Regeringens proposition 2017/18:196

Anpassningar av svensk rätt till EU-

Prop.

förordningen om kliniska läkemedelsprövningar

2017/18:196

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 21 mars 2018

Stefan Löfven

Annika Strandhäll

(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag som syftar till att anpassa svensk rätt till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upp- hävande av direktiv 2001/20/EG. Förordningen trädde i kraft den 16 juni 2014, men datum när den börjar gälla fastställs först när förordningens portal och databas nått full funktionalitet.

I propositionen föreslås ändringar i läkemedelslagen (2015:315), offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), lagen (2009:366) om han- del med läkemedel, lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. och lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. Utöver dessa ändringar behöver anpassningar göras i svensk rätt avseende etik- granskningen av ansökningar om kliniska prövningar. Sådana ändrings- förslag lämnas i propositionen Kompletterande bestämmelser till EU- förordningen om kliniska läkemedelsprövningar som har utarbetats av Utbildningsdepartementet.

Propositionen innehåller även förslag om att anpassa svensk rätt till kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569 av den 23 maj 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 vad gäller principer och riktlinjer för god tillverknings- sed för prövningsläkemedel för humant bruk och rutiner för inspektioner. Ändringar i anledning av den förordningen föreslås att införas i läkemedelslagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

1

Prop. 2017/18:196 Därutöver innehåller propositionen ett förslag om ett utvidgat undantag av tillämpningen av lagen om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. Denna ändring föreslås träda i kraft den 1 januari 2019.

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................

6

2

Lagtext

.............................................................................................

7

 

2.1

Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen

 

 

 

(2015:315) .........................................................................

7

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om

biobanker i hälso- och sjukvården m.m...........................

25

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2006:351) om

genetisk integritet m.m. ...................................................

29

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2009:366) om

handel med läkemedel .....................................................

30

2.5Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

 

 

sekretesslagen (2009:400) ...............................................

32

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

34

4

EU-förordningar om kliniska läkemedelsprövningar.....................

35

 

4.1

EU-förordningen om kliniska prövningar av

 

 

 

humanläkemedel..............................................................

35

4.2EU-förordningen om god tillverkningssed för

 

prövningsläkemedel.........................................................

37

5 Gällande rätt...................................................................................

38

5.1

Läkemedelslagen .............................................................

38

5.2Lagen om etikprövning av forskning som avser

 

människor ........................................................................

41

6 Författningsändringar med anledning av EU-förordningen om

 

kliniska prövningar ........................................................................

43

6.1

En allmän utgångspunkt ..................................................

43

6.2Nytt kapitel i läkemedelslagen och ändrade

definitioner ......................................................................

45

6.3Beslutsprocessen för tillstånd till klinisk

 

läkemedelsprövning.........................................................

50

 

6.3.1

Beslutsfattande myndighet .............................

54

 

6.3.2

Möjliga yttranden från biobanker och

 

 

 

strålskyddskommittéer....................................

63

 

6.3.3

Överklagande..................................................

66

 

6.3.4

Avgifter ..........................................................

73

 

6.3.5

Följdändringar om tillstånd till kliniska

 

 

 

läkemedelsprövningar på djur.........................

75

 

6.3.6

Följdreglering i biobankslagen .......................

76

6.4

Lekmannabedömning av ansökan ...................................

82

6.5

Skydd för försökspersoner och informerat samtycke ......

84

 

6.5.1

Generella bestämmelser och informerat

 

 

 

samtycke.........................................................

84

 

6.5.2

Informerat samtycke när försökspersonen

 

 

 

är underårig.....................................................

91

 

6.5.3

Informerat samtycke av beslutsoförmögna

 

 

 

personer ..........................................................

95

Prop. 2017/18:196

3

Prop. 2017/18:196

6.5.4

Ytterligare bestämmelser gällande

 

 

 

personer som är beslutsoförmögna ................

103

 

6.5.5

Ytterligare bestämmelser om personer

 

 

 

som är underåriga ..........................................

112

 

6.5.6

Kliniska läkemedelsprövningar avseende

 

 

 

vissa grupper och situationer .........................

113

 

6.6

Regler om genomförandet av en klinisk prövning .........

117

 

6.7

Tillverkning och import..................................................

120

 

6.8

Förmedling och distribution av prövningsläkemedel .....

127

 

6.9

Ersättningssystem vid skador .........................................

130

 

6.10

Tillsyn ............................................................................

135

 

6.11

Sekretess och tystnadsplikt.............................................

143

 

6.12

Specifika krav för särskilda grupper av läkemedel.........

156

 

6.13

Kostnaderna för prövningsläkemedel.............................

157

 

6.14

Sanktioner ......................................................................

159

 

6.15

Bemyndiganden..............................................................

164

7

Utvidgat undantag från tillämpningen av biobankslagen..............

166

8

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.................................

172

9

Konsekvenser................................................................................

174

10

Författningskommentar.................................................................

177

 

10.1

Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen

 

 

 

(2015:315) ......................................................................

177

 

10.2

Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:297) om

 

 

 

biobanker i hälso- och sjukvården m.m..........................

187

 

10.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:351) om

 

 

 

genetisk integritet m.m. ..................................................

189

 

10.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:366) om

 

 

 

handel med läkemedel ....................................................

189

 

10.5

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

 

 

 

sekretesslagen (2009:400) ..............................................

190

Bilaga 1

FÖRORDNINGAR Europaparlamentets och rådets

 

 

 

förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014

 

 

 

om kliniska prövningar av humanläkemedel och om

 

 

 

upphävande av direktiv 2001/20/EG ..............................

191

Bilaga 2

RÄTTELSER Rättelse till Europaparlamentets och

 

 

 

rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april

 

 

 

2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel

 

 

 

och om upphävande av direktiv 2001/20/EG .................

267

Bilaga 3

RÄTTELSER Rättelse till Europaparlamentets och

 

 

 

rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april

 

 

 

2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel

 

 

 

och om upphävande av direktiv 2001/20/EG .................

268

Bilaga 4

RÄTTELSER Rättelse till Europaparlamentets och

 

 

 

rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april

 

 

 

2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel

 

 

 

och om upphävande av direktiv 2001/20/EG .................

269

4

Prop. 2017/18:196

5

Prop. 2017/18:196 1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315),

2.lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjuk- vården m.m.,

3.lag om ändring i lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.,

4.lag om ändring i lagen (2009:366) om handel med läkemedel,

5.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

6

2

Lagtext

Prop. 2017/18:196

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315)

Härigenom föreskrivs i fråga om läkemedelslagen (2015:315) dels att 7 kap. ska upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 1 §, 4 kap. 5 §, 6 kap. 6 §, 8 kap. 1 och 2 §§, 9 kap. 1, 2 och 5 §§, 10 kap. 1 §, 11 kap. 1 och 2 §§, 14 kap. 1 §, 16 kap. 1 § och 18 kap. 12 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 7 kap., två nya paragrafer, 18 kap. 4 a och 4 b §§, och närmast före 18 kap. 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 kap.

1 §

I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse:

Aktiv substans

Varje substans eller blandning av

 

substanser som är avsedd att an-

 

vändas i tillverkningen av ett läke-

 

medel och som, när den används

 

för det ändamålet, blir en aktiv be-

 

ståndsdel i läkemedlet vilket är av-

 

sett att antingen ha en farmako-

 

logisk, immunologisk eller meta-

 

bolisk verkan som syftar till att

 

återställa, korrigera eller modifiera

 

fysiologiska funktioner, eller an-

 

vändas för att ställa en diagnos.

Alkoholhaltigt läkemedel

Läkemedel som innehåller mer än

 

1,8 viktprocent etylalkohol.

Extemporeapotek

En inrättning som har Läkemedels-

 

verkets tillstånd att tillverka läke-

 

medel för ett visst tillfälle.

Förfalskat läkemedel

Varje humanläkemedel

med en

 

oriktig beteckning som avser dess

 

– identitet, inbegripet

förpack-

 

ning och märkning, namn eller

 

sammansättning av beståndsdelar,

 

inbegripet hjälpämnen,

och dessa

 

beståndsdelars styrka,

 

7

Prop. 2017/18:196

– ursprung, inbegripet

tillverk-

 

are,

tillverkningsland,

ursprungs-

 

land, innehavare av godkännande

 

för försäljning, eller

 

 

 

– historia, inbegripet register och

 

handlingar från använda distribu-

 

tionskanaler.

 

 

 

 

 

Med förfalskat läkemedel avses

 

inte humanläkemedel med en orik-

 

tig beteckning till följd av oavsikt-

 

liga kvalitetsdefekter.

 

 

Generiskt läkemedel

Läkemedel som har samma kvali-

 

tativa och kvantitativa samman-

 

sättning i fråga om aktiva substan-

 

ser

och samma

läkemedelsform

 

som ett referensläkemedel och vars

 

bioekvivalens med detta referens-

 

läkemedel

har

påvisats

genom

 

lämpliga

biotillgänglighetsstudier.

 

Olika salter, estrar, etrar, isomerer,

 

blandningar av isomerer, komplex

 

eller derivat av en aktiv substans

 

ska anses vara samma aktiva sub-

 

stans, såvida de inte har avsevärt

 

skilda egenskaper

med avseende

 

på säkerhet eller effekt. Olika läke-

 

medelsformer som är avsedda att

 

intas genom munnen och vars

 

läkemedelssubstans

omedelbart

 

frisätts vid intaget ska anses vara

 

samma läkemedelsform.

 

Hjälpämne

Varje beståndsdel i ett läkemedel

 

som inte är den aktiva substansen

 

eller förpackningsmaterialet.

Humanläkemedel

Läkemedel för människor.

 

Icke-interventionsstudie avseende

En säkerhetsstudie av ett human-

säkerhet

läkemedel som görs efter det att

 

läkemedlet har godkänts för för-

 

säljning och som inleds, genom-

 

förs och finansieras av innehava-

 

ren av godkännandet och omfattar

 

insamling

av

säkerhetsuppgifter

 

från patienter och hälso- och sjuk-

 

vårdspersonal.

 

 

 

 

Klinisk läkemedelsprövning

En klinisk undersökning på män-

8

niskor eller djur av ett läkemedels

 

egenskaper.

 

Prop. 2017/18:196

Läkemedel

Varje substans eller

kombination

 

av substanser som

 

 

– tillhandahålls med uppgift om

 

att den har egenskaper för att före-

 

bygga eller behandla sjukdom hos

 

människor eller djur, eller

 

– kan användas på eller tillföras

 

människor eller djur i syfte att

 

återställa, korrigera eller modifiera

 

fysiologiska funktioner genom far-

 

makologisk,

immunologisk eller

 

metabolisk

verkan

eller för att

ställa diagnos.

Läkemedel som omfattas av sjuk- husundantag

Ett läkemedel för avancerad terapi såsom det definieras i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om änd- ring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004, i den ursprungliga lydelsen, som

framställs i Sverige enligt ett icke-rutinmässigt förfarande,

är en specialanpassad produkt för en enskild patient i enlighet med en läkares förskrivning, och

används här i landet på sjuk-

hus.

Mellanprodukt

Bearbetad substans eller blandning

 

av substanser som måste genomgå

 

ytterligare steg i tillverkningspro-

 

cessen av ett läkemedel, fram till

 

det steg då läkemedlet ska för-

 

packas i sin slutliga förpackning.

Prövningsläkemedel

En farmaceutisk beredning av en

 

eller flera aktiva substanser eller

 

placebo som prövas eller används

 

som referens vid en klinisk läke-

 

medelsprövning. Uttrycket inne-

 

fattar även produkter som

 

– redan har godkänts för försälj-

 

ning men som används eller till-

 

verkas på annat sätt än det god-

 

kända,

9

Prop. 2017/18:196

– används för en icke godkänd

 

indikation, eller

 

 

 

– används för att få ytterligare

 

information om en redan godkänd

 

användning.

 

 

 

Radioaktiva läkemedel

Läkemedel som avger joniserande

 

strålning. Slutna

strålkällor

utgör

 

inte radioaktiva läkemedel.

 

Teknisk sprit

Samma betydelse som i 1 kap. 4 §

 

alkohollagen (2010:1622).

 

Tillverkning

Framställning,

förpackning

eller

 

ompackning av läkemedel, mellan-

 

produkter eller aktiva substanser.

Veterinärmedicinska läkemedel

Läkemedel för djur inklusive för-

 

blandningar

för

inblandning i

 

foder.

 

 

 

Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse:

Aktiv substans

Varje substans eller blandning av

 

substanser som är avsedd att an-

 

vändas i tillverkningen av ett läke-

 

medel och som, när den används

 

för det ändamålet, blir en aktiv be-

 

ståndsdel i läkemedlet vilket är av-

 

sett att antingen ha en farmako-

 

logisk, immunologisk eller meta-

 

bolisk verkan som syftar till att

 

återställa, korrigera eller modifiera

 

fysiologiska funktioner, eller an-

 

vändas för att ställa en diagnos.

Alkoholhaltigt läkemedel

Läkemedel som innehåller mer än

 

1,8 viktprocent etylalkohol.

Extemporeapotek

En inrättning som har Läkemedels-

 

verkets tillstånd att tillverka läke-

 

medel för ett visst tillfälle.

 

Förfalskat läkemedel

Varje

humanläkemedel

med en

 

oriktig beteckning som avser dess

 

– identitet, inbegripet

förpack-

 

ning

och märkning, namn eller

10

sammansättning av beståndsdelar, Prop. 2017/18:196 inbegripet hjälpämnen, och dessa

beståndsdelars styrka,

ursprung, inbegripet tillverk- are, tillverkningsland, ursprungs- land, innehavare av godkännande för försäljning, eller

historia, inbegripet register och

handlingar från använda distribu- tionskanaler.

 

Med förfalskat läkemedel avses

 

inte humanläkemedel med en orik-

 

tig beteckning till följd av oavsikt-

 

liga kvalitetsdefekter.

 

 

Generiskt läkemedel

Läkemedel

som har samma

kva-

 

litativa och kvantitativa samman-

 

sättning i fråga om aktiva sub-

 

stanser och samma läkemedels-

 

form

som

ett

referensläkemedel

 

och vars bioekvivalens med detta

 

referensläkemedel har påvisats ge-

 

nom

lämpliga

biotillgänglighets-

 

studier. Olika salter, estrar, etrar,

 

isomerer, blandningar av isomerer,

 

komplex eller derivat av en aktiv

 

substans ska anses vara samma ak-

 

tiva substans, såvida de inte har

 

avsevärt skilda

egenskaper

med

 

avseende på säkerhet eller effekt.

 

Olika

läkemedelsformer

som är

 

avsedda att intas genom munnen

 

och vars läkemedelssubstans ome-

 

delbart frisätts vid intaget ska an-

 

ses vara samma läkemedelsform.

Hjälpämne

Varje beståndsdel i ett läkemedel

 

som inte är den aktiva substansen

 

eller förpackningsmaterialet.

 

Humanläkemedel

Läkemedel för människor.

 

 

Icke-interventionsstudie avseende

En säkerhetsstudie av ett

human-

säkerhet

läkemedel

som

görs efter

det att

 

läkemedlet har godkänts för för-

 

säljning och som inleds, genom-

 

förs och finansieras av innehava-

 

ren av godkännandet och omfattar

 

insamling

av

säkerhetsuppgifter

 

från patienter och hälso- och sjuk-

 

vårdspersonal.

 

 

11

Prop. 2017/18:196

Klinisk läkemedelsprövning

En klinisk undersökning på djur av

djur

ett läkemedels egenskaper.

 

 

Klinisk läkemedelsprövning på

En klinisk prövning enligt defini-

människor

tionen

i artikel 2.2.2 i

Europa-

 

parlamentets och rådets förord-

 

ning

(EU)

nr 536/2014

av

den

 

16 april 2014

om kliniska

pröv-

 

ningar av humanläkemedel och om

 

upphävande

 

av

direktiv

 

2001/20/EG.

 

 

 

 

Läkemedel

Varje

substans

eller kombination

 

av substanser som

 

 

 

– tillhandahålls med uppgift om

 

att den har egenskaper för att före-

 

bygga eller behandla sjukdom hos

 

människor eller djur, eller

 

 

 

– kan användas på eller tillföras

 

människor eller djur i syfte att

 

återställa, korrigera eller modifiera

 

fysiologiska funktioner genom far-

 

makologisk,

immunologisk

eller

 

metabolisk verkan eller för att

 

ställa diagnos.

 

 

 

Läkemedel som omfattas av sjuk- husundantag

Ett läkemedel för avancerad terapi såsom det definieras i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om änd- ring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004, i den ursprungliga lydelsen, som

framställs i Sverige enligt ett icke-rutinmässigt förfarande,

är en specialanpassad produkt för en enskild patient i enlighet med en läkares förskrivning, och

används här i landet på sjuk-

hus.

Mellanprodukt

Bearbetad substans eller blandning

 

av substanser som måste genomgå

 

ytterligare steg i tillverkningspro-

 

cessen av ett läkemedel, fram till

 

det steg då läkemedlet ska för-

 

packas i sin slutliga förpackning.

12

Prövningsläkemedel för djur

En farmaceutisk beredning av en Prop. 2017/18:196

 

eller flera aktiva substanser eller

 

placebo som prövas eller används

 

som referens vid en klinisk läke-

 

medelsprövning på djur. Uttrycket

 

innefattar även produkter som

 

 

– redan har godkänts för försälj-

 

ning men som används eller till-

 

verkas på annat sätt än det god-

 

kända,

 

 

 

 

 

 

– används för en icke godkänd

 

indikation, eller

 

 

 

 

– används för att få ytterligare

 

information om en redan godkänd

 

användning.

 

 

 

 

Prövningsläkemedel för människor

Ett läkemedel enligt definitionen i

 

artikel 2.2.5 i Europaparlamentets

 

och

rådets

förordning

(EU)

 

nr 536/2014.

 

 

 

 

Radioaktiva läkemedel

Läkemedel som avger joniserande

 

strålning. Slutna

strålkällor utgör

 

inte radioaktiva läkemedel.

 

Sponsor

Samma betydelse som i artikel

 

2.2.14

i Europaparlamentets

och

 

rådets

förordning

(EU)

nr

 

536/2014.

 

 

 

 

Teknisk sprit

Samma betydelse som i 1 kap. 4 §

 

alkohollagen (2010:1622).

 

Tillverkning

Framställning,

förpackning

eller

 

ompackning av läkemedel, mellan-

 

produkter eller aktiva substanser.

Tilläggsläkemedel

Ett läkemedel enligt definitionen i

 

artikel 2.2.8 i Europaparlamentets

 

och

rådets

förordning

(EU)

 

nr 536/2014.

 

 

 

 

Veterinärmedicinska läkemedel

Läkemedel för djur inklusive för-

 

blandningar

för

inblandning i

 

foder.

 

 

 

 

 

13

Prop. 2017/18:196 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

5 §

Ett växtbaserat humanläkemedel som inte uppfyller kraven för att god- kännas som läkemedel eller att registreras enligt 4 § ska efter ansökan registreras för försäljning som traditionellt växtbaserat humanläkemedel enligt denna lag, om följande förutsättningar är uppfyllda:

1. läkemedlet har endast indikationer som är lämpliga för traditionella växtbaserade humanläkemedel, vars sammansättning och ändamål är av- sedda och utformade för att användas utan läkares diagnos, förskrivning eller övervakning av behandlingen,

2.läkemedlet får endast tillföras i viss styrka och viss dosering,

3.läkemedlet är avsett att intas genom munnen eller avsett för utvärtes bruk eller inhalation,

4.läkemedlet eller en produkt som motsvarar läkemedlet har haft medicinsk användning under en period av minst 30 år varav minst 15 år i

ett land som vid tidpunkten för ansökan ingår i EES, och

5. det finns tillräckliga uppgifter om läkemedlets traditionella använd- ning och det är styrkt att medlet inte är skadligt när det används på angivet sätt och dess farmakologiska verkningar eller effekter förefaller rimliga på grundval av långvarig användning och erfarenhet.

Om en gemenskapsmonografi finns upprättad, ska denna beaktas. I sådant fall kan registrering ske även om kraven i första stycket 4 inte är uppfyllda.

Om det är nödvändigt för be-

Om det är nödvändigt för be-

dömningen

av

ett traditionellt

dömningen

av

ett traditionellt

växtbaserat

 

humanläkemedels

växtbaserat

 

humanläkemedels

säkerhet,

får

Läkemedelsverket

säkerhet,

får

Läkemedelsverket

ålägga en sökande att till verket

ålägga en sökande att till verket

lämna in resultat av kliniska läke-

lämna in resultat av kliniska läke-

medelsprövningar utförda i enlig-

medelsprövningar.

het med denna lag.

 

 

 

6 kap.

6 §

Om godkännandet för försäljning av ett humanläkemedel är förenat med ett villkor om att en icke-interventionsstudie avseende säkerhet ska göras, får studien, om den ska genomföras i Sverige, inledas först när Läkemedelsverket givit tillstånd till den.

Läkemedelsverket ska ge ett sådant tillstånd om studien

1.inte innebär att användningen av läkemedlet främjas,

2.är utformad på ett sätt som motsvarar syftet med studien, och

3. inte är en sådan klinisk läke-

3. inte avser en klinisk läke-

medelsprövning som kräver till-

medelsprövning på människor.

stånd av Läkemedelsverket enligt 7 kap. 9 §.

Större ändringar av studien får endast göras efter tillstånd av Läke- medelsverket.

14

Den myndighet som regeringen bestämmer får, för studier som avses i Prop. 2017/18:196 första stycket, i enskilda fall besluta om undantag från kravet på slut-

rapport i 5 § andra stycket.

7 kap. Klinisk läkemedelsprövning

Klinisk läkemedelsprövning på människor

1 §

Bestämmelser om kliniska läke- medelsprövningar på människor finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 samt i lagen (2018:000) med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel.

Bestämmelserna i 2–7 §§ komp- letterar EU-förordningen.

2§

Vid en klinisk läkemedelspröv-

ning på människor ska den person som ansvarar för genomförandet av prövningen på prövningsstället vara legitimerad läkare eller legitimerad tandläkare.

Informerat samtycke för försökspersoner som inte är beslutskompetenta eller som är underåriga

3§

För en försöksperson som inte

är beslutskompetent på grund av sjukdom, psykisk störning, för- svagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande är en god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken, med behörighet att sörja för den enskildes person, den lagligen ut- sedda ställföreträdaren som får ge informerat samtycke till en klinisk läkemedelsprövning på försöksper-

sonens vägnar.

15

Prop. 2017/18:196

För

en

försöksperson

som

är

 

underårig är vårdnadshavarna de

 

lagligen utsedda

ställföreträdare

 

som får ge informerat samtycke till

 

en klinisk

läkemedelsprövning

 

försökspersonens

vägnar.

En

 

underårig

försöksperson som

har

 

fyllt 15 år ska också själv ge sitt

 

informerade samtycke till att delta

 

i den kliniska läkemedelsprövning-

 

en, under förutsättning att den

 

underårige inser

vad

prövningen

 

innebär för honom eller henne. Ett

 

sådant informerat samtycke ska in-

 

hämtas i enlighet med vad som

 

regleras om en försöksperson i

 

artikel 29.1 i Europaparlamentets

 

och rådets förordning (EU) nr

 

536/2014.

 

 

 

 

 

 

 

Förbud mot viss klinisk

 

 

 

 

läkemedelsprövning

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

 

 

 

En

klinisk

läkemedelsprövning

 

som inte har samband med sjuk-

 

domsbehandling får inte utföras på

 

den som får vård enligt lagen

 

(1991:1128)

om

psykiatrisk

 

tvångsvård

 

eller

 

lagen

 

(1991:1129)

om

rättspsykiatrisk

 

vård.

 

 

 

 

 

 

 

 

En sådan klinisk läkemedels-

 

prövning på människor som avses

 

i artikel 30 i Europaparlamentets

 

och

rådets

förordning

(EU)

 

nr 536/2014 får inte genomföras.

 

Kostnadsfria prövningsläkemedel

 

för människor och kostnadsfri

 

 

utrustning

 

 

 

 

 

 

 

5 §

 

 

 

 

 

 

 

 

För att genomföra en klinisk

 

läkemedelsprövning förutsätts

att

 

sponsorn

kostnadsfritt

tillhanda-

 

håller

försökspersonerna

pröv-

 

ningsläkemedlet

för

människor

 

och, i förekommande fall, tilläggs-

 

läkemedel samt den utrustning som

 

krävs för att använda läkemedlen.

16

 

 

 

 

 

 

 

 

Kravet på kostnadsfrihet gäller Prop. 2017/18:196 inte vid klinisk läkemedelspröv-

ning som

1.genomförs utan medverkan av läkemedelsindustrin,

2.avser särläkemedel för vilka godkännandet för försäljning för- enats med villkor om uppföljande undersökningar, eller

3.är av särskild betydelse för folkhälsan.

Ersättningsgarantier

6§

Sponsorn för en klinisk läkeme-

delsprövning på människor är skyldig att genom försäkring eller på annat sätt garantera att för- sökspersonen får ersättning för den händelse sponsorn eller pröv- aren blir skyldig att betala sådan. Skadeskyddet eller ersättningsgar- antin ska vara förenlig med riskens karaktär och omfattning.

Tillstånd

7§

Frågor om tillstånd att genom-

föra en klinisk läkemedelsprövning på människor prövas av Läke- medelsverket.

Av artiklarna 8.4, 14.10, 19.2, 20.7 och 23.4 i Europaparlament- ets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 följer att tillstånd inte får meddelas om Etikprövnings- myndigheten vid den etiska granskningen enligt lagen (2018:000) med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel har avgett ett negativt yttrande. Om Etikprövningsmyndigheten efter sin granskning har avgett ett yttrande med villkor för prövning- ens genomförande ska villkoren beaktas vid tillståndsgivningen.

17

Prop. 2017/18:196

Klinisk läkemedelsprövning på djur

8 §

En klinisk läkemedelsprövning på djur får utföras för att utreda i vad mån ett läkemedel är ända- målsenligt. Prövningen får utföras i samband med sjukdomsbehand- ling eller utan sådant samband. Prövningen får endast utföras av legitimerad veterinär. Den som ut- för prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser. För klinisk läke- medelsprövning på djur finns även bestämmelser i djurskyddslagen (2018:000).

9 §

Vid klinisk läkemedelsprövning på djur ska samtycke inhämtas från djurägaren. Ett sådant sam- tycke får när som helst tas tillbaka med omedelbar verkan. De upp- gifter som har hämtats in dess- förinnan får dock användas i pröv- ningen.

10 §

En klinisk läkemedelsprövning på djur får endast genomföras sedan tillstånd till prövning har meddelats. Frågor om tillstånd prövas av Läkemedelsverket.

 

8 kap.

 

1 §

 

Tillverkning ska ske i ändamålsenliga lokaler och utföras med hjälp av

 

ändamålsenlig utrustning och även i övrigt ske i enlighet med god till-

 

verkningssed. En sakkunnig med tillräcklig kompetens och tillräckligt

 

inflytande ska se till att kraven på läkemedlens och mellanprodukternas

 

kvalitet och säkerhet uppfylls.

 

Extemporeapotek ska vid tillverkning av läkemedel för ett visst tillfälle

 

vara bemannade med en eller flera farmaceuter.

 

Bestämmelser om tillverkning av

 

prövningsläkemedel för människor

 

och tilläggsläkemedel finns i kapi-

18

tel IX i Europaparlamentets och

 

rådets

förordning

(EU) Prop. 2017/18:196

nr 536/2014 samt i kommissionens

delegerade

förordning

(EU)

2017/1569 av den 23 maj 2017 om

komplettering

av Europaparla-

mentets

och

rådets förordning

(EU) nr 536/2014 vad gäller prin- ciper och riktlinjer för god till- verkningssed för prövningsläke- medel för humant bruk och rutiner för inspektioner.

2 §

Yrkesmässig tillverkning av läkemedel och mellanprodukter samt till- verkning av läkemedel som omfattas av sjukhusundantag får bedrivas endast av den som har Läkemedelsverkets tillstånd.

Tillverkning av läkemedel för ett visst tillfälle på öppenvårdsapotek eller sjukhusapotek kräver tillstånd endast när tillverkningen avser läke- medel som omfattas av sjukhusundantag. För maskinell dosdispensering på öppenvårdsapotek finns dock bestämmelser om krav på tillstånd i 6 kap. lagen (2009:366) om handel med läkemedel.

Tillstånd för tillverkning av prövningsläkemedel för människor i enlighet med artikel 61 i Euro- paparlamentets och rådets förord- ning (EU) nr 536/2014 meddelas av Läkemedelsverket.

Lydelse enligt prop. 2017/18:91

Föreslagen lydelse

9 kap.

1 §

Läkemedel eller mellanprodukter får importeras från ett land utanför EES endast av den som har tillstånd till tillverkning av läkemedel eller särskilt tillstånd till import av läkemedel.

Läkemedelsverket får besluta om särskilt tillstånd till import av läke- medel enligt första stycket för

1. läkemedel som importeras för att tillgodose behov av läkemedel som får säljas med stöd av tillstånd enligt 4 kap. 10 §,

2. läkemedel som ska användas

2. läkemedel som ska användas

för annat ändamål än sjukvård,

för annat ändamål än sjukvård,

eller

 

3. prövningsläkemedel.

3. prövningsläkemedel för djur,

 

eller

 

4. tilläggsläkemedel.

 

När det gäller import av pröv-

 

ningsläkemedel för människor som

 

inte har godkänts för försäljning,

 

eller som har godkänts för försälj-

 

ning men ändrats och denna änd-

19

Prop. 2017/18:196

ring inte omfattas av godkännan-

 

det för försäljning, meddelas till-

 

stånd i stället i enlighet med

 

artikel 61 i Europaparlamentets

 

och rådets förordning (EU) nr

 

536/2014. Frågor om sådant till-

 

stånd prövas av Läkemedelsverket.

Av 3 och 4 §§ framgår att resande respektive veterinär i vissa fall har

rätt att föra in läkemedel i landet.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Den som importerar läkemedel eller mellanprodukter från ett land utanför EES med stöd av tillstånd till tillverkning ska anlita en sakkunnig med tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande som ska ansvara för kontroll av att varje tillverkningssats av läkemedel som kommer från ett tredjeland, oavsett om tillverkningen har skett i EES, har undergått en fullständig kvalitativ analys i ett EES-land, en kvantitativ analys av alla de aktiva substanserna och alla andra undersökningar eller kontroller som krävs för att säkerställa läkemedlens kvalitet i enlighet med de krav som legat till grund för godkännandet för försäljning.

Bestämmelser om krav vid im- port av prövningsläkemedel för människor finns i kapitel IX i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 samt i kommissionens delegerade för- ordning (EU) 2017/1569.

5 §

Aktiva substanser avsedda för humanläkemedel får importeras från ett land utanför EES endast om det

1.har tillverkats i enlighet med standarder som är åtminstone likvärdiga med god tillverkningssed, och

2.åtföljs av en skriftlig bekräftelse från en behörig myndighet i exportlandet vilken utvisar att god tillverkningssed har följts.

Första stycket gäller inte för aktiva substanser som är avsedda för prövningsläkemedel för människor eller tilläggsläkemedel i den utsträckning dessa läkemedel

– inte har godkänts för försälj- ning, eller

– har godkänts för försäljning men ändrats och denna ändring inte omfattas av godkännandet för försäljning.

20

10 kap.

Prop. 2017/18:196

1 §

Den som yrkesmässigt tillverkar, importerar, säljer, transporterar, för- varar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel ska vidta de åt- gärder och i övrigt iaktta sådan försiktighet som behövs för att hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljön samt se till att läke- medlens kvalitet inte försämras.

Radioaktiva läkemedel får be-

Radioaktiva

läkemedel

får

redas endast på sjukhus och apotek

beredas endast på sjukhus och

samt får användas endast på sjuk-

apotek samt får användas endast

hus, om inte Läkemedelsverket i

på sjukhus, om inte Läkemedels-

det enskilda fallet medger något

verket i det enskilda fallet medger

annat.

något annat. I fråga om tillverk-

 

ning och import av radioaktiva

 

läkemedel som ska användas som

 

prövningsläkemedel för människor

 

och om tillverkning av radioaktiva

 

läkemedel som ska användas som

 

tilläggsläkemedel

finns bestäm-

 

melser i kapitel IX i Europaparla-

mentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 samt i kom- missionens delegerade förordning (EU) 2017/1569.

Den som i andra fall än yrkesmässigt hanterar läkemedel ska vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljön.

11 kap.

1 §

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela före- skrifter som anger inom vilken tid sådana beslut som avses i det följande ska fattas:

1.4 kap. 2 §, om godkännande för försäljning av läkemedel,

2.4 kap. 4 §, om registrering för försäljning av homeopatiska läke- medel,

3.4 kap. 5 § första stycket, om registrering för försäljning av traditio- nella växtbaserade humanläkemedel,

4.4 kap. 6 §, om erkännande av ett godkännande eller en registrering för försäljning av ett humanläkemedel,

5.4 kap. 7 §, om erkännande av ett godkännande eller en registrering för försäljning av ett veterinärmedicinskt läkemedel,

6.4 kap. 9 § andra stycket, om det decentraliserade förfarandet när Sverige inte är referensmedlemsland,

7.4 kap. 10 §, om tillstånd till försäljning i andra fall,

8.6 kap. 6 § första stycket, om tillstånd till en icke-interventionsstudie

avseende säkerhet,

9. 6 kap. 10 § andra stycket, om upphörande av godkännande för för- säljning på begäran av den som fått läkemedlet godkänt,

21

Prop. 2017/18:196

10.

7 kap. 9 §, om tillstånd till

10. 7 kap. 10 §, om tillstånd till

 

klinisk läkemedelsprövning,

klinisk läkemedelsprövning

 

 

 

djur,

 

11.

8 kap. 2 §, om tillstånd till yrkesmässig tillverkning av läkemedel

 

och mellanprodukter, och

 

 

12.

9 kap. 1 §, om import av läkemedel och mellanprodukter från ett

 

land utanför EES.

 

2 §

Ett tillstånd enligt 4 kap. 10 §,

7 kap. 9 § första stycket, 8 kap. 2 § eller 9 kap. 1 § första stycket får återkallas om någon av de väsent- liga förutsättningar som var upp- fyllda när tillståndet meddelades inte längre är uppfyllda eller om något krav som är av särskild be- tydelse för kvalitet och säkerhet inte har följts.

Ett tillstånd som ska anses bevil- jat enligt 7 kap. 9 § tredje stycket får återkallas om villkoren i ansökan om tillstånd inte längre är uppfyllda eller om något krav som är av särskild betydelse för kvalitet och säkerhet inte har följts.

Ett tillstånd enligt 4 kap. 10 §,

7 kap. 10 §, 8 kap. 2 §, 9 kap. 1 § första stycket eller ett sådant till- stånd som meddelats i enlighet med artikel 61 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 får återkallas om någon av de väsentliga förut- sättningar som var uppfyllda när tillståndet meddelades inte längre är uppfyllda eller om något krav som är av särskild betydelse för kvalitet och säkerhet inte har följts.

14 kap.

1 §

Läkemedelsverket har tillsyn över efterlevnaden av

1.denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen,

2.Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen,

3. Europaparlamentets

och råd-

3. Europaparlamentets

och råd-

ets förordning (EG) nr 1901/2006

ets förordning (EG) nr 1901/2006

av den 12 december 2006 om läke-

av den 12 december 2006 om läke-

medel

för

pediatrisk användning

medel

för

pediatrisk användning

och om ändring av förordning

och om ändring av förordning

(EEG)

nr

1768/92,

direktiv

(EEG)

nr

1768/92,

direktiv

2001/20/EG, direktiv 2001/83/EG

2001/20/EG, direktiv 2001/83/EG

och förordning (EG) nr 726/2004

och förordning (EG) nr 726/2004

samt föreskrifter och villkor som

samt föreskrifter och villkor som

har meddelats med stöd av för-

har meddelats med stöd av för-

ordningen, samt

 

ordningen,

 

 

4. Europaparlamentets

och råd-

4. Europaparlamentets

och råd-

ets förordning (EG) nr 1394/2007.

ets förordning (EG) nr 1394/2007,

22

 

 

 

 

 

 

 

 

5. Europaparlamentets och råd- Prop. 2017/18:196

 

 

 

 

 

 

 

 

ets förordning (EU) nr 536/2014

 

 

 

 

 

 

 

 

samt föreskrifter och villkor som

 

 

 

 

 

 

 

 

har meddelats med stöd av för-

 

 

 

 

 

 

 

 

ordningen, och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6. kommissionens

delegerade

 

 

 

 

 

 

 

 

förordning

(EU) 2017/1569

samt

 

 

 

 

 

 

 

 

föreskrifter och villkor som med-

 

 

 

 

 

 

 

 

delats med stöd av förordningen.

Lydelse enligt prop. 2017/18:91

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 kap.

 

 

 

 

 

Den som med uppsåt eller av

1 §

 

 

 

 

 

Till böter eller fängelse i högst

oaktsamhet bryter mot artikel 3.1,

ett år döms den som med uppsåt

12.2 eller 37.2 i Europaparla-

eller av oaktsamhet

 

 

mentets

och

rådets

förordning

1. bryter

mot

5 kap.

1 § första

(EG) nr 726/2004, i den ursprung-

stycket,

7 kap.

10 §,

8 kap.

2 §,

liga

lydelsen,

eller

5 kap.

1 §

9 kap.

1 §

första stycket

eller

första

stycket,

7 kap.

9 §

första

10 kap. 1 § i denna lag,

 

 

stycket,

8 kap.

2 §,

9 kap.

1 §

 

 

 

 

 

 

första

stycket eller

10 kap.

 

1 § i

 

 

 

 

 

 

denna lag döms till böter eller

 

 

 

 

 

 

fängelse i högst ett år, om gär-

 

 

 

 

 

 

ningen inte är belagd med straff

 

 

 

 

 

 

enligt

 

brottsbalken

eller

enligt

 

 

 

 

 

 

lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

2.bryter mot artikel 3.1, 12.2 eller 37.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004, i den ursprungliga lydelsen,

3.genomför en klinisk läkeme- delsprövning på människor utan att tillstånd till prövningen har meddelats eller anses beviljat en- ligt Europaparlamentets och råd- ets förordning (EU) nr 536/2014, i den ursprungliga lydelsen, eller

4.tillverkar eller importerar prövningsläkemedel för människor utan tillstånd enligt artikel 61 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014, i den ursprungliga lydelsen, med den begränsning som följer av artikel 64 i samma förordning.

Till ansvar enligt denna para-

23

Prop. 2017/18:196

graf döms det inte om gärningen

 

är belagd med straff enligt brotts-

 

balken

eller

enligt

lagen

 

(2000:1225) om straff för smugg-

 

ling.

 

 

 

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

18 kap.

Föreskrifter om kliniska läkemedelsprövningar på människor

4 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försäkr- ingar eller andra garantier som avses i 7 kap. 6 §.

 

4 b §

 

 

 

 

 

 

Regeringen eller den myndighet

 

som

regeringen

bestämmer

får

 

meddela

föreskrifter

om

den

 

behörighet som krävs för att hålla

 

den intervju med försökspersonen

 

som anges i artikel 29.2 c i Euro-

 

paparlamentets och rådets förord-

 

ning (EU) nr 536/2014.

 

12 §

 

 

 

 

 

Regeringen eller den myndighet

Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer får

som

regeringen

bestämmer

får

meddela ytterligare föreskrifter i

meddela

ytterligare föreskrifter i

frågor som rör denna lag och som

frågor som rör denna lag och

behövs för att skydda människors

Europaparlamentets

och rådets

eller djurs hälsa eller miljön.

förordning (EU) nr 536/2014 och

 

som behövs för att skydda män-

 

niskors eller djurs hälsa eller

 

miljön.

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

2.Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs.

24

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297)

Prop. 2017/18:196

 

om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

 

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 3 § och 3 kap. 5 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 5 §, 2 kap. 3 a § och

3 kap. 5 a och 5 b §§, och en ny rubrik närmast före 1 kap. 5 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Lagen är tillämplig på

1.en biobank som inrättats i Sverige i en vårdgivares hälso- och sjuk- vårdsverksamhet, oavsett var materialet i biobanken förvaras, och

2.vävnadsprover från en sådan biobank som avses under 1, vilka lämnats ut för att förvaras och användas hos en annan vårdgivare, en

enhet för forskning eller diagnostik, en offentlig forskningsinstitution, ett läkemedelsbolag eller en annan juridisk person och vilka även efter utlämnandet kan härledas till den eller de människor från vilka de härrör.

Lagen skall i tillämpliga delar

Lagen ska i tillämpliga delar

gälla för vävnadsprover som tas

gälla för vävnadsprover som tas

och samlas in för transplantations-

och samlas in för transplantations-

ändamål enligt lagen (1995:831)

ändamål enligt lagen (1995:831)

om transplantation m.m.

om transplantation m.m.

Lagen är inte tillämplig på prover som rutinmässigt tas i vården för analys och som uteslutande är avsedda som underlag för diagnos och löpande vård och behandling av provgivaren och som inte sparas en längre tid.

Lagen är inte heller tillämplig på prover som är avsedda för forskning och som analyseras inom sex månader efter provtag- ningstillfället och förstörs omedel- bart efter analysen.

Tystnadsplikt i vissa fall

5§

Den som är eller har varit an-

ställd eller uppdragstagare vid en biobank som inrättats i enskild verksamhet får inte obehörigen röja eller utnyttja uppgifter i en ansökan om tillstånd till en klinisk läkemedelsprövning. Som obehör-

igt röjande anses inte att någon

25

Prop. 2017/18:196

 

 

fullgör sådan

uppgiftsskyldighet

 

 

 

som följer av lag eller förordning.

Lydelse enligt prop. 2017/18:45

Föreslagen lydelse

 

 

 

2 kap.

 

 

 

 

 

3 §1

 

 

 

Är avsikten att en biobank ska

Är avsikten att en biobank ska

användas för ändamål som avser

användas för ändamål som avser

forskning eller klinisk prövning får

forskning eller

klinisk

prövning

beslut som avses i 1 § fattas först

som inte omfattas av 3 a § får be-

efter

prövning och godkännande

slut som avses i 1 § fattas först

av Etikprövningsmyndigheten eller

efter

prövning

och godkännande

Överklagandenämnden

för etik-

av Etikprövningsmyndigheten eller

prövning. Biobanken får i sådana

Överklagandenämnden

för etik-

fall inte användas för annat ända-

prövning. Biobanken får i sådana

mål än som tidigare beslutats utan

fall inte användas för annat ända-

att

myndigheten eller

nämnden

mål än som tidigare beslutats utan

godkänt detta.

 

att

myndigheten eller

nämnden

 

 

 

godkänt detta.

 

 

Vid prövning och godkännande som här avses tillämpas vad som före- skrivs om utgångspunkter för etikprövningen i 7–11 §§ lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. I fråga om hand- läggningsordningen för prövning och godkännande samt om överklag- ande tillämpas föreskrifterna i 24–33 §§ samt 36 och 37 §§ samma lag.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

3 a §

 

 

 

 

 

 

 

Är avsikten att en biobank ska

 

användas för ändamål som avser

 

klinisk läkemedelsprövning får be-

 

slut som avses i 1 § fattas först

 

efter det att en ansökan om till-

 

stånd till klinisk läkemedelspröv-

 

ning har beviljats eller anses ha

 

beviljats

i

enlighet

med

 

Europaparlamentets

och

rådets

 

förordning

(EU)

nr 536/2014 av

 

den

16 april

2014

om

kliniska

 

prövningar

 

av

humanläkemedel

 

och om upphävande av direktiv

 

2001/20/EG,

under

förutsättning

 

att uppgifter om insamling, lagring

 

och

användning

av biologiska

 

prover anges i den ansökan.

1 Senaste lydelse 2003:468.

26

Lydelse enligt prop. 2017/18:45

Föreslagen lydelse

Prop. 2017/18:196

3 kap.

5 §2

Vävnadsprover som bevaras i en biobank får inte användas för annat ändamål än som omfattas av tidigare information och samtycke utan att den som lämnat samtycket informerats om och samtyckt till det nya ändamålet.

Har den som lämnat samtycke avlidit gäller i stället att den avlidnes närmaste anhöriga ska ha informerats om och efter skälig betänketid inte motsatt sig det nya ändamålet.

Avser det nya ändamålet forsk- ning eller klinisk prövning ska Etikprövningsmyndigheten eller Överklagandenämnden för etik- prövning i samband med att myn- digheten eller nämnden godkänner det nya ändamålet också besluta om vilka krav som ska gälla i fråga om information och sam- tycke för att vävnadsproverna i banken ska få användas för det nya ändamålet.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 a §

Avser det nya ändamålet forsk- ning eller klinisk prövning som inte omfattas av 5 b §, ska Etik- prövningsmyndigheten eller Över- klagandenämnden för etikprövning i samband med att myndigheten eller nämnden godkänner det nya ändamålet också besluta om vilka krav som ska gälla i fråga om in- formation och samtycke för att vävnadsproverna i banken ska få användas för det nya ändamålet.

2 Senaste lydelse 2003:468.

27

Prop. 2017/18:196

5 b §

 

 

 

 

Avser det nya ändamålet en

 

klinisk

läkemedelsprövning

får

 

vävnadsproverna användas för en

 

sådan prövning i enlighet med den

 

ansökan om tillstånd till klinisk

 

läkemedelsprövning som har be-

 

viljats eller anses ha beviljats i en-

 

lighet

med

Europaparlamentets

 

och

rådets

förordning

(EU)

 

nr 536/2014,

under förutsättning

 

att uppgifter om insamling, lagring

och användning av biologiska prover har angetts i den ansökan.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019 i fråga om 1 kap. 3 §.

2.Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer i fråga om övriga bestämmelser.

3.Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs i fråga om punkten 2.

28

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (2006:351)

Prop. 2017/18:196

 

om genetisk integritet m.m.

 

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (2006:351) om genetisk inte-

 

gritet m.m. ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

2 kap.

3 §

Försök i forsknings- eller behandlingssyfte som medför genetiska för- ändringar som kan gå i arv hos människa får inte utföras.

Förbud mot att genomföra gen- terapeutiska kliniska läkemedels- prövningar som resulterar i att könsstamcellers genetiska identitet hos försökspersonen förändras finns i artikel 90 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upp- hävande av direktiv 2001/20/EG.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

29

Prop. 2017/18:196 2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (2009:366)

 

om handel med läkemedel

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § och 3 a kap. 2 § lagen (2009:366) om handel med läkemedel ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2017/18:157 Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §1

Den som bedriver partihandel med läkemedel enligt 1 § ska

1. bedriva verksamheten i lokaler som är lämpliga för sitt ändamål,

2.till E-hälsomyndigheten lämna de uppgifter som är nödvändiga för att myndigheten ska kunna föra statistik över partihandeln,

3.dokumentera hanteringen av läkemedlen på sådant sätt att de kan spåras,

4.till sitt förfogande ha en sakkunnig som ska se till att kraven på läke- medlens säkerhet och kvalitet är uppfyllda,

5.utöva särskild kontroll (egenkontroll) över partihandeln och

hanteringen i övrigt och se till att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram,

6. till öppenvårdsapoteken leverera de läkemedel som omfattas av till- ståndet så snart det kan ske,

7. distribuera endast läkemedel som får säljas enligt 5 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) eller utgör prövningsläkemedel enligt 2 kap. 1 § samma lag,

7. distribuera endast läkemedel som får säljas enligt 5 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) eller som utgör prövningsläkemedel för människor, prövningsläkemedel för djur eller tilläggsläkemedel,

8.anskaffa läkemedel endast från den som får bedriva partihandel med läkemedel och som bedriver sådan handel i enlighet med god distribu- tionssed,

9.anskaffa läkemedel från den som förmedlar humanläkemedel endast om förmedlingen sker i enlighet med 3 a kap.,

10.leverera läkemedel endast till den som har tillstånd till partihandel eller detaljhandel med läkemedel eller har anmält detaljhandel med vissa

receptfria läkemedel,

11.omedelbart underrätta Läkemedelsverket och i förekommande fall innehavaren av godkännandet för försäljning av läkemedlet vid mot- tagande av eller erbjudande om humanläkemedel som tillståndshavaren bedömer är eller kan vara förfalskade,

12.från öppenvårdsapoteken ta emot läkemedel i retur enligt 3 b kap.,

och

13. även i övrigt följa god distributionssed.

1 Senaste lydelse 2015:323.

30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2017/18:196

3 a kap.

