domar eller beslut meddelade av Högsta domstolen. Som regeringen föreslår ska laga kraft mot den

Prop. 2017/18:250

51

Prop. 2017/18:250

dömde också kunna inträda genom att den dömde lämnar en nöjdförklaring

 

(se vidare avsnitt 8.2). Att kravet på laga kraft ska gälla endast i

 

förhållande till den dömde och i den del som avser fängelsestraff innebär

 

att fängelsestraffet får verkställas även om åklagaren eller målsäganden

 

har överklagat domen eller beslutet eller den dömde har överklagat men

 

endast avseende annat än sådant som avser fängelsestraffet, t.ex. utvisning,

 

förverkande av egendom, företagsbot eller skadestånd. Har den dömde

 

överklagat domen beträffande skuldfrågan (frågan om den dömde ska

 

dömas för gärningen och hur den ska bedömas) innebär det som regel att

 

även påföljdsfrågan omfattas av prövningen (se Fitger, Rättegångsbalken,

 

kommentarer

till

51 kap. 24 §).

Regeringen

återkommer

i

 

författningskommentaren med en närmare redogörelse för bestämmelsens

 

innebörd.

 

 

 

 

 

 

Som framgår av avsnitt 6 föreslår regeringen att lagen även ska omfatta

 

frihetsberövande påföljder som har dömts ut eller bestämts i ett annat land

 

och som ska verkställas som fängelsestraff här efter överförande hit enligt

 

t.ex. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och

 

Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (1972:260) om

 

internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och

 

lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande

 

påföljder inom Europeiska unionen. Som utredningen konstaterar är

 

förhållandena dock något annorlunda för dessa fall. Således gäller för

 

dessa fall att verkställighet här i landet kan inledas först efter det att ett

 

överförande av verkställigheten skett. Som utredningen föreslår bör därför

 

i dessa fall som huvudregel i stället gälla, att ett fängelsestraff får

 

verkställas först när ett beslut om verkställighet i Sverige av det

 

motsvarande utländska straffet fått laga kraft. Ett sådant beslut kan dock

 

även innebära att en ny påföljd ska bestämmas genom svensk dom (se t.ex.

 

3 kap. 9 § andra stycket 2 lagen om erkännande och verkställighet av

 

frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen). Även för dessa fall

 

bör gälla att den utländska domen eller beslutet får verkställas här i landet

 

först sedan den svenska domen om ny påföljd fått laga kraft. Att beslutet

 

eller domen ska ha fått laga kraft innan verkställighet får ske här i landet

 

motiveras bl.a. av den andra statens möjlighet att återkalla t.ex. domen

 

innan verkställigheten har påbörjats i Sverige (se t.ex. 3 kap. 23 § första

 

stycket 1 lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande

 

påföljder inom Europeiska unionen). Sammanfattningsvis innebär det

 

sagda att ett utländskt fängelsestraff får verkställas här först när

 

överklagandetiden för beslutet om verkställighet av det motsvarande

 

utländska straffet löpt ut utan att någon av parterna har överklagat beslutet

 

eller genom att det helt enkelt inte kan överklagas (t.ex. beslut av

 

regeringen enligt lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet

 

av brottmålsdom). I de fall ett sådant beslut innebär att en ny påföljd ska

 

bestämmas genom svensk dom får verkställighet ske först när

 

överklagandetiden för den domen löpt ut utan att på motsvarande sätt

 

någon av parterna har överklagat domen. Lagtexten bör förtydligas i

 

enlighet med vad som nu sagts. Att det finns undantag från den huvudregel

 

som föreslås framgår av bl.a. 26 § lagen om samarbete med Danmark,

 

Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt

 

vilken Kriminalvårdens beslut enligt 6 § samma lag om att bifalla en

52

framställning om överförande av en nordisk dom för verkställighet här i

landet, gäller omedelbart om inte något annat förordnas, se avsnitt 15.1 förslaget till 3 §.

Genom en ordning med laga kraft mot den dömde som huvudregel för verkställighetens inledande samt förslaget om utökade möjligheter till nöjdförklaring, se avsnitt 8.2, skapas enligt regeringen en tydligare, mer ändamålsenlig och rättssäker struktur för vad som bör gälla ifråga om när verkställighet får inledas.

Frågan om hur verkställigheten av ett fängelsestraff kan eller ska påbörjas behandlas i avsnitt 7.2.2 och 7.2.3.

Omedelbar verkställighet i vissa fall

I dag gäller att ett fängelsestraff under vissa omständigheter får verkställas trots att en dom eller ett beslut inte fått laga kraft mot någon av parterna. Sådan omedelbar verkställighet kan som framgått ske antingen på grund av domstols förordnande eller på grund av särskild föreskrift i lag. Möjligheten till omedelbar verkställighet syftar till att i olika avseenden undvika negativa effekter av att verkställigheten av fängelsestraffet skjuts upp i avvaktan på att domen eller beslutet ska få laga kraft. Som exempel kan nämnas rättens möjlighet att förordna om att ett fängelsestraff som dömts ut enligt 28 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken får verkställas trots att domen inte fått laga kraft, om förhållandena kräver det. Sådana förhållanden kan avse t.ex. en dömds behov av att utan avbrott genomföra påbörjade behandlingsinsatser (se prop. 1982/83:85 s. 100). Ett annat exempel är övervakningsnämndens beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet vid misskötsamhet som enligt särskild föreskrift i lag ska gälla omedelbart om inte något annat förordnas (37 kap. 10 § brottsbalken). I de fallen har det ansetts angeläget att åtgärden kan verkställas snabbt (prop. 1982/83:85 s. 108). Även enligt bestämmelsen i 38 kap. 9 § brottsbalken ska i de fall som där behandlas domstolens beslut gälla omedelbart om inte något annat förordnas. Det gäller bl.a. rättens beslut om åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.

Regeringen delar utredningens bedömning om att de skäl som de i dag gällande reglerna om omedelbar verkställighet vilar på alltjämt framstår som välgrundade. Möjligheten till sådan verkställighet enligt nuvarande ordning bör därför behållas. I avsnitt 7.1.3 lämnar regeringen förslag om att det i ytterligare en situation finns skäl att frångå huvudregeln enligt förslaget till 2 § som grund för verkställighetens inledande. Det gäller en situation när en dömd som, sedan en dom eller ett beslut blivit verkställbart mot honom eller henne, har påbörjat verkställigheten av ett fängelsestraff när hovrätten, efter överklagande av åklagaren eller målsäganden, skärper straffet. I det fallet anser regeringen – till skillnad mot vad som gäller i dag

– som en mer ändamålsenlig ordning att det skärpta hovrättsavgörandet som huvudregel ska gälla omedelbart mot den dömde, om inte rätten beslutar något annat.

Att ett fängelsestraff i vissa fall får verkställas trots att det inte fått laga kraft mot någon av parterna är således på motsvarande sätt som beträffande huvudregeln enligt förslaget till 2 § av grundläggande betydelse för frågan om när ett fängelsestraff får verkställas. Enligt regeringen bör det därför även fortsättningsvis finnas en materiell bestämmelse med sådan innebörd.

Prop. 2017/18:250

53

Prop. 2017/18:250 När det gäller utformningen av en sådan bestämmelse kan olika alternativ övervägas. En möjlighet är att i lagtexten specificera vilka fall som avses, vilket skulle bli tydligt för tillämparen och det alternativ som

Helsingborgs tingsrätt och Kriminalvården förordar. En annan möjlighet är att i likhet med vad som gäller i dag utforma bestämmelsen mer generellt. Fördelen med en generell utformning är att en sådan i sak skapar förutsättningar för ett heltäckande tillämpningsområde. En sådan utformning överensstämmer också i högre grad med regeringens ambition att skapa ett modernt regelverk som står sig över tid. Vid en sammantagen bedömning anser regeringen det senare alternativet som det mest ändamålsenliga. Bestämmelsen bör därför ges en generell utformning.

I avsnitt 7.2.2 och 7.2.3 behandlar regeringen frågan om hur verkställigheten kan eller ska påbörjas.

Hinder mot verkställighet i vissa fall

Enligt nuvarande ordning gäller i vissa fall att verkställigheten av ett fängelsestraff inte får påbörjas trots att det fått laga kraft eller annars får verkställas omedelbart. Syftet med bestämmelser av sådant slag är att undvika oskäliga resultat, t.ex. att den prövning som ska göras blir meningslös eller att den dömde drabbas av ett frihetsberövande som han eller hon inte sedan kan tillgodoräknas. Som exempel kan nämnas hinder mot verkställighet i vissa fall innan en första ansökan om uppskov prövats (12 § tredje stycket strafftidslagen) och hinder mot verkställighet i vissa fall sedan framställning gjorts om att ett straff ska verkställas i en annan stat (29 § lagen [1972:260] om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Hinder mot verkställighet kan också förekomma till följd av att rätten med stöd av särskilda bestämmelser har beslutat om inhibition, dvs. att vidare åtgärder för verkställighet av en dom eller ett beslut tills vidare inte får ske. Sådana bestämmelser finns i t.ex. 58 kap. rättegångsbalken. Att det finns hinder mot verkställighet innebär att verkställighet inte får ske även om den dömde i och för sig skulle vilja det. I ett sådant fall måste hindret först undanröjas innan den dömde kan påbörja eller fortsätta verkställigheten.

För att undvika oskäliga resultat finns det även fortsättningsvis behov av regler som hindrar verkställighet trots att ett fängelsestraff i och för sig uppfyller en grundförutsättning för att få verkställas. Regeringen delar utredningens bedömning om att de regler om hinder mot verkställighet som finns i dag i huvudsak alltjämt är motiverade och behövs för att undvika oskäliga resultat. I ett avseende finner regeringen dock anledning att begränsa hindrets omfattning. Det gäller i samband med en ansökan om verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Regeringen behandlar den frågan i avsnitt 9.4. Vidare lämnar regeringen i avsnitt 7.1.2 förslag om en ändring i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken som innebär att något generellt hinder mot verkställighet inte längre ska finnas vid en sådan omprövning som bestämmelsen möjliggör, om inte något annat beslutas.

Till skillnad från utredningen anser emellertid regeringen att det saknas anledning att i den nya lagen införa en bestämmelse som särskilt upplyser om att det finns bestämmelser om att verkställighet i vissa fall inte får

inledas trots att ett fängelsestraff fått laga kraft eller annars får verkställas

54

omedelbart. Det är visserligen riktigt som utredningen anför att Kriminalvården i samband med den kontroll som myndigheten genomför för varje dom eller beslut på fängelse som ska verkställas (verkställbarhetskontroll), har att kontrollera och i förekommande fall beakta om det finns hinder mot verkställighet. Inom ramen för verkställbarhetskontrollen ingår dock även andra moment som Kriminalvården är skyldig att kontrollera innan vidare åtgärder för verkställighet vidtas, se nedan. Således ska t.ex. även bestämmelserna om påföljdspreskription i 35 kap. brottsbalken beaktas. Att mot den bakgrunden bryta ut och särskilt upplysa om endast ett av flera viktiga och för verkställighetens inledande avgörande moment framstår inte som motiverat. Som framgår nedan lämnar regeringen förslag om att Kriminalvårdens verkställbarhetskontroll ska lagregleras. Mot den bakgrunden saknas enligt regeringens mening skäl att därutöver särskilt upplysa om de olika moment som Kriminalvården inom ramen för verkställbarhetskontrollen har att beakta. Utredningens förslag i den delen bör därför inte genomföras.

Kriminalvårdens verkställbarhetskontroll lagregleras

Den som dömts till fängelse ska enligt den huvudregel som kommer till uttryck i 26 kap. 5 § brottsbalken tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet om inte annat är särskilt föreskrivet. Undantaget avser de fall en dömd får en ansökan om att avtjäna fängelsestraffet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll bifallen. Den dömde ska då inte tas in i kriminalvårdsanstalt. Det är Kriminalvårdens ansvar att se till att utdömda påföljder blir verkställda (se bl.a. 4 § förordningen [1974:286] om beräkning av strafftid m.m.). Det ankommer därför på Kriminalvården att se till att en dömd påbörjar verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff. Det sker i dag genom att Kriminalvården befordrar domen till verkställighet. Med att domen befordras till verkställighet ska förstås att verkställigheten påbörjas (Ds Ju 1973:9 s. 72 och prop. 1974:20 s. 73).

Innan Kriminalvården befordrar en dom till verkställighet kontrollerar myndigheten att förutsättningarna för verkställighet är uppfyllda. Bland annat kontrolleras att fängelsestraffet får verkställas (t.ex. på grund av att det fått laga kraft mot den dömde), om det finns hinder mot verkställighet eller påföljdspreskription har inträtt samt att det finns tid kvar för den dömde att avtjäna (verkställbarhetskontroll). Dokumentationen av vidtagna åtgärder sker normalt i Kriminalvårdens klientadministrativa system, KVR. Visar kontrollen att fängelsestraffet är verkställbart vidtar Kriminalvården vidare åtgärder för att verkställigheten ska kunna påbörjas. Är förutsättningarna för verkställighet inte uppfyllda får verkställigheten inte påbörjas.

Utredningen föreslår en ordning där Kriminalvården innan en verkställighet påbörjas formellt ska pröva frågan om ett fängelsestraff får verkställas och att det bör komma till direkt uttryck i regleringen. Genom en sådan prövning ska som utgångspunkt kontrolleras att fängelsestraffet fått laga kraft eller på annan grund får verkställas mot den dömde, om det finns hinder mot verkställighet eller påföljdspreskription har inträtt samt att det återstår tid för den dömde att avtjäna. Enligt utredningen ska

Prop. 2017/18:250

55

Prop. 2017/18:250 dokumentation ske, t.ex. genom en anteckning i KVR, om att en prövning gjorts. Vidare föreslås att den dömde ska ges möjlighet att ta del av ett

 

sådant beslut och att beslutet på sedvanligt sätt ska kunna omprövas och

 

överklagas.

 

 

 

Riksdagens ombudsmän (JO), Helsingborgs tingsrätt och

 

Kriminalvården anser att det är oklart vad som avses med förslaget, bl.a.

 

när det gäller vad prövningen ska resultera i och vad som närmare ska gälla

 

i fråga om hur den dömde ska ges möjlighet att ta del av beslutet samt hur

 

ett sådant beslut förhåller sig till ett efterföljande beslut, t.ex. ett

 

strafftidsbeslut. Vidare framhåller Kriminalvården att utgångspunkten för

 

myndighetens kontroll är att ett fängelsestraff döms ut av domstol och att

 

kontrollen normalt inte avser om ett fängelsestraff ska verkställas utan när

 

och var det ska ske. Enligt Kriminalvårdens mening framstår utredningens

 

förslag mot den bakgrunden som främmande och principiellt tveksamt och

 

innebär en ny syn på den verkställbarhetskontroll som myndigheten

 

genomför innan verkställigheten av ett fängelsestraff inleds. Enligt

 

myndigheten har några starkt vägande skäl för en sådan förändring inte

 

anförts.

 

 

 

Regeringen vill understryka att ett frihetsberövande är en av de mest

 

ingripande formerna av myndighetsutövning som kan riktas mot en

 

enskild. Höga krav på ett rättssäkert förfarande måste därför uppställas i

 

samband med att ett frihetsberövande inleds. En grundläggande

 

utgångspunkt i ett rättssamhälle är därför att det sker ordentliga kontroller

 

av grunden för ett frihetsberövade innan ett sådant inleds. I sin förlängning

 

syftar sådana kontroller till att motverka att personer blir frihetsberövade

 

utan laglig grund. Det ställer särskilda krav på Kriminalvården som

 

verkställande myndighet när det kommer till att kontrollera att

 

förutsättningarna för verkställighet är uppfyllda innan ytterligare åtgärder

 

eller beslut vidtas för verkställighetens inledande. Det ställer också krav

 

på dokumentation av att dessa viktiga kontroller genomförts.

 

 

 

Enligt regeringens bedömning motsvarar den verkställbarhetskontroll

 

som Kriminalvården i dag genomför väl de krav som kan ställas på en

 

ordentlig och fullgod kontroll av att förutsättningarna för att påbörja

 

verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff är uppfyllda. I den frågan

 

synes inte heller utredningen göra en annan bedömning. Till skillnad från

 

utredningen anser regeringen dock inte att kontrollen bör resultera i en

 

formell prövning av frågan om ett fängelsestraff är verkställbart. Enligt

 

regeringens bedömning har remissinstansernas invändningar fog för sig.

 

Det är bl.a. oklart hur en formell prövning enligt utredningens förslag

 

skulle förhålla sig till ett senare beslut om inställelse eller strafftid, inte

 

minst med hänsyn till att de frågor som kontrollen avser även direkt eller

 

indirekt omfattas av och kan angripas genom dessa senare beslut. Enligt

 

regeringens bedömning tillgodoses därför rättmätiga krav på rättssäkerhet

 

genom att såväl ett beslut om inställelse som ett senare beslut om strafftid

 

kan både omprövas och överklagas. Ett genomförande av utredningens

 

förslag riskerar även att motverka det grundläggande kravet på

 

skyndsamhet som regeringen anser bör gälla den verksamhet som bedrivs

 

inom ramen för inledande av verkställighet. Utredningens förslag om

 

införandet av en formell prövning bör därför inte genomföras.

 

 

 

Enligt regeringens bedömning är det dock en brist att

frågan

om

56

Kriminalvårdens kontroll inte är tydligt reglerad. Som

anförts

är

kontrollen av avgörande betydelse för frågan om verkställigheten får Prop. 2017/18:250 påbörjas. Det är därför rimligt att det införs en reglering om

Kriminalvårdens skyldighet att kontrollera att förutsättningarna för verkställighet är uppfyllda innan myndigheten vidtar vidare åtgärder för att verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff ska påbörjas. Regeringen föreslår således att det i regleringen ska föreskrivas att Kriminalvården ska kontrollera om ett fängelsestraff är verkställbart. I det ligger att en kontroll ska ske av att fängelsestraffet får verkställas (se förslaget till 2 och 3 §§), att påföljden inte har preskriberats, att det finns tid kvar för den dömde att avtjäna i de fall det finns tid för frihetsberövande att avräkna för den dömde samt att det inte i övrigt finns hinder mot verkställighet.

7.1.2Prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ska inte längre hindra verkställighet

Regeringens förslag: En prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ska inte hindra att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningens förslag utgår dock från den reglering i 34 kap. brottsbalken som gällde före den 1 juli 2016.

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan välkomnar en översyn av regleringen och att prövningen inte längre ska utgöra verkställighetshinder. Göteborgs tingsrätt och Kriminalvården ifrågasätter dock om regleringen längre behövs och förordar att den upphävs.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken har ändrats

Den 1 juli 2016 trädde ny lagstiftning i kraft som innebär att bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken reformerats (se prop. 2015/16:151). Eftersom utredningen lämnade sitt betänkande i februari 2016 utgår utredningens överväganden och förslag från de regleringar som gällde vid tidpunkten för överlämnandet. Den reglering som tidigare återfanns i 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken finns nu i 34 kap. 6 § andra stycket. Tillämpningsområdet för bestämmelsen har ändrats och begränsats på grund av de ändringar som genomförts när det gäller möjligheten till gemensam straffmätning. Den reglering om gemensam straffmätning som tidigare fanns i 34 kap. 3 § andra stycket och 7 § andra stycket brottsbalken och till vilka 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken hänvisade, har flyttats till en särskild bestämmelse i 34 kap. 2 § brottsbalken och inskränkts till att enbart avse nyupptäckt brottslighet, dvs. brott begångna före en tidigare dom. Det innebär att även tillämpningsområdet för 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken till följd av hänvisningen till 34 kap. 2 § brottsbalken begränsats på motsvarande sätt (se prop. 2015/16:151 s. 54 ff. och 93).

57

Prop. 2017/18:250

58

Nuvarande reglering

En särskild fråga om hinder mot verkställighet rör den möjlighet till omprövning efter särskild talan som finns reglerad i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. I bestämmelsen regleras vad som gäller när det vid verkställigheten av en dom på fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård visar sig att brottet är begånget före det att en tidigare påföljd har dömts ut och det inte framgår av domarna att den andra påföljden har beaktats. Enligt bestämmelsen ska i ett sådant fall domstolen efter anmälan av åklagare bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. Det är Kriminalvårdens ansvar att uppmärksamma frågan och i förekommande fall anmäla den till åklagare (17 § strafftidsförordningen). Syftet med regleringen i 34 kap. 6 § andra stycket är att åstadkomma ett resultat som i möjligaste mån uppväger följderna av att brotten inte har bedömts i ett sammanhang. Domstolens prövning ska ske sedan båda domarna fått laga kraft och avse den dom som sist ska verkställas. Eftersom prövningen avser endast den dom som sist ska verkställas har det ansetts klart att det inte finns något hinder mot att verkställa den dom som först ska verkställas. Däremot får någon verkställighet inte ske av det fängelsestraff beträffande vilket domstolsprövning ska ske. Enligt ett förarbetsuttalande har det inte ansetts nödvändigt med en uttrycklig bestämmelse om det eftersom det är den domen som ska omprövas (prop. 1962:10 del C s. 403, 1964:76 s. 22 och 1974:20 s. 109–110). Processuella bestämmelser om sådan åtgärd som nu avses finns i 38 kap. 4, 6, 8 och 9 §§ brottsbalken.

En prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ska inte längre hindra verkställighet

Att en prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken utgör hinder mot verkställighet av den dom som ska omprövas riskerar att leda till oönskade effekter i det enskilda fallet. Det beror på att domstolens nya prövning ska ske sedan båda domarna fått laga kraft och att häktning inte kan komma i fråga i samband med prövningen. Det innebär att den situationen kan uppstå att den dömde inför domstolens nya prövning av påföljden hinner friges från det fängelsestraff som först börjat verkställas. Detta även om den dom som ska prövas på nytt avser ett längre fängelsestraff och det bedöms föreligga hög risk för återfall i brott. En annan konsekvens av att domen inte får verkställas är att den dömde riskerar att gå miste om sammanläggningseffekter, vilket kan leda till att han eller hon får avtjäna längre tid i anstalt än vad som annars skulle ha varit fallet. Vid en samlad bedömning finner regeringen därför i likhet med utredningen att regleringen i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken inte längre bör medföra hinder mot verkställighet av den dom som omprövningen avser. För att undvika att den dömde i ett enskilt fall frihetsberövas under en tid som kan komma att överstiga den strafftid som döms ut bör det dock finnas en möjlighet för domstolen att låta verkställigheten anstå i avvaktan på att frågan prövas.

Göteborgs tingsrätt och Kriminalvården, som i och för sig välkomnar en sådan ordning, ifrågasätter dock om regleringen behövs och om det inte vore en bättre lösning att avskaffa den. Regeringen gör följande överväganden.

Det är visserligen riktigt, som Göteborgs tingsrätt noterar, att behovet av att i efterhand kunna ompröva och korrigera domar på sätt som bestämmelsen i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken medger, minskat genom 2016 års ändringar av 34 kap. brottsbalken. Behovet har också minskat på grund av de ändrade förutsättningar som i dag gäller för domstolarnas möjlighet att erhålla aktuella uppgifter om påföljder som någon genom skilda domar dömts till både i Sverige och i utlandet. I dag hämtas uppgifterna i belastningsregistret i stor utsträckning med automatik från domstolars eller andra myndigheters domar eller beslut där sådana uppgifter ingår. De allmänna domstolarna har dessutom numera direktåtkomst till uppgifterna i belastningsregistret och kan därmed ända fram till dagen för dom eller beslut erhålla dagsaktuella uppgifter om tidigare domar och beslut. Domstolarna har därför i de allra flesta fall i dag vid domstillfället tillgång till sådana nödvändiga uppgifter om tidigare domar som kan aktualisera en tillämpning av bestämmelsen i 34 kap. 2 § brottsbalken om gemensam straffmätning vid nyupptäckt brottslighet. Till detta kan även läggas vad Kriminalvården anför om att det från principiella utgångspunkter kan ses som en udda ordning att ansvaret för att kontrollera att domstolarna i ett specifikt avseende följt och tillämpat viss reglering lagts på en myndighet med ett annat verksamhetsuppdrag. Mot den bakgrunden har således remissinstansernas synpunkter fog för sig. Å andra sidan kan det inte uteslutas att det trots vad som nu sagts även framöver i praktiken kommer att finnas fall där det finns ett behov av att ompröva och korrigera domar på sätt som regleringen i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken medger. Frågan om och i så fall hur ett sådant behov bör tillgodoses vid ett eventuellt avskaffande av 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken har inte hanterats av utredningen. Det saknas därför beredningsunderlag för att i detta sammanhang överväga och ta ställning till frågan om att avskaffa bestämmelsen. Med hänsyn till att 34 kap. brottsbalken nyligen övervägts och reformerats finns inte heller tillräckliga skäl för att nu på nytt låta överväga bestämmelsen.

Sammantaget föreslår regeringen således att det i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken införs en bestämmelse enligt vilken det framgår att en prövning enligt bestämmelsen inte hindrar att domen får verkställas om inte rätten beslutar något annat.

Det bör framhållas att regleringen även får konsekvenser för frågan om verkställighet av sluten ungdomsvård. Inte heller i förhållande till den påföljden kommer bestämmelsen längre att medföra hinder mot verkställighet av den dom som prövningen avser, om inte rätten beslutar något annat.

Kriminalvårdens underrättelseskyldighet i förhållande till åklagaren bör behållas

Som framgått är det i dag Kriminalvårdens ansvar att uppmärksamma om det finns anledning att ompröva en dom på fängelse enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken och i förekommande fall anmäla det till åklagaren (17 § strafftidsförordningen). Med hänsyn till att det i praktiken är i samband med verkställigheten som behovet av omprövning uppmärksammas framstår det som naturligt att uppgiften även

Prop. 2017/18:250

59

Prop. 2017/18:250 fortsättningsvis bör ligga hos Kriminalvården. Detta bör alltjämt lämpligen regleras i förordning.

Utredningen uppmärksammar att det saknas en uttrycklig reglering om motsvarande ansvar för Statens institutionsstyrelse (SiS) att uppmärksamma och anmäla till åklagaren när det gäller en dom på sluten ungdomsvård som det på motsvarande sätt finns anledning att ompröva enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. I syfte att förtydliga att ett sådant ansvar åligger SiS anser regeringen att det även för SiS bör finnas en sådan reglering. Regeringen delar utredningens bedömning om att även det bör regleras i förordning.

Förvandlingsstraff för böter

I 19 § andra stycket bötesverkställighetslagen (1979:189) finns en motsvarighet till bestämmelsen i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Bestämmelsen tar sikte på situationer när mer än ett förvandlingsstraff förekommer till verkställighet samtidigt. Om ett beslut om bötesförvandling avser böter som har ålagts innan ett tidigare förvandlingsstraff har börjat verkställas och framgår det inte av beslutet att det tidigare förvandlingsstraffet har beaktats, ska rätten sedan besluten fått laga kraft, efter anmälan av åklagare ompröva det beslut som meddelats senast. Vid bestämmande av det nya straffet ska beaktas att straffen tillsammans inte överstiger vad som skulle ha ålagts om böterna hade förvandlats samtidigt. Bestämmelsen ska dock inte tillämpas beträffande sådant förvandlingsstraff som ålagts i annat nordiskt land (se 29 § lagen [1963:193] om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.).

Utredningen uppmärksammar att det saknas en uttrycklig bestämmelse om att Kriminalvården ska uppmärksamma och anmäla till åklagare om det finns anledning till omprövning enligt 19 § andra stycket bötesverkställighetslagen. I syfte att förtydliga Kriminalvårdens ansvar i denna del bör det som utredningen föreslår införas en sådan reglering. Regeringen delar utredningens bedömning om att det lämpligen kan regleras i förordning.

 

7.1.3

Omedelbar verkställighet vid skärpt straff i högre

 

 

rätt

 

 

 

Regeringens förslag: Om ett fängelsestraff har börjat verkställas och

 

hovrätten skärper fängelsestraffet, ska hovrättens dom eller beslut gälla

 

omedelbart, om inte rätten beslutar något annat. Bestämmelsen ska

 

dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas

 

enligt lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

 

Bestämmelsen placeras i brottsbalken.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock inte någon begränsning i fråga om ett

 

fängelsestraff som har börjat verkställas i form av intensivövervakning

 

med elektronisk kontroll. Vidare föreslår utredningen en annan lagteknisk

 

lösning när det gäller om möjligheten till avsteg från huvudregeln om

60

omedelbar verkställighet.

 

 

Remissinstanserna: Svea hovrätt ser inga principiella hinder mot förslaget men ifrågasätter att hovrätten ska kunna besluta att dess egen dom tills vidare inte ska få verkställas. Hovrätten för Västra Sverige anser inte att det finns tillräckliga skäl för att frångå huvudregeln om att ett fängelsestraff får verkställas först sedan det fått laga kraft mot den dömde. Sveriges advokatsamfund ställer sig inte bakom förslaget. Enligt samfundet innebär förslaget ett nytt sätt att se på verkställighetsfrågor och strider mot den hittillsvarande grundläggande utgångspunkten att det krävs ett lagakraftvunnet avgörande för att verkställighet ska kunna påbörjas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande ordning gäller att om en dömd har påbörjat verkställigheten av ett fängelsestraff innan en dom fått laga kraft, och högre rätt skärper straffet, ska verkställigheten av den första domen fortsätta till dess den dömde avger nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna på annan grund får verkställas (15 § strafftidslagen). Den situation som avses gäller en dömd som, sedan en dom eller ett beslut blivit verkställbart mot honom eller henne, har påbörjat verkställigheten av fängelsestraffet när hovrätten, efter överklagande av åklagaren eller målsäganden, skärper straffet.

Det har i praktiken visat sig att det med den nuvarande ordningen kan uppkomma avbrott i verkställigheten i det fallet den dömde hinner avtjäna tingsrättens dom eller beslut innan hovrättens skärpta dom eller beslut fått laga kraft mot honom eller henne.

För att undvika att en pågående verkställighet avbryts när hovrätten skärper straffet mot den som redan verkställer straff enligt tingsrättens dom eller beslut föreslår utredningen en ordning enligt vilken hovrättens dom eller beslut ska gälla omedelbart trots att domen eller beslutet inte fått laga kraft mot den dömde. Vidare föreslås en möjlighet för hovrätten, eller om hovrättens dom eller beslut har överklagats, Högsta domstolen, att om det finns särskilda skäl besluta att hovrättens dom eller beslut tills vidare inte får verkställas.

Enligt regeringens bedömning bör det på motsvarande sätt som i dag finnas en reglering som anger hur länge verkställigheten enligt en tidigare dom eller ett tidigare beslut ska fortgå om fängelsestraffet skärps i högre rätt. Även om den nuvarande ordningen i och för sig kan sägas ha goda skäl för sig anser regeringen i likhet med utredningen som en mer ändamålsenlig ordning att ett skärpt hovrättsavgörande blir direkt gällande mot den som redan börjat verkställa ett fängelsestraff enligt tingsrättens dom eller beslut. Med en sådan ordning säkerställs att det inte uppstår något avbrott i det fall verkställigheten pågår när hovrätten skärper straffet, vilket utifrån ett samhällsskyddsperspektiv framstår som angeläget. Sveriges advokatsamfund anser dock att förslaget strider mot den grundläggande utgångspunkten att det krävs ett lagakraftvunnet avgörande för att verkställighet ska kunna påbörjas. Samfundet anser vidare att även om ändringsfrekvensen av hovrättsavgöranden på detta sätt normalt är låg, kan följden av den föreslagna ordningen bli att ett inte lagakraftvunnet avgörande verkställs, trots att det sedermera ändras till den dömdes förmån. Även Hovrätten för Västra Sverige anför som skäl mot förslaget risken för att den dömde verkställer för lång tid i det fall Högsta domstolen lindrar påföljden. Regeringen gör följande överväganden. Det är visserligen riktigt som Sveriges advokatsamfund framhåller att den föreslagna ordningen i och för sig innebär ett avsteg från den

Prop. 2017/18:250

61

Prop. 2017/18:250 grundläggande huvudregeln om att ett fängelsestraff får verkställas först när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde. Å andra sidan gäller, som framgått, redan i dag att ett fängelsestraff under vissa omständigheter får verkställas trots att en dom eller ett beslut inte fått laga kraft mot någon av parterna (omedelbar verkställighet). Regeringen anser därför i likhet med Svea hovrätt att det inte finns några principiella hinder mot att genomföra förslaget. Däremot anser regeringen i likhet med utredningen att det för att undvika att det uppstår orimliga resultat i det enskilda fallet bör införas en möjlighet för domstol att besluta om avsteg från den föreslagna ordningen. Enligt Svea hovrätt kan det emellertid med utredningens förslag framstå som något egenartat att hovrätten ska kunna besluta att dess egen dom tills vidare inte ska få verkställas. Regeringen delar inte den bedömningen. Redan i dag finns exempel på motsvarande ordning i fråga om t.ex. övervakningsnämndens beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhet (se 37 kap. 10 och 11 §§ brottsbalken) eller rättens beslut om åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken (se 38 kap. 9 § brottsbalken). Till skillnad från utredningen föreslår regeringen dock i stället att bestämmelsen utformas med de nuvarande bestämmelserna om omedelbar verkställighet som förebild (se avsnitt 7.1.1). Således föreslås att om ett fängelsestraff börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat. Enligt regeringens bedömning bör den föreslagna ordningen dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som börjat verkställas enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Ett undantag för dessa fall motiveras av behovet om viss anpassning till den särskilda verkställighetsformen. Bestämmelsen bör, som utredningen föreslår, lämpligen placeras i 26 kap. brottsbalken.

En särskild fråga i sammanhanget gäller det fallet att en dömd redan har avtjänat tingsrättens dom och frigivits från det straffet när högre rätt skärper straffet. Även i ett sådant fall har fängelsestraffet börjat verkställas när hovrättens avgörande meddelas. Det innebär således att det nya avgörandet även i en sådan situation blir omedelbart gällande, om inte rätten beslutar något annat. Det bör dock framhållas att det under den tidsperiod som den dömde är frigiven, dvs. från det att han eller hon friges från anstalten fram till dess att han eller hon återintas för fortsatt verkställighet, inte löper någon prövotid (jfr Zeteo, Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, 26 kap. 8 § första stycket). Det innebär att om den dömde begår nya brott under den tiden något förverkande med stöd av 34 kap. 5 § brottsbalken inte kan ske i samband med lagföringen för de nya brotten.

I det fallet straffet sänks eller fastställs i hovrätten behövs inte någon särskild reglering. Enligt processrättsliga grunder bör en dömd i en sådan situation anses förhindrad att överklaga domen eller beslutet till högre rätt. Det innebär att den nya domen eller det nya beslutet därmed genast får laga kraft mot den dömde. Utgångspunkten i dessa fall är att verkställigheten fortsätter med den nya domen eller det nya beslutet som grund.

62

7.2Hur ska verkställigheten inledas?

7.2.1Rätten att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff lagregleras

Regeringens förslag: Den dömde ska ges rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget.

Sveriges advokatsamfund framhåller att det är positivt att den dömdes rätt att påbörja verkställigheten tydliggörs och lagregleras men ifrågasätter utredningens förslag om att i vissa fall genom föreskrifter ge regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att besluta om särskilda undantag från bestämmelsen.

Skälen för regeringens förslag

Rätten att påbörja verkställighet förtydligas och lagregleras

Sedan länge gäller att en dömd som inte är frihetsberövad har rätt att på eget initiativ inställa sig i ett häkte eller en anstalt för att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff. Skälen till att vissa dömda väljer ett sådant alternativ varierar. Således kan det för en del vara svårt att gå vidare i livet med ett fängelsestraff hängande över sig. För andra handlar det om att det passar bättre i livet just då.

Det finns enligt nuvarande ordning inte någon särskild bestämmelse i strafftidslagen som reglerar frågan om den dömdes rätt till inställelse. Däremot följer det av 13 § strafftidsförordningen att den dömde, i de fall Kriminalvården med hänsyn till beläggningssituationen beslutat att låta verkställigheten anstå under viss tid, alltid ska erinras om att han eller hon har rätt att inställa sig dessförinnan. Även av Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för häkte och anstalt följer att en dömd som inte är frihetsberövad och som inställer sig i häkte eller anstalt för att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff alltid har rätt att bli mottagen i häktet eller anstalten och inte får avvisas för att det inte finns någon plats där (1 kap. 7 § FARK Häkte [KVFS 2011:2] och 1 kap. 8 § FARK Anstalt [KVFS 2011:1]).

En grundläggande utgångspunkt är som framgått att verkställigheten av ett fängelsestraff ska påbörjas så snart som möjligt och utan onödigt dröjsmål efter det att straffet blivit verkställbart. I praktiken fungerar det i de flesta fall så att en dömd som vill börja avtjäna ett fängelsestraff och som inställer sig i häkte eller anstalt också ges den möjligheten. Utredningen har emellertid uppmärksammat att det finns en osäkerhet om hur man bör se på frågan i de fall en dömd visserligen inte är frihetsberövad i strafftidslagens mening men ändå av olika skäl är förhindrad att inställa sig personligen i häkte eller anstalt. Det kan t.ex. handla om en dömd som hålls i förvar enligt utlänningslagen och som har ett verkställbart fängelsestraff som han eller hon vill börja avtjäna. Det kan också avse en person som är dömd till rättspsykiatrisk vård och som under

Prop. 2017/18:250

63

Prop. 2017/18:250 tiden vården pågår döms på nytt för brott till fängelse som han eller hon vill börja avtjäna.

Enligt regeringens bedömning bör som utgångspunkt+ gälla att en dömd alltid ska ha rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon vill det och straffet är verkställbart. Det är därför otillfredsställande att det kan uppstå tveksamhet om huruvida Kriminalvården har laglig grund att tillmötesgå en dömds vilja att börja avtjäna ett i och för sig verkställbart fängelsestraff. Ytterst innebär det att den dömde riskerar att hamna i en situation där Kriminalvården anser sig sakna förutsättningar att låta honom eller henne påbörja verkställigheten trots att han eller hon vill det och trots att straffet är verkställbart. Enligt regeringens bedömning finns det därför behov av att på ett tydligare sätt än i dag lyfta fram och reglera vad som bör gälla i fråga om rätten till egen inställelse. Det bör därför i likhet med vad utredningen föreslår i det syftet införas en särskild bestämmelse enligt vilken en dömd ska ha rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart. En sådan bestämmelse bör med hänsyn till att den avser frihetsberövandet av enskild tas in i lag.

