Regeringens proposition 2017/18:169

Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av

Prop.

särskilda befogenheter på särskilda

2017/18:169

ungdomshem och LVM-hem

 

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Linköping den 15 mars 2018

Stefan Löfven

Lena Hallengren

(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Förslagen rör huvudsakligen de särskilda befogenheter Statens institu- tionsstyrelse (SiS) har för vårdens genomförande vid särskilda ungdoms- hem och LVM-hem. Förslagen syftar till ökad rättssäkerhet, delaktighet, trygghet och säkerhet för barn och unga som vårdas vid de särskilda ung- domshemmen och för intagna som vårdas vid LVM-hemmen.

I propositionen föreslås bl.a. att den maximala tiden den unge som vårdas vid ett särskilt ungdomshem får hållas i avskildhet kortas från 24 timmar till fyra timmar. Vidare föreslås att fler särskilda befogenheter ska vara möjliga att överklaga till domstol och att ett offentligt biträde ska förordnas för barn under 15 år vid ett överklagande. I propositionen föreslås vidare att det införs två nya särskilda befogenheter, rumsvisitation och säkerhetskontroll. I propositionen föreslås också att den unge vid en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning ska ges möjlighet att påverka vem ur personalen som genomför eller närvarar vid åtgärden. Vidare ska den unge som vistas på ett särskilt ungdomshem erbjudas uppföljande samtal efter en avskiljning, visitation av bostads- rum eller en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

I propositionen föreslås vidare att SiS i akuta situationer omedelbart ska anvisa plats vid ett särskilt ungdomshem. Motsvarande ändring före- slås när det gäller anvisning av plats vid ett LVM-hem.

1

Prop. 2017/18:169 I propositionen lämnas också förslag om en ny lag om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. på hem för vård eller boende. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2018.

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................

5

2

Lagtext

.............................................................................................

6

 

2.1

Förslag till lag om förbud mot innehav av

 

 

 

berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende.......

6

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar ........................................

8

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om

vård av missbrukare i vissa fall .......................................

10

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga ........................

17

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om

verkställighet av sluten ungdomsvård .............................

26

2.6Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

 

 

(2001:453) .......................................................................

30

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

31

4

Statens institutionsstyrelse och dess verksamhet ...........................

32

 

4.1

Statens institutionsstyrelse...............................................

32

 

4.2

Vilka vårdas på SiS institutioner .....................................

32

 

4.3

Verksamhetens omfattning..............................................

33

 

4.4

De särskilda befogenheterna............................................

33

 

4.5

Statistik som rör de särskilda befogenheterna .................

34

4.6Förbud mot innehav av alkohol och andra

 

berusningsmedel..............................................................

35

5 Behovet av nya bestämmelser........................................................

35

6 Verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen .........................

37

6.1

Tiden för platsanvisning förtydligas................................

37

6.2

Proportionalitetsprincipen ...............................................

39

6.3

Förbud mot berusningsmedel ..........................................

41

6.4

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ...................

43

6.5

Rumsvisitation.................................................................

47

6.6

Säkerhetskontroll.............................................................

51

6.7

Fysisk fasthållning...........................................................

55

6.8

Provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m. ........

56

6.9Begränsningar i rätten att ta emot besök och använda

 

elektroniska kommunikationstjänster ..............................

59

6.10

Hållas i avskildhet ...........................................................

63

6.11

Vård i enskildhet .............................................................

73

6.12

Utomhusvistelse ..............................................................

75

6.13

Uppföljande samtal efter en vidtagen åtgärd ...................

77

6.14

Underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg .......

78

6.15

Underrättelse vid vård på sjukhus ...................................

80

6.16

Samråd med socialnämnden ............................................

82

6.17

Rätten att överklaga de särskilda befogenheterna............

83

6.18

Rätt till offentligt biträde .................................................

86

6.19Systematiskt kvalitetsarbete för att minska behovet

av tvångsåtgärder.............................................................

87

Prop. 2017/18:169

3

Prop. 2017/18:169

6.20

De särskilda befogenheterna ska uttryckligen gälla

 

 

 

endast unga som vårdas på grund av sitt eget

 

 

 

beteende............................................................................

88

 

6.21

Rättelse i lagen om särskilda bestämmelser om vård

 

 

 

av unga och i lagen om vård av missbrukare i vissa

 

 

 

fall ....................................................................................