2 §2

Den som förmedlar humanläkemedel ska

1. förmedla endast sådana hu- manläkemedel som får säljas enligt 5 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) eller utgör prövnings- läkemedel enligt 2 kap. 1 § samma lag,

1. förmedla endast sådana hu- manläkemedel som får säljas enligt 5 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) eller som utgör pröv- ningsläkemedel för människor, prövningsläkemedel för djur eller tilläggsläkemedel,

2.dokumentera hanteringen av läkemedlen på sådant sätt att de kan spåras,

3.utöva särskild kontroll (egenkontroll),

4.omedelbart underrätta Läkemedelsverket och i förekommande fall innehavaren av godkännandet för försäljning av läkemedlet om de läke-

medel som förmedlaren tar emot eller erbjuds är eller bedöms vara för- falskade, och

5. även i övrigt följa god distributionssed.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

2 Senaste lydelse 2015:323.

31

Prop. 2017/18:196 2.5

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

 

sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 30 kap. 25 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 30 kap. 25 a § ska lyda ”Sekretessbryt- ande bestämmelser”,

dels att det ska införas en ny paragraf, 30 kap. 25 b §, av följande lyd- else.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 kap.

25 §

Får ett landsting eller en kom- mun som inte ingår i ett landsting i samband med sådana överlägg- ningar som avses i 9 och 13 §§ lagen (2002:160) om läkemedels- förmåner m.m. en uppgift från Tandvårds- och läkemedelsför- månsverket som är sekretessregle- rad enligt 23 § första stycket 1, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även hos landstinget eller kommunen. Detta gäller dock inte om det finns en primär sekre- tessbestämmelse till skydd för sam- ma intresse som är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten.

Om ett landsting eller en kom- mun som inte ingår i ett landsting i samband med sådana överlägg- ningar som avses i 9 och 13 §§ lagen (2002:160) om läkemedels- förmåner m.m. får en uppgift från Tandvårds- och läkemedelsför- månsverket som är sekretessregle- rad enligt 23 § första stycket 1, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även hos landstinget eller kommunen.

Om ett landsting eller en kom- mun som inte ingår i ett landsting får en uppgift från Läkemedels- verket som förekommer i ett ärende om klinisk läkemedelspröv- ning på människor och som är sekretessreglerad enligt 23 §, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även hos landstinget eller kommunen.

Sekretessen gäller dock inte om det finns en primär sekretessbe- stämmelse till skydd för samma in- tresse som är tillämplig på upp- giften hos den mottagande myndig- heten.

32

25 b §

Sekretessen enligt 23 § hindrar inte att en uppgift lämnas ut till en biobank som inrättats i enskild verksamhet i enlighet med vad som föreskrivs i läkemedelsförord- ningen (2015:458).

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Prop. 2017/18:196

33

Prop. 2017/18:196 3

Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet antog den 16 april 2014 förordning (EU) nr 536/2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upp- hävande av direktiv 2001/20/EG. Förordningen jämte rättelser är bifogade denna proposition som bilagor 1–4.

Inom Socialdepartementet har utarbetats en departementspromemoria, Anpassningar av svensk rätt till EU-förordningen om kliniska läke- medelsprövningar (Ds 2016:11). I departementspromemorian föreslås de lag- och förordningsändringar som bedöms nödvändiga för att anpassa svensk rätt till EU-förordningen. De författningsändringar som rör den etiska granskningen av ansökningar om tillstånd till klinisk läkemedels- prövning som ska utföras enligt EU-förordningen har föreslagits i Utbildningsdepartementets promemoria om Etisk granskning av klinisk läkemedelsprövning (Ds 2016:12). Socialdepartementets promemoria innehåller även förslag om ett utvidgat undantag av tillämpningen av lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

En sammanfattning av departementspromemorian och dess författ- ningsförslag finns i bilaga 5–6 och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgäng- lig i Socialdepartementet (S2016/003366/FS).

Denna proposition innehåller lagförslag till anpassningar av svensk rätt i förhållande till nämnda EU-förordning samt förslag om ett utvidgat undantag av tillämpningen av lagen om biobanker i hälso- och sjuk- vården m.m.

Frågan om avgifter i avsnitt 6.3.4 behandlas även i promemorian Etisk granskning av klinisk läkemedelsprövning (Ds 2016:12). En samman- ställning av remissyttrandena gällande den promemorian finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (U2016/02289/F).

Vidare föreslås anpassningar av svensk rätt till kommissionens dele- gerade förordning (EU) 2017/1569 om komplettering av Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 vad gäller principer och riktlinjer för god tillverkningssed för prövningsläkemedel för humant bruk och rutiner för inspektioner, bilaga 8. De ändringar som föreslås i anledning av denna EU-förordning behandlas i avsnitt 6.7 och 6.10. Vidare diskuteras den förordningen även i avsnitt 6.15 och i författnings- kommentaren. Förslaget om att Läkemedelsverket ska ha tillsyn över efterlevnaden av nämnda EU-förordning har beretts under hand med myndigheten. Läkemedelsverket har inte haft något emot det förslaget.

Förslag till ändringar med anledning av den etiska granskningen av kliniska läkemedelsprövningar lämnas i propositionen (prop. 2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU- förordningen om kliniska läkemedelsprövningar (Utbildningsdeparte- mentet).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 februari 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10.

34

Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.2, 6.3.1, 6.3.3 och 6.9–6.11 Prop. 2017/18:196 samt i anslutning till att enskilda bestämmelser kommenteras i författ- ningskommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets syn-

punkter. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs också vissa språkliga och redaktionella ändringar.

4EU-förordningar om kliniska läkemedelsprövningar

4.1 EU-förordningen om kliniska prövningar av humanläkemedel

Bestämmelser om kliniska prövningar på människor finns i Europa-

 

parlamentets och rådets direktiv 2001/20/EG av den 4 april 2001 om till-

 

närmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande

 

tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av human-

 

läkemedel. Direktivet genomfördes i svensk rätt bl.a. genom ändringar

 

och tillägg i läkemedelslagen (2015:315) och lagen (2003:460) om

 

etikprövning av forskning som avser människor. Direktivets syfte är att

 

förenkla och harmonisera de administrativa bestämmelserna om kliniska

 

prövningar i den Europeiska unionen. Det har dock visat sig att regel-

 

verket endast delvis har harmoniserats, vilket försvårar särskilt genom-

 

förandet av en viss klinisk prövning i flera medlemsstater. EU-för-

 

ordningen syftar till att förenkla förfarandet för beviljande av tillstånd för

 

kliniska läkemedelsprövningar inom unionen, speciellt i fråga om pröv-

 

ningar som ska ske i flera medlemsstater (se skäl 4 i EU-förordningen).

 

För att ytterligare harmonisera reglerna om genomförande av kliniska

 

prövningar inom unionen och därmed förenkla förfarandet, speciellt

 

gällande prövningar som ska ske i flera medlemsstater, beslutades

 

förordning (EU) nr 536/2014 om kliniska prövningar av humanläke-

 

medel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG. Som titeln antyder

 

kommer direktiv 2001/20/EG att ersättas av nämnda EU-förordning.

 

Avsikten med EU-förordningen är att förenkla tillståndsförfarandet och

 

göra det snabbare. Ansökningar om tillstånd till kliniska prövningar ska

 

därför ske via en enda kontaktpunkt och bedömningen av ansökningar

 

om kliniska prövningar kommer att vara harmoniserat. Medverkan av

 

etiska kommittéer i bedömningen ska ske i enlighet med den nationella

 

lagstiftningen i den berörda medlemsstaten och den etiska granskningen

 

ska göras inom de tidsramar som fastställs i förordningen. Genom det

 

nya förfarandet kommer det att bli lättare att genomföra multinationella

 

kliniska prövningar, det vill säga prövningar som bedrivs i mer än en

 

medlemsstat.

 

Enligt den nya EU-förordningen ska ansökan om tillstånd att utföra en

 

klinisk prövning lämnas in till avsedda berörda medlemsstater via en

 

webbportal (EU-portalen) som den Europeiska läkemedelsmyndigheten

 

ska upprätthålla. Därefter ska all kommunikation mellan sponsorer och

 

de berörda medlemsstaterna ske via denna EU-portal. Varje berörd

35

 

Prop. 2017/18:196 medlemsstat ska genom ett enda beslut underrätta sponsorn om den kliniska prövningen beviljats tillstånd, tillstånd på vissa villkor eller om ansökan om tillstånd har avslagits. Vidare anger EU-förordningen tids- frister för de olika delarna av beslutsprocessen. Mer information om beslutsprocessen finns i avsnitt 6.3.

I detta sammanhang kan nämnas att även en ansökan om tillstånd till klinisk prövning som endast ska utföras i en medlemsstat ska lämnas in till EU-portalen. Vidare kan en ansökan om tillstånd att utföra klinisk prövning avse tillstånd att göra en ny prövning, men även tillstånd att få utvidga prövningen till ytterligare medlemsstater eller att göra väsentliga ändringar av en redan beviljad prövning.

Enligt EU-förordningen ska en etisk granskning genomföras av en etik- kommitté i enlighet med nationell rätt i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna ska säkerställa att tidsramarna och förfarandena för etikkommitténs granskning är förenliga med de frister och förfaranden som anges i EU-förordningen.

EU-förordningen innehåller de villkor som ska vara uppfyllda för att skydda försökspersoner och bestämmelser om inhämtande av försöks- personers informerade samtycke till att delta i den kliniska prövningen. Speciella bestämmelser i dessa avseende finns även gällande underåriga, beslutsoförmögna, gravida och ammande kvinnor samt kliniska pröv- ningar i nödsituationer.

Vidare innehåller EU-förordningen bestämmelser om genomförandet av en klinisk prövning samt hur rapportering ska ske av incidenter och misstänkta oförutsedda allvarliga biverkningar som inträffat under pröv- ningen.

Bestämmelser finns även gällande tillverkning, import och märkning av prövningsläkemedel och tilläggsläkemedel. Prövningsläkemedel är det läkemedel som testas och dess referensläkemedel, inbegripet placebo. Tilläggsläkemedel är det läkemedel som används vid en klinisk prövning men som inte är prövningsläkemedel. Sponsorns och prövarens skyldig- heter regleras i förordningen och vidare anges det att medlemsstaterna ska se till att det finns ett ersättningssystem för skador som drabbat en försöksperson till följd av deltagandet i en klinisk prövning som utförts på deras territorium.

EU-förordningen innehåller också bestämmelser om medlemsstaternas tillsyn och avgifter samt unionens inspektioner och kontroller av efter- levnaden av EU-förordningen.

Förordningen trädde i kraft den 16 juni 2014, men ska börja tillämpas sex månader efter det att kommissionen meddelat i Europeiska unionens officiella tidning att EU-portalen och EU-databasen är funktionsdugliga. I samband med att EU-förordningen börjar tillämpas upphävs direktiv 2001/20/EG. För att underlätta övergången till bestämmelserna i EU-för- ordningen finns vissa övergångsbestämmelser som tillåter sponsorn att under ett år efter det att EU-förordningen började tillämpas starta och genomföra kliniska prövningar i enlighet med direktiv 2001/20/EG.

36

4.2EU-förordningen om god tillverkningssed för prövningsläkemedel

Den 23 maj 2017 antogs kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förord- ning (EU) nr 536/2014 vad gäller principer och riktlinjer för god tillverk- ningssed för prövningsläkemedel för humant bruk och rutiner för inspek- tioner.

För närvarande finns bestämmelser om principer och riktlinjer för god tillverkningssed i fråga om humanläkemedel och prövningsläkemedel för humant bruk i kommissionens direktiv 2003/94/EG. I anledning av EU- förordningen om kliniska läkemedelsprövningar överförs bestämmel- serna om prövningsläkemedel från det direktivet till kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569. Förordningen anger principerna och riktlinjerna för god tillverkningssed för de prövningsläkemedel för människor som får tillverkas eller importeras enligt det tillstånd som avses i artikel 61.1 i EU-förordningen om kliniska läkemedelspröv- ningar. Tillverkaren ska bl.a. säkerställa att alla moment i tillverkningen av prövningsläkemedel sker i enlighet med den dokumentation och den information som sponsorn lämnat enligt bestämmelserna i EU-förord- ningen om kliniska läkemedelsprövningar. På varje tillverkningsställe ska tillverkaren ha tillräckligt med kompetent personal med lämplig utbildning. Därutöver ska lokaler och tillverkningsutrustning vara belägna, utformade, konstruerade, anpassade och underhållna på ett sätt som lämpar sig för den avsedda verksamheten. Vidare fastställs principer och riktlinjer för god tillverkningssed avseende dokumentation, produk- tion, kvalitetskontroll, verksamhet som lagts ut på entreprenad, reklama- tioner, återkallanden och egeninspektioner.

För att säkerställa att principerna och riktlinjerna för god tillverknings- sed följs så innehåller förordningen bestämmelser för de inspektioner som ska göras av medlemsstaternas behöriga myndigheter. Gällande inspektioner hos tredjelandstillverkare av prövningsläkemedel är med- lemsstaterna emellertid inte skyldiga att rutinmässigt göra sådana. Behovet av sådana inspektioner fastställs i stället i enlighet med en risk- baserad metod. Tredjelandstillverkarna bör därmed bli föremål för inspektioner åtminstone om det finns misstankar om att prövningsläke- medlen inte tillverkas enligt kvalitetsnormer som minst är likvärdiga med dem som gäller i unionen.

Förordningen innehåller bestämmelser om samarbete och samordning av inspektioner, erkännande av inspektionsresultat samt bestämmelser om inspektörernas befogenheter, kompetens, skyldigheter och opartisk- het.

Enligt förordningen ska tillverkaren när som helst ge inspektörerna till- träde till lokalerna och tillgång till dokumentation. Om god tillverknings- sed inte följs får den behöriga myndigheten tillfälligt stoppa tillverk- ningen eller importen från tredjeländer, eller tillfälligt eller slutgiltigt återkalla tillståndet för en produktkategori eller för alla produkter.

Förordningen ska börja tillämpas samtidigt som EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar dock tidigast den 1 april 2018. Förord-

Prop. 2017/18:196

37

Prop. 2017/18:196 ningen innehåller även samma övergångsbestämmelser som de som anges i EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

5 Gällande rätt

5.1 Läkemedelslagen

 

Av 2 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) framgår att med uttrycket

 

klinisk läkemedelsprövning avses en klinisk undersökning på människor

 

eller djur av ett läkemedels egenskaper. Bestämmelser om kliniska pröv-

 

ningar av läkemedel på människor och djur finns därutöver i 7 kap. läke-

 

medelslagen.

 

Av 7 kap. 1 § läkemedelslagen framgår att en klinisk läkemedelspröv-

 

ning får utföras för att utreda i vad mån ett läkemedel är ändamålsenligt.

 

Vidare anges det att den kliniska läkemedelsprövningen får utföras i

 

samband med sjukdomsbehandling eller utan sådant samband. I samma

 

bestämmelse framgår det att en klinisk läkemedelsprövning får utföras på

 

människor endast av en legitimerad läkare eller en legitimerad tandläkare

 

och på djur endast av en legitimerad veterinär samt att den som utför

 

prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen

 

avser. I bestämmelsen finns en upplysning om att för klinisk läkemedels-

 

prövning på människor finns även bestämmelser i lagen (2003:460) om

 

etikprövning av forskning som avser människor och för klinisk läke-

 

medelsprövning på djur finns bestämmelser i djurskyddslagen

 

(1988:534).

 

Enligt 7 kap. 2 § läkemedelslagen ska de patienter eller försöksper-

 

soner som avses delta i en klinisk läkemedelsprövning få sådan informa-

 

tion om prövningen att de kan ta ställning till om de vill delta i den. De

 

ska vidare informeras om sin rätt att när som helst avbryta sin med-

 

verkan. Av 7 kap. 3 § läkemedelslagen framgår det att samtycke till del-

 

tagande i klinisk läkemedelsprövning alltid ska inhämtas. Samtycke ska

 

inhämtas från de patienter eller försökspersoner som avses delta i pröv-

 

ningen eller, vid prövning som ska utföras på djur, från djurägaren.

 

Om patienten eller försökspersonen är underårig framgår det av 7 kap.

 

2 och 3 §§ läkemedelslagen att informationen om den kliniska läke-

 

medelsprövningen ska lämnas till vårdnadshavarna och att det är vård-

 

nadshavarna som ska lämna samtycke till deltagandet i den kliniska läke-

 

medelsprövningen. I dessa fall ska patienten eller försökspersonen så

 

långt möjligt informeras personligen om prövningen och informationen

 

ska lämnas av personal med pedagogisk erfarenhet. Den underåriges

 

inställning ska så långt möjligt klarläggas. Vidare framgår det av 7 kap.

 

3 § läkemedelslagen att även om vårdnadshavarna har samtyckt till pröv-

 

ningen får den inte utföras om den underårige inser vad prövningen

 

innebär för hans eller hennes del och motsätter sig att den utförs.

 

Av 7 kap. 2 och 3 §§ läkemedelslagen framgår det att om patienten

 

eller försökspersonen är en person vars mening inte kan inhämtas på

 

grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något

38

annat liknande förhållande, ska informationen om den kliniska läke-

 

medelsprövningen lämnas till god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken som har behörighet att sörja för den enskildes person. Det är även dessa företrädare som ska lämna samtycke till del- tagandet i den kliniska läkemedelsprövningen. Samtycke ska också in- hämtas från patientens närmaste anhöriga och samtycket ska uttrycka patientens förmodade vilja. Patienten eller försökspersonen ska så långt möjligt informeras personligen om prövningen och även om samtycke till prövningen har inhämtats får den inte utföras om patienten i någon form ger uttryck för att inte vilja delta.

Ett samtycke till att delta i klinisk läkemedelsprövning får när som helst tas tillbaka med omedelbar verkan. Detta framgår av 7 kap. 4 § läkemedelslagen. Av samma bestämmelse framgår det att de uppgifter som har hämtats in dessförinnan dock får användas i prövningen. Vidare stadgas det att ett återtaget samtycke inte får påverka det fortsatta omhändertagandet av patienten eller försökspersonen.

I 7 kap. 5 § stadgas ett förbud mot att utföra vissa kliniska läkemedels- prövningar. Enligt paragrafen får kliniska läkemedelsprövningar, som inte har samband med sjukdomsbehandling, inte utföras på den som får vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Vidare finns vissa ytterligare begränsningar i 7 kap. 6 § läkemedels- lagen om när kliniska läkemedelsprövningar får utföras på underåriga. Enligt bestämmelsen måste forskningen förväntas leda till direkt nytta för denna patientgrupp och vara avgörande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läkemedelsprövningar med personer som har förmåga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forsk- ningsmetoder. Vidare ska forskningen hänföra sig direkt till ett kliniskt tillstånd som den underårige lider av eller är av sådan art att den endast kan utföras på underåriga. Därutöver får inga incitament eller eko- nomiska förmåner ges, förutom kostnadsersättningar.

Liknande begränsningar finns i 7 kap. 7 § läkemedelslagen gällande dem vars mening inte kan inhämtas på grund av sjukdom, psykisk stör- ning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande. I dessa fall får klinisk läkemedelsprövning endast utföras om forskningen är avgörande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läke- medelsprövningar med personer som har förmåga att samtycka till del- tagande i prövningar eller genom andra forskningsmetoder. Forskningen ska direkt avse ett livshotande eller försvagande kliniskt tillstånd som den berörda personen lider av och det ska finnas anledning att anta att medicineringen med det läkemedel som ska prövas medför nytta som uppväger riskerna för patienten eller inte innebär några risker alls. Därtill får inga incitament eller ekonomiska förmåner ges, undantaget kostnads- ersättningar.

Av 7 kap. 8 § läkemedelslagen framgår att patienten eller försöksper- sonen kostnadsfritt ska få prövningsläkemedlet och den utrustning som krävs för att använda läkemedlet. Undantag från denna regel medges dock vid kliniska läkemedelsprövningar som genomförs utan medverkan av läkemedelsindustrin, vid kliniska läkemedelsprövningar som avser särläkemedel för vilka godkännandet förenats med villkor om uppfölj- ande undersökningar, eller vid kliniska läkemedelsprövningar som är av särskild betydelse för folkhälsan.

Prop. 2017/18:196

39

Prop. 2017/18:196

Enligt 7 kap. 9 § läkemedelslagen får en klinisk läkemedelsprövning

 

endast genomföras sedan tillstånd till prövning har meddelats eller anses

 

beviljat. Frågor om tillstånd enligt läkemedelslagen prövas av Läke-

 

medelsverket. I paragrafen finns även reglerat när en ansökan kan anses

 

beviljad och när en ansökan kan avslås till följd av brister i ansökan.

 

Av 2 kap. 1 § läkemedelslagen framgår att med tillverkning avses i

 

läkemedelslagen framställning, förpackning eller ompackning av läke-

 

medel, mellanprodukter och aktiva substanser. I 8 kap. 1 § första stycket

 

läkemedelslagen föreskrivs det att tillverkning ska äga rum i ändamåls-

 

enliga lokaler och utföras med hjälp av ändamålsenlig utrustning. Till-

 

verkningen ska även ske i enlighet med god tillverkningssed. En sak-

 

kunnig med tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande ska se till att

 

kraven på läkemedlens kvalitet och säkerhet uppfylls.

 

Enligt 8 kap. 2 § läkemedelslagen får yrkesmässig tillverkning av läke-

 

medel bedrivas endast av den som har Läkemedelsverkets tillstånd. Vid

 

tillverkning av läkemedel för ett visst tillfälle på öppenvårdsapotek eller

 

sjukhusapotek krävs tillstånd endast när tillverkningen avser läkemedel

 

som omfattas av sjukhusundantag.

 

Bestämmelser om import av läkemedel finns i 9 kap. läkemedelslagen.

 

I 9 kap. 1 § anges att läkemedel får importeras från ett land utanför det

 

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) av den som har till-

 

stånd till tillverkning av läkemedlet eller särskilt tillstånd till import av

 

läkemedel. Läkemedelsverket får besluta om särskilt tillstånd till import

 

av läkemedel för bl.a. prövningsläkemedel. I 9 kap. 2 § ställs krav på att

 

den som importerar läkemedel från ett land utanför EES med stöd av

 

tillstånd till tillverkning ska anlita en sakkunnig med tillräcklig kom-

 

petens och tillräckligt inflytande som ska ansvara för kontroll av varje

 

tillverkningssats av läkemedel som kommer från ett tredjeland. I 9 kap.

 

5 § finns bestämmelser om import av aktiva substanser avsedda för läke-

 

medel.

 

10 kap. läkemedelslagen innehåller bestämmelser om försiktighetskrav

 

vid hantering av läkemedel och aktiva substanser. I 10 kap. 1 § läke-

 

medelslagen anges att den som yrkesmässigt tillverkar, importerar, säljer,

 

transporterar, förvarar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel

 

ska vidta de åtgärder och i övrigt iaktta sådan försiktighet som behövs för

 

att hindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljö samt se

 

till att läkemedlens kvalitet inte försämras. I bestämmelsen anges även att

 

radioaktiva läkemedel får beredas endast på sjukhus och apotek samt får

 

användas endast på sjukhus, om inte Läkemedelsverket för ett visst fall

 

medger något annat.

 

Av 11 kap. 1 § läkemedelslagen följer att beslut om bl.a. tillstånd till

 

klinisk läkemedelsprövning, tillverkning och import ska fattas inom den

 

tid som regeringen föreskriver. Föreskrifter om handläggningstider finns

 

i 7 kap. 1 § läkemedelsförordningen (2015:458).

 

Enligt 11 kap. 2 § läkemedelslagen får ett tillstånd till bl.a. klinisk

 

läkemedelsprövning, tillverkning och import återkallas om någon av de

 

väsentliga förutsättningar som var uppfyllda när tillståndet meddelades

 

inte längre är uppfyllda eller om något krav som är av särskild betydelse

 

för kvalitet och säkerhet inte följts.

 

I 14 kap. läkemedelslagen regleras Läkemedelsverkets tillsynsansvar.

40

Läkemedelsverket har bl.a. tillsyn över efterlevnaden av läkemedelslagen

samt av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. Prop. 2017/18:196 Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och hand-

lingar som behövs för tillsynen och får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas. För tillsyn har Läkemedelsverket rätt till tillträde till bl.a. utrymmen där prövning av läkemedels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i sådana utrymmen göra undersökningar och ta prover. Den som förfogar över bl.a. läkemedel ska på begäran lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Vägras tillträde eller biträde får Läke- medelsverket också förelägga vite.

Den som ansöker om tillstånd att få utföra en klinisk läkemedelspröv- ning eller tillstånd till tillverkning ska enligt 15 kap. 1 och 3 §§ läke- medelslagen betala ansökningsavgift och årsavgift.

Enligt 16 kap. 1 § läkemedelslagen kan den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. bestämmelserna om tillstånd till klinisk läke- medelsprövning, tillverkning eller import, dömas till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1246) om straff för smuggling. I ringa fall ska inte dömas till ansvar.

Av 17 kap. 1 § läkemedelslagen framgår att beslut som Läkemedels- verket i ett enskilt fall meddelat enligt läkemedelslagen eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av läkemedelslagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Vidare anges det i 17 kap. 2 § att ett beslut som Läkemedelsverket, förvaltningsrätten eller kammarrätten har meddelat i ett enskilt fall ska gälla omedelbart, om inte annat beslutats.

I 18 kap. läkemedelslagen finns bestämmelser om bemyndigande. Bland annat bemyndigas regeringen i 12 § läkemedelslagen att besluta om ytterligare föreskrifter som rör läkemedelslagen och som behövs för att skydda människors eller djurs hälsa eller miljön. Regeringen får överlåta till en myndighet att besluta om sådana föreskrifter.

5.2Lagen om etikprövning av forskning som avser människor

Lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen) innehåller bestämmelser om etikprövning av forsk- ning som avser människor och biologiskt material från människor och om samtycke till sådan forskning. Syftet med lagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning.

Lagen tillämpas bl.a. på forskning som innebär ett fysiskt ingrepp på en forskningsperson, utförs enligt en metod som syftar till att påverka forskningspersonen fysiskt eller psykiskt, eller som innebär en uppenbar risk att skada forskningspersonen fysiskt eller psykiskt. Lagen tillämpas på forskning som ska utföras i Sverige och den forskning som lagen omfattar ska ha godkänts vid en etikprövning innan den får utföras. Ett godkännande får förenas med villkor. Även om forskningen godkänts vid

en etikprövning får forskningen inte utföras, om den strider mot någon

41

Prop. 2017/18:196

annan författning. Lagen anger allmänna utgångspunkter för etikpröv-

 

ningen (7–11 §§). Där framgår att forskning endast får godkännas om

 

den kan utföras med respekt för människovärdet. Mänskliga rättigheter

 

och grundläggande friheter ska alltid beaktas vid etikprövningen sam-

 

tidigt som hänsyn ska tas till intresset av att ny kunskap kan utvecklas

 

genom forskning. Vidare ska människors välfärd ges företräde framför

 

samhällets och vetenskapens behov.

 

Forskning får godkännas bara om de risker som den kan medföra för

 

forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet uppvägs av

 

dess vetenskapliga värde. Forskning får däremot inte godkännas, om det

 

förväntade resultatet kan uppnås på ett annat sätt som innebär mindre

 

risker för forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet.

 

Vidare får forskning bara godkännas om den ska utföras av eller under

 

överinseende av en forskare som har den vetenskapliga kompetens som

 

behövs. I 11 a § anges att de bestämmelser som finns i 7 kap. 6 och 7 §§

 

läkemedelslagen (2015:315) även ska tillämpas vid etikprövningen. Etik-

 

prövningslagen innehåller också bestämmelser om information och sam-

 

tycke bl.a. vid forskning som avser fysiskt ingrepp på en forsknings-

 

person och forskning som bedrivs enligt en metod som syftar till fysisk

 

eller psykisk påverkan av en forskningsperson. Om det i någon annan

 

författning finns särskilda föreskrifter om information och samtycke vid

 

sådan forskning, ska emellertid de föreskrifterna gälla i stället för

 

bestämmelserna i etikprövningslagen. Detta innebär att läkemedelslagens

 

bestämmelser om information och samtycke ska tillämpas vid kliniska

 

läkemedelsprövningar. Forskning får godkännas bara om det kan förut-

 

sättas att tillämpliga bestämmelser om information och samtycke

 

kommer att följas.

 

Ansökan om etikprövning av forskning ska göras av forskningshuvud-

 

mannen. Med forskningshuvudman avses i lagen en statlig myndighet

 

eller en fysisk eller juridisk person i vars verksamhet forskningen utförs.

 

I etikprövningslagen anges också hur etikprövningen ska organiseras. I

 

dag ska ansökningarna prövas av regionala nämnder. Nämnderna ska

 

vara självständiga i sitt beslutsfattande. Varje nämnd ska vara indelad i

 

avdelningar. En avdelning ska bestå av en ordförande, som är eller har

 

varit ordinarie domare, tio ledamöter med vetenskaplig kompetens och

 

fem ledamöter som företräder allmänna intressen. Den 1 januari 2019

 

kommer i stället all etikprövning att samlas inom en myndighet, Etik-

 

prövningsmyndigheten. De regionala nämnderna kommer då att läggas

 

ner (prop. 2017/18:45, bet. 2017/18:UbU12, rskr. 2017/18:173). Den nya

 

myndigheten kommer att vara indelad i avdelningar med samma sam-

 

mansättning som avdelningarna i dagens nämnder. Det som nedan sägs

 

om de nämnderna och deras avdelningar kommer att gälla den nya

 

myndigheten och dess avdelningar.

 

Om en regional nämnd är oenig om utgången av etikprövningen, kan

 

nämnden i vissa situationer överlämna ärendet till nästa instans för

 

avgörande.

 

Den regionala nämndens beslut i ett ärende om etikprövning får över-

 

klagas av forskningshuvudmannen, om nämnden har avgjort ärendet och

 

beslutet har gått huvudmannen emot. Överklagande eller överlämnande

 

ska ske till en central nämnd för etikprövning av forskning. Den centrala

42

nämnden ska bestå av en ordförande, som är eller har varit ordinarie

domare, fyra ledamöter med vetenskaplig kompetens och två ledamöter Prop. 2017/18:196 som företräder allmänna intressen. Alla ledamöterna ska utses av

regeringen. Den centrala nämndens beslut i ett ärende om etikprövning får inte överklagas. Från och med den 1 januari 2019 kommer den centrala nämnden att byta namn till Överklagandenämnden för etik- prövning (prop. 2017/18:45, bet. 2017/18:UbU12, rskr. 2017/18:173). Överklagandenämndens roll eller organisation förändras dock inte.

I de fall en ansökan till etikprövningsnämnd avser klinisk läkemedels- prövning ska den regionala etikprövningsnämnden enligt förordningen (2003:615) om etikprövning av forskning som avser människor fatta sitt beslut inom särskilt angivna tidsgränser. Samma tidsgränser gäller även om en regional etikprövningsnämnd har överlämnat ett ärende till den centrala nämnden.

Tillsyn över efterlevnaden av etikprövningslagen ska utövas av den centrala nämnden i den mån tillsynen inte faller inom någon annan myndighets ansvarsområde.

6Författningsändringar med anledning av EU-förordningen om kliniska prövningar

6.1En allmän utgångspunkt

Regeringens bedömning: På grund av att EU-förordningen om kliniska prövningar är direkt tillämplig i Sverige behöver de bestäm- melser i svensk författning som upprepar innehållet i förordningen eller som strider mot innehållet i den upphävas eller ändras. Det gäller bl.a. bestämmelser om tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar på människor och bestämmelser om informerat samtycke när en svensk bestämmelse reglerar en fråga som också regleras i EU-förordningen.

I viss utsträckning behöver också nya lag- och förordningsregler införas för att komplettera EU-förordningen så att den får avsedd effekt i Sverige. Detta gäller t.ex. i fråga om sanktioner.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanserna som har yttrat sig tillstyrker eller har inget att invända mot bedömningen.

Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg anser att den i huvudsak tillämpade lagstiftningstekniken med hänvisningar till gällande EU-för- ordning gör det svårt att överblicka konsekvenserna av förslagen med utgångspunkt i lagtexterna. Liknade synpunkter anför Regionala etik- prövningsnämnden i Uppsala. Regionala etikprövningsnämnden i Göte- borg anser att en diskussion om valet av lagstiftningsteknik borde under alla förhållanden ha tagits upp. Regionala etikprövningsnämnden i Umeå menar att promemorian visar bristande förståelse för samspelet mellan en EU-förordning och nationell lagstiftning.

43

Prop. 2017/18:196

Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning anför

 

att det inte finns några nödvändiga anpassningsbehov eftersom ingenting

 

via en fördragskonform tolkning i nuvarande av lagen (2003:460) om

 

etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen)

 

eller läkemedelslagen (2015:315) strider mot förordningen och förslagen

 

är inte nödvändiga anpassningar till EU-förordningen.

 

Skälen för regeringens bedömning: EU-förordningar är till alla delar

 

bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstaterna. Detta framgår av

 

artikel 288 andra stycket i EUF-fördraget (som före Lissabonfördragets

 

ikraftträdande motsvarades av artikel 249 andra stycket i EG-fördraget).

 

EU-förordningar ska därför tillämpas direkt av domstolar och myndig-

 

heter i medlemsstaterna som gällande rätt och kan åberopas av enskilda.

 

I promemorian föreslogs att vissa bestämmelser i den svenska lagstift-

 

ningen skulle upphävas och att andra bestämmelser som kompletterade

 

EU-förordningen skulle införas.

 

Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg anser att en lagstiftnings-

 

teknik med hänvisningar till gällande EU-förordning gör det svårt att

 

överblicka konsekvenserna av förslagen med utgångspunkt i lagtexterna.

 

Etikprövningsnämnden anför att även om huvudregeln förespråkar en

 

sådan lagstiftningsteknik när det gäller EU-förordningar utesluter den

 

ändå inte, för att underlätta för dem som ska tillämpa lagstiftningen, att

 

de materiella reglerna införlivas i svensk lag. Liknade synpunkter anför

 

Regionala etikprövningsnämnden i Uppsala. Regionala etikprövnings-

 

nämnden i Göteborg anser även att en diskussion om valet av lagstift-

 

ningsteknik borde under alla förhållanden ha tagits upp i promemorian.

 

Regionala etikprövningsnämnden i Umeå anför att promemorian visar

 

bristande förståelse för samspelet mellan en EU-förordning och nationell

 

lagstiftning. Till skillnad från ovan nämnda nämnder anför Regionala

 

etikprövningsnämnden i Umeå att det som sägs i förordningen normalt

 

inte ska anges i nationell rätt annat än upplysningsvis och nationella

 

bestämmelser med samma innebörd som förordningens eller med

 

inskränkande innebörd får inte förekomma. Nämnden anför att det i vissa

 

fall är tillåtet att utvidga förordningens tillämpning, men att det då ska

 

framgå av förordningen att detta är möjligt.

 

En EU-förordning får inte införlivas i eller transformeras till nationell

 

rätt. Den får inte införlivas i nationell normgivning eftersom det kan

 

skapa tvivel om reglernas ursprung och effekt. Existensen av en EU-för-

 

ordning inom ett visst område markerar i regel att medlemsstaterna ska

 

undvika egen lagstiftning inom området med hänsyn till principen om

 

unionsrättens företräde och spärrverkan. Medlemsstaterna är även

 

skyldiga att ge EU-förordningar ändamålsenlig verkan vilket följer av

 

principen om EU-rättens effektivitet och lojalitetsprincipen. Därmed går

 

det inte att i svensk rätt överföra EU-förordningens bestämmelser så att

 

den materiella rätten framgår av den inhemska svenska lagstiftningen.

 

Den sammanhållna lagstiftningen om kliniska läkemedelsprövningar

 

finns i stället i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr

 

536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläke-

 

medel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG.

 

Det förekommer dock att EU-förordningarna innehåller bestämmelser

 

av direktivliknande karaktär som innebär en uppmaning till medlems-

44

staterna att anta nationella bestämmelser i vissa frågor. Ändringar i natio-

nell rätt blir också nödvändiga om de nationella bestämmelserna strider Prop. 2017/18:196 mot förordningen.

En EU-förordning hindrar inte att en medlemsstat inför regler av verk- ställande karaktär, bl.a. för att bestämmelserna ska fungera i verklig- heten. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndig- het som ska meddela tillstånd enligt förordningens bestämmelser. Med- lemsstaterna är vidare skyldiga att se till att det finns bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag. I detta syfte kan det t.ex. behöva införas administrativa och processuella regler.

Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning anför att det inte finns några nödvändiga anpassningsbehov eftersom ingenting i nuvarande etikprövningslagen eller läkemedelslagen strider mot förord- ningen och förslagen är inte nödvändiga anpassningar av EU-förord- ningen. Regeringen anser dock det nödvändigt att ändra i den svenska lagstiftningen till följd av EU-förordningen. Som anges ovan ska med- lemsstaterna undvika egen lagstiftning inom ett område som är reglerat i en EU-förordning med hänsyn till principen om unionsrättens företräde och spärrverkan. Därför föreslås det i denna proposition att de svenska bestämmelser som reglerar frågor som även regleras i EU-förordningen ska upphävas. Exempel på sådana bestämmelser är läkemedelslagens paragrafer om informerat samtycke (se vidare avsnitt 6.5). Vissa bestäm- melser behöver införas i svensk rätt eftersom EU-förordningen anger att medlemsstaterna ska reglera vissa frågor, exempelvis vilket språk som ska användas i en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning (artikel 26). I andra fall får medlemsstaterna införa nationella regler i en fråga, exempelvis om klinisk läkemedelsprövning på beslutsoförmögna inte ska få genomföras i de fall avsikten med den kliniska läkemedels- prövningen är till viss nytta för den grupp som den beslutsoförmögne representerar (jfr artikel 31.1 g ii och avsnitt 6.5.4).

Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns nationella bestäm- melser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och få genomslag. För detta ändamål kan kompletterande nationell lagstiftning behövas. Exempel på behov av kompletterande nationell lagstiftning är, som ovan nämns, vilka myndigheter som bör fatta beslut om bl.a. till- stånd till kliniska prövningar samt tillstånd till tillverkning och import av prövningsläkemedel. Därutöver ska det även finnas sanktioner vid över- trädelse av EU-förordningens bestämmelser (artikel 94), t.ex. bestämmel- ser om straff eller administrativa sanktioner.

6.2Nytt kapitel i läkemedelslagen och ändrade definitioner

Regeringens förslag: Läkemedelslagen ska ändras på följande sätt:

– Uttrycket klinisk läkemedelsprövning ska ersättas med uttrycken klinisk läkemedelsprövning på människor respektive klinisk läke- medelsprövning på djur. Dessa uttryck ska definieras. Även uttrycket sponsor ska definieras i lagen.

45

Prop. 2017/18:196

46

– Det sjunde kapitlet i läkemedelslagen om klinisk läkemedels- prövning ska upphävas och ett nytt kapitel med samma rubrik ska införas.

En upplysningsbestämmelse ska införas om att bestämmelser om kliniska läkemedelsprövningar på människor finns i EU-förordningen samt i lagen med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel.

Det ska tydliggöras att bestämmelserna i 7 kap. 2–7 §§

kompletterar EU-förordningen.

– Det ska även i fortsättningen anges i läkemedelslagen att en klinisk läkemedelsprövning på djur får utföras för att utreda i vad mån ett läkemedel är ändamålsenligt, att dessa prövningar får utföras i samband med sjukdomsbehandling eller utan sådant samband, och att bestämmelser för klinisk läkemedelsprövning på djur finns i djur- skyddslagen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Pro- memorians definition av kliniska läkemedelsprövningar på människor hade dock en något annorlunda utformning. Vidare föreslogs det inte i promemorian att det i läkemedelslagen skulle anges att bestämmelserna i 7 kap. kompletterar EU-förordningen. Slutligen var uttrycket sponsor inte definierat.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Förvaltningsrätten i Uppsala, Statens beredning för medicinsk och socialutvärdering (SBU), de regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg, Linköping, Stockholm och Uppsala samt Västerbottens läns landsting anger att begreppet ”klinisk läkemedelsprövning på människor” inte definieras på samma sätt i förslaget till ändringar av läkemedelslagen (2015:315) som i för- slaget som presenterades i promemorian (Ds 2016:12) om ändringar av lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Remissinstanserna anför att för att harmonisera med EU-förordningen bör definitionen på klinisk läkemedelsprövning vara densamma i de båda lagarna. De regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg, Linköping och Uppsala anför vidare att den som deltar i en läkemedelsprövning benämns som försöksperson i förslaget till ändringar i läkemedelslagen medan den personen benämns som forskningsperson i förslaget till ändringar i etikprövningslagen (Ds 2016:12). Nämnderna anser att den bristande samordningen på denna punkt bör åtgärdas. Landstinget i Kalmar län önskar att en tydligare definition av begreppet ”icke-interventionsstudie” införs i läkemedelslagen.

Skälen för regeringens förslag

Kapitlet om klinisk läkemedelsprövning

Bestämmelser om kliniska läkemedelsprövningar är samlade i 7 kap. läkemedelslagen. Vid anpassningen av svensk rätt till Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG kommer ett flertal av detta kapitels bestämmelser att upp- hävas och andra bestämmelser införas. Enligt förslagen i avsnitt 6.5 kommer 7 kap. 2–4 och 6–7 §§ läkemedelslagen att upphävas eftersom

dessa regler i stället kommer att finnas i EU-förordningen. Även bestäm- melsen om tillstånd i 7 kap. 9 § föreslås ändras (jfr avsnitt 6.3). Det före- slås därför att 7 kapitlet i läkemedelslagen upphör att gälla och att det i stället införs ett nytt 7 kapitel med samma rubrik och med nya bestäm- melser.

Inledande bestämmelse i 7 kap. läkemedelslagen

Av artikel 1 i EU-förordningen framgår att den förordningen ska tillämpas på alla kliniska prövningar som genomförs inom Europiska unionen. Av 7 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) framgår att en klinisk undersökning av ett läkemedels egenskaper får utföras för att utreda i vad mån läkemedlet är ändamålsenligt. Vidare anges där att kliniska läkemedelsprövningar får utföras i samband med sjukdoms- behandling eller utan sådant samband. Därutöver anges att en klinisk läkemedelsprövning får utföras på människor endast av en legitimerad läkare eller legitimerad tandläkare och på djur endast av en legitimerad veterinär. Den som utför prövningen ska, enligt bestämmelsen, ha till- räcklig kompetens på det område som prövningen avser. Slutligen anges det att det även finns bestämmelser om kliniska läkemedelsprövningar på människor i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor och bestämmelser om kliniska läkemedelsprövningar på djur i djurskyddslagen (1988:534).

I propositionen (prop. 2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar föreslås att bestämmelser om den etiska granskningen ska införas i en ny lag, lagen (2018:000) med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel. Vidare föreslås en ny djurskyddslag i propositionen (prop. 2017/18:147) Ny djurskyddslag som beslutades av regeringen den 8 mars 2018.

Som nämns i inledningen av detta kapitel, är en EU-förordning till alla delar direkt bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. De bestämmelser i svensk lag som upprepar innehållet i förordningen eller som strider mot innehållet i den måste upphävas eller ändras. Det innebär att det som anges om kliniska läkemedelsprövningar på människor i 7 kap. 1 § läkemedelslagen bör ersättas med upplysningsbestämmelse om att detta numera regleras i EU-förordningen, samt i den nya lagen med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel. Därtill bör det anges att vissa bestämmelser i 7 kap. kompletterar nämnda EU-förordning.

Hänvisningarna till EU-förordningen bör vara dynamiska och gälla oavsett EU-förordningens lydelse. Lagrådet har uttalat att en konsekvens- analys bör göras vid valet av hänvisningsteknik och redovisas för var och en av de hänvisningar som görs (prop. 2015/16:256 s. 34). Eftersom EU- förordningen är direkt tillämplig och syftet med hänvisningen i det här fallet endast är att upplysa om att förordningen gäller, framstår det som lämpligast att tillämpa en dynamisk hänvisning.

Vad som i 7 kap. 1 § stadgas om kliniska läkemedelsprövningar på djur ska flyttas till en ny bestämmelse, 7 kap. 8 § läkemedelslagen.

Prop. 2017/18:196

47

Prop. 2017/18:196 En bedömning gällande den del av 7 kap. 1 § läkemedelslagen som anger krav på vilken yrkesgrupp som får utföra en klinisk läkemedels- prövning på människor respektive djur finns i avsnitt 6.6.

Definition av klinisk läkemedelsprövning

I artikel 2.2.2 i EU-förordningen finns en definition av begreppet klinisk prövning. Enligt definitionen är en klinisk prövning en klinisk studie där

– den behandlingsstrategi som ska tillämpas på försökspersonen fast- ställs i förväg och avviker från normal klinisk praxis i den berörda medlemsstaten,

beslutet att förskriva prövningsläkemedlet fattas samtidigt som beslutet att inkludera försökspersonen i den kliniska studien, eller

förfaranden för diagnostik eller övervakning utöver normal klinisk praxis tillämpas på försökspersonerna.

En speciell form av klinisk prövning definieras i artikel 2.2.3 som en

låginterventionsprövning. Detta är en klinisk prövning under vissa angivna förutsättningar. Därutöver anges det i artikel 2.2.4 att en icke- interventionsstudie är en annan klinisk studie än klinisk prövning.

I 2 kap. 1 § läkemedelslagen anges att med klinisk läkemedelsprövning avses en klinisk undersökning på människor eller djur av ett läkemedels egenskaper. Denna definition bör endast omfatta prövningar på djur och därför ändras till klinisk läkemedelsprövning på djur. Ett nytt begrepp, klinisk läkemedelsprövning på människor, bör införas i läkemedelslagen. I lagrådsremissen bedömdes att det med beaktade av de olika begrepp som innefattar kliniska prövningar i EU-förordningen, borde definitionen hänvisa till artikel 2.2 i EU-förordningen. Lagrådet finner dock att avsikten inte är att hänvisa till samtliga 35 underpunkter i artikel 2.2. Hänvisningen ska endast avse vad som anges beträffande klinisk prövning. Lagrådet föreslår därför att hänvisningen i den nya bestämmelsen i paragrafen ska avse en klinisk prövning enligt definitionen i artikel 2.2.2 i EU-förordningen. Regeringen delar denna bedömning. Därmed kan noteras att det, som ovan anges, finns en speciell form av klinisk prövning, låginterventionsprövning, som definieras i artikel 2.2.3. Det innebär att hänvisningen till artikel 2.2.2 i lagtexten också innefattar sådana kliniska prövningar som anges i artikel 2.2.3.

Flera remissinstanser, bl.a. Förvaltningsrätten i Uppsala, SBU och de regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg, Linköping, Stockholm och Uppsala, har noterat att begreppet ”klinisk läkemedelsprövning på människor” föreslås användas i läkemedelslagen medan begreppet klinisk läkemedelsprövning föreslås användas i etikprövningslagen (jfr Ds 2016:12). Remissinstanserna anser att begreppen bör definieras på samma sätt i de båda lagarna. Flera av remissinstanserna anser att defini- tionerna i de båda lagarna bör hänvisa till definitionen i EU-förord- ningen. Regeringens avsikt med denna proposition är att med undantag av den etiska granskningen anpassa svensk rätt till EU-förordningens bestämmelser. I läkemedelslagen ska klinisk läkemedelsprövning på människor överensstämma med den i EU-förordningen. I propositionen Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-förordningen

om kliniska läkemedelsprövningar föreslås, till skillnad från i

48

Ds 2016:12, att det ska införas en ny lag med sådana kompletterande bestämmelser. I den lagen hänvisas till EU-förordningens definition av klinisk läkemedelsprövning.

Den föreslagna definitionen av klinisk läkemedelsprövning på människor hänvisar till artikel 2.2.2 i EU-förordningen. I promemorian föreslogs en statisk hänvisning till bestämmelsen i EU-förordningen, dvs. det angavs i lagtexten vilken lydelse av bestämmelsen som åsyftades. Regeringen bedömer att hänvisningen till bestämmelsen i EU-förord- ningen i stället bör vara dynamisk, dvs. avse bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen anser att det lämpligt att den terminologi som används i den nationella reglering som kompletterar EU-förordningen bör stämma överens med den som används i EU- förordningen. Om definitioner i EU-förordningen ändras bör mot- svarande definitioner ändras även i nationell reglering.

I detta sammanhang kan det noteras att uttrycket klinisk prövning används i EU-förordningen, medan uttrycket klinisk läkemedelsprövning används i läkemedelslagen. Uttrycket klinisk läkemedelsprövning före- slås även fortsättningsvis användas i läkemedelslagen.

Definition av sponsor

I EU-förordningen är det sponsorn som ansöker om tillstånd till en klinisk läkemedelsprövning. Under prövningen har sponsorn ett flertal skyldigheter, bland annat att informera berörda medlemsstater om den kliniska läkemedelsprövningen och att rapportera misstänkta oförutsedda allvarliga biverkningar. I avsnitt 6.9 dras slutsatsen att sponsorn bör vara skyldig att genom försäkring eller på annat sätt garantera försöks- personens rätt till ersättning om sponsorn eller prövaren blir skyldig att betala ersättning. Ett bemyndigande om att regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om detta föreslås i avsnitt 6.15. Vidare föreslås det i avsnitt 6.13 att en sponsor ska tillhandahålla vissa läkemedel och viss utrustning kostnadsfritt. Vad som är en sponsor bör därför definieras i läkemedelslagen. Definitionen bör hänvisa till artikel 2.2.14, där det anges att med sponsor avses en person, företag, institution eller organisation som ansvarar för att inleda, leda och ordna med finansieringen av en klinisk prövning. Hänvisningen till bestämmelsen i EU-förordningen bör vara dynamisk, dvs. avse bestäm- melsen i EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Ytterligare en definition?