För att undvika att Kriminalvården ställs inför orimliga krav i exceptionella situationer, t.ex. vid upplopp på en eller flera anstalter eller vid allvarlig smitta, föreslår utredningen dock att det för sådana situationer bör vara möjligt att genom förordning meddela särskilda undantag från bestämmelsen. Sveriges advokatsamfund anser att en sådan reglering bör komma till uttryck i lag. Regeringen anser emellertid att den av utredningen föreslagna ordningen framstår som mer ändamålsenlig. Regeringen återkommer i avsnitt 11.1 till frågan om bemyndigande.

Något om innebörden och den praktiska hanteringen

Den föreslagna bestämmelsen ger således en dömd rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff under förutsättningen att han eller hon begär det och straffet är verkställbart. Det bör för tillämpningen inte spela någon roll om den dömde är frihetsberövad i någon form eller om han eller hon inte är frihetsberövad. Är det fråga om ett frihetsberövande i sådan form som anges i regeringens förslag till 8 §, se avsnitt 7.2.3, dvs. är den dömde frihetsberövad som häktad, omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i annat mål ska dock i stället som regel den bestämmelsen tillämpas.

För att kunna begära att få påbörja verkställighet ska den dömde normalt inställa sig personligen i ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt. Det innebär att om den dömde t.ex. hålls i förvar enligt utlänningslagen, kan han eller hon behöva hjälp med att inställa sig i ett häkte eller en anstalt. Det är normalt den myndighet där den dömde förvaras som själv ska utföra en sådan transport. Endast om det finns behov av vålds- eller tvångsanvändning vid transporten eller det annars finns synnerliga skäl får handräckning begäras för att utföra transporten (jfr prop. 2016/17:57 s. 44). När det gäller exemplet ovan om den som hålls i förvar enligt utlänningslagen gäller således att det i första hand är Migrationsverket själv som ska utföra transporten och hjälpa den dömde att inställa sig i ett

häkte eller en anstalt. I särskilda undantagsfall bör det dock vara möjligt

64

för den dömde att påbörja verkställigheten även utan att han eller hon Prop. 2017/18:250 inställer sig personligen i ett häkte eller en anstalt. Ett exempel på en sådan

situation är om någon som dömts till rättspsykiatrisk vård på nytt döms för brott till fängelse som han eller hon vill börja avtjäna. En förutsättning är dock att det bedöms som lämpligt och praktiskt möjligt. Den dömde bör i ett sådant fall med hjälp av modern teknik kunna skrivas in i anstalt utan personlig inställelse (jfr JO-beslut dnr 6940–2012).

För att Kriminalvården ska kunna tillmötesgå den dömdes begäran om att få påbörja verkställigheten måste myndigheten kunna kontrollera att fängelsestraffet är verkställbart (se avsnitt 7.1.1). Om den dömde inte har med sig nödvändiga verkställighetshandlingar, t.ex. dom eller beslut när han eller hon inställer sig får Kriminalvården försöka kontrollera uppgifterna på annat sätt, t.ex. genom kontroll i kriminalvårdsregistret eller genom att inhämta domen eller beslutet från den aktuella domstolen. Går inte det kan den dömdes begäran inte tillmötesgås. Om däremot förutsättningarna är uppfyllda innebär bestämmelsen att Kriminalvården är skyldig att ta emot den dömde. Det ankommer dock på Kriminalvården att bestämma var den dömde därefter ska placeras.

7.2.2Systemet med föreläggande om inställelse behålls för dömda som inte är frihetsberövade

Regeringens förslag: Det nuvarande systemet med föreläggande om inställelse behålls för dömda som inte är frihetsberövade. Kravet på att ett föreläggande ska utfärdas utan dröjsmål lagregleras.

Kriminalvården ska även fortsättningsvis, för det fall den dömde inte följer eller inte kan nås av ett föreläggande eller om det finns risk för det, kunna begära Polismyndighetens hjälp med förpassning av den dömde till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt. Om det bedöms kunna ske utan risk för att den dömde undandrar sig verkställighet, ska Polismyndigheten i stället få förelägga den dömde att inställa sig vid en kriminalvårdsanstalt.

Kriminalvårdens möjlighet att i vissa fall skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff moderniseras och regleras i lag.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock i fråga om Kriminalvårdens möjlighet att i vissa fall skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff att anståndstiden i samtliga fall ska vara högst sex månader samt att tiden ska räknas från och med den dag som domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får verkställas.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig utredningens förslag. Kriminalvården ifrågasätter dock när det gäller frågan om möjligheten att i vissa fall skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff om det är motiverat att införa en tidsgräns även för ärenden där myndigheten inte styr över handläggningstiden. Vidare anser myndigheten att tidpunkten från vilken anståndstiden bör räknas bör regleras i lag.

65

Prop. 2017/18:250

66

Skälen för regeringens förslag

Det nuvarande systemet med föreläggande om inställelse behålls

En av Kriminalvårdens huvuduppgifter är att se till att en dom som innebär att den dömde ska undergå kriminalvård i anstalt, blir verkställd (4 § strafftidsförordningen). I det fall den dömde är på fri fot gäller enligt nuvarande ordning att Kriminalvården ska förelägga den dömde att senast en viss dag inställa sig vid en viss angiven kriminalvårdsanstalt (10 § första stycket strafftidslagen). Ett sådant föreläggande ska utfärdas utan dröjsmål (13 § strafftidsförordningen). Om den dömde inte följer eller inte kan nås av ett föreläggande eller om det finns risk för det, kan Kriminalvården begära att Polismyndigheten förpassar den dömde till anstalten (10 § andra stycket). En begäran om förpassning innebär inte att Polismyndigheten måste förpassa den dömde till anstalt. Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker får Polismyndigheten i stället förelägga den dömde att inställa sig vid anstalten (10 § femte stycket).

Regeringen anser i likhet med utredningen att det nuvarande systemet med föreläggande är ändamålsenligt. Den bedömningen delas även av remissinstanserna. Enligt regeringens bedömning bör därför föreläggande även fortsättningsvis vara den åtgärd som i första hand ska vidtas för att inleda verkställigheten av ett fängelsestraff när den dömde inte är frihetsberövad. Likaså anser regeringen att Kriminalvården även fortsättningsvis bör ha möjlighet att begära Polismyndighetens hjälp med förpassning av den dömde till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt. En sådan begäran bör kunna ske om den dömde inte följer eller inte kan nås av ett föreläggande om inställelse eller om det finns en risk för det. Det senare innebär att kraven för att kunna vända sig till Polismyndigheten med en sådan begäran är relativt lågt ställda. Det bör t.ex. vara tillräckligt att en dömd inte har hämtat ut ett föreläggande om inställelse och ytterligare kontaktuppgifter saknas. Ett annat exempel när det kan komma i fråga att begära en dömd förpassad är när det framkommit uppgifter om flyktfara i ärendet. Vidare bör det även fortsättningsvis finnas en möjlighet för Polismyndigheten att förelägga den dömde att själv inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom eller henne. En förutsättning bör dock vara att det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde undandrar sig verkställigheten av straffet.

Enligt regeringens bedömning bör vidare gälla att ett föreläggande om inställelse ska utfärdas utan dröjsmål. I likhet med utredningen anser regeringen att det bör komma till direkt uttryck i lag. På så sätt tydliggörs det krav som ställs på Kriminalvården om att viss skyndsamhet ska gälla med avseende på handläggningsförfarandet. Kravet medger dock ett visst utrymme för flexibilitet beroende på att ärendets karaktär och omständigheterna i det enskilda fallet kan variera. Avseende tidpunkten för inställelse gäller som en allmän utgångspunkt att tiden mellan dom och verkställighet ska vara så kort som möjligt.

Anstånd med verkställigheten i vissa fall

Enligt nuvarande ordning har regeringen bemyndigats att för andra fall än som avses i bestämmelsen om uppskov meddela bestämmelser om anstånd med verkställighet av fängelse under högst sex månader (14 §

strafftidslagen). Bemyndigandet har utnyttjats i två fall genom att Kriminalvården har getts möjlighet att besluta om anstånd med verkställigheten dels i syfte att åstadkomma en jämnare beläggning på kriminalvårdsanstalterna (13 § strafftidsförordningen), dels i avvaktan på regeringens beslut när den dömde ansökt om nåd (12 § strafftidsförordningen). När det gäller anstånd med verkställighet för att åstadkomma en jämnare beläggning i anstalterna får sådant anstånd ske endast beträffande domar på fängelse i högst tre månader. Vidare krävs att den dömde inte kan befaras undandra sig verkställighet eller fortsätta brottslig verksamhet. När det gäller anstånd i avvaktan på regeringens beslut om nåd gäller att Justitiedepartementet ska underrätta Kriminalvården när omständigheterna i ett nådeärende är sådana att de kan antas ha betydelse för frågan om verkställigheten ska skjutas upp i avvaktan på regeringens beslut. Kriminalvården avgör därefter om verkställigheten ska skjutas upp (12 § strafftidsförordningen).

Enligt regeringens bedömning bör det även fortsättningsvis vara möjligt för Kriminalvården att låta verkställigheten av ett fängelsestraff anstå under viss tid för domar eller beslut på fängelse i högst tre månader, om syftet är att åstadkomma en jämnare beläggning i kriminalvårdsanstalterna eller om det sker i avvaktan på regeringens beslut i ett nådeärende. Utredningen gör samma bedömning och remissinstanserna delar den bedömningen.

Regeringen instämmer vidare i utredningens bedömning om att en sådan möjlighet, till skillnad från vad som gäller i dag, även bör omfatta fall där Kriminalvården har att ta ställning till om ett överförande av verkställighet av en svensk dom eller ett svenskt beslut på fängelse till ett annat land ska ske. Utan en sådan möjlighet måste Kriminalvården annars samtidigt som myndigheten har att ta ställning till frågan om förutsättningar finns för överförande av verkställigheten förelägga den dömde att senast viss dag inställa sig i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet.

Enligt utredningens förslag knyts möjligheten att låta verkställigheten anstå till föreläggandehanteringen på så sätt att Kriminalvården i de situationer som nu avses får avvakta med att förelägga den dömde att inställa sig i en kriminalvårdsanstalt. Enligt regeringens bedömning kan det emellertid även efter det att ett föreläggande utfärdats men innan den dömde inställt sig i en kriminalvårdsanstalt uppkomma behov av att låta verkställigheten anstå, t.ex. genom att nya uppgifter framkommer som gör att frågan om överförande av verkställigheten aktualiseras först då. Regeringen föreslår därför att Kriminalvården oberoende av om ett föreläggande har utfärdats eller inte ges möjlighet att skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff i de fall som nu avses.

Vad därefter gäller frågan under hur lång tid verkställigheten ska kunna skjutas upp föreslår utredningen för samtliga fall att så ska kunna ske under en tid om högst sex månader. Kriminalvården ifrågasätter lämpligheten av en sådan ordning och anser att en tidsfrist därmed kommer att gälla även för ärenden där myndigheten inte styr över ett ärendes handläggningstid, nämligen dels när det är fråga om ett ställningstagande om överförande av verkställighet av en svensk dom eller ett svenskt beslut på fängelse till en annan stat, dels i ärenden om nåd. Regeringen gör följande överväganden.

Vad först gäller de fall när verkställigheten får skjutas upp i syfte att åstadkomma en jämnare beläggning i kriminalvårdsanstalterna delar

Prop. 2017/18:250

67

Prop. 2017/18:250 regeringen utredningens bedömning om att en tidsfrist om sex månader framstår som rimlig. När det gäller ärenden om överförande av verkställighet till en annan stat och nåd gör regeringen dock en annan bedömning än utredningen. Som Kriminalvården påpekar råder myndigheten inte ensam över handläggningstiden när det gäller dessa typer av ärenden. Således finns det när det gäller ärenden om överförande av verkställighet, t.ex. länder med vilka överförandeprocessen riskerar att dra ut på tiden t.ex. på grund av långa svarstider. En annan faktor som kan påverka Kriminalvårdens handläggningstid i dessa fall är handläggningstiden i domstol i det fall ett beslut om att överföra verkställigheten överklagas till högre instans. Det kan därför inte uteslutas att handläggningstiden i enskilda fall kan komma att överstiga den tidsfrist som utredningen föreslår och att införandet av en sådan frist kan leda till att en pågående överförandeprocess behöver avbrytas på grund av att fristen löper ut. Enligt regeringens mening är det angeläget att ett överförande av verkställighet till en annan stat kan ske när det finns förutsättningar för det. Det bör därför inte gälla någon fastställd tidsfrist för dessa fall. Den grundläggande utgångspunkten om att verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt innebär dock att verkställigheten inte bör skjutas upp under längre tid än vad som är nödvändigt. Det ankommer på Kriminalvården att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om det framstår som en ändamålsenlig åtgärd att skjuta upp verkställigheten av fängelsestraffet i avvaktan på ett ställningstagande om överförande av verkställigheten till en annan stat.

Vad därefter gäller de s.k. nådefallen innebär förslaget som framgår att Kriminalvården i avvaktan på regeringens beslut får skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff. Det innebär att det är handläggningstiden för nådeärendet som ensamt styr frågan under hur lång tid som det finns behov av att skjuta upp verkställigheten. Även om handläggningstiden i nådeärenden normalt är endast några månader kan det av t.ex. medicinska skäl i särskilt komplicerade fall krävas en längre utredningstid. Mot den bakgrunden framstår det inte som motiverat med en fastställd tidsfrist för dessa fall. Möjligheten att skjuta upp verkställigheten i avvaktan på regeringens beslut i ett ärende om nåd bör därför gälla utan någon sådan frist. Den tid verkställigheten kan skjutas upp begränsas dock av att anståndet sker i avvaktan på regeringens beslut. På motsvarande sätt som i dag bör även fortsättningsvis Justitiedepartementet vara skyldigt att underrätta Kriminalvården när omständigheterna i ett nådeärende är sådana att de kan antas ha betydelse för frågan om verkställigheten ska skjutas upp. Den frågan kan liksom i dag regleras i förordning.

Enligt nuvarande ordning återfinns bestämmelserna om anstånd med verkställigheten i strafftidsförordningen. Med hänsyn till frågans karaktär samt till den parallell som kan dras till uppskovsbestämmelsen anser emellertid regeringen, liksom utredningen, att regleringen i fortsättningen bör finnas i lag.

När det gäller frågan om hur anståndstiden bör räknas anser regeringen till skillnad från utredningen att den lämpligen bör räknas från den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff är verkställbart, vilket enligt regeringen bör framgå direkt av lag.

68

7.2.3

Dömda som är frihetsberövade

Prop. 2017/18:250

Regeringens förslag: Om en dömd är häktad, omhändertagen eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras.

Om den dömde inte förvaras i kriminalvårdsanstalt när verkställigheten påbörjas och inte heller samtidigt är häktad eller omhändertagen i ett annat mål, ska han eller hon överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot förslaget.

Sveriges advokatsamfund uttrycker särskilt att förslaget utgör en lämplig ordning. Statens institutionsstyrelse anser att det finns anledning att överväga om inte även den som dömts till sluten ungdomsvård ska kunna påbörja verkställigheten om han eller hon är häktad i annat mål.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering

Redan i samband med införandet av strafftidslagen utökades möjligheterna till samtidig verkställighet av häktning och fängelsestraff bl.a. på det sättet att häktning och påföljd i annat mål ska kunna äga rum samtidigt oavsett var den häktade förvaras och oavsett i vilken ordning de olika åtgärderna förekommer till verkställighet (jfr prop. 1974:20 s. 72). Regleringen har sin bakgrund i den fördel för den dömde som samtidig verkställighet innebär bl.a. när det gäller att inte gå miste om verkställd tid. Det kan avse ett fall där den dömde t.ex. blir frikänd i häktningsmålet.

Frågan om hur verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff ska påbörjas när den dömde är frihetsberövad regleras i dag i 9 § första stycket strafftidslagen. Om en dömd är häktad, omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i annat mål när domen får verkställas, ska domen omedelbart befordras till verkställighet (9 § första stycket första meningen). Det är anstalten eller häktet där den dömde befinner sig som har ansvaret för att befordra domen till verkställighet. Om den dömde är intagen på en sådan enhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (enhet där rättspsykiatriska undersökningar utförs, vare sig det är en inrättning inom hälso- och sjukvården eller en särskild undersökningsenhet) är det i stället verksamhetschefen där som ska befordra domen till verkställighet (9 § första stycket andra meningen). Med att domen befordras till verkställighet ska förstås att verkställigheten påbörjas (Ds Ju 1973:9 s. 72 och prop. 1974:20 s. 73). Om den som är häktad i målet inte redan förvaras i kriminalvårdsanstalt när domen befordras till verkställighet ska han eller hon för verkställighet förpassas till en sådan anstalt (9 § andra stycket). Är den dömde däremot häktad i annat mål när domen befordras till verkställighet och förvaras den dömde inte redan i kriminalvårdsanstalt ska någon förpassning till anstalt inte ske. I ett sådant fall får i stället verkställigheten påbörjas där den dömde

69

Prop. 2017/18:250 förvaras. Det torde även gälla beträffande den som är omhändertagen (se prop. 1986/87:106 s. 83).

En tydligare och mer ändamålsenlig reglering

Regeringen delar utredningens bedömning att det nuvarande systemet med att verkställigheten när en dömd är frihetsberövad ska påbörjas omedelbart där den dömde förvaras alltjämt i huvudsak framstår som en lämplig ordning. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser regeringen dock att det finns skäl att utvidga bestämmelsen till att också omfatta fall där den dömde är omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket brottsbalken (i avvaktan på prövning av t.ex. frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhet) eller enligt 28 kap. 11 § första stycket brottsbalken (i avvaktan på prövning av t.ex. frågan om undanröjande av en skyddstillsyn på grund av misskötsamhet eller om annan åtgärd ska vidtas på grund av att den dömde undandragit sig övervakningen). Enligt regeringen framstår det som både rimligt och lämpligt att verkställigheten av ett verkställbart fängelsestraff även under sådana förhållanden ska kunna påbörjas omedelbart där den dömde förvaras. Med en sådan reglering skapas förutsättningar för en mer ändamålsenlig och effektiv ordning.

Vad därefter gäller frågan om lagtextens närmare utformning finns det enligt regeringens mening anledning att göra vissa förändringar i syfte att förtydliga och modernisera bestämmelsen. Således föreslår regeringen att om den dömde är häktad, omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i annat mål när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras. Det innebär att om en domstol t.ex. beslutat att en dömd ska kvarbli i häkte till dess domen beträffande fängelsestraffet får laga kraft mot den dömde, verkställigheten ska påbörjas omedelbart när domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraffet får laga kraft mot den dömde, förutsatt att fängelsestraffet då även i övrigt är verkställbart. Att fängelsestraffet även i övrigt är verkställbart innebär att det inte finns hinder mot verkställighet, att påföljdspreskription inte inträtt och att det finns tid kvar för den dömde att avtjäna. Bestämmelsen bör emellertid inte enbart gälla om den dömde är häktad eller omhändertagen i samma mål som fängelsestraffet har meddelats i utan även det fallet att den dömde är häktad eller omhändertagen i ett annat mål än det i vilket fängelsestraffet har meddelats bör omfattas. Beträffande det senare fallet bör det inte spela någon roll i vilken ordning de olika åtgärderna förekommer till verkställighet. Således bör även det fallet omfattas att det beträffande någon som häktas eller omhändertas redan föreligger ett verkställbart fängelsestraff i ett annat mål. Det kan t.ex. avse en situation där en dömd häktas med anledning av en nordisk eller europeisk arresteringsorder, en framställning om utlämning eller en framställan om överförande av straffverkställighet till Sverige (se t.ex. 3 kap. 15 § lagen [2015:96] om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen). I sammanhanget bör det vidare noteras att enligt artikel 26 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska den utfärdande medlemsstaten avräkna

tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk

70

arresteringsorder vid verkställighet av det straff som den staten har eller kommer att döma ut. Det åligger därför myndigheten i den verkställande staten att i samband med överlämnandet underrätta den andra myndigheten om sådana frihetsberövanden som skett på grundval av den europeiska arresteringsordern. För svenskt vidkommande är det åklagaren som ska lämna sådan information (20 § förordningen [2003:1179] om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). För att undvika att samma frihetsberövande tillgodoräknas den dömde såväl i Sverige som i den andra staten är det viktigt att åklagaren också informerar den andra staten om den eftersökte avtjänat ett svenskt fängelsestraff samtidigt som han eller hon varit häktad med anledning av en begäran om överlämnande. Det får förutsättas att den andra staten har regler om att tillgodoräknande i sådana fall inte ska ske (jfr 2 § andra stycket i den föreslagna lagen [2018:000] om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande). Det kan finnas anledning att förtydliga denna upplysningsskyldighet, något som kan ske i förordning.

Att verkställigheten ska påbörjas omedelbart när fängelsestraffet är verkställbart ställer krav på att Kriminalvården har rutiner och administrativa system som säkerställer att nödvändiga kontroller av att fängelsestraffet är verkställbart skett (jfr avsnitt 7.1.1).

En särskild fråga i sammanhanget rör tillämpningen av bestämmelsen när det gäller sådana fall där domstolen i samband med en dom på fängelse enligt 28 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken beslutar om omedelbar verkställighet samtidigt som ett beslut om häktning hävs. Enligt regeringen ska bestämmelsen i dessa fall tillämpas på motsvarande sätt som i t.ex. sådana fall där den dömde på grund av domstols förordnande ska kvarbli i häkte till dess att domen får laga kraft mot den dömde. I båda dessa fall är den dömde att anse som ”häktad” när fängelsestraffet är verkställbart, varför verkställigheten ska påbörjas omedelbart där den dömde förvaras. Om den dömde inte är frihetsberövad när domstolen i samband med en dom på fängelse enligt 28 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken beslutar om omedelbar verkställighet ska i stället förfarandet med föreläggande tillämpas (jfr avsnitt 7.2.2).

Den som dömts till fängelse ska för verkställighet tas in i kriminalvårdsanstalt om inte något annat är särskilt föreskrivet (26 kap. 5 § brottsbalken). Det innebär att, eftersom verkställigheten påbörjas omedelbart där den dömde förvaras, den dömde ska överföras till kriminalvårdsanstalt, om inte han eller hon redan förvaras i sådan anstalt när verkställigheten påbörjas och inte heller samtidigt är häktad eller omhändertagen i annat mål. Undantaget för den som samtidigt är häktad eller omhändertagen i annat mål och som inte redan förvaras i kriminalvårdsanstalt bygger på att det normalt inte finns anledning att i dessa fall påbörja en utredning om anstaltsplacering, eftersom förutsättningarna för placeringen är beroende av utgången i den pågående domstolsprocessen. Mot den bakgrunden föreslår regeringen en bestämmelse enligt vilken den dömde ska överföras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet om han eller hon inte redan förvaras i kriminalvårdsanstalt och inte heller är häktad eller omhändertagen i annat mål när verkställigheten påbörjas.

Det finns enligt Statens institutionsstyrelse anledning att överväga om inte även den som dömts till sluten ungdomsvård ska kunna påbörja

Prop. 2017/18:250

71

Prop. 2017/18:250 verkställigheten omedelbart om han eller hon är häktad i annat mål. Utredningen lämnar inga förslag i denna del och det saknas därför förutsättningar att behandla den frågan i detta lagstiftningsärende.

 

7.3

Intagning i häkte

 

 

 

Regeringens förslag: Det införs en ökad flexibilitet i fråga om

 

möjligheten att ta in en dömd i häkte i samband med att han eller hon

 

ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet

 

av fängelsestraff. Den dömde ska i sådana fall tillfälligt få tas in i

 

polisarrest. Är den dömde under arton år får han eller hon tas in i

 

polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.

 

Tiden i häkte ska inte få vara längre än nödvändigt och inte längre än

 

sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om

 

det finns särskilda skäl ska tiden i häkte inte få vara längre än trettio

 

dagar. Den sammanlagda tiden i polisarrest och häkte får inte överstiga

 

de angivna tidsramarna.

 

En liknande reglering införs i fängelselagen för den som ska

 

omplaceras från en kriminalvårdsanstalt till en annan sådan anstalt.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock inte någon begränsning i fråga om möjligheten

 

att tillfälligt ta in en dömd under arton år i polisarrest. Vidare föreslår

 

utredningen att bestämmelserna om tillfällig placering i häkte eller

 

polisarrest i anslutning till omplacering ska placeras i 2 kap. fängelselagen

 

(2010:610) som två nya paragrafer 5 a och 5 b §§.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan

 

är positiva till att det genom lag tydliggörs under vilka förutsättningar och

 

under hur lång tid en dömd tillfälligt får förvaras i häkte. Samtidigt

 

framhålls behovet av en restriktiv tillämpning. Justitiekanslern (JK) anser

 

att förslaget tillmötesgår ett faktiskt behov av ökad flexibilitet och att det

 

ger en eftersträvansvärd tydlighet i regleringen. Riksdagens ombudsmän

 

(JO), Hovrätten för Västra Sverige, Förvaltningsrätten i Stockholm och

 

Justitiekanslern (JK) framför synpunkter om att regleringen bör

 

kompletteras med en längsta tid även för förvar i polisarrest.

 

Barnombudsmannen (BO) avstyrker förslaget i den del det innebär att barn

 

som dömts för brott även fortsättningsvis ska få hållas i förvar i polisarrest

 

i väntan på överföring eller förpassning till kriminalvårdsanstalt för

 

verkställighet av fängelsestraff. Sveriges advokatsamfund motsätter sig ett

 

genomförande av förslaget och anför som skäl att det riskerar att öka

 

förekomsten av tillfälligt förvar i häkten och polisarrester.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Nuvarande reglering

 

Enligt nuvarande ordning får den som ska förpassas till

 

kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelse i anslutning till det

 

tillfälligt förvaras i häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om

 

anstaltsplacering (11 § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.

72

[strafftidslagen]). En sådan förvaring får även ske om det behövs med

hänsyn till transportförhållandena. Enligt uttalanden i förarbeten och

Prop. 2017/18:250

etablerad praxis bör en sådan tillfällig förvaring inte pågå längre än någon

 

eller några få dagar (se prop. 1974:20 s. 77 och 112 och prop. 1975/76:90 s. 75 samt bl.a. JO-beslut dnr 2346–2013 och JK-beslut dnr 4519-12-40). Bestämmelsen tar i första hand sikte på tiden omedelbart innan en dömd tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet men har i praxis även ansetts tillämplig när en intagen ska omplaceras från en kriminalvårdsanstalt till en annan sådan anstalt (se t.ex. JO 1988/89 s. 99 och JO-beslut dnr 1605– 2005). Bestämmelsen anses även tillämplig vid återförande av en intagen till anstalt efter det att han eller hon avvikit (prop. 1974:20 s. 77 och 112). Syftet med bestämmelsen är dels att tillgodose Kriminalvårdens behov av att kunna tillfälligt förvara en dömd i häkte i fall då frågan om anstaltsplacering av praktiska eller sakliga skäl inte kan avgöras omedelbart i samband med att en dömd ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, dels för att underlätta planeringen av Kriminalvårdens transporter så att möjligheterna till samtransporter ska kunna utnyttjas i större utsträckning utan att den som ska förpassas behöver förlora strafftid (prop. 1974:20 s. 112 och prop. 1975/76:90 s. 54). Bestämmelsen är också enligt 12 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll tillämplig på den situationen att övervakningsnämnden bestämmer att ett beslut om verkställighet utanför anstalt (intensivövervakning) som påbörjats ska upphävas.

Behovet av en mer flexibel och ändamålsenlig reglering

Andelen intagna med långa strafftider, liksom andelen intagna med narkotikamissbruk och intagna med olika former av psykisk ohälsa har ökat. Kriminella gängbildningar har blivit vanligare och den internationella och organiserade brottsligheten har fått en mer framträdande roll. De uppmärksammade rymningar från anstalter med hög säkerhet som skett har visat att Kriminalvården också måste kunna möta risken för omfattande fritagningsförsök och andra sabotageliknande angrepp. Vidare finns en grupp av intagna – inte sällan med medlemskap i kriminella gängbildningar eller annars med kopplingar till den organiserade och gränsöverskridande brottsligheten – som utgör ett avsevärt hot mot personal och medintagna. Sammantaget har Kriminalvårdens uppgift att placera intagna generellt sett blivit mer komplicerad och tidskrävande.

Bestämmelserna om placering i anstalt, som infördes vid tillkomsten av fängelselagen, tar sin utgångspunkt i kravet på att ordningen och säkerheten i anstalt ska kunna upprätthållas (2 kap. 1 § första stycket fängelselagen). Enligt 10 § fängelseförordningen (2010:2010) ska vid bedömningen enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen särskilt beaktas risken för rymning, fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk och annan misskötsamhet. Vidare ska behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna beaktas och att Kriminalvården i övrigt ska kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt. Bestämmelserna ska ses mot bakgrund av bl.a. behovet att ge Kriminalvården förutsättningar att effektivt vidmakthålla frihetsberövanden och tillförsäkra att verkställigheten sker under säkra former (jfr prop. 2009/10:135 s. 124).

För att kunna upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt är det därför

73

Prop. 2017/18:250 nödvändigt att vid ett beslut om placering av en intagen beakta bl.a. risken för ordningsstörningar och hot mot säkerheten. Grundläggande för en human kriminalvård är samtidigt att intagna, inom ramen för de begränsningar av friheten som följer av att det är fråga om ett frihetsberövande, placeras under så öppna förhållanden som möjligt. Regleringen ställer därför krav på att en dömd inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen och säkerheten ska kunna upprätthållas.

För vissa grupper av dömda kan den risk- och behovsbedömning och utredning som måste göras för att tillgodose kraven på en säker och i övrigt ändamålsenlig placering vara särskilt tidskrävande. Det gäller t.ex. dömda med ett stort skyddsbehov eller dömda med kopplingar till organiserad brottslighet. Även i de fall där det av säkerhetsskäl är angeläget att undvika att det uppstår olämpliga klientkonstellationer kan det krävas en längre utredningstid. De bedömningar som måste göras i dessa fall innefattar ofta ett antal olika faktorer som rör ett flertal intagna. Även vid en ansträngd beläggningssituation inom en viss säkerhetsklass kan det uppstå situationer då det är förenat med svårigheter att inom ramen för det krav på skyndsamhet som gäller finna en ändamålsenlig placering.

Frågan om tillämpningen av 11 § strafftidslagen har varit föremål för JO:s och JK:s granskning vid flera tillfällen (jfr även JK:s beslut i ärendena 5051-08-40 och 6671-13-22). Kriminalvården har kritiserats på grund av att placeringar och omplaceringar dragit ut på tiden på ett sätt som inte är förenligt med det skyndsamhetskrav som kommer till uttryck i förarbetena till den nuvarande regleringen. Såväl JO som JK har påtalat behovet av att se över regleringen i syfte att med bibehållen rättssäkerhet för den frihetsberövade kunna ge Kriminalvården en realistisk möjlighet att möta kraven på skyndsamhet i förfarandet och en säker samt i övrigt ändamålsenlig placering av intagna i anstalt.

Mot bakgrund av att Kriminalvårdens uppgift att placera intagna har blivit mer komplicerad och tidskrävande de senaste årtiondena, gör regeringen bedömningen att regleringen om när och under hur lång tid en dömd tillfälligt får tas in i häkte eller polisarrest, bör anpassas till dagens mer komplexa förhållanden och de ändrade förutsättningar som gäller för Kriminalvårdens verksamhet. Syftet bör vara att skapa förutsättningar för en fullgod utredning och en säker samt i övrigt ändamålsenlig placering av dömda som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet. Som Sveriges advokatsamfund och Lunds universitet (juridiska fakulteten) framhåller skiljer sig en förvaring i häkte eller polisarrest i flera avseenden från en placering i kriminalvårdsanstalt bl.a. när det gäller lokaler, säkerhetsrutiner och den dömdes möjlighet till kontakt med omvärlden. Kriminalvårdens behov av att tillfälligt kunna ta in en dömd i häkte måste därför balanseras mot den dömdes berättigade intresse av att så snart det är möjligt få påbörja verkställigheten i anstalt.

Ökad flexibilitet i fråga om möjligheten att tillfälligt hålla en dömd i förvar i häkte

Utredningen föreslår att den som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff i anslutning till det

får tas in i häkte i avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med

74

hänsyn till transportförhållandena. Möjligheten att tillfälligt ta in en dömd i häkte förutsätter således att det ska ske i avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Med att förvaringen får ske i avvaktan på anstaltsplacering ska förstås den faktiska placeringen i anstalt. Det innebär, till skillnad från vad som gäller i dag, att förvaringen får bestå på den grunden även sedan placeringsbeslutet har meddelats. Enligt utredningens förslag får tiden i häkte inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns särskilda skäl får den dömde inte hållas i förvar i häkte längre än trettio dagar. Vidare föreslår utredningen att den dömde i fall som nu sägs tillfälligt får tas in i polisarrest. Förvaring i polisarrest föreslås vara en lösning som endast bör vara tillfällig och avse en mycket kort tid. Förslaget avser i huvudsak situationen då en dömd ska inleda verkställigheten av ett fängelsestraff.

Sveriges advokatsamfund, som i och för sig ser positivt på att det i lag tydliggörs när och under vilka förutsättningar en dömd får tas in i häkte eller polisarrest, motsätter sig förslaget bl.a. med motiveringen att det i ökad utsträckning möjliggör att dömda förvaras i häkte och polisarrest. Samfundet anser vidare att det i dag finns en överkapacitet när det gäller tillgången till anstaltsplatser och ifrågasätter utifrån den utgångspunkten om det för närvarande föreligger svårigheter av angivet slag.

Regeringen, som gör en annan bedömning än Sveriges advokatsamfund, instämmer i JK:s bedömning att förslaget tillmötesgår det behov av ökad flexibilitet som åskådliggjorts i bl.a. den kritik som JO och JK riktat mot Kriminalvården. Enligt regeringen svarar förslaget väl mot kravet att på ett ändamålsenligt sätt anpassa regleringen till dagens förutsättningar och behov utan att berättigade rättssäkerhetsintressen träds förnär. Svårigheterna med att hitta en säker och i övrigt ändamålsenlig placering hänför sig i första hand till den dömdes person. Vidare innebär inte en allmän tillgång till platser att tillgången till platser i en viss säkerhetsklass kan förutsättas. Svårigheten med att placera en dömd med t.ex. ett stort skyddsbehov kan därför kvarstå trots en allmänt god tillgång till platser. Bilden kompliceras ytterligare av att beläggningssituationen vid en viss given tid inte främst styrs av Kriminalvårdens verksamhet utan av bl.a. Polismyndighetens och det övriga rättsväsendets förmåga att upptäcka och klara upp brott. Erfarenheterna visar även att beläggningssituationen snabbt kan förändras. Dessutom är tillgången till platser som framgår endast en faktor som påverkar möjligheten till placering. Den mest tidskrävande faktorn är oftast den utredning som måste göras för att tillgodose krav på bl.a. säkerhet, samhällsskydd och en i övrigt ändamålsenlig placering för de dömda som här avses. Som flera remissinstanser framhåller är det samtidigt angeläget att en sådan bestämmelse tillämpas med viss restriktivitet och att Kriminalvårdens behov av att tillfälligt kunna ta in en dömd i häkte balanseras mot den dömdes intresse av att så snart som möjligt få påbörja verkställigheten i anstalt.

När det särskilt gäller tidsaspekten är det regeringens uppfattning att det finns sakliga skäl att förändra de tidsramar som i dag gäller för möjligheten att tillfälligt ta in en dömd i häkte. Såväl legalitets- som rättssäkerhetsskäl talar för en reglering som tydligt anger de tidsgränser som ska gälla i fråga om hur länge en dömd tillfälligt får tas in i häkte. Riksdagens ombudsmän

Prop. 2017/18:250

75

Prop. 2017/18:250 (JO), som i och för sig inte har något att invända mot sjudagarsregeln, ger dock uttryck för en betydande oro för att tiden i häkte i många fall kan

 

komma att pågå under det maximala antalet dagar. Sveriges

 

advokatsamfund anser att en förvaring i häkte endast bör kunna användas

 

under en mycket kort tid. JK å sin sida anser att det kan finnas anledning

 

att befara att den föreslagna absoluta tidsfristen om trettio dagar i vissa

 

komplicerade placeringsfall kan visa sig otillräcklig. Riksdagens

 

ombudsmän (JO) och Lunds universitet (juridiska fakulteten) anser att det

 

bör krävas synnerliga skäl för att överskrida sjudagarsfristen.

 

Regeringen gör följande bedömning. Som utredningen föreslår bör en

 

dömd som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för

 

verkställighet av fängelsestraff i anslutning till det få tas in i häkte i

 

avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till

 

transportförhållandena. Den dömde bör i sådana fall få tillfälligt tas in i

 

polisarrest. Som flera remissinstanser ger uttryck för bör utgångspunkten

 

även fortsättningsvis vara en restriktiv användning av möjligheten att

 

tillfälligt ta in en dömd i häkte i de situationer som här avses. Tiden i häkte

 

bör därför inte vara längre än nödvändigt. Regeringen delar utredningens

 

bedömning att tiden som huvudregel inte bör vara längre än sju dagar. Som

 

JO anför bör i normalfallet sjudagarsfristen kunna möta kraven på en

 

fullgod utredning och en i övrigt ändamålsenlig placering. I vissa fall kan

 

dock en längre tid krävas. En längre tidsfrist bör därför gälla i särskilda

 

fall. Tiden i häkte bör dock aldrig vara längre än trettio dagar. Även om

 

JK:s oro för att den absoluta tidsfristen kan befaras otillräcklig i vissa

 

komplicerade fall har fog för sig, får som JK också konstaterar det

 

motstående intresset av att få till stånd en skyndsam anstaltsplacering

 

anses väga tyngre. En absolut tidsfrist om trettio dagar bör ge

 

Kriminalvården möjlighet att upprätthålla de fastställda fristerna.