Landstinget i Kalmar län önskar att en tydligare definition av begreppet icke-interventionsstudie införs i läkemedelslagen. Detta begrepp kommer inte att användas i läkemedelslagen för kliniska läkemedelsprövningar och begreppet behöver därför inte definieras där. Som nämns i avsnitt 6.1 så är EU-förordningar till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Regeringen kan inte skriva egna förarbeten om ett begrepp eller en bestämmelse i en EU-förordning. I stället lämnas det till behöriga myndigheter och i förekommande fall till domstol att bedöma räckvidden av en bestämmelse i en EU-förordning.

Prop. 2017/18:196

49

Prop. 2017/18:196 Försöksperson eller forskningsperson

I EU-förordningen används benämningen ”försöksperson” för den person som deltar i en klinisk prövning. Begreppet är definierat i artikel 2.2.17. Samma benämning används i läkemedelslagen. I etikprövningslagen används begreppet ”forskningsperson” och enligt 2 § den lagen avses med det begreppet en levande människa som forskningen avser. Benäm- ningen ”forskningsperson” finns däremot inte i EU-förordningen eller läkemedelslagen.

De regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg, Linköping och

Uppsala anser att personerna bör ha samma benämning i läke- medelslagen som i etikprövningslagen och de regionala etikprövnings- nämnderna i Göteborg och Uppsala anser att begreppet ”forsknings- person” är att föredra. Regeringen finner emellertid att mot bakgrund av att EU-förordningen genomgående använder begreppet ”försöksperson” så bör detta begrepp användas i läkemedelslagstiftningen för att underlätta förståelsen. Frågan om begreppen försöksperson eller forskningsperson ska användas i etikprövningslagstiftningen diskuteras i propositionen Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

6.3Beslutsprocessen för tillstånd till klinisk läkemedelsprövning

Beslutsprocessen för tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar enligt EU-förordningen

För att i Sverige genomföra en klinisk läkemedelsprövning på människor krävs i dag att tillstånd har meddelats eller anses beviljat av Läkemedels- verket och att prövningen har godkänts av en etikprövningsnämnd. Detta framgår av 7 kap. 9 § läkemedelslagen (2015:315) och 6 § lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etik- prövningslagen).

I och med att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläke- medel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG börjar tillämpas ska kliniska läkemedelsprövningar, enligt artikel 4 i EU-förordningen, genomgå vetenskaplig och etisk granskning och ska godkännas i enlighet med den EU-förordningen. Av samma bestämmelse framgår att den etiska granskningen ska utföras av en etikkommitté i enlighet med nationell rätt i den berörda medlemsstaten. Vidare anges det att den etiska granskningen får omfatta aspekter som behandlas i del I och del II i utredningsrapporten (jfr artiklarna 6 och 7) enligt vad som lämpar sig för den aktuella medlemsstaten.

Av artikel 5 i EU-förordningen framgår att ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning ska lämnas in via en webbportal (nedan be- nämnd EU-portalen). Denna portal ska den Europeiska läkemedels- myndigheten skapa och upprätthålla enligt artikel 80 i EU-förordningen. Även ansökningar om tillstånd att utöka en klinisk prövning till

ytterligare ett land eller tillstånd till en väsentlig ändring av en pågående

50

prövning ska lämnas in via EU-portalen (artikel 14 och 16). Vidare kan nämnas att oavsett om en klinisk läkemedelsprövning ska genomföras i flera medlemsstater eller enbart i en så ska ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning lämnas in till den avsedda berörda medlems- staten via EU-portalen (jfr skäl 4 i ingressen till EU-förordningen och artiklarna 5.1, 14 och 16 i samma förordning).

Rapporterande medlemsstat

Om den kliniska läkemedelsprövningen ska genomföras i flera medlems- stater ska en av dessa berörda medlemsstater vara rapporterande med- lemsstat. I artikel 5 anges hur en rapporterande medlemsstat utses av de berörda medlemsstaterna och vilka särskilda uppgifter en rapporterande medlemsstat har. Om den kliniska prövningen enbart berör en medlems- stat ska den staten vara rapporterande medlemsstat.

Enligt artikel 5 ska den rapporterande medlemsstaten i ett första led be- döma om den kliniska läkemedelsprövningen omfattas av EU-förord- ningen och om ansökan är fullständig. I artikeln anges de övriga berörda medlemsstaternas möjligheter att lämna synpunkter på ansökan och inom vilka tidsfrister sponsorn ska underrättas om slutsatserna av ovan nämnda bedömning. Vidare anges det i bestämmelsen att senast tio dagar efter att ansökan lämnats in ska den rapporterande medlemsstaten underrätta sponsorn om den kliniska prövningen omfattas av EU-förordningen och om ansökan är fullständig. Om en sådan underrättelse inte skett inom nämnda period anses ansökan avse en sådan klinisk prövning som om- fattas av EU-förordningen och att ansökan är fullständig.

Om den rapporterande medlemsstaten anser att ansökan inte är full- ständig eller att den kliniska prövningen inte omfattas av EU-förord- ningen ska den ge sponsorn möjlighet att lämna synpunkter eller komplettera ansökan. Om sponsorn besvarar synpunkterna eller kom- pletterar ansökan ska den rapporterande medlemsstaten inom fem dagar underrätta sponsorn om ansökan uppfyller kraven och att ansökan är fullständig. Om sådan underrättelse inte sker anses ansökan fullständig och prövningen omfattas av EU-förordningen. Om sponsorn inte besvarar synpunkterna eller inte kommer in med kompletteringar anses ansökan förfallen.

Den dag då sponsorn meddelas att ansökan är fullständig och avser en klinisk prövning som omfattas av EU-förordningen räknas som s.k. valideringsdatum för ansökan. I de fall ansökan anses fullständig och att prövningen omfattas av EU-förordningen på grund av att rapporterande medlemsstat inte underrättat sponsorn är valideringsdatumet den sista dagen av de tidsfrister som anges i artikel 5.3 och 5.5.

Del I i utredningsrapporten

Om ansökan anses vara fullständig och att prövningen omfattas av EU- förordningen ska den rapporterande medlemsstaten bedöma ansökan utifrån de aspekter som anges i artikel 6.1. Bland de aspekter som ska beaktas är den förväntade terapeutiska nyttan och folkhälsonyttan samt vilka risker och olägenheter prövningen innebär för försökspersonerna. Vidare ska den rapporterande medlemsstaten granska att kraven på till- verkning, import och märkning av prövningsläkemedel och tilläggsläke-

Prop. 2017/18:196

51

Prop. 2017/18:196 medel överensstämmer med bestämmelserna i EU-förordningen samt att prövningshandboken är fullständig och korrekt. Den rapporterande medlemsstaten ska utarbeta en utredningsrapport och de aspekter som avses i artikel 6.1 ska utgöra del I i utredningsrapporten. Utrednings- rapporten ska utarbetas i samråd med övriga berörda medlemsstater och bedömningen görs i tre etapper. Den första etappen består av en inled- ande bedömning utförd av den rapporterande medlemsstaten inom 26 dagar från valideringsdatumet. Därefter följer en samordnad gransk- ning i vilken samtliga berörda medlemsstater medverkar. Denna gransk- ning ska vara genomförd inom 12 dagar från det att den första etappen slutförts. Slutligen ska en konsolidering genomföras av den rapporte- rande medlemsstaten inom sju dagar från det att den samordnade gransk- ningen slutförts.

Under utredningstiden är det endast den rapporterande medlemsstaten som, via EU-portalen, får begära in kompletterande information från sponsorn (artikel 6.8). Således får de övriga berörda medlemsstaterna skicka sina frågor till den rapporterande medlemsstaten för eventuell vidarebefordran till sponsorn. Utredningsperioden får förlängas med högst 31 dagar för att sponsorn ska kunna lämna in kompletterande information och de berörda medlemsstaterna granska denna. Om spon- sorn inte lämnar kompletterande information inom den tid som fastställts av den rapporterande medlemsstaten ska ansökan anses ha förfallit i samtliga medlemsstater.

Del II i utredningsrapporten

Parallellt med utredningsarbetet avseende del I i utredningsrapporten ska de berörda medlemsstaterna bedöma ansökan gällande överensstämmelse med reglerna om informerat samtycke, ersättningar till försökspersoner och prövare, rekryteringen av försökspersonerna, lämpligheten hos de som deltar i genomförandet av prövningen och lokalerna samt ersätt- ningsskyddet. Vidare ska det bedömas om personuppgifter kommer att hanteras i överensstämmelse med direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Det ska även bedömas om tillämpliga regler för insamling, lagring och framtida användning av biologiska prover från försökspersonerna kommer att uppfyllas. Bedömningen av dessa aspekter utgör del II i utrednings- rapporten (artikel 7.1).

Varje berörd medlemsstat ska lämna in sin bedömning av del II inklusive slutsatsen till sponsorn via EU-portalen. Detta ska göras inom 45 dagar från valideringsdatumet. Denna period får förlängas med högst 31 dagar för att sponsorn ska kunna lämna in kompletterande information och medlemsstaten ska kunna slutföra sin bedömning med beaktande av den kompletterande informationen. Om sponsorn inte lämnar in den efterfrågade kompletterade informationen inom den tid som berörd medlemsstat fastställt ska ansökan anses ha förfallit i den berörda medlemsstaten.

52

Ansökan i flera steg

En sponsor kan också i ett första steg ansöka om tillstånd gällande enbart de aspekter som omfattas av del I i utredningsrapporten för att sedan inom två år ansöka om ett tillstånd som begränsas till de aspekter som omfattas av del II i utredningsrapporten (artikel 11).

En sponsor kan även ansöka om att utvidga en klinisk läkemedels- prövning som har beviljats tillstånd till en annan medlemsstat (artikel 14).

Väsentlig ändring

En sponsor kan ansöka om tillstånd till en väsentlig ändring rörande en klinisk läkemedelsprövning, inbegripet tillägg av ett prövningsställe eller byte av ansvarig prövare på prövningsstället. Validering, bedömning och beslut rörande en sådan ansökan ska ske på motsvarande sätt som för den ursprungliga ansökan, men inom något kortare tidsfrister (artikel 15–24).

Beslutet enligt EU-förordningen

Varje berörd medlemsstat ska underrätta sponsorn via EU-portalen om prövningen beviljats tillstånd, om den beviljats tillstånd på vissa villkor eller om ansökan avslagits. Denna underrättelse ska ske genom ett enda beslut (artikel 8.1). Om den rapporterande medlemsstatens slutsats gällande del I i utredningsrapporten är att den kliniska prövningen kan godtas eller kan godtas om vissa villkor är uppfyllda ska denna slutsats betraktas vara den berörda medlemsstatens slutsats. En berörd medlems- stat kan emellertid avslå en ansökan på de grunder som anges i artikel 8.2 andra stycket i förordningen, eller om aspekterna som behandlas i del II i utredningsrapporten inte är uppfyllda eller om en etikkommitté har avgett ett negativt yttrande. Den aktuella medlemsstaten ska erbjuda ett över- klagandeförfarande för avslagsbeslutet (artikel 8.4). Om den rappor- terande medlemsstaten anser att den kliniska prövningen inte är godtag- bar så gäller den slutsatsen för alla berörda medlemsstater och därmed kan prövningen inte genomföras i den Europeiska unionen (artikel 8.5).

Att notera är att om en berörd medlemsstat inte underrättar sponsorn sitt beslut inom de tidsfrister som anges i artikel 8.1 ska den slutsats som rapporterande medlemsstat meddelat gällande del I i utredningsrapporten betraktas som den berörda medlemsstatens beslut om ansökan om till- stånd till den kliniska prövningen. Det innebär att i de fall den rapporter- ande medlemsstaten funnit att prövningen är godtagbar eller godtagbar om vissa villkor uppfylls så kan den kliniska prövningen genomföras i berörd stat. Detta förfarande kallas tyst godkännande och är till för att säkerställa att tidsfrister hålls (jfr skäl 8 i ingressen till förordningen). Mer om förfarandet med tyst godkännande återfinns i avsnitt 6.3.1.

Enligt EU-förordningen kommer ett beslut i anledning av en ny ansökan om tillstånd till klinisk prövning att meddelas 60 dagar efter det att ansökan inkom. Om kompletterande information begärs kan beslut i stället komma att meddelas senast 91 dagar efter det att ansökan inkom till EU-portalen. I detta sammanhang kan noteras att om kraven enligt EU-förordningen inte längre uppfylls får den berörda medlemsstaten i enlighet med artikel 77 återkalla tillståndet, förbjuda prövningen eller kräva att sponsorn vidtar åtgärder (se vidare avsnitt 6.10).

Prop. 2017/18:196

53

Prop. 2017/18:196 Även om antalet dagar för att bedöma en ansökan om klinisk prövning kan komma att bli fler vid tillämpningen av EU-förordningen än enligt nuvarande reglering så innehåller EU-förordningen ett flertal tidsfrister och behov av en samordnad process över nationsgränser. Detta ställer krav på att behöriga myndigheter inom Sverige och mellan länderna har ett gott samarbete och arbetar effektivt.

I huvuddrag gäller ovan redovisade förfaranden även för ansökningar om tillstånd att utvidga en klinisk prövning till ytterligare ett land (artikel 14) och om tillstånd till väsentlig ändring rörande en klinisk prövning (artiklar 15–24).

6.3.1Beslutsfattande myndighet

Regeringens förslag: Frågor om tillstånd att genomföra en klinisk läkemedelsprövning på människor enligt EU-förordningen ska prövas av Läkemedelsverket. I läkemedelslagen ska det anges att det av artiklarna 8.4, 14.10, 19.2, 20.7 och 23.4 i EU-förordningen följer att tillstånd inte får meddelas om Etikprövningsmyndigheten vid den etiska granskningen enligt lagen med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel har lämnat ett negativt yttrande. Om Etikprövnings- myndigheten vid sin granskning har lämnat ett yttrande med villkor ska dessa villkor beaktas vid tillståndsgivningen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I promemorian föreslogs endast att en upplys- ningsbestämmelse skulle införas om att en klinisk läkemedelsprövning på människor endast får utföras sedan tillstånd till prövningen har med- delats eller anses beviljat enligt EU-förordningen.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del tillstyrker eller har inte några invändningar mot förslaget att Läkemedels- verket ska fatta beslut om tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar och att en regional etikprövningsnämnd ska ges möjlighet att yttra sig över ansökan innan det beslutet tas.

Läkemedelsverket ställer sig tveksamt till utformningen av den före- slagna bestämmelsen om att en klinisk läkemedelsprövning på människor endast får utföras sedan tillstånd till prövningen har meddelats eller anses beviljat enligt EU-förordningen. Den i promemorian föreslagna texten följer, enligt Läkemedelverket, redan av artikel 4 i förordningen, dvs. att det krävs förhandstillstånd. Läkemedelsverket ställer sig därmed tvek- samt till om bestämmelsen får finnas mot bakgrund av EU-rättens företräde och föreslår att det i stället sker en hänvisning till förordningen. Även Regionala etikprövningsnämnden i Umeå framför liknande syn- punkter gällande den bestämmelsen.

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Centrala etikprövningsnämnden samt de regionala etikprövnings- nämnderna i Göteborg, Stockholm och Uppsala anför att om en regional etikprövningsnämnd i sitt yttrande anger att tillstånd till prövning inte kan ges finns det, med den utformning beslutsprocessen har i EU-för-

ordningen, inte något utrymme för Läkemedelsverket att bifalla ansök-

54

ningen. De regionala etikprövningsnämnderna anför vidare att Läkemedelsverket även bör vara bundet av att meddela de villkor som en nämnd ställt. Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg anger att en nämnds godkännande av en ansökan även ska innebära att Läkemedels- verket ska godkänna ansökan. Kammarrätten i Stockholm anför att frågan om en ansökan om tillstånd ska avslås om en etikkommitté har lämnat ett negativt yttrande måste analyseras grundligt i det fortsatta lag- stiftningsarbetet.

Regionala etikprövningsnämnden i Uppsala bedömer att den organisa- tion som etikprövningsnämnderna har idag gör det svårt att genomföra etikprövning med de tidsfrister som anges i EU-förordningen. Nämnden anför även att EU-förordningen leder till att det inte kommer att bli möj- ligt för nämnderna att begära in kompletteringar och att detta kommer att leda till fler avslag och fler överklaganden. Liknande synpunkt framför även Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm. Regionala etikpröv- ningsnämnden i Linköping och Linköpings universitet framhåller att det är viktigt att samtliga regionala etikprövningsnämnder mottar och bedömer ansökningar om kliniska läkemedelsprövningar. På så sätt behålls kontakten med den aktiva forskningen och risken för att pröv- ningen blir alltför standardiserad undviks.

Flera remissinstanser, bland annat landstingen i Gävleborgs län, Stockholms län, Östergötlands län, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Nationella biobanksrådet anför att det är av yttersta vikt att få till en bra administrativ beslutsprocess och rutiner som möjliggör en hög kompetens och tid för bedömning för de som bedömer ansökan, vid både Läkemedelsverket och vid en regional etikprövningsnämnd, samt möjlig- gör att yttrande kan ske inom angivna tidsramar. Detta så att skyddet för den enskilde forskningspersonen och provgivaren inte försvagas. Remissinstanserna föreslår att endast en eller ett par regionala etikpröv- ningsnämnder bör motta och handlägga ärenden om etisk granskning av kliniska läkemedelsprövningar. Liknande synpunkter framförs av Läke- medelsindustriföreningen (LIF) och ASCRO.

Jämtlands läns landsting anför att det i EU-förordningens bestäm- melser anges inom vilka dagar en viss åtgärd ska utföras. Landstinget anser att det bör vara arbetsdagar som avses och inte kalenderdagar, vilket enligt landstinget bör förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Som nämns i avsnitt 6.3 krävs det i dag tillstånd av Läkemedelsverket och ett godkännande av en etikprövningsnämnd innan en klinisk läke- medelsprövning får starta. Beslutsprocessen i EU-förordningen bygger i stället på att en myndighet meddelar beslut och att en etikkommitté yttrar sig till myndigheten (jfr artiklarna 2.11, 8.4, 14.10, 19.2, 20.7 och 23.4). Av artikel 4 i EU-förordningen framgår att kliniska läkemedelspröv- ningar ska genomgå såväl vetenskaplig som etisk granskning och god- kännas i enlighet med EU-förordningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att den etiska granskningen är förenlig med de tidsramar och förfaranden som anges i EU-förordningen.

Det är de berörda medlemsstaterna som ska fastställa vilket eller vilka organ som lämpligen bör delta i bedömningen av ansökan om att genom-

Prop. 2017/18:196

55

Prop. 2017/18:196 föra kliniska läkemedelsprövningar och organisera etikkommittéernas medverkan inom de tidsfrister som anges i EU-förordningen (jfr skäl 18 i ingressen till förordningen).

Yttrande och beslut

Den myndighet i Sverige som ska besluta om tillstånd till klinisk läke- medelsprövning bör vara Läkemedelsverket. Läkemedelsverket är en central förvaltningsmyndighet för kontroll och tillsyn av läkemedel. Myndigheten har bl.a. till uppgift att meddela tillstånd till kliniska läke- medelsprövningar och har även utfärdat föreskrifter på området.

Av EU-förordningen framgår att den etiska granskningen ska utföras av en etikkommitté i enlighet med nationell rätt i den berörda medlems- staten. De regionala etikprövningsnämnderna kommer att läggas ned den 1 januari 2019. Därefter kommer etikprövning av forskning enligt etik- prövningslagen i stället att utföras av en ny myndighet, Etikprövnings- myndigheten (prop. 2017/18:45 bet. 2017/18:UbU12, rskr. 2017/18:173). Överklagande ska från och med samma tidpunkt ske till Överklagande- nämnden för etikprövning. Förslagen och bedömningarna i den nu aktuella propositionen utgår från att den föreslagna Etikprövnings- myndigheten kommer att vara en etikkommitté i EU-förordningens bemärkelse. Förslagen i den remitterade promemorian utgår från den nuvarande organisationen av etikprövningsverksamheten där etikpröv- ningen utförs av sex regionala etikprövningsnämnder. Även remiss- instansernas synpunkter avser dagens system.

För att anpassa svensk rätt till EU-förordningen bör Etikprövnings- myndigheten inte, såsom nu gäller för de regionala etikprövnings- nämnderna, fatta egna beslut gällande kliniska läkemedelsprövningar. I stället ska Etikprövningsmyndigheten yttra sig till Läkemedelsverket. Detta yttrande får sedan ligga till grund för Läkemedelsverkets beslut. Med tanke på de många och korta tidsfrister som ska beaktas enligt EU- förordningen måste samarbetet mellan Läkemedelsverket och Etik- prövningsmyndigheten vara effektivt.

Flera remissinstanser bl.a. Centrala etikprövningsnämnden, de regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg och Stockholm samt flera landsting tillstyrker den föreslagna beslutsprocessen. Flera landsting, exempelvis landstingen i Gävleborgs län, Stockholms län, Östergötlands län samt SKL och Nationella biobanksrådet anför att det är av yttersta vikt att få till en bra administrativ beslutsprocess och rutiner som möjliggör att de som bedömer ansökan har hög kompetens och får tid för bedömningen så att de kan yttra inom angivna tidsramar, för att inte skyddet för den enskilde forskningspersonen eller provgivaren försvagas. Dessa remissinstanser ser stora risker med hur rådgivande yttranden ska hämtas in från regionala etikprövningsnämnder. De instämmer i att det är viktigt att underlätta så att kliniska läkemedelsprövningar kan genom- föras men betonar att det inte får vara på bekostnad av kvalitet eller patientsäkerhet. Detta skulle varken gynna patienter, vården, forskningen eller företagen. Remissinstanserna föreslår att en eller ett par regionala etikprövningsnämnder bör vara de som ska granska alla ärenden. Liknande synpunkter framförs av LIF och ASCRO. Regionala etikpröv-

ningsnämnden i Uppsala bedömer att den organisation som etikpröv-

56

ningsnämnderna har idag gör det svårt att genomföra etikprövning med de tidsfrister som anges i EU-förordningen. Regionala etikprövnings- nämnden i Linköping och Linköpings universitet framhåller att det är viktigt att ärendena prövas av samtliga regionala etikprövningsnämnder. På så sätt behålls kontakten med den aktiva forskningen och risken för att prövningen blir alltför standardiserad undviks.

När det gäller att säkerställa den administrativa processen och rutinerna så har Läkemedelsverket och de nuvarande sex regionala etikprövnings- nämnderna i ett regeringsuppdrag tagit fram strukturer och samarbets- former för att säkerställa att beslutsfattandet som rör beslut om tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar på människor ska kunna fattas i enlighet med vad som anges i EU-förordningen (S2016/03981/FS). Läke- medelsverket redovisade sitt uppdrag den 28 april 2017 till Social- departementet och Utbildningsdepartementet. Regeringen har därefter gett Läkemedelsverket och etikprövningsnämnderna ett fortsatt uppdrag om nytt tillståndsförfarande för kliniska läkemedelsprövningar. Det sist- nämnda uppdraget pågår till dess att EU-förordningens bestämmelser börjar tillämpas i Sverige. Dock ska Läkemedelsverket, efter samråd med de regionala etikprövningsnämnderna, senast den 31 december 2018 redogöra för uppdragets utfall till regeringskansliet.

Regeringen bedömer att ärendena kommer att kunna handläggas i enlighet med de förfaranden som anges i EU-förordningen inom ramen för den nuvarande etikprövningsorganisationen, men att detta kommer att underlättas av den föreslagna organisationsförändringen som innebär att all etikprövning samlas inom den nya Etikprövningsmyndigheten. Den större organisationen torde innebära större flexibilitet och beredskap vid snabba beslutsprocesser.

Av propositionen (prop. 2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-förordningen om kliniska läkemedelspröv- ningar framgår det att de utgångspunkter för etikprövning av forskning som anges i 7–11 §§ etikprövningslagen ska ligga till grund för Etikpröv- ningsmyndighetens bedömning vid myndighetens etiska granskning av en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning.

Tillgång till ansökningarna

Läkemedelsverket kommer att få del av ansökningar om kliniska läke- medelsprövningar genom den EU-databas som anges i artikel 81. För närvarande håller den databasen på att utvecklas, och i den processen arbetar man på att göra det möjligt att även ge de nationella etik- kommittéerna direkt åtkomst till denna databas. Om Etikprövnings- myndigheten inte kommer att få direktåtkomst föreslås det i stället att Läkemedelsverket ska skicka ansökan om kliniska läkemedelsprövningar till Etikprövningsmyndigheten för yttrande. Denna skyldighet bör i så fall anges i läkemedelsförordningen (2015:458) och bestämmelsen får sekretessbrytande effekt (se avsnitt 6.11).

Tidsfristerna

De tidsfrister som ska beaktas enligt EU-förordningen anges i dagar. Exempelvis ska en rapporterande medlemsstat senast tio dagar efter det att en ansökan lämnats in underrätta sponsorn om den kliniska pröv-

Prop. 2017/18:196

57

Prop. 2017/18:196

58

ningen omfattas av EU-förordningen och om ansökningen är fullständig (jfr artikel 5.3). Jämtlands läns landsting anför att det bör vara arbets- dagar och inte kalenderdagar som avses, vilket bör förtydligas.

Under det att EU-förordningen förhandlades framkom att det av rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister framgår att det är kalender- dagar som avses och inte arbetsdagar (jfr artikel 3.3 i den förordningen). Förordningen innehåller även mer detaljerade föreskrifter om hur tids- frister som uttrycks i dagar ska bedömas. Bl.a. anges det att helgdagar, söndagar och lördagar räknas in i tidsfristerna, utom då dessa uttryck- ligen är undantagna eller tidsfristerna är uttryckta i arbetsdagar. Vidare anges det att om sista dagen av en tidsfrist som inte uttrycks i timmar infaller på en helgdag, söndag eller lördag, ska tidsfristen upphöra vid utgången av påföljande arbetsdags sista timme. I förordningen anförs även att varje tidsfrist på två eller flera dagar ska omfatta minst två arbetsdagar.

Möjlighet att begära kompletteringar

Regionala etikprövningsnämnden i Uppsala anför att etikprövnings- nämnderna har utvecklat en praxis som innebär att man i stället för att avslå en ansökan ger sökanden möjlighet att komplettera. Men såvitt den regionala etikprövningsnämnden kan förstå av EU-förordningen blir det framledes inte möjligt för nämnderna att begära in kompletteringar. Möjligen kan detta göras av Läkemedelsverket, men det torde inte vara en framkomlig väg. Enligt nämnden kommer detta att leda till fler avslag och fler överklaganden. Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm framhåller att det inte är ovanligt att Centrala etikprövningsnämnden ändrar den regionala nämndens beslut sedan sökanden kompletterat sin ansökan i de delar som den regionala nämnden har pekat på. Det är därför viktigt att kompletteringar så långt det är möjligt kan göras så att onödiga överklaganden undviks.

Regeringen noterar att enligt artikel 4 i EU-förordningen ska medlems- staten säkerställa att tidsramarna och förfarandena för etikkommitténs granskning är förenliga med de tidsramar och förfaranden som anges i EU-förordningen. Det innebär att Etikprövningsmyndighetens begäran om kompletteringar ska ske via Läkemedelsverket i enlighet med EU- förordningens bestämmelser. Det kan vidare noteras att EU-förordningen gör det möjligt för sponsorn att ansöka om tillstånd till prövningar i flera länder samtidigt. Ett avslag i Sverige kan därmed resultera i att sponsorn inte överklagar beslutet, utan i stället fullföljer prövningarna i de övriga länderna. För att Sverige ska vara konkurrenskraftigt inom kliniska läke- medelsprövningar är det därför av största vikt att Läkemedelsverket och Etikprövningsmyndigheten kan leva upp till de högt ställda krav på samarbete som EU-förordningen innebär.

Negativt yttrande från Etikprövningsmyndigheten

Etikprövningsmyndigheten föreslås ha till uppgift att utifrån en etisk bedömning yttra sig om en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedels- prövning. I yttrandet ska myndigheten ange om den anser att ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning ska beviljas, beviljas på vissa

villkor eller avslås. Av artikel 8.4 i EU-förordningen framgår att en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning ska avslås om en etikkommitté har lämnat ett negativt yttrande som gäller för hela medlemsstaten. Liknande bestämmelser finns i artiklarna 14.10, 19.2, 20.7 och 23.4 i EU-förordningen. I departementspromemorian noterades dock bestämmelsen i 12 kap. 2 § regeringsformen, där det framgår att en myndighet inte får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller som rör tillämpningen av lag. Kammarrätten i Stockholm har noterat frågeställningen och angett att frågan måste analyseras grundligt i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Flera remissinstanser bl.a. Centrala etik- prövningsnämnden, de regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg, Stockholm och Uppsala pekar på att Läkemedelsverket är bundet av EU- förordning som anger att en ansökan om tillstånd ska avslås om en etikkommitté har lämnat ett negativt yttrande. Remissinstanserna anför att en regional etikprövningsnämnd därmed har vetorätt vid prövningen av ansökningar om klinisk läkemedelsprövning. Även om Läkemedels- verket från sina utgångspunkter anser att en ansökan kan bifallas ska ansökan, enligt remissinstanserna, avslås vid ett negativt yttrande från etikprövningsnämnden. Sökanden blir då hänvisad till att överklaga verkets beslut.

De regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg och Uppsala tar även upp frågan om hur beslut ska utformas om etikprövningsnämnderna har yttrat sig positivt med villkor. Som remissinstanserna konstaterat framgår det inte av EU-förordningen vad som ska gälla i dessa situa- tioner, men enligt nämndernas uppfattning bör Läkemedelsverket vara bundet av att meddela de villkor som en nämnd ställt. Liknande syn- punkter har även Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm.

Regeringen anser att det av artikel 8.4 följer att Läkemedelsverket inte får bevilja tillstånd om Etikprövningsmyndigheten yttrat sig negativt. Etikprövningsmyndighetens yttrande får därmed anses ha prejudiciell verkan, och EU-förordningens bestämmelser anses inte stå i konflikt med bestämmelsen i 12 kap. 2 § regeringsformen. Därutöver anser regeringen det svårt att se att Läkemedelsverket kan frångå en expertmyndighets utlåtande i anledning av den etiska granskningen. Detta gäller även eventuella villkor vid ett positivt yttrande från Etikprövningsmyndig- heten. Samtidigt ska det beaktas att Etikprövningsmyndigheten ska göra en etisk granskning av ansökan (artikel 4). Om Etikprövningsmyndig- heten yttrar sig över aspekter som inte rör etik får Läkemedelsverket beakta dessa synpunkter vid utarbetande av sitt beslut, men dessa delar av yttrandet kan dock inte anses omfattas av artikel 8.4.

I läkemedelslagen bör det anges att det av artiklarna 8.4, 14.10, 19.2, 20.7 och 23.4 i EU-förordningen följer att tillstånd till klinisk läke- medelsprövning inte får meddelas om Etikprövningsmyndigheten har avgett ett negativt yttrande vid den etiska granskningen enligt lagen (2018:00) med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska prövningar av humanläkemedel. Denna reglering får anses vara ett tydliggörande av vilken instans som uppfyller villkoren att vara en etikkommitté i Sverige. Som ovan nämns så ska Etikprövningsmyndigheten i sitt yttrande till Läkemedelsverket ange om den anser att ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning ska

Prop. 2017/18:196

59

Prop. 2017/18:196

60

beviljas, beviljas på vissa villkor eller avslås. Det kommer således att framgå tydligt om myndigheten anser att ansökan kan godkännas med vissa villkor eller om den ska avslås.

Bestämmelsen anger EU-förordningens tillämpning i Sverige. Det är ändamålsenligt att hänvisningen till bestämmelserna i EU-förordningen är dynamisk, dvs. avser bestämmelserna i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna.

I lagrådsremissen föreslogs även att läkemedelslagen skulle ange att om Etikprövningsmyndigheten vid granskningen ställer upp villkor för prövningens genomförande skulle det yttrandet inte anses vara ett negativt yttrande och villkoren skulle beaktas vid tillståndsgivningen. Lagrådet konstaterar att det i EU-förordningen saknas bestämmelser om vad som ska gälla när ett yttrande från en etikkommitté innehåller villkor för att prövningen ska få genomföras. Det ger enligt Lagrådet utrymme för tolkningar av vad som, i olika situationer, är ett negativt yttrande. Lagrådet finner att bestämmelsen i denna del därmed kan strida mot EU- förordningen och anser därför att bestämmelsen bör utgå.

Regeringen delar Lagrådets bedömning att lagtexten inte bör ange att ett yttrande med villkor inte ska anses vara ett negativt yttrande. Däremot finner regeringen att det ligger i medlemsstaternas kompetens att reglera hur villkor framförda med anledning av den etiska granskningen ska beaktas vid det nationella beslutsfattandet. Regeringen anser därmed att det i bestämmelsen bör anges att villkor som Etikprövningsmyndigheten lämnat vid sin granskning ska beaktas vid tillståndsgivningen.

Positivt yttrande från Etikprövningsmyndigheten

Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg anser att Läkemedelsverket även är bundet av ett positivt yttrande från en etikprövningsnämnd och att Läkemedelsverket då ska meddela bifall till ansökan. Regeringen anser inte att så är fallet. Läkemedelsverket är inte bundet av att Etik- prövningsmyndigheten anser att en ansökan ska godkännas, utan ska göra en självständig bedömning av ansökan. Läkemedelsverket ska göra en vetenskaplig granskning av en ansökan om klinisk läkemedels- prövning. I sin vetenskapliga granskning kan Läkemedelsverket komma till en annan slutsats än Etikprövningsmyndigheten och därmed avslå ansökan. I Läkemedelsverkets granskning ingår även att se till att övriga bestämmelser i EU-förordningen är uppfyllda, exempelvis bestämmel- serna om tillverkning och märkning av prövningsläkemedel. Om det finns brister i något avseende kan Läkemedelsverket avslå ansökan, trots att Etikprövningsmyndigheten har yttrat sig positivt.

Tyst godkännande

Som noteras i avsnitt 6.3 så innehåller EU-förordningen bestämmelser om att beslut kan komma att fattas genom ett s.k. tyst godkännande. Det innebär att om en berörd medlemsstat inte underrättar sponsorn om sitt nationella beslut inom de tidsfrister som anges i EU-förordningen så ska den rapporterande medlemsstatens slutsats av del I i utredningsrapporten betraktas som den berörda medlemsstatens beslut om ansökan om tillstånd till den kliniska prövningen (jfr artiklarna 8.6, 14.11, 19.4, 20.8 och 23.6). Om den rapporterande medlemsstaten har funnit att pröv-

ningen är godtagbar eller godtagbar om vissa villkor uppfylls, så kan den kliniska prövningen genomföras i berörd medlemsstat.

Avsikten med att ha ett förfarande med tyst godkännande är att säker- ställa att tidsfrister hålls (jfr skäl 8 i ingressen till förordningen). Ett för- farande med tyst godkännande finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/20/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel. Direktivet är i denna del genomfört i svensk rätt genom 7 kap. 9 § läkemedelslagen och 5 § förordningen (2003:615) om etikprövning av forskning som avser människor. I 7 kap. 9 § läkemedelslagen anges att om Läkemedelsverket inte fattar beslut inom 60 dagar från det att en fullständig ansökan kommit in till verket, ska tillstånd anses beviljat enligt ansökan. Vissa särskilda undan- tagsfall finns dock i bestämmelsen.

Ett förfarande med tyst godkännande finns alltså redan. Vad som är nytt är att det vid prövningen av ansökan krävs en koordinering mellan medlemsstaterna och mellan nationella myndigheter inom angivna tids- ramar. Som nämnts ovan betonar flera remissinstanser, exempelvis landstingen i Gävleborgs län och Stockholms län, SKL och Nationella biobanksrådet, vikten av att de administrativa processerna och rutinerna i Sverige blir så effektiva som möjligt och att granskningen kan ske med hög kvalitet. Den största risken med processen är, enligt dessa remiss- instanser att det kan vara svårt att i tid få in ett rådgivande yttrande av en regional etikprövningsnämnd samt (i andra hand) yttrande från före- trädare för biobanksverksamhet och strålskyddskommitté. Som tidigare har nämnts så har Läkemedelsverket och de sex regionala etikprövnings- nämnderna på uppdrag av regeringen (S2016/03981/FS) tagit ta fram strukturer och samarbetsformer för att säkerställa att beslutsfattandet ska kunna ske i enlighet med EU-förordningens föreskrifter. Regeringen har därefter gett Läkemedelsverket och etikprövningsnämnderna ett fortsatt uppdrag om nytt tillståndsförfarande för kliniska läkemedelsprövningar. Detta uppdrag pågår till dess att EU-förordningens bestämmelser börjar tillämpas i Sverige. Emellertid ska Läkemedelsverket, efter samråd med de regionala etikprövningsnämnderna, senast den 31 december 2018 redogöra för uppdragets utfall till regeringskansliet.

Tillståndsbestämmelsen i läkemedelslagen

I 7 kap. 9 § läkemedelslagen anges att en klinisk läkemedelsprövning får genomföras endast sedan Läkemedelsverket meddelat tillstånd eller till- stånd anses beviljat. Paragrafen innehåller även bestämmelser om under- rättelse till sökanden om ansökan inte kan beviljas, möjligheter att kom- plettera en ansökan samt inom vilka tidsfrister Läkemedelsverket ska meddela beslut.

Tillståndsbestämmelserna i läkemedelslagen bör ändras. I prome- morian föreslogs det att en upplysningsbestämmelse skulle införas i 7 kap. läkemedelslagen om att en klinisk läkemedelsprövning på människor endast får genomföras sedan tillstånd till prövning har med- delats eller anses beviljat. Läkemedelsverket ställer sig tveksamt till om den bestämmelsen får finnas mot bakgrund av EU-rättens företräde. Enligt remissinstansen följer den föreslagna bestämmelsen redan av vad

Prop. 2017/18:196

61

Prop. 2017/18:196 som regleras i artikel 4 i EU-förordningen, dvs. att det krävs förhands- tillstånd. Läkemedelsverket föreslår i stället att det sker en hänvisning till EU-förordningen. Liknande synpunkt framför Regionala etikprövnings- nämnden i Umeå.

Av artikel 1 i EU-förordningen framgår att förordningen ska tillämpas på alla kliniska läkemedelsprövningar som genomförs i unionen, och i artikel 4 anges att kliniska prövningar ska genomgå vetenskaplig och etisk granskning samt godkännas i enlighet med förordningen. Rubriken för den sistnämnda bestämmelsen är förhandstillstånd. Slutsatsen är att ett tillstånd krävs för att få genomföra en klinisk prövning på människor. Som anges under rubriken ”Tyst godkännande” kan tillstånd i vissa fall anses beviljat enligt EU-förordningen. Det framgår av att det i bestäm- melserna anges att den rapporterande medlemsstatens slutsats ska betraktas som den berörda medlemsstatens beslut om ansökan om till- stånd till den kliniska prövningen (jfr artiklarna 8.6, 14.11, 19.4, 20.8 och 23.6).

I svensk lag bör det anges vilken myndighet som ska meddela det nationella beslutet i enlighet med artikel 8.1, 14.3, 19.1, 20.5 och 23.1. Till skillnad från promemorians förslag i denna del och i likhet med vad Läkemedelsverket anför, anser regeringen att det i läkemedelslagen endast ska anges att frågor om tillstånd att genomföra en klinisk läkemedelsprövning på människor ska prövas av Läkemedelsverket. I den nya bestämmelsen i 7 kap. 1 § läkemedelslagen anges att den nu föreslagna tillståndsbestämmelsen kompletterar EU-förordningen. I den föreslagna tillståndsbestämmelsen behöver det därför inte anges att tillstånd meddelas i enlighet med den EU-förordningen.

I EU-förordningen regleras beslutsprocessen för tillstånd till en ny klinisk läkemedelsprövning men även beslutsprocessen för tillstånd att utvidga en klinisk prövning till ytterligare ett land (artikel 14) och tillstånd till väsentlig ändring rörande en klinisk prövning (artikel 15– 24). Den föreslagna bestämmelsen om att Läkemedelsverket ska pröva frågor om tillstånd gällande kliniska läkemedelsprövningar omfattar samtliga dessa tillstånd.

Bestämmelsen anger vilken myndighet som ska pröva frågor om till- stånd till klinisk läkemedelsprövning. Bestämmelsen måste finnas i svensk rätt för att Sverige ska uppfylla sina unionsrättsliga förpliktelser. Hänvisningen till bestämmelserna i EU-förordningen bör vara dynamisk, dvs. avse bestämmelserna i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna.

I 7 kap. 9 § läkemedelslagen anges att sökanden ska underrättas om ansökan inte kan beviljas. Enligt bestämmelsen ska sökanden även ges möjlighet att komplettera en ansökan och i bestämmelsen anges även inom vilka tidsfrister Läkemedelsverket ska meddela beslut. Denna del av bestämmelsen ska inte införas i läkemedelslagen eftersom dessa frågor regleras i EU-förordningen (jfr artiklarna 6.8, 7.2, 8, 14.6, 14.8– 14.11, 17.4, 18.6, 19, 20.3, 20.5–20.7, 22.2 och 23).

Förslag om hur tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar på djur ska regleras tas upp i avsnitt 6.3.5.

62

6.3.2Möjliga yttranden från biobanker och strålskyddskommittéer

Regeringens bedömning: Det krävs inga tillägg i lag om ett för- farande att hämta in ett yttrande från biobank över en ansökan om till- stånd till klinisk läkemedelsprövning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Läkemedelsverket är positivt till förslaget att strålskyddskommittéer ska ges möjlighet att ge in ett yttrande över ansökningar om kliniska läkemedelsprövningar men konstaterar att det för närvarande inte finns strukturer och rutiner etc. för att hantera detta. Läkemedelsverket ställer sig därför frågande till lämpligheten att redan nu införa denna bestämmelse. Strålsäkerhetsmyndigheten uppmärk- sammar att myndigheten har föreslagit ändrade föreskrifter i samband med ett regeringsuppdrag om att införliva rådets direktiv 2013/59/Euratom om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd mot de faror som uppstår till följd av exponering för joniserande strålning (strålskyddsdirektivet). Regionala etikprövningsnämnden i Lund noterar de uppställda tidsfristerna och beslutsprocessen och ställer sig frågan om denna beslutsprocess kommer att påverkas i negativ rikt- ning om förslaget om att strålskyddskommittéernas verksamhet ska flyttas till etikprövningsnämnderna genomförs.

Flera remissinstanser, bland annat landstingen i Gävleborgs län, Stockholms län, Örebro län, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Nationella biobanksrådet stödjer promemorians förslag att Läkemedelsverket ska, om det finns skäl, även skicka en ansökan om klinisk prövning till en biobank och en strålskyddskommitté för yttrande och att yttrandet ska skickas både till Läkemedelsverket och en etikpröv- ningsnämnd. Remissinstanserna föreslår emellertid att biobankers syn- punkter ska kunna lämnas genom att representanter från biobanker utses att adjungera vid etikprövningsnämndernas möten. Liknande synpunkter framförs av Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och ASCRO som även föreslår att synpunkter från strålskyddskommittéer ska inkluderas i etik- prövningsnämndens yttrande till Läkemedelsverket. Västerbottens läns landsting, Kliniskt forskningscentrum vid Norrlands Universitetssjukhus samt Apotekarsocieteten anger att promemorians förslag förutsätter att de berörda biobankerna är en del av ett regionalt system. Dessa remiss- instanser ställer sig frågan om vad som händer om någon biobank inte ingår i ett regionalt system och hur dessa i så fall kan bli involverade i processen.

Skälen för regeringens bedömning

Biobanker

Flera kliniska läkemedelsprövningar innefattar forskning på vävnads- prover som förvaras i en biobank. I vissa fall måste en biobank inrättas för att möjliggöra prövningen. För att få inrätta en biobank för forsk- ningsändamål eller använda en biobank för ett nytt ändamål ska ända-

Prop. 2017/18:196

63

Prop. 2017/18:196 målet ha godkänts av en etikprövningsnämnd (2 kap. 3 § och 3 kap. 5 § lagen [2002:297] om biobanker i hälso- och sjukvården m.m., härefter biobankslagen). Från och med den 1 januari 2019 kommer godkännandet att ges av Etikprövningsmyndigheten eller Överklagandenämnden för etikprövning.

Enligt artikel 7.1 h i EU-förordningen ska en berörd medlemsstat bedöma om en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning överensstämmer med tillämpliga regler för insamling, lagring och fram- tida användning av biologiska prover från försökspersonen. I de fall det är tillämpligt ska ansökan innehålla en beskrivning av rutinerna för att uppfylla dessa reglerna (punkt 17 s i bilaga I till EU-förordningen). Av artiklarna 8.4, 14.10, 20.7 och 23.4 framgår att en berörd medlemsstat kan avslå en ansökan om klinisk läkemedelsprövning om medlemsstaten anser att de aspekter som behandlas i artikel 7 inte är uppfyllda. Ett sådant avslag kan således ges om det bedöms att den beskrivna insam- lingen, lagringen och framtida användningen av biologiska prover inte överensstämmer med tillämpliga regler. Som föreslås i avsnitt 6.3.6 ska en biobank kunna inrättas eller dess ändamål ändras i enlighet med ett meddelat tillstånd till klinisk prövning eller i enlighet med ett tillstånd som anses ha meddelats.

Det vore en fördel om berörda biobanker gavs möjlighet att yttra sig över ansökan innan tillstånd beslutas. I promemorian föreslogs det att en bestämmelse skulle införas i läkemedelsförordningen (2015:458) om att Läkemedelsverket ska skicka ansökan om klinisk prövning till berörd biobank för yttrande om det finns skäl för detta. Flera remissinstanser, bl.a. landstingen i Gävleborgs län, Stockholms län, Örebro län, SKL och Nationella biobanksrådet stödjer förslaget. Remissinstanserna anger att i dagsläget behöver flera ansökningar om tillgång till biobankens material kompletteras gällande de uppgifter som lämnats i en ansökan om etikprövning om hantering av prov eller i patientinformationen. Enligt dessa remissinstanser kan en tidig granskning göra att fel upptäcks tidigare.

För närvarande pågår, som nämnts i det föregående avsnittet, ett rege- ringsuppdrag inom vilket Läkemedelsverket och de sex regionala etik- prövningsnämnderna ska utveckla möjliga samarbetsformer och struk- turer bl.a. för att inhämta yttrande från berörda biobanker. När sådana strukturer är utvecklade kan bestämmelser införas i förordning om att Läkemedelsverket ska skicka ansökan om klinisk prövning för yttrande till en biobank och att biobankens yttrande ska skickas till Läkemedels- verket eller Etikprövningsmyndigheten. En sådan bestämmelse i förord- ning får sekretessbrytande effekt (se avsnitt 6.11). Flera remissinstanser har lämnat synpunkter på utformningen av bestämmelsen vad gäller att ansökan ska skickas till ”berörd biobank”. Vidare har Västerbottens läns landsting, Kliniskt forskningscentrum vid Norrlands Universitetssjukhus samt Apotekarsocieteten ställt frågan om vad som händer om någon bio- bank inte ingår i ett regionalt system. Dessa synpunkter kommer att beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

64

Strålskyddskommitté

Enligt 22 § Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter (SSMFS 2008:35) om allmänna skyldigheter vid medicinsk och odontologisk verksamhet med joniserande strålning ska den som utför en klinisk prövning där försökspersoner bestrålas se till att projektet är tillstyrkt av strålskydds- kommittén och en etisk kommitté. Föreskrifterna är ett genomförande i svensk rätt av rådets direktiv 97/43/EURATOM om skydd för personers hälsa mot faror vid joniserande strålning i samband med medicinsk bestrålning och om upphävande av direktiv 84/466/Euratom. Enligt artikel 91 i EU-förordningen ska EU-förordningen inte påverka tillämp- ningen av nämnda direktiv. Det innebär att inte heller ett tillstånd att genomföra en klinisk prövning anses innefatta ett tillstyrkande av att använda föreslagen joniserad strålning.

För att få tillstånd till klinisk prövning enligt EU-förordningen krävs det att risker och olägenheter för försökspersonerna beaktas, bl.a. i för- hållande till interventionens karakteristika i förhållande till normal klinisk praxis (artikel 6.1 b ii). Försökspersonen ska även informeras om den kliniska prövningen så att han eller hon kan förstå prövningens karaktär, risker och olägenheter (artikel 29.2). Denna information till försökspersonerna ska granskas inför ett ställningstagande om tillstånd kan ges (artikel 7.1 a). Att få en sakkunnigs synpunkter på strålskydd i dessa avseenden vore av godo i tillståndsprocessen. Dessutom kan det vara en fördel att dessa synpunkter förs in redan i tillståndsprocessen för att underlätta genomförandet av forskningsprojektet. Flera remiss- instanser, bland annat landstingen i Gävleborgs län, Stockholms län, Örebro län samt SKL och Nationella biobanksrådet stödjer förslaget att Läkemedelsverket ska skicka ansökan om klinisk prövning till en strål- skyddskommitté för yttrande, om skäl finns.