 

I lagrådsremissen föreslog regeringen i likhet med utredningen, mot

 

bakgrund av vad som ovan redogörs för när det gäller behovet av att

 

tillfälligt kunna ta in en dömd i häkte, att det ska krävas särskilda och inte

 

synnerliga skäl för möjligheten att överskrida sjudagarsfristen. Enligt

 

Lagrådet är det ur rättssäkerhetssynpunkt en fördel att det i lagen har

 

angetts tidsgränser för placering av en dömd i häkte. Lagrådet anser dock

 

att kravet bör skärpas så att det framgår att det endast är i yttersta

 

undantagsfall som tiden för förvaring i häkte får överstiga sju dagar. Enligt

 

Lagrådet bör det ske genom att det uppställs ett krav på att synnerliga skäl

 

ska föreligga för möjligheten att överskrida sjudagarsfristen.

 

Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkter och delar

 

uppfattningen om att det är mycket angeläget att tiden i häkte inte får vara

 

längre än nödvändigt och att en dömd så snabbt som det över huvud taget

 

är möjligt ska placeras i anstalt. Som Lagrådet framhåller gäller det inte

 

minst en dömd som varit häktad under lång tid. Som framgått hänför sig

 

svårigheterna att hitta en säker och i övrigt ändamålsenlig placering till

 

såväl den dömdes person som till tillgången till platser. Den risk- och

 

behovsbedömning samt utredning som måste göras för att tillgodose

 

kraven på säkerhet, samhällsskydd och en i övrigt ändamålsenlig placering

 

kan mot den bakgrunden vara tidskrävande. Till det kommer att såväl risk-

 

och behovsbedömningen som utredningen är beroende av domstolens

 

slutliga ställningstaganden. Vad som nu sagts innebär enligt regeringen att

76

ett krav på synnerliga skäl skulle innebära att tillämpningsområdet blir

alltför snävt för att Kriminalvården i alla situationer ska kunna hantera de komplexa förhållanden och ändrade förutsättningar som gäller vid placering av dömda i anstalt. Bestämmelsen bör därför utformas enligt förslaget i lagrådsremissen. Med hänsyn till att tiden i häkte aldrig får vara längre än nödvändigt bedömer regeringen inte att en sådan reglering riskerar att leda till att tiderna för placering blir längre än vad som är acceptabelt.

Utredningen föreslår inte någon tidsfrist eller annan absolut gräns för hur länge en dömd tillfälligt får tas in i polisarrest. Som Sveriges advokatsamfund påpekar är det uppenbart att ett frihetsberövande i polisarrest skiljer sig markant åt från en placering i kriminalvårdsanstalt och att en sådan förvaring är betydligt mer påfrestande för den enskildes fysiska och psykiska hälsa än den mer omväxlande och varierande tillvaro som kan erbjudas i en kriminalvårdsanstalt. Att tillfälligt ta in en dömd i polisarrest är en lösning som enligt förslaget endast bör användas tillfälligt och aldrig under någon längre tid.

Flera av de remissinstanser som uttalar sig i frågan, bl.a. JO, Hovrätten för Västra Sverige och JK, anser att det bör övervägas att införa en uttrycklig tidsgräns även för hur länge en dömd får förvaras i polisarrest. Även i detta fall kan argumenteras för att såväl legalitets- som rättssäkerhetsskäl talar för att en absolut tidsgräns bör införas. Å andra sidan kan argumenteras för att det med en absolut tidsgräns inte blir tillräckligt tydligt att en sådan förvaring endast bör få ske i undantagsfall och under alla omständigheter endast avse en mycket kort tid. Enligt regeringens mening talar sammantaget övervägande skäl för att det inte bör införas någon uttrycklig eller absolut tidsgräns för hur länge en dömd får förvaras i polisarrest. Däremot bör som utredningen föreslår en sådan förvaring endast få vara tillfällig. Det innebär att den endast ska få pågå under mycket kort tid och i princip inte längre än en eller ett par dagar. Vidare bör en sådan förvaring i praktiken endast komma i fråga om en förvaring i häkte inte är möjlig och främst avse situationer när förvaringen behövs med hänsyn till transportförhållandena. För att förtydliga att de fastställda tidsramarna avser den sammanlagda tiden i polisarrest och häkte bör det anges direkt i lagtexten. Det innebär att en dömd som t.ex. först tas in i polisarrest under en dag sedan kan förvaras i häkte i högst sex dagar om det är nödvändigt. Även om det finns särskilda skäl får den dömde i exemplet inte förvaras i häkte längre än under högst tjugonio dagar.

Som enligt nu gällande ordning är bestämmelserna också enligt 12 § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll tillämpliga på den situationen att övervakningsnämnden bestämmer att ett beslut om verkställighet utanför anstalt (intensivövervakning) som påbörjats ska upphävas.

Vad därefter gäller frågan om hur man bör se på Kriminalvårdens ställningstagande i en fråga om intagning i häkte eller polisarrest i enlighet med vad som nu föreslås, är det regeringens uppfattning att det närmast är att betrakta som en verkställighetsåtgärd. Detta till skillnad från den situationen när en intagen med stöd av fängelselagen i anslutning till omplacering tillfälligt placeras i häkte eller polisarrest i avvaktan på anstaltsplacering. Hur regeringen anser att Kriminalvårdens ställningstagande i en sådan situation bör hanteras framgår nedan.

Prop. 2017/18:250

77

Prop. 2017/18:250

78

Omplaceringsfallen

Som framgår har den nuvarande regleringen om tillfällig förvaring i häkte eller polisarrest (11 § strafftidslagen) i praxis även ansetts tillämplig när en intagen ska omplaceras från en kriminalvårdsanstalt till en annan sådan anstalt (omplacering). Vid en sådan utvidgad tillämpning har ansetts att frågan om ändrad anstaltsplacering ska ha aktualiserats och att förvaringen får ske endast i avvaktan på beslut i den frågan. Efter att ett sådant beslut meddelats har en förvaring i häkte ansetts kunna fortgå endast om det behövs med hänsyn till transportförhållandena (se t.ex. JO 1988/89 s. 99 och JO-beslut dnr 1605–2005). Behovet av att placera en intagen i häkte eller polisarrest i samband med en omplacering avser framför allt akuta omplaceringssituationer vid t.ex. ordningsstörningar eller risk för rymning eller fritagning. I ett sådant fall kan det uppstå ett akut behov av att med hänsyn till ordningen och säkerheten flytta den intagne från den anstalt där han eller hon är intagen utan att det finns en alternativ säker eller i övrigt ändamålsenlig placering att tillgå. Ett annat exempel på när det kan finnas ett sådant behov är när en intagen som avvikit inte ska återföras till den kriminalvårdsanstalt som han eller hon avvek ifrån, utan omplaceras.

När det gäller omplaceringsfallen föreslår utredningen en ordning som i stora delar motsvarar förslaget om att tillfälligt ta in en dömd i häkte eller polisarrest i samband med att verkställigheten inleds. Det innebär bl.a. att placeringen får ske i avvaktan på den faktiska placeringen och inte som i dag endast fram till att ett placeringsbeslut är fattat. Enligt regeringens bedömning utgör det mot bakgrund av de skäl som redovisas ovan en ändamålsenlig ordning. Utgångspunkten i omplaceringsfallen bör dock även fortsättningsvis vara att anstalten i första hand ska försöka hantera frågan på plats t.ex. genom inre differentiering eller avskildhetsplacering eller om det är möjligt genom omplacering direkt till en annan anstalt. Det bör därför vara först när sådana åtgärder inte är möjliga att vidta som placering i häkte eller polisarrest bör kunna tillgripas. Vid en planerad omplacering, som finns i den dömdes verkställighetsplan, bör en placering i häkte eller polisarrest normalt inte komma i fråga i andra fall än med hänsyn till transporten av den intagne.

När det gäller placering i häkte eller polisarrest i samband med omplacering lämnar utredningen förslag om att Kriminalvårdens ställningstagande, till skillnad från idag, bör komma till uttryck i ett skriftligt beslut som den intagne har möjlighet att överklaga. Förslaget har sin bakgrund i att Kriminalvården, som framgår av bl.a. JO-beslut dnr 2346–2013, gjort bedömningen att en tillfällig placering i häkte i samband med en omplacering utgör ett led i ett faktiskt handlande. Myndigheten har därför inte fattat ett formellt beslut i fråga om sådan placering. Riksdagens ombudsmän (JO) framför synpunkter om att en tillfällig placering i häkte vid omplacering i flera avseenden kan liknas vid en placering i avskildhet enligt bestämmelserna i 6 kap. fängelselagen. När det gäller en sådan placering finns det flera bestämmelser som garanterar den enskildes rättssäkerhet. Bland annat finns det i 6 kap. 7 § fängelselagen en bestämmelse om regelbunden omprövning av om avskildheten ska bestå (minst var tionde dag) och i 6 kap. 8 § en absolut gräns för hur länge avskildheten får pågå (fyra dygn). Alla beslut om placering i avskildhet enligt 6 kap. fängelselagen kan dessutom bli föremål för omprövning och

överklagande enligt bestämmelserna i 14 kap. fängelselagen. Vid en sådan jämförelse finner JO det märkligt om en intagen inte ska kunna få till stånd en domstolsprövning av ett beslut om tillfällig placering i häkte i samband med en omplacering.

Enligt regeringens bedömning talar rättssäkerhetsskäl för att Kriminalvårdens ställningstagande i en fråga om en tillfällig placering i häkte eller polisarrest av en intagen i anstalt i avvaktan på en ny anstaltsplacering (omplacering) bör komma till uttryck i ett skriftligt beslut som den intagne har möjlighet att överklaga. Vad däremot gäller en fråga om en sådan placering som sker med hänsyn till transportförhållandena bör på motsvarande sätt som beträffande en intagning i häkte eller polisarrest med stöd av strafftidslagen Kriminalvårdens ställningstagande närmast vara att anse som en verkställighetsåtgärd.

Regeringen instämmer vidare i utredningens förslag om att frågan om placering i häkte eller polisarrest av en intagen i anstalt i anslutning till omplacering så nära anknyter till frågan om placering att bestämmelserna lämpligen bör placeras i 2 kap. fängelselagen.

Unga dömda till fängelse

Det finns flera olika bestämmelser som syftar till att säkerställa restriktivitet med att döma ungdomar till frihetsberövande påföljder. Ett fåtal unga personer döms dock varje år till fängelse. Utredningens förslag om möjligheten att tillfälligt ta in en dömd i häkte eller polisarrest undantar inte dessa unga dömda. Det innebär att en ung dömd även fortsättningsvis ska kunna tillfälligt tas in i häkte eller polisarrest i väntan på överförande eller förpassning till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff eller i samband med omplacering från en kriminalvårdsanstalt till en annan.

Med hänvisning till sin tidigare rapport ”Från insidan” (2013) anser BO att inget barn ska placeras i polisarrest i dess nuvarande utformning. I rapporten beskrev barn arrestmiljön som obehaglig, omänsklig och nedbrytande. BO hänvisar också till artikel 37 i barnkonventionen enligt vilken inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt FN:s specialrapportör mot tortyr står isolering av unga, oavsett hur länge, i strid med artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna samt artikel 16 i FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Mot den bakgrunden avstyrker BO förslaget i den del det innebär att barn som dömts för brott även fortsättningsvis tillfälligt ska få förvaras i polisarrest.

Barnombudsmannens ståndpunkt om att inget barn ska få förvaras i polisarrest i dess nuvarande utformning är en fråga av annat slag än de frågor om tillfällig förvaring i häkte eller polisarrest som utredningen har haft att överväga inom ramen för sitt uppdrag. Det saknas därför förutsättningar att behandla den frågan i detta lagstiftningsärende.

En annan sak är att det i Sverige finns en lång och brett förankrad tradition av att särbehandla unga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende och vid verkställighet av straff. Frågan om att bryta isoleringen för häktade är angelägen för regeringen. Vid placering av unga i häkte är det viktigt att uppmärksamma och möta ungas och barns särskilda behov. Regeringen

Prop. 2017/18:250

79

Prop. 2017/18:250 beslutade i juli 2015 om att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag som syftar till att minska användningen av häktning och restriktioner (dir. 2015:80). Utredaren gavs i uppdrag att särskilt fokusera på åtgärder för att begränsa användningen av häktning och restriktioner för barn och andra unga lagöverträdare. En målsättning är att isolering av barn i största möjliga utsträckning ska undvikas. Utredningen, som i augusti 2016 överlämnade betänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52), lämnar förslag om att bl.a. som huvudregel ska gälla att en häktad under 18 år inte ska förvaras i häkte utan på särskilt ungdomshem. För att tydliggöra att barn inte bör placeras i polisarrest föreslår utredningen att den som är gripen eller anhållen och som inte fyllt 18 år får förvaras i polisarrest endast när det är absolut nödvändigt. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen beslutade i december 2017 att ge Kriminalvården, tillsammans med Åklagarmyndigheten och Statens institutionsstyrelse i uppdrag att analysera hur situationen för barn som frihetsberövas kan förbättras inom ramen för Kriminalvårdens verksamhet, samt utifrån denna analys lämna förslag på åtgärder. Uppdraget ska redovisas senast i slutet av augusti 2018.

Regeringens sammantagna bedömning när det gäller förvaring i polisarrest av barn och unga som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff eller som ska omplaceras till annan kriminalvårdsanstalt, är att en sådan förvaring endast bör komma ifråga om det är absolut nödvändigt. Det innebär att särskilda ansträngningar bör göras för att undvika att en ung dömd behöver tas in i polisarrest. Det kan dock inte helt uteslutas att det i ett enskilt fall kan uppstå ett sådant behov t.ex. vid en transport av en ung dömd där den dömdes hälsotillstånd eller en akut situation gör att den dömde inte kan föras direkt till den anstalt som han eller hon ska placeras i. Innan en ung dömd i en sådan situation tas in i polisarrest bör andra alternativ ha uttömts. Till skillnad från utredningen anser regeringen således att det bör införas en bestämmelse som anger att om den dömde är under arton år får han eller hon tas in i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.

7.3.1Intagna som avvikit

Regeringens förslag: Påträffas en intagen som avvikit ska han eller hon återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten ska förpassa den intagne till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt.

Bestämmelserna om tillfällig placering i häkte eller polisarrest i anslutning till omplacering ska i tillämpliga delar gälla även beträffande den som avvikit och som ska återföras till den kriminalvårdsanstalt från vilken han eller hon avvek.

Bestämmelserna införs i fängelselagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock inte någon begränsning i fråga om möjligheten att tillfälligt ta in en dömd under arton år i polisarrest.

80

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i den nuvarande strafftidslagen om möjligheten till tillfällig förvaring i häkte eller polisarrest i anslutning till att en dömd ska placeras i kriminalvårdsanstalt (11 § strafftidslagen) anses tillämplig även i de fall en intagen ska återföras till anstalt efter det att han eller hon har avvikit (prop. 1974:20 s. 77 och 112). Enligt nuvarande ordning gäller att den som avvikit från en anstalt eller som i annat fall enligt särskilt beslut ska återföras till en kriminalvårdsanstalt ska förpassas till anstalten av Polismyndigheten (10 § fjärde stycket strafftidslagen, jfr prop. 1983/84:148 s. 38). Om polisman har omhändertagit någon som har avvikit från en kriminalvårdsanstalt är huvudregeln att Polismyndigheten ska återföra den dömde till anstalten.

I likhet med vad som gäller i dag finns det ett behov av en reglering om såväl förpassning av den som avvikit från en kriminalvårdsanstalt som en möjlighet att tillfälligt kunna placera honom eller henne i häkte eller polisarrest i samband med återförande till anstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Som utredningen föreslår bör därför gälla att påträffas en intagen som avvikit ska han eller hon återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten ska i ett sådant fall, som enligt gällande ordning, förpassa den intagne till häkte eller anstalt oavsett en begäran om förpassning från Kriminalvården. I de fall den intagne inte ska återföras till den kriminalvårdsanstalt som han eller hon avvek ifrån, utan ska omplaceras, finns det ett behov av att tillfälligt kunna placera honom eller henne i häkte eller polisarrest i avvaktan på ny anstaltsplacering. Den reglering om tillfällig placering i häkte eller polisarrest i samband med omplacering, som regeringen föreslår ska gälla för intagna i kriminalvårdsanstalt, bör därför tillämpas på motsvarande sätt avseende intagna som efter att ha avvikit ska återföras till kriminalvårdsanstalt (se ovan). Även i det fall den intagne ska återföras till den anstalt varifrån han eller hon avvek finns ett behov av att tillfälligt kunna placera den intagne i häkte eller polisarrest. I dessa fall torde placeringen främst avse en placering med hänsyn till transportförhållandena t.ex. om den intagne påträffas långt ifrån den anstalt varifrån han eller hon avvek. Bestämmelserna om tillfällig placering i häkte eller polisarrest i anslutning till omplacering bör därför i delar gälla även beträffande den som avvikit och som ska återföras till den kriminalvårdsanstalt från vilken han eller hon avvek.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen således att en intagen som påträffas efter att ha avvikit ska återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten ska förpassa den intagne till häkte eller kriminalvårdsanstalt. Ska den intagne återföras till den anstalt varifrån han eller hon avvek ska han eller hon tillfälligt få placeras i häkte eller polisarrest om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. I fråga om en sådan placering bör på motsvarande sätt som beträffande en intagning i häkte eller polisarrest med stöd av strafftidslagen, Kriminalvårdens ställningstagande närmast vara att anse som en verkställighetsåtgärd.

Som regeringen redogör för i avsnitt 10.3 bör den nya strafftidslagen företrädelsevis reglera inledande av verkställighet och beräkning av strafftid. Materiella bestämmelser som t.ex. den nu föreslagna regleringen

Prop. 2017/18:250

81

Prop. 2017/18:250 om förpassning av en intagen, som efter att ha avvikit ska återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet, bör mot den bakgrunden inte placeras i den nya strafftidslagen. Med hänsyn till sitt innehåll har bestämmelserna ett naturligt och nära samband med regelverket i fängelselagen. Regeringen instämmer mot den bakgrunden i utredningens förslag om att bestämmelserna därför bör placeras i fängelselagen.

8 Nöjdförklaring

8.1Nuvarande reglering

Inledning

Bestämmelser om nöjdförklaring finns förutom i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) och förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidsförordningen) även i brottsbalken, förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder, lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och i utlänningslagen (2005:716). I lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder finns bestämmelser om förklaring som kan avges för att påskynda verkställigheten av ett beslut om sådant överlämnande.

Nöjdförklaring enligt strafftidslagen

Bestämmelser om nöjdförklaring finns i 3–8 §§. En nöjdförklaring innebär att den dömde avstår från att överklaga domen när det gäller den utdömda påföljden och medger att den får verkställas (3 §). Det innebär att den dömde därmed inte längre har rätt att överklaga domen vare sig i fråga om att han eller hon ska dömas för den åtalade gärningen (skuldfrågan inbegripet brottsrubriceringen) eller i fråga om hur påföljden för gärningen ska bestämmas (jfr NJA 1970 s. 436 och NJA 2005 s. 291). Däremot hindrar inte en nöjdförklaring den dömde från att överklaga domen i andra delar än när det gäller skuld eller påföljd, t.ex. i fråga om utvisning, förverkande av egendom eller företagsbot.

En nöjdförklaring kan endast lämnas före överklagandetidens utgång, inbegripet den tid under vilken anslutningsöverklagande enligt 51 kap. 2 § rättegångsbalken kan ske (prop. 1964:76 s. 21). Det innebär att en nöjdförklaring som lämnas efter den tiden saknar verkan som nöjdförklaring (NJA 1988 C 109). Enligt praxis anses en nöjdförklaring medföra att domen eller beslutet i den del som avser påföljden, genom förklaringen får laga kraft mot den dömde (NJA 1983 s. 817). En nöjdförklaring får inte tas tillbaka. En annan verkan av en nöjdförklaring är att om den dömde har överklagat domen innan nöjdförklaringen lämnats ska överklagandet när det gäller påföljden genom förklaringen anses återkallad (8 § strafftidslagen).

För att en nöjdförklaring ska bli gällande uppställs delvis olika krav för

den som är frihetsberövad när han eller hon vill lämna en nöjdförklaring

82

respektive för den som inte är frihetsberövad. För båda kategorierna av dömda anges i lag inför vem en nöjdförklaring får lämnas (4 § första stycket och 6 § första stycket strafftidslagen).

För den som är häktad i målet eller i ett annat mål när en nöjdförklaring lämnas gäller ett flertal formkrav för att nöjdförklaringen ska bli gällande. Den som får ta emot en nöjdförklaring ska så snart det kan ske erinra den dömde om dennes rätt att avge nöjdförklaring och upplysa honom eller henne om när och hur det kan ske. Vidare ska den som får ta emot en nöjdförklaring, den första dagen när nöjdförklaring får lämnas, fråga den dömde om han eller hon vill lämna en sådan förklaring (4 § tredje stycket). Därutöver krävs vid själva nöjdförklaringen att den som tar emot förklaringen har tillgång till domen eller ett domsbevis och att den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen avkunnades eller på annat sätt delgavs honom eller henne (4 § andra stycket). Vidare gäller att ett vittne ska finnas närvarande, att den som tar emot förklaringen ska göra en anteckning om den på domen eller domsbeviset samt att förklaringen ska skrivas under av såväl den som mottog förklaringen som den dömde och vittnet (7 §). Dessutom ska den dömde dessförinnan ha getts möjlighet att samråda med sin försvarare (4 § andra stycket). Motsvarande gäller för den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller som undergår fängelse eller på annan grund är intagen i kriminalvårdsanstalt (5 §).

För den som inte är frihetsberövad gäller att en nöjdförklaring får avges endast om den dömde överlämnar ett exemplar av domen eller ett domsbevis till den som ska ta emot förklaringen (6 § andra stycket). Någon betänketid krävs dock inte i dessa fall. Vidare gäller även i dessa fall att ett vittne ska finnas närvarande, att den som tar emot förklaringen ska göra en anteckning om den på domen eller domsbeviset samt att förklaringen ska skrivas under av såväl den som mottog förklaringen som den dömde och vittnet (7 §).

När det gäller hur verkställigheten påbörjas efter en lämnad nöjdförklaring gäller något olika regler beroende på om den dömde är frihetsberövad eller om han eller hon inte är frihetsberövad när nöjdförklaringen lämnas. Som framgår ovan innebär en nöjdförklaring enligt gällande ordning bl.a. att den dömde medger att den utdömda påföljden får verkställas. Om en dömd som inte är frihetsberövad avger nöjdförklaring inför en tjänsteman vid kriminalvårdsanstalt eller häkte, ska därför den som tar emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet (10 § tredje stycket första meningen strafftidslagen). Lämnas nöjdförklaringen inför Polismyndigheten, ska den som tar emot förklaringen se till att den dömde förpassas till kriminalvårdsanstalt (10 § tredje stycket andra meningen). För den som är frihetsberövad gäller att verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras (9 §).

I strafftidsförordningen finns kompletterande bestämmelser om bl.a. underrättelse, upplysningar och dokumentation (2 och 3 §§). Även Kriminalvården har meddelat föreskrifter och allmänna råd på området (KVFS 2011:3 FARK DomB).

Prop. 2017/18:250

83

Prop. 2017/18:250 8.2

Reglerna om nöjdförklaring förstärks och

 

förtydligas

Regeringens förslag: Möjligheten att lämna nöjdförklaring utökas genom att nöjdförklaring även ska kunna lämnas om den dömde har överklagat och tiden för att överklaga löpt ut.

En nöjdförklaring ska inte få tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Om den dömde är frihetsberövad, krävs även att han eller hon har haft betänketid till den andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. Den dömde ska om möjligt ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare. Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde. När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. En nöjdförklaring ska dokumenteras.

En nöjdförklaring ska innebära att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får laga kraft mot den dömde.

Det ska även fortsättningsvis framgå av lag att en nöjdförklaring inte får tas tillbaka.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår en något annorlunda utformning av lagtexten när det gäller den utökade möjligheten att lämna nöjdförklaring. Enligt utredningens förslag föreslås som enda förutsättning för att en nöjdförklaring ska bli bindande att den som tar emot förklaringen dessförinnan har upplyst den som vill lämna förklaringen om innebörden och verkan av en nöjdförklaring.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan ser positivt på en förändring med den inriktning som utredningen föreslår. Hovrätten för Västra Sverige ställer sig särskilt bakom förslaget om utökad möjlighet till nöjdförklaring. Även Svea hovrätt och Kriminalvården tillstyrker förslaget i sak men lämnar vissa författningstekniska synpunkter. Enligt Riksdagens ombudsmän (JO) bör de grundläggande formella kraven på en nöjdförklaring preciseras och lagfästas.

Helsingborgs tingsrätt, Kriminalvården, Sveriges advokatsamfund och Stockholms universitet anser att vissa av de nu gällande formkraven bör behållas.

Statens institutionsstyrelse anser att de förslag som lämnas om utökade möjligheter till nöjdförklaring även bör omfatta de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård.

Skälen för regeringens förslag

Möjligheten att lämna nöjdförklaring utökas

Syftet med institutet nöjdförklaring är att ge den dömde en möjlighet att, om han eller hon vill det, få påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff

redan innan en dom eller ett beslut fått laga kraft. En nöjdförklaring ger

84

därmed den dömde möjligheten att påverka sin situation och att snabbt påbörja verkställighet i anstalt.

Skälen för en dömd att vilja nöjdförklara sig kan vara flera. Ett skäl kan vara att den dömde vill uppnå sammanläggningseffekter om han eller hon har flera verkställbara domar eller beslut. Ett annat kan vara att den dömde i stället för att vistas i häkte vill komma till en anstalt. Att verkställigheten sker i anstalt ger den dömde generellt sett större möjligheter till deltagande i programverksamhet, behandling, samvaro med andra, fysisk aktivitet och annan sysselsättning. Även i andra fall kan det ligga i den dömdes intresse att få påbörja verkställigheten innan domen eller beslutet fått laga kraft.

Som regelverket är utformat i dag är möjligheten för en dömd att lämna nöjdförklaring begränsad till tiden fram till dess att överklagandetiden, inkluderat tiden för anslutningsöverklagande, går ut. Det innebär att om en dömd har överklagat, självständigt eller anslutningsvis, men sedan ångrar sig och vill börja avtjäna sitt straff, han eller hon sedan tiden för att överklaga gått ut inte längre har möjlighet att genom nöjdförklaring få påbörja verkställigheten. I stället får den dömde i en sådan situation återkalla överklagandet. Enligt praxis blir fängelsestraffet verkställbart redan samma dag som återkallelsen inkommer till domstolen och alltså utan avvaktan på att avskrivningsbeslutet med anledning av återkallelsen får laga kraft (se RÅ 1950 not Ju 23, NJA 1989 s. 382 och 1994 s. 230).

Även i det fallet att åklagaren har överklagat och den dömde anslutningsöverklagat, men åklagaren sedan har återkallat sitt överklagande, anses enligt en utvecklad praxis fängelsestraffet bli verkställbart redan innan avskrivningsbeslutet och därigenom domen eller beslutet fått laga kraft. I det fallet gäller dock att fängelsestraffet blir verkställbart först sedan beslutet om avskrivning fattats. För andra delvis snarlika fall är situationen däremot en annan. Således gäller t.ex. för det fallet att den dömdes överklagande förfallit på grund av att han eller hon inte inställt sig vid huvudförhandling i målet (se 51 kap. 21 § rättegångsbalken) att den dömde, även om han eller hon vill, inte kan påbörja verkställigheten förrän domstolens avskrivningsbeslut och därigenom också domen eller beslutet fått laga kraft. Även i det fallet domstolen, sedan en dömd efter det att hans eller hennes överklagande förfallit ansökt om målets återupptagande (51 kap. 22 § rättegångsbalken), funnit att den dömde inte haft giltigt skäl för sin utevaro, får fängelsestraffet, för det fall den dömde inte väljer att överklaga, verkställas först sedan domstolens avslagsbeslut fått laga kraft.

En grundläggande utgångspunkt är som framhålls att domstolens prövning och verkställigheten sker i så nära anslutning till brottet som möjligt. En dömd som vill börja avtjäna ett utdömt fängelsestraff bör därför utan onödiga hinder kunna göra det. Det är mot den bakgrunden angeläget att möjligheten att avge nöjdförklaring omfattar samtliga de situationer då det utifrån bestämmelsernas syfte kan finnas skäl för det. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att möjligheten att lämna en nöjdförklaring bör utökas genom att nöjdförklaring ska kunna lämnas även om den dömde har överklagat, självständigt eller anslutningsvis och tiden för att överklaga har löpt ut. En dömd som överklagat en dom eller ett beslut men sedan ångrar sig och vill börja avtjäna straffet ska alltså kunna göra det genom att lämna en nöjdförklaring. Att tiden för nöjdförklaring inte begränsas till

Prop. 2017/18:250

85

Prop. 2017/18:250 överklagandetidens utgång gör också att regelverket blir mer enhetligt och enklare att förstå och tillämpa.

De remissinstanser som uttalar sig i frågan, bl.a. JO, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Helsingborgs tingsrätt, Domstolsverket, Kriminalvården och Sveriges advokatsamfund, ställer sig bakom förslaget. Svea hovrätt lämnar dock synpunkter på lagtextens utformning och ifrågasätter om uttrycket ”avstår från att överklaga” även täcker den situationen att den dömde efter att ha överklagat ångrar sig och i stället vill avtjäna det utdömda straffet och föreslår i stället som ett lämpligare uttryckssätt att en dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff. Regeringen delar hovrättens uppfattning att lagtexten på ett tydligare sätt bör ange att nöjdförklaring ska kunna lämnas även efter det att en dom eller ett beslut har överklagats. Regeringen anser i likhet med Sveriges advokatsamfund att en utökad möjlighet till nöjdförklaring ökar den enskildes valfrihet och ger ett mer flexibelt verkställighetssystem.

Nöjdförklaringens innebörd enligt förslaget är således ett avstående från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff. Till skillnad från vad som gäller i dag innebär nöjdförklaringen alltså inte längre att den dömde medger att domen eller beslutet får verkställas omedelbart. Det innebär för den som inte är frihetsberövad när han eller hon lämnar en nöjdförklaring att han eller hon inte längre omedelbart måste börja avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt. Som framgår av tidigare avsnitt (7.2.1) har den dömde dock rätt att påbörja verkställigheten om han eller hon begär det och straffet är verkställbart (jfr regeringens förslag 5 §).

Statens institutionsstyrelse anser att de förslag som lämnas om utökade möjligheter till nöjdförklaring även bör omfatta de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård. Utredningen lämnar inga förslag i denna del och det saknas därför förutsättningar att behandla den frågan i detta lagstiftningsärende.

Formkraven förstärks och förtydligas

Syftet med nöjdförklaring är som framhålls att ge den dömde en möjlighet att få påbörja verkställigheten redan innan en dom eller ett beslut fått laga kraft. Nöjdförklaring är således ytterst något som är till för den dömde och som bygger på en från den dömdes sida frivillig och ensidig handling.

För att en nöjdförklaring enligt nuvarande ordning ska bli gällande uppställs ett flertal formkrav. Således förutsätts när det gäller den som är frihetsberövad att han eller hon så snart det kan ske ska erinras om rätten att avge nöjdförklaring och när sådan förklaring får lämnas tillfrågas om han eller hon önskar göra det. Därutöver krävs vid själva nöjdförklaringen att den som tar emot förklaringen har tillgång till domen eller ett domsbevis och att den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen avkunnades eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. Vidare gäller också att ett vittne ska finnas närvarande, att den som tar emot förklaringen ska göra en anteckning om den på domen eller domsbeviset samt att förklaringen ska skrivas under av såväl den som

86

mottog förklaringen som den dömde och vittnet. Dessutom ska den dömde dessförinnan ha getts möjlighet att samråda med sin försvarare.

Även för den som är på fri fot uppställs ett antal krav dock av delvis annan innebörd. Sålunda krävs t.ex. att den dömde vid nöjdförklaringen kan överlämna ett exemplar av domen eller ett domsbevis till den som ska ta emot förklaringen. Därtill ska också på motsvarande sätt som för den som är frihetsberövad ett vittne vara närvarande, anteckning om förklaringen göras på domen eller domsbeviset samt anteckningen underskrivas av de närvarande.

Utredningen föreslår att de i dag gällande formkraven inte längre bör finnas kvar som förutsättning för att en nöjdförklaring ska kunna lämnas med bindande verkan. Enligt utredningen bör i stället fokus riktas mot att skapa en reglering som innebär att en nöjdförklaring är bindande under förutsättning att den som har lämnat förklaringen förstått vad den inneburit. För att markera och tydliggöra vad som således bör gälla föreslår utredningen att en giltig nöjdförklaring ska föreligga endast under förutsättning att den som tar emot förklaringen innan nöjdförklaringen lämnas har upplyst den som vill lämna förklaringen om innebörden och verkan av nöjdförklaringen. Beträffande föreskrifter om sättet att lämna nöjdförklaring föreslår utredningen att sådana i fortsättningen ska regleras i förordning.

Riksdagens ombudsmän (JO), som i och för sig delar bedömningen att regelverket behöver moderniseras och struktureras, anser att den föreslagna regleringen framstår som otillräcklig och bör kompletteras i vart fall med ett krav på att den dömde inte bara fått utan också förstått lämnad information och att han eller hon haft betänketid. Vidare ifrågasätter JO utredningens avvägning mellan vad som ska regleras i lag respektive i förordning och anser att de formella kraven på nöjdförklaringens form bör preciseras i lag. Enligt JO går det inte att bortse från att de formkrav som nu föreslås tas bort även utgör ett stöd för myndigheten i dess arbete med att bedöma om en bindande nöjdförklaring föreligger. Även Kriminalvården ifrågasätter förslaget och anser att det kan uppstå svårigheter med att utifrån bestämmelsen avgöra vilka krav som ska ställas på den information som ska lämnas till den dömde och hur den ska anpassas till individens förmåga att ta till sig informationen. Kriminalvården befarar vidare att förslaget kommer att öka risken för att den dömde i efterhand menar att nöjdförklaringen inte gäller med hänvisning till att han eller hon inte fått information på ett sätt som han eller hon kunnat ta till sig eller att han eller hon befann sig i en upprörd sinnesstämning. Under alla förhållanden är det myndighetens uppfattning att kravet på betänketid bör finnas kvar som formkrav och att det bör övervägas om inte ytterligare frågor kring nöjdförklaring bör regleras i lag. Sveriges advokatsamfund anser att förfarandet när en dömd avsäger sig möjligheten till fortsatt rättslig prövning bör vara noggrant formaliserat. Det gäller beträffande tolks närvaro och att personer med erfarenhet och särskilt förordnande genomför åtgärden. Vidare bör den dömde även fortsättningsvis beredas möjlighet att diskutera saken med sin försvarare innan en nöjdförklaring lämnas. Utan sådana krav finns det enligt Sveriges advokatsamfund risk för att förslaget kan komma att leda till att den dömdes rättssäkerhet försämras, med risk för efterföljande rättsförlust. Stockholms universitet ser rättssäkerhetsrisker med att slopa kraven på

Prop. 2017/18:250

87

Prop. 2017/18:250 betänketid och att ett vittne ska finnas närvarande och anser att dessa krav därför alltjämt måste finnas kvar. Vidare framhålls att det måste vara

 

möjligt att kontrollera hur nöjdförklaringen gått till, t.ex. genom att det av

 

dokumentationen särskilt framgår hur uppdraget utförts. Helsingborgs

 

tingsrätt anser att som ytterligare formkrav bör gälla att den som tar emot

 

nöjdförklaringen i någon form har tillgång till domen, beslutet eller rättens

 

bevis om målets utgång såvitt rör den dömde (domsbevis). Tingsrätten

 

anser även att kraven på vittnes närvaro bör finnas kvar och att

 

nöjdförklaringen ska vara skriftlig.

 

I lagrådsremissen gjorde regeringen en delvis annan bedömning än

 

remissinstanserna. Således delade regeringen utredningens bedömning om

 

att som grundläggande formkrav bör gälla att fokus i fortsättningen bör

 

ligga på att den dömde innan han eller hon lämnar en nöjdförklaring förstår

 

vad en nöjdförklaring innebär och vilka konsekvenser den får för honom

 

eller henne. Som skäl för det anfördes bl.a. att regelverket inte onödigtvis

 

bör tyngas med krav som främst är att anse som rena handlingsregler för

 

sättet att lämna en nöjdförklaring. I enlighet med utredningens förslag

 

föreslogs därför att bestämmelser om sättet att lämna en nöjdförklaring i

 

fortsättningen bör regleras i förordning. Regeringen föreslog dock med

 

hänvisning till remissinstansernas synpunkter en viss skärpning av kraven

 

i förhållande till utredningens förslag. Således föreslogs att utredningens

 

förslag om att som grundläggande krav bör gälla att den som tar emot en

 

nöjdförklaring ska ha upplyst den som vill lämna förklaringen om

 

innebörden och verkan av en nöjdförklaring, skulle ersättas med ett krav

 

på att den som tar emot en nöjdförklaring på lämpligt sätt ska ha klargjort

 

innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den som vill lämna

 

förklaringen. Vidare föreslogs som ett ytterligare krav att en

 

nöjdförklaring inte får tas emot utan att domen, beslutet eller rättens bevis

 

om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis) finns tillgängligt

 

både för den som tar emot förklaringen och för den dömde.

 

Som Lagrådet framhåller kan emellertid en nöjdförklaring inte tas

 

tillbaka och verkan av förklaringen medför stora konsekvenser för den

 

dömde. Formkraven kan därför sägas utgöra konkreta och praktiskt

 

betydelsefulla beståndsdelar för att säkerställa dels att följderna av

 

nöjdförklaringen övervägts av den dömde, dels att nöjdförklaringen har

 

tillkommit på ett korrekt sätt. Enligt regeringen kan det mot den

 

bakgrunden ifrågasättas om förslaget i lagrådsremissen ger tillräckliga

 

garantier för att den dömde ges det rådrum och den information som

 

behövs för att nöjdförklaringen ska uttrycka hans eller hennes verkliga

 

vilja. I likhet med Lagrådet anser regeringen därför att förslaget i

 

lagrådsremissen bör kompletteras med ytterligare krav på betänketid,

 

samråd med försvarare, vittne och dokumentation.