I promemorian angavs att frågan om vilken eller vilka strålskydds- kommittéer som kan lämna ett sådant yttrande inom tillgängliga tids- frister ännu inte hade lösts. I sitt remissvar uppmärksammar Strålsäker- hetsmyndigheten att myndigheten har föreslagit ändrade föreskrifter i samband med ett regeringsuppdrag om att införliva EU:s nya strål- skyddsdirektiv. Myndigheten har föreslagit att de regionala etikpröv- ningsnämnderna, i stället för de lokala strålskyddsnämnderna, ska bemyndigas att fastställa dosrestriktioner vid forskningsprojekt, samt att den nu gällande bestämmelsen att tillståndshavaren ska ha en strål- skyddskommitté ska tas bort. Läkemedelsverket är i grunden positivt till förslaget att strålskyddskommittéer ska ges möjlighet att ge in ett yttrande över ansökningar om kliniska läkemedelsprövningar och bedömer att det kan underlätta för sponsorer m.fl. med en sådan före- slagen ordning. Läkemedelsverket konstaterar dock att det för närvarande inte finns strukturer och rutiner etc. för att hantera detta. Läkemedels- verket ställer sig därför frågande till lämpligheten att redan nu införa en sådan bestämmelse. Även Regionala etikprövningsnämnden i Lund noterar de uppställda tidsfristerna och beslutsprocessen och ställer sig frågan om denna beslutsprocess kommer att påverkas i negativ riktning om förslaget om att strålskyddskommittéernas verksamhet ska flyttas till etikprövningsnämnderna genomförs.

Prop. 2017/18:196

65

Prop. 2017/18:196 På regeringens uppdrag håller Läkemedelsverket och de sex regionala etikprövningsnämnderna på att ta fram möjliga samarbetsformer och strukturer med anledning av EU-förordningen. Uppdraget har förnyats och även Strålsäkerhetsmyndigheten ingår numera i regeringsuppdraget (S2016/03981/FS). I uppdraget ingår att göra det möjligt att inhämta yttrande från sakkunniga inom strålskydd. Samtidigt pågår anpassningar av svensk rätt till det nya strålskyddsdirektivet. Detta direktiv kommer att ersätta ovan nämnda direktiv 97/43/EURATOM. Förslag till lag- ändringar har lämnats i proposition (prop. 2017/18:94) Ny strålskydds- lag. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2018. Eventuella ändringar som kan påverka kliniska läkemedelsprövningar kommer att ske genom ändringar på förordnings- eller föreskriftsnivå.

Det pågår således utredningar om strålskydd som berör hur frågan om strålskydd vid forskning ska hanteras inom tillståndsgivning. En slutlig lösning kan därmed inte presenteras i denna proposition. Frågan kan komma att behöva utredas separat beroende på hur det nya strålskydds- direktivet kommer att genomföras i Sverige.

6.3.3Överklagande

Regeringens förslag: Beslut som Läkemedelsverket meddelat om till- stånd till klinisk läkemedelsprövning får överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig

tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Centrala etikprövningsnämnden anser att nämnden bör pröva överklaganden av Läkemedelsverkets beslut och anför att nämnden med dess nuvarande sammansättning, innehållande såväl vetenskaplig som juridisk kom- petens och lekmannainflytande, torde kunna genomföra den fullständiga prövningen – inklusive bedömning av terapeutisk nytta – av över- klaganden av Läkemedelsverkets beslut. Centrala etikprövningsnämnden anför vidare att med nämnden som överklagandeinstans fås också kom- petent överprövning av de etiska frågeställningarna i Läkemedelsverkets beslut. En överprövning i nämnden innebär dessutom ett betydligt snabbare förfarande än i domstol, vilket inte minst är viktigt vid ansök- ningar om klinisk läkemedelsprövning. Liknande synpunkter framför även de regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg och Stockholm. Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm framhåller särskilt att etikprövningen i stor utsträckning inrymmer frågor av såväl vetenskaplig som etisk art som knappast är lämpliga att underkastas en domstols- prövning. Statens medicinetiska råd (SMER) är starkt tveksamt till för- slaget att Läkemedelsverkets beslut ska överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol. De regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg och

Uppsala anser det olämpligt med skilda överklagandeinstanser för samma lagtillämpning. Regionala etikprövningsnämnden i Uppsala och Umeå universitet föreslår ett förfarande som innebär att ett avslag på grund av ett negativt beslut från en etikprövningsnämnd skulle kunna

överklagas till Centrala etikprövningsnämnden medan andra beslut skulle

66

kunna gå via de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regionala etikpröv- ningsnämnden i Linköping och Linköpings universitet framhåller att skilda överprövningsinstanser för samma lagstiftning riskerar att skapa svårigheter i form av olika lagtolkning hos de båda överprövnings- instanserna. För att minska denna risk anser remissinstanserna att det bör övervägas om inhämtande av yttrande från Centrala etikprövnings- nämnden bör göras obligatoriskt i ärende som berör tidigare yttrande från den regionala etikprövningsnämnden. Liknande synpunkt framför även

Regionala etikprövningsnämnden i Lund. Vidare föreslår regionala etik- prövningsnämnden i Linköping att det bör övervägas att införa pro- cessuella tidsfrister för handläggningen i allmän förvaltningsdomstol för att därigenom tillförsäkra att en skyndsam handläggning motverkas av en lång överklagandeprocess.

Förvaltningsrätten i Uppsala anser att det är angeläget att domstolens prövningsram klargörs i frågan om även domstolen i praktiken blir bunden av negativa yttranden från etikprövningsnämnderna. Vidare före- slår förvaltningsrätten att överklagandebestämmelsen i 17 kap. läke- medelslagen ändras eftersom ett beslut att avslå en ansökan om kliniska prövningar kommer vid en anpassning av svensk rätt till EU-förord- ningen inte att grundas på läkemedelslagen utan på kapitel II i EU-för- ordningen.

Skälen för regeringens förslag: För att genomföra en klinisk läkemedelsprövning på människor i Sverige krävs det tillstånd av Läkemedelsverket och godkännande av en etikprövningsnämnd. För att en klinisk läkemedelsprövning ska kunna göras behövs alltså att det fattas två separata beslut efter två separata ansökningar. Om en ansökan inte beviljas får respektive myndighets beslut överklagas. Läkemedels- verkets beslut om kliniska läkemedelsprövningar får överklagas till allmän förvaltningsdomstol enligt 17 kap. 1 § läkemedelslagen. En regional etikprövningsnämnds beslut om etikprövning av kliniska läke- medelsprövningar får i stället överklagas till Centrala etikprövnings- nämnden enligt 36 § lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Samma möjlighet att överklaga en regional etikprövningsnämnds beslut finns om de beslut som avser kliniska prövningar som inte är kliniska läkemedelsprövningar, dvs. sådana prövningar som inte innebär att ett prövningsläkemedel prövas. Även i dessa fall har etikprövningsnämndens prövning skett med stöd av bestämmelserna i etikprövningslagen. Beslut av Centrala etikprövnings- nämnden i ärenden om etikprövning får enligt 37 § etikprövningslagen inte överklagas.

Som nämns i avsnitt 6.3.1 så kommer samtliga regionala etikpröv- ningsnämnder att ersättas med en etikprövningsmyndighet den 1 januari 2019 samtidigt som Centrala etikprövningsnämnden byter namn till Överklagandenämnden för etikprövning (prop. 2017/18:45). Förslagen och bedömningarna i denna proposition utgår från att Etikprövningsmyn- digheten gör den etiska granskningen av en ansökan om tillstånd för klin- isk läkemedelsprövning och att ett överklagande enligt etikprövnings- lagen sker till Överklagandenämnden för etikprövning.

Till följd av den nya EU-förordningen kommer såväl den etiska som den vetenskapliga granskningen att ske inom ramen för en ansökan om tillstånd att få genomföra en klinisk läkemedelsprövning och varje med-

Prop. 2017/18:196

67

Prop. 2017/18:196 lemsland kommer att fatta endast ett beslut. I avsnitt 6.3.1 föreslås att Etikprövningsmyndigheten ska yttra sig till Läkemedelsverket, som sedan är den myndighet som för Sveriges räkning fattar beslut i ärendet.

Medlemsstaten ska enligt artiklarna 8.4, 14.10, 19.2, 20.7 och 23.4 i EU-förordningen erbjuda ett överklagandeförfarande för avslagsbeslut. Eftersom ett sådant avslagsbeslut kan komma att innehålla frågor som för närvarande prövas av olika överklagandeinstanser bör det noga över- vägas vilken instans som bör överpröva beslutet.

Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol

I promemorian föreslogs det att Läkemedelsverkets beslut kunde få över- klagas till allmän förvaltningsdomstol och att domstolen kunde inhämta yttrande från Överklagandenämnden för etikprövning med stöd av 8 § förvaltningsprocesslagen.

Regionala etikprövningsnämnden i Uppsala samt Umeå universitet anför att en annan möjlighet kunde vara att ett beslut om avslag på grund av ett negativt beslut från en etikprövningsnämnd skulle kunna över- klagas till Centrala etikprövningsnämnden, men att andra beslut kunde gå via de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen anser dock att denna föreslagna lösning kan medföra problem i de fall överklagandet avser såväl den etiska granskningen som andra frågor. Frågan är således vilken instans som överklagande ska ske till.

Huvudregeln enligt 40 § förvaltningslagen (2017:900) är att beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Möjlighet ges då också till prövning i flera instanser. Under vissa särskilda förutsättningar kan det dock finnas anledning att låta beslut överklagas till en s.k. domstols- liknande nämnd i stället för till allmän förvaltningsdomstol, t.ex. av effektivitetsskäl eller för att ett ärende förutsätter en särskild sammansätt- ning i överklagandeinstansen.

Eftersom det är Läkemedelsverket som föreslås fatta beslutet om en klinisk läkemedelsprövning ska tillåtas eller inte och myndighetens beslut redan idag överklagas till allmän förvaltningsdomstol i enlighet med huvudregeln, talar detta för att ett sådant förfarande bör behållas också i framtiden. Mot detta får dock vägas att det tidigare har bedömts som mer ändamålsenligt att de regionala etikprövningsnämndernas beslut överklagas till en central etikprövningsnämnd i stället för till allmän förvaltningsdomstol. I propositionen Etikprövning av forskning (prop. 2002/03:50) motiveras denna ordning med att ärenden om etikprövning av forskning bl.a. skulle komma att innefatta en prövning av forsk- ningens vetenskapliga bärkraft, vilket förutsätter en särskild samman- sättning i överklagandeinstansen. I propositionen anförs vidare att för- utom juridisk kompetens och ledamöter med vetenskaplig kompetens inom olika områden, behövs ledamöter som företräder det allmännas intresse. Den prövning som respektive ärende förutsätter skulle komma att innefatta avvägningar och lämplighetsöverväganden från olika ut- gångspunkter. De etiska bedömningar som skulle bli nödvändiga skulle vidare komma att vara en påtagligt integrerad del av den vetenskapliga bedömningen som skulle göras i varje ärende. De frågeställningar som en överprövningsinstans skulle komma att ställas inför och de ställnings-

taganden som den skulle komma att göra anses således bygga på sådana

68

överväganden som kan sägas ligga vid sidan av den form för tvistlösning och bevisvärdering som domstolarna erbjuder (a.a. s. 160). I detta sammanhang kan nämnas att sammansättningen hos Centrala etikpröv- ningsnämnden och Överklagandenämnden för etikprövning är reglerad i lag och att nämndens ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare, vilket stärker organets opartiskhet och karaktär av domstol.

Emellertid är nämndens sammansättning huvudsakligen avsedd för de specifika frågeställningar som etikprövning innehåller, medan ett över- klagande i ett ärende om tillstånd att genomföra en klinisk prövning kan avse många andra aspekter, exempelvis den förväntade terapeutiska nyttan med beaktande av t.ex. prövningsläkemedlets karakteristika och kunskap om den, bestämmelserna om genomförande av prövningen och kraven på tillverkningen och hanteringen av prövningsläkemedel. En möjlig lösning skulle visserligen kunna vara att göra en översyn av nämndens sammansättning för att säkerställa att ärendena kan bli full- ständigt prövade och i samband därmed utöka nämndens ansvarsområde till att omfatta denna typ av ärenden. Mot en sådan ändring talar dock att det är färre än tio procent av ärendena i nämnden som rör klinisk läke- medelsprövning.

Centrala etikprövningsnämnden anför att nämnden med dess nuvar- ande sammansättning, med såväl vetenskaplig som juridisk kompetens och lekmannainflytande, torde kunna genomföra den fullständiga pröv- ningen av överklaganden av Läkemedelsverkets beslut, inklusive bedöm- ning av terapeutisk nytta. Centrala etikprövningsnämnden anför vidare att med nämnden som överklagandeinstans kan de etiska frågeställ- ningarna i Läkemedelsverkets beslut överprövas på ett kompetent sätt. De i promemorian anförda argumenten mot nämnden som överklagande- instans är enligt nämndens mening inte hållbara och förslagen bör i denna del inte genomföras. Liknande synpunkter anförs även av de regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg och Stockholm samt

SMER. SMER är starkt tveksamt till den nya ordning som föreslås vad gäller beslut om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning. Rådet anser att även om allmän förvaltningsdomstol kan inhämta etisk kompetens i sin beslutsprocess kan denna ordning inverka menligt på den etiska bedöm- ningen i processen. Det finns en överhängande risk att den etiska bedöm- ningen inte kommer att kunna hålla samma kvalitet som hos en instans som Centrala etikprövningsnämnden, som har ledamöter med hög kom- petens inom både juridik och forskningsetik och som enkom sysslar med överklaganden av forskningsetiska frågor. Viktiga etiska värden kan komma att gå förlorade.

Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm anför även att etikpröv- ningen i stor utsträckning inrymmer frågor av såväl vetenskaplig som etisk art som knappast är lämpliga att underkastas en domstolsprövning och att allmän förvaltningsdomstol inte har en sådan sammansättning som krävs för att bedöma en klinisk läkemedelsprövning ur ett veten- skapligt och etiskt perspektiv.

När det gäller prövning av ansökningar om tillstånd till klinisk läke- medelsprövning bör det beaktas att den etiska granskningen av ansökan är av central betydelse, men att den är en av många frågor som ska bedömas och som kan bli föremål för en överklagan. Ett beslut om till- stånd till klinisk läkemedelsprövning innefattar som nämnts ett flertal

Prop. 2017/18:196

69

Prop. 2017/18:196 andra frågor såsom vetenskapliga bedömningar av prövningen, bedöm- ningar av prövningsläkemedlets karakteristika och kunskap om den,

 

bedömningar av säkerhetsaspekterna vid genomförandet av prövningen

 

samt frågor om tillverkning och hantering av läkemedel.

 

Genom att Läkemedelsverkets beslut överklagas till allmän förvalt-

 

ningsdomstol kan bedömningen av Överklagandenämnden för etikpröv-

 

ning inkorporeras i överklagandeprocessen genom att domstolen får

 

inhämta ett yttrande från Överklagandenämnden om den etiska gransk-

 

ningen är aktuell i det överklagande målet. Därmed säkerställs att den

 

fortsatta prövningen sker utifrån de processrättsliga aspekter som råder

 

inom den allmänna förvaltningsrätten inklusive dess möjligheter att över-

 

klaga beslut. Genom domstolsprocessen tillförsäkras den berednings-

 

process som gäller för dessa mål när det gäller beredning och möjlig-

 

heten att ta upp bevisning genom bl.a. att höra de vittnen och sakkunniga

 

som kan behövas vid prövningen av ett överklagat beslut om tillstånd till

 

klinisk läkemedelsprövning.

 

De regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg och Uppsala anser

 

det olämpligt med skilda överklagandeinstanser för samma lagtillämp-

 

ning. Möjligheten att inhämta ett yttrande från Centrala etikprövnings-

 

nämnden kan visserligen bidra, enligt de regionala etikprövnings-

 

nämndernas mening, till att lösa problemet men säkerställer inte en

 

enhetlig rättstillämpning. Regeringen ser dock inte att en ändrad process

 

skulle leda till att Överklagandenämndens prejudiciella avgöranden inte

 

längre kommer att bli enhetliga.

 

Flera remissinstanser bl.a. Centrala etikprövningsnämnden, de

 

regionala etikprövningsnämnderna i Göteborg och Uppsala och SMER

 

anser att en överprövning i Centrala etikprövningsnämnden innebär ett

 

betydligt snabbare förfarande och att ett överklagande till en allmän

 

förvaltningsdomstol kommer att medföra ett avsevärt dröjsmål, något

 

som skulle strida mot ett av de grundläggande intressena bakom EU-

 

förordningen med dess stränga tidsfrister.

 

Enligt uppgifter från Centrala etikprövningsnämnden hade ärenden om

 

kliniska läkemedelsprövningar år 2016 normalt en handläggningstid i

 

nämnden om cirka 26 dagar. Omorganisationen av etikprövningen

 

bedöms inte påverka handläggningstiden i överinstansen utan det kan

 

antas att den generellt kommer att ha kortare handläggningstider än all-

 

männa förvaltningsdomstolar. Det hänger naturligtvis samman med att

 

nämnden enbart handlägger en viss typ av ärenden. En snabb hand-

 

läggning är till stor fördel för sponsorn och i förlängningen därmed också

 

för Sverige som prövningsland. Effektivitetsvinsterna som ett snabbt

 

beslutsförfarande ger talar således för att överklaganden bör prövas av

 

Överklagandenämnden för etikprövning. Även om nämndens handlägg-

 

ning kan vara snabbare än domstolens och ärendenas skyndsamma

 

handläggning är av vikt enligt EU-förordningen så bedöms den allmänna

 

förvaltningsdomstolens process och möjlighet att överklaga målet till

 

ytterligare instans vara av sådan vikt att handläggningstiden i sig inte

 

utgör skäl till att nämnden ska vara överprövningsinstans i nu aktuella

 

ärenden. I detta avseende bör det även beaktas att det genom EU-

 

förordningen ges möjlighet för sponsorn att ansöka om tillstånd till

 

prövningar i flera länder samtidigt och att ett avslag i Sverige därmed

70

kan resultera i att sponsorn inte överklagar beslutet utan i stället fullföljer

prövningarna i de övriga länderna. Vidare kan ett beslut om avslag leda till att sponsorn väljer att lämna in en förnyad ansökan i stället för att överklaga avslagsbeslutet.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det beslut som Läke- medelsverket fattar med anledning av en ansökan om klinisk läkemedels- prövning ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

För att undvika ökade handläggningstider vid överklagan till allmän förvaltningsdomstol anser Regionala etikprövningsnämnden i Linköping att det bör övervägas att införa processuella tidsfrister för handlägg- ningen i allmän förvaltningsdomstol. Regeringen noterar att bestämmel- ser om att en måltyp ska handläggas skyndsamt, dvs. med förtur, godtas endast undantagsvis. EU-förordningen reglerar ett skyndsamt förfarande för att beslut ska meddelas. Detta talar för ett skyndsamt förfarande även ska gälla vid ett eventuellt överklagande. Regeringen bedömer emellertid att det inte finns tillräckliga skäl för en införa en sådan undantags- reglering om skyndsamhet.

Yttrande från Överklagandenämnden för etikprövning

Enligt regeringens förslag kommer Läkemedelsverkets beslut i ärenden om tillstånd att genomföra kliniska läkemedelsprövningar att kunna över- klagas till allmän förvaltningsdomstol, medan beslut i andra ärenden som gäller etisk bedömning av forskning ska fattas av Etikprövningsmyndig- heten och överklagas till Överklagandenämnden för etikprövning. I pro- memorian anfördes att för det fall ett överklagande rör etiska frågeställ- ningar har den allmänna förvaltningsdomstolen möjlighet att, vid behov, inhämta sakkunnigutlåtande från exempelvis Centrala etikprövnings- nämnden som komplettering till utredningen. Detta kan ske med stöd av 8 § förvaltningsprocesslagen.

Regionala etikprövningsnämnden i Linköping och Linköpings universitet framhåller att detta förslag riskerar att skapa svårigheter i form av olika lagtolkning hos de båda överprövningsinstanserna. De regionala etikprövningsnämnderna i Linköping och Lund samt

Linköpings universitet föreslår att det bör övervägas om inhämtande av yttrande från Centrala etikprövningsnämnden bör göras obligatoriskt i ärenden som berör tidigare yttrande från en regional etikprövnings- nämnd. Ett sådant förfarande skulle säkerställa att etiska frågeställningar alltid blir beaktade och sökandena skulle tillförsäkras en enhetlig över- prövning.

Även om en bestämmelse om att yttrande ska hämtas in från Över- klagandenämnden för etikprövning skulle innebära en tydlig reglering, anser regeringen att det är ett förslag som avviker från förvaltnings- processlagens uppbyggnad. Utgångspunkten för förvaltningsprocesslagen är att domstolen kan bedöma hur målet ska kompletteras för att det ska bli utrett så som dess beskaffenhet kräver. Domstolen kan med stöd av 8 § förvaltningsprocesslagen hämta in ett yttrande från Överklagande- nämnden för etikprövning. Hur långt en domstols utredningsansvar sträcker sig varierar i praktiken från måltyp till måltyp och är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande för omfattningen av domstolens ansvar är såväl processföremålets natur som partsför- hållandena i målet. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen har ut-

Prop. 2017/18:196

71

Prop. 2017/18:196 formats i syfte att det ska framgå att utredningsansvaret sträcker sig olika långt i olika mål som handläggs enligt den lagen (prop. 1971:30 del 2 s. 529). Det som styr hur långt domstolen ska gå i det hänseendet är i första hand de bestämmelser som finns i den materiella lagstiftningen om enskildas och det allmännas intressen och om tyngden av dessa intressen.

I lagrådsremissen föreslogs att det skulle föras in en förtydligande bestämmelse om att domstolen skulle få hämta in yttrande från Överklagandenämnden för etikprövning. Detta på grund av vikten av att både enskildas och det allmännas intresse av att etiska aspekter beaktas vid forskning. Lagrådet finner emellertid att det av 8 § förvaltnings- processlagen framgår att rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Lagrådet finner därmed att den föreslagna bestäm- melsen saknar betydelse och bör utgå. Regeringen delar Lagrådets bedömning.

Domstolens prövningsram

Förvaltningsrätten i Uppsala tar upp frågan om EU-förordningens bestämmelser om att ett negativt yttrande av en etikkommitté ska leda till att ansökan avslås. Förvaltningsrätten anför att om dessa bestämmelser även innebär att domstolen i praktiken blir bunden av negativa yttranden från en regional etikprövningsnämnd så blir domstolens prövning i det närmaste illusorisk eftersom domstolen är förhindrad att komma till en annan slutsats än underinstansen. Förslaget skulle i sådant fall även inne- bära en inskränkning i förhållande till nuvarande ordning när det gäller möjligheten att få till stånd en överprövning genom Centrala etikpröv- ningsnämnden. Förvaltningsrätten fortsätter med att om innebörden av förslagen i stället är att en allmän förvaltningsdomstol kan överpröva etikprövningsnämndernas yttranden får domstolen i praktiken tolknings- företräde och ytterst en prejudicerande roll på etikprövningsområdet. Det finns enligt förvaltningsrättens mening anledning att överväga om så bör vara fallet, i synnerhet mot bakgrund av de argument som legat till grund för inrättandet av ett särskilt förfarande för etisk granskning (se prop. 2002/03:50). Förvaltningsrätten anser att det är angeläget att domstolens prövningsram klargörs. Den anför att domstolen på nuvarande underlag har svårt att ta ställning till förslaget och därför varken kan tillstyrka eller avstyrka förslaget i denna del.

Som anges i avsnittet ovan kan en allmän förvaltningsdomstol med stöd av 8 § förvaltningsprocesslagen hämta in ett yttrande från Över- klagandenämnden för etikprövning. Det ger förvaltningsrätten underlag för den etiska granskningen från en annan instans än Etikprövnings- myndighetens, som lämnade sitt yttrande till Läkemedelsverket. I artikel 8.4 i EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar anges att ett negativt yttrande från en etikkommitté ska leda till att medlemsstaten avslår ansökan. I bestämmelsen anges det emellertid inte att detsamma ska gälla vid ett överklagande av ett beslut. Förvaltningsrätten får i stället bedöma målet efter gängse regler inklusive principen om domstolens fria bevisvärdering.

72

Överklagandebestämmelsen i läkemedelslagen

Prop. 2017/18:196

Förvaltningsrätten i Uppsala anför att det inte finns någon närmare

 

reglering av överklagandeförfarandet i EU-förordningen. Vidare anger

 

domstolen att det i promemorian inte föreslås någon ändring av 17 kap.

 

läkemedelslagen som i dess nuvarande lydelse stadgar att beslut som

 

Läkemedelsverket i ett enskilt fall meddelat enligt samma lag, eller enligt

 

en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till

 

allmän förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten anför att ett beslut om att

 

avslå en ansökan om kliniska prövningar vid en anpassning av svensk

 

rätt till EU-förordningen inte kommer att grundas på läkemedelslagen

 

utan på kapitel II i EU-förordningen. Förvaltningsrätten anser därför att

 

17 kap. läkemedelslagen behöver ändras i det avseendet. Regeringen

 

noterar att EU-förordningen innehåller de bestämmelser som beslutande

 

myndighet ska beakta och att det är medlemsstaten som i sin nationella

 

rätt anger vilket organ som ska fatta beslut (jfr skäl 18 i ingressen till

 

EU-förordningen). Det anges sålunda i EU-förordningen att varje berörd

 

medlemsstat ska underrätta sponsorn om den kliniska läkemedels-

 

prövningen har beviljats tillstånd, om den har beviljats tillstånd på vissa

 

villkor eller om ansökan har avslagits (jfr artiklarna 8, 14.3, 19.1, 20.5

 

och 23.1). Även beslut med stöd av EU-förordningen ska kunna

 

överklagas.

 

Som nämns ovan så framgår det av 17 kap. 1 § läkemedelslagen att

 

beslut som Läkemedelsverket i ett enskilt fall meddelat enligt läke-

 

medelslagen eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av den

 

lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om tillstånd

 

grundar sig emellertid på befogenheter som anges i EU-förordningen. Att

 

ett beslut meddelat med stöd av EU-förordningen får överklagas följer av

 

allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens allmänna

 

bestämmelser om överklagande och behöver inte anges särskilt i läke-

 

medelslagen (jfr prop. 2010/11:65 s. 84 och 114). Ytterligare tillägg i

 

bestämmelsen i läkemedelslagen bedöms därmed inte vara nödvändigt.

 

6.3.4

Avgifter

 

 

 

Regeringens förslag: Den avgift Läkemedelsverket tar ut för att

 

pröva en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning ska

 

även omfatta arbetet för etisk granskning i samband med prövningen.

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över

 

promemorians förslag.

 

Förslag i promemorian (Ds 2016:12) överensstämmer med rege-

 

ringens förslag.

 

Remissinstanserna: Läkemedelsverket önskar att det förtydligas vad

 

som ska gälla i de fall verket avser att bevilja en avgiftsbefrielse.

 

Uppsala universitet föreslår att akademiska studier i Sverige ska omfattas

 

av en reducerad avgift eller helst en avgiftsbefrielse. Skåne läns landsting

 

och Apotekarsocieteten anser att staten bör se etikprövningsnämnderna

 

som en forskningsinfrastruktur och därmed stå för huvuddelen av kost-

 

naderna för nämnderna.

73

 

 

Prop. 2017/18:196 Skälen för regeringens förslag: Av artiklarna 86–87 framgår att EU- förordningen inte påverkar medlemsstaternas möjlighet att ta ut avgifter för de verksamheter som fastställs i förordningen. Storleken på avgiften måste dock fastställas på ett öppet sätt och i enlighet med principen om kostnadstäckning. Vidare tillåts medlemsstaterna införa reducerade av- gifter för icke-kommersiella kliniska prövningar. När det gäller bedöm- ning av tillstånd till klinisk prövning enligt kapitlen II och III ska medlemsstaterna inte kräva att avgifter betalas till flera olika organ som deltar i denna bedömning.

Läkemedelsverket tar ut en avgift om 50 000 kronor för att handlägga en ansökan om tillstånd att utföra en klinisk läkemedelsprövning på människor (2 kap. 10 § förordningen [2010:1167] om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel). Läkemedelsverket får dock om det finns särskilda skäl betala tillbaka eller sätta ned hela eller delar av en avgift. Detta framgår av 6 kap. 4 § ovan nämnda förordning.

En regional etikprövningsnämnd har också rätt att ta ut avgifter för prövning av ärenden enligt 39 § lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen) och 10 § förord- ningen (2003:615) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningsförordningen) samt bilaga 2 till den förordningen. Av bilagan framgår att avgiften för etikprövning av en ansökan som avser forskning som gäller klinisk läkemedelsprövning är 16 000 kronor och att avgiften för etikprövning av en ansökan som avser ändring av ett god- kännande är 2 000 kronor.

Med anledning av regleringen i EU-förordningen kan endast en avgift per medlemsland tas ut för varje ansökan. Med tanke på att Läkemedels- verket är den myndighet som ska fatta beslut om tillstånd med stöd av yttrande från Etikprövningsmyndigheten föreslås det att Läkemedels- verkets avgift höjs så att den även omfattar den etiska granskningen. Av- gifternas storlek, också i den del som avser den etiska granskningen, bör därför regleras i förordningen om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel och inte längre i bilagan till etikprövningsförordningen. Rege- ringen avser att återkomma till frågan om avgifternas storlek i särskild ordning.

Som anges ovan får Läkemedelsverket, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet betala tillbaka eller sätta ned hela eller delar av en avgift. En liknande reglering finns inte för avgifterna till etikprövnings- nämnderna. Etikprövningsnämndernas verksamhet finansieras med av- gifter. Avgifterna ska beräknas så att full kostnadstäckning uppnås. Regeringen avser inte att i nuläget förändra denna princip.

74

6.3.5Följdändringar om tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar på djur

Regeringens förslag: I läkemedelslagen ska det anges att kliniska läke- medelsprövningar på djur endast får genomföras sedan tillstånd till prövningen meddelats. Frågor om tillstånd ska även i fortsättningen prövas av Läkemedelsverket. Bestämmelsen i 11 kap. 1 § samma lag om att regeringen får meddela föreskrifter om inom vilken tid ett visst beslut ska fattas ska när det gäller tillstånd till klinisk läkemedelspröv- ning endast avse tillstånd till klinisk läkemedelsprövning på djur.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller

har inga invändningar mot förslaget. Länsstyrelsen i Stockholm anser att det av etiska och praktiska skäl är olyckligt att Läkemedelsverket kan meddela tillstånd till en läkemedelsprövning som inte den djurförsöks- etiska nämnden godkänner. Vidare anser Länsstyrelsen att en samordning bör ske mellan lagstiftningarna för att undvika motstridiga regelverk som försvårar eller till och med förhindrar att djurförsök inom läkemedels- prövningen förläggs till Sverige.

Skälen till regeringens förslag: Bestämmelsen om tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar i 7 kap. 9 § läkemedelslagen (2015:315) gäller även för kliniska läkemedelsprövningar på djur. Förfarandet om att ett tillstånd kan anses beviljat infördes i läkemedelslagen som ett genom- förande av direktiv 2001/20/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel. När detta direktiv, som gäller prövningar på människor, upphör att gälla finns det inte skäl att hålla fast vid att tillstånd kan anses beviljat för kliniska läkemedelsprövningar på djur. Motsvarande regler finns inte i direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel. Enligt det direktivet får klinisk läkemedelsprövning på djur göras efter anmälan eller bemyndigande i enlighet med gällande nationell lagstiftning. I pro- memorian föreslogs det därför att den tidigare bestämmelsen skulle återinföras. Det skulle innebära att en klinisk läkemedelsprövning på djur endast får genomföras sedan tillstånd till prövning meddelats och att sådana tillstånd därmed inte kan anses beviljade. Länsstyrelsen i Stockholm anför att det finns en risk för att Läkemedelsverket meddelar tillstånd till en läkemedelsprövning som inte den djurförsöksetiska nämnden godkänner. Detta är av etiska och praktiska skäl olyckligt. Vidare anser Länsstyrelsen att lagstiftningen bör samordnas för att undvika motstridiga regelverk som försvårar eller till och med förhindrar att djurförsöksdelarna inom läkemedelsprövningen förläggs till Sverige. Länsstyrelsen lämnar i sitt remissyttrande förslag till strategier för sam- ordning av regelverken.

Det lagstiftningsarbete som nu är aktuellt avser endast att anpassa svensk rätt till den nya EU-förordningens krav och det finns inte under- lag för att i denna proposition göra sådana ändringar som Länsstyrelsen efterfrågar.

En bestämmelse om att kliniska läkemedelsprövningar på djur endast får genomföras sedan tillstånd till prövningen meddelats är en anpassning

Prop. 2017/18:196

75

Prop. 2017/18:196 av svensk rätt till följd av den nya EU-förordningen och denna anpass- ning bör föras in i läkemedelslagen. Även fortsättningsvis ska frågor om tillstånd prövas av Läkemedelsverket. I detta sammanhang kan nämnas att det inom EU pågår ett arbete med att ta fram en ny rättsakt om veterinärmedicinska läkemedel. Denna rättsakt kan komma att innehålla bestämmelser om kliniska läkemedelsprövningar på djur.

Ytterligare ändringar i läkemedelslagen i anledning av kliniska läke- medelsprövningar på djur finns i avsnitt 6.5.1 och 6.6.

6.3.6Följdreglering i biobankslagen

Regeringens förslag: En biobank ska få inrättas och prover i en existerande biobank ska få användas för nya ändamål, om uppgifter om insamling, lagring och användning av biologiska prover anges i ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning och denna ansökan har beviljats eller anses ha beviljats i enlighet med EU-för- ordningen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens för- slag. I promemorian föreslogs att uppgift om framtida ändamål och inte användning skulle finnas bland de uppräknade uppgifterna i ansökan.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte yttrat sig sär- skilt över förslaget. Centrala etikprövningsnämnden anser att den föreslagna lydelsen i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. (biobankslagen) som talar om att beslut om inrättande av biobank får fattas efter det att tillstånd till klinisk läkemedelsprövning beviljats inte överensstämmer med hur förslaget beskrivits i löptexten.

Regionala etikprövningsnämnden i Umeå anser att den text som föreslås för 3 kap. 5 b § biobankslagen tycks antyda att prövningen vid klinisk läkemedelsprövning blir mer inskränkt än prövningen vid annan forskning. Nämnden anser att detta förhållande inte är acceptabelt. Umeå universitet anser att den föreslagna bestämmelsen bör utgå eftersom den talar om nya ändamål vilket kan tolkas så att det ges möjlighet till användning av vävnadsproven till tidigare inte definierade eller etikprövade studier. Regionala etikprövningsnämnden i Umeå och Umeå universitet anser även att bestämmelsen är mycket svårtydd.

Flera remissinstanser, bl.a. landstingen i Gävleborgs län, Stockholms län, Västmanlands län samt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Nationella biobanksrådet anför att EU-förordningen innebär att ett s.k. tyst godkännande av en läkemedelsprövning kan bli aktuellt. Remiss- instanserna betonar därmed återigen vikten av att de administrativa processerna och rutinerna i Sverige blir så effektiva som möjligt och att granskningen kan ske med hög kvalitet. Vidare föreslår remissinstan- serna att vid ett ”tyst godkännande” ska den biobanksansvarige kunna begära att sponsorn inhämtar ett yttrande från en regional etikprövnings- nämnd gällande ansökningar där prov som omfattas av biobankslagen ingår. Slutligen anser remissinstanserna att om en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning har tillåtits genom ett ”tyst godkännande” så bör detta förhållande vara transparant och tydligt för såväl vårdgivare

som enskilda klinikchefer och biobanksansvariga.

76

Läkemedelsindustriföreningen (LIF) anser att det bör förtydligas att ett yttrande från berörd biobank ska inkludera ett beslut om utlämnande av prover i syfte att säkerställa att det inte krävs ytterligare godkännanden efter det att Läkemedelsverket godkänt en klinisk läkemedelsprövning.

Skälen till regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 § biobankslagen får en biobank inrättas genom beslut av vårdgivare eller av annan som fått proverna i enlighet med lagen. I samband med beslutet om inrättande av biobanken ska huvudmannen för biobanken också besluta om det eller de ändamål för vilka biobanken ska användas och vem som är ansvarig för biobanken.

Om avsikten är att biobanken ska användas för ändamål som avser forskning eller klinisk prövning får ett beslut enligt 2 kap. 1 § fattas först efter prövning och godkännande av en nämnd för forskningsetik. Detta framgår av 2 kap. 3 § biobankslagen. Där anges vidare att en biobank inte får användas för annat ändamål än som tidigare beslutats utan att nämnden godkänt detta. Den prövning som nämnden ska göra omfattar även en prövning och godkännande av själva behandlingen dvs. in- samlandet och förvaringen av vävnadsproverna (jfr prop. 2001/02:44, s. 71). Det beslut som ska fattas enligt bestämmelsen i 2 kap. 3 § är det beslut som avses i 2 kap. 1 § biobankslagen, dvs. ett beslut av vårdgivare eller av annan som fått proverna i enlighet med biobankslagen.

De nämnder för forskningsetik som enligt 2 kap. 3 § biobankslagen ska pröva och godkänna ändamålen med användningen av biobanken är etikprövningsnämnder enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forsk- ning som avser människor (etikprövningslagen). Detta framgår av 1 kap. 1 § biobankslagen. Som nämns i avsnitt 6.3.1 så kommer samtliga regionala etikprövningsnämnder den 1 januari 2019 att ersättas med en etikprövningsmyndighet samtidigt som Centrala etikprövningsnämnden att byter namn till Överklagandenämnden för etikprövning. Denna proposition utgår från att forskning ska etikgranskas av Etikprövnings- myndigheten eller Överklagandenämnden för etikprövning.

Enligt 2 kap. 3 § ska Etikprövningsmyndigheten eller Överklagande- nämnden för etikprövning i sin prövning även tillämpa de utgångs- punkter för etikprövningen som finns i 7–11 §§ etikprövningslagen. I fråga om handläggningsordningen för prövning och godkännande samt möjligheten att överklaga tillämpas etikprövningslagens bestämmelser i 24–33 §§ samt 36 och 37 §§.

Om vävnadsprover ska användas för ett nytt ändamål inom forskning eller klinisk prövning ska Etikprövningsmyndigheten eller Över- klagandenämnden för etikprövning, enligt 3 kap. 5 § biobankslagen, god- känna det ändamålet och besluta om vilka krav som ska gälla för information och samtycke för att vävnadsproverna ska få användas för det ändamålet.

Etisk granskning av en ansökan om klinisk läkemedelsprövning och biobanker

Enligt artikel 7.1 h i EU-förordningen ska en berörd medlemsstat bedöma om ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning överensstämmer med tillämpliga regler för insamling, lagring och framtida användning av biologiska prover från försökspersonen. En ansökan om tillstånd till en

Prop. 2017/18:196

77

Prop. 2017/18:196 klinisk prövning ska i dessa fall innehålla en beskrivning av rutinerna för att uppfylla dessa regler (punkt 17 s i bilaga I till EU-förordningen). Av

 

artiklarna 8.4, 14.10, 20.7 och 23.4 framgår att en berörd medlemsstat

 

kan avslå en ansökan om klinisk läkemedelsprövning om medlemsstaten

 

anser att de aspekter som behandlas i artikel 7 inte är uppfyllda. Ett

 

sådant avslag kan således ske om det bedöms att insamling, lagring och

 

framtida användning av biologiska prover inte överensstämmer med

 

tillämpliga regler.

 

Den prövning som Etikprövningsmyndigheten ska göra enligt 2 kap.

 

3 § och 3 kap. 5 § biobankslagen bör, när det gäller kliniska läkemedels-

 

prövningar, kunna innefattas i den etiska granskning som myndigheten

 

ska genomföra enligt EU-förordningen. I propositionen (prop.

 

2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-

 

förordningen om kliniska läkemedelsprövningar föreslås därför att den

 

etiska granskningen som Etikprövningsmyndigheten ska göra av en

 

ansökan om kliniska läkemedelsprövningar även ska omfatta den

 

prövning som avses i biobankslagens bestämmelser.

 

Frågan är emellertid hur situationen ska ses i ljuset av möjligheten att

 

en klinisk läkemedelsprövning kan godkännas genom ett s.k. tyst god-

 

kännande. Ett tyst godkännande innebär att den rapporterande medlems-

 

statens slutsats avseende del I i utredningsrapporten gäller samtliga

 

medlemsstater. Om den rapporterande medlemsstaten avslår ansökan

 

gäller det beskedet för alla berörda medlemsstater. Om den rapporterande

 

medlemsstats slutsats är att ansökan kan godtas eller att tillstånd kan ges

 

på vissa villkor gäller den slutsatsen i berörd medlemsstat, om den inte

 

har underrättat sponsorn inom angivna tidsfrister om sitt avvikande

 

beslut.

 

Flera remissinstanser, bl.a. landstingen i Gävleborgs län, Stockholms

 

län, Västmanlands län samt SKL och Nationella biobanksrådet tar upp

 

problematiken kring att ett tyst godkännande av en ansökan om läke-

 

medelsprövning kan bli aktuellt. Remissinstanserna betonar därmed

 

vikten av att de administrativa processerna och rutinerna i Sverige blir så

 

effektiva som möjligt och att granskningen kan ske med hög kvalitet.

 

Remissinstanserna anför att de föreslagna ändringarna i biobankslagen

 

kan innebära att biobanksansökningar kommer till biobankerna om

 

kliniska läkemedelsprövningar vars ansökningar godkänts genom ett

 

”tyst godkännande” och alltså inte genomgått en läkemedelsprövning

 

eller en etikprövning i Sverige. Remissinstanserna poängterar att befint-

 

liga biobanksprov är en ändlig resurs. Proven är viktiga för patientens

 

vård, men också en förutsättning för många kliniska läkemedelspröv-

 

ningar och för att patienter kan medverka i dem, exempelvis inom

 

cancerområdet. Remissinstanserna anför vidare att biobankshuvudmän

 

ska fatta beslut om att lämna ut prov och personuppgifter i anslutning till

 

prov för olika forskningsprojektet efter en inkommen biobanksansökan.

 

Godkännandet från en regional etikprövningsnämnd med krav på

 

information och samtycke i det aktuella projektet är mycket viktigt som

 

underlag för den biobanksansvariges beslut om utlämnande. Om ett

 

yttrande från en etikprövningsnämnd saknas finns det, enligt remiss-

 

instanserna, två alternativ av vilka inget är bra. Det första är att biobanks-

 

huvudman nekar tillgång till de prov och eventuellt de patientuppgifter

78

som den aktuella läkemedelsprövningen behöver för att kunna starta

studien. Det andra alternativet är att tillgång till biobanksprov och even- tuella patientuppgifter ges till en läkemedelsprövning utan att en full- ständig etikprövning gjorts. Remissinstanserna föreslår därför att en bio- banksansvarig vid ett tyst godkännande ska kunna begära att sponsorn inhämtar ett yttrande från en regional etikprövningsnämnd för ansök- ningar där prov som omfattas av biobankslagen ingår. Detta är särskilt viktigt för befintliga prov som tagits för vård och behandling.

Regeringens mål är att Sverige ska vara ett av världens främsta forsk- nings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där bl.a. högkvalitativ forskning leder till samhällets utveckling och välfärd. Att det bedrivs kliniska läkemedelsprövningar i Sverige är en viktig del av detta mål och Sverige ska vara ett attraktivt land för sådana prövningar. Det är således av vikt att det samarbete som krävs mellan myndigheterna i Sverige för att pröva ansökningar om kliniska läkemedelsprövningar fungerar och att en klinisk läkemedelsprövning inte anses beviljad av den anledningen att svenska myndigheter inte hunnit pröva ansökan. Läke- medelsverket och de regionala etikprövningsnämnderna har ett reger- ingsuppdrag om att ta fram strukturer och samarbetsformer för att säker- ställa ett fungerande beslutsfattande i enlighet med EU-förordningen. Inom det uppdraget utarbetas möjliga samarbetsformer och strukturer för att inhämta yttrande från berörda biobanker. Som ovan nämns så innefattar en prövning av en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedels- prövning även en prövning om tillämpliga regler för insamling, lagring och framtida användning av biologiska prover är uppfyllda. Ett tillstånd att genomföra en klinisk läkemedelsprövning får därmed även anses omfatta ett tillstånd att hantera biobanksprover. Regeringen anser att utgångspunkten ska vara att den etiska granskning som Etikprövnings- myndigheten kommer att göra av en ansökan om klinisk läkemedels- prövning även ska omfatta den prövning som avses i biobankslagens bestämmelser. Dessa bestämmelser bör därmed ändras så att de passar den beslutsstruktur som EU-förordningen innebär. Regeringen finner att det i nuläget inte finns beredningsunderlag för att föreslå bestämmelser som innebär att den biobanksansvariga, i händelse av ”tyst god- kännande”, ska kunna begära att sponsorn inhämtar ett yttrande från Etikprövningsmyndigheten för ansökningar där prov som omfattas av biobankslagen ingår. Regeringen avser att överväga frågan igen om det kommer fram att det finns behov av en sådan lagstiftning.

LIF anser att det bör förtydligas att ett yttrande från berörd biobank ska inkludera ett beslut om utlämnande av prover i syfte att säkerställa att det inte krävs ytterligare godkännanden efter det att Läkemedelsverket god- känt en klinisk läkemedelsprövning. Regeringen avser inte att göra ytter- ligare lagändringar än de som föreslås i denna proposition. Om det framöver visar sig att ytterligare regleringar kan behövas får förnyade överväganden göras.

Flera remissinstanser, bl.a. ovan nämnda landsting, SKL och Nationella biobanksrådet, anser att det förhållandet att en ansökan om tillstånd att genomföra en klinisk läkemedelsprövning har tillåtits genom ett ”tyst godkännande” bör vara transparant och tydligt både för vårdgivare, enskilda klinikchefer samt biobanksansvariga som blir kontaktade angå- ende prövningen.

Prop. 2017/18:196

79

Prop. 2017/18:196 För närvarande saknas detaljerad kännedom om vilka uppgifter ett beslut kommer att innehålla. Ett beslut om kliniska läkemedelspröv- ningar regleras i EU-förordningen och gäller för alla EU:s medlems- länder. Det har inte framkommit om medlemsländerna kan påverka beslutets utformning till varje medlemsstat. För närvarande bedömer regeringen att Sverige inte kan införa nationella bestämmelser som anger att det av beslutet ska framgå att tillstånd har tillåtits genom ett s.k. tyst godkännande.

Ändrade bestämmelser

Ändringar bör göras i biobankslagen. Det bör i den lagen anges att en biobank får inrättas och en existerande biobanks prover får användas för nytt ändamål, om en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning har beviljats eller anses ha beviljats i enlighet med EU-förordningen och under förutsättning att uppgifter om insamling, lagring och användning av biologiska prover har angetts i ansökan.

Centrala etikprövningsnämnden anför att det i promemorian föreslås att en biobank får inrättas och dess prover användas för ett nytt ändamål om en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning har beviljats eller anses ha beviljats och ansökan om tillstånd innehåller uppgifter om insamling, lagring m.m. Den prövning som den regionala etikprövnings- nämnden för närvarande gör kommer, såvitt Centrala etikprövnings- nämnden förstår, att omfattas av det nya förfarandet genom etikpröv- ningsnämndens yttrande till Läkemedelsverket. Centrala etikprövnings- nämnden anser dock att den föreslagna lydelsen av 2 kap. 3 a § biobanks- lagen som talar om att beslut om inrättande av biobank får fattas efter det att tillstånd till klinisk läkemedelsprövning beviljats, inte överens- stämmer med hur förslaget beskrivits i löptexten.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 3 a § biobankslagen har samma uppbyggnad som den i 2 kap. 3 §. Det beslut som avses i 2 kap. 3 §, och således även i 3 a §, är det beslut som fattas enligt 2 kap. 1 § biobanks- lagen, dvs. ett beslut av vårdgivaren eller av annan som fått proverna i enlighet med biobankslagen. I likhet med 2 kap. 3 § är det således inte ett beslut av en etikprövningsnämnd eller av Läkemedelsverket som avses.

Umeå universitet anser att den förslagna bestämmelsen om att prover i en existerande biobank ska få användas för nytt ändamål i kliniska läkemedelsprövningar som beviljats tillstånd bör tas bort. Den föreslagna bestämmelsen innebär enligt universitet att om uppgifter om bl.a. framtida ändamål har angetts i ansökan så kan användning för nytt ändamål ske. Detta ställer, enligt universitet, stora krav på precisering av ”framtida ändamål” i ursprungsansökan, eftersom etikprövningen ska väga möjlig nytta med forskningen mot intrång, obehag, integritetsfrågor för forskningspersonen. Remissinstansen anför att det bör framgå i tillämpningsföreskrift att ”framtida ändamål” i ursprungsansökan måste preciseras så att etikprövningsnämnden och Läkemedelsverket har möjlighet att väga risker och obehag mot möjlig nytta och kunskapsvinst på ett adekvat sätt också för dessa framtida ändamål. Universitet anser att den föreslagna bestämmelsen talar om nya ändamål, vilket kan tolkas så att det ges möjlighet till användning av vävnadsproven till tidigare inte

definierade eller etikprövade studier. Detta strider mot grundläggande

80

krav i den svenska lagstiftningen och bestämmelsen är inte heller Prop. 2017/18:196 nödvändig för anpassningen av EU-förordningen. Universitet finner även

att bestämmelsen innebär ett onödigt särskiljande mellan klinisk läke- medelsprövning och annan klinisk forskning. Regionala etikprövnings- nämnden i Umeå anser att den föreslagna bestämmelsen tycks antyda att prövningen vid klinisk läkemedelsprövning blir mer inskränkt än pröv- ningen vid annan forskning. Nämnden anser att detta inte är acceptabelt. Nämnden och Umeå universitet anser även att bestämmelsen är mycket svårtydd.

Av 3 kap. 5 § tredje stycket biobankslagen framgår att vävnadsprover i en existerande biobank får användas för ett nytt ändamål inom forskning eller klinisk prövning, om en nämnd för forskningsetik (vilket kommer att innebära Etikprövningsmyndighetens eller Överklagandenämnden för etikprövning) har godkänt det nya ändamålet och även beslutat vilka krav som ska gälla i fråga om information och samtycke för att få använda vävnadsproverna. När det gäller kliniska läkemedelsprövning bör den prövning som Etikprövningsmyndigheten ska göra enligt 3 kap. 5 § bio- bankslagen kunna innefattas i den etiska granskningen som myndigheten ska genomföra enligt EU-förordningen om kliniska läkemedelspröv- ningar. Detta dock under förutsättning att uppgifter om insamling, lag- ring och användning av biologiska prover anges i ansökan om klinisk läkemedelsprövning. I promemorian föreslogs det att uppgifter om ”framtida ändamål” skulle lämnas i ansökan till en klinisk läkemedels- prövning. Enligt EU-förordningen ska emellertid uppgifter om bland annat framtida användning av biologiska prover lämnas i ansökan. Rege- ringen bedömer att tillräcklig information kommer att lämnas i ansökan så att prövningen vid klinisk läkemedelsprövning inte kommer att bli mer inskränkt än vid etikprövning av annan forskning. Mot bakgrund av detta finner regeringen att en biobank ska få inrättas och prover i en existerande biobank ska få användas för nytt ändamål, om uppgifter om insamling, lagring och användning av biologiska prover anges i ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning.

I de föreslagna bestämmelserna hänvisas till EU-förordningen. I pro- memorian föreslogs det att hänvisningarna till EU-förordningen skulle vara statiska, dvs. att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. Regeringen finner dock att det är ändamålsenligt att hänvis- ningarna till EU-förordningen är dynamiska, dvs. avse EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

I de fall inrättande av en biobank eller ändamålet ändras utan att en ansökan om klinisk läkemedelsprövning behövs får prövning göras enligt nuvarande regler och förfarande i biobankslagen.

81

Prop. 2017/18:196

6.4

Lekmannabedömning av ansökan

 

 

 

Regeringens bedömning: I Sverige bör EU-förordningens krav på att

 

minst en lekman ska delta i prövningen av ansökan om tillstånd att

 

genomföra en klinisk prövning uppfyllas genom de företrädare för det

 

allmänna som deltar i den granskning som utförs av Etikprövnings-

 

myndigheten.

 

 

 

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens förslag.

 

Promemorian utgår dock från att den etiska granskningen av klinisk läke-

 

medelsprövning ska utföras av dagens regionala etikprövningsnämnder.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte yttrat sig

 

särskilt över förslaget. Läkemedelsindustriföreningen (LIF) delar bedöm-

 

ningen att EU-förordningens krav på att minst en lekman ska delta i

 

bedömning av ansökan ska genomföras genom de företrädare för det all-

 

männa som deltar i etikprövningsnämnderna. Förvaltningsrätten i

 

Uppsala anser att det finns anledning att överväga om lekmäns del-

 

tagande enbart i den etiska granskningen svarar mot kravet i artikel 9.3

 

på att minst en lekman ska delta i bedömningen av en ansökan. Även

 

Läkemedelsverket ställer sig tveksamt till promemorians slutsats att före-

 

trädare för det allmänna i etikprövningsnämnderna kan anses uppfylla

 

kravet i artikel 9.3 i EU-förordningen. Regionala etikprövningsnämnden

 

i Umeå anser att det inte kan vara tillräckligt att lekmän deltar i endast

 

den del av bedömningen som görs av etikprövningsnämnd.

 

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 9.3 anges att minst en

 

lekman ska delta i bedömningen av ansökan om tillstånd till klinisk

 

prövning. I promemorian gjordes bedömningen att i Sverige bör detta

 

krav genomföras genom att ansökan granskas av de företrädarna för det

 

allmänna som deltar i etikprövningsnämnderna.

 

Förvaltningsrätten i Uppsala anför att artikel 9 i EU-förordningen kan

 

anses avse hela processen för bedömningen av en ansökan om klinisk

 

läkemedelsprövning, alltså såväl den vetenskapliga som den etiska

 

granskningen. För en sådan tolkning talar att de krav som uppställs i

 

artikel 9.1 rimligen syftar till att garantera att hela bedömningen blir

 

opartisk. Förvaltningsrätten noterar därutöver att den etiska granskningen

 

enligt artikel 4 avser en begränsad del av prövningen samt att artikel 4

 

överlämnar åt medlemsstaterna att avgöra hur etisk granskning ska gå

 

till. Mot den bakgrunden finns det, enligt förvaltningsrättens mening,

 

anledning att överväga om lekmäns deltagande enbart i den etiska

 

granskningen svarar mot kravet i artikel 9.3 på att minst en lekman ska

 

delta i bedömningen. Även Läkemedelsverket ställer sig tveksamt till

 

promemorians slutsats att företrädare för det allmänna i etikprövnings-

 

nämnderna kan anses uppfylla kravet i artikel 9.3 i EU-förordningen.

 

Regionala etikprövningsnämnden i Umeå anser att det framgår av förord-

 

ningstexten att bedömningen av ansökan i hela dess vidd ska göras

 

gemensamt av personer med vissa egenskaper. Enligt nämnden kan det

 

då inte vara tillräckligt att lekmän deltar i endast den del av bedömningen

 

som görs av etikprövningsnämnd.

 

I artikel 2.11 i EU-förordningen anges att med uttrycket etikkommitté

 

avses ett organ som yttrar sig i samband med tillämpningen av EU-

82

förordningen, med beaktande av synpunkter från lekmän, i synnerhet

patienter eller patientorganisationer. Det kan noteras att det redan i nuvarande direktiv 2001/20/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel anges att etikkommittéer även ska bestå av lekmän (artikel 2 k). Direktivet är genomfört i svensk rätt bl.a. genom lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. I den lagen anges att ett visst antal ledamöter i en etikpröv- ningsnämnd ska företräda allmänna intressen. Vid införandet av etik- prövningsnämnder angavs som skäl för att även företrädare för det all- männa skulle medverka vid etikprövning bl.a. att dessa har en annan erfarenhet av forskning än den som ledamöterna med vetenskaplig kom- petens har, t.ex. som patient eller anhörig. Detta sågs som värdefullt för en allsidig belysning av etikfrågorna (prop. 2002/03:50 s. 153).

Som nämns ovan anges det i artikel 9.3 att minst en lekman ska delta i bedömningen av ansökan om tillstånd till klinisk prövning. I skäl 18 i ingressen till EU-förordningen anges att medlemsstaterna bör tillåtas att fastställa vilket eller vilka organ som lämpligen bör delta i bedömningen av en ansökan att få genomföra kliniska prövningar samt organisera etik- kommittéernas medverkan inom de tidsfrister som anges i EU-förord- ningen. Vidare anges det i samma skäl att när medlemsstaten fastställer det eller de lämpliga organen bör de se till att lekmän, särskilt patienter eller patientorganisationer, bereds möjlighet att delta i bedömningen av en ansökan. I Sverige kommer det att vara Läkemedelsverket som kommer att vara det organ som deltar i bedömningen av en ansökan att få genomföra kliniska prövningar. Därmed kan man dra slutsatsen att lek- män bör delta i Läkemedelsverkets bedömning av ansökan.

Enligt artikel 6 ska den rapporterande medlemsstaten bedöma ansökan med beaktande av de aspekter som anges i den artikeln och som utgör del I i utredningsrapporten. I artikel 7 anges det att det är den berörda medlemsstaten som ska bedöma aspekterna som anges i den artikel och dessa bedömningar ska utgöra del II i utredningsrapporten. Emellertid framgår det av artikel 4 att medlemsstaterna ges rätt att bestämma om en etikkommitté ska granska de aspekter som behandlas i del I i den utred- ningsrapport som avses i artikel 6 och del II i den utredningsrapport som avses i artikel 7. En medlemsstat har således möjlighet att bestämma om etikkommittén endast ska granska de aspekter som avser del II i utred- ningsrapporten eller om kommittén ska granska hela ansökan.

I Sverige föreslås att Etikprövningsmyndigheten får granska hela ansökan utifrån de aspekter myndigheten har att beakta (jfr avsnitt 7.2.2 i propositionen (prop. 2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-förordningen om kliniska läkemedelspröv- ningar). Därmed får Etikprövningsmyndigheten hela ansökan för bedöm- ning. De uppgifter som Etikprövningsmyndigheten bedömer är bl.a. om forskningen kan utföras med respekt för människovärdet, att de risker som forskningen kan medföra för forskningspersonens hälsa, säkerhet och personliga integritet uppvägs av forskningens vetenskapliga värde. Vidare ska Etikprövningsmyndigheten bedöma om den information som försökspersonen ska få för att ta ställning till att delta i forskningen är tillräcklig. I samtliga områden är det av yttersta vikt att få en lekmans synpunkter. De uppgifter som ska bedömas vid Läkemedelsverket är av vetenskaplig karaktär, dvs. den terapeutiska nyttan och folkhälsonyttan

Prop. 2017/18:196

83

Prop. 2017/18:196 av prövningen. Vidare ska Läkemedelsverket bedöma lämpligheten av hur och var prövningen ska ske, om hanteringen av läkemedel m.m. Överväganden i dessa områden bedöms inte gynnas av en lekmans bedömning. Genom att Etikprövningsmyndigheten får hela ansökan och får bedöma såväl del I som del II av ansökan så får de företrädare för allmänheten som deltar i Etikprövningsmyndighetens granskning anses uppfylla kravet i artikel 9.3 att minst en lekman ska delta i bedömningen av en ansökan. Ytterligare regleringar bedöms inte behövas i anledning av artikel 9.3.

 

6.5

Skydd för försökspersoner och informerat

 

 

samtycke

 

6.5.1

Generella bestämmelser och informerat samtycke

 

 

 

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i läkemedelslagen om

 

information till försökspersoner ska upphävas. Detsamma gäller

 

bestämmelserna i läkemedelslagen om samtycke från dessa personer

 

och återkallande av samtycke.

 

Bestämmelserna om samtycke och återkallelse av samtycke från en

 

djurägare ska fortsätta att gälla.

 

 

 

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

I promemorian föreslogs det dock att det i läkemedelslagen skulle införas

 

en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser finns i EU-förord-

 

ningen gällande information till och samtycke av försökspersoner.

 

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig tillstyrker eller

 

har inga invändningar mot promemorians förslag. Datainspektionen

 

påminner i sitt remissvar om att direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda

 

personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria

 

flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet), och därigenom person-

 

uppgiftslagen (1998:204), den 25 maj 2018 kommer att ersättas av

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april

 

2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av

 

personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upp-

 

hävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här be-

 

nämnd dataskyddsförordningen. Enligt Datainspektionen krävs det vid

 

det fortsatta arbetet med att anpassa svensk rätt till EU-förordning att

 

samverkan sker med Dataskyddsutredningen (Ju2016:04) och Utred-

 

ningen om personuppgiftsbehandling för forskningsändamål (U2016:04).

 

Uppsala universitet efterlyser ett klargörande om hur sponsorn ska

 

kunna kontrollera att en försöksperson har förstått den information denne

 

fått vid den föregående intervjun. Flera remissinstanser, bl.a. landstingen

 

i Gävleborgs län, Dalarnas län och Stockholms län samt Sveriges

 

Kommuner och Landsting (SKL) och Nationella biobanksrådet ser posi-

 

tivt på möjligheten att kunna inhämta bredare samtycken än idag framför

 

allt för att möjliggöra insamling av prov och data, men anser att det sam-

 

tidigt bör finnas någon form av begränsningar (tid, diagnos, godkännande

 

från etikprövningsnämnd för varje delstudie eller annan) som minskar

84

riskerna

för missbruk. Läkemedelsindustriföreningen (LIF) anser att

möjligheten att inhämta bredare samtycken bör förtydligas vad gäller under vilka förutsättningar och på vilket sätt ett sådant samtycke kan inhämtas och användas. Länsstyrelsen i Stockholm anser att den före- slagna bestämmelsen om samtycke från djurägaren innebär en dubbel- reglering av ett krav som också finns för vissa privatägda försöksdjur inom djurskyddslagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag: I kapitel V i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG finns bestämmelser om skydd för försökspersoner och informerat samtycke.

I artikel 28 finns allmänna bestämmelser om villkor för när en klinisk läkemedelsprövning får genomföras. Ett av dessa villkor är att den för- väntade nyttan för försökspersonen eller för folkhälsan motiverar de för- utsebara riskerna och olägenheterna och att detta villkor ständigt över- vakas. Ett annat krav är att försökspersonen, eller dennes lagligen utsedda ställföreträdare ska ha informerats och lämnat informerat sam- tycke till att deltagandet i den kliniska läkemedelsprövningen i enlighet med artikel 29. I artikel 28 anges även ett krav på att försökspersonernas rätt till fysisk och mental integritet samt till privatliv säkerställs, liksom rätten till skydd av de uppgifter som rör dem i enlighet med bestämmel- serna i direktiv 95/46/EG. En närmare diskussion om detta krav finns längre ner i detta avsnitt. Enligt artikel 28.1 e ska en klinisk läkemedels- prövning utformas så att den medför minsta möjliga smärta, obehag, rädsla eller andra förutsebara risker för försökspersonerna. Vidare anges det i artikel 28.1 f att en behörig läkare eller, eller i tillämpliga fall en behörig tandläkare, ska ha ansvaret för den medicinska vården av försökspersonerna. Slutligen anges det att försökspersonen ska ha fått kontaktuppgifterna till en enhet som vid behov kan tillhandahålla ytter- ligare information, och försökspersonerna ska inte utsättas för någon otillbörlig verkan, inte heller av ekonomisk karaktär, för att delta i den kliniska läkemedelsprövningen.

I kapitel V återfinns även bestämmelser om särskilt skydd för vissa försökspersoner exempelvis försökspersoner som är beslutsoförmögna eller underåriga. Närmare redogörelser om dessa bestämmelser återfinns i de följande avsnitten.

Informerat samtycke – vuxna försökspersoner

Av artikel 28.1 b och c framgår att en försöksperson ska lämna informerat samtycke i enlighet med artikel 29. Enligt artikel 29 ska för- sökspersonen få information som gör det möjligt att förstå den kliniska prövningens karaktär, mål, nytta, konsekvenser, risker och olägenheter, samt information om rätten att vägra delta i prövningen och rätten att när som helst avbryta deltagandet i prövningen. Försökspersonen ska även få information om omständigheterna kring genomförandet av den kliniska prövningen, inbegripet hur länge försökspersonen förväntas delta i den, och information om möjliga behandlingsalternativ och eventuell uppfölj- ning om försökspersonens deltagande i den kliniska prövningen avbryts. Den information som ges ska vara uttömmande, kortfattad, tydlig, rele- vant och begriplig för en lekman. Försökspersonen ska få information om

Prop. 2017/18:196

85

Prop. 2017/18:196 prövningen under en intervju med en medlem av prövningsgruppen men informationen ska även ges skriftligt. Det informerade samtycket ska vara skriftligt och undertecknas av försökspersonen. Om försökspersonen är oförmögen att skriva får samtycke ges och registreras på annat lämpligt sätt i närvaro av minst ett oberoende vittne.

I 7 kap. 2 § första stycket och 3 § första stycket läkemedelslagen (2015:315) finns bestämmelser med liknande innehåll som det i artikel 29. I de svenska bestämmelserna anges att de patienter eller försöks- personer som avses delta i en klinisk prövning ska få sådan information om prövningen att de kan ta ställning till om de vill delta i den. De ska även informeras om sin rätt att när som helst avbryta sin medverkan. Vidare anges det att samtycke till deltagande i en klinisk prövning alltid ska inhämtas. Bestämmelsen i 7 kap. 3 § läkemedelslagen omfattar emellertid även kliniska läkemedelsprövningar på djur och i bestämmel- sen anges att djurägaren ska samtycka till den kliniska prövningen.

Artikel 29 är direkt tillämplig i Sverige, och därför bör de delar av 7 kap. 2 § första stycket och 3 § första stycket läkemedelslagen som avser kliniska läkemedelsprövningar på människor upphävas. De delar av regleringen som avser samtycke vid kliniska läkemedelsprövningar på djur bör flyttas till en ny bestämmelse, 7 kap. 9 § läkemedelslagen. Länsstyrelsen i Stockholm anser att den föreslagna bestämmelsen om samtycke från djurägaren innebär en dubbelreglering av ett krav som också finns för vissa privatägda försöksdjur inom djurskyddslagstift- ningen. Förslagen i denna proposition syftar endast till att anpassa gällande bestämmelser till den nya EU-förordningens krav på kliniska läkemedelsprövningar och enligt regeringens uppfattning bör inte en eventuell ändring av bestämmelsen om djurägarna samtycke och åter- kallelse av samtycke behandlas inom ramen för denna proposition.

Den föregående intervjun

Som nämns ovan ska information om den kliniska läkemedelsprövningen ges till försökspersonen under en föregående intervju med en medlem av prövningsgruppen. Den medlem av prövningsgruppen som ska hålla intervjun ska, enligt artikel 29.2 c, vara behörig till det i enlighet med nationell rätt. Sådan behörighet bör regleras i myndighetsföreskrift. Stöd för sådan normgivning föreslås i avsnitt 6.15.

I detta sammanhang kan nämnas att det av artikel 29.5 i EU-förord- ningen framgår att vid den föregående intervjun ska det kontrolleras att forskningspersonen förstått den information som denne fått. Uppsala universitet efterlyser ett klargörande med innebörden att denna skyldig- het anses uppfylld när forskningspersonen inför ansvarig prövare och efter erbjudande om ytterligare information bejakat förståelse av given information. Regeringen finner att ett sådant klargörande inte kan göras i nationell rätt eftersom det inte är upp till regeringen att skriva förarbeten till bestämmelser i EU-förordningar. I stället får rättstillämparna tolka hur bestämmelsen ska uppfyllas.

86

Personuppgiftsskydd

Ett av de villkor som enligt artikel 28.1 d ska vara uppfyllt är försöks- personernas rätt till skydd av de uppgifter som rör dem i enlighet med bestämmelserna i dataskyddsdirektivet.

En liknande bestämmelse som den i artikel 28.1 d finns i artikel 3.2 c i direktiv 2001/20/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska läkemedelsprövningar. Försökspersoners rättigheter enligt den direktivs- artikeln ansågs säkerställda genom läkemedelslagens krav på informerat samtycke för att delta i kliniska läkemedelsprövningar och genom etik- prövningslagens krav på etikprövning av sådana prövningar. Kraven i artikeln ansågs även genomförda genom bestämmelserna om sekretess i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL) samt genom person- uppgiftslagen som är ett genomförande i svensk rätt av dataskyddsdirek- tivet (prop. 2003/04:32 s. 46 f.)

De uppgifter som ska lämnas i en ansökan om kliniska läkemedels- prövningar är de uppgifter som anges i bilaga I och II till EU-förord- ningen. Det är detaljerade uppgifter om den kliniska läkemedelspröv- ningen, prövningsläkemedlet och tilläggsläkemedel som ska ges in. Där- utöver ska ansökan innehålla den information som försökspersonerna ska få för att kunna ta beslut om att delta i den kliniska prövningen eller inte. Även samtyckesblanketter och en beskrivning av förfarandet för informerat samtycke ska lämnas in i ansökan. I detta skede av processen finns det inga försökspersoner, utan det gäller endast planering för att få ett tillstånd. De personuppgifter som anges i en ansökan är uppgifter om sponsorn och de ansvariga prövarna vid prövningsställena. Några käns- liga personuppgifter om försökspersoners hälsa ska inte lämnas in.

Utöver artikel 28.1 d i EU-förordningen så anges det i artikel 7.1 d att berörd medlemsstat ska bedöma om en ansökan om tillstånd att genom- föra en klinisk läkemedelsprövning är i överensstämmelse med data- skyddsdirektivet. I artikel 56 anges det att all information som rör den kliniska prövningen ska registreras, behandlas, hanteras och lagras av sponsorn eller prövaren så att den kan rapporteras, tolkas och kon- trolleras på ett korrekt sätt. Samtidigt ska försökspersonernas journaler och personuppgifter skyddas i enlighet med gällande rätt om skydd av personuppgifter. Enligt bestämmelsen ska även lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder vidtas för att skydda de personuppgifter och den information som behandlas från obehörig åtkomst, obehörigt röjande, obehörig spridning, ändring eller förstöring samt från förlust genom olyckshändelse, särskilt om behandlingen innefattar överföring av upp- gifter i ett nätverk.

De uppgifter som ska lämnas i en ansökan om tillstånd till att genom- föra en klinisk läkemedelsprövning rörande hur personuppgifter ska behandlas vid den kliniska prövningen framgår punkt 17 ak–am och punkt 73 i bilaga I till EU-förordningen.

I punkten 17 ak i bilaga I till EU-förordningen anges det att i pröv- ningsprotokollet som ska följa med en ansökan om tillstånd till att genomföra en klinisk prövning ska det finns en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att följa tillämpliga regler om skydd av person- uppgifter. I den beskrivningen ska särskilt anges de tekniska och orga-

Prop. 2017/18:196

87

Prop. 2017/18:196 nisatoriska åtgärder som kommer att vidtas för att förhindra obehörig åtkomst, obehörigt röjande, obehörig spridning eller ändring samt förlust av information och personuppgifter. Enligt punkten 17 al i bilaga I ska prövningsprotokollet i ansökan även innehålla en beskrivning av de åtgärder som kommer att vidtas för att säkerställa att sekretessen när det gäller försökspersonernas journaler och personuppgifter vid kliniska läkemedelsprövningar bevaras. Vidare ska en beskrivning göras av de åtgärder som kommer att vidtas vid eventuella brott mot uppgiftsskyddet i syfte att lindra möjliga negativa följder (punkten 17 am).

Enligt punkt 73 ska ansökan även innehålla ett bevis på att uppgifter kommer att behandlas i enlighet med dataskyddsdirektivet. Detta bevis ska innehålla ett uttalande från sponsorn eller sponsorns företrädare om att uppgifter kommer att samlas in och behandlas i enlighet med data- skyddsdirektivet.

Nuvarande reglering av personuppgiftsbehandling

Behandlingen av de personuppgifter som hanteras i samband med kliniska läkemedelsprövningar är reglerad i flera lagar. I dag reglerar patientdatalagen (2008:355) vårdgivarnas behandling av personuppgifter inom hälso- och sjukvården. Den medicinska forskningen och annan vårdrelaterad forskning som bedrivs av andra huvudmän än vårdgivare faller därmed utanför patientdatalagens tillämpningsområde. När regle- ring saknas i patientdatalagen är personuppgiftslagens bestämmelser i stället tillämpliga.

I detta sammanhang kan nämnas att vårdgivare och sjukvårds- huvudmän i betydande omfattning bedriver medicinsk och annan forskning inom hälso- och sjukvården. I 18 kap. 2 § hälso- och sjuk- vårdslagen (2017:30) åläggs landsting och kommuner att medverka vid finansiering, planering och genomförande av kliniskt forskningsarbete på hälso- och sjukvårdens område och folkhälsovetenskapligt forsknings- arbete. Landsting och kommuner ska i dessa frågor samverka med varandra samt med berörda universitet och högskolor i den omfattning som behövs. När det gäller den s.k. patientnära eller kliniska forskningen som förekommer hos vårdgivare, bedrivs den ofta integrerat med patient- vården. Forskning respektive patientvård kan emellertid utgöra själv- ständiga verksamhetsgrenar i förhållande till varandra. I förarbetena till patientdatalagen (prop. 2007/08:126 s. 50 f.) anges att den särskilda personuppgiftsbehandling som föranleds av forskningen i den patientnära forskningen inte regleras av patientdatalagen. Vad som därmed avses är dokumentation som enbart sker i forskningssyfte och som inte heller har någon betydelse för vården. Sådan personuppgiftsbehandling regleras, enligt förarbetena, av personuppgiftslagen. Till den del den patientnära forskningen innefattar patientjournalföring eller annan dokumentation som hör till vården, regleras informationshanteringen av patientdata- lagen.

Närmare regler om behandling av personuppgifter finns således i annan lagstiftning än i EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar. Enligt nu gällande lagstiftning kan personuppgiftsbehandlingen vid kliniska läkemedelsprövningar falla under personuppgiftslagen eller

patientdatalagen beroende på de olika lagarnas tillämpningsområde.

88

Enligt dessa lagar är det den personuppgiftsansvarige eller personupp- giftsombudet som ansvarar för att personuppgiftsbehandlingen sker enligt lag. Om de uppgifter om personuppgiftsbehandling som ska lämnas in i en ansökan om klinisk läkemedelsprövning inte uppfyller kraven kan ansökan med stöd av artikel 28.1 d avslås. Därutöver är det den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsombudet som ansvarar för att personuppgiftsbehandlingen sker enligt gällande rätt.

I likhet med den bedömning som gjordes vid genomförandet av direktiv 2001/20/EG så skyddas personuppgifterna av sekretessbestäm- melser, bl.a. genom den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet enligt 25 kap. 1 § OSL. Vidare finns det i EU-förordningen bestämmelser om informerat samtycke till att delta i en prövning. Därtill kommer det även fortsättningsvis finnas krav på att prövningen ska etikgranskas enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU:s förordning om kliniska pröv- ningar av humanläkemedel. Den slutsatsen kan dras att EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar reglerar när ett läkemedel kan få användas på en människa i en klinisk läkemedelsprövning och förord- ningen innehåller även bestämmelser om samtycke för att delta i en sådan vetenskaplig forskning som en klinisk läkemedelsprövning inne- bär. Behandlingen av personuppgifter regleras däremot i dag i patient- datalagen och personuppgiftslagen.

Dataskyddsförordningen

Dataskyddsdirektivet, och därigenom personuppgiftslagen, kommer den 25 maj 2018 att ersättas av dataskyddsförordningen. Datainspektionen påminner i sitt remissvar om denna förändring och framhåller att det vid det fortsatta arbetet med att anpassa svensk rätt till EU-förordningen krävs att samverkan sker med Dataskyddsutredningen (Ju2016:04) och Utredningen om personuppgiftsbehandling för forskningsändamål (U2016:04).

Bestämmelserna i EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar hänvisar till dataskyddsdirektivet. Av artikel 94.2 i EU:s nya dataskydds- förordning framgår att hänvisningar till dataskyddsdirektivet ska anses som hänvisningar till den nya dataskyddsförordningen. Därmed kommer hänvisningen till dataskyddsdirektivet i EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar att vara en hänvisning till den nya dataskyddsför- ordningen. Det kan här nämnas att ansvaret för att varje enskild person- uppgiftsbehandling uppfyller dataskyddsförordningens krav på lämpliga och särskilda skyddsåtgärder åvilar alltid den personuppgiftsansvarige. Dataskyddsförordningen kommer att vara direkt tillämplig i Sverige. De lagar som i dag reglerar behandling av personuppgifter kommer att ändras och kompletteras i anledning av den nya dataskyddsförordningen. Förslag till ändringar gällande bl.a. patientdatalagen presenteras i pro- positionen (prop. 2017/18:171) Dataskydd inom Socialdepartementets verksamhetsområde – en anpassning till EU:s dataskyddsförordning. Vidare föreslås en ny lagstiftning om personuppgiftsbehandling för forskningsändamål i betänkandet från Forskningsdatautredningen (SOU 2017:50). Förslaget i detta betänkande bereds för närvarande i regeringskansliet.

Prop. 2017/18:196

89

Prop. 2017/18:196

90

Eventuella ytterligare ändringar i ovan nämnda lagstiftningar i anled- ning av anpassningar av svensk rätt till dataskyddsförordningen kommer således att behandlas separat.

Samtycke till att data används för vetenskapliga ändamål utanför prövningsprotokollet

I artikel 28.2 i EU-förordningen anges att sponsorn får fråga försöks- personen om denne samtycker till att hans eller hennes data används för vetenskapliga ändamål utanför prövningsprotokollet. För en försöksper- son som inte kan ge ett informerat samtycke får hans eller hennes laglig- en utsedda ställföreträdare ge detta samtycke. Försökspersonen eller hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare får när som helst återkalla sitt samtycke. I artikeln anges även att bestämmelsen inte ska påverka tillämpningen av dataskyddsdirektivets bestämmelser. Vidare anges det i bestämmelsen att data som används i vetenskaplig forskning utanför protokollet för den kliniska prövningen ska bedrivas i enlighet med gällande rätt avseende uppgiftsskydd.

Flera remissinstanser, bl.a. landstingen i Gävleborgs län, Dalarnas län och Stockholms län samt SKL och Nationella biobanksrådet ser positivt på möjligheten att kunna inhämta bredare samtycken än idag framför allt för att möjliggöra insamling av prov och data, men anser att det samtidigt bör finnas någon form av begränsningar (tid, diagnos, godkännande från etikprövningsnämnd för varje delstudie eller annan) som minskar risk- erna för missbruk. Remissinstanserna framhåller att regleringen inte får leda till att patienter ställs inför ett val om ett obegränsat sparande av in- formation för att de ska kunna delta i studien. Remissinstanserna anser att användning av insamlat material och information inte bör styras av breda samtycken utan av etiska kommittéer. LIF anser – liksom nämnda remissinstanser – att artikel 28.2 i EU-förordningen möjliggör inhämt- ande av bredare samtycken för framtida vetenskaplig forskning. LIF an- ser att denna möjlighet bör förtydligas vad som gäller under vilka förut- sättningar och på vilket sätt ett sådant samtycke kan inhämtas och användas.

Bestämmelsen finns i EU-förordningen och medlemsstaterna har inte getts möjlighet att lägga till några ytterligare krav. Regeringen kommer att följa frågan och vid behov ta upp frågan inom EU.

Avslutande av deltagande i en klinisk prövning

I artikel 28.3 anges att försökspersonen eller dennes lagligen utsedda ställföreträdare får när som helst avsluta sitt deltagande i prövningen genom att återkalla sitt informerade samtycke. Försökspersonen, eller dennes lagligen utsedda ställföreträdare, får återkalla sitt samtycke utan att det leder till negativa följder och utan att behöva motivera sitt beslut att avsluta deltagandet. I bestämmelsen anges även att de data som erhållits innan samtycket återkallades får användas i prövningen. En liknande reglering finns i svensk rätt i 7 kap. 4 § läkemedelslagen där det anges att ett samtycke till deltagande i klinisk läkemedelsprövning när som helst får tas tillbaka med omedelbar verkan. Vidare anges det att de uppgifter som har hämtats in dessförinnan dock får användas i pröv- ningen. I bestämmelsen anges även att ett återtaget samtycke inte får

påverka det fortsatta omhändertagandet av patienten eller försöks- Prop. 2017/18:196 personen. Innehållet i 7 kap. 4 § avseende prövningar på människor

kommer att finnas i artikel 28.3 i EU-förordningen och därför bör 7 kap. 4 § läkemedelslagen upphävas i de delar som avser kliniska läkemedels- prövningar på människor. Bestämmelsen i 7 kap. 4 § läkemedelslagen om återtagande av samtycke och tillåtelse att använda inhämtade upp- gifter omfattar även kliniska läkemedelsprövningar på djur. Denna del av bestämmelsen bör dock införas i en ny paragraf, 7 kap. 9 §. En närmare redogörelse för detta finns i avsnittet nedan.

6.5.2

Informerat samtycke när försökspersonen är

 

 

underårig

 

 

 

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i läkemedelslagen om

 

information till vårdnadshavarna upphävs. Detsamma gäller bestäm-

 

melserna i läkemedelslagen om vårdnadshavarnas lämnande av sam-

 

tycke för den underåriges räkning. I läkemedelslagen ska det anges att

 

för en underårig försöksperson är det vårdnadshavarna som är de lag-

 

ligen utsedda ställföreträdare som får ge det informerade samtycket till

 

läkemedelsprövningen. Vidare ska det i lagen stadgas att, utöver vård-

 

nadshavarnas informerade samtycke till att en underårig får delta i en

 

klinisk läkemedelsprövning, ska den underårige ge sitt informerade

 

samtycke till att delta i prövningen. Detta ska gälla för den underårige

 

som har fyllt 15 år och som inser vad den kliniska prövningen innebär

 

för hans eller hennes del. Ett sådant informerat samtycke ska ges i

 

enlighet med vad som regleras om en försöksperson i artikel 29.1 i

 

EU-förordningen.

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med

 

den skillnaden att regeringen föreslår att det i bestämmelsen anges att det

 

är vårdnadshavarna, i plural, som ska lämna informerat samtycke i stället

 

för vårdnadshavaren, i singular, som det föreslogs i promemorian.

 

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna som har yttrat

 

sig tillstyrker eller har inget att invända mot förslagen. I fråga om sam-

 

tycke för en underårigs deltagande i en klinisk läkemedelsprövning anser

 

Läkemedelsverket att det i läkemedelslagen (2015:315) ska anges ”vård-

 

nadshavarna” till skillnad mot promemorians förslag som enbart anger

 

”vårdnadshavaren”. För att undvika att det i bestämmelsen framstår som

 

att det är obligatoriskt för ställföreträdaren att ge samtycke till deltagande

 

i läkemedelsprövningen föreslår Läkemedelsverket även att ordet ”ska”

 

eftersätts med ordet ”får”. Flera remissinstanser bl.a. Sveriges Kommuner

 

och Landsting (SKL), Stockholms läns landsting, Gävleborgs läns lands-

 

ting och Nationella biobanksrådet pekar på att kravet att båda vård-

 

nadshavares samtycke behövs kan innebära att barn med vårdnadshavare

 

som inte samarbetar och som har olika uppfattningar, utestängs från

 

möjligheterna till deltagande i kliniska läkemedelsprövningar.

 

Läkemedelsindustriföreningen (LIF) delar promemorian bedömning att

 

det inte torde behöva inhämtas nytt samtycke när personen blivit myndig

 

i de fall en underårig har lämnat sitt samtycke. De specifika kraven

 

gällande

inhämtande av samtycke bör, enligt LIF, förtydligas i

91

 

 

Prop. 2017/18:196 föreskrifter eller vägledning. Även ASCRO ser gärna ett förtydligande om att underåriga som fyllt 15 år som själva samtyckt till deltagande i en

 

klinisk läkemedelsprövning inte ska behöva samtycka på nytt igen när de

 

fyllt 18 år.

 

Skälen för regeringens förslag: För försökspersoner som är underår-

 

iga ska informationen om den kliniska prövningen ges till den lagligen

 

utsedda ställföreträdaren som i dessa fall ska lämna det informerade sam-

 

tycket. Detta framgår av artikel 29 men även av artikel 32.1 a i EU-

 

förordningen.

 

En lagligen utsedd ställföreträdare är, enligt definitionen i artikel

 

2.2.20 i förordningen, en fysisk eller juridisk person, myndighet eller

 

organ som i enlighet med den berörda medlemsstatens rätt har befogen-

 

het att lämna informerat samtycke på en icke beslutskompetent försöks-

 

persons eller underårig försökspersons vägnar. I svensk rätt innebär det

 

att för en underårig är det dennes vårdnadshavare som kan lämna ett in-

 

formerat samtycke. Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare

 

bestämmer de tillsammans (6 kap. 13 § föräldrabalken). Båda vårdnads-

 

havarna ska då samtycka till den underåriges deltagande i den kliniska

 

läkemedelsprövningen.

 

I detta sammanhang bör det nämnas att vid inhämtande av informerat

 

samtycke rörande en underårigs deltagande i en klinisk prövning anges

 

det i artikel 32.2 att den underårige ska delta i den processen på ett sätt

 

som är anpassat till hans eller hennes ålder och mentala mognad. I artikel

 

32.1 b anges att prövarna, eller medlemmar i prövningsgruppen som är

 

utbildade för eller har erfarenhet av att arbeta med barn, har gett den

 

underårige informationen om prövningen på ett sätt som anpassats till

 

dennes ålder och mentala mognad.

 

I 7 kap. 2 § andra stycket och 7 kap. 3 § andra stycket läkemedelslagen

 

framgår att om patienten är underårig ska information om den kliniska

 

prövningen lämnas till vårdnadshavarna och det är vårdnadshavarna som

 

ska lämna sitt samtycke till prövningen. Den underårige ska informeras

 

så långt möjligt om prövningen och den informationen ska lämnas av

 

personal med pedagogisk erfarenhet. När det gäller den underåriges

 

samtycke ska den underåriges inställning så långt möjligt klarläggas.

 

I 7 kap. 3 § läkemedelslagen anges även att om vårdnadshavarna har

 

samtyckt till prövningen, får den inte utföras om den underårige inser

 

vad prövningen innebär för hans eller hennes del och motsätter sig att

 

den utförs. En liknande bestämmelse finns i artikel 32.1 c i EU-förord-

 

ningen. Enligt den bestämmelsen ska prövaren respektera uttryckliga

 

önskemål från en underårig om att vägra delta eller avsluta sitt del-

 

tagande. Detta under förutsättning att den underårige har förmåga att inta

 

en ståndpunkt och bedöma informationen om den kliniska prövningen.

 

Regleringen i artikel 32.1 c får anses likvärdig med regleringen i 7 kap.

 

3 § andra stycket om att prövning inte får utföras om den underårige

 

inser vad prövningen innebär för hans eller hennes del och motsätter sig

 

att den utförs.

 

Eftersom innehållet i 7 kap. 2 § andra stycket och 7 kap. 3 § andra

 

stycket läkemedelslagen regleras i EU-förordningen bör de svenska

 

reglerna i dessa delar upphävas. Emellertid bör det i läkemedelslagen

 

anges att det är vårdnadshavaren som för en underårig försöksperson är

92

den lagligen utsedda ställföreträdaren som får ge det informerade

samtycket till läkemedelsprövningen för försökspersonens räkning. Läkemedelsverket anför att i den nu gällande läkemedelslagen anges ”vårdnadshavarna” till skillnad mot promemorians förslag som enbart anger ”vårdnadshavaren”. Enligt verkets mening signalerar den föreslagna lagtexten en förändring mot nu gällande regler, dvs. att det nu räcker med en vårdnadshavares samtycke. Regeringen framhåller att någon sådan ändrad innebörd inte är aktuell och som Läkemedelsverket anger så framgår det av författningskommentaren att om den underårige försökspersonen står under två vårdnadshavare ska båda vårdnads- havarna samtycka till den underåriges deltagande i den kliniska läke- medelsprövningen. I flera bestämmelser i EU-förordningen anges att det informerade samtycket ska lämnas av försökspersonens lagligen utsedda ställföreträdare. Den skrivning kan avse både en och två vårdnadshavare, vilket talar för att bestämmelsen ska utformas på det sätt Läkemedels- verket föreslår. Emellertid anges det i artikel 29.8 att för en underårig ska informerat samtycke lämnas av den lagligen utsedda ställföreträdaren. Trots lydelsen i artikel 29.8 anser regeringen att, i likhet med vad Läkemedelsverket anför, bör det av den svenska bestämmelsen framgå att om den underårige står under vårdnad av två vårdnadshavare ska sam- tycke lämnas av dem båda. I detta hänseende överensstämmer formule- ringen med den som finns i 18 § lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Som anges ovan innebär det enligt svensk rätt att för den underårige som står under vårdnad av två vårdnadshavare så ska båda vårdshavarna samtycka till att den underårige deltar i den kliniska läkemedelsprövningen (jfr 6 kap. 13 § föräldrabalken).

Flera remissinstanser bl.a. SKL, Stockholms läns landsting, Gävleborgs läns landsting och Nationella biobanksrådet pekar på att kravet att båda vårdnadshavares samtycke behövs kan innebära att barn med vårdnads- havare som inte samarbetar och som har olika uppfattningar, utestängs från möjligheterna till deltagande i kliniska läkemedelsprövningar. Remissinstanserna anför att det bör säkerställas att även underåriga ges möjlighet att medverka i för dem viktiga studier; särskilt när det kan ha livsavgörande eller livsuppehållande betydelse. Nu aktuellt lagstiftnings- ärende avser att anpassa svensk rätt till EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar och den problematik som remissinstanserna belyser kan inte tas upp i detta lagstiftningsärende.

Reglering om underårigas samtycke till att delta i en klinisk prövning

Som ovan anges framgår det av 7 kap. 3 § läkemedelslagen att det är vårdnadshavarna som ska lämna sitt samtycke till prövningen när en försöksperson är underårig.

Av artikel 29.8 framgår att EU-förordningen inte påverkar tillämp- ningen av nationell rätt enligt vilken det krävs att den underårige, utöver den lagligen utsedda ställföreträdaren, ger sitt samtycke till deltagandet. Den underårige ska då ha förmåga att inta en ståndpunkt och bedöma den information som den underårige får om den kliniska prövningen.

Regleringen i 7 kap. 3 § läkemedelslagen infördes som ett genom- förande i svensk rätt av artikel 4 a i direktiv 2001/20/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av

Prop. 2017/18:196

93

Prop. 2017/18:196 god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel. Enligt den artikeln krävs informerat samtycke från föräldrarna eller den legala ställ-

 

företrädaren vid klinisk prövning på underåriga och samtycket ska återge

 

den minderåriges förmodade vilja. Av artikel 4 c framgår att en uttryck-

 

lig önskan hos en underårig, som har förmåga att formulera en stånd-

 

punkt och bedöma den information som lämnats honom eller henne om

 

att vägra medverka eller när som helst avsluta sin medverkan ska beaktas

 

av prövaren eller, i tillämpliga fall, av den ansvarige prövaren.

 

I förarbetena till bestämmelsen redogjordes bl.a. för samtyckesbestäm-

 

melserna i etikprövningslagen (prop. 2003/04:32 s. 37 f.). Enligt den

 

lagen ska samtycke till deltagande i forskning för underåriga som inte har

 

fyllt 15 år alltid lämnas av vårdnadshavarna. Forskningen får dock inte

 

utföras om den underårige inser vad forskningen innebär för hans eller

 

hennes del och motsätter sig att den utförs. Om forskningspersonen har

 

fyllt 15 år ska han eller hon själv lämna samtycke, under förutsättning att

 

han eller hon inser vad forskningen innebär för hans eller hennes del. I

 

den situationen krävs alltså inte något samtycke från vårdnadshavarna

 

utan den underårige avgör själv om han eller hon vill delta i forskningen.

 

Om forskarens bedömning är att den underårige inte inser vad forsk-

 

ningen innebär och därför inte kan samtycka, ska forskaren vända sig till

 

vårdnadshavarna för att fråga om samtycke.

 

Vid genomförandet av direktiv 2001/20/EG i svensk rätt fann rege-

 

ringen att direktivet inte medger utrymme för avvikelser när det gäller

 

kravet på vårdnadshavarnas samtycke. Det ansågs därmed inte möjligt att

 

föreslå en bestämmelse som överensstämmer med etikprövningslagen

 

bestämmelse om samtycke beträffande forskningspersoner under 18 år

 

(a.a. s. 38). Det infördes i stället en bestämmelse i läkemedelslagen som

 

innebär att samtycke för att en underårig ska få delta i en klinisk läke-

 

medelsprövning alltid ska inhämtas från vårdnadshavarna.

 

Enligt artikel 29.8 i EU-förordningen kan nationell rätt kräva att en

 

underårig själv ska samtycka till deltagande i den kliniska läkemedels-

 

prövningen. Dock ska även den lagliga utsedda ställföreträdaren ge sitt

 

informerade samtycke. I detta avseende skiljer sig den möjlighet EU-för-

 

ordning ger att reglera underårigas samtycke från etikprövningslagen

 

bestämmelser, eftersom det i etikprövningslagen inte krävs att vårdnads-

 

havarna ska lämna ett samtycke om den som fyllt femton år samtycker

 

till deltagande.

 

Vid införandet i etikprövningslagen av självbestämmanderätten för en

 

person som fyllt femton år ansågs bestämmelsen utgöra en rimlig avväg-

 

ning mellan barnets och vårdnadshavarnas bestämmanderätt och för-

 

slaget ansågs ligga i linje med vad som anges i FN:s konvention om

 

barnets rättigheter och i Europarådets konvention om mänskliga rättig-

 

heter och biomedicin (prop. 2002/03:50 s. 137).

 

Ur ett barnrättsperspektiv, med utgångspunkt i barnets bästa, och

 

utifrån mänskliga rättigheter bör en person som fyllt femton år och som

 

har förmåga att inse vad forskningen innebär för hans eller hennes del

 

själv lämna sitt samtycke till att delta i en klinisk prövning, även om

 

barnets vårdnadshavare också ska lämna samtycke i enlighet med EU-

 

förordningens bestämmelser. Det föreslås därför att en bestämmelse med

 

detta innehåll införs i läkemedelslagen. I likhet med bedömningen vid

94

införandet av samtyckesbestämmelsen i etikprövningslagen får nu aktu-

ella bestämmelse anses vara förenlig med FN:s konvention om barnets Prop. 2017/18:196 rättigheter och i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och

biomedicin. I bestämmelsen bör det även anges att den underåriges sam- tycke ska inhämtas i enlighet med vad som anges om informerat sam- tycke i artikel 29.1 i EU-förordningen. Det är ändamålsenligt att hänvis- ningen till bestämmelsen i EU-förordningen är dynamisk, dvs. avse bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

I detta sammanhang kan nämnas att det i artikel 32.3 anges att om en försöksperson under loppet av en prövning blir myndig ska dennas informerade samtycke inhämtas innan försökspersonen kan fortsätta sitt deltagande i prövningen. För det fall en underårig har lämnat sitt sam- tycke till att delta i prövningen enligt ovan föreslagna bestämmelse torde ett nytt samtycke inte behöva inhämtas när personen blivit myndig utan tidigare samtycke fortsätter att gälla. LIF delar denna bedömning och anför att en alternativ tolkning – att förnyat samtycke behöver inhämtas – skulle innebära en stor administrativ börda. LIF anser att de specifika kraven gällande inhämtande av samtycke bör förtydligas i föreskrifter eller vägledning. Även ASCRO ser gärna ett förtydligande om att underåriga inte ska behöva lämna ett nytt samtycke när de fyllt 18 år. Regeringen anser inte att frågan behöver förtydligas ytterligare i lag eller förordning. Läkemedelsverket får utfärda föreskrifter med stöd av det bemyndigande som förslås i avsnitt 6.15 eller vägledning om det bedöms nödvändigt.

6.5.3

Informerat samtycke av beslutsoförmögna

 

 

personer

 

 

 

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i läkemedelslagen om

 

information till förvaltare och god man ska upphävas. Även bestäm-

 

melserna i läkemedelslagen om samtycke för personer som inte är

 

beslutskompetenta att delta i en klinisk läkemedelsprövning ska upp-

 

hävas. Det ska anges i läkemedelslagen vem som är den lagligen

 

utsedda ställföreträdaren som har befogenhet att lämna informerat

 

samtycke till en klinisk läkemedelsprövning på försökspersonens

 

vägnar, om försöksperson inte är beslutskompetent på grund av sjuk-

 

dom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat

 

liknande förhållande. Det kan antingen vara en god man eller för-

 

valtare enligt föräldrabalken.

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

I promemorian föreslogs det dock att ställföreträdaren skulle ge informe-

 

rat samtycke medan i regeringens förslag anges att ställföreträdaren får

 

ge sådant samtycke.