 

Enligt regeringens bedömning bör som formkrav för en giltig

 

nöjdförklaring till att börja med gälla att en nöjdförklaring inte får tas emot

 

utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång

 

till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den

 

dömde (domsbevis). Det innebär att den som tar emot förklaringen i någon

 

form, t.ex. som utskrift eller elektroniskt, måste ha tillgång till domen,

 

beslutet eller rättens bevis om målets utgång såvitt rör den dömde

 

(domsbevis). Detsamma bör gälla i fråga om den som lämnar förklaringen.

88

På så sätt säkerställs att ett korrekt underlag föreligger om den dom eller

det beslut som nöjdförklaringen avser och att såväl den dömde som den som ska ta emot förklaringen har tillgång till detta underlag. En särskild fråga i sammanhanget är dock vem som ska ha ansvaret för att tillhandahålla den dom, det beslut eller domsbevis som nöjdförklaringen avser. När det gäller den som är frihetsberövad kommer det även fortsättningsvis att finnas behov av att Kriminalvården delger den dömde en dom, ett beslut eller domsbevis när ett sådant inkommer till myndigheten. Ansvaret att tillhandahålla sådant underlag bör därför när det gäller dömda som är frihetsberövade, som i dag, falla på Kriminalvården. I det fall den dömde inte är frihetsberövad bör dock tyngdpunkten för ansvaret falla på den dömde. Om den dömde i ett sådant fall inte har tillgång till det underlag som krävs när han eller hon vill lämna en nöjdförklaring, bör Kriminalvården om myndigheten inte själv har tillgång till domen, beslutet eller domsbeviset bistå den dömde genom att t.ex. hämta in domen eller beslutet från den aktuella domstolen.

Om den dömde är frihetsberövad bör dessutom, liksom i dag, krävas att han eller hon haft betänketid till den andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. I de fall domen inte har avkunnats för den dömde krävs således för att betänketiden ska börja löpa att han eller hon fått del av domen i dess helhet och inte bara ett domsbevis. Den dömde bör även under betänketiden om möjligt ges tillfälle att samråda med sin försvarare. Också detta överensstämmer med vad som gäller i dag. Genom kraven på betänketid och samråd med försvarare ges den dömde bättre förutsättningar att överväga följderna av att avge en nöjdförklaring.

För en giltig nöjdförklaring bör som ytterligare krav gälla att den som tar emot en nöjdförklaring på lämpligt sätt ska ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den som vill lämna förklaringen. Det ställer krav på att den information om innebörden och verkan av en nöjdförklaring som lämnas den dömde i varje enskilt fall är anpassad till den dömdes förutsättningar att ta emot informationen. Det ställer även krav på att den som tar emot nöjdförklaringen verkligen har förklarat för den dömde vad en nöjdförklaring innebär och vilka konsekvenser det får för honom eller henne att lämna en sådan förklaring. Det innebär att den dömde ska ha fått klart för sig dels vad reglerna om nöjdförklaring innebär, dvs. att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff inte längre kan överklagas och prövas av högre instans samt att en nöjdförklaring som lämnats inte får tas tillbaka, dels vad domen eller beslutet i relevanta delar konkret innebär för honom eller henne, t.ex. vilket eller vilka brott han eller hon dömts för, vilket eller vilka brott som ogillats, straffets längd samt eventuella förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Ansvaret för att för den dömde klargöra innebörden och verkan av en nöjdförklaring bör ligga på den som ska ta emot förklaringen. Att informationen ska vara anpassad till den dömdes förutsättningar att ta emot informationen innebär att kraven på hur informationen ska vara utformad kan skilja sig mellan olika dömda eller olika grupper av dömda. I de fall den dömde t.ex. är under 18 år eller av andra skäl har särskilda behov kan det t.ex. ställas särskilda krav på att informationen är extra tydlig. Vidare behöver i varje enskilt fall särskilt uppmärksammas om det behövs tolk eller andra hjälpmedel för att informera en dömd, det kan avse en dömd som t.ex. inte behärskar svenska, som är hörsel- eller talskadad eller har

Prop. 2017/18:250

89

Prop. 2017/18:250

90

någon form av kognitiv funktionsnedsättning. Som en grundläggande och självklar förutsättning gäller att den som ska ta emot en nöjdförklaring har den kompetens som krävs för uppgiften.

Därutöver bör även gälla att ett vittne ska närvara när en nöjdförklaring lämnas samt att en nöjdförklaring ska dokumenteras. Vittnets funktion är bl.a. att intyga att nöjdförklaringen tillkommit på ett korrekt sätt. Det innebär att vittnet bl.a. ska kunna intyga vem som lämnat nöjdförklaringen liksom att den dömde personligen lämnat förklaringen. Att en nöjdförklaring ska dokumenteras syftar till att säkerställa att nöjdförklaringen hanterats och tillkommit på ett korrekt sätt. Vad som närmare bör dokumenteras kan lämpligen regleras i förordning.

Effekterna av en nöjdförklaring

Som utredningen föreslår bör det även fortsättningsvis finnas bestämmelser i lag om effekterna av en nöjdförklaring. Det bör därför införas en bestämmelse enligt vilken det framgår att en nöjdförklaring inte får tas tillbaka. Det innebär att ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff som kommer in efter det att en nöjdförklaring har lämnats ska avvisas och inte tas upp till prövning.

En annan effekt av att den dömde lämnar en nöjdförklaring är att domen eller beslutet i den del som avser påföljden genom nöjdförklaringen får laga kraft mot den dömde (jfr NJA 1983 s. 817). Som utredningen föreslår bör den innebörden förtydligas och nu framgå direkt av lag. Det bör därför införas en bestämmelse som anger att en nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får laga kraft mot den dömde. Det betyder att för det fallet att den dömde innan han eller hon lämnar en nöjdförklaring har överklagat domen eller beslutet, domstolen inte längre har någon dom eller något beslut att pröva. Målet i den högre instansen har blivit vad som brukar kallas ett s.k. desert mål. Överklagandet bör därmed inte föranleda någon ytterligare åtgärd från domstolens sida, varför målet kan skrivas av. Har den dömde däremot klagat även på annat än den del som avser fängelsestraff, t.ex. utvisning, ska den frågan dock alltjämt bli föremål för den högre instansens prövning.

Den praktiska hanteringen vid nöjdförklaring

Som enligt nuvarande ordning bör det även finnas regler om den praktiska hanteringen vid nöjdförklaring. En grundläggande utgångspunkt bör vara att regleringen utformas så att myndigheterna ges förutsättningar att anpassa sina verksamheter till de möjligheter som den tekniska utvecklingen ger. Som JO framhåller finns det inga principiella hinder mot en sådan anpassning. De långtgående rättsverkningar som en nöjdförklaring innebär för den dömde ställer dock särskilda krav på myndigheterna när det gäller teknisk säkerhet och stabilitet samt garantier för ett rättssäkert förfarande.

Det bör även i övrigt införas bestämmelser om den praktiska hanteringen när det gäller bl.a. information, delgivning till den dömde och erinran. Vidare bör det införas bestämmelser om underrättelse till annan myndighet och närmare föreskrifter om dokumentation. När det gäller själva sättet för att lämna nöjdförklaring bör det stå varje behörig myndighet fritt att i den utsträckning formkraven medger det finna lämpliga former för hur det kan

ske. Det innebär att en nöjdförklaring bör kunna lämnas vid såväl fysisk Prop. 2017/18:250 inställelse som t.ex. över videolänk, per telefon eller genom annat tekniskt

förfarande. En förutsättning för att det ska vara möjligt att lämna en nöjdförklaring på annat sätt än genom fysisk inställelse är att myndigheten har tillgång till lämplig utrustning och skapar rutiner som uppfyller tillräckliga krav på säkerhet samt säkerställer ett rättssäkert förfarande. När det gäller sättet för hur nöjdförklaring ska lämnas bör det ankomma på den behöriga myndigheten att beakta omständigheterna i varje enskilt fall så att myndigheten, som JO framhåller, inte ställs inför problem när det gäller t.ex. identifieringen av den dömde.

Enligt regeringens bedömning är föreskrifter om detta handlingsregler för att skapa en ordnad struktur kring vad som bör gälla i fråga om sättet för att lämna en nöjdförklaring. Regeringen delar därför utredningens bedömning om att dessa förutsättningar kan regleras i förordning.

Förklaring enligt lagarna om arresteringsorder

Den som vill påskynda verkställigheten av ett beslut om överlämnande från Sverige enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder kan enligt särskilda bestämmelser i lagen om överlämnande från Sverige enligt en

europeisk

arresteringsorder

(6 kap. 4 §)

respektive

lagen

om

överlämnande från

Sverige

enligt

en

nordisk

arresteringsorder

(5 kap. 3 §),

lämna

en förklaring om

att

han eller

hon

avstår

från

överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas. Bestämmelserna har utformats med den nuvarande strafftidslagen som förebild och hänvisar uttryckligen till strafftidslagens bestämmelser om formkrav och handlingsregler när det gäller hur en sådan förklaring ska lämnas och vilka formkrav som ska gälla för att en sådan förklaring ska vara giltig. Som en följd av de ändrade regler om formkrav och handlingsregler för nöjdförklaring som nu föreslås bör därför även bestämmelserna om förklaring i de båda lagarna om arresteringsorder justeras och anpassas till de föreslagna ändringarna.

Nöjdförklaring kan inte lämnas avseende beslut och domar om överförande av straffverkställighet

Varken lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av

 

frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, lagen (1972:260)

 

om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller

 

lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

 

angående verkställighet av straff m.m. innehåller några regler om

 

nöjdförklaring. Någon möjlighet att nöjdförklara sig på ett beslut om

 

verkställighet av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd kan därför

 

inte anses finnas. I vissa fall verkställs dock inte det utländska straffet

 

direkt i Sverige utan en svensk påföljd behöver först sättas i dess ställe

 

(s.k. påföljdsomvandling eller anpassning, se t.ex. 3 kap. 12–14 §§ lagen

 

om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom

 

Europeiska unionen). I dessa fall avgörs frågan om verkställighet genom

 

dom. Även om frågan inte närmare berörs i förarbetena till nämnda lagar

 

kan inte avsikten ha varit att det ska vara möjligt att nöjdförklara sig över

 

sådana domar. I fall när påföljdsomvandling eller anpassning av den

 

utländska domen ska ske kan nämligen den stat som översänt domen först

91

 

Prop. 2017/18:250 efter det att domen om påföljdsomvandling har meddelats bedöma om verkställigheten kommer att ske på ett för den staten godtagbart sätt. Om den andra staten anser att resultatet av påföljdsomvandlingen är oacceptabelt kan den, fram till dess att verkställighet påbörjats, återkalla översändandet av den utländska domen eller intyget. Verkställbarhetsförklaringen ska då upphävas och rätten att verkställa straffet stannar hos den andra staten (3 kap. 23 § lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen). En möjlighet att nöjdförklara sig över dessa beslut och domar, och därmed möjliggöra att verkställighet kan påbörjas tidigare, skulle kunna leda till att den andra staten i praktiken berövas möjligheten att ta ställning till om överförandet av straffverkställigheten kan accepteras. En sådan ordning skulle inte vara önskvärd och möjligen även stå i strid med EU-rätten. Utredningen har inte föreslagit att någon möjlighet att nöjdförklara sig över nämnda beslut eller domar ska införas. Inte heller regeringen anser att det bör införas någon sådan möjlighet. Således framgår av förslaget till 2 § (jfr avsnitt 7.1.1) att ett utländskt fängelsestraff får verkställas här först när beslutet om verkställighet av det motsvarande utländska straffet fått laga kraft, eller i de fall beslutet om verkställighet innebär att en ny påföljd ska bestämmas genom svensk dom, när den domen fått laga kraft.

8.2.1Befogenheten att ta emot nöjdförklaring

Regeringens förslag: En nöjdförklaring får lämnas inför Kriminalvården. Om en dömd inte är frihetsberövad får en nöjdförklaring också lämnas inför Polismyndigheten.

Regeringens bedömning: Rättsmedicinalverkets befogenhet att ta emot nöjdförklaring bör flyttas över till Kriminalvården. Domstolarnas befogenhet att ta emot nöjdförklaring bör inte utökas.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen gör dock bedömningen att en dömds möjlighet att lämna nöjdförklaring inför domstol bör utvidgas till att även omfatta domar och beslut på fängelse. Enligt utredningens bedömning bör föreskrifter om behörighet att ta emot nöjdförklaring regleras i förordning.

Remissinstanserna: Göteborgs tingsrätt avstyrker förslaget om att det införs en generell möjlighet till nöjdförklaring inför domstol. Även Domstolsverket avstyrker förslaget i den delen och anser att möjligheten att lämna nöjdförklaring inför domstol ska begränsas till fall där domen avkunnas i den dömdes närvaro. Rättsmedicinalverket (RMV) välkomnar utredningens förslag om att befogenheten att ta emot nöjdförklaringar flyttas över från Rättsmedicinalverket till Kriminalvården.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Kriminalvården och Polismyndigheten bör även fortsättningsvis ges befogenhet att ta emot nöjdförklaring

De myndigheter och andra icke statliga subjekt som enligt den nuvarande strafftidslagen är behöriga att ta emot nöjdförklaring är Kriminalvården

(häkte och anstalter), Polismyndigheten, RMV (rättspsykiatriska

92

avdelningar där rättspsykiatriska undersökningar utförs) samt landstingen, kommuner och enskilda (sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård ges samt inrättning inom hälso- och sjukvården som i enlighet med avtal med staten åtagit sig att svara för att rättspsykiatriska undersökningar utförs).

Regeringen delar utredningens slutsats att Kriminalvården även fortsättningsvis bör vara behörig att ta emot nöjdförklaring. Detsamma bör gälla i fråga om Polismyndigheten, som för många dömda utgör en naturlig kontaktpunkt där frågan om nöjdförklaring kan aktualiseras. När det gäller Polismyndigheten bör behörigheten, på motsvarande sätt som i dag, begränsas till sådana fall där den dömde inte är frihetsberövad.

I lagrådsremissen delade regeringen utredningens bedömning om att föreskrifter om inför vilken myndighet nöjdförklaring kan lämnas kan regleras i förordning. Enligt Lagrådet är emellertid reglerna om behörighet att ta emot nöjdförklaring av sådan vikt att de bör tas in i lag. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkter. Bestämmelser om behörighet att ta emot nöjdförklaring bör därför införas i den nya lagen. Där bör således anges att Kriminalvården och, i vissa fall, Polismyndigheten har sådan behörighet. Det bör överlämnas åt de behöriga myndigheterna att i enlighet med respektive myndighets arbetsordning avgöra hur frågan närmare bör hanteras organisatoriskt, t.ex. inför vilken personal nöjdförklaring ska kunna lämnas. Som framhålls gäller som en grundläggande och självklar förutsättning att den som ska ta emot en nöjdförklaring har den kompetens som krävs för uppgiften.

Domstolarnas befogenhet att ta emot nöjdförklaring bör inte utökas

Nöjdförklaring kan enligt gällande regler lämnas inför domstol i fråga om domar som avser villkorlig dom eller beslut om utvisning. Utredningen föreslår att möjligheten för en dömd att lämna nöjdförklaring inför domstol ska utvidgas till att även omfatta domar eller beslut på fängelse. Enligt Helsingborgs tingsrätt bör en sådan ordning inte föranleda några större praktiska förändringar för domstolarna. Göteborgs tingsrätt å sin sida ser inget behov av att nöjdförklaring ska kunna lämnas inför domstol och avstyrker förslaget i den delen. Tingsrätten anser att det framstår som mindre lämpligt att en nöjdförklaring ska kunna ske efter avkunnande av dom, då den dömde typiskt sett behöver tid att överväga domslutet och diskutera det med sin försvarare. När det gäller kanslidomar har tingsrätten svårt att se något egentligt behov av nöjdförklaring inför domstol i mål där den dömde inte är häktad. Är den dömde häktad finns redan möjlighet för honom eller henne att nöjdförklara sig inför Kriminalvården. Domstolsverket lämnar liknande synpunkter när det gäller möjligheten att lämna nöjdförklaring inför domstol avseende kanslidomar och förordar därför en ordning där den möjligheten begränsas till fall där domen avkunnas i den dömdes närvaro.

Mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter gjorde regeringen i lagrådsremissen bedömningen att det saknades tillräckliga skäl för att införa utredningens förslag om en generell möjlighet att lämna nöjdförklaring inför domstol när det gäller domar eller beslut som avser fängelse. Det föreslogs därför att möjligheten att lämna nöjdförklaring inför domstol bör begränsas till att avse fängelsedomar som avkunnas i den dömdes närvaro. Som framgår anser regeringen emellertid i likhet med

Prop. 2017/18:250

93

Prop. 2017/18:250 Lagrådet att det föreslagna regelverket om nöjdförklaring bör kompletteras med bl.a. ett krav om betänketid i de fall en dömd är frihetsberövad när han eller hon vill lämna en nöjdförklaring. Ett krav om betänketid medför att det inte kommer att vara möjligt att avge en nöjdförklaring inför domstol i enlighet med vad som föreslås i lagrådsremissen. Regeringen delar Lagrådets bedömning om att skälen för att införa ett krav om betänketid väger tyngre än förslaget om att utöka domstolarnas befogenhet att ta emot nöjdförklaring. Domstolarnas befogenhet att ta emot nöjdförklaring bör därför inte utökas till att omfatta domar eller beslut på fängelse.

Rättsmedicinalverkets befogenhet att uppta nöjdförklaring flyttas över till Kriminalvården

Rättsmedicinalverket (RMV) har i ett tidigare lagstiftningsärende rörande förslag till ändringar i strafftidslagen framfört förslag om att myndighetens befogenhet att uppta nöjdförklaring flyttas över till Kriminalvården (Ju2012/8024/L5). Som skäl för det har RMV i huvudsak framfört att det mycket låga antal ärenden av denna typ som kan förekomma ställer oproportionerligt stora krav på myndigheten när det gäller upprätthållande och utveckling av kompetens samt administrativ hantering. Någon egentlig kartläggning av antalet nöjdförklaringsärenden inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten har inte gjorts men enligt RMV har inget sådant ärende varit aktuellt vid någon undersökningsenhet efter år 1995. Det beror enligt RMV sannolikt på att det 1995 genomfördes ändringar i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning som bl.a. innebär att vistelsetiderna vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna minskat och numera uppgår till i genomsnitt 24 dagar. Det har inte heller i övrigt framkommit något som ger anledning att tro annat än att antalet nöjdförklaringsärenden inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten även i fortsättningen kommer att vara mycket få.

Mot bakgrund av att det i praktiken sällan förekommer ärenden om nöjdförklaring vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna framstår det, som utredningen konstaterar, inte som ändamålsenligt att upprätthålla den nuvarande ordningen. Vad därefter gäller den behörighet på området som tillkommer sjukvårdsinrättningar där rättspsykiatrisk vård ges torde visserligen sannolikheten där vara något större för att ärenden om nöjdförklaring kan uppkomma än vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Å andra sidan kan även i det avseendet ifrågasättas om kraven på att upprätthålla kompetens och administration står i rimlig proportion till det antal ärenden som kan tänkas förekomma. Dessutom är behörigheten begränsad till att omfatta endast häktade personer medan behörigheten att uppta nöjdförklaring avseende en intagen i kriminalvårdsanstalt, som ges rättspsykiatrisk vård, tillkommer Kriminalvården. Som utredningen konstaterar framstår det inte heller i denna del som ändamålsenligt att i fortsättningen upprätthålla den nu gällande ordningen. I stället bör även i de fall den häktade vistas på en rättspsykiatrisk undersökningsenhet eller en sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård ges, frågan om nöjdförklaring hanteras av

94

Kriminalvården. Enligt regeringen bör därför Rättsmedicinalverkets Prop. 2017/18:250 befogenhet att ta emot nöjdförklaring flyttas över till Kriminalvården.

9

Uppskov

 

9.1

Regleringen om uppskov moderniseras och

 

 

förtydligas

 

 

 

Regeringens förslag: Regleringen om uppskov moderniseras och

 

förtydligas genom att det uttryckligen i lagen anges att även den dömdes

 

familjeförhållanden kan utgöra skäl för att bevilja uppskov samt att

 

prövningen ska omfatta samhällsskyddsintressen.

 

En dömd som är gravid eller ammar barn ska få beviljas uppskov

 

under så lång tid som anses skälig.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att uppskovstiden ska räknas från och med den

 

dag som domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får

 

verkställas. Vidare föreslår utredningen att en ansökan om uppskov inte

 

heller ska kunna beviljas om den dömde är omhändertagen enligt 26 kap.

 

22 § eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken. Utredningen

 

föreslår även att särregleringen för gravida eller ammande kvinnor tas bort.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget om att

 

bestämmelsen om uppskov moderniseras. Kammarrätten i Stockholm har

 

inga principiella invändningar mot att särregleringen för kvinna som är

 

gravid eller ammar barn tas bort men anser att det saknas en närmare

 

analys av hur förslaget förhåller sig till principen om barnets bästa. Enligt

 

Justitiekanslern (JK) och Sveriges advokatsamfund finns det skäl att

 

behålla en ventil som i undantagsfall möjliggör uppskov under längre tid

 

än ett år för kvinna som är gravid eller ammar barn. Barnombudsmannen

 

(BO) motsätter sig inte att särregleringen tas bort. BO betonar dock vikten

 

av att det sker en noggrann avvägning mellan barnets behov av anknytning

 

till sin förälder, och risken för skadliga inverkningar av miljön i anstalt, i

 

fall där möjligheten övervägs för en intagen att få ha sitt spädbarn hos sig

 

i anstalt.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande ordning gäller att

 

uppskov med verkställigheten får beviljas på ansökan av den som dömts

 

till fängelse och inte är häktad om det finns särskilda skäl med hänsyn till

 

den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildningsförhållanden eller

 

andra omständigheter. Uppskov får beviljas under viss tid, högst sex

 

månader. Finns det synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare

 

högst sex månader. Är den som ansöker om uppskov kvinna och är hon

 

gravid eller ammar barn får uppskov beviljas under tid som anses skälig,

 

dvs. utan någon angiven begränsning. Normalt beviljas uppskov inte för

 

längre tid än sex månader. Det finns dock inget som hindrar att redan i det

 

första beslutet medge uppskov under längre tid än sex månader om

 

förutsättningarna för uppskov under så lång tid är uppfyllda.

 

Uppskovstiden räknas från den dag då domen eller beslutet får verkställas

95

Prop. 2017/18:250 (12 § första stycket lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m. [strafftidslagen]). Uppskov får inte beviljas om det finns skälig anledning

 

att anta att den dömde avviker. Framkommer något som ger anledning till

 

sådant antagande sedan uppskov har beviljats ska beslutet om uppskov

 

återkallas (12 § andra stycket strafftidslagen). Vidare gäller i de fall den

 

dömde visar att han eller hon har gett in en ansökan om uppskov senast

 

den dag då han eller hon enligt föreläggande skulle ha inställt sig i

 

kriminalvårdsanstalt och uppskov inte tidigare har sökts i målet, att

 

verkställigheten ska anstå i avvaktan på Kriminalvårdens beslut (12 §

 

tredje stycket strafftidslagen). I förordningen (1974:286) om beräkning av

 

strafftid m.m. (strafftidsförordningen) ges kompletterande bestämmelser

 

om ansökningsförfarandet och om Kriminalvårdens utredningsskyldighet

 

(10 och 11 §§).

 

Enligt regeringen bör även fortsättningsvis gälla som en grundläggande

 

utgångspunkt att verkställigheten av ett fängelsestraff ska påbörjas så snart

 

som möjligt efter det att straffet är verkställbart. Det innebär att

 

möjligheten till uppskov med verkställigheten därför alltjämt bör präglas

 

av återhållsamhet.

 

Regeringen delar utredningens bedömning att de nuvarande i lagtexten

 

angivna skälen för uppskov alltjämt framstår som i allt väsentligt rimliga

 

och väl avvägda. Det gäller även i fråga om tidsfristerna om högst sex

 

månader respektive högst ett år samt beträffande styrkan i de skäl som ska

 

föreligga för att uppskov ska kunna beviljas. I likhet med utredningen

 

anser regeringen dock att regleringen behöver förtydligas och anpassas till

 

dagens förhållanden på så sätt att även den dömdes familjeförhållanden

 

som skäl för att kunna beviljas uppskov bör lyftas fram och framgå direkt

 

av lagtexten. Det är ett förtydligande som Hovrätten för Västra Sverige

 

uttryckligen ställer sig bakom. Enligt dagens förhållanden är det en inte

 

helt ovanlig situation att den dömde t.ex. är ensam vårdnadshavare och

 

tvingas ordna med tillsyn av barn inför en förestående verkställighet.

 

Redan i dag kan sådana skäl ligga till grund för uppskov. Ändringen

 

innebär således ett förtydligande av vad som redan gäller i dag och inte

 

någon ändring i sak. Sammantaget föreslås således att uppskov med

 

verkställigheten ska kunna beviljas under högst sex månader om det finns

 

särskilda skäl med hänsyn till den dömdes hälsa, familje-, arbets- eller

 

utbildningsförhållanden eller andra liknande omständigheter, eller om det

 

finns synnerliga skäl under ytterligare högst sex månader. Bestämmelsen

 

bör alltjämt vara fakultativ. Därmed ges även fortsättningsvis utrymme för

 

viss flexibilitet när det gäller att i varje enskilt fall bedöma om uppskov

 

ska beviljas eller inte. Vad det ytterst handlar om är en samlad bedömning

 

av föreliggande omständigheter där bl.a. de negativa konsekvenserna för

 

den dömde av att inte beviljas uppskov får ställas mot samhällets krav och

 

intressen. Det innebär när det gäller det senare att också s.k.

 

samhällsskyddsintressen, som t.ex. fortsatt brottsaktivitet hos den dömde

 

eller brottsofferperspektiv, bör beaktas vid prövningen av om uppskov ska

 

beviljas. Att prövningen redan i dag i viss utsträckning omfattar sådana

 

intressen kommer till uttryck i den nuvarande regleringens andra stycke.

 

Således föreskrivs där att uppskov inte får beviljas om det finns skälig

 

anledning att anta att den dömde kommer att avvika. Enligt regeringens

 

bedömning finns det skäl att modernisera och ytterligare lyfta fram

96

betydelsen av sådana intressen. Regeringen föreslår därför att det direkt av

bestämmelsen ska framgå att prövningen ska ske även mot intresset av samhällsskydd. I det avseendet föreslår regeringen till skillnad mot utredningen som ett bättre uttryckssätt att uppskov får beviljas i den utsträckning som intresset av samhällsskydd medger det. Det innebär att sådana omständigheter som t.ex. att det finns risk för att den dömde kommer att avvika eller begå brott som regel inte ska leda till att uppskov beviljas.

Utredningen lämnar vidare förslag om att den särreglering som i dag gäller för en kvinna som ansöker om uppskov och som är gravid eller ammar barn tas bort. Enligt utredningens bedömning bör en längsta tid för uppskov om sex månader respektive ett år vara tillräcklig även i dessa fall och motiverar det med att hänsyn då även tagits till den möjlighet för en intagen som finns att enligt fängelselagen (2010:610) medges att ha sitt spädbarn hos sig i anstalt, i vart fall under delar av verkställigheten.

Justitiekanslern (JK) och Sveriges advokatsamfund, som inte delar utredningens bedömning, anser att det finns skäl att även fortsättningsvis behålla en ventil som i undantagsfall möjliggör uppskov under längre tid än ett år för kvinnor som är gravida eller ammar barn. Sveriges advokatsamfund motiverar sitt ställningstagande med att skälen för förändringen inte kan anses uppväga det intrång och men som det i vissa fall kan medföra för kvinnor och barn att särregleringen avskaffas. Kammarrätten i Stockholm, som i och för sig inte motsätter sig förslaget i sak, anser att det saknas såväl en närmare motivering till förslaget som en analys av vilka konsekvenser det kan få. Vidare anser Kammarrätten i Stockholm att det närmare bör utredas bl.a. hur rättstillämparen ska förhålla sig till principen om barnets bästa när det gäller denna typ av skäl, liksom när andra familjerelaterade skäl som involverar barn, åberopas som grund för uppskov.

I lagrådsremissen föreslog regeringen i likhet med utredningen att särregleringen för gravida eller ammande kvinnor tas bort. Som skäl för det anfördes att en modern lagstiftning bör ta sin utgångspunkt i det svenska samhällets jämställda syn på kvinnor och män. Vidare anfördes att den ventil som i dag finns och som regeringen föreslår ska finnas kvar, om att uppskov kan medges under så lång tid som under ett år vid synnerliga skäl, generellt sett ger tillräckliga möjligheter att beakta omständigheter som hänför sig till den enskilde och undvika oskäliga eller olämpliga resultat. Lagrådet invänder mot detta förslag och anser inte att det har framkommit tillräckliga skäl för att slopa den särskilda bestämmelsen för gravida eller ammande kvinnor. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkter och bedömer att skälen för att ta bort särregleringen inte sammantaget uppväger de nackdelar en sådan förändring i vissa fall skulle kunna medföra för dömda som är gravida eller ammar och deras barn. Bestämmelser som tillerkänner gravida kvinnor vissa förmåner eller som i övrigt medför vissa rättsverkningar för gravida ska kunna tillämpas analogt på det sättet att den som ändrat könstillhörighet från kvinna till man också omfattas av de rättigheter som följer med att vara gravid eller att ha fött ett barn (se prop. 2012/13:107 s. 20). Enligt regeringen finns det dock – när det är fråga om att införa en bestämmelse i en ny modern lag – ett värde i att regleringen ges en könsneutral utformning som tydligt anger vilka som omfattas (jfr prop. 2017/18:121 s. 61). Som Lagrådet förordar bör särregleringen behållas

Prop. 2017/18:250

97

Prop. 2017/18:250 men den bör enligt regeringen ges en könsneutral utformning. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen utformas på så sätt att en dömd som är gravid eller ammar barn får beviljas uppskov under så lång tid som anses skälig.

När det gäller frågan om barnets bästa vill regeringen understryka vikten av att ett barnrättsperspektiv genomsyrar alla åtgärder som rör barn. Det ställer bl.a. krav på att ett barns behov och rättigheter i sin egenskap av nära anhörig till en dömd person tas tillvara. I ett enskilt fall där t.ex. familjerelaterade skäl som involverar barn åberopas som grund för uppskov bör krävas att Kriminalvården samråder med socialtjänsten (jfr prop. 2009/10:135 s. 127).

Vad därefter gäller frågan om hur tiden för uppskov bör räknas anser regeringen, till skillnad från utredningen, att uppskovstiden i stället lämpligen bör räknas från den dag då domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff är verkställbart. Vidare ska för en tillämpning av regleringen alltjämt krävas att den dömde ansöker om uppskov med verkställigheten. Detta bör framgå direkt av lagtexten.

Därutöver föreslår regeringen i likhet med utredningen som ytterligare förutsättning för att uppskov ska kunna beviljas att den dömde inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål. Till skillnad från utredningen anser emellertid regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att även ställa krav på att den dömde för att en ansökan om uppskov ska kunna beviljas inte är omhändertagen. Vad gäller frågor om t.ex. ansökningsförfarandet kan dessa lämpligen regleras i förordning.

 

9.2

Möjligheten till återkallelse utvidgas

 

 

 

Regeringens förslag: Möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov

 

utvidgas.

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i frågan ställer

 

sig bakom utredningens förslag i sak. Riksdagens ombudsmän (JO) lämnar

 

vissa författningstekniska synpunkter. Även Helsingborgs tingsrätt,

 

Kammarrätten i Stockholm och Kriminalvården lämnar sådana

 

synpunkter. Sveriges advokatsamfund framhåller att möjligheten att

 

återkalla beviljade uppskov bör användas restriktivt.

 

Skälen för regeringens förslag: En rimlig utgångspunkt är att den som

 

fått en ansökan om uppskov beviljad ska känna sig trygg med att beslutet

 

inte plötsligt ändras eller tas tillbaka. Å andra sidan bör det inte

 

förekomma att en person, som beviljats uppskov under vissa

 

förutsättningar, kan bryta mot dessa och ändå inte behöva påbörja

 

verkställigheten. Enligt nuvarande ordning gäller att om uppskov har

 

beviljats och det därefter framkommer något som ger anledning att anta att

 

den dömde kommer att avvika ska beslutet återkallas. Utredningen

 

uppmärksammar att det i praktiken förekommer att det även i andra fall

 

kan finnas skäl att återkalla ett beviljat uppskov. Således saknas i dag

 

möjlighet för Kriminalvården att återkalla ett beslut i fall där den dömde

98

t.ex. hoppar av den utbildning eller avbryter den anställning som det

meddelade uppskovet vilar på. Enligt regeringens bedömning är det inte Prop. 2017/18:250 tillfredställande att Kriminalvården i ett sådant fall inte har någon

möjlighet att återkalla beslutet. Enligt uppgift till utredningen har Kriminalvården därför för att undvika orimliga resultat anpassat sitt arbetssätt genom att myndigheten för vissa fall i stället delar upp uppskovsbesluten i flera beslut om kortare tider, t.ex. beviljas uppskov vid två tillfällen om vardera två månader i stället för vid ett tillfälle om fyra månader. Andra exempel på situationer där det också väsentligen brister i förutsättningarna och det på motsvarande sätt kan framstå som olämpligt att Kriminalvården inte har någon möjlighet att återkalla uppskovet är när en dömd sedan han eller hon beviljats uppskov förklaras häktad på grund av misstanke om ny brottslighet. Detsamma kan sägas i fråga om det fallet att en dömd sedan han eller hon beviljats uppskov lagförs för nytt brott.

Mot den bakgrunden anser regeringen, i likhet med utredningen det motiverat att i ökad utsträckning ge Kriminalvården möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov. Regleringen bör som utredningen föreslår inte längre vara tvingande utan i stället bör det överlämnas åt Kriminalvården att med hänsyn till samtliga omständigheter i varje enskilt fall bedöma om tillräckliga skäl för en återkallelse föreligger.

Som JO och Sveriges advokatsamfund framhåller bör möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov tillämpas med viss restriktivitet. Den dömdes rätt till ett förutsägbart förfarande måste väga tungt. Regeringen instämmer därför i vad bl.a. JO framhåller om att den restriktivitet som avses även bör framgå direkt av lagtexten. Det kan lämpligen komma till uttryck genom att det på sätt JO föreslår i lagtexten bl.a. anges att ett beslut om uppskov får återkallas om det väsentligen brister i de förutsättningar som legat till grund för beslutet. Därmed tydliggörs också att det är förutsättningarna som låg till grund för beslutet om uppskov som möjligheten till återkallelse ska bedömas mot.

Sammanfattningsvis föreslås således att ett beslut om uppskov får återkallas om det väsentligen brister i de förutsättningar som legat till grund för beslutet, eller den dömde lagförs för nytt brott.

9.3Hinder mot verkställighet vid ansökan om uppskov

Regeringens förslag: Bestämmelsen om hinder mot verkställighet innan en första ansökan om uppskov prövats behålls.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig tillstyrker

eller har inga invändningar mot förslaget. Enligt Kriminalvården bör det övervägas om det av lagtexten tydligare ska framgå att det är den dömde som ska visa att han eller hon har sökt uppskov. Vidare bör det enligt myndigheten övervägas om det inte i lag bör anges att för det fall den dömde inställer sig i anstalt, trots att han eller hon tidigare ansökt om uppskov, han eller hon får anses ha återkallat sin ansökan.

Skälen för regeringens förslag: I dag gäller att den dömde om han eller

hon gett in en ansökan om uppskov sist den dag då han eller hon senast

99

Prop. 2017/18:250 skulle ha inställt sig i kriminalvårdsanstalt och uppskov inte tidigare har sökts i målet, att verkställigheten ska anstå i avvaktan på Kriminalvårdens

 

beslut (12 § tredje stycket strafftidslagen).

 

Den 1 september 2013 upphävdes bestämmelsen om s.k. automatiskt

 

uppskov med verkställighet av fängelsestraff vid ansökan om nåd (prop.

 

2012/13:151, bet. 2012/13: SfU9, rskr. 2012/13:276). Som skäl för

 

förändringen angavs bl.a. att betydande förändringar i fråga om både

 

påföljdssystemet och verkställigheten av fängelse generellt sett lett till ett

 

minskat behov av nåd, att nåd söks och beviljas i endast ett relativt litet

 

antal fall per år samt att eftersom handläggningstiden för ett nådeärende

 

kan uppgå till flera månader verkställigheten med ett automatiskt uppskov

 

många gånger drar ut på tiden. En särskild fråga i sammanhanget är därför

 

om det finns skäl att genomföra en motsvarande förändring när det gäller

 

en första ansökan om uppskov hos Kriminalvården.

 

Som ovan konstateras har det differentierade påföljdssystemet och de

 

ökade möjligheterna att avtjäna fängelsestraff under alternativa former

 

även generellt sett lett till ett minskat behov av uppskov. Enligt uppgift

 

från Kriminalvården är det inte heller helt ovanligt att dömda kalkylerar

 

med möjligheten till s.k. automatiskt uppskov och därför väntar med att

 

skicka in en ansökan om uppskov till samma dag som han eller hon enligt

 

föreläggande ska inställa sig i kriminalvårdsanstalt. Det förekommer även

 

att rena okynnesansökningar ges in där inga egentliga skäl för uppskov

 

åberopas och där det huvudsakliga syftet med ansökan är att få till stånd

 

ett automatiskt uppskov med verkställigheten. Mot den bakgrunden kan

 

hävdas att även det automatiska uppskovet vid en första ansökan om

 

uppskov bör tas bort.

 

Å andra sidan finns det också, som utredningen framhåller, betydande

 

skillnader mellan ärenden om nåd och ärenden om uppskov som talar i

 

motsatt riktning. Således gäller till skillnad mot nådeärendena att det är

 

Kriminalvården själv som har kontrollen över beslut och handläggningstid

 

för ett uppskovsärende. Det innebär att i de fall där den dömdes

 

huvudsakliga syfte med en ansökan är att förhala och få verkställigheten

 

att dra ut på tiden Kriminalvården snabbt, ibland t.o.m. samma dag som

 

ansökan kom in, kan fatta beslut i saken och avslå den dömdes ansökan.

 

En annan skillnad i förhållande till nådeärendena är att möjligheten att

 

beviljas uppskov generellt sett är större än möjligheten att beviljas nåd.

 

Det innebär att genomförandet av en sådan motsvarande förändring som

 

den som genomförts beträffande nåd på uppskovsområdet riskerar att få

 

helt andra konsekvenser. Således kan med en sådan ordning en dömd

 

tvingas påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff trots att uppskov

 

skulle ha beviljats om personen inte frihetsberövats. Möjlighet saknas att

 

i sådant fall avbryta verkställigheten, annat än genom beslut om nåd. En

 

ytterligare skillnad är att Kriminalvården i ett nådeärende har möjlighet att

 

skjuta upp verkställigheten i avvaktan på regeringens beslut om nåd.

 

Motsvarande möjlighet finns inte när det gäller uppskov.

 

Sammantaget talar enligt regeringens bedömning de redovisade

 

förhållandena för att regleringen med automatiskt uppskov vid en första

 

ansökan om uppskov bör finnas kvar. I fråga om lagtextens närmare

 

utformning anser regeringen att bestämmelsen bör utformats med

 

motsvarande reglering i 11 § lagen (1994:451) om intensivövervakning

100

med elektronisk kontroll som förebild.

9.4

Bestämmelsen om hinder mot verkställighet vid Prop. 2017/18:250

 

ansökan om intensivövervakning ändras

Regeringens förslag: Hinder mot verkställighet vid ansökan om intensivövervakning ska inte gälla för längre tid än till dess att Kriminalvården prövat ansökan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot utredningens

förslag.

Skälen för regeringens förslag: Efter ansökan av en dömd kan Kriminalvården besluta att den som ska avtjäna fängelse om högst sex månader ska verkställa straffet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll (lagen [1994:451] om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Har en dömd ansökt om att få verkställa straffet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll får han eller hon enligt 11 § samma lag inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats och det finns ett beslut som fått laga kraft. Det finns dock vissa undantag. Den dömde får dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om ansökan har gjorts efter den dag han eller hon enligt föreläggande skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om den dömde tidigare har gjort en ansökan om att få undergå straffet utanför anstalt, om det är uppenbart att ansökan inte avser ett fall som avses i lagen, om det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas på grund av särskilt angivna skäl eller om den dömde är häktad.

Som nämns i avsnitt 9.3 upphävdes bestämmelsen om s.k. automatiskt uppskov vid ansökan om nåd år 2013 (prop. 2012/13:151, bet. 2012/13: SfU9, rskr. 2012/13:276). I sitt remissvar i det lagstiftningsärendet påpekade Kriminalvården att dömda, på ett sätt som lagstiftningen inte avser, utnyttjar möjligheten att ansöka om intensivövervakning för att fördröja att verkställigheten av straffet kan påbörjas och att det därför finns behov av att även se över bestämmelserna i lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Enligt Kriminalvården är det inte ovanligt att en ansökan om intensivövervakning används i det enda syftet att senarelägga inställelsetiden. Om den dömde har överklagat ett beslut om intensivövervakning ända till Högsta förvaltningsdomstolen kan det ta upp till ett år innan det finns förutsättningar att förelägga den dömde inställelse för verkställighet av straffet. Det förekommer också att dömda undanhåller sig delgivning för att på så sätt skaffa sig långa omotiverade uppskov med verkställigheten. Enligt regeringens bedömning är det inte en tillfredsställande ordning.

Som tidigare redogörs för bör som en grundläggande utgångspunkt gälla att verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff ska påbörjas så snart som möjligt efter det att straffet blivit verkställbart. Det är därför nödvändigt att iaktta återhållsamhet när det gäller uppskov med verkställighet (jfr prop. 1974:20 s. 78). Möjligheten till automatiskt uppskov med anledning av en ansökan om intensivövervakning bör därför begränsas. Enligt regeringens bedömning utgör utredningens förslag om att det automatiska

uppskovet ska begränsas till att den dömde inte får tas in i en

101

Prop. 2017/18:250 kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan Kriminalvården prövat ansökan, en rimlig och ändamålsenlig ordning.

De undantag från möjligheten till automatiskt uppskov som gäller enligt den nuvarande ordningen framstår alltjämt som ändamålsenliga och bör därför behållas.

10 Strafftidsberäkning

10.1Nuvarande reglering i huvuddrag

10.1.1Bestämmelser om beräkning av strafftid

Strafftidslagen

I lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) finns bestämmelser om både beräkning av strafftid (19 § första stycket, 20– 22 §§, 23 § första stycket och 25 §) och bestämmelser som har betydelse för sådan beräkning (18 §, 19 § andra och tredje styckena, 19 a–d §§, 23 § andra stycket, 24 och 26 §§). Dagen för strafftidens slut ska fastställas så snart det kan ske för en dömd som börjat avtjäna fängelse på viss tid (20 §). Utgångspunkten för strafftidsberäkningen är dagen för verkställighetens början. Ska den dömde enligt 19 a § eller domstols förordnande enligt 33 kap. 7 § brottsbalken eller enligt 19 § tredje stycket tillgodoräknas tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljden, ska avdrag för sådan tid ske först sedan slutdagen har beräknats (22 §).

Har avbrott skett i verkställigheten ska det antal dagar som avbrottet varat läggas till den beräknade slutdagen (23 § första stycket). Det anses inte som avbrott i verkställigheten att den som avtjänar fängelsestraff häktas med anledning av misstanke om brott (23 § andra stycket), vilket däremot en häktning på annan grund medför (18 §). Vidare finns bestämmelser om att vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) eller enligt 4 kap. 29, 29 a eller 31 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, eller vid överförande för förhör m.m. i samband med bevisinhämtning enligt 2 kap. 12 § eller 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, inte ska anses som avbrott utan räknas in i verkställigheten (19 § andra stycket första meningen). Detsamma gäller den tid som en intagen beviljas att tillfälligt vistas utanför anstalt, för t.ex. permission, särskild permission eller med anledning av beslut om en särskild utslussningsåtgärd (se 9 kap. 1 §, 10 kap. 1 eller 2 § eller 11 kap. 1 § fängelselagen), om inte särskilda skäl talar mot det (19 § andra stycket andra meningen).

Har en dömd varit intagen för verkställighet av ett fängelsestraff före den dag som anges i 19 § första stycket, får Kriminalvården förordna att tiden ska räknas in i verkställigheten (26 §).

Har villkorligt medgiven frihet förklarats helt eller delvis förverkad, ska vid beräkning av strafftiden vad som förverkats anses som nytt straff (24 §). Det gäller både förverkande som beslutats av domstol och

förverkande som beslutats av övervakningsnämnd. En korresponderande

102

bestämmelse finns i 26 kap. 23 § brottsbalken, enligt vilken detsamma ska Prop. 2017/18:250 gälla med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning.

Om flera fängelsestraff förekommer till verkställighet samtidigt ska strafftiderna sammanläggas för bestämmande av slutdagen (25 §). Detsamma ska enligt 26 kap. 8 § brottsbalken gälla vid tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning, dock med undantag av sådan tid för fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter. En förutsättning för att sammanläggning ska få ske är att det senare straffet kan börja verkställas innan den dömde frigivits.

Lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Av 12 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll framgår att strafftidslagens bestämmelser om bl.a. beräkning av strafftid med några undantag ska tillämpas även när ett fängelsestraff verkställs i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. En viss anpassning till verkställighetsformen har dock skett, bl.a. gäller att strafftiden i stället ska beräknas från den dag den dömde påbörjar verkställigheten i sin bostad (12 § andra stycket). Vidare ska inte heller strafftidslagens bestämmelse i 25 § om sammanläggning av strafftider tillämpas, om det sammanlagda straffet då kommer att överstiga sex månader. I 15 § regleras frågan om upphävande av ett beslut om verkställighet utanför anstalt. Upphävs ett sådant beslut ska den dömde överföras till kriminalvårdsanstalt för att där avtjäna resterande del av straffet (17 §). I samband med ett sådant beslut ska övervakningsnämnden fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt. Den tid verkställigheten utanför anstalt har pågått ska räknas som verkställd tid, om inte särskilda skäl talar mot det.

Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård

Vid verkställighet av sluten ungdomsvård ligger ansvaret för beräkning av strafftiden på Statens institutionsstyrelse (SiS). Vid beräkningen ska 19, 21–23 och 25 §§ strafftidslagen äga motsvarande tillämpning i fråga om den som är föremål för sluten ungdomsvård (11 § lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård).

10.1.2Bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd finns i strafftidslagen, brottsbalken, lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Därutöver finns sådana bestämmelser också inom ramen för den svenska lagstiftningen avseende internationell straffverkställighet. Ansvaret för tillgodoräknande ligger på Kriminalvården, domstolarna och Statens institutionsstyrelse (SiS).

103

Prop. 2017/18:250

104

Strafftidslagen

Bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd finns i 19 § tredje stycket och i 19 a–c §§ strafftidslagen. Grundbestämmelsen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som ägt rum i Sverige finns i 19 a §. Bestämmelsen är obligatorisk. Av bestämmelsen följer att om någon har dömts till fängelse på viss tid eller om domstol, med tillämpning av 34 kap. 3 § brottsbalken, har beslutat att sådan påföljd ska avse ytterligare brott, och den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst 24 timmar har varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, ska tiden för frihetsberövandet, till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt (första stycket). Om rätten har undanröjt en villkorlig dom eller en skyddstillsyn och i stället dömt till fängelse på viss tid, ska vad som nu sagts tillämpas, i den mån tillgodoräknande inte redan skett, även i fråga om frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn, frihetsberövande som föregått dom genom vilken beslutats att den villkorliga domen eller skyddstillsynen ska avse även ytterligare brott samt sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje stycket brottsbalken (andra stycket).

I 19 b § finns en bestämmelse om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande utomlands som föregått ett överlämnande till Sverige för straffverkställighet enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder. Bestämmelsen är obligatorisk. Det innebär att ett frihetsberövande utomlands som föregått ett överlämnande till Sverige för straffverkställighet ska tillgodoräknas. Tillgodoräknande ska ske enligt samma regler som om frihetsberövandet hade skett här i Sverige.

Enligt 19 c § gäller att en person som efter en begäran av Kriminalvården enligt 2 kap. 7 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen har frihetsberövats i en annan medlemsstat, men som därefter ändå påbörjar eller fortsätter avtjäna straffet i Sverige, vid verkställigheten i Sverige ska tillgodoräknas den tid som han eller hon till följd av Kriminalvårdens begäran varit frihetsberövad i utlandet (prop. 2014/15:29 s. 211).

I 19 d § finns bestämmelser om konkurrens på verkställighetsstadiet mellan påföljd som innebär långvarigt frihetsberövande och andra påföljder.

Brottsbalken

I 33 kap. brottsbalken finns vissa bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som domstolarna ska beakta vid bestämmande av påföljd. I 33 kap. 6 § finns bestämmelser om fakultativt tillgodoräknande. Enligt bestämmelsens första stycke får domstolen i vissa fall besluta att ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård ska anses helt verkställt genom sådant frihetsberövande som anges i 19 a § första stycket strafftidslagen som föregått domen. En förutsättning för ett sådant förordnande är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

Att frihetsberövandet varat så lång tid att tidpunkten

för villkorlig

Prop. 2017/18:250

frigivning är nära förestående eller t.o.m. överskridits är

däremot inte

 

tillräckligt för att förordna att fängelsestraffet ska anses helt verkställt. Av det andra stycket framgår att bestämmelsen i första stycket får

tillämpas när en domstol undanröjer en villkorlig dom, en skyddstillsyn, en ungdomsvård eller en ungdomstjänst och i stället dömer till fängelse eller till sluten ungdomsvård. Bestämmelsen i första stycket gäller då även vid sådana frihetsberövanden som anges i 19 a § andra stycket strafftidslagen, dvs. frihetsberövanden som föregått en sådan påföljd eller förordnande att sådan påföljd ska avse ytterligare brott liksom även omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje stycket.

Enligt bestämmelsens tredje stycke medges att domstolen även kan förordna om att böter eller ungdomstjänst ska anses helt eller delvis verkställt genom ett frihetsberövande av det slag som omfattas av första stycket och som föregått domen.

I 33 kap. 7 § finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som ägt rum utomlands. Av dessa framgår att bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd i 6 §, i 19 a § strafftidslagen och i 10 a § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård ska tillämpas av rätten i fråga om frihetsberövande som ägt rum utomlands, om inte särskilda skäl talar mot det. Det innebär att ett frihetsberövande som har ägt rum utomlands med anledning av en begäran om utlämning eller överlämnande för lagföring som huvudregel ska tillgodoräknas den som sedan döms till en frihetsberövande påföljd i Sverige (prop. 2010/11:158 s. 118). Av förarbetena till arresteringsorderlagarna framgår att tillgodoräknande i sådana fall i princip ska ske obligatoriskt i samband med frihetsberövanden som har skett i anledning av ett överlämnande till Sverige för lagföring enligt de nämnda lagarna (prop. 2003/04:7 s. 158 och 159. och prop. 2010/11:158 s. 118).

I 38 kap. 2 a § brottsbalken finns en särskild bestämmelse om möjlighet att ompröva en påföljd i vissa fall. Om domstolen i ett sådant fall undanröjer fängelse eller sluten ungdomsvård och dömer till ny påföljd av sådant slag ska den tid under vilken det tidigare straffet verkställts anses vara verkställighet av det nya straffet. Den redan verkställda tiden ska anges i rättens beslut (andra stycket).

Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård

I 10 a § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård finns en bestämmelse om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande när någon har dömts till sluten ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning av 34 kap. 3 § brottsbalken har förordnat att sådan påföljd ska avse ytterligare brott. Bestämmelsen är utformad med en hänvisning till strafftidslagens bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i 19 a–c §§ och innebär att Statens institutionsstyrelse ska pröva frågan om tillgodoräknande på samma sätt vid en dom på sluten ungdomsvård.

105

Prop. 2017/18:250

106

Lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

I 5 c § fjärde stycket lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. regleras tillgodoräknande av tid som en dömd varit frihetsberövad i Sverige, sedan han eller hon flytt hit undan straffverkställighet i ett annat nordiskt land. I bestämmelsen hänvisas till 19 a § strafftidslagen.

Lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Enligt 3 kap. 21 § lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska den tid som den dömde varit frihetsberövad i den andra staten och i Sverige med anledning av de brott som påföljden avser tillgodoräknas honom eller henne vid verkställigheten. Härmed ska avses del av påföljden som den dömde redan verkställt eller tid som han eller hon varit anhållen eller häktad i den andra staten. Vidare avses också tid som den dömde varit frihetsberövad i Sverige.

Lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

I 13 §, 25 § tredje stycket och 25 g § tredje och fjärde styckena lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid. Enligt bestämmelserna gäller att den dömde på olika sätt ska tillgodoräknas tid, bl.a. under vilken han eller hon med anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.

10.2Den praktiska hanteringen

Kriminalvården utfärdar drygt 12 000 strafftidsbeslut årligen. Ansvaret för att utfärda strafftidsbeslut är fördelat mellan verksamhetsställena (anstalter/häkten/frivård) och huvudkontoret. Ett strafftidsbeslut kan avse antingen ett initialbeslut eller ett ändringsbeslut.

Som framhålls är strafftidsberäkningen av grundläggande betydelse för verkställigheten och viktig för såväl den verkställande myndigheten som den dömde. Att fastställa dagen för strafftidens slut, villkorlig frigivning och prövotid förutsätter ofta komplicerade bedömningar. I många fall ska flera olika domar beaktas, tidigare frihetsberövanden tillgodoräknas, viss angiven tid räknas in i verkställigheten eller viss sådan tid inte räknas in i strafftiden. En felaktig beräkning av strafftiden riskerar att få som konsekvens att den dömde hålls felaktigt frihetsberövad eller att han eller hon friges för tidigt. Även med hänsyn till den enskilde beslutsfattarens ansvar är det angeläget att bestämmelserna är utformade på ett sätt som minskar riskerna för tolkningsproblem eller felaktigheter i tillämpningen. Det är också viktigt att lika fall behandlas lika.

10.3

Regelverket renodlas

Prop. 2017/18:250

Regeringens förslag: Regelverket om beräkning av strafftid renodlas. Materiella bestämmelser om inräkning av strafftid, tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd och avbrott i verkställigheten flyttas ut ur strafftidslagen och arbetas in dels i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, dels i fängelselagen och brottsbalken. Bestämmelsen om att villkorligt medgiven frihet som har förverkats ska anses som nytt straff vid beräkning av strafftid flyttas till och integreras med bestämmelsen i brottsbalken om villkorlig frigivning från en förverkad straffåterstod.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Många remissinstanser framhåller vikten av ett

 

tydligt och lättillämpat regelverk för bl.a. beräkning av strafftid och

 

tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Riksdagens ombudsmän (JO)

 

välkomnar särskilt utredningens förslag om att regelverket renodlas. Bland

 

annat Örebro tingsrätt framhåller att det är angeläget även för domstolarna

 

att regelverket är tydligt och enkelt att förstå och tillämpa. Göteborgs

 

tingsrätt instämmer i att regelverket bör renodlas men lämnar

 

författningstekniska synpunkter. Kriminalvården ifrågasätter om det är

 

ändamålsenligt att samla bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för

 

frihetsberövanden i en egen lag samt lämnar författningstekniska

 

synpunkter.

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: Som redovisas finns det i

 

strafftidslagen både bestämmelser om beräkning av strafftid

 

(beräkningsbestämmelser) och materiella bestämmelser av olika slag som

 

har betydelse för sådan beräkning (inräkning av strafftid, tillgodoräknande

 

av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd och avbrott i

 

verkställigheten). Materiella bestämmelser som har betydelse för

 

beräkning av strafftid finns också utanför strafftidslagen. I t.ex.

 

brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig frigivning (26 kap. 6–8 §§),

 

prövotid efter villkorlig frigivning (26 kap. 10 §) och tillgodoräknande av

 

tid för frihetsberövande

som verkställighet av påföljd i vissa

fall

 

(33 kap. 5–7 §§). Även

lagen om erkännande och verkställighet

av

 

frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen innehåller

 

bestämmelser om bl.a. tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som

 

verkställighet av påföljd

(3 kap. 21 §) och villkorlig frigivning (3 kap.

 

22 §).

 

 

 

Bestämmelserna om beräkning av strafftid och tillgodoräknande av tid

 

för frihetsberövande har sedan lång tid tillbaka varit föremål för

 

tolkningssvårigheter (se t.ex. 1997/98:JO1 s. 29). Problemen har sin

 

bakgrund i såväl hur regelverket är strukturerat som i hur de enskilda

 

bestämmelserna är utformade. Enligt regeringens bedömning behöver

 

regelverket därför struktureras på ett mer ändamålsenligt och

 

användarvänligt sätt. Det behöver även reformeras i syfte att åstadkomma

 

ett mer konsekvent och heltäckande system samt anpassas till dagens

 

förhållanden. Det finns även ett behov av tydligare utformade

 

bestämmelser som är lättare att förstå och tillämpa.

 

 

De flesta remissinstanser framhåller betydelsen av att sådana

 

förändringar genomförs. Örebro tingsrätt framhåller att det även

för

107

Prop. 2017/18:250 domstolarnas vidkommande framstår som angeläget med ett tydligt och lättillämpat regelverk för beräkning av strafftid och tillgodoräknande av

 

tid för frihetsberövande. Regeringen återkommer till frågan om hur

 

regelverket i sak bör reformeras och utformas, se avsnitt 10.5 och 10.10.

 

Nedan behandlas frågan om hur regelverket bör struktureras.

 

 

När det gäller frågan om hur regelverket bör struktureras kan olika

 

alternativ övervägas. Å ena sidan kan det som Kriminalvården anför

 

ifrågasättas om det lämpligaste inte är att i större utsträckning än i dag

 

samla både beräkningsbestämmelser och materiella bestämmelser av

 

central betydelse för beräkningen av strafftid i strafftidslagen. Inte minst

 

när det gäller brottsbalkens bestämmelser om villkorlig frigivning och

 

prövotid efter villkorlig frigivning kan en sådan ordning vid en första

 

anblick tyckas rimlig. Å andra sidan måste bestämmelserna i brottsbalken

 

ses utifrån den struktur och systematik kring vilken brottsbalkens kapitel

 

om påföljderna är uppbyggda. Att med det perspektivet i endast begränsad

 

utsträckning bryta ut och flytta över vissa s.k. verkställighetsbestämmelser

 

till strafftidslagen framstår, som utredningen konstaterar, inte som

 

lämpligt. Inte heller när det gäller brottsbalkens bestämmelser om

 

tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd

 

i vissa fall, framstår en sådan ordning i alla delar som lämplig. Således har

 

t.ex. den nuvarande

bestämmelsen

i

33 kap. 6 § brottsbalken

om

 

tillgodoräknande av tid för frihetsberövande betydelse endast för

 

påföljdsfrågan och innebär att domstolen ges möjlighet att vid

 

bestämmande av påföljden beakta sådan tid. Det kan även nämnas att

 

bestämmelsen också är tillämplig i förhållande till andra påföljder än

 

fängelse, nämligen sluten ungdomsvård, böter och ungdomstjänst. Mot

 

den bakgrunden instämmer regeringen i utredningens bedömning om att

 

det inte framstår som en lämplig ordning att strukturera regelverket på sätt

 

som nu övervägts. I stället anser regeringen i likhet med utredningen att

 

en nödvändig förutsättning för att regelverket ska kunna struktureras på ett

 

mer ändamålsenligt och användarvänligt sätt är att strafftidslagen renodlas

 

på så sätt att strafftidslagen reglerar förutsättningarna för

 

strafftidsberäkningen medan materiella bestämmelser som påverkar

 

beräkningen genomgående regleras i annan författning.

 

 

En sådan renodling av strafftidslagen som utredningen föreslår, innebär

 

att de nuvarande materiella bestämmelserna om inräkning av strafftid

 

(19 § andra stycket), tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som

 

verkställighet av påföljd (19 § tredje

stycket, 19 a–c och 26 §§)

och

 

avbrott i verkställigheten (18 § och 23 § andra stycket) flyttas ut ur

 

strafftidslagen.

 

 

 

 

 

Även när det gäller var dessa bestämmelser bör placeras kan olika

 

alternativ övervägas. Bestämmelserna om inräkning av strafftid och

 

avbrott i verkställigheten har med hänsyn till sitt innehåll ett naturligt och

 

nära samband med regelverket i fängelselagen. En ändamålsenlig ordning

 

är därför som utredningen föreslår att dessa bestämmelser flyttas till

 

fängelselagen. Regeringen återkommer till det i avsnitt 10.8 och 10.9.

 

 

När det gäller placeringen av bestämmelserna om tillgodoräknande av

 

tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd är placeringen inte

 

lika självklar. Vid såväl placeringen av dessa bestämmelser som vid deras

 

utformning bör behovet av att komma till rätta med de tolknings- och

108

tillämpningssvårigheter

som finns i

nuvarande ordning beaktas. Ett

alternativ är att som Göteborgs tingsrätt förordar placera bestämmelserna i brottsbalken, t.ex. i 33 kap. Det skulle delvis stämma överens med den ordning som gällde innan ansvaret för tillgodoräknande enligt den nuvarande bestämmelsen i 19 a § strafftidslagen flyttades över från domstol till Kriminalvården. Å andra sidan kan en sådan placering samtidigt ifrågasättas när det gäller t.ex. tillgodoräknande av tid för frihetsberövande vid verkställighet i Sverige av utländska domar, som får anses ha begränsad koppling till brottsbalken. Mot den bakgrunden och med hänsyn till vad som ovan anförs om att inte heller alternativet att samla bestämmelserna i strafftidslagen är ett lämpligt alternativ, anser regeringen i likhet med utredningen att den mest ändamålsenliga ordningen är att bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd hanteras samlat i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Till skillnad från Göteborgs tingsrätt och Kriminalvården anser regeringen således att även regleringen i 33 kap. 6 § brottsbalken, om domstolens möjlighet att i vissa fall förordna att ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård ska anses helt verkställt genom frihetsberövandet, bör inarbetas i den nya lagen. Att som Göteborgs tingsrätt och Kriminalvården förordar behålla endast den regleringen i brottsbalken framstår inte som ett lämpligt sätt att strukturera regelverket på. Regeringen återkommer till förslaget om en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i avsnitt 10.10.

Av samma skäl som anförts för att flytta ut bestämmelserna om bl.a. inräkning av strafftid ur strafftidslagen, anser regeringen i likhet med utredningen, att även bestämmelsen i 24 § strafftidslagen om att villkorligt medgiven frihet som förklarats helt eller delvis förverkad ska ses som nytt straff vid beräkning av strafftiden bör flyttas ut ur strafftidslagen. Med hänsyn till bestämmelsens nära samband med den i 26 kap. 23 § brottsbalken korresponderande bestämmelsen bör den, som utredningen föreslår, flyttas till brottsbalken och integreras med den bestämmelsen. Lagtexten bör därför i enlighet med utredningens förslag justeras så att det i fortsättningen blir tydligt att förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad ska vad som förverkats anses som nytt fängelsestraff vid beräkning av strafftid. Med hänsyn till att det redan av strafftidslagen och lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande framgår att dessa lagar är tillämpliga på alla fängelsestraff, även sådana som efter förverkande av villkorligt medgiven frihet ska avtjänas av den dömde, saknas behov av att som utredningen föreslår ytterligare förtydliga det i bestämmelsen (26 kap 23 §).

Vad därefter gäller bestämmelsen i 19 d § i strafftidslagen om konkurrens på verkställighetsstadiet mellan påföljd som innebär långvarigt frihetsberövande och andra påföljder talar den föreslagna renodlingen av strafftidslagen för att även den bör flyttas ut ur strafftidslagen. Trots det anfördes i lagrådsremissen som skäl för att inte flytta regleringen att bestämmelsen efter överväganden (prop. 2015/16:151) nyligen flyttats från brottsbalken till strafftidslagen. Som Lagrådet anför är det emellertid nu fråga om att införa en ny strafftidslag med delvis annan systematik än den tidigare lagen. Till skillnad mot vad som angavs i lagrådsremissen anser regeringen därför, i likhet med Lagrådet, att det saknas skäl att inte nu flytta bestämmelsen till brottsbalken, där den enligt vad som framgår

Prop. 2017/18:250

109

Prop. 2017/18:250 av remissen bör vara placerad. Regeringen föreslår således att bestämmelsen flyttas till 26 kap. brottsbalken.

Sammantaget anser regeringen att en mer ändamålsenlig och användarvänlig struktur för regleringen om beräkning av strafftid bäst uppnås genom att strafftidslagen renodlas på så sätt att strafftidslagen reglerar förutsättningarna för strafftidsberäkningen medan materiella bestämmelser som påverkar beräkningen regleras i annan författning. Bestämmelserna om inräkning av strafftid och avbrott i verkställigheten bör flyttas över till fängelselagen. Bestämmelserna om tillgodoräknande av tid bör hanteras samlat i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Genom att lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård hänvisar till vissa bestämmelser om beräkning av strafftid i den nuvarande strafftidslagen och hänvisning till motsvarande bestämmelser i den nya lagen även fortsättningsvis bör ske, kommer de förslag som lämnas i det följande även att bli tillämpliga vid verkställighet av sluten ungdomsvård. Förslagen påverkar därmed den strafftidsberäkning som Statens institutionsstyrelse ansvarar för beträffande sluten ungdomsvård. Detsamma gäller i fråga om verkställighet av fängelse som sker i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Även i det fallet blir den nya strafftidslagens bestämmelser om beräkning av strafftid genom hänvisningar i lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll tillämpliga vid sådan verkställighet.

10.4Tidpunkten för strafftidens början

 

Regeringens förslag: Vid beräkning av strafftiden ska som huvudregel

 

strafftiden beräknas från och med den dag fängelsestraffet är

 

verkställbart och den dömde av den anledningen berövas friheten eller

 

han eller hon berövas friheten eller redan är berövad friheten som

 

häktad

eller omhändertagen

enligt

26 kap. 22 § första

stycket eller

 

28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken.

 

 

Strafftiden ska beräknas till och med den dag den dömde blir frigiven.

 

Om ett fängelsestraff redan har avtjänats före det att domen eller

 

beslutet blivit verkställbart, ska tidpunkten för strafftidens början i

 

stället anses vara den dag när domen eller beslutet i den del som avser

 

fängelsestraff fått laga kraft.

 

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock en något annorlunda utformning av lagtexten.

 

Vidare föreslår utredningen att tidpunkten för strafftidens början i de fall

 

den dömde redan har avtjänat ett fängelsestraff genom tidigare

 

frihetsberövanden i stället ska anses vara den dag när domen eller beslutet

 

i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde.

 

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan ansluter

 

sig till utredningens förslag. Svea hovrätt anser dock att det finns skäl att

 

närmare överväga hur de straffprocessuella tvångsmedlen i form av

 

frihetsberövanden förhåller sig till förslaget om tidpunkten för strafftidens

 

början.

Hovrätten lämnar

även

författningstekniska

synpunkter.

110

Kriminalvården anser att det finns en risk för att tillämpningen inte blir

enhetlig i fråga om vid vilken tidpunkt strafftiden ska anses börja i de fall

Prop. 2017/18:250

den dömde inte är frihetsberövad men begärd förpassad och inledningsvis

 

omhändertas på annan grund.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Tidpunkten för strafftidens början

 

I dag gäller som utgångspunkt att strafftidsberäkningen utgår från den dag

 

den dömde påbörjar eller får anses påbörja verkställigheten av straffet. En

 

grundläggande fråga för beräkning av strafftid är därför vid vilken tidpunkt

 

verkställigheten ska anses ta sin början i de olika situationer som kan

 

uppkomma. I dag gäller enligt 19 § första stycket strafftidslagen att

 

strafftiden, när den dömde är frihetsberövad i form av häktad,

 

omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller på

 

annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt, ska räknas från den dag då

 

domen eller beslutet får verkställas. För den som inte är frihetsberövad när

 

verkställigheten ska inledas gäller att strafftiden räknas från den dag då

 

den dömde enligt 10 § strafftidslagen tas in i häkte eller

 

kriminalvårdsanstalt eller omhändertas av Polismyndigheten för

 

förpassning. Den omständigheten att strafftiden räknas från viss dag

 

innebär att dagen då verkställigheten påbörjas inte räknas in i

 

verkställighetstiden.

 

Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att det är både

 

rimligt och logiskt att utgångspunkten för strafftidsberäkningen är den dag

 

den dömde påbörjar eller får anses påbörja verkställigheten av straffet och

 

att det därför bör gälla även fortsättningsvis. Regleringen bör dock som

 

utredningen föreslår ges en flexiblare och mer ändamålsenlig utformning.

 

I den nuvarande regleringen anges i detalj från vilken dag strafftiden ska

 

räknas i olika situationer, vilket å ena sidan kan sägas bidra till tydlighet,

 

men å andra sidan riskerar att leda till att vissa situationer inte omfattas.

 

Således omfattar den nuvarande regleringen t.ex. inte vad som ska gälla i

 

fråga om strafftidens början vid vissa fall av överförande av en dömd till

 

Sverige för straffverkställighet. I ett fall när reglering saknas finns med

 

nuvarande ordning inte någon generell princip att falla tillbaka på vilket

 

ger upphov till otydlighet och osäkerhet i tillämpningen. Regeringen anser

 

därför i likhet med utredningen som en mer ändamålsenlig ordning att

 

bestämmelserna om tidpunkten för strafftidens början bör utformas i mer

 

generella termer.

 

Utredningen föreslår att vid beräkning av strafftiden ska tidpunkten för

 

strafftidens början anses vara den dag då fängelsestraffet får verkställas

 

och den dömde av den anledningen berövas friheten. Med uttrycket

 

”fängelsestraffet får verkställas” avses som grundförutsättning för att

 

strafftiden ska börja löpa bl.a. att fängelsestraffet är verkställbart. Det

 

innebär att det avgörande för tidpunkten enligt utredningens förslag blir

 

när den dömde av den anledningen, dvs. för att verkställa fängelsestraffet,

 

berövas friheten, eller när den dömde redan är berövad friheten den dag

 

fängelsestraffet får verkställas.

 

Svea hovrätt, som i och för sig inte har några principiella invändningar

 

mot utredningens förslag om förändringar i fråga om strafftidens början,

 

anser att lagtexten behöver förtydligas. Hovrätten hänvisar till betänkandet

 

där det framgår att regleringen ska omfatta inte bara det fall då en person

111

Prop. 2017/18:250 som döms och som inte är frihetsberövad berövas friheten för att verkställa ett utdömt fängelsestraff utan också det fall då en person som tidigare dömts till ett fängelsestraff blir frihetsberövad i ett annat mål. I sistnämnda fall får enligt betänkandet den dömde i samma stund som han eller hon frihetsberövas, anses berövad friheten för att påbörja verkställigheten av det verkställbara fängelsestraffet. Enligt hovrättens mening är en sådan tolkning svårförenlig med lagtextens ordalydelse, varför en alternativ utformning bör övervägas.

Regeringen instämmer i de synpunkter som Svea hovrätt för fram och delar bedömningen att bestämmelsen bör förtydligas så att det direkt av lagtexten framgår vad som bör gälla ifråga om tidpunkten för strafftidens början också för det fall då en dömd som har en verkställbar dom eller ett verkställbart beslut berövas friheten eller redan är berövad friheten i ett annat mål. Regeringen föreslår därför att vid beräkning av strafftiden ska tidpunkten för strafftidens början vara den dag då fängelsestraffet är verkställbart och den dömde av den anledningen berövas friheten, eller han eller hon berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken. Med en sådan utformning skapas alltjämt det utrymme för flexibilitet som regeringen anser angeläget samtidigt som bestämmelsen ges en tydligare och mer användarvänlig utformning.

Med att fängelsestraffet är verkställbart avses som en grundförutsättning för att strafftiden ska börja löpa att domen eller beslutet ska ha fått laga kraft eller på annan grund vara verkställbart mot den dömde. Det innebär vidare att eventuella hinder mot verkställighet ska vara undanröjda, att påföljdspreskription inte har inträtt samt att det finns tid kvar att avtjäna (jfr avsnitt 7.1.1). Därtill förutsätts också antingen att den dömde av den anledningen, dvs. för att verkställa fängelsestraffet berövas friheten, eller att den dömde berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen (enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken).

Hur ska strafftiden beräknas?

En särskild fråga i sammanhanget gäller hur strafftiden bör beräknas. Enligt nuvarande ordning gäller som framgått att tiden ska beräknas från och inte från och med dagen för strafftidens början. Det innebär att dagen för strafftidens början inte räknas in i den tid som den dömde ska avtjäna. Utredningen har uppmärksammat att det leder till olika resultat beroende på om den dömde är häktad eller om han eller hon inte är frihetsberövad när fängelsestraffet blir verkställbart. Är den dömde häktad när verkställigheten påbörjas får han eller hon nämligen även tillgodoräkna sig dagen för strafftidens början som verkställighet av straffet, vilket däremot inte blir fallet för den som inte är frihetsberövad när verkställigheten påbörjas. Regeringen delar utredningens bedömning att en sådan ordning kan ifrågasättas. Som utredningen föreslår bör i stället gälla att strafftiden beräknas från och med dagen för strafftidens början till och med dagen för frigivning. Det innebär att både den dag som den dömde börjar avtjäna ett fängelsestraff och den dag som den dömde blir frigiven i fortsättningen ska räknas in i strafftiden. I lagrådsremissen gjorde regeringen den

bedömningen att vad som nu sagts om hur strafftiden närmare ska räkans

112

kan regleras i förordning. Som Lagrådet anför är emellertid bestämmelserna om vilka dagar som strafftiden börjar respektive slutar av central betydelse för den tid den dömde ska vara frihetsberövad. En sådan reglering bör därför som Lagrådet förordar tas in i lag. Regeringen godtar Lagrådets förslag till utformning av bestämmelsen (17 §).

Mot bakgrund av vad som nu sagts bör enligt regeringen motsvarande beräkningssätt gälla vid verkställighet av fängelse i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Det föreslås därför att 12 § andra stycket lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll ändras så att det även där framgår att strafftiden ska räknas från och med den dag den dömde påbörjar verkställigheten i sin bostad.

Den närmare innebörden av bestämmelsen

Förslaget innebär att frågan om när den dömde påbörjar eller ska anses påbörja verkställigheten på motsvarande sätt som i dag kommer att styras av olika faktorer beroende på den situation som avses. Är den dömde inte frihetsberövad blir det avgörande för tidpunkten för strafftidens början när han eller hon, oavsett om det sker efter egen inställelse eller efter föreläggande, tas in i ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt för att verkställa straffet. Är den dömde inte frihetsberövad men har han eller hon inte följt eller inte kunnat nås av ett föreläggande om inställelse och är han eller hon därför begärd förpassad, blir i stället den avgörande tidpunkten när den dömde omhändertas av Polismyndigheten för förpassning till häkte eller kriminalvårdsanstalt. Den dömde får i en sådan situation redan i samband med omhändertagandet anses berövas friheten för att verkställa straffet. Har omhändertagandet däremot inledningsvis skett av annan anledning än för förpassning, t.ex. på grund av misstanke om nya brott eller enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. blir saken en annan. I ett sådant fall blir i stället den avgörande tidpunkten för strafftidens början när en kontroll visar att den dömde är begärd förpassad. Först då får den dömde anses berövas friheten för att verkställa straffet. Som Kriminalvården anför ställer det krav på att Polismyndigheten har väl utvecklade rutiner för att vid ett omhändertagande såväl kontrollera om den omhändertagne är begärd förpassad som att dokumentera tidpunkten för kontrollen. Redan i dag ingår i Polismyndighetens rutiner att vid ett omhändertagande kontrollera om den omhändertagne är begärd förpassad eller efterlyst för verkställighet av fängelsestraff. Det bör emellertid förtydligas och föreskrivas att Polismyndigheten i dessa fall även ska dokumentera och informera Kriminalvården om tidpunkten för kontrollen. Bestämmelser om sådant innehåll kan lämpligen meddelas i förordning. Det bör särskilt framhållas att i de fall där arrestverksamhet bedrivs av Kriminalvården, myndigheten självständigt bör kontrollera om den omhändertagne är begärd förpassad eller efterlyst för verkställighet av fängelsestraff.