 

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller

 

har inget att invända mot promemorians förslag. Datainspektionen har

 

funnit betydande oklarheter avseende vilka konsekvenser förslagen i pro-

 

memorian kommer att få på dataskyddet för den behandling av person-

 

uppgifter som blir aktuell vid kliniska läkemedelsprövningar mot bak-

 

grund av de olika kraven på information och samtycke som ska tillämpas

 

vid tillståndsgivningen. Mot denna bakgrund avstyrker Datainspektionen

95

 

 

Prop. 2017/18:196 förslagen i dessa delar. Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm anför att bestämmelser om informerat samtycke beträffande personer

 

som inte kan ge sitt samtycke till läkemedelsprövningen finns i såväl för-

 

slaget till den nya bestämmelsen i läkemedelslagen (2015:315) som i

 

nuvarande 20–22 §§ lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som

 

avser människor (etikprövningslagen) och att det är otydligt vad som ska

 

gälla.

 

Flera remissinstanser bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL),

 

Stockholms läns landsting, Gävleborgs läns landsting och Nationella

 

biobanksrådet föreslår att i avvaktan på resultatet av betänkandet ”Stöd

 

och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och forsk-

 

ning” (SOU 2015:80) bör en interimistisk lösning införas i de fall god

 

man eller förvaltare saknas. Remissinstanserna föreslår att kommunernas

 

överförmyndarnämnder inträder som ställföreträdare för beslutsoför-

 

mögna med mandat att lämna ett informerat samtycke för den enskildes

 

räkning, i avvaktan på att god man eller förvaltare kan utses. Utred-

 

ningens förslag om att prövaren ska anmäla behovet av att god man eller

 

förvaltare utses, tillgodoser inte tillräckligt snabbt den enskildes behov

 

av hjälp med att tillvarata sina rättigheter och möjligheter att delta i

 

kliniska läkemedelsprövningar.

 

Riksförbundet för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning

 

(Riksförbundet FUB) anser att promemorians förslag inte stämmer

 

överens med EU-förordningen och att hänvisning till god man och för-

 

valtare ska strykas från den föreslagna lagtexten. Riksförbundet anser

 

även att det saknas anledning till att exemplifiera och därmed utesluta

 

andra former av legala ställföreträdare och anför att definition av legala

 

ställföreträdare finns i EU-förordningen. Riksförbundet FUB anser

 

vidare att nuvarande bestämmelser om samråd med närstående och

 

anhöriga bör läggas till i lagstiftningen.

 

Skälen för regeringens förslag: I artikel 2.2.19 i EU-förordningen

 

anges att med försöksperson som inte är beslutskompetent avses en

 

försöksperson som, utan att vara underårig, är oförmögen att lämna sitt

 

informerade samtycke enligt nationell rätt i den berörda medlemsstaten.

 

För de försökspersoner som inte är beslutskompetenta ska information

 

om prövningen ges till den lagligen utsedda ställföreträdaren som ska

 

lämna det informerade samtycket. Detta framgår av artiklarna 29 och

 

31.1 a i EU-förordningen. För de personer som är beslutsoförmögna till

 

följd av ett plötsligt livshotande eller annat plötsligt allvarligt medicinskt

 

tillstånd finns en särreglering i artikel 35. En närmare redogörelse för

 

artiklarna 31 och 35 finns i avsnitt 6.5.6.

 

Gällande informerat samtycke bör även artikel 29.5 i EU-förordningen

 

noteras. Enligt den bestämmelsen ska det kontrolleras att försöks-

 

personen har förstått informationen under den intervju där information

 

om prövningen lämnas. Den slutsatsen kan dras att en person som inte

 

kan tillgodogöra sig informationen om prövningen inte heller kan sam-

 

tycka till att delta i den, om inte personen har en lagligen utsedd ställ-

 

företrädare som kan lämna samtycke eller om förutsättningarna för

 

kliniska läkemedelsprövningar i nödsituationer i artikel 35 är tillämpliga.

 

Enligt 7 kap. 2 § andra stycket och 3 § tredje stycket läkemedelslagen

 

ska samtycke för en person vars mening inte kan inhämtas på grund av

96

sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat likn-

ande förhållande inhämtas från en god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken. Bestämmelserna avser således inhämtande av samtycke för en person som inte är beslutskompetent i enlighet med artikel 2.2.19 i EU-förordningen.

I förarbetena till bestämmelserna förutsågs att det skulle vara tillräck- ligt att en god man utsågs (prop. 2003/04:32 s. 44 och 75). Vidare kon- staterade regeringen i den propositionen att om det inte finns någon god man eller förvaltare förordnad med beslutanderätt i fråga om huvud- mannens personliga angelägenheter måste anmälan om behov av förord- nande göras av den ansvarige prövaren hos överförmyndaren, som gör ansökan till rätten. I förarbetena angavs dock att det saknades klara bestämmelser i svensk rätt om behörigheten i hälso- och sjukvårds- sammanhang för legala ställföreträdare för personer som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande förhållande inte själva förmår ge samtycke till åtgärder eller forskning. Den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 3 § tredje stycket läkemedelslagen fick därmed anses vara av provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av en utredning om för- myndare, gode män och förvaltare (prop. 2003/04:32 s. 41 ff.). Utred- ningen om förmyndare, gode män och förvaltare presenterade sitt betänk- ande 2004 (SOU 2004:112). Betänkandet har emellertid inte lett till ändrad lagstiftning i nu avsedd situation. I september 2015 presenterades ett betänkande med förslag till en reglering avseende vuxna som, p.g.a. att de helt eller delvis inte kan fatta egna beslut, saknar möjlighet att fullt ut vara delaktiga eller på annat sätt utöva sitt självbestämmande i situa- tioner då detta förutsätts inom bl.a. hälso- och sjukvård och forskning (SOU 2015:80). I betänkandet lämnas lagförslag om hur en företrädare ska utses för en vuxen forskningsperson som behöver en företrädare vid ställningstagande i en fråga om samtycke. Betänkandet behandlas för närvarande inom regeringskansliet.

God man och förvaltare

Enligt 7 kap. 3 § läkemedelslagen ska samtycke för en person som saknar beslutsförmåga lämnas av god man eller förvaltare. I promemorian före- slogs det att vad som i EU-förordningen stadgas om en lagligen utsedd ställföreträdare för en beslutsoförmögen person får, i avvaktan på att ovan nämnda betänkande behandlas, anses vara en god man eller för- valtare.

Riksförbundet FUB anser att hänvisning till god man och förvaltare ska strykas från den föreslagna lagtexten och att det räcker med att det står legal ställföreträdare i EU-förordningen. Riksförbundet anser att prome- morians förslag inte stämmer överens med EU-förordningen och anför att det är omöjligt att objektivt avgöra när en person behöver hjälp vid ett ställningstagande utan ett adekvat läkarintyg utfärdat i enlighet med en restriktiv ordning. Riksförbundet FUB ifrågasätter att man har övergått från att i betänkandet om stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och forskning (SOU 2015:80) ge framtidsfullmäktig eller närstående som förslag på företrädare i samband med forskning till att i promemorian rikta in sig på gode män och förvaltare. Riksförbundet anser att det saknas anledning till att exemplifiera och därmed utesluta andra former av legala ställföreträdare.

Prop. 2017/18:196

97

Prop. 2017/18:196 För personer som helt saknar eller har nedsatt förmåga att hantera sina egna angelägenheter, t.ex. när det gäller att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, kan en god man eller förvaltare för- ordnas enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken. Personer som har nedsatt förmåga att själva ta ställning till vård eller behandling inom hälso- och sjukvården eller tandvården kan med gällande regler emellertid sällan få hjälp av en god man eller förvaltare i beslutsfattandet. Reglerna om de gode männens och förvaltarnas befogenheter tillåter normalt inte ställ- ningstaganden av det slaget.

Frågan om ställföreträdarskap för personer som saknar beslutskom- petens har som ovan angetts utretts vid två tillfällen. I betänkandet Stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och forsk- ning (SOU 2015:80) föreslogs en ny lag om stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till hälso- och sjukvård och omsorg. Betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet.

I nu aktuella lagstiftningsarbete måste utgångspunkten vara den lag- stiftning som är beslutad. De förslag som presenteras i detta lagstiftnings- arbete får vid behov ändras om en ny lagstiftning gällande ställnings- tagande för beslutsoförmögna beslutas.

Regeringen finner inte att definitionen av lagligen utsedd ställföre- trädare i EU-förordningen är tillräcklig utan att det i svensk rätt måste pekas ut vem som är ställföreträdare i denna situation. Syftet med nu aktuellt lagstiftningsarbete är att anpassa svensk lag till den nya EU- förordningen. I dagens lagstiftning anges det i 7 kap. 3 § läkemedels- lagen att samtycket för en person som saknar beslutsförmåga ska lämnas av god man eller förvaltare. Innehållet i denna bestämmelse får därmed överföras när samtyckesfrågan nu kommer att regleras i EU-förord- ningen. I likhet med vad som angavs i förarbetena till bestämmelsen får denna reglering anses vara provisorisk i väntan på en mer ändamålsenlig reglering. Genom att en försöksperson ska företrädas genom god man eller förvaltaren säkerställs att personen har bedömts som besluts- oförmögen av läkare (jfr 5 kap. 2 § och 8 kap. 2 § Socialstyrelsens före- skrifter [SOSFS 2005:29] om utfärdande av intyg inom hälso- och sjuk- vården m.m.).

Riksförbundet FUB anför även att en god man eller en förvaltare inte har, i egenskap av sitt uppdrag att sörja för person, en generell befogen- het att lämna informerat samtycke på en icke beslutskompetent försöks- persons vägnar i samband med forskning till nytta för en population huvudmannen representerar och så måste det förbli. Denna fråga tas upp i avsnitt 6.5.4.

Samtyckesbestämmelser enligt läkemedelslagen och etikprövningslagen

Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm anför att bestämmelser om informerat samtycke beträffande personer som inte kan ge sitt samtycke till läkemedelsprövningen finns i såväl förslaget till nya bestämmelser i läkemedelslagen som i nuvarande 20–22 §§ etikprövningslagen och nämnden finner att det är otydligt vad som ska gälla. Enligt nämnden har bestämmelserna olika lydelser och innehåll bl.a. vad gäller beslutsoför- mögna personer. Nämnden anför att det enligt läkemedelslagen krävs att

samtycke ges av god man, förvaltare eller närmaste anhöriga, medan

98

etikprövningslagen utgår från att något samtycke rättsligen inte kan inhämtas av dessa personer (prop. 2002/03:50 s. 138 f). Däremot ska samråd ske. Nämnden anser att det är önskvärt med en tydligare regle- ring och nämnden föreslår att etikprövningslagens regler ska gälla i av- vaktan på att ställningstaganden lagts fram i anledning av förslagen i betänkandet om Stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och forskning (SOU 2015:80).

Som den regionala etikprövningsnämnden anger så utgår etikpröv- ningslagens bestämmelser från att något samtycke rättsligen inte kan inhämtas av anhöriga, god man eller förvaltare men att samråd kan ske med dessa personer. Därutöver uppställs det flera villkor i etikprövnings- lagen som ska vara uppfyllda för att forskning ska kunna utföras på beslutsoförmögna personer.

Av EU-förordningen framgår att informerat samtycke ska lämnas av den lagligen utsedda ställföreträdaren (jfr artikel 31.1). Något utrymme att endast samråda med en lagligen utsedd ställföreträdare är således inte möjligt enligt förordningens bestämmelser. I förarbetena till 7 kap. 2 och 3 §§ läkemedelslagen anfördes det att eftersom det måste anses angeläget att i vissa fall även kunna låta icke beslutskompetenta vuxna patienter delta i kliniska läkemedelsprövningar, bör det i läkemedelslagen införas en bestämmelse om från vem samtycke till sådana prövningar ska inhämtas (2003/04:32 s. 43). Som anges ovan så fick dessa bestämmelser i läkemedelslagen vara av provisorisk karaktär i avvaktan på bestäm- melser om ställföreträdarskap för personer som saknar beslutskompetens. Såsom läkemedelslagen nu är utformad bör denna ställföreträdare vara en god man eller förvaltare.

Regeringen konstaterar vidare att det av 13 § etikprövningslagen fram- går att i de fall det i en annan författning finns särskilda föreskrifter om information och samtycke vid forskning ska de föreskrifterna gälla i stället för bestämmelserna i etikprövningslagen. De särskilda bestämmel- serna om information och samtycke i EU-förordningen och läkemedels- lagen har således företräde framför etikprövningslagens bestämmelser. Vidare föreslås det att etisk granskning av kliniska läkemedelsprövningar ska regleras i en ny lag, som i dessa frågor ska gälla i stället för etikpröv- ningslagen. Förslaget lämnas i propositionen (prop. 2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

Datainspektionens synpunkt på informerat samtycke till behandling av personuppgifter

Datainspektionen har funnit betydande oklarheter avseende vilka konse- kvenser förslagen i promemorian kommer att få på dataskyddet för den behandling av personuppgifter som blir aktuell vid kliniska läkemedels- prövningar mot bakgrund av de olika kraven på information och sam- tycke som ska tillämpas vid tillståndsgivningen. Datainspektionen anför att det i promemorian anges att i avvaktan på att betänkandet Stöd och hjälp till vuxna vid ställningstagande till vård, omsorg och forskning (SOU 2015:80) behandlas får en god man eller förvaltare anses vara en sådan lagligen utsedd ställföreträdare som anges i EU-förordningen. Datainspektionen anför att myndigheten i ett remissyttrande har avstyrkt

Prop. 2017/18:196

99

Prop. 2017/18:196 förslagen i nämnda betänkande. Inspektionen fann i sin granskning betydande oklarheter avseende de föreslagna bestämmelsernas betydelse och räckvidd och att det fanns skäl att ifrågasätta om de samtycken som ställföreträdare i vissa fall skulle kunna lämna till behandling av person- uppgifter var giltiga. Datainspektionen anför vidare att det samtycke som ska tillämpas vid tillstånd till kliniska läkemedelsprövningar enligt EU- förordningen skiljer sig från det samtycke som ska användas vid behand- ling av personuppgifter, bl.a. avseende behörigheten för en god man eller förvaltare att ta emot information och samtycka. Vidare anför Data- inspektionen att myndigheten har i remissyttrandet över förslagen i promemorian om etisk granskning av klinisk läkemedelsprövning (Ds 2016:12) redogjort för vilka juridiska komplikationer denna skillnad kan komma att få vid tillämpningen av dataskyddsreglerna vid tillstånds- givningen. Mot denna bakgrund avstyrker Datainspektionen förslagen i denna del.

I det remissvar som Datainspektionen avgav gällande promemorian om etisk granskning av klinisk läkemedelsprövning (Ds 2016:12) har myndigheten påpekat att de regionala etikprövningsnämnderna har att granska de kliniska läkemedelsprövningarna och kraven på information och samtycke dels utifrån reglerna i EU-förordningen, dels utifrån data- skyddsreglerna i personuppgiftslagen (1998:204). Datainspektionen har i det remissyttrandet anfört att med stöd av 13 § etikprövningslagen så ska EU-förordningens bestämmelser om information och samtycke om del- tagande i klinisk läkemedelsprövning gälla i stället för bestämmelserna i etikprövningslagen. Datainspektionen pekar på att EU-förordningen inte innehåller särskilda bestämmelser när det gäller samtycke till behandling av personuppgifter och att det i artikel 7 står att varje berörd medlemsstat ska bedöma ansökan med avseende på bl.a. överensstämmelse med data- skyddsdirektivet.

Informerat samtycke till att delta i en läkemedelsprövning och behandling av personuppgifter

EU-förordningen innehåller de krav på informerat samtycke som krävs för att en person ska få delta i en studie som syftar till att undersöka om ett läkemedel är säkert eller effektivt. EU-förordningens bestämmelser om information och samtycke vid klinisk läkemedelsprövning kommer att gälla före de bestämmelser om information och samtycke som finns i etikprövningslagen.

Som Datainspektionen noterat ska varje berörd medlemsstat när det gäller personuppgifter bedöma ansökan med avseende på bl.a. överens- stämmelse med dataskyddsdirektivet. Detta framgår av artikel 7.1 d i EU-förordningen.

Som anges i avsnitt 6.5.1 så kan personuppgiftsbehandlingen vid kliniska läkemedelsprövningar enligt nu gällande lagstiftning falla under personuppgiftslagen eller patientdatalagen (2008:355) beroende på de olika lagarnas tillämpningsområde. Enligt dessa lagar är det den person- uppgiftsansvarige eller personuppgiftsombudet som ansvarar för att personuppgiftsbehandlingen sker enligt lag. Detta förhållande ändras inte genom den nya EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

100

Samtycke till att delta i en klinisk läkemedelsprövning regleras i EU- förordningen, medan regler om under vilka omständigheter försöks- personers personuppgifter får behandlas regleras i den lagstiftning om dataskydd som gäller för den aktuella prövningen. Om de uppgifter om personuppgiftsbehandling som ska lämnas in i en ansökan om klinisk läkemedelsprövning inte uppfyller kraven kan ansökan avslås med stöd av artikel 28.1 d. Därutöver är det den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsombudet som ansvarar för att personuppgiftsbehandlingen sker enligt gällande rätt.

Det kan dock noteras att det i betänkandet Stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och forskning (SOU 2015:80) angavs att när det gäller personer som på grund av sjukdom, psykisk stör- ning eller försvagat hälsotillstånd är ur stånd att vårda sig själva är möjligheten till att ge samtycke för personuppgiftsbehandling begränsad. I betänkandet angavs vidare att personer med nedsatt förmåga att själva ta ställning till vård eller behandling inom hälso- och sjukvården eller tandvården sällan få hjälp av en god man eller förvaltare i besluts- fattandet. Enligt betänkandet tillåter reglerna om de gode männens och förvaltarnas befogenheter normalt inte ställningstaganden av det slaget. Detsamma kan även gälla frågor om att delta i forskning. I nämnda betänkande föreslogs en ny lag om stöd och hjälp till vuxna vid ställ- ningstaganden till hälso- och sjukvård och omsorg. Förslagen i det betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet. Intill dess får rättstillämparen i varje enskilt fall bedöma frågan om en god man eller en förvaltare kan ge samtycke gällande deltagande i en klinisk läkemedels- prövning och behandling av personuppgifter inom ramen för en sådan prövning.

Som anges i avsnitt 6.5.1 så pågår ett lagstiftningsarbete till följd av den nya förordningen (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän data- skyddsförordning), här benämnd dataskyddsförordningen, som ska börja tillämpas den 25 maj 2018. Dataskyddsförordningen kommer att ersätta nu gällande dataskyddsdirektivet och vara direkt tillämplig i Sverige. De lagar som i dag reglerar personuppgiftsbehandling kommer att ändras och kompletteras i anledning av den nya dataskyddsförordningen. För- slag till ändringar gällande patientdatalagen presenteras i propositionen (prop. 2017/18:171) Dataskydd inom Socialdepartementets verksamhets- område – en anpassning till EU:s dataskyddsförordning. Vidare har en ny lagstiftning om personuppgiftsbehandling för forskningsändamål presenterats av forskningsdatautredningen (SOU 2017:50). Förslaget i det betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet. Eventuella ändringar i ovan nämnda lagstiftningar i anledning av anpassningar till svensk rätt till dataskyddsförordningen kommer således att behandlas separat.

Anpassningar av svensk rätt

Bestämmelserna i 7 kap. 2 § andra stycket och 3 § tredje stycket läke- medelslagen om att lämna information till och hämta in samtycke från god man eller förvaltare bör tas bort, eftersom detta kommer att regleras i

Prop. 2017/18:196

101

Prop. 2017/18:196 EU-förordningen. Dock bör det finnas en bestämmelse i kapitlet som anger att om en försöksperson inte är beslutskompetent på grund av sjuk- dom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande, så är den lagligen utsedda ställföreträdaren en god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken med behörighet att sörja för den enskildes person. Därmed regleras under vilka förutsätt- ningar en person kan anses sakna beslutskompetens samt vilka lagligen utsedda ställföreträdare som avses.

Av nuvarande 7 kap. 3 § läkemedelslagen framgår det att även när- maste anhöriga till den beslutsoförmögne ska lämna samtycke till att den beslutsoförmögne personen ska delta i en prövning. Detta samtycke ska uttrycka patientens förmodade vilja. En liknande reglering finns inte i EU-förordningen. Riksförbundet FUB anser att nuvarande bestämmelser om samråd med närstående och anhöriga bör läggas till lagstiftningen. I detta avseende kan följande anges. I direktiv 2001/20/EG om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämp- ning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel finns det inget krav på att närstående eller anhöriga ska lämna samtycke till att en beslutsoförmögen person ska få delta i en klinisk läkemedelsprövning. Att samtycke ska inhämtas även från dessa patienters närmaste anhöriga lades till läkemedelslagen vid genomförandet i svensk rätt av nämnda direktiv. I förarbetena angavs det att genom tillägget överensstämde läke- medelslagens bestämmelser med bestämmelserna i etikprövningslagen och innebar även ett ytterligare skydd för de icke beslutskompetenta patienterna. Vidare anfördes det i förarbetena att tillägget i svensk lag inte kunde anses strida mot direktivet om kliniska prövningar eftersom det direktivet innehåller minimiregler till skydd för patienterna (prop. 2003/04:32 s. 44).

Nu aktuella EU-förordningen innehåller inte minimiregler utan förord- ningen innehåller de bestämmelser som ska gälla vid samtycke. Med beaktande av principen om unionsrättens företräde och spärrverkan kan inte ytterligare krav på samtycke eller samråd krävas i svensk lagstiftning än de som uppställs i EU-förordningen. Den svenska regleringen om att även anhöriga ska lämna samtycke bör därför upphävas.

I nuvarande 7 kap. 3 § läkemedelslagen anges vidare att även om sam- tycke inhämtats av ställföreträdare och anhöriga får prövningen inte ut- föras om patienten i någon form ger uttryck för att inte vilja delta. I EU- förordningen anges i artikel 31.1 c att prövaren ska respektera uttryckliga önskemål från en beslutsoförmögen försöksperson om att vägra delta eller avsluta sitt deltagande i prövningen. Detta under förutsättning att försöksperson har förmåga att inta en ståndpunkt och bedöma den information om den kliniska prövningen som ska ges enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. Till följd av att EU-förordningen reglerar frågan bör ovan nämnda reglering i nuvarande 7 kap. 3 § läkemedelslagen upp- hävas. Sammantaget föreslås att nuvarande 7 kap. 3 § läkemedelslagen ska upphävas.

Alternativa regleringar

Flera remissinstanser, bl.a. SKL, Stockholms läns landsting, Gävleborgs

läns landsting och Nationella biobanksrådet föreslår att under tiden som

102

betänkandet ”Stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, Prop. 2017/18:196 omsorg och forskning” (SOU 2015:80) behandlas bör en interimistisk

lösning införas i de fall god man eller förvaltare saknas. Den inter- imistiska lösning som föreslås innebär att kommunernas överförmyndar- nämnder inträder som ställföreträdare för beslutsoförmögna med mandat att lämna ett informerat samtycke för den enskildes räkning, i avvaktan på att god man eller förvaltare kan utses. Remissinstanser anför vidare att utredningens förslag om att prövaren ska anmäla behovet av att god man eller förvaltare utses, tillgodoser inte tillräckligt snabbt den enskildes behov av hjälp med att tillvarata sina rättigheter och möjligheter att delta i kliniska läkemedelsprövningar.

Regeringen bedömer att det i nu aktuellt lagstiftningsärende inte finns beredningsunderlag för att införa en sådan interimistisk åtgärd. Frågan bör i stället tas i samband med att man gör en grundlig översyn över frågan om vem som gör ställningstaganden i frågor om samtycke till vård och forskning för en beslutsoförmögen persons räkning.

Undertecknande av det informerade samtycket

Av artikel 29.7 framgår att EU-förordningen inte påverkar tillämpningen av nationell rätt som innebär att både försökspersonen som inte är beslutskompetent och hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare undertecknar det informerade samtycket. I svenska rätt finns ingen bestämmelse med detta innehåll. Någon anpassning av svensk rätt till denna bestämmelse föreslås därför inte.

6.5.4

Ytterligare bestämmelser gällande personer som

 

 

är beslutsoförmögna

 

 

 

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 7 § läkemedelslagen om

 

vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en beslutsoförmögen per-

 

son ska få delta i en klinisk läkemedelsprövning ska upphävas.

 

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något förbud mot att

 

genomföra kliniska läkemedelsprövningar med försökspersoner som

 

är beslutsoförmögna i de fall dessa prövningar kan antas medföra viss

 

nytta för den population som den berörda försökspersonen represen-

 

terar.

 

 

 

 

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med rege-

 

ringens.

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte yttrat sig sär-

 

skilt. Uppsala universitet anser att det är mycket positivt att det inte

 

införs förbud mot att genomföra sådana kliniska läkemedelsprövningar

 

på försökspersoner som är beslutsoförmögna som kan antas medföra viss

 

nytta för den population som den berörda försökspersonen representerar.

 

Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och ASCRO delar bedömningen att

 

det inte bör införas något förbud mot att genomföra kliniska läkemedels-

 

prövningar på beslutsoförmögna. Förvaltningsrätten i Uppsala anger att

 

möjliggörandet av kliniska prövningar på beslutsoförmögna redan då det

 

finns vetenskapliga skäl att anta att deltagande i den kliniska studien

 

medför viss nytta för den population som den berörda försökspersonen

103

Prop. 2017/18:196 representerar, är en utökning i förhållande till nuvarande reglering samt en fråga som EU-förordningen lämnar öppen för medlemsländerna att

 

själva besluta om. Utan att ta ställning i sak vill förvaltningsrätten fram-

 

hålla att en sådan utökning inrymmer ett flertal överväganden av olika

 

natur som inte framgår av promemorian.

 

Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning

 

(Riksförbundet FUB) motsätter sig bedömningen om att det inte bör in-

 

föras förbud mot att genomföra nämnda kliniska läkemedelsprövningar

 

på försökspersoner som är beslutsoförmögna. Förbundet anser att frågan

 

bör utredas särskilt. Riksförbundet anför vidare att en god man eller en

 

förvaltare inte har, i egenskap av sitt uppdrag att sörja för person, en

 

generell befogenhet att lämna informerat samtycke på en icke besluts-

 

kompetent försökspersons vägnar i samband med forskning till nytta för

 

en population huvudmannen representerar och så måste det förbli. Riks-

 

förbundet FUB ifrågasätter även vad som menas med population men

 

utgår ifrån att det är demens som det framförallt är talan om och för-

 

bundet understryker därför vikten av att texten förtydligas med en kom-

 

plettering med att med population avses sjukdomar och inte funktions-

 

nedsättningar.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Förutom de all-

 

männa förutsättningarna i artikel 28 för att utföra kliniska läkemedels-

 

prövningar, uppställer EU-förordningen ytterligare villkor som måste

 

vara uppfyllda för att kliniska läkemedelsprövningar ska få utföras på

 

icke beslutskompetenta vuxna.

 

I artikel 31.1 i EU-förordningen anges de villkor, utöver de som anges

 

i artikel 28, som ska vara uppfyllda innan en prövning kan utföras på en

 

person som inte är beslutskompetent och som inte har gett, eller som inte

 

har vägrat att ge informerat samtycke före beslutsinkompetensens

 

inträde. Förutom att den lagligen utsedda ställföreträdaren ska ha gett sitt

 

informerade samtycke ska försökspersoner som inte är beslutskompe-

 

tenta ha fått den information om den kliniska prövningen på ett sätt som

 

är anpassat till deras förmåga att förstå den. Prövaren ska respektera

 

uttryckliga önskemål från en försöksperson som inte är beslutskompetent

 

men som har förmåga att inta en ståndpunkt och bedöma informationen

 

om den kliniska prövningen om att vägra att delta eller när som helst

 

avsluta sitt deltagande i den kliniska prövningen. I detta sammanhang

 

kan det nämnas att enligt artikel 31.3 ska försökspersonen i möjligaste

 

mån delta i förfarandet för inhämtande av informerat samtycke.

 

Vidare anges det i artikel 31.1 att inga incitament eller ekonomiska för-

 

måner får ges till försökspersoner eller deras lagligen utsedda ställföre-

 

trädare, med undantag för ersättning för utgifter och inkomstförluster

 

med direkt koppling till deltagandet i den kliniska prövningen.

 

Enligt artikel 31.1 e och f ska den kliniska prövningen vara avgörande

 

för försökspersoner som inte är beslutskompetenta och data av mot-

 

svarande giltighet ska inte kunna erhållas i kliniska läkemedelspröv-

 

ningar på personer som har förmåga att ge sitt informerade samtycke

 

eller genom andra forskningsmetoder. Den kliniska prövningen ska även

 

ha ett direkt samband med ett medicinskt tillstånd som försökspersonen

 

lider av.

 

Därutöver ska det enligt artikel 31.1 g finnas vetenskapliga skäl att

104

anta att deltagande i den kliniska prövningen antingen medför (i) en

direkt nytta som uppväger riskerna och bördorna för en försöksperson som inte är beslutskompetent, eller (ii) att den kliniska prövningen medför viss nytta för den population som den berörda försökspersonen som inte är beslutskompetent representerar när den kliniska prövningen har ett direkt samband med det livshotande eller försvagande medicinska tillstånd som försökspersonen lider av och prövningen innebär enbart minimala risker och bördor för den berörda försökspersonen som inte är beslutskompetent jämfört med standardbehandlingen av det tillstånd som han eller hon lider av.

Bestämmelser i svensk rätt om de villkor som ska vara uppfyllda för att en klinisk prövning ska få utföras på en person vars mening inte kan in- hämtas på grund av sjukdom, psykisk störning eller något annat liknande förhållande finns i 7 kap. 7 § läkemedelslagen (2015:315). Enligt den bestämmelsen får en sådan prövning endast ske om följande fyra villkor är uppfyllda. Forskningen ska vara avgörande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läkemedelsprövningar med personer som har för- måga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forsk- ningsmetoder. Forskningen ska även hänföra sig direkt till ett livshotande eller försvagande kliniskt tillstånd som den berörda personen lider av och det ska finnas anledning att anta att medicineringen med det läkemedel som ska prövas medför nytta som uppväger riskerna för patienten eller inte innebär några risker alls. Därutöver får inga incitament eller eko- nomiska förmåner ges, undantaget kostnadsersättningar.

Vad som regleras i 7 kap. 7 § kommer att följa av bestämmelserna i EU-förordningen. Till följd av att EU-förordningens bestämmelser är direkt tillämpliga i Sverige och med beaktande av att vad som anges i en EU-förordning inte ska upprepas i nationell rätt ska 7 kap. 7 § upphävas.

Klinisk prövning på beslutsoförmögna som kan antas ge viss nytta för en population

Enligt artikel 31.2 har medlemsstaterna möjlighet att förbjuda kliniska läkemedelsprövningar på försökspersoner som inte är beslutskompetenta när det inte finns vetenskapliga skäl att anta att deltagande i den kliniska prövning kommer att medföra en direkt nytta som uppväger riskerna och bördorna för försökspersonen.

Enligt svensk rätt ska en klinisk läkemedelsprövning på en besluts- oförmögen person medföra nytta som uppväger riskerna för patienten eller inte innebär några risker alls (jfr 7 kap. 7 § 3 läkemedelslagen). Denna bestämmelse infördes i samband med genomförandet av direktiv 2001/20/EG om kliniska prövningar av humanläkemedel.

Innan genomförandet av direktiv 2001/20/EG om kliniska prövningar av humanläkemedel, fanns det inte några särskilda regler i läkemedels- lagen när det gäller kliniska läkemedelsprövningar på icke besluts- kompetenta vuxna, förutom ett förbud för prövningar som inte har sam- band med sjukdomsbehandling på den som enligt föräldrabalken har god man eller förvaltare eller på den som får vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) eller lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129). I regeringens proposition Ny läkemedelslag m.m. (prop. 1991/92:107 s. 97) förklarades att när det gäller prövningar som har samband med sjukdomsbehandling är huvudregeln att samtycke ska inhämtas, men att

Prop. 2017/18:196

105

Prop. 2017/18:196 det i undantagsfall kan få förekomma att en patient som inte själv genom sitt samtycke förklarat sig villig att delta ändå ingår i en prövning. Ut- gångspunkten för lagstiftningen var att ge deltagarna ett rimligt skydd för de risker som är förknippade med prövningar, men i propositionen fast- slås att situationen inte är helt jämförbar när det gäller friska försöks- personer jämfört med patienter. Patienten kan ha ett eget intresse av att använda det läkemedel som ska utprövas särskilt när det är fråga om att annan terapi har prövats men inte visat sig ge någon bot eller lindring. Vidare sägs i propositionen att man även bör väga in de mycket speciella fall när de kliniska läkemedelsprövningarna avser att undersöka egen- skaper hos ett läkemedel som bara används på personer som är medvets- lösa t.ex. s.k. uppvakningsmedel. Om ett krav på absolut samtycke skulle upprätthållas, blev det enligt propositionen omöjligt att pröva sådana

 

läkemedel.

 

Den forskningsetiska granskningen

 

Forskningsetisk granskning har varit mer eller mindre formaliserad i

 

Sverige sedan 1960-talet.1970-talet började olika anslagsgivare ställa

 

krav på att alla ansökningar om anslag måste vara etikgranskade. För-

 

ändringar i de forskningsetiska kommittéernas organisation och verksam-

 

het genomfördes 2003 i och med införandet av lagen (2003:460) om etik-

 

prövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Enligt

 

etikprövningslagen får viss forskning utföras även om forskningsper-

 

sonen på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd

 

eller något annat liknande förhållande inte kan lämna samtycke (20 §

 

etikprövningslagen). Detta motiveras i propositionen Etikprövning av

 

forskning (prop. 2002/03:50 s. 142 f.) av att det kan finnas ett starkt

 

intresse av forskning i vissa fall. Eftersom dessa personer redan befinner

 

sig i en svår situation, måste särskilda hänsyn tas när det gäller frågan om

 

deras deltagande i forskning. I de fall särskilda bestämmelser om inform-

 

ation och samtycke inte ges i annan lagstiftning får forskning utföras på

 

dessa personer bara om vissa särskilda i lagen angivna villkor är upp-

 

fyllda. Forskningen får utföras bara om den kan förväntas ge en kunskap

 

som inte är möjlig att få genom forskning med samtycke. Dessutom

 

krävs att forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för forsknings-

 

personen. I undantagsfall får forskning utföras även om kravet på direkt

 

nytta för forskningspersonen inte kan uppfyllas. Det gäller dock bara om

 

forskningen genomförs med syftet att bidra till ett resultat som kan vara

 

till nytta för forskningspersonen eller någon annan som lider av samma

 

eller liknande sjukdom eller störning. Forskningen får dessutom bara

 

innebära en obetydlig risk för skada och ett obetydligt obehag för forsk-

 

ningspersonen (21 § etikprövningslagen). Vidare krävs att samråd har

 

skett med forskningspersonens närmaste anhöriga samt med god man

 

eller förvaltare enligt 11 kap. föräldrabalken, om frågan ingår i dennes

 

uppdrag. Forskningen får inte utföras om forskningspersonen i någon

 

form ger uttryck för att inte vilja delta eller om någon av dem som sam-

 

råd har skett med motsätter sig utförandet (22 § etikprövningslagen).

 

Etikprövningslagen baseras på Europarådets konvention om mänskliga

 

rättigheter och biomedicin (biomedicinkonventionen). Konventionen

106

anger att särskilda skyddsbestämmelser ska gälla för vuxna som inte kan

lämna samtycke till forskning. I artikel 6.3 i biomedicinkonventionen stadgas att i de fall då en vuxen enligt lag saknar förmåga till samtycke till ingreppet på grund av psykiskt handikapp, sjukdom eller liknande or- sak får ingreppet endast företas med bemyndigande av hans eller hennes ställföreträdare eller av en myndighet eller en person eller en instans som lagen föreskriver. Vidare ställs det i konventionen upp särskilda regler till skydd för personer som saknar förmåga att samtycka till forskning. I artikel 17 finns regler för när forskning på en person som saknar förmåga att samtycka enligt artikel 5 får bedrivas. Enligt artikel 17.2 får sådan forskning undantagsvis tillåtas även när forskningen inte kommer att kunna vara till direkt nytta för den berörda personens hälsa, förutsatt att forskningen syftar till att, genom en väsentlig förbättring av den veten- skapliga förståelsen av den enskildes tillstånd, sjukdom eller störning bidra till att sådana slutliga resultat kan uppnås som kan vara till fördel för den berörda personen eller för andra personer som tillhör samma åld- ersgrupp eller som lider av samma sjukdom eller störning eller som lider av samma besvär, och forskningen innebär endast en minimal risk och en minimal olägenhet för den berörda personen.

Behov av forskning på personer som inte har beslutskompetens

I ingressen till direktiv 2001/20/EG om kliniska prövningar av human- läkemedel anges att personer som är oförmögna att med rättsligt bind- ande verkan ge sitt samtycke till medverkan i klinisk prövning bör ges särskilt skydd. Dessa personer får inte medverka i kliniska läkemedels- prövningar om samma resultat kan uppnås genom kliniska läkemedels- prövningar med personer som är förmögna att ge sitt samtycke. I ingressen anges det att i normala fall bör dessa personer endast medverka i kliniska läkemedelsprövningar om det finns grund att anta att medicine- ringen medför en direkt nytta för patienten som uppväger riskerna. I ingressen framhålls det att det finns ett behov av kliniska läkemedels- prövningar som gäller barn för att förbättra den behandling som finns tillgänglig för dem. Det anförs att barn utgör en sårbar befolkningsgrupp som skiljer sig utvecklingsmässigt, fysiologiskt och psykologiskt från vuxna, vilket gör att ålders- och utvecklingsrelaterad forskning är till stor nytta för dem. Läkemedel, inklusive vaccin, för barn måste prövas vetenskapligt innan de kommer till allmän användning. Detta kan endast uppnås genom att man ser till att läkemedel som sannolikt kommer att få ett betydande kliniskt värde för barn undersöks fullständigt. I ingressen till direktivet anges det att de kliniska läkemedelsprövningar som behövs i detta syfte bör äga rum under förutsättningar som ger bästa möjliga skydd för försökspersonerna. Av denna anledning finns i läkemedels- lagen inget krav på att den kliniska prövningen ska leda till direkt nytta för patienten utan kliniska läkemedelsprövningar på underåriga får ut- föras om forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för denna patientgrupp.

Med utgångspunkt i det man i dag känner till om äldre och dementa personers förmåga att omsätta läkemedel i kroppen (t.ex. hur snabbt sub- stanser bryts ner) så bör denna grupp mycket väl i detta avseende kunna jämföras med underåriga. Åldrandet leder till förändringar i såväl läke- medelsomsättningen som effekterna av läkemedel på kroppen. Dessa för-

Prop. 2017/18:196

107

Prop. 2017/18:196 ändringar medför att många läkemedel har en annorlunda och ofta kraftigare verkan hos äldre jämfört med yngre personer. Dessutom är många läkemedel inte utprovade på äldre personer i kliniska läkemedels- prövningar när man tar fram nya läkemedel, vilket medför att den rekom- menderade doseringen baseras på yngre människor och därför kan vara olämplig för den äldre människan. T.ex. har vissa antipsykotiska läke- medel, s.k. neuroleptika, visats öka risken för stroke hos äldre med demens. Äldre dementa personer är en grupp som kommer att öka de kommande decennierna och det kommer därför att behövas många fler studier på läkemedelsbehandling av äldre och en ökad kunskap om hur

 

demenssjuka reagerar på läkemedel.

 

EU-förordningen och etikprövningslagen

 

Sammanfattningsvis är det i dag inte tillåtet i Sverige att genomföra

 

kliniska läkemedelsprövningar på den vars mening inte kan inhämtas på

 

grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något

 

annat liknande förhållande som avser forskning om det inte finns anled-

 

ning att anta att medicineringen med det läkemedel som ska prövas

 

medför nytta som uppväger riskerna för patienten eller inte innebär några

 

risker alls. Enligt den nya EU-förordningen tillåts även kliniska läke-

 

medelsprövningar på denna grupp av försökspersoner om det finns

 

vetenskapliga skäl att anta att deltagandet i den kliniska prövningen

 

medför viss nytta för den population som den berörda försökspersonen

 

som inte är beslutskompetent representerar. Samtidigt ger EU-förord-

 

ningen medlemsländerna en möjlighet att införa ett förbud mot kliniska

 

läkemedelsprövningar på försökspersoner som inte är beslutskompetenta

 

när det inte finns några vetenskapliga skäl att anta att deltagande i den

 

kliniska prövningen kommer att medföra en direkt nytta för försöks-

 

personen. EU-förordningen kan i denna del således anpassas till svensk

 

rätt genom att det införs en bestämmelse i läkemedelslagen som för-

 

bjuder sådan klinisk läkemedelsprövning som avses i artikel 31.1 g ii i

 

EU-förordningen. Detta skulle i så fall innebära att nuvarande reglering

 

behålls.

 

Den nuvarande regleringen har i olika sammanhang kritiserats för att

 

inte möjliggöra angelägen forskning och utveckling av nya läkemedel för

 

en stor grupp patienter, särskilt när det gäller den växande gruppen äldre

 

dementa personer. Den nya EU-förordningen uppställer höga krav för att

 

en klinisk prövning på försökspersoner som inte är beslutskompetenta

 

ska få genomföras. De villkor som uppställs är liknande de som uppställs

 

i etikprövningslagen. Forskningen får utföras bara om forskningen kan

 

förväntas ge en kunskap som inte är möjlig att få genom forskning med

 

samtycke. Dessutom krävs att forskningen kan förväntas leda till direkt

 

nytta för forskningspersonen. I undantagsfall får forskning utföras även

 

om kravet på direkt nytta för forskningspersonen inte kan uppfyllas.

 

Enligt etikprövningslagen gäller detta endast om forskningen genomförs

 

med syftet att bidra till ett resultat som kan vara till nytta för forsknings-

 

personen eller någon annan som lider av samma eller liknande sjukdom

 

eller störning. Forskningen får dessutom bara innebära en obetydlig risk

 

för skada och ett obetydligt obehag för forskningspersonen (21 §

108

etikprövningslagen). I EU-förordningen anges att sådan forskning endast

får göras om prövningen har ett direkt samband med det livshotande eller försvagande medicinska tillstånd som försökspersonen lider av och pröv- ningen innebär enbart minimala risker och bördor för den berörda försökspersonen som inte är beslutskompetent representerar jämfört med standardbehandlingen av det tillstånd som han eller hon lider av.

Utöver dessa bestämmelser uppställer etikprövningslagen ett antal krav för att forskning, och därmed även kliniska läkemedelsprövningar, ska kunna godkännas, bl.a. får forskningen godkännas bara om den kan utföras med respekt för människovärdet och om de risker som den kan medföra för forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet uppvägs av dess vetenskapliga värde (7 och 9 §§ etikprövningslagen). Forskningen får inte utföras om det förväntade resultatet kan uppnås på ett annat sätt som innebär mindre risker för forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet (10 § etikprövningslagen). Vid etik- prövningen ska människors välfärd ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov (8 § etikprövningslagen). Samtliga bestämmelser ska beaktas vid den etiska granskningen av en ansökan om klinisk läke- medelsprövning. Detta kommer att framgå av den nya lag som föreslås i propositionen (prop. 2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

Utvärderingar gjorda av Statens beredning för medicinsk utvärdering visar att när det gäller att jämföra vilken behandling som ger bäst effekt är randomiserade, kontrollerade studier oöverträffade och ger i allmänhet de säkraste beskeden om nyttan av olika behandlingsmetoder. Randomi- serade studier kännetecknas av att patienterna fördelas slumpmässigt till att antingen få en experimentell behandling eller en kontrollbehandling. Det är därför viktigt att det i undantagsfall finns möjlighet att genomföra randomiserade kliniska läkemedelsprövningar även på försökspersoner med nedsatt beslutsförmåga. Därför bör kliniska läkemedelsprövningar på försökspersoner som inte är beslutskompetenta under vissa förutsätt- ningar kunna tillåtas om det finns vetenskapliga skäl att anta att del- tagandet i den kliniska prövningen medför viss nytta för den population som den berörda försökspersonen som inte är beslutskompetent represen- terar.

Riksförbundet FUB ifrågasätter vad som menas med population men utgår ifrån att det är demens som det framför allt handlar om. Riksför- bundet understryker därför vikten av att texten förtydligas med en kom- plettering om att det med population avses sjukdomar och inte funktions- nedsättningar. Regeringen gör bedömningen att som undantaget i artikel 31.2 är utformat kan det vara möjligt att införa särbestämmelser om vilka prövningar som kan tillåtas. Det finns emellertid inget berednings- underlag för en sådan särreglering i dagsläget. Berörda myndigheter och domstolar får bedöma om den kliniska läkemedelsprövningen kommer att ha ett direkt samband med livshotande eller försvagande medicinska tillstånd som försökspersonen lider av samt om övriga villkor för den kliniska prövningen är uppfyllda.

Det kan här, som ovan påpekats, anmärkas att redan idag gäller enligt 21 § etikprövningslagen att forskning får utföras i undantagsfall även om kravet på direkt nytta för forskningspersonen inte kan uppfyllas. Det gäller om forskningen genomförs med syftet att bidra till ett resultat som kan vara till nytta för forskningspersonen eller någon annan som lider av

Prop. 2017/18:196

109

Prop. 2017/18:196 samma eller liknande sjukdom eller störning. I dessa fall får forskningen endast innebära en obetydlig risk för skada eller ett obetydligt obehag för forskningspersonen. Med beaktande av att biomedicinkonventionen och etikprövningslagen har liknande bestämmelser, bedömer regeringen att EU-förordningens krav är tillräckliga för att skydda försökspersonerna. Mot bakgrund av detta, och för att möjliggöra angelägen forskning. bör det inte införas något sådant förbud i läkemedelslagen som artikel 31.2 i EU-förordningen ger möjlighet till.

Förvaltningsrätten i Uppsala anför att möjligheten till den här typen av forskning innebär en utökning i förhållande till nuvarande reglering samt att det är en fråga som EU-förordningen lämnar öppen för medlems- länderna att själva besluta om. Utan att ta ställning i sak framhåller förvaltningsrätten att en sådan utökning inrymmer ett flertal överväg- anden av olika natur som inte framgår av promemorian. Regeringen anser emellertid att situationen kommer att likna den som finns gällande övrig forskning och den situation som fanns innan direktiv 2001/20/EG genomfördes i svensk rätt. Ytterligare beredningsunderlag bedöms inte behövas, men regeringen kommer att noga att följa utvecklingen på

 

området.

 

Ställföreträdarskapet

 

Riksförbundet FUB motsätter sig bedömningen om att det inte bör

 

införas förbud mot att genomföra sådana kliniska läkemedelsprövningar

 

på försökspersoner som är beslutsoförmögna som kan antas medföra viss

 

nytta för den population som den berörda försökspersonen representerar.

 

Riksförbundet anser att förslaget är politiskt kontroversiellt och att frågan

 

bör utredas särskilt för att se till att förslagen blir juridiskt, rättssäkert och

 

demokratiskt korrekt. Riksförbundet anför att en god man eller en för-

 

valtare inte har, i egenskap av sitt uppdrag att sörja för person, en gene-

 

rell befogenhet att lämna informerat samtycke på en icke beslutskom-

 

petent försökspersons vägnar i samband med forskning till nytta för en

 

population som huvudmannen representerar och så måste det förbli.

 

Riksförbundet FUB är mycket oroade över en sådan föreslagen allmän

 

bestämmelse och ser ytterligare ett stort rättsosäkert problem som kan

 

utgöra reella tvångsåtgärder gentemot enskilda personer med utveck-

 

lingsstörning som har ansökt om eller blivit tillförordnade gode män och

 

förvaltare. Förbundet pekar på att ställföreträdare kan sakna kompetens

 

eller förmåga att kommunicera med sin huvudman eller i övrigt förstå

 

den enskildes vilja och behov. Ställföreträdare kan även brista i kom-

 

munikationen med huvudmannen eller på andra sätt inte vara lämplig för

 

sitt uppdrag. Riksförbundet FUB anför att omyndigförklarandet av vuxna

 

personer är avskaffat sedan länge och det finns inga lagar som innefattar

 

eller stödjer informerat samtycke från en ställföreträdare för försöks-

 

personens räkning i samband med forskning. Riksförbundet anser att för-

 

slaget strider mot föräldrabalken samt EU-rättsliga regleringar eftersom

 

det inte ingår i gode mäns eller förvaltares uppdrag att ge informerat

 

samtycke för sin huvudmans räkning till forskning i allmänhetens

 

intresse utan endast i sin huvudmans intresse. Riksförbundet anför vidare

 

att det ändå föreslås i promemorian att dels begränsa ställföreträdarna till

110

gode män och förvaltare tillförordnade i enlighet med föräldrabalken,

dels felaktigt anta att samtycke till klinisk forskning i allmänhetens intresse ingår i uppdraget sörja för person för god man eller förvaltare. Enligt riksförbundet bortser förslagen i promemorian från att ställföre- trädarskap via t.ex. fullmakt är tämligen vanligt bland personer med utvecklingsstörning. Förslagen öppnar upp för att köra över ställföre- trädare utsedda med stöd av annan lagstiftning eller närstående som i stället eventuellt innehar denna kompetens. Men framförallt spelar det ingen roll vilken ställföreträdare huvudmannen har eftersom förslaget är juridiskt inkorrekt och därför, enligt riksförbundets mening, bör läggas ner.

Som nämns ovan så är forskning enligt etikprövningslagen möjligt om syftet är att bidra till ett resultat som är till nytta för försökspersonen eller någon annan som lider av samma eller liknande sjukdom eller störning. Forskningen ska därmed endast innebära en obetydlig risk för skada och ett obetydligt obehag för försökspersonen. Liknande villkor uppställs i EU-förordningen. I EU-förordningen få sådan prövningen endast göras om den har ett direkt samband med det livshotande eller försvagande medicinska tillstånd som försökspersonen lider av och om prövningen enbart innebär minimala risker och bördor för den berörda försöksper- sonen som inte är beslutskompetent representerar jämfört med standard- behandlingen av det tillstånd som han eller hon lider av. Huruvida dessa begräsningar kan anses vara uppfyllda kommer att granskas och bedömas av såväl Etikprövningsmyndigheten som av Läkemedelsverket när dessa myndigheter bedömer ansökningar om tillstånd att genomföra kliniska läkemedelsprövningar. Som nämns ovan kommer etikprövningslagens utgångspunkter för etikprövning att ligga till grund för Etikprövnings- myndighetens bedömning av en ansökan. Dessa utgångspunkter handlar bl.a. om respekt för människovärdet, att den risk som prövningen kan innebära för forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet ska uppvägs av forskningens vetenskapliga värde och att människors välfärd ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov.

Gällande ställföreträdares samtycke så är detta en fråga som är annor- lunda reglerad i etikprövningslagen jämfört med EU-förordningen. I etik- prövningslagen ska samråd ske med forskningspersonens närmaste anhöriga, dennes gode man eller förvaltare, medan det i EU-förordningen anges att samtycke ska lämnas av en lagligen utsedd ställföreträdare. EU- förordningens bestämmelser om att en ställföreträdare ska lämna sam- tycke, och inte endast samrådas med, kan inte ändras på. Emellertid anges det i såväl etikprövningslagen som i EU-förordningen att forsk- ningen inte får utföras om forskningspersonen i någon form ger uttryck för att inte vilja delta (22 § etikprövningslagen). I EU-förordningen anges detta genom artikel 31.2 c där det anges att prövaren ska respektera uttryckliga önskemål från en försöksperson som inte är beslutskompetent men som har förmåga att inta en ståndpunkt och bedöma informationen om den kliniska prövningen, att vägra att delta eller när som helst avsluta sitt deltagande i den kliniska prövningen.

Det kan dock noteras att när det gäller personer som på grund av sjuk- dom, psykisk störning eller försvagat hälsotillstånd är ur stånd att själva ta ställning till vård eller behandling inom hälso- och sjukvården eller tandvården sällan få hjälp av en god man eller förvaltare i besluts- fattandet. Reglerna om de gode männens och förvaltarnas befogenheter

Prop. 2017/18:196

111

Prop. 2017/18:196 tillåter normalt inte ställningstaganden av det slaget. Frågan om det kan anses ingå i en god mans eller förvaltares uppdrag att lämna samtycke till nu aktuella kliniska läkemedelsprövningar får emellertid lämnas till behöriga myndigheter och till domstol att bedöma. Som anges i avsnitt 6.5.3 så behandlas frågan om ställföreträdarskap för beslutsoförmögna inom regeringskansliet i anledning av betänkandet om stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och forskning (SOU 2015:80). Om frågan resulterar i nya bestämmelser kommer eventuella ändringar i nu aktuell lagstiftning att föreslås.

6.5.5Ytterligare bestämmelser om personer som är underåriga

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 6 § läkemedelslagen som innehåller de villkor som ska vara uppfyllda för att en underårig person ska få delta i en klinisk läkemedelsprövning ska upphävas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt över

förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I likhet med reglerna om besluts- oförmögna personer finns det tillkommande bestämmelser om underåriga försökspersoner. I artikel 32 anges de villkor som, utöver de allmänna villkoren i artikel 28, ska vara uppfyllda för att en klinisk läkemedels- prövning ska få utföras på en underårig person. För att en klinisk läke- medelsprövning ska få genomföras på en underårig ska den underåriges lagligen utsedda ställföreträdare ha gett sitt informerade samtycke. Den underårige ska delta i processen för inhämtande av informerat samtycke på ett sätt som är anpassat till hans eller hennes ålder och mentala mog- nad och prövarna, eller medlemmar i prövningsgruppen som är utbildade för eller har erfarenhet av att arbeta med barn, har gett den underårige informationen om prövningen på ett sätt som anpassats till dennas ålder och mentala mognad. Prövaren ska respektera uttryckliga önskemål från en underårig som har förmåga att inta en ståndpunkt och bedöma informationen om prövningen om att vägra att delta eller när som helst avsluta sitt deltagande i den kliniska prövningen. Vidare får inga incita- ment eller ekonomiska förmåner ges till försökspersonen eller hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare, med undantag för ersättning för utgifter och inkomstförluster med direkt koppling till deltagandet i den kliniska prövningen.

Vad gäller den kliniska prövningen ska den syfta till att undersöka behandlingar för ett medicinskt tillstånd som endast förekommer bland underåriga eller den är för underåriga avgörande för validering av data som erhållits i kliniska läkemedelsprövningar på personer som har för- måga att ge sitt informerade samtycke eller genom andra forsknings- metoder. Den kliniska prövningen ska ha ett direkt samband med ett medicinskt tillstånd som den berörda underårige lider av eller vara av sådan art att den endast kan utföras på underåriga. Vidare ska det finnas vetenskapliga skäl att anta att deltagande i den kliniska prövningen med-

112

för en direkt nytta som uppväger riskerna och bördorna för den berörda Prop. 2017/18:196 underårige personen. En klinisk prövning får även utföras om den är av

viss nytta för den population som den berörda underårige personen representerar och en sådan klinisk prövning innebär enbart minimala risker och bördor för den berörda underårige jämfört med standard- behandlingen av det tillstånd som han eller hon lider av.

Därtill anges det i artikel 32.3 att en underårig som under loppet av en klinisk prövning blir myndig ska dennas informerade samtycke hämtas innan försökspersonen kan fortsätta delta i prövningen. I detta samman- hang kan nämnas att i avsnitt 6.5.2 görs bedömningen att för det fall en underårig som är femton år eller äldre har lämnat samtycke till att delta i prövningen torde ett nytt samtycke inte behöva inhämtas när personen blivit myndig utan tidigare samtycke fortsätter att gälla.

I 7 kap. 6 § läkemedelslagen (2015:315) uppställs de villkor som ska vara uppfyllda för att en prövning ska få utföras på en underårig försöks- person. I denna bestämmelse anges att en prövning på en underårig för- söksperson endast får utföras om forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för denna patientgrupp. Forskningen ska även vara avgör- ande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läkemedelspröv- ningar med personer som har förmåga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forskningsmetoder. Forskningen ska också hänföra sig direkt till ett kliniskt tillstånd som den underårige lider av eller är av sådan art att den endast kan utföras på underåriga. Slutligen ska inga incitament eller ekonomiska förmåner ges, med undantag för kostnadsersättningar. Eftersom villkoren nu finns i EU-förordningen bör bestämmelsen i 7 kap. 6 § läkemedelslagen upphävas.

Ändringar i etikprövningslagen

Enligt 11 a § etikprövningslagen anges att utöver bestämmelserna i den lagen ska även bestämmelserna i 7 kap. 6 och 7 §§ läkemedelslagen tillämpas.

Som ovan framgår föreslås att 7 kap. 6 och 7 §§ läkemedelslagen upp- hävs till följd av att innehållet i bestämmelserna regleras i EU-förord- ningen. Följaktligen bör 11 a § etikprövningslagen upphävas. Denna ändring i etikprövningslagen behandlas dock i propositionen (prop. 2017/18:193) Kompletterande bestämmelser om etisk granskning till EU- förordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

6.5.6Kliniska läkemedelsprövningar avseende vissa grupper och situationer

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 5 § läkemedelslagen om att en klinisk läkemedelsprövning endast får genomföras om den har samband med sjukdomsbehandling av en person som får vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård, ska fortsätta att gälla. En bestämmelse ska införas i läkemedelslagen om att sådana kliniska läkemedelsprövningar på människor som genomförs i kluster enligt artikel 30 i EU-förordningen inte får genomföras.

113

Prop. 2017/18:196 Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig

tillstyrker eller har inte något att invända mot förslagen. Regionala etik- prövningsnämnden i Uppsala anför att bestämmelsen i EU-förordningen om möjligheten att utföra prövningar på människor som på grund av ett plötsligt inträffat medicinskt tillstånd inte kan informeras och lämna sam- tycke i förväg borde ha beskrivits mer utförligt. Liknande synpunkter framför även Uppsala universitet. Skåne läns landsting, Västerbottens läns landsting, Lunds universitet, Apotekarsocieteten samt Kliniskt forsk- ningscentrum vid Norrlands Universitetssjukhus föreslår att den möjlig- het att i akuta nödsituationer inkludera personer i en klinisk läkemedels- prövning som anges i artikel 35 i EU-förordningen redan nu bör regleras i en bestämmelse i läkemedelslagen (2015:315). Västerbottens läns landsting, Apotekarsocieteten samt Kliniskt forskningscentrum vid Norr- lands Universitetssjukhus anser även att det är viktigt att på sikt utreda möjligheten att införa ett förenklat samtycke i specifika fall, och eventu- ellt då ändra läkemedelslagen baserat på utredningsresultat. Läkemedels- industriföreningen (LIF) ställer sig tveksam till förslaget att införa en be- stämmelse om att kliniska läkemedelsprövningar på människor som genomförs i kluster enligt artikel 30 i EU-förordningen inte får genom- föras i Sverige. LIF anser att frågan bör utredas särskilt och att en sådan utredning bör initieras omgående.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 33 i EU-förordningen anges vissa ytterligare villkor som, utöver de som anges i artikel 28, ska vara uppfyllda för att utföra en klinisk prövning på gravida eller ammande kvinnor. En sådan särreglering finns inte i svensk rätt för närvarande och bestämmelsen föranleder därmed ingen ändring i lag eller förordning.

I den efterföljande artikeln anges att medlemsstaterna får upprätthålla ytterligare åtgärder för personer som gör obligatorisk militärtjänst, fri- hetsberövade personer, personer som på grund av ett rättsligt beslut inte får delta i kliniska prövningar eller personer som är bosatta i vård- och omsorgsboenden. I 7 kap. 5 § läkemedelslagen anges att en klinisk läke- medelsprövning som inte har samband med sjukdomsbehandling inte får utföras på den som får vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut om vård enligt nämnda lagar får anses vara ett sådant rättsligt beslut som omfattas av artikel 34 och därmed en sådan åtgärd som får upprätthållas i nationell rätt. Det finns ingen anledning att inte överföra bestämmelsen i 7 kap. 5 § läkemedelslagen, utan den bör vara kvar i svensk rätt som en särreglering i enlighet med artikel 34 i EU-förordningen. Innehållet i 7 kap. 5 § bör överföras till det nya 7 kapitlet i läkemedelslagen.

Kliniska läkemedelsprövningar i nödsituationer

I artikel 35 i EU-förordningen införs en bestämmelse om när klinisk läkemedelsprövning kan utföras på en person i nödsituation. Bestämmel- sen kan bli tillämplig exempelvis då patienten drabbats av ett plötsligt livshotande medicinskt tillstånd och behöver omedelbar medicinsk vård. I ett sådant fall kan situationen vara sådan att det inte är möjligt att in- hämta ett informerat samtycke innan behandling behöver påbörjas. I EU-

förordningen uppställs stränga regler för när en sådan prövning kan ske. I

114

svensk rätt förekommer ingen bestämmelse med detta innehåll. Artikel 35 föranleder därmed ingen ändring i lag eller förordning.

I artikel 35 i EU-förordningen anges vissa situationer som informerat samtycke ska inhämtas av försökspersonens lagligen utsedda ställföre- trädare. Det anges bland annat i 35.1 e att den kliniska prövningen ska ha ett direkt samband med försökspersonens medicinska tillstånd som gör det omöjligt att inom behandlingsfönstret på förhand inhämta informerat samtycke från försökspersonen eller från hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare eller att tillhandahålla information på förhand och den kliniska prövningen är av sådan karaktär att den enbart kan genomföras i nödsituationer. I de fall frågan är om en försöksperson ska fortsätta att delta i den kliniska prövningen framgår det av artikel 35.2 a att när det gäller försökspersoner som inte är beslutskompetenta samt underåriga ska prövaren utan oskäligt dröjsmål inhämta informerat samtycke från hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare, och den information som avses i artikel 29.2 ska så fort som möjligt ges till försökspersonen och hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare. I artikel 35.2 b anges att när det gäller andra försökspersoner ska det informerade samtycket inhämtas utan oskäligt dröjsmål från försöks- personen eller hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare, bero- ende på vilket som är snabbast, och den information som avses i artikel 29.2 ska ges så fort som möjligt till försökspersonen eller hans eller hennes lagligen utsedda ställföreträdare, beroende på vilket som är snabbast. Vidare anges det att om det informerade samtycket har in- hämtats från den lagligen utsedda ställföreträdaren, ska det informerat samtycket för att fortsätta deltagandet i den kliniska prövningen inhämtas från försökspersonen så fort han eller hon förmår ge sitt informerade samtycke.

I avsnitt 6.5.3 föreslås det införas en bestämmelse i läkemedelslagen vari det anges att för en försöksperson som inte är beslutskompetent på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande är en god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken med behörighet att sörja för den enskildes person den lagligen utsedda ställföreträdaren som har befogenhet att lämna informerat samtycke till en klinisk läkemedelsprövning på försöks- personens vägnar. Denna bestämmelsen omfattar även situationer i artikel 35. I artikel 35.2 b anges visserligen andra försökspersoner än försökspersoner som inte är beslutskompetenta eller underåriga. De försökspersoner som avses kan emellertid befinna sig i en situation som gör att han eller hon inte är beslutskompetent på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande, även om detta förhållande endast är tillfälligt. Artikel 35 är tillämplig även i dessa fall och så även den ovan föreslagna bestäm- melsen i läkemedelslagen.

Regionala etikprövningsnämnden i Uppsala anför att frågan om möj- ligheten att utföra prövningar på människor som på grund av ett plötsligt inträffat medicinskt tillstånd inte kan informeras och lämna samtycke i förväg har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats. Enligt nämnden medför EU-förordningen emellertid ingen ändring i detta avseende. Nämnden anför att en möjlighet att inhämta samtycke i efterhand kan, såvitt nu är av intresse, endast ske om det finns vetenskapliga skäl att

Prop. 2017/18:196

115

Prop. 2017/18:196 anta att forskningspersonens deltagande i den kliniska prövningen kan medföra en direkt klinisk relevant nytta för personen (artikel 35.1 b). Nämnden anser att det mot bakgrund av de problem och den diskussion som förs i frågan borde EU-förordningens innebörd och de begränsningar detta medför för den medicinska forskningen mer utförligt ha beskrivits. Även Uppsala universitet efterfrågar ett förtydligande om huruvida bestämmelsen innebär att forskning kan genomföras vid t.ex. hjärtstopp, akut stroke eller annan nödsituation.

Regeringen har förståelse för önskan om att EU-bestämmelsernas räckvidd och innehåll tydliggöras i förarbeten. Nu aktuella bestämmelse regleras emellertid i en EU-förordning och regeringen kan inte utarbeta egna förarbeten om en förordningsbestämmelses innehåll eller räckvidd. Hur bestämmelsen ska tolkas får i stället bedömas av berörda aktörer, behöriga myndigheter och eventuellt domstol.

Skåne läns landsting, Västerbottens läns landsting, Lunds universitet, Apotekarsocieteten samt Kliniskt forskningscentrum vid Norrlands Universitetssjukhus anför att artikel 35 i EU-förordningen innebär en möjlighet att i akuta nödsituationer inkludera personer i en klinisk läke- medelsprövning utan att inhämta personens samtycke. I sådana fall ges information i efterhand och personen kan då samtycka till att fortsätta vara med i den kliniska prövningen. Läkemedelslagen ger i dag inte möjlighet att genomföra kliniska prövningar på beslutsoförmögna per- soner i akuta situationer. Då det är oklart när förordningen kommer att träda i kraft och det kan dröja ända till 2019, skulle det vara önskvärt att redan nu införa en paragraf i läkemedelslagen med samma ordaval som den i artikel 35 i den nya EU-förordningen. Remissinstanserna anger att det är viktigt att även svenska patienter kan delta i alla typer av forsk- ningsstudier och tidigt kan få tillgång till nya livräddande läkemedels- behandlingar. Det har dessutom betydelse för att stärka svensk kon- kurrenskraft avseende kliniska läkemedelsprövningar. Regeringen finner dock inte att det finns beredningsunderlag för att i denna proposition bryta ut en bestämmelse ur EU-förordningen och anpassa den till nu gällande rätt. Vidare görs bedömningen att en sådan anpassning inte skulle hinnas med innan EU-förordningen kommer att börja tillämpas i medlemsländerna.

Informerat samtycke vid prövningar som genomförs i kluster

Artikel 30 i EU-förordningen innehåller en bestämmelse om ett förenklat förfarande att inhämta informerat samtycke från försökspersoner. Detta förenklade förfarande avser sådana kliniska prövningar vars metod kräver att man utser grupper av försökspersoner snarare än enskilda försökspersoner. I dessa fall används prövningsläkemedlet i enlighet med godkännandena för försäljning, och den enskilda försökspersonen får en standardbehandling oavsett om han eller hon godtar eller vägrar att delta i den kliniska prövningen eller avslutar sitt deltagande, så att den enda konsekvensen av icke-deltagande är att data rörande den berörda personen inte används inom ramen för den kliniska prövningen.

Enligt artikel 30.3 a får förenklat förfarande för att inhämta informerat samtycke användas om det inte strider mot nationell rätt i den berörda

medlemsstaten.

116

I Sverige har ett sådant förfarande inte varit tillåtet. Det förenklade för- Prop. 2017/18:196 farandet att inhämta informerat samtycke innebär bl.a. att en föregående

intervju med försökspersonen inte behöver genomföras och att det informerade samtycket inte behöver dokumenteras. Däremot ska pröva- ren dokumentera de fall då försökspersonen vägrar delta eller avslutar sitt deltagande i prövningen. För svensk del uppkommer frågan om det finns behov av att införa en sådan ordning som anges i artikel 30 i svensk rätt och vilka konsekvenser en sådan reglering skulle få. Frågan om att tillåta ett förenklat förfarande för att inhämta informerat samtycke bör utredas särskilt. Utrymme för en sådan utredning finns inte i detta arbete som avser att anpassa svensk rätt till EU-förordningen om kliniska pröv- ningar. I läkemedelslagen bör det anges att en sådan klinisk läkemedels- prövning på människor som avses i artikel 30 i EU-förordningen inte får genomföras. Bestämmelsen innebär ett förbud, och det är ändamålsenligt att hänvisningen till artikel 30 i EU-förordningen är dynamisk, dvs. avser bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

LIF ställer sig tveksam till förslaget att införa en bestämmelse om att kliniska läkemedelsprövningar på människor som genomförs i kluster enligt artikel 30 i EU-förordningen inte får genomföras i Sverige. Det finns, enligt LIF, en uppenbar risk att ett sådant förbud riskerar att för- sämra möjligheterna att genomföra framtida studier av läkemedel i enlig- het med godkännandena för försäljning till Sverige. Eftersom det saknas en ordentlig konsekvensanalys av vad ett sådant förbud kan komma att innebära delar LIF bedömningen att frågan bör utredas särskilt. LIF anser dock att en sådan utredning bör initieras omgående och inte om det visar sig finnas behov eftersom det då redan är för sent. Västerbottens läns landsting, Apotekarsocieteten samt Kliniskt forskningscentrum vid Norrlands Universitetssjukhus anser att det är viktigt att på sikt utreda möjligheten att införa ett förenklat samtycke i specifika fall, och därmed ändra läkemedelslagen. För regeringen är forskning, inklusive kliniska läkemedelsprövningar, områden av stor vikt och regeringen följer därför noga dessa områden. Regeringen kan därför, i ett annat sammanhang, återkomma till frågan om en utredning för att undersöka om prövningar i kluster bör genomföras i Sverige.

6.6

Regler om genomförandet av en klinisk

 

 

prövning

 

 

 

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att den person som ansvarar

 

för genomförandet av en klinisk läkemedelsprövning på människor på

 

prövningsstället ska vara en legitimerad läkare eller legitimerad tand-

 

läkare ska även i fortsättningen finnas i läkemedelslagen.

 

Där ska det även i fortsättningen anges att en klinisk läkemedels-

 

prövning på djur endast får utföras av en legitimerad veterinär samt att

 

den som utför prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område

 

som prövningen avser.

 

Tillägg ska göras i läkemedelslagen och lagen om handel med läke-

 

medel som innebär att tilläggsläkemedel, och därmed även sådant

 

tilläggsläkemedel som inte har godkänts för försäljning, får importeras

117

 

 

Prop. 2017/18:196

118

till Sverige samt distribueras av partihandlare och förmedlas. I läke- medelslagen ska uttrycket tilläggsläkemedel definieras.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte yttrat sig sär-

skilt över förslagen. Läkemedelsverket anser att den i promemorian före- slagna definitionen av tilläggsläkemedel bör ses över. Läkemedels- industriföreningen (LIF) anser att det bör förtydligas i vilka situationer användning av tilläggsläkemedel som inte är godkänt för försäljning kan förvänts accepteras utifrån att ”sponsorn inte rimligen kan förväntas an- vända ett tilläggsläkemedel som är godkänt för försäljning”. Länsstyr- elsen i Stockholm anser att bestämmelsen om att en klinisk läke- medelsprövning på djur endast får utföras av en legitimerad veterinär kan tolkas på flera sätt. Länsstyrelsen anser även att kontrollansvaret enligt djurskyddslagen (1988:534) och läkemedelslagen (2015:315) bör tydlig- göras, exempelvis för det fall att veterinärens behörighet återkallas.

Skälen för regeringens förslag

Lämplighet hos de som deltar i genomförandet av en klinisk prövning på människor

Enligt artikel 49 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläke- medel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG ska prövaren vara läkare enligt definitionen i nationell rätt eller så ska prövaren utöva ett yrke som i den berörda medlemsstaten ger behörighet att fungera som prövare på grund av den vetenskapliga bakgrund och erfarenhet av patientvård som krävs. Av 7 kap. 1 § läkemedelslagen framgår att en klinisk läkemedelsprövning på människor endast får utföras av en legi- timerad läkare eller legitimerad tandläkare samt att den som utför pröv- ningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser. Denna reglering bör vara kvar i läkemedelslagen men bestämmelsens utformning bör ligga närmare den som anges i artikel 49.

Lämplighet hos den som utför en klinisk läkemedelsprövning på djur

I 7 kap. 1 § läkemedelslagen anges att en klinisk läkemedelsprövning på djur endast får utföras av en legitimerad veterinär samt att den som utför prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser. Därutöver anges det i den bestämmelsen att för kliniska läke- medelsprövningar på djur finns bestämmelser i djurskyddslagen.

I promemorian föreslogs det att vad som anges i 7 kap. 1 § om kliniska läkemedelsprövningar på djur bör flyttas till en ny bestämmelse i det nya 7 kap. läkemedelslagen. Länsstyrelsen i Stockholm anser att bestämmel- sen om att en klinisk läkemedelsprövning på djur endast får utföras av en legitimerad veterinär kan tolkas på flera sätt. Det kan tolkas som att samtliga ingrepp och praktiska åtgärder endast får utföras av den som är legitimerad veterinär. Andra tolkningar är att det är innehavaren av till- ståndet alternativt försöksledaren som ska vara legitimerad veterinär. Därutöver anser Länsstyrelsen att kontrollansvaret enligt djurskydds- lagen och läkemedelslagen bör tydliggöras, exempelvis för det fall att veterinärens behörighet återkallas.

Som nämnts tidigare är avsikten med detta lagstiftningsarbete att an- passa svensk rätt till den nya EU-förordningen och det finns inte under- lag att göra ytterligare materiella ändringar i bestämmelserna. Det före- slås därför att det även fortsättningsvis ska finnas en bestämmelse i läke- medelslagen om att en klinisk läkemedelsprövning får utföras på djur endast av legitimerad veterinär och att den som utför prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser. Slutligen ska det i bestämmelsen anges att det även finns bestämmelser om kliniska läkemedelsprövningar på djur i djurskyddslagen. I detta sammanhang kan nämnas att det i Läkemedelsverkets föreskrifter (HSLF-FS 2016:78) om kliniska läkemedelsprövningar på djur finns närmare bestämmelser om legitimerade veterinärers medverkan i sådana prövningar.

Enligt Länsstyrelsens mening behöver en konkret myndighet utpekas som behörig att utfärda de förelägganden och förbud som behövs för att stoppa försöksåtgärderna på djur om Läkemedelsverkets tillstånd åter- kallas. I detta avseende kan nämnas att Läkemedelsverket får med stöd av 14 kap. 3 § läkemedelslagen meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av läkemedelslagen och de föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av den lagen.

Möjlighet att föra in vissa tilläggsläkemedel till Sverige

I EU-förordningen införs ett nytt begrepp om tilläggsläkemedel. Ett tilläggsläkemedel är enligt definitionen i artikel 2.2.8 ett läkemedel som används i samband med en klinisk prövning i enlighet med prövnings- protokollet men inte som prövningsläkemedel. Tilläggsläkemedel kan därmed vara bakgrundsläkemedel, provokationsläkemedel, undsättnings- läkemedel eller läkemedel som används i utvärderingen av prövningens utfallsmått.

Enligt artikel 59 i EU-förordningen får endast tilläggsläkemedel som har godkänts för försäljning användas i kliniska prövningar. I bestämmel- sens andra punkt finns emellertid ett undantag. Enligt denna punkt får tilläggsläkemedel som inte är godkänt för försäljning användas om det inte finns några tilläggsläkemedel som godkänts för försäljning i unionen eller om sponsorn inte rimligen kan förväntas använda ett tilläggsläke- medel som godkänts för försäljning. Grunderna för detta ska anges i prövningsprotokollet. I bestämmelsen anges vidare att medlemsstaterna ska se till att icke godkända tilläggsläkemedel får släppas in på deras territorium för att användas i en klinisk prövning i enlighet med bestäm- melsens andra punkt. Svensk rätt bör anpassas för att möjliggöra att icke godkända tilläggsläkemedel får släppas in i Sverige för att användas i en klinisk prövning i enlighet med artikel 59.2. Det föreslås att tillägg görs i 9 kap. 1 § andra stycket läkemedelslagen så att även tilläggsläkemedel får importeras med stöd av särskilt tillstånd meddelat av Läkemedels- verket. En definition av tilläggsläkemedel bör även läggas till i läke- medelslagen. Den definitionen bör hänvisa till definitionen av tilläggs- läkemedel som finns i artikel 2.2.8 i EU-förordningen. Läkemedelsverket anser att den i promemorian föreslagna definitionen av tilläggsläkemedel bör ses över, vilket har gjorts i denna proposition. Hänvisningen till bestämmelsen i EU-förordningen bör vara dynamisk, dvs. avse bestäm- melsen vid var tid gällande lydelse, eftersom terminologin som används i

Prop. 2017/18:196

119

Prop. 2017/18:196 den nationella reglering som kompletterar EU-förordningen bör stämma överens med den som används i EU-förordningen. Om definitioner i EU- förordningen ändras bör motsvarande definitioner ändras även i nationell reglering.

Förutom import av tilläggsläkemedel från tredjeland kan behov finnas att ta in ett tilläggsläkemedel till Sverige som visserligen inte är godkänt i Sverige men i ett annat EU-land. Enligt 3 kap. 3 § 7 och 3 a kap. 2 § 1 lagen (2009:366) om handel med läkemedel får prövningsläkemedel distribueras av den som bedriver partihandel och förmedlas av den som förmedlar läkemedel. Dessa bestämmelser bör omfatta även tilläggsläke- medel och det föreslås att bestämmelserna kompletteras i detta avseende.

Enligt LIF bör det förtydligas i vilka situationer användning av tilläggsläkemedel som inte är godkänt för försäljning kan komma att accepteras utifrån att sponsorn inte rimligen kan förväntas använda ett tilläggsläkemedel som är godkänt för försäljning. Nämnda förutsättning regleras i EU-förordningen och regeringen kan inte utarbeta egna föra- rbeten om innebörden eller räckvidden av EU-förordningens bestämmel- ser. Tolkningen av bestämmelsen får därför lämnas till behörig myndig- het att bedöma och frågan kan därefter eventuellt komma att prövas av domstol.

6.7Tillverkning och import

Regeringens förslag: Uttrycket prövningsläkemedel i läkemedels- lagen ska ersättas med uttrycken prövningsläkemedel för människor och prövningsläkemedel för djur. Dessa uttryck ska definieras i lagen.

I läkemedelslagen ska en upplysningsbestämmelse införas i 8 kap. 1 § läkemedelslagen om att det finns bestämmelser om tillverkning av tilläggsläkemedel och prövningsläkemedel i kapitel IX i EU-förord- ningen och i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569. Vidare ska det i 8 kap. 2 § samma lag anges att Läkemedelsverket beslutar om tillstånd till tillverkning av prövningsläkemedel för människor i enlighet med artikel 61 i EU-förordningen.

Nuvarande bestämmelse i 9 kap. 1 § läkemedelslagen om tillstånd till import av prövningsläkemedel ska även i fortsättningen avse pröv- ningsläkemedel för djur. I samma bestämmelse ska det införas en upp- lysningsbestämmelse om att tillstånd till import av prövningsläke- medel för människor ska meddelas i enlighet med artikel 61 i EU- förordningen och att frågor om sådant tillstånd ska prövas av Läke- medelsverket. De prövningsläkemedel för människor som avses är de som inte har godkänts för försäljning eller som har godkänts för försäljning men ändrats och ändringen inte omfattas av godkännandet för försäljning. I 9 kap. 2 § ska det införas en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om krav vid import av prövningsläkemedel för människor finns i kapitel IX i EU-förordningen och i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569.

I 9 kap. 5 § läkemedelslagen ska det anges att kraven på den som importerar aktiva substanser avsedda för humanläkemedel inte ska

gälla vid import av aktiva substanser avsedda för tilläggsläkemedel

120

eller prövningsläkemedel för klinisk prövning på människor i den mån dessa läkemedel inte har godkänts för försäljning, eller har godkänts för försäljning, men ändrats och ändringen inte omfattas av god- kännandet för försäljning.

Därtill ska en ändring införas i 10 kap. 1 § läkemedelslagen. Där ska det anges att bestämmelser om tillverkning och import av radioaktiva läkemedel som ska användas som prövningsläkemedel för människor och bestämmelser om tillverkning av radioaktiva läkemedel som ska användas som tilläggsläkemedel finns i kapitel IX i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 samt i kom- missionens delegerade förordning (EU) 2017/1569.

Promemorians förslag: Överensstämmer i delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslogs det att det av bestämmelserna i 8 kap. 1 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) skulle framgå att de prövningsläkemedel som avses är sådana läkemedel som inte har godkänts för försäljning eller har godkänts för försäljning men läke- medlet ändras och denna ändring inte omfattas av godkännandet för försäljning. I promemorian föreslogs det inte att det i 8 kap. 1 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 1 § läkemedelslagen skulle införas en hänvisning till bestämmelserna i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569 av den 23 maj 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 vad gäller principer och riktlinjer för god tillverkningssed för prövningsläkemedel för humant bruk och rutiner för inspektioner.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanserna har inte yttrat sig sär- skilt över förslagen. Västerbottens läns landsting, Apotekarsocieteten samt Kliniskt forskningscentrum vid Norrlands Universitetssjukhus välkomnar förslagen eftersom de gynnar sjukvårdens möjligheter att utöva akademisk klinisk forskning genom förkortade processer, minskade kostnader och mindre byråkrati. Läkemedelsverket har lämnat förslag på utformningen av definitionen av prövningsläkemedel för människor och den föreslagna bestämmelsen i 9 kap. 5 § läkemedels- lagen.

Skälen för regeringens förslag

Krav på tillverkning enligt EU-förordningen

I kapitel IX i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av human- läkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG finns bestämmel- ser om tillverkning av prövningsläkemedel. De prövningsläkemedel som avses är sådana som inte godkänts för försäljning eller som har godkänts för försäljning men ändrats och denna ändring inte omfattas av godkännandet för försäljning (jfr artikel 64 i EU-förordningen). Enligt artikel 61.1 i EU-förordningen kräver tillverkning av ovan nämnda prövningsläkemedel tillstånd. De krav som ska uppfyllas för att få ett sådant tillverkningstillstånd anges i artikel 61.2. Av denna bestämmelse framgår att utrymmena, den tekniska utrustningen och kontrollmöjlig- heterna ska motsvara kraven i EU-förordningen samt att sökanden ska ha

Prop. 2017/18:196

121

Prop. 2017/18:196 tillgång till minst en sakkunnig person. I artikel 61.3 anges de uppgifter som en tillståndsansökan ska innehålla.

Vidare föreskrivs det i artikel 61.4 att artiklarna 42–45 och 46 e i direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för human- läkemedel i tillämpliga delar även ska tillämpas på det tillstånd som avses i artikel 61.1. Artiklarna 42–45 och 46 e innehåller bestämmelser om att det är den ansvariga myndigheten i medlemsstaten som ska utfärda tillverkningstillstånd och inom vilka tidsfrister sådant beslut om tillstånd ska meddelas. Artikel 61.5 anger vilka processer som inte kräver tillverkningstillstånd. I dessa fall ska medlemsstaterna ställa lämpliga och proportionerliga krav på processerna (artikel 61.6). I artiklarna 62 och 63 finns bestämmelser om sakkunniga personers skyldigheter och om att tillverkning ska ske enligt god tillverkningssed. Närmare bestämmelser om principer och riktlinjer vid tillverkning av prövningsläkemedel anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569 av den 23 maj 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 vad gäller principer och riktlinjer för god tillverknings- sed för prövningsläkemedel för humant bruk och rutiner för inspektioner.

Gällande tilläggsläkemedel anges det i artikel 65 att om ett sådant läke- medel inte är godkänt för försäljning eller om ett tilläggsläkemedel som har godkänts för försäljning ändras, men denna ändring inte omfattas av godkännandet för försäljning, ska läkemedlet tillverkas i enlighet med sådan god tillverkningssed som avses i artikel 63.1 eller minst mot- svarande krav för att säkerställa att det är av tillräckligt hög kvalitet.

Definitioner

I 2 kap. 1 § läkemedelslagen anges att med prövningsläkemedel avses en farmaceutisk beredning av en eller flera aktiva substanser eller placebo som prövas eller används som referens vid en klinisk läkemedelspröv- ning. Uttrycket innefattar även produkter som redan har godkänts för försäljning men som används eller tillverkas på annat sätt än det god- kända, används för en icke godkänd indikation, eller används för att få ytterligare information om en redan godkänd användning. Definitionen omfattar prövningsläkemedel som används vid kliniska läkemedelspröv- ningar på människor såväl som på djur.

I artikel 2.2.5 i EU-förordningen definieras prövningsläkemedel som ett läkemedel som håller på att prövas eller används som referens, även ett placebopreparat, i en klinisk prövning.

I läkemedelslagen bör det införas två begrepp, dels prövningsläke- medel för människor, dels prövningsläkemedel för djur. Läkemedels- lagens definition av det förra begreppet bör hänvisa till definitionen i EU-förordningen. Läkemedelsverket anser att den i promemorian före- slagna definitionen av prövningsläkemedel för människor bör ses över. Detta har gjorts i denna proposition. Hänvisningen till bestämmelsen i EU-förordningen bör vara dynamisk, dvs. avse bestämmelsen vid var tid gällande lydelse, eftersom terminologin som används i den nationella reglering som kompletterar EU-förordningen bör stämma överens med den som används i EU-förordningen. Om definitioner i EU-förordningen ändras bör motsvarande definitioner ändras även i nationell reglering.

122

Definitionen av prövningsläkemedel för djur bör ha samma definition som uttrycket prövningsläkemedel har för närvarande, men med förtyd- ligandet att den kliniska läkemedelsprövningen som avses ska utföras på djur.

Krav på tillverkning

Kraven på tillverkning av nu aktuella prövningsläkemedel och tilläggs- läkemedel anges i EU-förordningen. Av 8 kap. 1 § läkemedelslagen framgår att tillverkning ska ske i ändamålsenliga lokaler och utföras med hjälp av ändamålsenlig utrustning och även i övrigt ske i enlighet med god tillverkningssed. Vidare ska en sakkunnig med tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande se till att kraven på läkemedlens och mellan- produkternas kvalitet och säkerhet uppfylls. Som ovan framgår ställs liknande krav på tillverkningen i artiklarna 61.2 och 63. Därutöver stad- gas i artikel 62 vissa skyldigheter för den sakkunniga personen.

En upplysningsbestämmelse bör införas i läkemedelslagen om att bestämmelser om tillverkning av tilläggsläkemedel och prövningsläke- medel för människor finns i kapitel IX i EU-förordningen. Av artiklarna 64 och 65 framgår att de läkemedel som avses är de som inte har god- känts för försäljning eller som har godkänts för försäljning men ändras och denna ändring inte omfattas av godkännandet för försäljning. Denna begränsning bedöms inte behöva anges i den föreslagna bestämmelsen eftersom den endast är en upplysningsbestämmelse. Vidare bör det i samma bestämmelse anges att bestämmelser även finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569. Den förordningen är en komplettering av EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar. I den förordningen anges principerna och riktlinjerna för god tillverk- ningssed för de prövningsläkemedel för människor som får tillverkas eller importeras efter det att ett tillstånd enligt artikel 61.1 i EU-förord- ningen om kliniska läkemedelsprövningar har meddelats. Av artikel 65 i EU-förordningen framgår att tilläggsläkemedel ska tillverkas i enlighet med sådan god tillverkningssed som avses i artikel 63.1 eller minst motsvarande krav för att säkerställa att det är av tillräckligt hög kvalitet. Därmed ska bestämmelserna i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569 även beaktas vid tillverkning av tilläggsläkemedel. Hänvisningarna till EU-förordningarna bör vara dynamiska, dvs. avse EU-förordningarna vid var tid gällande lydelser. Eftersom EU-för- ordningarna är direkt tillämpliga och syftet med hänvisningen är att upp- lysa om att EU-förordningarna gäller, är det lämpligast att tillämpa en dynamisk hänvisning.

Tillstånd till tillverkning

I svensk rätt finns krav på tillverkningstillstånd i 8 kap. 2 § läkemedels- lagen. I den bestämmelsen anges att yrkesmässig tillverkning av läke- medel kräver tillstånd av Läkemedelsverket.

Att tillstånd krävs för tillverkning av prövningsläkemedel framgår av artikel 61.1 i EU-förordningen. I 8 kap. 2 § läkemedelslagen föreslås det att ett tillägg införs om att tillstånd till tillverkning av prövningsläke- medel i enlighet med artikel 61 i EU-förordningen meddelas av Läke- medelsverket. Tillstånd enligt 61.1 avser prövningsläkemedel som inte är

Prop. 2017/18:196

123

Prop. 2017/18:196

124

godkända för försäljning. Av artikel 64 framgår att tillstånd enligt artikel 61.1 även ska meddelas för tillverkning av prövningsläkemedel som har godkänts för försäljning men där ändringar av läkemedlet inte omfattas av godkännandet. Vidare anges det vissa undantag från kravet på tillstånd i artikel 61.5. Dessa begränsningar får anses följa av ovan föreslagna lydelse i 8 kap. 2 §. Nedan finns en närmare redogörelse för undantagen från kravet om tillstånd i artikel 61.5.

Bestämmelsen reglerar vilken myndighet i Sverige som ska meddela tillstånd till tillverkning enligt EU-förordningen. Det är därför ändamåls- enligt att hänvisningen till bestämmelsen i EU-förordningen är dynamisk, dvs. avse bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Undantag från kravet på tillverkningstillstånd

I artikel 61.5 anges undantag från kravet på tillverkningstillstånd. Det är tre processer som undantas från tillståndskravet. Två av processerna är ommärkning eller ompackning av prövningsläkemedel samt beredning av radioaktiva läkemedel som används i diagnostiska prövningsläkemedel. För att undantaget från tillståndskravet ska gälla krävs det att processerna utförs på sjukhus, primärvårdsinrättningar eller klinik av farmaceuter eller andra personer som enligt nationell rätt är behöriga att utföra detta.

Vidare stadgas ett tredje undantag och det avser läkemedel som bereds på apotek enligt ett recept för en enskild patient eller läkemedel som bereds på apotek enligt indikationerna i en farmakopé och som ska delas ut till de patienter som betjänas av apoteket i fråga. Beredningen ska då utföras på sjukhus, primärvårdsinrättningar eller kliniker enligt gällande lagstiftning inom den berörda medlemsstaten. I samtliga undantagsfall ska det aktuella läkemedlet vara avsett att användas på sjukhus, primär- vårdsinrättningar eller klinik som deltar i samma kliniska prövning i samma medlemsstat.

Enligt ovan föreslagna tillägg i 8 kap. 2 § läkemedelslagen framgår att Läkemedelsverket meddelar beslut om tillstånd till tillverkning av pröv- ningsläkemedel för människor i enlighet med artikel 61 i EU-förord- ningen. Hänvisningen till artikel 61 innebär att tillstånd inte behöver meddelas för de processer som anges i artikel 61.5.

Tillstånd till import

Enligt artikel 61.1 krävs även tillstånd till import av prövningsläkemedel. I likhet med vad som gäller för tillverkning finns de krav som ska upp- fyllas för att få sådant tillstånd i artikel 61.2. Enligt bestämmelsen ska ut- rymmen, den tekniska utrustningen och kontrollmöjligheterna motsvara kraven i EU-förordningen och sökanden ska ha tillgång till minst en sak- kunnig person. I artikel 61.3 anges de uppgifter som tillståndsansökan ska innehålla.

Artikel 61 omfattar sådana prövningsläkemedel som inte är godkända för försäljning eller som har godkänts för försäljning men som ändras och denna ändring inte omfattas av godkännandet av försäljning (jfr artikel 64).

I kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569 finns bestäm- melser om import av prövningsläkemedel. Exempelvis anges det i artikel 3.2 att innehavaren av det tillstånd som avses i artikel 61.1 i EU-förord-

ningen om kliniska läkemedelsprövningar ska säkerställa att produkterna vid import har tillverkats enligt kvalitetsnormer som minst är likvärdiga med dem som fastställs i förordningen och i EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar. Innehavaren ska också se till att tredje- landstillverkaren har tillstånd eller är behörig i enlighet med det landets lagar att tillverka prövningsläkemedlet i det tredjelandet.

Av 9 kap. 1 § läkemedelslagen framgår att läkemedel får importeras från ett tredjeland endast av den som har tillverkningstillstånd eller särskilt tillstånd till import. Ett särskilt tillstånd till import får meddelas av Läkemedelsverket. Av bestämmelsens andra stycke framgår att Läke- medelsverket får besluta om sådant särskilt importtillstånd vad gäller prövningsläkemedel. Denna punkt bör ändras till att avse prövnings- läkemedel för djur eftersom Läkemedelsverket även fortsättningsvis ska få meddela särskilt importtillstånd till dessa prövningsläkemedel.

I avsnitt 6.6 finns förslag till tillägg i bestämmelsen i 9 kap. 1 § läke- medelslagen gällande tillstånd till import av tilläggsläkemedel. I anled- ning av artikel 61 bör det i bestämmelsen i läkemedelslagen läggas till att, med undantag av första och andra styckena, ska tillstånd till import av prövningsläkemedel meddelas i enlighet med artikel 61 i EU-förord- ningen och att det är Läkemedelsverket som meddelar sådant tillstånd. Av bestämmelsen ska det framgå att detta tillstånd till import avser sådana prövningsläkemedel för klinisk prövning på människor som inte är godkända för försäljning eller som är godkända för försäljning men eventuella ändringar av det godkända läkemedlet inte omfattas av godkännandet för försäljning.

Hänvisningen till EU-förordningens bestämmelse om tillstånd till import bör vara dynamisk, dvs. avse bestämmelsen vid var tid gällande lydelse, eftersom det gäller en upplysning och EU-förordningen är direkt tillämplig.

Krav på den som importerar prövningsläkemedel

Bestämmelsen i 9 kap. 2 § läkemedelslagen innehåller krav på att den som importerar läkemedel och mellanprodukter anlitar en sakkunnig per- son som ansvarar för kontroller av varje tillverkningssats av läkemedel som importeras från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbets- området (EES).

I artikel 61.2, och med beaktande av artikel 64 i EU-förordningen, anges att den som importerar sådana prövningsläkemedel som inte god- känts för försäljning eller som inte ska användas i enlighet med meddelat godkännande, ska ha tillgång till en sakkunnig person. Vidare anges det i artikel 62 de skyldigheter sakkunniga personer har. Ytterligare skyldig- heter för dessa personer anges i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569. Bestämmelserna i EU-förordningarna har företräde framför de krav som anges i läkemedelslagens bestämmelser. Det före- slås därför att det i 9 kap. 2 § andra stycket införs en upplysningsbestäm- melse om att bestämmelser om import av prövningsläkemedel för människor i ovan nämnda omfattning finns i EU-förordningarna. Efter- som det är fråga om en upplysningsbestämmelse anges endast EU-för- ordningarnas bestämmelser respektive namn och inte vilken lydelse av dessa som det hänvisas till (dynamisk hänvisning).

Prop. 2017/18:196

125

Prop. 2017/18:196

126

Ändrad reglering i läkemedelslagen gällande radioaktiva läkemedel

Som anges ovan finns det i artikel 61.5 undantag från tillståndskravet och ett av dessa undantag gäller beredning av sådana radioaktiva läkemedel som används i diagnostiska prövningsläkemedel under förutsättning att beredningen utförs på sjukhus, primärvårdsinrättningar eller klinik av farmaceuter eller andra personer som enligt nationell rätt är behöriga att utföra detta. Vidare anges det i bestämmelsen att det aktuella läkemedlet ska vara avsett att användas på sjukhus, primärvårdsinrättningar eller klinik som deltar i samma kliniska prövning i samma medlemsstat.

Av det föreslagna tillägget i 8 kap. 2 § läkemedelslagen framgår att Läkemedelsverket ska meddela sådana tillstånd till tillverkning som avses i artikel 61. Ett liknande tillägg föreslås i 9 kap. 1 § läkemedels- lagen gällande tillstånd till import av tilläggsläkemedel och vissa prövningsläkemedel.

I 10 kap. 1 § andra stycket läkemedelslagen anges att radioaktiva läke- medel endast får beredas på sjukhus eller apotek och dessa läkemedel får endast användas på sjukhus, om Läkemedelsverket för ett enskilt fall inte medgett annat. Bestämmelsen omfattar således i sin nuvarande lydelse även tillverkning och import av prövningsläkemedel och tilläggsläke- medel som är radioaktiva. För att anpassa svensk rätt till EU-förord- ningens bestämmelser bör det i 10 kap. 1 § andra stycket läkemedels- lagen anges upplysningsvis att det finns bestämmelser i kapitel IX i EU- förordningen om tillverkning av radioaktiva läkemedel som ska användas som tilläggsläkemedel och om tillverkning och import av radioaktiva prövningsläkemedel för människor. De prövningsläkemedel och tilläggs- läkemedel som kommer att omfattas är de som inte har godkänts för försäljning eller som har godkänts för försäljning men läkemedlet ändrats och denna ändring inte omfattas av godkännandet för försäljning, jfr artiklarna 64 och 65. Dessa begränsningar behöver dock inte anges i 10 kap. 1 § eftersom tillägget i den bestämmelsen endast är en upplys- ningsbestämmelse. Som ovan nämns så finns kompletterande bestämmel- ser även i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569. En upplysning om denna EU-förordning bör också införas i 10 kap. 1 § läkemedelslagen. Ytterligare bestämmelser kan meddelas av Läke- medelsverket med stöd av bland annat verkställighetsföreskrifter (jfr avsnitt 6.15).

Eftersom EU-förordningarna är direkt tillämpliga och syftet med hän- visningen är att upplysa om att dessa förordningarna gäller, är det lämpligast att hänvisningen till EU-förordningarna är dynamisk, dvs. avse vid var tid gällande lydelse av förordningarna.