Är den dömde redan frihetsberövad som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken blir i stället den avgörande tidpunkten den dag som fängelsestraffet är verkställbart. Det gäller oavsett om den dömde är häktad eller omhändertagen i samma mål som fängelsestraffet meddelas eller i ett annat mål än det i vilket fängelsestraffet meddelas. Även i det

Prop. 2017/18:250

113

Prop. 2017/18:250 fallet det visar sig att någon som häktas eller omhändertas redan har ett fängelsestraff som är verkställbart från ett annat mål ska verkställigheten

 

påbörjas omedelbart där den dömde förvaras (se avsnitt 7.2.3). Det innebär

 

att den avgörande tidpunkten för strafftidens början i ett sådant fall blir

 

den dag som beslutet om häktning eller omhändertagande fattas eller i

 

förekommande fall verkställs (t.ex. en övervakningsnämnds beslut om

 

omhändertagande enligt 26 kap. 22 § första stycket brottsbalken kan fattas

 

vid ett tillfälle medan själva verkställigheten av omhändertagandet inte

 

sker förrän en tid därefter). Som Svea hovrätt påtalar bekräftar det nu

 

sagda sambandet som finns mellan å ena sidan regler om verkställighet av

 

straff och tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och å andra sidan

 

regler om straffprocessuella tvångsmedel i form av frihetsberövanden.

 

Mot bakgrund av att tidpunkten för strafftidens början ligger i omedelbar

 

anslutning till t.ex. ett häktningsbeslut anser hovrätten att det finns skäl att

 

närmare överväga om förslaget innebär en förändring för domstolarna när

 

det gäller hanteringen av häktningsfrågor ställt i relation till eventuella

 

straffverkställigheter. Regeringen kan i den delen förtydliga att förslaget i

 

det avseendet inte innebär någon förändring. Det är även fortsättningsvis

 

Kriminalvården som ansvarar för att verkställigheten av ett fängelsestraff

 

påbörjas omedelbart i de fall den dömde berövas friheten eller redan är

 

berövad friheten på sätt som här avses (jfr avsnitt 7.2.3). I t.ex. ett fall där

 

en dömd som häktas eller redan är häktad i ett mål påbörjar

 

verkställigheten av ett i annat mål utdömt fängelsestraff kommer

 

Kriminalvården även fortsättningsvis att behöva underrätta domstolen om

 

att verkställigheten påbörjats. Domstolen har sedan att ta ställning till hur

 

frågan om häktning fortsättningsvis ska hanteras. Bestämmelser om sådan

 

uppgiftsskyldighet för Kriminalvården kan lämpligen meddelas i

 

förordning.

 

Vid överförande av en dömd till Sverige för straffverkställighet av en

 

utländsk dom eller ett utländskt beslut gäller som huvudregel att

 

verkställigheten i princip helt ska följa de svenska reglerna (jfr avsnitt 12).

 

Som utgångspunkt bör därför gälla att bestämmelsen tillämpas även i dessa

 

fall. Är den dömde inte frihetsberövad bör på motsvarande sätt som vid

 

verkställighet av en svensk dom det avgörande för tidpunkten för

 

strafftidens början vara den dag som den dömde genom egen inställelse

 

eller efter föreläggande om inställelse tas in i häkte eller

 

kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. När det gäller

 

överförande av en dömd till Sverige för straffverkställighet av ett

 

frihetsstraff gäller dock i de flesta fall att den dömde innan verkställigheten

 

kan fortsätta eller påbörjas i Sverige behöver transporteras från den andra

 

staten till Sverige. I sådant fall bör det avgörande för tidpunkten för

 

strafftidens början vara när den dömde anländer svenskt territorium och

 

han eller hon för att fortsätta eller påbörja verkställigheten här berövas

 

friheten eller här får anses berövas friheten (dvs. i de fall den dömde redan

 

är berövad friheten när han eller hon anländer svenskt territorium) för

 

vidare transport till häkte eller kriminalvårdsanstalt.

 

Den grundläggande utgångspunkten om att en utländsk dom i princip

 

helt ska följa de svenska reglerna gäller dock inte undantagslöst. För

 

frågan om tidpunkten för strafftidens början gäller i det nordiska

 

samarbetet att strafftiden räknas från verkställighetens början i det andra

114

landet om verkställigheten har påbörjats (se 7 § andra stycket lagen om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående Prop. 2017/18:250 verkställighet av straff m.m.). Eftersom det nordiska samarbetet bygger på

lagharmonisering som innebär att de nordiska staterna i stort sett har likalydande lagar gällande överförande av straffverkställighet (SOU 2013:21 s. 167) saknas enligt regeringens bedömning tillräckliga skäl för att i detta sammanhang anpassa regelverket till det svenska systemet. Vad som följer av 7 § andra stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. bör således gälla även i fortsättningen. Av regleringen om tidpunkten för strafftidens början och slut bör därför framgå att vad som sägs i den ska gälla för det fall annat inte framgår av särskilda bestämmelser.

Vidare finns särskilda bestämmelser om strafftidens början i 12 § andra stycket lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Regleringen innebär att tidpunkten för strafftidens början i sådana fall tar sin utgångspunkt i den dag verkställigheten påbörjas i den dömdes bostad.

Bestämmelserna om tidpunkten för strafftidens början och slut blir genom hänvisning i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård tillämpliga även vid verkställighet av sluten ungdomsvård. Bestämmelserna gäller dock endast i tillämpliga delar. För den som verkställer sluten ungdomsvård gäller enligt 10 § sluten ungdomsvård, att om han eller hon när domen får verkställas är häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, verkställigheten påbörjas omedelbart. Av kommentarerna till bestämmelsen framgår att regleringen torde avse den situationen att den unge är häktad i det mål där påföljden ska verkställas (jfr Zeteo, Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, 10 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård). Är den unge häktad i ett annat mål torde därför bestämmelsen inte vara tillämplig. En motsvarighet till den bestämmelse som föreslås om att verkställigheten ska påbörjas omedelbart där den dömde förvaras, även om den dömde är häktad i ett annat mål, saknas således i lagen om sluten ungdomsvård.

Tidpunkten för strafftidens början när fängelsestraffet redan har avtjänats genom tidigare frihetsberövanden

Det förekommer att ett fängelsestraff med anledning av tidigare frihetsberövanden redan har avtjänats före det att domen eller beslutet har meddelats eller efter det att domen eller beslutet har meddelats men före det att domen eller beslutet blivit verkställbart mot den dömde. I sådana fall meddelas ett särskilt strafftidsbeslut i efterhand när domen eller beslutet fått laga kraft. Som exempel kan nämnas ett fall där en person som inte är frihetsberövad döms i tingsrätt till ett kortare fängelsestraff samt domstolen undanröjer en tidigare dom på skyddstillsyn och den dömde i samband med den skyddstillsynsdom som undanröjs varit frihetsberövad under en tid som motsvarar eller överstiger den tid den dömde skulle ha avtjänat med anledning av domen till fängelse. I ett sådant fall finns det vid strafftidsberäkningen inte någon dag för verkställighetens början att utgå ifrån eftersom tiden redan har avtjänats. I dag görs strafftidsberäkningen i dessa fall med utgångspunkt antingen i anhållningsdagen (datumet för första dagen av det närmast föregående

frihetsberövandet) eller beroende på omständigheterna dagen för laga kraft

115

Prop. 2017/18:250 (t.ex. när frihetsberövandet föregått en undanröjd skyddstillsyn eller villkorlig dom och ligger långt tillbaka i tiden).

Att det, som utredningen konstaterar, helt saknas en reglering om utgångspunkten för strafftidsberäkningen i de fall ett fängelsestraff redan har avtjänats med anledning av tidigare frihetsberövande är självklart inte en tillfredsställande ordning. Avsaknaden av en sådan reglering är särskilt problematisk med hänsyn till att den tidpunkten i sin tur blir avgörande för fastställandet av dag för t.ex. fullgjord verkställighet eller villkorlig frigivning och prövotid. Som utredningen föreslår bör därför frågan nu bli föremål för lagreglering.

Enligt regeringens bedömning bör strafftidsberäkningen i dessa fall ta sin utgångspunkt i tidpunkten för laga kraft, dvs. den dag då fängelsestraffet fått laga kraft både i förhållande till den dömde och i förhållande till åklagaren och målsäganden. Det är också den ordning som i huvudsak tillämpas i dag. En sådan ordning är också förenlig med systemet med villkorlig frigivning. Det innebär t.ex. att en dömd i ett sådant fall, trots att han eller hon rent faktiskt frigivits vid en tidigare tidpunkt, kommer att anses som villkorligt frigiven från fängelsestraffet först den dag när straffet får laga kraft. Därmed kommer också prövotiden att börja löpa först den dagen. Det innebär t.ex. att för det fall en dömd begår nya brott sedan han eller hon frigivits men innan han eller hon är att anse som villkorligt frigiven från straffet, det saknas lagliga förutsättningar att i samband med lagföring för de nya brotten förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Det följer av att det under den perioden inte löper någon prövotid.

Sammantaget föreslår regeringen således att om ett fängelsestraff redan har avtjänats genom tidigare frihetsberövanden tidpunkten för strafftidens början i stället ska anses vara den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraffet fått laga kraft. Med en sådan ordning uppnås en större överensstämmelse med det regelverk som systemet med villkorlig frigivning vilar på och negativa konsekvenser undviks, vilket i sin tur bidrar till ökad rättssäkerhet för den dömde.

 

10.5

Beräkningsgrunder

 

 

 

Regeringens förslag: Beräkning av strafftid ska göras enbart i dagar.

 

Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar så att med

 

en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem

 

dagar.

 

 

Om flera fängelsestraff på viss tid verkställs samtidigt, ska den

 

sammanlagda fängelsetiden i dagar läggas till grund för beräkningen av

 

strafftiden.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att beräkningssystemet ska utformas med en

 

omräkningsregel enligt vilken ett fängelsestraff i månader eller år ska

 

omräknas till dagar så att med en månad ska avses 30 dagar och med ett år

 

360 dagar.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot utredningens

116

förslag

om att strafftiden ska beräknas enbart i dagar. Riksdagens

ombudsmän (JO), Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs tingsrätt Prop. 2017/18:250 ställer sig särskilt bakom det förslaget. Svea hovrätt som också är positiv

till förslaget ifrågasätter dock om det är en lämplig ordning att använda en omräkningsregel som innebär att den verkliga strafftiden tillåts avvika i så hög utsträckning från den strafftid som angetts i domen och efterfrågar en alternativ lösning för de långa fängelsestraffen. Helsingborgs tingsrätt föreslår att det i brottsbalken införs en legaldefinition som motsvarar utredningens förslag om att med en månad avses 30 dagar och ett år 360 dagar. Kriminalvården har förståelse för den beräkningsmodell som utredningen föreslår men anser att vissa följdproblem som en sådan modell medför inte fullt ut har analyserats. Vidare går det enligt myndigheten att argumentera för att ett år under alla förhållanden ska anses vara trehundrasextiofem dagar, oaktat att en kalendermånad räknas som trettio dagar. En sådan ordning har t.ex. valts i Finland.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

I dag beräknas strafftid i såväl kalendertid som dagar. Vid verkställighet av fängelsestraff om sammanlagt högst två månader ska strafftiden omräknas till dagar så att en månad ska anses utgöra 30 dagar (21 § första stycket strafftidslagen). Har omräkning till dagar väl skett ska den gälla även om ett senare straff förekommer och den sammanlagda strafftiden då kommer att överstiga två månader (prop. 1974:20 s. 82–83 och 114). När strafftiden är bestämd endast i dagar ska beräkningen ske så att antalet dagar läggs till den dag från vilken strafftiden ska räknas (21 § tredje stycket). Vid verkställighet av fängelse överstigande två månader räknas däremot strafftiden i månader och år (kalendertid). I sådant fall ska den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas anses som slutdag. Finns inte motsvarande dag i månaden ska i stället den månadens sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i strafftiden ska antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden räknad i månader och år (21 § andra stycket). Uppkommer vid beräkningen del av månad anses månaden utgöra 30 dagar. Del av dag bortfaller (21 § fjärde stycket). Tiden för tillgodoräknande av tidigare frihetsberövande respektive för tillägg efter avbrott i verkställigheten beräknas i dagar, medan tiden för tillägg sedan tidpunkten för villkorlig frigivning skjutits upp i stället beräknas i kalendertid.

Behovet av en ändrad reglering

Strafftidsberäkningen är av grundläggande betydelse för verkställigheten och viktig för den dömde. En felaktig beräkning riskerar att få som konsekvens att den dömde hålls felaktigt frihetsberövad eller att han eller hon friges för tidigt. Det är därför angeläget att regelverket om beräkning av strafftid är utformat på ett sätt som minimerar riskerna för misstag och felaktigheter vid tillämpningen. Det är också viktigt att lika fall behandlas lika. Det nuvarande regelverket innebär att strafftiden ska beräknas på olika sätt, i kalendertid eller i dagar, beroende på bl.a. fängelsestraffets längd. En kombination av dessa olika sätt att beräkna strafftid förekommer

också. Beräkning av strafftid i kalendertid innebär att antalet faktiska

117

Prop. 2017/18:250 dagar som en dömd har att avtjäna kommer att variera beroende på när under året verkställigheten påbörjas och i vilket skede tid för frihetsberövande tillgodoräknas, eftersom månadernas längd varierar mellan 28, (29 vid skottår), 30 och 31 dagar. Det innebär att det uppstår skillnader i antalet faktiska dagar att avtjäna trots att det i grunden rör sig om lika långa strafftider. I likhet med utredningen och de remissinstanser som uttalat sig i frågan anser regeringen att det inte är rimligt att antalet dagar i respektive månad påverkar hur länge en dömd faktiskt är frihetsberövad och att en sådan ordning ur rättvisesynpunkt är svår att motivera. Det nuvarande sättet att beräkna strafftid medför även i vissa fall problem för Kriminalvården att med säkerhet bedöma om det finns tid kvar för en dömd att avtjäna. I en sådan situation kan det uppstå osäkerhet i fråga om möjligheten att förelägga den dömde att inställa sig i anstalt för att avtjäna straffet. Vidare kompliceras sättet att beräkna strafftid genom att delvis olika beräkningssätt gäller för frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde och för tillägg efter avbrott i verkställigheten samt vid uppskjutande av villkorlig frigivning. Tiden för tillgodoräknande av tidigare frihetsberövande respektive för tillägg efter avbrott beräknas i dagar, medan tiden för tillägg sedan tidpunkten för villkorlig frigivning skjutits upp i stället beräknas i kalendertid. Det nuvarande systemet med beräkning av strafftid i såväl kalendertid som dagar framstår även som både svåröverskådligt och komplicerat att tillämpa. Regeringen finner därför vid en samlad bedömning att det finns behov av att förändra regelverket så att det i grunden blir både enklare att förstå och tillämpa samt att nämnda brister undanröjs.

En övergång till beräkning av strafftid enbart i dagar

När det gäller frågan hur ett mer ändamålsenligt och lättillämpat sätt att beräkna strafftid bör utformas kan olika alternativ övervägas. Ett system som bygger på beräkning av strafftid enbart i kalendertid innebär å ena sidan att beräkningen kommer att överensstämma med det utdömda straffet i kalendertid, dvs. för den som döms till fängelse i två månader kommer också strafftiden att utgöra två kalendermånader. Å andra sidan kvarstår problemet med skillnader i fråga om antalet faktiska dagar som en dömd ska avtjäna, eftersom dessa alltjämt kommer att variera beroende på när under året verkställigheten äger rum och om månaden eller månaderna således har 28, 29 (vid skottår), 30 eller 31 dagar. Vidare kan ett system med beräkning av strafftid i enbart kalendertid inte tillämpas konsekvent. Det är inte möjligt att räkna kalendertid, t.ex. vid korta avbrott i verkställigheten eller vid tillgodoräknande av tid. Ett system med beräkning av strafftid enbart i kalendertid tillgodoser således inte kraven på likabehandling och avhjälper inte heller de problem som den nuvarande regleringen innebär. Ett sådant system framstår därför inte som ett ändamålsenligt alternativ.

Med ett beräkningssystem i enbart dagar är det däremot möjligt att åstadkomma ett alternativ som kan avhjälpa de problem som den nuvarande ordningen leder till. Bland annat kan antalet faktiska dagar som en dömd ska avtjäna göras oberoende av när under året verkställigheten påbörjas och i vilket skede tid för frihetsberövande tillgodoräknas. Ett

sådant system skapar även i övrigt förutsättningar för ett mer

118

ändamålsenligt och rättssäkert sätt att beräkna strafftiden. Det är också enklare att förstå och tillämpa. I likhet med de remissinstanser som uttalat sig i frågan, bl.a. JO och Helsingborgs tingsrätt, anser regeringen därför att det bör ske en övergång till beräkning av strafftid enbart i dagar.

En förutsättning för att ett beräkningssystem i enbart dagar ska fungera på ett ändamålsenligt sätt är dock att systemet utformas med en omräkningsregel som anger hur längden på månader eller år ska beräknas. Utredningen föreslår en omräkningsregel enligt vilken fängelsestraff i år eller månader ska omräknas till dagar enligt en grundschablon som innebär att med en månad ska avses 30 dagar och med ett år ska avses 360 dagar (dvs. 12 månader x 30 dagar). Som Svea hovrätt anför kan det dock ifrågasättas om det är en lämplig ordning att den verkliga strafftiden tillåts avvika i så hög utsträckning från den strafftid som angetts i såväl domstolens domslut som i de straffbestämmelser som domstolen tillämpat. Vidare finns det som hovrätten påtalar en risk för att straffsystemets trovärdighet minskar om den praktiska tillämpningen av straffbestämmelserna – i detta fall angivna straffskalor - i alltför hög utsträckning avviker från vad som kommer till uttryck i bestämmelserna. Svea hovrätt föreslår därför att en alternativ lösning bör övervägas där det föreskrivs en annan omräkningsregel för de långa fängelsestraffen. Även Helsingborgs tingsrätt framhåller att förslaget innebär en risk för att vad domstolarna dömer ut och vad som på verkställighetsstadiet sedan vid strafftidsberäkningen avses med en månad respektive ett år framstår som alltför olika. För att uppnå enhetlighet mellan vad som sägs i domen och vad som sedan bestäms vid strafftidsberäkningen anser tingsrätten därför att det bör övervägas om inte en generell bestämmelse, i vilken det anges att legaldefinitionen av en månad är 30 dagar och ett år är 360 dagar, bör införas. Enligt tingsrätten kan en sådan bestämmelse införas i brottsbalkens första kapitel. Även om utredningens förslag har goda skäl för sig, anser regeringen i likhet med bl.a. Svea hovrätt, att användningen av en beräkningsgrund som utformats med stöd av den föreslagna omräkningsregeln innebär en risk för att straffsystemets trovärdighet påverkas negativt. Enligt regeringens bedömning riskerar det att bli resultatet även med de förslag som Helsingborgs tingsrätt och Svea hovrätt lämnar. En lösning med olika omräkningsregler för olika långa fängelsestraff framstår också utifrån andra aspekter som både problematisk och svårmotiverad.

Som flera remissinstanser bl.a. Kriminalvården efterfrågar bör det därför övervägas om en alternativ omräkningsregel kan användas. I Finland används sedan år 2015 ett system där ett fängelsestraff som dömts ut i år eller månader ska omvandlas till dagar så att ett år blir 365 dagar och en månad blir 30 dagar (3 kap. 1 § finska fängelselagen [10.4. 2015/393]). Enligt det finska systemet ska det utdömda straffet eller straffen omräknas till dagar innan tidpunkten för strafftidens slut beräknas. Beräkning av tidpunkten för villkorlig frigivning ska i förkommande fall ske först sedan kvotdelarna (två tredjedelar, hälften eller en tredjedel) beräknats i dagar utifrån det omvandlade straffet. Eventuellt tillgodoräknande av tid som den dömde varit frihetsberövad och som han eller hon ska tillgodoräknas ska ske först sedan straffet omvandlats till dagar. I likhet med Kriminalvården anser regeringen att ett beräkningssystem med en omräkningsregel motsvarande den som Finland

Prop. 2017/18:250

119

Prop. 2017/18:250 använder bl.a. har den fördelen att med ett år avses 365 dagar oaktat om med en månad avses 30 dagar. Med en sådan omräkningsregel uppnås en

 

bättre överensstämmelse mellan den strafftid som den dömde ska avtjäna

 

och den strafftid som angetts i såväl domstolens domslut som i de

 

straffbestämmelser som domstolen tillämpat. En sådan beräkning av år och

 

månader överensstämmer också väl med den allmänna uppfattningen av

 

vad som i tid avses med ett år respektive en månad. Vidare innebär den att

 

antalet faktiska dagar som en dömd ska avtjäna görs oberoende av när

 

under året verkställigheten påbörjas och i vilket skede tid för

 

frihetsberövande tillgodoräknas.

 

 

Skäl som kan anföras mot användningen av en sådan omräkningsregel

 

är att det uppstår en skillnad i antalet faktiska dagar som en dömd ska

 

avtjäna beroende på om det är ett fängelsestraff om ett år som ska avtjänas

 

eller två kortare fängelsestraff om t.ex. åtta (8) respektive fyra (4)

 

månader. Den som ska avtjäna en dom om ett års fängelse ska avtjäna 365

 

dagar medan den som ska avtjäna två domar om 8 respektive 4 månader

 

ska avtjäna 240 dagar (8 x 30 dagar) plus 120 dagar (4 x 30 dagar), dvs.

 

sammanlagt 360 dagar. Vid en sådan jämförelse bör dock beaktas att

 

domstolen i det ena fallet dömt för viss brottslighet till ett längre straff,

 

medan det i det andra fallet rör sig om brottslighet som en dömd gjort sig

 

skyldig till vid två olika tillfällen och som vid respektive tillfälle motsvarat

 

ett kortare straff.

 

 

Regeringens sammantagna bedömning är därför att de fördelar som kan

 

uppnås med en omräkningsregel enligt vilken med ett år avses 365 dagar

 

och med en månad avses 30 dagar, väger tyngre än de skäl som kan anföras

 

mot en sådan omräkningsregel.

 

 

Att strafftiden ska beräknas enbart i dagar innebär att även sådan tid som

 

avser tillgodoräknande av frihetsberövande eller tillägg på grund av

 

avbrott bör beräknas enbart i dagar (se vidare avsnitt 10.9 och 10.10).

 

Även bestämmelserna om villkorlig frigivning och uppskjutande av

 

villkorlig frigivning påverkas av det förändrade beräkningssättet. Det

 

krävs därför även vissa justeringar i brottsbalken. Således bör

 

bestämmelsen i 26 kap. 6 § första stycket ändras så att den minsta tid som

 

måste ha avtjänats för att den dömde ska friges villkorligt i stället ska anges

 

i dagar. Bestämmelsen i 26 kap. 7 § brottsbalken om uppskjutande av

 

villkorlig frigivning bör ändras på motsvarande sätt så att det i ett beslut

 

om att skjuta upp den villkorliga frigivningen ska anges inte som i dag ny

 

tidpunkt när den dömde ska friges utan i stället med hur många dagar den

 

villkorliga frigivningen ska skjutas upp. Även den yttersta gränsen med

 

vilken den villkorliga frigivningen som högst får skjutas upp varje gång

 

bör ändras till att i stället anges i dagar. Nuvarande sex månader bör

 

således i stället ersättas med 180 dagar.

 

 

Även när det gäller bestämmelsen om prövotid i

26 kap. 10 §

 

brottsbalken krävs en anpassning av lagtexten med anledning av det nya

 

beräkningssättet. I dag gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som

 

återstår vid frigivningen, dock minst ett år. Nuvarande ett år bör ändras

 

och i stället ersättas med 365 dagar. Även lagtexten i

26 kap. 11 §

 

brottsbalken (beslut om övervakning i samband med villkorlig frigivning)

 

bör som Kriminalvården påpekar ändras på motsvarande sätt. Detsamma

 

gäller i fråga om 26 kap. 18 § brottsbalken (beslut om övervakning på

120

grund av misskötsamhet). Vidare bör också bestämmelserna i 12 och 14 §§

lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll anpassas med anledning av det nya beräkningssättet. I dag gäller enligt 12 § bl.a. att bestämmelsen i 25 § strafftidslagen om sammanläggning av strafftider inte ska tillämpas under verkställighet utanför anstalt om det sammanlagda straffet då kommer att överstiga sex månader. Nuvarande sex månader bör ändras till 180 dagar. Vidare gäller enligt 14 § att ett beslut om verkställighet utanför anstalt ska upphävas om den dömde innan verkställigheten har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 5 § brottsbalken på sådan tid att han eller hon ska avtjäna fängelse i mer än sex månader. Nuvarande sex månader bör ersättas med 180 dagar.

När det gäller beräkningen av tioårsfristen i 3 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid görs i förarbetena en hänvisning till lagen om beräkning av strafftid m.m. (se prop. 2005/06:35 s. 59). Det innebär att beräkningsgrunden enligt den nya strafftidslagen även påverkar beräkningen av fristen när en ansökan om omvandling kan ske. Någon ändring i den lagen krävs därför inte.

Sammanläggning av fängelsestraff vid verkställighet av flera straff samtidigt

Enligt nuvarande ordning gäller att om flera fängelsestraff sammanträffar på verkställighetsstadiet ska sammanläggning ske för bestämmande av slutdagen (25 § strafftidslagen). Som utredningen föreslår bör även fortsättningsvis gälla att om flera fängelsestraff ska verkställas samtidigt fängelsestraffen ska sammanläggas vid strafftidsberäkningen. Det innebär att straffen ska behandlas som en enhet och att det är den sammanlagda tiden som ska läggas till grund för beräkningen av strafftiden. På samma sätt som i dag bör som förutsättning för att sammanläggning ska få ske även fortsättningsvis gälla att det senare straffet kan börja verkställas innan den dömde frigivits från anstalt med anledning av det första straffet. Med hänsyn till att strafftiden i fortsättningen ska beräknas enbart i dagar samt till den omräkningsregel som nu föreslås ska med undantag för den situationen att fängelsestraffet redan anges i dagar (t.ex. 14 eller 21 dagar), innan sammanläggningen sker, varje fängelsestraff för sig först omräknas till dagar. Således ska t.ex. om det samtidigt föreligger två verkställbara fängelsedomar om ett år och tre månader respektive nio månader, respektive fängelsestraff först omräknas i dagar innan straffen i dagar läggs samman. Med det angivna exemplet blir således den sammanlagda fängelsetiden i dagar 455 (1 x 365 + 3 x 30 dagar) + 270 (9 x 30 dagar) = 725.

Sammantaget föreslår regeringen således att det ska införas en bestämmelse enligt vilken ska gälla att om flera fängelsestraff på viss tid verkställs samtidigt den sammanlagda fängelsetiden i dagar ska läggas till grund för beräkningen av strafftiden.

När det gäller fängelsestraff som verkställs utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll gäller i dag, enligt 12 § andra stycket lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll, att det under den tid verkställigheten utanför anstalt pågår inte ska ske någon sammanläggning av strafftider annat än om den sammanlagda strafftiden ändå inte kommer att överstiga sex månader. Som framgår ovan föreslår

Prop. 2017/18:250

121

Prop. 2017/18:250 regeringen att även den bestämmelsen bör anpassas till det nya beräkningssättet på så sätt att sex månader ändras till 180 dagar. Det innebär att bestämmelsen om sammanläggning i 19 § förslaget till strafftidslagen inte ska tillämpas under verkställigheten utanför anstalt om den sammanlagda fängelsetiden då kommer att överstiga 180 dagar.

Upplysningsbestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och villkorlig frigivning

Som framgått lämnar regeringen förslag om att strafftidslagen ska renodlas på så sätt att bl.a. bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska flyttas till och samlas i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (jfr avsnitt 10.3 och 10.10). Det innebär att beslut om tillgodoräknande av sådan tid i fortsättningen ska ske enligt bestämmelserna i den lagen. Med hänsyn till frågans betydelse för beräkning av strafftid bör som utredningen föreslår i strafftidslagen finnas en bestämmelse som upplyser om var den regleringen finns. Detsamma bör gälla i fråga om bestämmelser om villkorlig frigivning och prövotid efter villkorlig frigivning. Således föreslår regeringen att det införs särskilda bestämmelser som upplyser om vad som nu sagts.

 

10.6

Strafftidsbeslut

 

 

 

Regeringens förslag: En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som

 

fastställer dagen för strafftidens början, fängelsestraffets längd i dagar,

 

antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och

 

dagen för strafftidens slut.

 

Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar ska beslutet även

 

fastställa tidigaste dag för villkorlig frigivning, återstående strafftid i

 

dagar, och dagen för prövotidens utgång.

 

Om ett strafftidsbeslut avser ett fängelsestraff på livstid ska beslutet

 

fastställa dagen för strafftidens början, och antalet dagar som ska

 

tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms.

 

Ett strafftidsbeslut ska meddelas utan dröjsmål.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot utredningens

 

förslag. Helsingborgs tingsrätt lämnar författningstekniska synpunkter.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Ett strafftidsbeslut ska meddelas utan dröjsmål

 

Att fastställa när verkställigheten av ett fängelsestraff börjar och när

 

frigivning ska ske är som framhållits grundläggande för verkställigheten

 

och viktigt för den dömde. Regeringen anser därför i likhet med

 

utredningen att det är angeläget att ett strafftidsbeslut även fortsättningsvis

 

ska meddelas utan dröjsmål. Att beslutet ska meddelas utan dröjsmål

 

innebär ett krav på skyndsamhet vid handläggningsförfarandet i samband

 

med strafftidsberäkningen. Som utgångspunkt bör gälla att ett

 

strafftidsbeslut ska meddelas så snart det är möjligt efter det att den dömde

122

har börjat

avtjäna fängelsestraffet. Med att beslutet ska utfärdas utan

dröjsmål följer dock ett visst utrymme för att handläggningstiden, beroende på ärendets karaktär och omständigheterna i varje enskilt fall, kan komma att variera. I vissa fall kan kompletteringar av olika slag behöva inhämtas för att ett beslut ska kunna meddelas. I ett ärende om strafftidsberäkning efter t.ex. ett frihetsberövande utomlands eller efter ett överförande av straffverkställighet kan det behövas en rättslig utredning om ett särskilt förhållande, t.ex. om ett frihetsberövande utomlands är möjligt att tillgodoräkna enligt svensk rätt. I dessa fall är det rimligt att det tar något längre tid än normalt att meddela ett strafftidsbeslut. I det fall den dömde redan har avtjänat straffet genom tidigare frihetsberövanden ska strafftidsbeslutet meddelas så snart det är möjligt efter det att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraffet fått laga kraft (jfr avsnitt 10.4).

Uppgifter som ska ingå i ett strafftidsbeslut

I dag gäller enligt 20 § strafftidslagen att ett strafftidsbeslut ska innehålla uppgifter om dagen för strafftidens slut och, om strafftiden uppgår till mer än en månad, tidigaste tidpunkt för villkorlig frigivning samt tidpunkt för prövotidens utgång. Dessa uppgifter bör även fortsättningsvis ingå i ett strafftidsbeslut. I förtydligande syfte bör, som utredningen föreslår, dessutom i ett sådant beslut även ingå uppgifter om dagen för strafftidens början, fängelsestraffets längd i dagar, antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande och återstående strafftid i dagar. Således föreslår regeringen att en dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer följande uppgifter: dagen för strafftidens början, fängelsestraffets längd i dagar, antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och dagen för strafftidens slut. Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar, ska beslutet även fastställa tidigaste dag för villkorlig frigivning, återstående strafftid i dagar och dagen för prövotidens utgång.

När det gäller dömda till fängelse på livstid är det inte möjligt att initialt utfärda ett strafftidsbeslut med samtliga dessa uppgifter. Samtidigt är det angeläget att även i dessa fall så tidigt som möjligt fastställa vid vilken tidpunkt strafftiden påbörjades och vilken tid som ska tillgodoräknas med anledning av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms. I ett strafftidsbeslut som avser ett fängelsestraff på livstid bör därför ingå uppgifter om dagen för strafftidens början och antalet dagar som ska tillgodoräknas om straffet tidsbestäms.

Närmare om beräkningen vid utfärdande av strafftidsbeslut

För att ett strafftidsbeslut ska kunna utfärdas och strafftiden beräknas är det nödvändigt att som ett första steg fastställa dagen (datum) för strafftidens början (jfr avsnitt 10.4). Sedan tidpunkten för strafftidens början fastställts ska fängelsestraffets längd i dagar anges i strafftidsbeslutet. I de fall fängelsestraffet inte redan anges i dagar (t.ex. 14 eller 21 dagar) ska fängelsestraffet omräknas till dagar enligt den omräkningsregel som regeringen föreslår i avsnitt 10.5. Det innebär att ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas så att med en månad avses trettio (30) dagar och med ett år trehundrasextiofem (365) dagar. Om den dömde avtjänar mer än ett fängelsestraff eller fängelsestraff jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet ska fängelsestraffens längd i

Prop. 2017/18:250

123

Prop. 2017/18:250

dagar summeras (jfr avsnitt 10.5). Sedan omräkning och eventuell

 

summering genomförts fastställs fängelsestraffets längd i dagar.

 

Inte sällan har den dömde med anledning av de brott som prövats i målet

 

eller som påföljden avser varit frihetsberövad på sådant sätt att han eller

 

hon ska tillgodoräknas tiden som verkställighet av påföljden. Det innebär

 

att sedan fängelsestraffets längd i dagar fastställts alla de

 

frihetsberövanden som förekommit och som ska beaktas ska

 

sammanräknas. En särskild fråga i sammanhanget är dock hur tiden

 

närmare ska beräknas. I det avseendet anser regeringen, liksom

 

utredningen, att motsvarande räknesätt som föreslås i fråga om beräkning

 

av strafftiden, dvs. från och med samt till och med, (se avsnitt 10.4) även

 

bör gälla i fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Enligt

 

nuvarande ordning gäller att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

 

räknas från dagen för frihetsberövandet till och med dagen för frigivning

 

(NJA 1973 s. 247). Även tid för frihetsberövande som ska tillgodoräknas

 

den dömde som verkställighet av påföljd bör således till skillnad från vad

 

som gäller i dag räknas från och med dagen för frihetsberövandet till och

 

med den dag som frihetsberövandet upphörde. Vidare ska även sådan tid

 

som nu avses räknas och fastställas i dagar (se avsnitt 10.5).

 

Sedan antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande

 

fastställts ska dagen för strafftidens slut, dvs. den dag då frigivning allra

 

senast ska ske beräknas. Det innebär med tillämpning av den ovan

 

beskrivna ordningen att med dagen för strafftidens slut ska avses

 

fängelsestraffets längd i dagar med avdrag för det antal dagar som ska

 

tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljd beräknat från och

 

med den dag från vilken strafftiden ska räknas.

 

Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar ska även tidigaste

 

dag för villkorlig frigivning, återstående strafftid i dagar och dagen för

 

prövotidens utgång beräknas. Tidigaste dag för villkorlig frigivning ska

 

beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 26 kap. 6 och 8 §§

 

brottsbalken. Det innebär att med tidigaste dag för villkorlig frigivning ska

 

avses två tredjedelar av fängelsestraffets längd i dagar med avdrag för det

 

antal dagar som ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av

 

påföljd. För det fall det vid beräkningen av tidigaste dag för villkorlig

 

frigivning uppkommer del av dag bör i likhet med nuvarande ordning gälla

 

att sådan faller bort. Föreligger förutsättningar för villkorlig frigivning ska

 

även återstående strafftid i dagar och tidpunkten för prövotiden fastställas.

 

Med återstående strafftid i dagar ska avses skillnaden mellan det antal

 

dagar som ska läggas ut vid beräkning av dagen för strafftidens slut och

 

det antal dagar som ska läggas ut vid beräkning av tidigaste dag för

 

villkorlig frigivning. När det gäller dagen för prövotidens utgång ska den

 

beräknas enligt bestämmelserna i 26 kap. 10 § brottsbalken. Det innebär

 

att prövotiden enligt vad regeringen tidigare föreslagit ska motsvara den

 

strafftid i dagar som återstår efter villkorlig frigivning dock minst 365

 

dagar (se avsnitt 10.5). Vad därefter gäller frågan om hur prövotiden

 

närmare bör räknas gör regeringen följande bedömning. En förutsättning

 

för att förverkande av villkorligt medgiven frihet ska kunna ske är att

 

brottet begåtts under den prövotid som gäller för den villkorliga

 

frigivningen. Enligt regeringens mening framstår det som rimligt att om

 

ett brott begås under själva frigivningsdagen efter det att den villkorligt

124

frigivne lämnat anstalten förverkande av den villkorligt medgivna friheten

bör kunna ske. Vid strafftidsberäkningen bör därför gälla att prövotiden Prop. 2017/18:250 ska räknas från och med dagen för villkorlig frigivning till och med dagen

för prövotidens upphörande. Det innebär att prövotiden därmed börjar löpa från och med den tidpunkt då den dömde på grund av beslutet om villkorlig frigivning lämnar anstalten.

När det gäller strafftidsbeslut för livstidsdömda ska dagen för strafftidens början fastställas på motsvarande sätt som för den som är dömd till fängelse på viss tid. Detsamma gäller i fråga om frihetsberövanden som förekommit och som den dömde om straffet tidsbestäms ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljden (se också avsnitt 10.10 om vad som närmare ska gälla om tillgodoräknande vid omvandling av livstidsstraff till ett tidsbestämt straff).

Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelser enligt ovan om hur tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, dagen för strafftidens slut, tidigaste dag för villkorlig frigivning, återstående strafftid i dagar och prövotiden närmare ska beräknas samt att del av dag som uppkommer vid beräkningen bortfaller, lämpligen kan meddelas i förordning.

10.7

Ändring av strafftidsbeslut

 

 

 

Regeringens förslag: Ett strafftidsbeslut ska ändras när

 

omständigheterna ger anledning till det. Ett sådant beslut ska meddelas

 

utan dröjsmål.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att strafftiden vid ett avbrott i verkställigheten

 

ska räknas från och med dagen för avbrottet till och med dagen före den

 

dag från vilken verkställigheten ska anses återupptagen.

 

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) anser att det av

 

lagtexten och inte endast av författningskommentaren bör framgå att ett

 

beslut om ändring av ett strafftidsbeslut ska meddelas med skyndsamhet.

 

Även Helsingborgs tingsrätt lämnar författningstekniska synpunkter och

 

anser att det av lagtexten bör framgå att beslutet kan komma att ändras till

 

den dömdes nackdel. Vidare anser Kammarrätten i Jönköping att det bör

 

förtydligas att ett ändringsbeslut kan överklagas. Göteborgs tingsrätt anser

 

att det inte framkommit övertygande skäl för utredningens förslag om att

 

del av dygn som ett avbrott varat, till skillnad från vad som gäller idag,

 

inte ska räknas som hel dag.

 

Skälen för regeringens förslag: I dag gäller enligt 20 § andra stycket

 

strafftidslagen att ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger

 

anledning till det. Sådana omständigheter kan vara att den intagne t.ex. ska

 

avtjäna ytterligare ett straff som ska sammanläggas med det straff som

 

strafftidsbeslutet avser, att den villkorliga frigivningen skjutits upp eller

 

att dagen för strafftidens slut och tidigaste dag för villkorlig frigivning ska

 

justeras med anledning av ett avbrott i verkställigheten. Ett strafftidsbeslut

 

kan också behöva ändras med anledning av att påföljden ändrats i högre

 

instans eller med anledning av att den dömde måste friges i avvaktan på

 

högre rätts avgörande. Ett strafftidsbeslut kan vidare behöva ändras därför

 

att påföljden ändrats på grund av beviljad resning eller nåd. En ytterligare

 

omständighet som kan medföra ändrade förutsättningar för beräkningen

125

Prop. 2017/18:250 av strafftiden är omvandlingen av ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff. Därutöver kan det även förekomma olika felaktigheter i ett strafftidsbeslut som Kriminalvården själv upptäcker. Beräkningen kan t.ex. grunda sig på en bristfällig utredning när det gäller tidigare frihetsberövanden. Även fel dag, månad eller årtal kan ha angetts vid beräkningen.

Behovet av att ändra ett strafftidsbeslut kan även uppstå sedan den dömde frigivits villkorligt från ett fängelsestraff. Det kan avse t.ex. en dömd som redan verkställt ett fängelsestraff med en återstående strafftid på viss tid och som döms på nytt med stöd av 34 kap. 3 § brottsbalken (konsumtionsdom) och det enligt den nya domen finns ytterligare tid för frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde.

Som utredningen konstaterar finns det därför även fortsättningsvis behov av att kunna ändra ett strafftidsbeslut när omständigheterna ger anledning till det. En bestämmelse med sådant innehåll bör därför införas även i den nya lagen. Av att ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det följer, i likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning, att ett sådant beslut kan komma att ändras även till den dömdes nackdel. Till skillnad från Helsingborgs tingsrätt anser regeringen emellertid att det inte behöver komma till särskilt uttryck i bestämmelsen. När det gäller den föreslagna bestämmelsens förhållande till förvaltningslagens bestämmelser kan understrykas att bestämmelsen inte fråntar Kriminalvården den skyldighet som myndigheten har enligt 37 och 38 §§ förvaltningslagen (2017:900) att i vissa fall ändra ett beslut (jfr prop. 2016/17:180 s. 219 f.).

Även ett ändringsbeslut är av grundläggande betydelse för verkställigheten och viktigt för den dömde. Det bör därför som JO påtalar direkt av bestämmelsen framgå att ett sådant beslut ska meddelas utan dröjsmål. På samma sätt som vid utfärdandet av ett första strafftidsbeslut medger kravet på skyndsamhet ett visst utrymme för att handläggningstiden beroende på ärendets karaktär och omständigheterna i varje enskilt fall kan komma att variera.

Ett ändringsbeslut kan överklagas enligt de bestämmelser som gäller för omprövning och överklagande av Kriminalvårdens beslut (se avsnitt 11.2). Att den dömde i vissa fall ska ha beretts tillfälle att yttra sig innan ett beslut om ändring fattas framgår av bestämmelser i förvaltningslagen.

Närmare om beräkningen vid utfärdande av ändringsbeslut

Utgångspunkten för beräkningen av strafftiden i ett ändringsbeslut är beräkningen och de uppgifter som framgår av det tidigare strafftidsbeslutet. Det går inte att uttömmande beskriva samtliga de omständigheter som kan föranleda ett behov av att ändra ett strafftidsbeslut. I de allra flesta fall handlar det dock om att göra om beräkningen enligt det tidigare strafftidsbeslutet, men med den skillnaden att någon eller några uppgifter i det tidigare beslutet har ändrats och ersatts med nya t.ex. om den intagne ska avtjäna ytterligare ett fängelsestraff. Det finns dock anledning att särskilt nämna två situationer som kan föranleda en ändring av ett strafftidsbeslut.

En sådan situation gäller ändring med anledning av att det skett ett avbrott i verkställigheten. När det gäller hur tiden för ett avbrott ska

beräknas gäller i dag att varje del av dygn som ett avbrott varat räknas som

126

hel dag (RÅ 1984 ref. 2:3). Det innebär att ett avbrott i verkställigheten räknas från och med dagen för avbrottet till och med dagen då verkställigheten återupptogs genom t.ex. egen inställelse eller genom gripande av polis. I likhet med Göteborgs tingsrätt anser regeringen att det saknas övertygande skäl för att som utredningen föreslår införa en ordning där strafftiden vid avbrott räknas från och med dagen för avbrottet till och med dagen före den dag från vilken verkställigheten ska anses återupptagen. Ett sådant beräkningssätt innebär att del av dag som ett avbrott varat inte ska vara tillräckligt för att medföra tillägg av tid. Enligt regeringens mening framstår det i stället som både rimligt och logiskt att hela den tid som ett avbrott varat ska medföra tillägg av motsvarande tid. Även fortsättningsvis bör därför gälla att ett avbrott i verkställigheten räknas från och med dagen för avbrottet till och med dagen då verkställigheten återupptogs. Vid beräkning av tiden för avbrott bör således del av dygn även fortsättningsvis räknas som hel dag. Det innebär att för att fastställa ny tidpunkt för strafftidens slut det antal dagar som ett avbrott varat ska läggas till dagen för strafftidens slut enligt det tidigare strafftidsbeslutet. För det fall fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar ska detsamma ske med avseende på tidigaste dag för villkorlig frigivning och dagen för prövotidens utgång.

Den andra situationen gäller om den dömde fått den villkorliga frigivningen uppskjuten. I det fallet ska ny tidpunkt för tidigaste dag för villkorlig frigivning fastställas. Av de förändringar som regeringen föreslår när det gäller att strafftiden ska beräknas enbart i dagar följer att även tid som den villkorliga frigivningen skjuts upp ska anges i dagar (jfr avsnitt 10.5). Ny tidpunkt för tidigaste dag för villkorlig frigivning fastställs således genom att det antal dagar med vilka frigivningen skjutits upp läggs till tidigaste dag för villkorlig frigivning enligt det tidigare strafftidsbeslutet. Vidare ska i ett sådant fall för att fastställa ny återstående strafftid i dagar det antal dagar som enligt det tidigare strafftidsbeslutet återstår minskas med det antal dagar med vilka den villkorliga frigivningen skjutits upp. Detsamma ska gälla i fråga om prövotiden. Prövotiden kan dock aldrig bli kortare än 365 dagar (26 kap. 10 § brottsbalken).

Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att bestämmelser om hur tiden för avbrott i verkställigheten ska räknas samt hur ny tidpunkt för strafftidens slut och i förekommande fall tidigaste dag för villkorlig frigivning och prövotidens utgång ska beräknas efter avbrott i verkställigheten, lämpligen kan meddelas i förordning. Detsamma bör gälla i fråga om hur ny tidpunkt för tidigaste dag för villkorlig frigivning, ny återstående strafftid i dagar och ny tidpunkt för prövotidens utgång ska beräknas efter uppskjuten villkorlig frigivning.

Prop. 2017/18:250

127

Prop. 2017/18:250 10.8

Möjligheten att i vissa fall besluta om att

 

 

vistelse utanför anstalt inte ska inräknas i

 

 

verkställigheten tas bort

 

 

 

Regeringens förslag: Möjligheten att i vissa fall besluta om att vistelse

 

utanför anstalt inte ska inräknas i verkställigheten tas bort. Det gäller

 

även vid verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning

 

med elektronisk kontroll.

 

Bestämmelserna i fängelselagen om i vilka fall en intagen får vistas

 

utanför anstalt moderniseras och förtydligas.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock ett vidare tillämpningsområde för

 

bestämmelserna i 1 kap. 2 § fängelselagen genom att en intagen även ska

 

få vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan

 

lag om utlämning och överlämnande av frihetsberövade. Vidare föreslår

 

utredningen att bestämmelserna i tillämpliga delar även ska gälla för den

 

som verkställer sluten ungdomsvård.

 

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inga

 

invändningar mot utredningens förslag. Statens institutionsstyrelse (SiS)

 

ifrågasätter dock utredningens förslag om att vissa grundläggande

 

bestämmelser om vistelse utanför anstalt ska vara tillämpliga även vid

 

verkställighet av sluten ungdomsvård.

 

Skälen för regeringens förslag: I dag gäller enligt 19 § andra stycket

 

strafftidslagen att sådan tid som en intagen vistas utanför anstalt i samband

 

med

inställelse till domstol eller annan myndighet enligt 10 kap. 3 §

 

fängelselagen eller vid överförande för förhör eller konfrontation i

 

samband med en förundersökning eller rättegång enligt 4 kap. 29, 29 a

 

eller 31 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, eller vid

 

överförande för förhör m.m. i samband med bevisinhämtning enligt

 

2 kap. 12 § eller 3 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder, ska

 

inräknas i verkställighetstiden. Detsamma gäller tid som en intagen vistas

 

utanför anstalt för hälso- och sjukvård enligt 9 kap. 1 § fängelselagen, vid

 

permission eller särskild permission enligt 10 kap. 1 eller 2 § samma lag,

 

vid utredning om återfallsrisk enligt 10 kap. 4 § samma lag eller med

 

anledning av en särskild utslussningsåtgärd enligt 11 kap. 1 § samma lag,

 

om inte särskilda skäl talar mot det.

 

Som redogjorts för lämnar regeringen förslag om att strafftidslagen ska

 

renodlas på så sätt att bl.a. materiella bestämmelser som påverkar

 

strafftidsberäkningen flyttas ut ur strafftidslagen (jfr avsnitt 10.3). Som en

 

konsekvens av det förslaget föreslås bl.a. att bestämmelsen i 19 § andra

 

stycket om i vilka situationer vistelse utanför anstalt ska räknas in i

 

verkställighetstiden flyttas över till fängelselagen. Där finns i 1 kap. 2 §

 

första stycket den grundläggande bestämmelsen om i vilka situationer som

 

en intagen får medges att vistas utanför anstalten. Det framstår därför som

 

lämpligt att flytta bestämmelsen dit. När det gäller bestämmelsernas

 

tillämpningsområde anser regeringen dock till skillnad från utredningen

 

som en mer ändamålsenlig ordning att det bör begränsas till att, förutom

 

vistelse utanför anstalt i enlighet med vad som föreskrivs i fängelselagen,

128

omfatta endast sådan vistelse utanför anstalt som sker med stöd av

 

bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Det kan avse ett tillfälligt överförande för t.ex. förhör, m.m. i samband med bevisinhämtning enligt 2 kap. 12 § eller 3 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder.

I likhet med utredningen anser emellertid regeringen att det även i sak finns anledning att ifrågasätta bestämmelsen. Således gäller som framgått att Kriminalvården vid vistelse utanför anstalt för hälso- och sjukvård, permission eller särskild permission, utredning om återfallsrisk eller med anledning av en särskild utslussningsåtgärd om särskilda skäl föreligger för det kan besluta att inte räkna in tiden i verkställigheten. Enligt förarbetena kan sådana särskilda skäl föreligga t.ex. om en intagen använder tiden utanför anstalt för annat ändamål än det avsedda, t.ex. genom att missbruka narkotika eller utöva annan brottslig verksamhet (prop. 2009/10:135 s. 214). Vad som nu sagts gäller emellertid som utredningen uppmärksammat endast för det fall att misskötsamheten äger rum under tiden som den intagne vistas utanför anstalten och således inte om han eller hon t.ex. missbrukar narkotika under tiden i anstalten. Vidare gäller att för det fall en intagen brutit mot villkor i samband med en vistelse utanför anstalt han eller hon kan tilldelas en varning eller om det är fråga om allvarlig misskötsamhet kan få tidpunkten för villkorlig frigivning uppskjuten (jfr 12 kap. 1 § fängelselagen och 26 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken). Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning om att det ur rättvisesynpunkt finns skäl att ifrågasätta den nuvarande ordningen. Även risken för att den intagne för samma misskötsamhet kan bli utsatt för sanktioner i dubbel bemärkelse talar mot den nuvarande ordningen. Mot den bakgrunden anser regeringen i likhet med utredningen att den nuvarande möjligheten för Kriminalvården att i vissa fall besluta om att vistelse utanför anstalt inte ska räknas in i verkställigheten bör tas bort (jfr dock avsnitt 10.9 nedan om förslag till nytt kapitel i fängelselagen om avbrott i verkställigheten). För att det inte ska råda någon tvekan om vad som ska gälla i fråga om att sådan tid som en intagen vistas utanför anstalt ingår i verkställigheten föreslår regeringen vissa förtydliganden i bestämmelsen. Även i övrigt delar regeringen utredningens bedömning om att bestämmelsen bör moderniseras språkligt.

Vad som nu sagts gör sig också gällande i fråga om motsvarande möjlighet för övervakningsnämnden att enligt nuvarande ordning vid upphävande av ett beslut om verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll, om särskilda skäl finns för det besluta att inte räkna in viss tid i verkställigheten (jfr 15 § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Regeringen finner därför i likhet med utredningen att även möjligheten för övervakningsnämnden att i vissa fall besluta om att verkställighet utanför anstalt inte ska räknas in i verkställigheten, ska utgå. Därmed finns det inte heller längre skäl för den nuvarande ordningen enligt vilken övervakningsnämnden om beslutet om verkställighet utanför anstalt upphävs ska fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt (jfr 15 § första stycket tredje meningen lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Upphävs ett beslut om intensivövervakning med elektronisk kontroll ska den dömde överföras till kriminalvårdsanstalt för att avtjäna resterande del av straffet (jfr 15 och 17 §§ lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Det innebär att verkställigheten övergår från verkställighet

Prop. 2017/18:250

129

Prop. 2017/18:250 utanför anstalt till verkställighet i kriminalvårdsanstalt. Uppkommer avbrott i verkställigheten t.ex. i samband med övergången till verkställighet i kriminalvårdsanstalt, bör den reglering om avbrott som utredningen föreslår ska gälla för intagna i kriminalvårdsanstalt tillämpas på motsvarande sätt (jfr avsnitt 10.9).

Som SiS uppmärksammar bör dock även fortsättningsvis gälla, att i vilken omfattning en ungdom som verkställer sluten ungdomsvård får vistas utanför institutionen, ska regleras i lagen om sluten ungdomsvård. Sådana bestämmelser finns i 18 § i den lagen. Utredningen förslag om att vissa grundläggande bestämmelser om vistelse utanför anstalt ska vara tillämpliga även vid verkställighet av sluten ungdomsvård bör därför inte genomföras.

 

10.9

Avbrott i verkställigheten

 

 

 

Regeringens förslag: Fängelselagen kompletteras med bestämmelser

 

om avbrott i verkställigheten. Om verkställigheten avbryts ska den tid

 

under vilken avbrottet varat inte räknas som verkställd tid.

 

Verkställigheten anses inte avbruten om en intagen häktas med

 

anledning av misstanke om brott eller med anledning av brott som

 

prövats i ett mål eller som en påföljd avser.

 

Frågor om avbrott i verkställigheten med anledning av att en intagen

 

avvikit ska prövas utan dröjsmål när verkställigheten återupptas. Innan

 

ett beslut om avbrott på den grunden fattas ska förhör hållas med den

 

intagne.

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock en delvis annan utformning av lagtexten med

 

ett något snävare tillämpningsområde. Vidare föreslår utredningen att det

 

i förtydligande syfte i en ny bestämmelse i fängelselagen (2010:610) ska

 

föreskrivas att om den som är intagen i anstalt häktas med anledning av

 

misstanke om brott, ska bestämmelserna i häkteslagen (2010:611)

 

tillämpas.

 

 

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inga

 

invändningar mot utredningens förslag. Kriminalvården efterfrågar dock

 

ett förtydligande av förhållandet mellan den föreslagna regleringen och

 

reglerna om disciplinpåföljd till följd av misskötsamhet. Vidare

 

ifrågasätter myndigheten om förslaget täcker in alla de situationer som

 

avses med avbrott.

 

Skälen för regeringens förslag: I dag finns bestämmelser om avbrott i

 

verkställigheten av fängelse i 18 och 23 §§ strafftidslagen. Enligt

 

bestämmelserna gäller att verkställigheten ska avbrytas om den som

 

avtjänar ett fängelsestraff häktas av annan anledning än misstanke om

 

brott. Har ett avbrott ägt rum i verkställigheten ska vid

 

strafftidsberäkningen det antal dagar som avbrottet varat läggas till den

 

beräknade slutdagen.

 

Som framgått lämnar regeringen förslag om att strafftidslagen ska

 

renodlas på så sätt att bl.a. nuvarande materiella bestämmelser om avbrott

 

i verkställigheten (18 § och 23 § andra stycket) ska flyttas över till och

130

arbetas in i fängelselagen (se avsnitt 10.3). I det avseendet delar regeringen

utredningens bedömning att som en lämplig ordning bestämmelserna tas in i ett nytt kapitel. Regeringen föreslår således att det i fängelselagen ska införas ett nytt 12 a kap. med bestämmelser om avbrott i verkställigheten.

Vad gäller frågan om den närmare utformningen av ett sådant kapitel gör regeringen följande bedömning. Utredningen konstaterar att det nuvarande regelverket inte komplett anger i vilka situationer avbrott i verkställigheten kan förekomma. Det saknas t.ex. helt regler om avbrott i verkställigheten på grund av att en intagen avviker under pågående verkställighet av ett fängelsestraff från t.ex. en kriminalvårdsanstalt eller bevakad permission. Inte heller framgår det annat än indirekt av det nuvarande regelverket vad det innebär för strafftiden att verkställigheten avbryts. Det saknas även regler om vad som närmare bör gälla i fråga om handläggningen av ett sådant ärende. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning om att regelverket bör justeras och kompletteras.

Utredningen föreslår att det bör införas en bestämmelse enligt vilken det ska framgå att verkställigheten avbryts om en intagen avviker, eller häktas av annan anledning än misstanke om brott. Vidare föreslås att det bör upplysas om att bestämmelser om nåd i brottmål finns i 12 kap. regeringsformen samt att det framgår av särskilda bestämmelser i vilka fall en dom eller ett beslut tills vidare inte får verkställas. Även om utredningens förslag har goda skäl för sig finns det som Kriminalvården framhåller skäl att ifrågasätta om förslaget verkligen täcker in alla de situationer då verkställigheten av ett fängelsestraff kan avbrytas. Enligt regeringen bör därför bestämmelsen i stället utformas i mer generella termer. Således föreslås att det införs en bestämmelse enligt vilken det framgår att om verkställigheten avbryts ska den tid under vilken avbrottet varat inte räknas som verkställd tid. Med att verkställigheten avbryts avses t.ex. att en intagen avviker, dvs. rymmer eller olovligen ger sig i väg från t.ex. en kriminalvårdsanstalt eller en permission eller annan vistelse utanför anstalt. Med permission eller annan vistelse utanför anstalt ska förstås sådan vistelse utanför anstalt som kan medges en intagen enligt fängelselagen (9 kap. 1 §, 10 kap. 1–4 §§ och 11 kap 1 §) eller med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade för förhör m.m. (t.ex. 4 kap. 29, 29 a eller 31 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och 2 kap. 12 § eller 3 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder). Enligt fängelselagen ska i vissa fall ett tillstånd till vistelse utanför anstalt förenas med de villkor som behövs (9 kap. 1 § andra stycket, 10 kap. 5 § och 11 kap. 6 §). Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor. Som utredningen föreslår bör det även i vissa fall kunna anses som ett avvikande, och därmed ett avbrott i verkställigheten, att en intagen bryter mot meddelade villkor i samband med en sådan permission eller vistelse utanför anstalt. Som Kriminalvården påpekar är det dock angeläget att skilja på den situationen då en intagen ska anses avviken till följd av att han eller hon inte följt meddelade villkor och då det är fråga om misskötsamhet av annat slag. För att en intagen i samband med permission eller annan vistelse utanför anstalt ska anses som avviken bör förutsättas att Kriminalvården inte längre kan upprätthålla kontrollen över den intagne, t.ex. inte längre vet var han eller hon befinner sig, och att avsaknaden av kontroll inte endast är tillfällig. Vad som närmare ska krävas för att en intagen i ett sådant fall ska anses vara avviken får avgöras

Prop. 2017/18:250

131

Prop. 2017/18:250 genom en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall där

 

bl.a. villkorens utformning får betydelse.

 

 

 

Verkställigheten av ett fängelsestraff kan dock avbrytas även i andra

 

situationer än vad som nu sagts. Således följer av bestämmelser i

 

regeringsformen (12 kap. 9 §) att regeringen på grund av nåd i vissa fall

 

kan besluta om avbrott i verkställigheten under viss tid. Likaså kan rätten

 

i samband med t.ex. en ansökan om resning eller återställande av försutten

 

tid eller i fråga om klagan över domvilla

(58

eller 59 kap.

 

rättegångsbalken) besluta att en dom eller ett beslut inte vidare får

 

verkställas. Det kan även avse andra situationer där rätten kan besluta att

 

en dom tills vidare inte får verkställas t.ex. enligt

38 kap. 2 a § första

 

stycket brottsbalken. En annan situation kan avse det fallet att en dömd

 

redan har avtjänat tingsrättens dom och frigivits från det straffet när högre

 

rätt skärper straffet.

 

 

 

 

Vidare bör det av lagtexten framgå att verkställigheten inte avbryts om

 

en intagen häktas med anledning av misstanke om brott eller med

 

anledning av brott som prövats i ett mål eller som en påföljd avser. Med

 

detta avses t.ex. även när en person häktas med anledning av en framställan

 

om överlämnande från Sverige enligt en nordisk eller europeisk

 

arresteringsorder. I dessa situationer är det viktigt att åklagaren i samband

 

med överlämnandet informerar myndigheten i den andra staten att den

 

eftersökte avtjänat ett fängelsestraff i Sverige samtidigt som han eller hon

 

varit häktad. Detta för att undvika att samma frihetsberövande

 

tillgodoräknas den dömde i såväl Sverige som i den andra staten (se avsnitt

 

7.2.3). Det innebär på motsvarande sätt som i dag att för att

 

verkställigheten ska avbrytas på grund av att den dömde häktas, häktning

 

måste ske på annan grund än vad som nu sagts, t.ex. för att tvinga någon

 

att uppfylla en skyldighet, t.ex. att vittna

(se

36 kap. 21 §

 

rättegångsbalken), avlägga bouppteckningsed under konkurs (se 6 kap. 9 §

 

konkurslagen) eller

lämna upplysningar enligt utsökningsbalken (se

 

2 kap. 16 §

jämförd

med 4 kap. 14 eller 15 §

eller

16 kap. 13 §

 

utsökningsbalken).

 

 

 

 

Med hänsyn till att regeringen föreslår en delvis annan utformning av

 

lagtexten samt till att det redan av häkteslagen (2010:611) får anses framgå

 

att bestämmelserna i den lagen är tillämpliga även för den som är intagen

 

i anstalt och häktas med anledning av misstanke om brott, saknas behov

 

av att genomföra utredningens förslag till förtydligande bestämmelse i

 

1 kap. 1 a § fängelselagen.

 

 

 

Regeringen behandlar i avsnitt 10.6 och 10.7 frågor om vad ett avbrott

 

närmare får för betydelse för beräkning av strafftid och strafftidsbeslut.

 

När det gäller frågan om handläggningen av ett ärende om avbrott i

 

verkställigheten på grund av att en intagen avviker bör regelverket

 

kompletteras med bestämmelser om att frågor om sådant avbrott i

 

verkställigheten ska prövas utan dröjsmål när verkställigheten återupptas

 

samt att förhör ska hållas med den intagne innan ett sådant beslut

 

meddelas.

 

 

 

 

 

De nya reglerna om avbrott bör på motsvarande sätt gälla i fråga om

 

avbrott i verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med

 

elektronisk kontroll och vid verkställighet av sluten ungdomsvård. Det bör

 

ske genom

att det

i respektive lag hänvisas

till

fängelselagens

132

bestämmelser om avbrott i verkställigheten.

 

 

10.10En ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Regeringens förslag: En ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande införs. Lagen ska innehålla bestämmelser om när tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands ska eller får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd.

En generell bestämmelse om obligatoriskt tillgodoräknande införs. Det införs även bestämmelser om s.k. fakultativt tillgodoräknande och om överklagande av ett sådant beslut.

Ansvaret för obligatoriskt tillgodoräknande i förhållande till fängelse ska fortsättningsvis ligga helt på Kriminalvården.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag utgår dock från den reglering i 34 kapitlet i brottsbalken som gällde före den 1 juli 2016. Vidare föreslår utredningen att om en dömd redan verkställer ett fängelsestraff när domstolen dömer på nytt till fängelse på livstid, tillgodoräknande även ska ske för tid som den dömde avtjänat av det första straffet, dvs. både faktisk avtjänad tid i anstalt och sådan tid som föregått domen ska beaktas.

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan ser positivt på utredningens förslag. Örebro tingsrätt efterfrågar ett förtydligande i fråga om hur olika frihetsinskränkningar som ägt rum utomlands som ska tillgodoräknas förhåller sig till domstolens skyldighet att tillhandahålla s.k. avräkningsunderlag. Helsingborgs tingsrätt anser att de administrativa följdverkningarna av att frihetsberövandet ska räknas från dagen för gripandet bör analyseras närmare i den fortsatta beredningen. Göteborgs tingsrätt tillstyrker uttryckligen utredningens förslag om att använda termen frihetsberövad samt att det inte bör göras någon skillnad mellan frihetsberövanden som skett i Sverige och i utlandet.

Skälen för regeringens förslag

En ny och samlad lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande införs

Regeringen har i avsnitt 10.3 som ett led i att renodla regelverket om beräkning av strafftid övervägt placeringen av strafftidslagens nuvarande bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och i det sammanhanget funnit som mest ändamålsenligt att frågan i fortsättningen bör hanteras samlat i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Det innebär att förutom strafftidslagens bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande även motsvarande bestämmelser i brottsbalken, lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom bör flyttas över och inarbetas i den nya lagen. Med en sådan ordning skapas enligt regeringens mening

Prop. 2017/18:250

133

Prop. 2017/18:250 förutsättningar för att på ett samlat och genomgående sätt förenkla, tydliggöra och förändra regelverket i syfte att åstadkomma ett så konsekvent, heltäckande och lättillämpat regelverk som möjligt. Lagrådet ifrågasätter dock behovet av en särskild lag och anser att tillämparna – tvärtemot syftet med lagen – i stället får ett mer splittrat och svåröverskådligt regelverk att hantera när de viktiga bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande placeras i en separat lag. Enligt Lagrådet är det från ett tillämparperspektiv att föredra att de materiella reglerna placeras i strafftidslagen respektive brottsbalken. Regeringen delar inte den bedömningen utan anser, liksom utredningen och flera remissinstanser, att den föreslagna ordningen medför att regelverket blir både mer välstrukturerat och överskådligt. Med en sammanhållen reglering tydliggörs också på ett bättre sätt än i dag sambandet mellan reglerna. En sådan ordning kan också förväntas bidra till ökad enhetlighet i tillämpningen av bestämmelserna, vilket både ur ett tillämparperspektiv och rättssäkerhetsperspektiv är att föredra. Sammantaget anser regeringen därför att övervägande skäl talar för att det i enlighet med lagrådsremissens förslag bör införas en ny lag som samlat reglerar under vilka förutsättningar som tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands ska eller får tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljd.

Behovet av en ändrad reglering i sak

Som tidigare redovisats finns de grundläggande bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i 19 § tredje stycket och 19 a § strafftidslagen. Bestämmelserna bygger till stor del på lagstiftning från 1970-talet. Under den tid som lagstiftningen varit i kraft har ett flertal förändringar genomförts på påföljdsområdet, bland annat har flera nya påföljder för unga lagöverträdare införts. En annan förändring är att ansvaret för att besluta om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande har flyttats över från domstol till Kriminalvården i fråga om den som dömts till fängelse. Därtill kommer att det sedan lång tid tillbaka riktas kritik mot bestämmelserna för att vara oklara och svåra att tolka. Kritiken gäller bl.a. oklarheter om vilka frihetsberövanden som ska kunna tillgodoräknas och när i tid ett frihetsberövande ska ha skett för att kunna tillgodoräknas. Kritik riktas även mot att bestämmelserna har en hög detaljnivå som begränsar tillämpningsområdet på ett sätt som innebär att situationer som borde omfattas inte gör det. Sålunda saknas t.ex. enligt den nuvarande utformningen av 19 a § strafftidslagen uttryckligt lagstöd för att kunna tillgodoräkna tid för frihetsberövande som föregått en dom på sluten ungdomsvård, om påföljden undanröjs och ett fängelsestraff döms ut i stället. Det saknas även möjlighet till tillgodoräknande av sådant omhändertagande som sker enligt 26 kap. 22 § första stycket brottsbalken (omhändertagande i avvaktan på prövning om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad på grund av misskötsamhet) eller 28 kap. 11 § första stycket samma lag (omhändertagande i avvaktan på prövning om att undanröja en skyddstillsyn på grund av misskötsamhet). Vidare får ett frihetsberövande enligt 28 kap. 6 b § brottsbalken (omhändertagande efter rättens beslut i avvaktan på placering i samband med dom till s.k.

kontraktsvård) endast tillgodoräknas i samband med ett undanröjande men

134

inte om högre rätt efter överklagande ändrar påföljden från skyddstillsyn med kontraktsvård till fängelse. Det finns också oklarheter i regelverket om t.ex. tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som föregått en s.k. 28:3-dom ska ske redan i samband med att verkställigheten av 28:3- fängelset påbörjas eller först i samband med ett eventuellt undanröjande av en sådan dom (jfr prop. 1972:146 s. 47 och uttalandet avseende tillgodoräknande av frihetsberövande som föregått en skyddstillsyn med s.k. anstaltsbehandling).

Men även när det gäller frågan om i hur många led bakåt ett frihetsberövande ska kunna tillgodoräknas den dömde vid ett undanröjande enligt t.ex. 34 kap. brottsbalken råder viss osäkerhet om hur bestämmelsen ska tolkas (19 a § andra stycket strafftidslagen). Situationen berörs inte närmare i förarbetena (prop. 1972:146, JuU 1973:3). Enligt praxis anses dock uttrycket ”föregått domen på skyddstillsyn” i 19 a § strafftidslagen inte omfatta även ett frihetsberövande som ägt rum i ett mål före det där skyddstillsynsdomen dömts ut, när skyddstillsynsdomen samtidigt innebär ett undanröjande av påföljden i det tidigare målet (NJA 1996 s. 132).

Även när det gäller reglerna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som ägt rum utomlands har under senare år ett flertal förändringar genomförts, framför allt till följd av det ökade internationella straffrättsliga samarbetet. Sedan år 2012 gäller att t.ex. ett frihetsberövande utomlands som föregått och skett med anledning av en begäran om överlämnande till Sverige för straffverkställighet enligt en nordisk eller europeisk arresteringsorder ska tillgodoräknas den dömde vid verkställigheten. Är det däremot fråga om ett frihetsberövande i en utomeuropeisk stat som föregått och skett med anledning av en begäran om utlämning för straffverkställighet i Sverige är det inte möjligt att tillgodoräkna den dömde ett sådant frihetsberövande om inte den utlämnande staten ställer som villkor för att utlämning ska ske att sådant tillgodoräknande ska ske. Även i andra fall är det inte helt ovanligt att någon har varit frihetsberövad i en annan stat med anledning av internationell lagstiftning på ett sätt som inte täcks av det svenska regelverket, men där det är uppenbart att ett frihetsberövande har skett som den dömde borde kunna tillgodoräknas (se t.ex. Kammarrättens i Stockholm dom den 13 april 2015 i mål 5210–14). Vidare kan också nämnas att det saknas uttryckligt lagstöd för att vid ett överförande av straffverkställighet till Sverige enligt lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. tillgodoräkna den dömde sådan tid för frihetsberövande som ägt rum i det andra nordiska landet och som föregått överförandet.

Sammanfattningsvis instämmer regeringen i utredningens bedömning om att det finns ett behov av att reformera regelverket.

Utgångspunkten för en ny reglering på området

För att samhällets reaktioner mot brott ska kunna tjäna sitt syfte krävs bl.a. att såväl de dömda som andra uppfattar dem som rimliga och rättvisa. Det avgörande är då inte bara den påföljd som döms ut utan den samlade reaktionen, dvs. även de straffprocessuella frihetsberövandena har betydelse. Som utgångspunkt för ett konsekvent, rättvist och heltäckande

Prop. 2017/18:250

135

Prop. 2017/18:250

136

system bör därför gälla att den som har varit frihetsberövad i avvaktan på utredning av brott eller för att säkerställa lagföring eller straffverkställighet ska få tillgodoräknas tiden som verkställighet av påföljd, oavsett i vilken form eller på vilken grund frihetsberövandet skett. Som Göteborgs tingsrätt framhåller bör det även gälla frihetsberövanden som skett i ett annat land. Mot bakgrund av att det internationella samarbetet i dag är en naturlig del av verksamheten inom rättsväsendet framstår det som otidsenligt att ha olika regler för frihetsberövanden som skett i ett annat land och svenska frihetsberövanden. Även rättviseskäl talar mot en sådan ordning. Möjligheten att tillgodoräkna tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd bör således gälla oavsett om frihetsberövandet skett i Sverige eller i ett annat land.

En generell bestämmelse om obligatoriskt tillgodoräknande

I likhet med utredningen och de remissinstanser som uttalat sig i frågan anser regeringen att regelverket om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd i grunden bör koncentreras till en generellt tillämplig bestämmelse som reglerar i vilka fall och under vilka förutsättningar tillgodoräknande av sådan tid ska få ske. Det innebär att en sådan bestämmelse bör vara tillämplig såväl i förhållande till svenska domar och beslut som i förhållande till utländska domar och beslut som efter beslut om överförande ska verkställas här i Sverige. En sådan bestämmelse bör vidare omfatta både frihetsberövanden som ägt rum före en dom eller ett beslut och frihetsberövanden som ägt rum efter en dom eller ett beslut. Som utredningen föreslår bör en sådan bestämmelse också genomgående vara obligatorisk till sin form, dvs. är förutsättningarna enligt bestämmelsen uppfyllda ska tillgodoräknande ske. Något utrymme för skönsmässiga bedömningar bör inte längre finnas.

Förutsättningar för att tillgodoräknande ska få ske

Även när det gäller frågan om vad som närmare bör krävas för att ett tillgodoräknande ska få ske ansluter sig regeringen till utredningens förslag. Det innebär att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd även fortsättningsvis bör förutsätta att någon dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård. Vad därefter gäller frågan om vad som närmare bör förstås med uttrycket ”dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård” bör mot bakgrund av vad som tidigare sagts om betydelsen av att straffprocessuella frihetsberövanden får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, en extensiv tolkning göras. Som framgått bör regleringen omfatta såväl svenska domar och beslut om sådana påföljder som utländska sådana som efter beslut om överförande ska verkställas här. Till uttrycket bör vidare också räknas både sådana situationer när rätten med tillämpning av 34 kap. 3 § brottsbalken beslutat att en tidigare fängelsepåföljd eller tidigare sluten ungdomsvård ska avse också den brottslighet som omfattas av den nya domen eller när rätten dömer till fängelse eller sluten ungdomsvård med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken (dömer särskilt för den brottslighet som omfattas av den nya domen). Hit bör även räknas sådana situationer när rätten enligt 34 kap. 4 § brottsbalken beslutar om undanröjande av en tidigare utdömd påföljd och

för den samlade brottsligheten dömer till fängelse eller sluten ungdomsvård. Vidare bör även s.k. 28:3-fängelse eller sådant fängelsestraff som med stöd av 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken dömts ut för ett eller flera brott vid sidan av en annan påföljd som dömts ut för brottsligheten i övrigt omfattas. Även fängelse som förvandlingsstraff för böter samt sådant fängelsestraff som efter förverkande av villkorligt medgiven frihet ska verkställas bör omfattas. Till uttrycket bör vidare sådana situationer som när rätten på grund av misskötsamhet undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn och i stället dömer till fängelse (27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § brottsbalken) omfattas. Även det fallet att ett livstidsstraff omvandlats till fängelse på viss tid enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid bör omfattas.

Vidare bör som en ytterligare förutsättning för att tillgodoräknande ska ske gälla att frihetsberövandet ska ha ägt rum med anledning av de brott som antingen prövats i målet eller som påföljden avser. Det innebär att frihetsberövandet för att kunna tillgodoräknas ska kunna härledas till de underliggande brotten, dvs. det ska finnas ett kausalt samband mellan brotten som prövats i målet eller som påföljden avser och frihetsberövandet. Med att den dömde varit frihetsberövad med anledning av de brott som prövats i målet är avsikten att fånga in sådana frihetsberövanden som föregått och skett i just det mål där det fängelsestraff eller den slutna ungdomsvården dömts ut från vilken tillgodoräknande ska ske. Det kan t.ex. avse sådant frihetsberövande enligt 24 kap. rättegångsbalken som sker på grund av misstanke om brott eller frihetsberövande som skett utomlands på grund av en svensk begäran om överlämnande enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder för lagföring här i Sverige. Det ska för tillgodoräknande i denna del inte finnas något krav på att den dömde ska ha fällts till ansvar för just det brott som föranlett frihetsberövandet eller att det är detta brott som medfört fängelsestraffet. Tillgodoräknande ska således ske oavsett om frihetsberövandet grundats på andra genom domen prövade brott än de för vilka fängelse dömts ut. Med uttrycket att den dömde varit frihetsberövad med anledning av de brott som påföljden avser är avsikten att fånga in även andra frihetsberövanden än sådana som har en direkt koppling till de brott som prövats i det aktuella målet. Det kan t.ex. handla om frihetsberövanden som föregått en undanröjd dom enligt 34 kap. brottsbalken eller en utlämning, ett överlämnande eller ett överförande för straffverkställighet. Även den som t.ex. varit intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff eller som verkställt fängelsestraff i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll ska anses ha varit berövad friheten med anledning av de brott som påföljden avser. Vad däremot gäller den som enbart på grund av risk för att undandra sig utvisning på grund av brott varit berövad friheten som häktad i avvaktan på att domen i utvisningsdelen får laga kraft bör något tillgodoräknande inte komma i fråga. I ett sådant fall sker frihetsberövandet i syfte att säkerställa verkställigheten av utvisningsbeslutet och inte det utdömda straffet. Det innebär att även s.k. administrativa frihetsberövanden faller utanför tillämpningsområdet.