Ytterligare ändringar i läkemedelslagen

Som ovan framgår återfinns i EU-förordningen de krav som ställs på till- verkning av de prövningsläkemedel och tilläggsläkemedel som inte är godkända för försäljning eller som inte avses användas enligt meddelat godkännande för försäljning. Krav finns även gällande import av pröv- ningsläkemedel som inte är godkända för försäljning eller som inte avses användas enligt meddelat godkännande för försäljning.

I 9 kap. 5 § läkemedelslagen uppställs vissa krav gällande import av aktiva substanser avsedda för humanläkemedel. Sådan import får enligt

bestämmelsen endast ske om de har tillverkats i enlighet med standarder Prop. 2017/18:196 som är åtminstone likvärdiga med god tillverkningssed och om de åtföljs

av en skriftlig bekräftelse från behörig myndighet i exportlandet vilken utvisar att god tillverkningssed har följts. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer har i 18 kap. 7 § läkemedelslagen bemyndigats att meddela föreskrifter om undantag från kravet på skriftlig bekräftelse från skyldigheten att företa kontroll av tillverkningssatserna.

De krav som anges i 9 kap. 5 § läkemedelslagen är ett genomförande av artikel 46 b i direktiv 2001/83. Detta direktiv omfattar dock inte läkemedel som används för forskning och utveckling (jfr artikel 3.3 i det direktivet). Inte heller i EU-förordningen anges att direktivets artikel 46 b ska tillämpas på prövningsläkemedel eller tilläggsläkemedel. Det föreslås därför att en ändring görs i 9 kap. 5 § läkemedelslagen varigenom det framgår att kraven i 9 kap. 5 § inte gäller för aktiva substanser avsedda för tilläggsläkemedel eller prövningsläkemedel för klinisk prövning på människor i den mån dessa läkemedel inte har godkänts för försäljning eller har godkänts för försäljning men läkemedlet ändras och denna ändring inte omfattas av godkännandet för försäljning. Bestämmelsen är utformad med beaktande av Läkemedelsverkets förslag.

6.8Förmedling och distribution av prövningsläkemedel

Regeringens förslag: Det ska införas ett tillägg i lagen om handel med läkemedel om att prövningsläkemedel för människor och för djur får förmedlas samt distribueras av den som har tillstånd att bedriva partihandel med läkemedel inom Europeiska ekonomiska samarbets- området (EES).

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte yttrat sig

särskilt om förslaget. Läkemedelsindustriföreningen (LIF) anser att EU- förordningen reglerar frågan om vad som gäller avseende tillstånd att distribuera prövningsläkemedel och motsätter sig promemorians bedöm- ning att förordningen inte innehåller sådana bestämmelser. Med tanke på den oklarhet som länge funnits i distributionsfrågan och då departementspromemorian inte tydliggör vad som avses ska gälla, ser LIF behov av att det tydliggörs att prövningsläkemedel inte behöver distribueras via apotek i Sverige. LIF föreslår att det i lagen (2009:366) om handel med läkemedel förtydligas att prövningsläkemedel för människor och för djur samt tilläggsläkemedel får förmedlas samt distribueras av den som bedriver partihandel med läkemedel inom EU. ASCRO anför att Sverige är ett av få EU-länder som har särkrav avseende distribution av prövningsläkemedel. ASCRO anser därför att det vore bra om det tydliggörs att prövningsläkemedel framöver inte behöver distribueras via apotek i Sverige.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian anfördes det att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16

april 2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upp-

127

Prop. 2017/18:196 hävande av direktiv 2001/20/EG inte innehåller bestämmelser om distri- butionen av prövningsläkemedel eller tilläggsläkemedel inom medlems-

 

staten. Vidare angavs det att detta inte heller regleras av direktiv

 

2001/20/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för-

 

fattningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar

 

av humanläkemedel.

 

LIF anser att förordningen är tydlig i fråga om vad som gäller avseende

 

tillstånd att distribuera prövningsläkemedel och motsätter sig därför den

 

uppfattning som presenteras i promemorian. LIF anger att det i förord-

 

ningens kapitel IX om tillverkning och import av prövningsläkemedel

 

och tilläggsläkemedel framgår samtliga krav som måste vara uppfyllda

 

för att sökanden ska få tillstånd till sådan tillverkning respektive import,

 

däribland att uppgift ska lämnas om till vilket ställe i unionen som

 

prövningsläkemedlen ska importeras. LIF anför vidare att skälet till

 

införande av dessa bestämmelser återfinns i skäl 55 i ingressen till för-

 

ordningen, där det framgår att syftet med att fastställa regler om tillverk-

 

ning och import av prövningsläkemedel och tilläggsläkemedel bl.a. är att

 

möjliggöra distribution av prövningsläkemedel och tilläggsläkemedel till

 

prövningsställen i hela unionen. Däri anges också att reglerna bör medge

 

viss flexibilitet, under förutsättning att försökspersonernas säkerhet eller

 

tillförlitligheten och robustheten hos de data som genereras vid den

 

kliniska prövningen inte äventyras. LIF finner att förutsättningarna för

 

tillstånd till import av prövningsläkemedel är uttömmande reglerade i

 

artikel 61.2. Den som uppfyller kraven ska således få importtillstånd. LIF

 

anför vidare att enligt 3 kap. 1 § lagen om handel med läkemedel får till-

 

verkare bedriva partihandel med de läkemedel som omfattas av tillverk-

 

ningstillståndet. Enligt 3 kap. 3 § 7 samma lag får den som bedriver

 

partihandel med läkemedel distribuera prövningsläkemedel. För full-

 

ständighetens skull framhåller LIF att partihandelns leveransskyldighet

 

till öppenvårdsapoteken enligt 3 kap. 3 § 6 nämnda lag inte heller ställer

 

hinder i vägen för en mer flexibel distribution av prövningsläkemedel i

 

Sverige, inkluderande att även läkemedelsföretag, som uppfyller kraven

 

för importtillstånd, kan leverera prövningsläkemedel direkt till pröv-

 

ningsstället.

 

Med tanke på den oklarhet som länge funnits i distributionsfrågan och

 

då departementspromemorian inte tydliggör vad som avses ska gälla, ser

 

LIF behov av att det tydliggörs att prövningsläkemedel inte behöver

 

distribueras via apotek i Sverige. LIF anser att förslaget i departements-

 

promemorian bör förtydligas och lyda: ”I lagen om handel med läke-

 

medel ska tillägg införas om att prövningsläkemedel för människor och

 

för djur samt tilläggsläkemedel får förmedlas samt distribueras av den

 

som bedriver partihandel med läkemedel inom EU”. LIF ser vidare att

 

tillsynsmyndigheten bör publicera en vägledning eller ett allmänt råd där

 

det med tydlighet framgår att prövningsläkemedel kan distribueras från

 

hela EU direkt till prövningsstället utan att passera ett svenskt apotek.

 

ASCRO anför att Sverige är ett av få EU-länder som har särkrav avse-

 

ende distribution av prövningsläkemedel. ASCRO anser därför att det

 

vore bra om det tydliggörs att prövningsläkemedel framöver inte behöver

 

distribueras via apotek i Sverige.

 

Av 3 kap. 3 § lagen om handel med läkemedel framgår att prövnings-

128

läkemedel får distribueras av den som har tillstånd att bedriva parti-

handel. Med partihandel avses, enligt 1 kap. 4 § samma lag, verksamhet som innefattar anskaffning, innehav, export, leverans eller försäljning. Försäljningen får dock inte vara att anse som detaljhandel. Med uttrycket detaljhandel avses i lagen en försäljning till konsument, sjukvårds- huvudman, sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning eller till den som är behörig att förordna läkemedel.

Av 3 a kap. 2 § lagen om handel med läkemedel anges att prövnings- läkemedel även får förmedlas av den som anmält denna verksamhet till behörig myndighet i den stat inom EU som personen har fast adress i. Enligt 1 kap. 4 § är förmedling en verksamhet som är knuten till försälj- ning eller köp av humanläkemedel och som inte är att anse som parti- handel. Vidare ska verksamheten ske utan fysisk hantering genom själv- ständig förhandling åt en juridisk person.

Som anges i avsnitt 6.7 föreslås att uttrycket prövningsläkemedel i läkemedelslagen (2015:315) ersätts med ”prövningsläkemedel för människor” och ”prövningsläkemedel för djur”. Uttrycket prövningsläke- medel i 3 kap. 3 § och 3 a kap. 2 § lagen om handel med läkemedel ska följdenligt ändras till de nya begreppen.

Därutöver föreslås det i avsnitt 6.6 att uttrycket tilläggsläkemedel ska införas i läkemedelslagen. I samma avsnitt föreslås också tillägg i nämnda bestämmelser i lagen om handel med läkemedel som innebär att även tilläggsläkemedel får förmedlas samt att den som bedriver parti- handel får distribuera tilläggsläkemedel.

Enligt 3 kap. 1 § lagen om handel med läkemedel får den som har till- stånd till att bedriva partihandel eller tillverkning i en stat inom EES bedriva partihandel i Sverige. Läkemedelsverket får meddela sådana till- stånd till den som uppfyller kraven i 3 kap. 3 § nämnda den lagen.

Som LIF anger så finns bestämmelser om tillstånd till tillverkning och import i EU-förordningen. Den förordningen innehåller dock inte regler om partihandel och förmedling av de aktuella läkemedlen. Emellertid innebär ändringen i 3 kap. 3 § att prövningsläkemedel för människor och för djur samt tilläggsläkemedel får förmedlas samt distribueras av den som bedriver partihandel med läkemedel inom EU, i likhet med vad LIF angett. Frågan om prövningsläkemedel kan distribueras från hela EU direkt till prövningsstället utan att passera ett svenskt apotek är delvis en annan frågeställning som inbegriper bestämmelserna om detaljhandel till konsumenter och till hälso- och sjukvården samt bestämmelser om sjuk- husens läkemedelsförsörjning i 2, 4 och 5 kap. lagen om handel med läkemedel. Enligt lagen om handel med läkemedel och Läkemedels- verkets föreskrifter (LVFS 2011:19) om kliniska läkemedelsprövningar på människor får dessa läkemedel distribueras genom sjukhusapotek, öppenvårdsapotek och av den som har tillstånd att bedriva partihandel. Prövningsläkemedel till sjukhuskliniker får enligt Läkemedelsverkets föreskrifter distribueras av de funktioner eller aktiviteter som utgör sjuk- husapotek i lagens mening medan prövningsläkemedel till primärvården får distribueras av apotek som har öppenvårdsapotekstillstånd, eller av den som har tillstånd att bedriva partihandel. Detta leder till att en sponsor kan behöva använda olika distributionsvägar vid kliniska läke- medelsprövningar som genomförs vid prövningsställen som finns inom såväl som utanför sjukhus.

Prop. 2017/18:196

129

Prop. 2017/18:196 Som anges i ingressen till EU-förordningen så fastställs det regler om tillverkning och import av prövningsläkemedel och tilläggsläkemedel i EU-förordningen för att bl.a. möjliggöra distribution av dessa läkemedel till prövningsställen i hela unionen. Förordningen innehåller inte bestäm- melser om distribution och förmedling. Förslag om apotekens distribu- tion och andra förslag rörande distribution av prövnings- och tilläggs- läkemedel kommer därmed inte att lämnas i denna proposition. Sådana ändringar får utredas separat. I detta sammanhang kan nämnas att Nya apoteksmarknadsutredningen har i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att lämna förslag till en effektiv och patientsäker distribution av prövnings- läkemedel till försökspersoner och prövningsställen (dir. 2016:105, dir. 2017:51 och dir. 2017:91). Uppdraget ska redovisas senast den 15 juni 2018.

 

6.9

Ersättningssystem vid skador

 

 

 

Regeringens bedömning: Sverige har ett fungerande ersättnings-

 

system för skador till följd av deltagande i kliniska läkemedelspröv-

 

ningar.

 

 

Regeringens förslag: I läkemedelslagen ska införas ett krav på att

 

en sponsor för en klinisk läkemedelsprövning på människor ska vara

 

skyldig att genom försäkring eller på annat sätt garantera att

 

försökspersonen får ersättning för den händelse sponsorn eller

 

prövaren blir skyldig att betala sådan. Skadeskyddet eller ersättnings-

 

garantin ska i dessa fall vara förenlig med riskens karaktär och

 

omfattning.

 

 

 

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens

 

bedömning och i huvudsak också med regeringens förslag. I

 

promemorian föreslogs dock att kravet om ersättningsgaranti från

 

sponsor skulle reglers i läkemedelsförordningen (2015:458).

 

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig

 

tillstyrker eller har inget att invända mot bedömningen. Västerbottens

 

läns landsting, Apotekarsocieteten och Kliniskt forskningscentrum vid

 

Norrlands universitetssjukhus välkomnar förslaget att i förordning

 

reglera sponsorns skyldighet gällande ersättning för skador. Flera remiss-

 

instanser, bl.a. Stockholms läns landsting, Gävleborgs läns landsting,

 

Västmanlands läns landsting, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

 

och Nationella biobanksrådet lyfter fram att ett EU-lands godkännande

 

av klinisk läkemedelsprövning även kan omfatta andra EU-länder samt

 

att så kallade ”tysta godkännanden” kan förekomma. Remissinstanserna

 

påpekar att det framgår av genomgången av medlemsländernas ersätt-

 

ningssystem vid skador att det kan förekomma fall då varken motsvarig-

 

heten till läkemedelsförsäkringen, produktansvarslagen, skadeståndslag-

 

stiftningen eller patientskadelagen blir tillämplig. Vidare är det för

 

patientens del väsentligt att ett anspråk på ersättning kan ske genom ett

 

administrativt förfarande i hemlandet. Mot den bakgrunden finner

 

remissinstanserna att information till svenska patienter eller deras ställ-

 

företrädare måste vara mycket tydlig så att patienten kan väga in möjlig-

130

heten att få ersättning vid ett deltagande, det bör därför framgå av under-

laget vid en ansökan vilken information som lämnas i dessa delar. Karolinska institutet anför att kliniska läkemedelsstudier som utförs av de medicinska fakulteterna omfattas av läkemedelsförsäkring genom Kammarkollegiet. Detta förhållande är behäftat med brister och därför i behov av en översyn.

Skälen för bedömningen och förslaget: Enligt artikel 3 i direktiv 2001/20/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel får kliniska prövningar endast utföras om det finns föreskrifter om försäkringar eller skadestånd för att täcka prövarens och sponsorns ansvar.

Denna artikel är genomförd i svensk rätt genom 4 kap. 1 § Läke- medelsverkets föreskrifter (LVFS 2011:19) om kliniska läkemedelspröv- ningar på människor där det anges att sponsorn ansvarar för att försöks- personerna genom försäkring eller på annat sätt är garanterade ett fullgott ekonomiskt skydd.

Direktiv 2001/20/EG kommer att ersättas av förordning (EU) nr 536/2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel. I artikel 76 i EU- förordningen anges att medlemsstaterna ska se till att det finns ersätt- ningssystem för skador som drabbat en försöksperson till följd av del- tagandet i en klinisk prövning som genomförts på deras territorium. Ersättningssystemet ska vara i form av en försäkring, en garanti eller ett liknande arrangemang som har motsvarande syfte och som är förenligt med riskens karaktär och omfattning. Vidare stadgas det i bestämmelsen att sponsorn och prövaren ska använda ersättningssystemet i den form som lämpar sig för den berörda medlemsstaten där den kliniska pröv- ningen genomförs. Medlemsstaterna ska dock inte kräva att sponsorn för låginterventionsprövningar använder ytterligare ett ersättningssystem än det som anges ovan i de fall möjliga skador som skulle kunna drabba en försöksperson till följd av användningen av prövningsläkemedlet i enlig- het med prövningsprotokollet för den specifika kliniska prövningen på den medlemsstatens territorium täcks av det redan gällande ersättnings- systemet.

Skadeståndslagen

Enligt skadeståndslagen (1972:207) ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada ersätta skadan. Den som har arbetstagare i sin tjänst ska ersätta personskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Staten eller en kommun ska ersätta person- skada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Skade- stånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för bl.a. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inkomst- förlust samt fysiskt och psykiskt lidande. Har personskada lett till döden, ska ersättning betalas för bl.a. begravningskostnad och förlust av under- håll. Skadeståndslagen kan tillämpas vid skador i samband med kliniska läkemedelsprövningar. För att få ersättning enligt skadeståndslagen måste man kunna visa att det finns ett orsakssamband mellan skadan och den företeelse som man påstår har orsakat den. Man ska även visa att skadan inte är en känd eller förväntad följd av läkemedlet i fråga, och att

Prop. 2017/18:196

131

Prop. 2017/18:196

132

den som orsakat skadan har gjort det med uppsåt eller genom vårds- löshet. Slutligen ska man visa vilken skada man lidit.

Läkemedelsförsäkringen

Läkemedelsförsäkringen är en frivillig, oreglerad, kollektiv försäkring för skador som orsakats av läkemedel som tillhandahållits i Sverige av delägare i bolaget LFF Service AB. För närvarande omfattas läkemedel motsvarande omkring 99 procent av det totala försäljningsvärdet i Sverige av försäkringen. Läkemedelsförsäkring är en s.k. no-fault försäk- ring. Det innebär att den kan ersätta skador oavsett om det är klarlagt att skadorna har orsakats genom vårdslöshet eller om läkemedlet haft en säkerhetsrisk. Dessutom finns en bevislättnad eftersom ersättning utges för personskador som med övervägande sannolikhet har orsakats genom medicinering eller annan användning i klinisk prövning av läkemedlet (§3 åtagandena).

Bolag som utför kliniska läkemedelsprövningar betalar en årlig premie om 1,3 prisbasbelopp och inkluderar avgiften för 50 patienter. Om den kliniska prövningen omfattar fler än 50 patienter debiteras ett tilläggs- belopp.

Karolinska institutet anför att en betydande andel av kliniska läke- medelsstudier utförs där företrädare för akademin eller sjukvården är sponsorer. För akademins del omfattas de medicinska fakulteternas läke- medelsprövning av läkemedelsförsäkring genom Kammarkollegiet. Enligt Karolinska institutets mening är denna lösning behäftad med brister och därför i behov av en översyn. Regeringen finner att en sådan översyn inte kan göras inom ramen för nu aktuellt lagstiftningsarbete. En sådan översyn får i stället företas separat.

Produktansvarslagen

Produktansvarslagen (1992:18) omfattar skador som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist. Lagen är ett genomförande i svensk rätt av ett EU-direktiv om produktansvar. Produktansvarslagen bygger på principen om strikt ansvar, vilket innebär att skadestånds- skyldighet inte förutsätter att skadan orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet.

Läkemedel omfattas av produktansvarslagen. Emellertid omfattas inte utvecklingsskador av denna lag och därmed är kliniska läkemedelspröv- ningar undantagna från produktansvarslagens tillämpning.

Läkemedels- och apoteksutredningen har övervägt om även utveck- lingsskador och därmed kliniska prövningar ska omfattas av produkt- ansvarslagens strikta ansvar. I sitt betänkande Ersättning vid läkemedels- skador och miljöhänsyn i läkemedelsförmånerna (SOU 2013:23) fann utredningen att det, i likhet med vad som påpekades i förarbetena till produktansvarslagen, fanns en risk att Sverige kunde betraktas som ett land med strängare ansvarsregler än vad som gäller i det stora flertalet av länder inom EU och att det därmed fanns en risk att företagen förlägger sin produktutveckling (t.ex. kliniska prövningar) till länder som undantar utvecklingsskador från produktansvaret. Vidare anförde utredningen att det också kunde finnas en risk att företag dröjer med att lansera läke- medel på grund av att ett ansvar för utvecklingsskador kräver att före-

tagen undersöker läkemedlen än mer noggrant. Enligt utredningen gick det inte att bortse från dessa risker som, om de blev verkliga, i slutändan skulle kunna påverka tillgången till effektiva behandlingar, t.ex. genom en försening av lanseringen av läkemedlet (a.a., s. 191 f.).

Utredningen anförde vidare att det i Sverige, till skillnad från i de flesta andra länder inom EU, redan finns en frivillig försäkring som är mer förmånlig för den enskilde än vad som följer av produktansvarsdirek- tivet, nämligen Läkemedelsförsäkringen. Läkemedelsförsäkringen ersätter för utvecklingsskador och läkemedelsskador vid kliniska läke- medelsprövningar. Utredningens slutsats var därför att Sverige redan i dag har ett system, visserligen frivilligt, med strängare ansvarsregler än vad som gäller i övriga EU.

Utredningen angav vidare att en reglering inte ska införas om det inte är nödvändigt. Utredningen fann att eftersom Läkemedelsförsäkringen redan ersätter utvecklingsskador kommer de flesta utvecklingsskador, trots ett ansvar enligt produktansvarslagen, att ersättas ur Läkemedelsför- säkringen. Med tanke på att de flesta företag som är verksamma i Sverige är redan med i försäkringen, gjorde utredningen bedömningen att det endast kunde vara ett fåtal fall där en patient skadas av ett läkemedel som inte omfattas av Läkemedelsförsäkringen och där ersättning för utveck- lingsskada kan utgå. Utredningen tillade att antalet ärenden där ett utökat ansvaret skulle aktualiseras skulle bli litet med hänsyn till det nuvarande undantagets begränsade räckvidd (a.a., s. 191 ff.).

Patientskadelagen

I patientskadelagen (1996:799) finns bestämmelser om rätt till patient- skadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en försäkring som täcker sådan ersättning (patientförsäkring).

Patientskadeersättning lämnas för personskador, såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Med patient jämställs den som frivilligt deltar som försöks- person i medicinsk forskning. När det gäller skador orsakade av läke- medel begränsas lagen emellertid till fall då skadan är en följd av för- ordnande eller utlämnande av läkemedel i strid med föreskrifter eller anvisningar. På detta sätt dras en gräns mellan patientskadelagen och läkemedelsförsäkringen.

Patientskadeersättning lämnas om det finns en övervägande sannolik- het att skadan är orsakad på detta sätt. En patient som skadas inom hälso- och sjukvården behöver inte bevisa att någon bland personalen gjort sig skyldig till fel eller försummelse för att ersättning ska kunna lämnas. Alla vårdgivare är skyldiga att ha en patientförsäkring som täcker ersätt- ning för skador som omfattas av patientskadelagen. Med vårdgivare avses statlig myndighet, landsting eller kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig verksamhet) samt enskild som bedriver hälso- och sjukvård (privat vårdgivare). Patientskadeersättning utges av försäkringsgivaren, dvs. det försäkringsbolag där försäkringen är tecknad. Saknas patientför- säkring svarar de försäkringsgivare som ingår i patientförsäkrings- föreningen solidariskt för den ersättning som skulle lämnats om patient- försäkring hade funnits.

Prop. 2017/18:196

133

Prop. 2017/18:196 Även när patientskadeersättning kan lämnas enligt patientskadelagen har den skadelidande möjligheten att i stället vända sig till domstol och kräva skadestånd enligt skadeståndslagen.

Slutsats

I Sverige kan en person som skadas vid en klinisk läkemedelsprövning få ersättning enligt skadeståndslagen eller genom läkemedelsförsäkringen. Det senare förutsatt att företaget är delägare i bolaget LFF Service AB. Sverige har således ett fungerande ersättningssystem för skador till följd av deltagande i kliniska läkemedelsprövningar. Sponsorn bör vara skyl- dig att genom försäkring eller på annat sätt garantera försökspersonens rätt till ersättning om sponsorn eller prövaren blir skyldig att betala sådan ersättning. I lagrådsremissen föreslogs det att denna skyldighet skulle regleras i förordning eller myndighetsföreskrift. Enligt Lagrådets mening måste en reglering som kräver av sponsorn att det ska finnas en försäkring eller liknande som kan garantera att ersättning för skada kan betalas ut, anses utgöra en grundläggande förutsättning för att kunna beviljas tillstånd till klinisk läkemedelsprövning på människor. Lagrådet anser därför att en sådan reglering ska ges i lag. Regeringen delar Lagrådets bedömning och instämmer i Lagrådets slutsats att en bestäm- melse bör införas i det föreslagna nya 7 kap. läkemedelslagen.

Lagrådet anför vidare att det inte kan uteslutas att det kan behövas ett bemyndigande att utfärda föreskrifter av detaljkaraktär. Detta bemyndig- ande diskuteras närmare i avsnitt 6.15.

Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms läns landsting, Gävleborgs läns landsting, Västmanlands läns landsting, SKL och Nationella biobanks- rådet anför att ett EU-lands godkännande av klinisk läkemedelsprövning även kan omfatta andra EU-länder och att dessa andra länder kan bli bundna av ett annat medlemslands bedömning av ansökan genom ett så kallat ”tyst godkännande”. Remissinstanserna påpekar att det framgår av genomgången av medlemsländernas ersättningssystem vid skador att det kan förekomma fall då varken motsvarigheten till läkemedelsförsäk- ringen, produktansvarslagen, skadeståndslagstiftningen eller patient- skadelagen blir tillämplig. Vidare är det för patientens del väsentligt att ett anspråk på ersättning kan ske genom ett administrativt förfarande i hemlandet. Mot den bakgrunden finner remissinstanserna att information till svenska patienter eller deras ställföreträdare måste vara mycket tydlig så att patienten kan väga in och bedöma möjligheten att få ersättning vid ett deltagande. Det bör därför framgå av underlaget vid en ansökan vilken information som lämnas i dessa avseenden.

I artikel 29.2 d anges det att den information som ska lämnas till försökspersonen, eller i tillämpliga fall dennes ställföreträdare, ska inbegripa information om de tillämpliga ersättningssystemen för skador som avses i artikel 76.1. Enligt punkt 68 i bilaga I till EU-förordningen ska bevis på försäkringsskydd eller skadeersättningsgaranti lämnas in, om tillämpligt, vid ansökan om tillstånd till klinisk prövning. Av rubriken till den punkten framgår att detta bevis ska avse varje berörd medlemsstat. Den som ansöker om tillstånd att genomföra klinisk läkemedelsprövning i Sverige ska således lämna in information om de

tillämpliga ersättningssystem som finns för prövningen i Sverige i

134

enlighet med punkt 68 samt ange den information som ska lämnas till Prop. 2017/18:196 försökspersonen om de tillämpliga ersättningssystemen.

Om en sådan information saknas är ansökan inte fullständig (artikel 5) och berörd medlemsstat kan därmed avslå ansökan, eller bevilja tillstånd på vissa villkor (artiklarna 7.1 g och 8). En ansökan om tillstånd skulle kunna godkännas i Sverige genom ett tyst godkännande endast om de svenska behöriga myndigheterna inte deltagit i beredningen av ansökan och i nu aktuell fråga inte angett att nödvändig dokumentation saknas. Det är således av vikt att behöriga myndigheter har ett effektivt och fungerande samarbete. Läkemedelsverket och de sex regionala etikpröv- ningsnämnderna arbetar på att ta fram ett sådant effektivt samarbete inom ramen för ett regeringsuppdrag. Regeringen vill även framhålla att ersättning för skada i samband med en klinisk läkemedelsprövning som genomförs i Sverige ska utgå från svenska regler och inte utifrån den lagstiftning som finns i det land som exempelvis sponsorn har sin hemvist i. Om en person önskar delta i en klinisk läkemedelsprövning i ett annat land inom unionen ska det landet, i enlighet med artikel 76, ha ett ersättningssystem för skador. Vidare ska information om de tillämp- liga ersättningssystemen för skador i det landet lämnas för att en person ska kunna ta ställning till om han eller hon vill delta i prövningen, jfr artikel 76. Att sådan information ska lämnas framgår av artikel 29.2 d i EU-förordningen.

6.10

Tillsyn

 

 

 

Regeringens förslag: Det ska anges i läkemedelslagen att Läke-

 

medelsverket har tillsyn över efterlevnaden av EU-förordningen om

 

kliniska läkemedelsprövningar och kommissionens delegerade förord-

 

ning (EU) 2017/1569 samt de föreskrifter och villkor som har med-

 

delats med stöd av de förordningarna. Läkemedelsverket får därmed

 

meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden

 

av EU-förordningarna och de villkor och föreskrifter som meddelats

 

med stöd av dessa förordningar. Läkemedelsverket får i det samman-

 

hanget rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som

 

används i samband med tillverkning eller annan hantering av läke-

 

medel, av aktiva substanser, av hjälpämnen eller av förpacknings-

 

material till läkemedel. Läkemedelsverket får även rätt till tillträde till

 

utrymmen där prövning av läkemedels egenskaper utförs.

 

Bestämmelsen i 11 kap. 2 § läkemedelslagen om möjligheten att

 

återkalla vissa tillstånd ska avse tillstånd till klinisk prövning på djur.

 

Även tillstånd till tillverkning och import av prövningsläkemedel som

 

meddelats i enlighet artikel 61 i EU-förordningen ska kunna åter-

 

kallas.

 

 

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens för-

 

slag. I promemorian föreslogs inte att tillsyn enligt 14 kap. 1 § läke-

 

medelslagen (2015:315) även skulle omfatta kommissionens delegerade

 

förordning (EU) 2017/1569.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte yttrat sig

 

särskilt över förslagen. Datainspektionen anför att det i EU-förordningen

135

Prop. 2017/18:196 anges att om medlemsstaten anser att kraven i förordningen inte längre uppfylls ska bl.a. tillståndet för den kliniska läkemedelsprövningen kunna återkallas. Inspektörer utsedda av medlemsstaten ska övervaka efterlevnaden. I promemorian föreslås att Läkemedelsverket ska utföra dessa uppgifter. Enligt Datainspektionen skulle en sådan ordning emellertid kunna innebära att Läkemedelsverkets tillsyn även kan komma att avse försökspersonernas rätt till skydd enligt 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personupp- gifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet) och därigenom personuppgiftslagen (1998:204). Datainspektionen är tillsynsmyndighet för personuppgiftslagen. Någon utredning avseende förslagets inverkan på gränsdragningen mellan den tillsyn av EU- förordningen som ska företas av Läkemedelsverket och Datainspek- tionens tillsyn har emellertid inte presenterats i promemorian. Enligt Datainspektionens mening har det i promemorian inte utretts vilken inverkan EU-förordningen och de i promemorian förslagna bestämmel- serna kommer att få på tillämpningen av dataskyddsregleringen i beaktande av hur tillsynen av dataskyddet vid sådana prövningar är tänkt att regleras. Det finns således betydande oklarheter avseende vilka konsekvenser förslagen får på dataskyddet för den behandling av per- sonuppgifter som blir aktuell vid kliniska läkemedelsprövningar. Data- inspektionen avstyrker därför förslagen i denna del. Även Läkemedels- verket anför att det bör klargöras hur verkets tillsynsansvar kommer att förhålla sig till Datainspektionens ansvar på området. Läkemedelsverket anser även att den föreslagna tillsynsbestämmelsen i läkemedelslagen (2015:315) ska kompletteras med orden ”och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen”.

Förvaltningsrätten i Uppsala anför att även om ett beslut om åter- kallelse i förvaltningsprocessen kommer att betraktas som ett överklag- bart beslut, bör möjligheten att överklaga sådana beslut komma till tydligt uttryck i läkemedelslagen.

Skälen för regeringens förslag: För att säkerställa att Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 536/2014 av den 16 april 2014 om kliniska prövningar av humanläkemedel och om upphävande av direktiv 2001/20/EG följs ska medlemsstaterna dels vidta korrigerande åtgärder, dels utföra inspektioner.

Bestämmelserna i EU-förordningen

I artikel 77 i EU-förordningen anges att om en berörd medlemsstat på motiverade grunder anser att kraven i EU-förordningen inte längre upp- fylls får den återkalla tillståndet för den kliniska prövningen, utfärda för- bud att fortsätta den kliniska prövningen eller kräva att sponsorn ändrar någon aspekt av den kliniska prövningen.

Innan den berörda medlemsstaten vidtar någon av dessa åtgärder ska sponsorn eller prövaren beredas tillfälle att yttra sig, utom i de fall då omedelbara åtgärder krävs. Den berörda medlemsstaten ska även via EU- portalen underrätta alla berörda medlemsstater om de åtgärder den vid- tagit. Innan en medlemsstat vidtar en åtgärd får den samråda med andra berörda medlemsstater.

136

Enligt artikel 78 ska medlemsstaterna utse inspektörer som ska utföra inspektioner för att övervaka efterlevnaden av denna förordning. Medlemsstaterna ska se till att inspektörerna är tillräckligt kvalificerade och får ändamålsenlig utbildning. Artikeln innehåller även bestämmelser om internationellt tillsynssamarbete mellan medlemsstater. I artikeln anges att i de fall en berörd medlemsstat har för avsikt att på sitt terri- torium eller i ett tredjeland utföra en inspektion som gäller multina- tionella kliniska prövningar ska den via EU-portalen underrätta de övriga berörda medlemsstaterna om sina avsikter och även underrätta dem om de slutsatser som dragits efter inspektionen. Vidare ska den Europeiska läkemedelsmyndigheten samordna samarbetet mellan de berörda med- lemsstaterna vid inspektioner som utförs i medlemsstaterna, i tredje- länder och vid inspektioner som utförs inom ramen för en ansökan om godkännande för försäljning enligt förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet. Syftet med samarbetet är att utnyttja tillgängliga resurser på ett effektivt sätt och undvika dubbelarbete. Vidare anges det i artikeln att det är den medlems- stat under vars ansvar inspektionen har utförts som ska utarbeta en inspektionsrapport. Medlemsstaten ska vidare se till att den inspekterade enheten och sponsorn för den kliniska prövningen i fråga har tillgång till inspektionsrapporten och även skicka den via EU-portalen.

I detta sammanhang kan nämnas att kommissionen med stöd av artikel 78.7 har antagit kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/556 om detaljerade förfaranden för rutiner för inspektioner av god klinisk sed i enlighet med EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar. Genomförandeförordningen ska börja tillämpas samtidigt som EU-för- ordningen om kliniska läkemedelsprövningar.

Reglering av tillsynen i Sverige

I Sverige är det Läkemedelsverket som utövar tillsyn över läkemedels- lagen och i det avseendet kliniska läkemedelsprövningar. Detta framgår av 14 kap. 1 § läkemedelslagen. Läkemedelsverket bör även vara den myndighet i Sverige som ansvarar för att utföra de åtgärder och inspek- tioner som anges i artiklarna 77 och 78 i EU-förordningen.

För att genomföra tillsynsuppgifterna på ett effektivt sätt anges de befogenheter som Läkemedelsverket kan nyttja i sitt tillsynsarbete i 14 kap. 2 och 3 §§ läkemedelslagen. Enligt dessa bestämmelser har Läkemedelsverket rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. För sin tillsyn har Läkemedelsverket rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i sam- band med tillverkning eller annan hantering av läkemedel, av aktiva sub- stanser, av hjälpämnen eller av förpackningsmaterial till läkemedel. Läkemedelsverket har också rätt till tillträde till utrymmen där prövning av läkemedels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i utrymmena göra undersökningar och ta prover. Läkemedelsverket har inte med stöd av läkemedelslagen rätt till tillträde till bostäder. Läkemedelsverket får i sin tillsynsverksamhet besluta om föreläggande och förbud som behövs för att läkemedelslagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av

Prop. 2017/18:196

137

Prop. 2017/18:196 lagen ska efterlevas. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

För att den tillsyn och de åtgärder som anges i artiklarna 77 och 78 i EU-förordningen ska bli verkningsfulla bör Läkemedelsverkets tillsyn enligt 14 kap. 1 § läkemedelslagen även omfatta tillsyn av EU-förord- ningen. I likhet med vad Läkemedelsverket anför bör verkets tillsyns- område även omfatta de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av EU-förordningen. Det föreslås därför att ett tillägg med detta innehåll införs i 14 kap. 1 § läkemedelslagen. Därmed får Läkemedels- verket även befogenhet att vidta de åtgärder som anges i 14 kap. 2 och 3 § läkemedelslagen. I viss utsträckning får en sådan bestämmelse som anges i 14 kap. 1 § läkemedelslagen karaktären av delegation, eftersom det i ett flertal bestämmelser i EU-förordningen är reglerat hur den berörda medlemsstaten ska agera. Det får dock anses vara en godtagbar lösning att även reglera tillsynsansvaret i 14 kap. 1 § läkemedelslagen för att tillsynsmyndigheten därmed ska få tillgång till verkningsfulla åtgär- der. Samma bedömning gjordes vid anpassning av svensk rätt till förord- ning (EG) nr 726/2004 (prop. 2005/06:70 s. 155).

En liknande bedömning görs gällande kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1569. I den förordningen anges principerna och riktlinjerna för god tillverkningssed för prövningsläkemedel för människor som får tillverkas eller importeras endast med ett sådant till- stånd som avses i artikel 61.1 i EU-förordningen om kliniska läkemedels- prövningar. För att säkerställa att principerna och riktlinjerna för god tillverkningssed följs så innehåller förordningen (EU) 2017/1569 bestäm- melser för de inspektioner som ska göras av medlemsstaternas behöriga myndigheter. Förordningen innehåller även bestämmelser om samarbete och samordning av inspektioner, erkännande av inspektionsresultat samt bestämmelser om inspektörernas befogenheter, kompetens, skyldigheter och opartiskhet. Enligt förordningen ska tillverkaren när som helst ge inspektörerna tillträde till lokalerna och tillgång till dokumentation. Om god tillverkningssed inte följs får den behöriga myndigheten tillfälligt stoppa tillverkningen eller importen från tredjeländer, eller tillfälligt eller slutgiltigt återkalla tillståndet för en produktkategori eller för alla pro- dukter.

Tilläggen i bestämmelsen görs för att behörig myndighet ska kunna ha tillsyn över efterlevnaden av dess förordningar. Det är ändamålsenligt att hänvisningarna till EU-förordningarna i denna bestämmelse är dyna- miska, dvs. avser respektive förordning i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Tillsyn av personuppgiftsbehandling

Datainspektionen anför att det i EU-förordningen anges att om medlems- staten anser att kraven i förordningen inte längre uppfylls ska bl.a. tillståndet för den kliniska läkemedelsprövningen kunna återkallas. Inspektörer utsedda av medlemsstaten ska övervaka efterlevnaden. I pro- memorian föreslås att Läkemedelsverket ska utföra dessa uppgifter. En sådan ordning skulle emellertid, enligt Datainspektionens mening, kunna innebära att Läkemedelsverkets tillsyn även kan komma att avse försöks-

personernas rätt till skydd enligt dataskyddsdirektivet och därigenom

138

personuppgiftslagen. Att en klinisk läkemedelsprövning endast får genomföras om försökspersonens rätt till skydd i enlighet med bestäm- melserna i dataskyddsdirektivet är säkerställd framgår av artikel 28.1 d i EU-förordningen. Datainspektionen pekar på att den är tillsynsmyndighet för personuppgiftslagen. Enligt Datainspektionen har emellertid någon utredning avseende förslagets inverkan på gränsdragningen mellan den tillsyn av EU-förordningen som ska företas av Läkemedelsverket och Datainspektionens tillsyn inte presenterats i promemorian. Enligt Data- inspektionens mening har det i promemorian inte utretts vilken inverkan EU-förordningen och de i promemorian förslagna bestämmelserna kommer att få på tillämpningen av dataskyddsregleringen i beaktande av hur tillsynen av dataskyddet vid sådana prövningar är tänkt att regleras. Det finns således enligt Datainspektionens mening betydande oklarheter avseende vilka konsekvenser förslagen får på dataskyddet för den behandling av personuppgifter som blir aktuell vid kliniska läkemedels- prövningar. Datainspektionen avstyrker därför förslagen i denna del.

Även Läkemedelsverket anför att det bör klargöras hur verkets tillsyns- ansvar kommer att förhålla sig till Datainspektionens ansvar på området.

Utöver artikel 28.1 d så anges det i artikel 7.1 d att berörd medlemsstat ska bedöma om genomförandet av en ansökt klinisk läkemedelsprövning kan ske i överensstämmelse med dataskyddsdirektiv. En ansökan om tillstånd ska innehålla ett prövningsprotokoll med en beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att följa tillämpliga regler om skydd av personuppgifter (punkten 17 ak i bilaga I till EU-förordningen). I den beskrivningen ska särskilt anges de tekniska och organisatoriska åtgärder som kommer att vidtas för att förhindra obehörig åtkomst, obehörigt röjande, obehörig spridning eller ändring samt förlust av information och personuppgifter. Ansökan ska även innehålla en beskrivning av de åt- gärder som kommer att vidtas för att säkerställa att sekretessen när det gäller försökspersonernas journaler och personuppgifter vid kliniska läkemedelsprövningar bevaras (punkten 17 al i bilaga I). Vidare ska en beskrivning göras av de åtgärder som kommer att vidtas vid eventuella brott mot uppgiftsskyddet i syfte att lindra möjliga negativa följder (punkten 17 am). I punkt 73 i bilaga I anges att ansökan ska innehålla ett bevis på att uppgifter kommer att behandlas i enlighet med dataskydds- direktivet. Detta bevis ska innehålla ett uttalande från sponsorn eller sponsorns företrädare om att uppgifter kommer att samlas in och behandlas i enlighet med dataskyddsdirektivet. Slutligen anges det i skäl 76 i ingressen till EU-förordningen att dataskyddsdirektivet gäller behandling av personuppgifter som, inom ramen för EU-förordningen, sker i medlemsstaterna under överinseende av de behöriga myndig- heterna, särskilt de myndigheter som utsetts av medlemsstaterna.

Enligt dagens lagstiftning så regleras behandlingen av personuppgifter vid forskning av personuppgiftslagen (jfr avsnitt 6.5.1). Emellertid bedriver vårdgivare och sjukvårdshuvudmännen i betydande omfattning medicinsk och annan forskning inom hälso- och sjukvården. Till den del den patientnära forskningen innefattar patientjournalföring eller annan dokumentation som hör till vården, regleras informationshanteringen av patientdatalagen (2008:355). EU-förordningen om kliniska läkemedels- prövningar reglerar således inte alla aspekter gällande en läkemedels- prövning.

Prop. 2017/18:196

139

Prop. 2017/18:196 I Sverige är Datainspektionen den myndighet som har tillsynsansvaret för personuppgiftsbehandling som sker med stöd av personuppgiftslagen enligt 2 § personuppgiftsförordningen (1998:1191). Datainspektionen är även tillsynsmyndighet då personuppgifter behandlas enligt patientdata- lagen. Detta tillsynsansvar omfattar dock inte det som faller in under Inspektionen för vård och omsorgs tillsynsansvar. Av förarbetena till patientdatalagen framgår att frågan om behandlingen av personuppgifter i elektroniska journaler som sker i överensstämmelse med patientdata- lagen faller in under Datainspektionens tillsynsansvar. Detta innebär att Datainspektionens tillsyn bl.a. ska omfatta frågor som rör åtkomsten till personuppgifter inom hälso- och sjukvården och informationen till de registrerade. Datainspektionens tillsyn ska också omfatta frågor som rör informationssäkerhet som avses i personuppgiftslagen och i patientdata- lagen samt i föreskrifter som meddelas med stöd av nämnda lagar (prop. 2007/08:126 s. 215 f.). I likhet med vad regeringen anförde i förarbetena till patientdatalagen förutsätter regeringen att myndigheterna samverkar i frågor om personuppgiftsbehandling även i samband med genomförande av kliniska läkemedelsprövningar. För det fall Datainspektionen vid sin tillsyn finner att personuppgiftsbehandlingen vid en läkemedelsprövning inte uppfyller personuppgiftslagstiftningen kan Läkemedelsverket med stöd av artikel 77 återkalla tillståndet eftersom prövningen inte uppfyller kraven i artikel 28.1 d.

Dataskyddsdirektivet kommer den 25 maj 2018 att ersättas av EU:s nya dataskyddsförordning, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförord- ning), här benämnd dataskyddsförordningen. Av artikel 94.2 i den för- ordningen framgår att hänvisningar till dataskyddsdirektivet ska anses som hänvisningar till den nya dataskyddsförordningen. Därmed kommer hänvisningarna till dataskyddsdirektivet i EU-förordningen om kliniska läkemedelsprövningar att innebära hänvisningarna till EU:s nya dataskyddsförordning. Dataskyddsförordningen kommer att vara direkt tillämplig i Sverige. Förslag till ändringar gällande bl.a. patientdatalagen presenteras i propositionen (prop. 2017/18:171) Dataskydd inom Social- departementets verksamhetsområde – en anpassning till EU:s data- skyddsförordning. Vidare har förslag om en ny lag om personuppgifts- behandling för forskningsändamål presenterats i betänkandet från Forskningsdatautredningen (SOU 2017:50). Förslaget i det betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet (jfr avsnitt 6.5.1). I detta sammanhang kan nämnas att det även föreslås en ny generell lag om personuppgiftsbehandling i propositionen (prop. 2017/18:105) Ny data- skyddslag. Där anges att avsikten är att Datainspektionen ska utses till tillsynsmyndighet enligt EU:s dataskyddsförordning. Myndigheten kommer därmed att ha tillsyn över att bestämmelserna i dataskyddslagen och andra föreskrifter som kompletterar förordningen följs.

140

Kommissionens befogenhet att kontrollera att medlemsstaterna har utövat tillsyn

I artikeln 79 ges kommissionen befogenhet att bl.a. kontrollera att medlemsstaterna utövar tillsyn på ett korrekt sätt. I artikel 79.2 anges att kontrollerna ska anordnas i samarbete med de berörda medlemsstaterna. I detta avseende bör det vara Läkemedelsverket som samarbetar med kommissionen. Läkemedelsverket bör kunna delta i samarbetet med stöd av 2 § 7 förordningen (2007:1205) med instruktion för Läkemedelsverket där det anges att Läkemedelsverket ska delta i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde. Emellertid bör Läkemedelsverket i förord- ning bemyndigas att utföra de uppgifter som berörd medlemsstat ska utföra enligt artikel 79.

Utöver Läkemedelsverkets tillsyn kan nämnas att Centrala etikpröv- ningsnämnden har tillsynsansvar över efterlevnaden av lagen (2003:640) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen) och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen. Centrala etikprövningsnämnden kommer den 1 januari 2019 att byta namn till Överklagandenämnden för etikprövning (prop. 2017/18:45, bet. 2017/18:UbU12, rskr. 2017/18:173). Nämndens ansvar för tillsyn påverkas inte av namnbytet.

Centrala etikprövningsnämndens tillsynsansvar enligt etikprövnings- lagen gäller dock inte i den mån tillsynen faller inom någon annan myndighets ansvarsområde. I regeringens proposition (prop. 2002/03:50) om etikprövning av forskning anges att den forskning som behöver tillsyn enligt etikprövningslagen är den forskning som inte täcks av det tillsynsansvar som bl.a. Läkemedelsverket har. Vidare anges att den forskning som bl.a. blir kvar att utöva tillsyn över är medicinsk och psykologisk grundforskning som bedrivs av annan huvudman än vård- givare inom hälso- och sjukvården, t.ex. i anslutning till lärosätenas medicinska institutioner. Vidare anges det i propositionen att tillsynen bedöms bli aktuell i de fall anledning finns att anta att forskning som omfattas av etikprövningslagen bedrivs utan att ha godkänts vid etikpröv- ning eller att forskning bedrivs i strid med villkor som meddelats i samband med godkännande vid etikprövning (a.a. s. 164 och 206).

I detta sammanhang kan nämnas att en särskild utredare har haft i upp- drag att bedöma om regleringen av tillsynen över etikprövningslagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen behöver ändras (dir. 2016:45 och dir. 2017:52). Utredaren har redovisat sitt uppdrag den 15 december 2017. Förslagen bereds för närvarande i regeringskansliet.

Återkallelse av tillstånd

Återkallelse av tillstånd till klinisk prövning på människor kommer, som ovan nämnts, regleras i artikel 77 i EU-förordningen och ytterligare reglering i svensk rätt behövs inte. I 11 kap. 2 § läkemedelslagen anges det att tillstånd till klinisk läkemedelsprövning, tillverkning och import enligt 7 kap. 9 § första stycket, 8 kap. 2 § och 9 kap. 1 § första stycket läkemedelslagen får återkallas om någon av de väsentliga förutsätt- ningarna inte längre är uppfyllda eller om något krav som är av särskild betydelse för kvalitet och säkerhet inte har följts. Enligt bestämmelsens andra stycke kan samma skäl åberopas för att återkalla ett sådant tillstånd

Prop. 2017/18:196

141

Prop. 2017/18:196

till klinisk prövning som ska anses beviljat enligt 7 kap. 9 § tredje

 

stycket.

 

Till följd av EU-förordningens reglering bör bestämmelsen i 11 kap.

 

2 § andra stycket läkemedelslagen upphävas. Däremot bör möjligheten

 

att återkalla ett tillstånd till klinisk läkemedelsprövning på djur

 

fortfarande regleras i läkemedelslagen. Bestämmelsen i 11 kap. 2 § bör

 

anpassas till detta.

 

Artikel 77 i EU-förordningen avser återkallelse av ett tillstånd till

 

klinisk läkemedelsprövning. Däremot omfattar bestämmelsen inte åter-

 

kallelse av tillstånd till tillverkning eller import av prövningsläkemedel