Regeringen instämmer vidare i utredningens förslag om att ett heltäckande och mer rättvist system bör ta sin utgångspunkt i att det inte

Prop. 2017/18:250

137

Prop. 2017/18:250 görs någon begränsning av i hur många led bakåt ett tillgodoräknande ska kunna ske vid ett undanröjande enligt t.ex. 34 kap. brottsbalken. Det

 

innebär att all den tid som den dömde med anledning av de brott som den

 

nya påföljden avser varit frihetsberövad bör kunna komma i fråga för ett

 

tillgodoräknande.

 

I likhet med Helsingborgs tingsrätt och Göteborgs tingsrätt instämmer

 

regeringen vidare i utredningens bedömning om att den nuvarande

 

uppräkningen av vilka frihetsberövanden som ska ge rätt till

 

tillgodoräknande bör tas bort och för detta syfte i stället den mer enhetliga

 

termen frihetsberövad användas. När det gäller frågan om vad som

 

närmare bör förstås med begreppet, bör som utredningen föreslår, på en

 

generell nivå vägledning sökas i den beskrivning av begreppet

 

”frihetsberövande” som framgår av förarbetena till lagen (1998:714) om

 

ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Enligt vad som

 

där anges ska med ”frihetsberövande” avses i korthet ingrepp som innebär

 

att någon genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att

 

förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område

 

(prop. 1997/98:105 s. 12). Det innebär på en konkret nivå att till begreppet

 

”frihetsberövad” bör räknas dels sådant frihetsberövande som skett i form

 

av gripande, anhållande, häktning, intagning på enhet för rättspsykiatrisk

 

undersökning (10 § lagen [1991:1137] om rättspsykiatrisk undersökning)

 

och omhändertagande (26 kap. 22 § första stycket, 28 kap. 6 b och 28 kap.

 

11 § första och tredje styckena brottsbalken), dels sådant frihetsberövande

 

som skett genom intagning i kriminalvårdsanstalt eller vid särskilt

 

ungdomshem eller i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll

 

enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

 

En sådan innebörd torde också överensstämma med hur begreppet ska

 

tolkas i samband med överförande av straffverkställighet enligt

 

fängelserambeslutet eller överlämnande enligt en europeisk

 

arresteringsorder (jfr EU-domstolens tolkning av begreppet frihetsberövad

 

i artikel 26.1 i arresteringsorderrambeslutet mål C-294/16, J.Z.). För att

 

tillgodoräknande ska ske bör dock även fortsättningsvis som förutsättning

 

gälla att frihetsberövandet varat under en sammanhängande tid av minst

 

24 timmar. Inte minst praktiska skäl får anses tala emot att även låta

 

mycket kortvariga frihetsberövanden omfattas. Resultatet av ett

 

tillgodoräknande skulle i fråga om sådana frihetsberövanden ändå inte

 

framstå som påtagligt betydelsefullt för den dömde (se prop. 1972:146 s.

 

48). Som Helsingborgs tingsrätt noterar innebär definitionen av rekvisitet

 

frihetsberövad en utvidgning bl.a. genom att den tid som kan

 

tillgodoräknas i fortsättningen räknas från och med gripandet och inte som

 

i dag från anhållandet.

 

Tillgodoräknande bör vidare kunna ske för både frihetsberövanden som

 

ägt rum i Sverige och frihetsberövanden som ägt rum utomlands. Att även

 

frihetsberövanden som ägt rum utomlands omfattas innebär att sådana

 

frihetsberövanden för att få tillgodoräknas ska vara jämförbara med de

 

former av frihetsberövanden som här i landet kan komma i fråga för

 

tillgodoräknande t.ex. anhållande eller häktning. Som framhållits bör

 

vägledning i fråga om vilka frihetsberövanden som bör kunna komma i

 

fråga för tillgodoräknande ytterst sökas i den mer generella beskrivningen

 

av vad som ska förstås med ett frihetsberövande. Det innebär t.ex. att ett

138

frihetsberövande jämförbart med ett sådant frihetsberövande som en

verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll Prop. 2017/18:250 enligt lagen innebär bör kunna godtas. En samlad bedömning av samtliga

omständigheter bör dock göras. Däremot bör mindre ingripande åtgärder som t.ex. anmälningsskyldighet eller reseförbud inte omfattas av tillämpningsområdet.

Vidare bör på samma sätt som i dag gälla att tillgodoräknande inte bör ske om tiden för frihetsberövandet redan har tillgodoräknats den dömde eller den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Tid för frihetsberövande ska således inte kunna räknas den dömde till godo mer än en gång.

Sammanfattningsvis instämmer regeringen således i utredningens förslag om att det i den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande bör införas en bestämmelse om att om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård, och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, tiden för frihetsberövandet ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Tillgodoräknande ska dock inte ske om tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde eller den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål.

Utredningen har också föreslagit att det ska införas en bestämmelse om att villkor som uppställts vid utlämning, överlämnande eller överförande från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av lagen. Regeringen konstaterar inledningsvis att det redan följer av 2 kap. 8 § brottsbalken att villkor som uppställts i samband med utlämning eller överlämnande gäller. Något behov av ytterligare reglering i dessa avseenden finns därför inte. Någon generell regel om villkor i samband med överförande av straffverkställighet finns däremot inte. Trots det föreslogs inte någon sådan regel i lagrådsremissens förslag till lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. I lagrådsremissen motiverades det med att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande sällan, om någonsin, aktualiserats i samband med överförande av straffverkställighet samt att utrymmet för andra stater att uppställa sådana villkor också torde vara mycket begränsat. Som Lagrådet anför innebär emellertid det att det inte helt kan uteslutas att en situation skulle kunna uppstå där en tillämpning av den svenska lagstiftningen därmed kan komma att stå i strid med villkor i en överenskommelse med en annan stat. I likhet med Lagrådet anser regeringen att en sådan situation bör undvikas, bl.a. eftersom det skulle kunna vara förtroendeskadligt för Sverige i de internationella relationerna och motverka möjligheterna att sluta överenskommelser med andra stater. Som Lagrådet förordar anser regeringen därför till skillnad mot vad som angavs i lagrådsremissen att det bör införas en bestämmelse om att villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Frågan om hur tiden för tillgodoräknande av tid för frihetsberövande närmare bör räknas behandlas i avsnitt 10.6.

139

Prop. 2017/18:250

140

Särskilt om tillgodoräknande vid omvandling av livstidsstraff till ett tidsbestämt straff

Som framgår ovan bör den nya generella bestämmelsen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande tillämpas även när ett livstidsstraff enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid omvandlats till fängelse på viss tid. För den som är dömd till fängelse på livstid gäller vid ny påföljdsbestämning efter tidigare dom enligt 34 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken, att rätten om den dömde undergår fängelse på livstid, endast får besluta om att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten. Det är således inte möjligt att döma ut en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten eller att undanröja livstidsstraffet och döma till ny påföljd för den samlade brottsligheten. Livstidsstraffet kommer därför att omfatta samtliga brott som den dömde döms för till dess livstidsstraffet upphör (prop. 2015/16:151 s. 49). Uppkommer situationen att en person genom resning blir frikänd för brott som ett livstidsstraff avser får frågan om påföljd för eventuell tillkommande brottslighet som genom konsumtionsdom också omfattas av livstidsdomen hanteras genom en tillämpning av 34 kap. 6 § första stycket brottsbalken (prop. 2015/16:151 s. 50).

Frågan om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande är inte särskilt reglerad i lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid, den berörs inte heller i lagens förarbeten. Det får dock anses klart att den dömde sedan livstidsstraffet omvandlats till ett tidsbestämt straff, om förutsättningarna är uppfyllda, ska tillgodoräknas sådan tid som han eller hon varit frihetsberövad med anledning av de brott som prövats i livstidsdomen.

En särskild fråga är dock vad som bör tillgodoräknas den dömde vid omvandlingen av livstidsstraffet i det fallet att den dömde redan verkställer ett fängelsestraff när livstidsstraffet ska verkställas eller verkställigheten av ett annat fängelsestraff ska påbörjas samtidigt som verkställigheten av livstidsstraffet. Enligt 19 d § första stycket strafftidslagen ska om det samtidigt förekommer verkställighet av fängelse på livstid och böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård, livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden. Tidigare påföljder som inte är helt verkställda undanröjs automatiskt på verkställighetsnivån vid en dom på livstids fängelse för tillkommande brottslighet (undantaget överlämnande till vård enligt lagen [1998:870] om vård av missbrukare i vissa fall eller rättspsykiatrisk vård).

Ett livstidsstraff konsumerar således på verkställighetsstadiet samtliga andra påföljder som den livstidsdömde har dömts till. Den som dömts till livstids fängelse behöver därför inte verkställa någon annan påföljd, om inte han eller hon döms för nya brott efter det att livstidsstraffet tidsbestämts. Det innebär att om en dömd t.ex. redan verkställer ett fängelsestraff när domstolen dömer på nytt till fängelse på livstid medför det att det första straffet konsumeras av livstidsstraffet som blir det enda straffet som ska verkställas för den samlade brottsligheten. Till skillnad från utredningen anser regeringen dock inte att det vid en omvandling av ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff, i en sådan situation som anges ovan, ska vara möjligt att tillgodoräkna den tid som den dömde redan

avtjänat av det första straffet (inklusive tid för frihetsberövande i form av t.ex. häktning som föregått den domen). Den tid som eventuellt återstår att avtjäna med anledning av den tidigare domen konsumeras av livstidsstraffet. Detsamma bör gälla om den tidigare domen avser en dom till skyddstillsyn och tid för frihetsberövande i form av t.ex. häktning föregått den domen. I det fall den som avtjänar ett livstidsstraff döms på nytt för brott under pågående verkställighet av livstidsstraffet, bör det som regel inte uppkomma tid för frihetsberövande som kan tillgodoräknas den dömde i samband med den nya domen (konsumtionsdomen), eftersom verkställighet av livstidsstraffet pågår.

Ansvarig myndighet vid obligatoriskt tillgodoräknande

Utredningen föreslår att ansvaret för obligatoriskt tillgodoräknande i förhållande till fängelse i fortsättningen helt ska ligga på Kriminalvården. Det innebär i förhållande till vad som gäller i dag att domstolarnas beslutanderätt i fråga om tillgodoräknande av vissa utländska frihetsberövanden enligt 33 kap. 7 § brottsbalken samt av verkställd fängelsetid i samband med ny påföljdsbestämning enligt 38 kap. 2 a § andra stycket brottsbalken utgår. Enligt regeringens bedömning utgör det en rimlig och ändamålsenlig ordning. Ingen remissinstans har invänt mot förslagen. En sådan ordning bidrar också till att göra regelverket både enklare och mer lättillämpat.

När det gäller ansvaret för obligatoriskt tillgodoräknande i förhållande till sluten ungdomsvård föreslår regeringen att det i fortsättningen helt ska ligga på Statens institutionsstyrelse. Det innebär i förhållande till vad som gäller i dag att domstolarnas beslutanderätt även i fråga om tillgodoräknande av vissa utländska frihetsberövanden enligt 33 kap. 7 § brottsbalken samt i fråga om verkställd tid av sluten ungdomsvård i samband med ny påföljdsbestämning enligt 38 kap. 2 a § andra stycket brottsbalken utgår.

Bestämmelsen om s.k. fakultativt tillgodoräknande behålls

Enligt den fakultativa bestämmelsen i 33 kap. 6 § brottsbalken får domstolen när den dömer till fängelse eller sluten ungdomsvård förklara att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet, även om det inte fullt uppgår till den bestämda strafftiden. Motsvarande möjlighet finns för det fall domstolen undanröjer en villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård eller en ungdomstjänst och i stället dömer till fängelse eller sluten ungdomsvård. Även i det fallet att den som varit frihetsberövad döms till böter eller ungdomstjänst har domstolen möjlighet att besluta om att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Enligt regeringen bör i likhet med vad utredningen föreslår en motsvarande möjlighet till fakultativt tillgodoräknande finnas även fortsättningsvis. Till följd av det förslag som regeringen lämnar till utformning av en obligatorisk bestämmelse om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande föreslås dock vissa justeringar av lagtexten. Av den nya utformningen av den obligatoriska bestämmelsen följer också en viss utvidgning av tillämpningsområdet för den nu aktuella bestämmelsen, t.ex. i fråga om vilka frihetsberövanden som ska ge rätt till tillgodoräknande.

Prop. 2017/18:250

141

Prop. 2017/18:250 Enligt nuvarande ordning är rättens beslut om tillgodoräknande enligt 33 kap. 6 § brottsbalken inte att anse som en del av själva domen utan som ett beslut som kan överklagas särskilt. Har domen överklagats får dock beslutet ändras även om beslutet inte överklagats. Det följer av den nuvarande bestämmelsen i 33 kap. 8 § brottsbalken. Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att en bestämmelse med motsvarande innehåll bör finnas även i den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. En sådan bestämmelse bör därför införas i den nya lagen.

Avräkningsunderlag och rapportering av frihetsberövanden

I dag gäller enligt 16 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol att domstolen ska anteckna den tid en person har varit frihetsberövad på ett sådant sätt som avses i 19 a § strafftidslagen eller 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård i en handling som bifogas domen eller beslutet (avräkningsunderlag).

Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning om att det även fortsättningsvis finns ett behov av att domstolarna på motsvarande sätt som i dag tillhandahåller och redovisar uppgifter om frihetsberövanden som föregått en dom eller ett beslut om fängelse eller sluten ungdomsvård och som ska tillgodoräknas den dömde enligt den nya lagen. Det innebär således att domstolarna även ska tillhandahålla och redovisa uppgifter om t.ex. sådana frihetsinskränkningar som ägt rum utomlands och som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter är att anse som jämförbara med någon av de former av frihetsberövanden som här kan komma i fråga för tillgodoräknande. Enligt Lagrådet bör det i lagen klargöras om avsikten är att avräkningsunderlag i ett sådant fall ska utfärdas först efter rättens bedömning av uppgifterna i underlaget. Regeringen vill med anledning av det förtydliga att avsikten inte är att rapporteringen i dessa fall ska avvika från vad som annars bör gälla vid domstolarnas rapportering om uppgifter om frihetsberövanden. Således bör liksom i dag även fortsättningsvis ansvaret för rapporteringen fullgöras av i tingsrätten rättens ordförande (15 a § förordning [1996:381] med tingsrättsinstruktion) och i högre rätt av referenten (16 a § förordningen [1996:379] med hovrättsinstruktion) respektive en beredningschef eller en justitiesekreterare (7 a § förordningen [1996:377] med instruktion för Högsta domstolen). Det innebär att det således även i fortsättningen är domstolarna som kommer att svara för att de uppgifter om frihetsberövanden som lämnas i avräkningsunderlaget är korrekta och den tjänsteman vid Kriminalvården eller Statens institutionsstyrelse som beslutar om avräkning som kommer att svara för att uppgifterna om frihetsberövanden sammanställs, summeras och tillgodoräknas vid verkställigheten enligt lag (se prop. 1999/2000:26 s. 63). I normalfallet ska alltså Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse utgå ifrån de uppgifter om frihetsberövanden som domstolen lämnar. Myndigheterna är dock inte förhindrade att beakta andra omständigheter och fatta beslut som avviker från domstolens rapportering. Finns det indikationer på att uppgifter om frihetsberövanden är felaktiga eller att någon tid för frihetsberövande saknas bör det givetvis undersökas och beslut fattas med

utgångspunkt i de korrekta uppgifterna. Som utredningen påpekar kan det

142

dock konstateras att de nuvarande mallarna för avräkningsunderlag till Prop. 2017/18:250 följd av den nya lagen kommer att behöva ses över och anpassas till de

förändringar som den innebär. Regeringen delar utredningens bedömning om att frågorna även fortsättningsvis bör regleras i förordning.

När det gäller rapportering av uppgifter om frihetsberövanden som föregått en utlämning eller ett överlämnande eller överförande från en annan stat till Sverige följer det av respektive regelverk på vilket sätt sådana uppgifter ska lämnas. Vad som gäller i det avseendet påverkas inte av den nya lagen.

Överklagande av beslut enligt den nya lagen

Ett beslut om obligatoriskt tillgodoräknande fattas, som framgått, som ett led i det strafftidsbeslut som meddelas den dömde (jfr förslaget till 21 §). Ett sådant beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se avsnitt 11.2. (se förslaget till 26–28 §§). Detsamma gäller i fråga om de beslut om obligatoriskt tillgodoräknande som fattas av Statens institutionsstyrelse. Även ett sådant beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se 22 och 23 §§ lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård).

11

Övriga bestämmelser

 

11.1

Bemyndigande

 

 

 

Regeringens förslag: Ett bemyndigande för regeringen eller den

 

myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare

 

föreskrifter om inledande av verkställighet, nöjdförklaring, uppskov

 

och beräkning av strafftid införs i strafftidslagen.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot utredningens

 

förslag.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Liksom enligt nuvarande ordning

 

kommer som framgått föreskrifter i flera fall att behöva meddelas genom

 

förordning, se t.ex. avsnitt 7, 8, 9 och 10. Flertalet av dessa föreskrifter har

 

regeringen

med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen befogenhet att

 

meddela (verkställighetsföreskrifter och regeringens restkompetens) eller

 

att delegera den rätten till myndighet. Som utredningen konstaterar torde

 

dock i vissa fall krävas ett bemyndigande för att regeringen ska få meddela

 

föreskrifter. Det gäller t.ex. i fråga om sättet att beräkna tid i olika

 

avseenden, men även i fråga om möjligheten att meddela särskilda

 

undantag när det gäller rätten att påbörja verkställigheten av ett

 

fängelsestraff. Som utredningen föreslår bör därför ett bemyndigande för

 

regeringen att meddela föreskrifter införas i den nya strafftidslagen. Vad

 

därefter gäller frågan om bemyndigandets närmare utformning delar

 

regeringen utredningens bedömning att det, med hänsyn till att det i

 

dagsläget inte helt går att överblicka vilka föreskrifter som det kan finnas

 

behov av, bör ges en generell utformning. En sådan föreskriftsrätt som

 

riksdagen delegerar till regeringen bör även kunna delegeras vidare till en

143

Prop. 2017/18:250 myndighet. Sammantaget föreslås därför att det i den nya strafftidslagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om inledande av verkställighet, nöjdförklaring, uppskov och beräkning av strafftid.

11.2Beslutsbefogenhet, omprövning och överklagande

Regeringens förslag: Beslut enligt strafftidslagen ska fattas av Kriminalvården och ska gälla omedelbart om inte något annat beslutas.

Vissa av Kriminalvårdens beslut ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den klagande var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

Ett beslut ska inte få överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning ska få begäras av den beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning. Vid omprövning ska beslutet inte få ändras till den klagandes nackdel.

En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.

Kriminalvården ska pröva om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den klagande felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utredningens förslag anges dock inte vilka beslut som är överklagbara.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig utredningens förslag i sak. Svea hovrätt efterfrågar ett förtydligande av om en dömd alltid är inskriven i ett häkte, en anstalt eller ett frivårdskontor när det beslut som kan överklagas meddelas eller om det finns behov av ett reservforum för de fall den dömde inte är inskriven vid något av dessa verksamhetsställen när beslutet meddelas. Helsingborgs tingsrätt lämnar författningstekniska synpunkter. Kammarrätten i Jönköping anser att det i författningskommentaren till forumbestämmelsen bör förtydligas vad som avses med ”första beslutet i ärendet”.

Skälen för regeringens förslag: Det är Kriminalvårdens ansvar att se till att utdömda påföljder blir verkställda. Beslut enligt den nya strafftidslagen bör därför som utredningen föreslår fattas av Kriminalvården. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det direkt av överklagandebestämmelsen i lagen bör framgå vilka beslut som är

överklagbara. Vid Kriminalvårdens handläggning av ett ärende gäller

144

förvaltningslagen (2017:900). Ett beslut av en myndighet får enligt 41 § förvaltningslagen överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i 1986 års förvaltningslag reglerar vilka beslut som får överklagas. Prövningen av om ett visst beslut ska anses överklagbart utgår från en objektiv bedömning. Det är alltså inte fråga om att göra en subjektiv tolkning av om omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att kravet på påverkan ska anses uppfyllt. Uttrycket påverka någons situation tar sikte på beslutets faktiska verkningar, främst i förhållande till någons personliga eller ekonomiska situation (jfr bl.a. RÅ 2003 ref. 87). Bestämmelsen är dock inte avsedd att påverka tillämpningen av sådana särskilda bestämmelser i specialförfattningar som anger vilka beslut enligt specialförfattningen som är överklagbara. I klargörande syfte och för att göra lagen tydlig och enkel att tillämpa bör det därför som Lagrådet anför direkt av överklagandebestämmelsen framgå vilka av Kriminalvårdens beslut som ska kunna överklagas. Enligt regeringens bedömning bör Kriminalvårdens beslut om att förelägga en dömd inställelse senast en viss dag vid den kriminalvårdsanstalt där fängelsestraffet ska verkställas, kunna överklagas. Vidare bör Kriminalvårdens beslut om uppskov enligt 14 § och Kriminalvårdens beslut om att återkalla ett beviljat uppskov enligt 15 § kunna överklagas. Likaså bör ett strafftidsbeslut enligt 21 § eller ett ändringsbeslut enligt 22 § kunna överklagas. Andra beslut bör inte kunna överklagas.

I likhet med vad som gäller i dag bör Kriminalvårdens beslut gälla omedelbart om inte något annat beslutas. Som utredningen föreslår bör även fortsättningsvis gälla att Kriminalvårdens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Vidare bör den forumregel som gäller enligt nuvarande ordning gälla också fortsättningsvis. Det innebär att Kriminalvårdens beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 14 kap. 1 § fängelselagen. Sedan den 1 januari 2006 gäller att alla Kriminalvårdens beslut enligt strafftidslagen måste omprövas särskilt av myndigheten innan de får överklagas. Även den ordningen, som infördes med anledning av Kriminalvårdens omorganisation till en enda myndighet, bör gälla i fortsättningen. Ordningen har sin motsvarighet i fängelselagen (se 14 kap. 1–3 §§). Regeringen återkommer i författningskommentaren med en närmare redogörelse för bestämmelsernas innebörd.

Prop. 2017/18:250

145

Prop. 2017/18:250

12

Villkorlig frigivning efter överförande

 

 

för verkställighet i Sverige

 

 

 

Regeringens förslag: Vid verkställighet av ett överfört utländskt

 

fängelsestraff ska det vara möjligt att i klara undantagsfall besluta om

 

en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning än vad som annars gäller.

 

Det ska då krävas att det framgår att den dömde annars kommer att få

 

avtjäna avsevärt längre tid än om verkställighet hade skett i den andra

 

staten.

 

 

Bestämmelserna om sammanläggning av fängelsestraff vid

 

tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning ska inte gälla om

 

villkorlig frigivning beslutats enligt ovan angivna undantag.

 

Bestämmelsen placeras i brottsbalken.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att det endast är förlängningen räknat i andel av

 

strafftid som verkställs i anstalt som ska beaktas vid bedömningen av om

 

det föreligger en avsevärd skillnad i tid att avtjäna. Vidare föreslås att det

 

för fastställande av en ny tidpunkt för villkorlig frigivning ska införas en

 

alternativ kvotdel, som ska anges till halva strafftiden. Utredningen

 

föreslår inte något undantag i fråga om sammanläggning av fängelsestraff

 

vid tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning.

 

Remissinstanserna: Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om bestämmelsen

 

behövs. Enligt tingsrätten framgår det tydligt av Europadomstolens praxis

 

att Europakonventionen inte i sig medför en rätt till villkorlig frigivning

 

och att överföringar av verkställighet som medfört påtagliga förlängningar

 

av det faktiska frihetsberövandet har ansetts konventionsenliga.

 

Kammarrätten i Stockholm anser att det är positivt att den föreslagna

 

regeln är tydlig och därmed förutsägbar. Kammarrätten anser dock att det

 

finns risk för att en tillämpning enligt förslaget i det enskilda fallet inte ger

 

tillräckligt utrymme för en proportionalitetsbedömning och därför kan

 

komma att innefatta en konventionskränkning. Justitiekanslern (JK) anser

 

att den föreslagna regleringen framstår som ändamålsenlig och att den bör

 

kunna leda till att undanröja mycket av den osäkerhet som i dag präglar

 

aktuella frågeställningar. Enligt Justitiekanslerns bedömning innebär

 

förslaget att de krav som kan antas följa av Europakonventionen skulle

 

uppfyllas med god marginal. Kriminalvården anser att förslaget med en

 

kvotdel innebär att systemet blir mindre flexibelt.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Nuvarande reglering

 

Överförande av straffverkställighet mellan olika länder är sedan lång tid

 

en viktig del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Genom att

 

göra det möjligt för en dömd att verkställa det utdömda straffet i det land

 

där han eller hon är medborgare eller har sin hemvist ökar möjligheterna

 

till social återanpassning. För Kriminalvårdens del bidrar det också till ett

 

effektivt resursutnyttjande.

 

Det finns ett flertal lagar som reglerar överförande av straffverkställighet

146

till Sverige, bl.a. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen), lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (EVL) och lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Sverige samarbetar även med internationella tribunaler och domstolar (se lagen [1994:569] om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen [2002:329] om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och lagen [2006:615] om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone). Samarbetet innebär bl.a. att regeringen får besluta att en dom meddelad av dessa internationella domstolar får verkställas i Sverige.

En grundläggande utgångspunkt vid överförande av straffverkställighet är att den överförda påföljden ska verkställas i enlighet med de regler som gäller i det land dit verkställigheten överförs. Det gäller således även i fråga om bestämmelser om villkorlig frigivning. Som utgångspunkt gäller därför att de svenska bestämmelserna om villkorlig frigivning ska tillämpas då en utländsk dom efter överförande ska verkställas här i landet. Det gäller även om den dömde efter ett överförande hit därigenom får avtjäna en längre eller kortare tid i kriminalvårdsanstalt än vad som varit fallet om verkställigheten fullföljts i den andra staten. I sammanhanget bör dock nämnas att när det gäller överförda domar meddelade av internationella domstolar gäller i stället enligt en särskild ordning att frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen eller den internationella domstolen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Högsta domstolen har i bl.a. NJA 2017 s. 300 och Ö 1417–17 prövat frågan om de skillnader verkställighetsregler som kan finnas mellan Sverige och en stat till vilken en dömd ska överföras utgör hinder mot att överföra verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff.

Europakonventionen och Europadomstolens praxis på området

Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna utgör en del av Sveriges folkrättsliga förpliktelser och har sedan 1995 ställning som svensk lag. Av artikel 5.1 (rätt till frihet och säkerhet) i konventionen framgår att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet och att ingen får berövas friheten utom i de fall som särskilt anges i artikeln och i den ordning som lagen föreskriver. Bland de tillåtna fallen nämns i punkten (a) situationen när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol. Staternas skyldighet att leva upp till sina åtaganden enligt konventionen kan prövas av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen).

Europadomstolen har vid flera tillfällen prövat frågan om ett överförande av straffverkställighet kan stå i strid med Europakonventionen på grund av skillnader i regler om villkorlig frigivning (se bl.a. Veermäe v. Finland, dec., no. 38704/03, ECHR 2005- VII; Csozánski v. Sweden, dec., no. 22318/02, 27 June 2006; Szabö v. Sweden, no. 28578/03, ECHR 2006-VIII; Ciok v. Poland, dec, no 498/10,

Prop. 2017/18:250

147

Prop. 2017/18:250 23 October 2012; Giza v. Poland, dec, no. 1997/11,23 October 2012). Domstolen har i dessa fall understrukit att konventionen inte ger enskilda någon rätt till villkorlig frigivning utan att det är de fördragsslutande staterna som disponerar över frågan. Utgångspunkten är att domslandet inte ska ha något inflytande över den verkställande statens regler om villkorlig frigivning, eftersom det skulle motverka det internationella samarbetet på verkställighetsområdet. Domstolen har också betonat att detta samarbete på ett generellt plan ligger i de dömdas intresse (jfr tex. Ciok v. Poland, § 24). Vidare har domstolen konstaterat att enbart det förhållandet att ett överförande kan förväntas leda till en längre tid i fängelse i den verkställande staten inte gör frihetsberövandet godtyckligt och därmed anses strida mot artikel 5, så länge den tid som ska avtjänas i den verkställande staten ryms inom det utdömda fängelsestraffet (se t.ex. Ciok v. Poland, § 25). Enligt vad domstolen har uttalat kan det dock inte uteslutas att det i andra fall är möjligt att en uppenbart längre faktisk fängelsetid i den verkställande staten skulle kunna komma i konflikt med artikel 5, under förutsättning att den längre faktiska fängelsetiden kunde förutses av domslandet vid tidpunkten för överförandet av verkställigheten.

Någon närmare vägledning i frågan om vilken skillnad i faktisk fängelsetid som kan accepteras går inte att utläsa av domstolens praxis. En tolkning som leder till omfattande undantag från huvudregeln synes dock inte vara förenlig med domstolens uttalanden (jfr t.ex. Veermäe mot Finland och Csozánski och Szabó mot Sverige.). Ställningstagandena i målen Ciok och Giza mot Polen talar vidare för att även betydande skillnader i fråga om den faktiska fängelsetiden (förlängning med 50 procent eller mer) kan förekomma utan att en kränkning anses föreligga. Vidare kan konstateras att någon kränkning med anledning av den aktuella frågeställningen såvitt känt ännu inte förekommit. Europadomstolens praxis kan därför inte anses ge uttryck för annat än att det endast är i undantagsfall, dvs. när effekten av ett överförande till en stat med strängare regler för villkorlig frigivning riskerar att leda till ett uppenbart oproportionerligt resultat, som ett överförande på grund av skillnader i fråga om regler om villkorlig frigivning kan komma i konflikt med Europakonventionen och därmed påverka lagligheten av ett frihetsberövande. Av domstolens praxis framgår vidare att ansvaret för en eventuell kränkning av artikel 5 i första hand åvilar den dömande och inte den verkställande staten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Europadomstolens praxis inte ger någon tydlig anvisning om en yttersta gräns för vilken förlängning av verkställighetstiden som kan accepteras men att domstolen ändå tydligt anger att det inte kan uteslutas att en uppenbart längre verkställighetstid kan medföra en kränkning av artikel 5.

Genomförandet av fängelserambeslutet i svensk rätt

Regeringen tog i samband med genomförandet av fängelserambeslutet (rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa

inom Europeiska unionen) ställning till hur de aktuella frågeställningarna

148

skulle hanteras i det sammanhanget. När det gäller ett överförande från Prop. 2017/18:250 Sverige gäller enligt 2 kap. 1 § första stycket punkten 4 lagen (2015:96)

om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (EVL) att en svensk dom får sändas över till en annan stat för verkställighet endast om de lagliga förutsättningarna är uppfyllda och det i övrigt är lämpligt. I lämplighetsbedömningen ska även vägas in om verkställighetsreglerna i det mottagande landet innebär att den faktiska tid som den dömde ska avtjäna förlängs på ett sätt som kan komma i strid med Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen (prop. 2014/15:29 s. 73). Om en sådan konflikt riskerar att uppstå kan det vara olämpligt att sända över en svensk dom för verkställighet i en annan stat (prop. 2014/15:29 s. 140). När det gäller ett överförande av en utländsk dom för verkställighet i Sverige gäller enligt 3 kap. 22 § EVL att Kriminalvården får besluta om villkorlig frigivning vid en tidigare tidpunkt än vad som föreskrivs i 26 kap. 6 § brottsbalken, under förutsättning att den dömde annars kommer att vara frihetsberövad under en väsentligt längre tid i Sverige än vad som skulle ha varit fallet om verkställigheten i stället hade skett i den andra staten. Med väsentligt längre tid ska förstås så lång tid att den kan komma i konflikt med de rättigheter som föreskrivs i Europakonventionen eller i övrigt framstår som oproportionerlig. Vid bedömningen av om avvikelsen får anses oproportionerlig ska inte bara den faktiska förlängningen i år och månader beaktas, utan även omständigheter som t.ex. hur långt straff det rör sig om och hur lång tid som återstår att verkställa vid tidpunkten för överförandet, ska tillmätas betydelse. Vad gäller tidpunkten för villkorlig frigivningen ska den bestämmas så att det med viss marginal står klart att verkställigheten inte kommer i konflikt med Europakonventionens regler. Kriminalvården ska beakta den andra statens regler men inte nödvändigtvis tillämpa dem eller tillämpa dem fullt ut. (prop. 2014/15:29 s. 202–203). Bestämmelsen är tillämplig endast vid överförande av straffverkställighet från en annan medlemsstat inom EU.

En ny gemensam bestämmelse om möjlighet till villkorlig frigivning vid en tidigare tidpunkt

Det är angeläget att Sverige har en ordning när det gäller överförande av straffverkställighet som underlättar det straffrättsliga samarbetet med andra stater. Det är också angeläget att Sverige inte medverkar vid genomförandet av ett överförande som kan innefatta en konventionskränkning. Som framgår tog regeringen därför redan 2015 inom ramen för det EU-rättsliga samarbetet ställning i frågan genom att bl.a. införa en möjlighet till justering av tiden för villkorlig frigivning för det fall den dömde genom ett överförande till Sverige annars riskerade att vara frihetsberövad under en väsentligt längre tid här än vad som skulle ha varit fallet om verkställigheten i stället hade skett i den andra staten. Som Göteborgs tingsrätt framhåller framgår det visserligen tydligt av Europadomstolens praxis att Europakonventionen i sig inte medför en rätt till villkorlig frigivning och att domstolen ansett även påtagliga förlängningar av det faktiska frihetsberövandet konventionsenliga. Det framgår dock även tydligt av domstolens praxis att det inte kan uteslutas

att ett överförande i andra möjliga fall vid en uppenbar förlängning av den

149

Prop. 2017/18:250 faktiska verkställighetstiden kan innebära en kränkning av artikel 5 i Europakonventionen. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att

 

det även fortsättningsvis finns skäl för en bestämmelse som möjliggör en

 

justering av tiden för villkorlig frigivning i fall som här avses. Som

 

framgår är emellertid bestämmelsen i 3 kap. 22 § EVL tillämplig endast

 

vid överförande av straffverkställighet från en annan medlemsstat inom

 

EU. Det innebär att risken för att inte kunna ta emot en utländsk dom för

 

verkställighet i Sverige således kvarstår i förhållande till andra länder

 

utanför EU. I likhet med utredningen anser regeringen därför att det finns

 

skäl att nu införa en motsvarande möjlighet till justering även vid

 

överförande av straffverkställighet från sådana länder. Lagtekniskt bör det

 

ske genom att det införs en ny och gemensam reglering på området enligt

 

vilken det vid verkställighet av ett överfört utländskt fängelsestraff ska

 

vara möjligt att besluta om en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning.

 

En sådan ny gemensam bestämmelse bör som utredningen föreslår, i

 

likhet med vad som gäller enligt den nuvarande bestämmelsen i

 

3 kap. 22 § EVL, vara avsedd att tillämpas endast i klara undantagsfall för

 

att undvika en konflikt med Europakonventionen eller ett i övrigt stötande

 

resultat på grund av skillnader i regler om villkorlig frigivning.

 

Presumtionen bör således alltjämt vara att villkorlig frigivning ska ske när

 

två tredjedelar har avtjänats, oavsett om den dömde därigenom får avtjäna

 

betydligt längre tid än vad som hade varit fallet om avtjänandet skett i den

 

andra staten. Som förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig och

 

en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning bestämmas bör, i enlighet med

 

utredningens förslag, gälla att den dömde annars kommer att vara

 

frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställighet hade skett i

 

den andra staten. Vid bedömningen av om det föreligger en avsevärd

 

skillnad i tid att avtjäna bör framför allt en jämförelse göras mellan å ena

 

sidan den fängelsetid som ska avtjänas här med tillämpning av

 

huvudregeln i 26 kap. 6 första stycket brottsbalken och å andra sidan den

 

tid som enligt den andra statens regler skulle ha gällt om avtjänandet hade

 

skett där. Hur stor avvikelsen måste vara för att en tidigare tidpunkt för

 

villkorlig frigivning ska kunna komma i fråga går dock inte att med

 

exakthet säga. För att säkerställa en god marginal i förhållande till

 

Europakonventionens krav bör som utredningen föreslår som en allmän

 

riktlinje kunna accepteras en förlängning av den faktiska fängelsetiden

 

motsvarande skillnaden mellan ett system med villkorlig frigivning efter

 

en tredjedel och ett system som vårt med villkorlig frigivning efter två

 

tredjedelar. Det innebär således att i vart fall en fördubbling av tiden att

 

avtjäna bör kunna accepteras. Ingen av de remissinstanser som uttalat sig

 

i frågan motsätter sig förslaget i denna del.

 

En särskild fråga i sammanhanget är om även andra omständigheter

 

utöver förlängningen räknat i andel av strafftid som verkställs i anstalt bör

 

kunna beaktas vid bedömningen av om avvikelsen bör medföra en

 

justering av tiden för villkorlig frigivning. Som redogjorts för gäller i dag

 

enligt 3 kap. 22 § EVL för att undvika stötande resultat att även andra

 

omständigheter, t.ex. hur långt straff det rör sig om och hur lång tid som

 

återstår att verkställa vid tidpunkten för överförande, ska tillmätas

 

betydelse. Som utredningen framhåller skapar en sådan ordning i och för

 

sig en viss osäkerhet vid tillämpningen då det är svårt att tydligt ange de

150

omständigheter som borde få tillmätas betydelse. Å andra sidan