90

7

En ny lag om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m.

 

 

vid hem för vård eller boende .........................................................

91

8

Konsekvenser..................................................................................

96

 

8.1

Konsekvenser för barn och unga ......................................

96

 

8.2

Jämställdhet......................................................................

98

 

8.3

Ekonomiska konsekvenser .............................................

100

 

8.4

Övriga konsekvenser ......................................................

103

9

Ikraftträdande................................................................................

104

10

Författningskommentar.................................................................

104

 

10.1

Förslaget till lag om förbud mot innehav av

 

 

 

berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller

 

 

 

boenden ..........................................................................

104

 

10.2

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

 

 

 

allmänna förvaltningsdomstolar .....................................

107

 

10.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om

 

 

 

vård av missbrukare i vissa fall ......................................

108

 

10.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med

 

 

 

särskilda bestämmelser om vård av unga .......................

115

 

10.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om

 

 

 

verkställighet av sluten ungdomsvård ............................

126

 

10.6

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

 

 

 

(2001:452) ......................................................................

130

Bilaga 1

Sammanfattning av Barns och ungas rätt vid

 

 

 

tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71) ...........

131

Bilaga 2

Författningsförslag från Barns och ungas rätt vid

 

 

 

tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71) ...........

148

Bilaga 3

Remissinstanser för Barns och ungas rätt vid

 

 

 

tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71) ...........

194

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag ..........................................

196

Bilaga 5

Lagrådets yttrande ..........................................................

220

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2018.......

235

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2017/18:169

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende,

2.lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom- stolar,

3.lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall,

4.lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

5.lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ung- domsvård,

6.lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453).

5

Prop. 2017/18:169 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag tillämpas vid hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller ett landsting. Lagen tillämpas också i sådan enskild verk- samhet i form av hem för vård eller boende som har tillstånd enligt 7 kap. 1 § första stycket 1 socialtjänstlagen (2001:453).

Lagen tillämpas inte vid sådana särskilda boendeformer som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 5 kap. 7 § tredje stycket socialtjänstlagen. Lagen tilllämpas inte heller vid hem för vård eller boende som Statens institutionsstyrelse driver eller med stöd av 6 kap. 3 § andra stycket socialtjänstlagen uppdragit åt en kommun eller ett landsting att driva.

2 § Den som förestår verksamheten vid hemmet får besluta att de som vårdas där inte får inneha

1.alkoholhaltiga drycker,

2.andra berusningsmedel,

3.injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, eller

4.någon annan egendom som kan skada den som vårdas eller någon

annan eller äventyra säkerheten vid hemmet.

3 § Om egendom som omfattas av ett beslut enligt 2 § påträffas inom hemmet får den omhändertas. Detsamma gäller narkotika, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot hälso- farliga varor.

4 § Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli för- verkad enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Beslutet att omhänderta egendomen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

5 § Den som förestår verksamheten vid hemmet ska låta förstöra om- händertagen egendom som avses i 2 § 1–3 om värdet är ringa eller det

6

annars kan anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas. Belopp som erhållits vid försäljningen tillfaller staten.

6 § Beslut att förstöra eller sälja egendom enligt 5 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Den som driver ett hem för vård eller boende är motpart till den en- skilde som överklagar ett beslut att förstöra eller sälja egendom enligt

5§.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

Prop. 2017/18:169

7

Prop. 2017/18:169 2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289)

 

om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

18 §2

En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.vid åtgärder som endast avser måls beredande,

2.vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan för- valtningsrätt,

3.vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och

4.vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av full- sutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela när- mare föreskrifter om detta.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av

1.mål av enkel beskaffenhet,

2.mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarande- lagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning,

3. mål om omedelbart omhän- dertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om vård i enskildhet enligt 15 b § sam- ma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om till- fälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbruk- are i vissa fall, mål om vård i en- skildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskild- het enligt 14 § lagen (1998:603)

3. mål om omedelbart omhän- dertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskild- het enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flytt- ningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhänder- tagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbruk- are i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma

1Lagen omtryckt 1981:1323.

2Senaste lydelse 2017:543.

8

om verkställighet av sluten ung- domsvård, mål om avskildhet en- ligt 17 § samma lag, mål om till- fällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rätts- psykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av straff- tid m.m., mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

lag, mål om

avskildhet enligt

34 b § samma

lag, mål om vård

vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rätts- psykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av straff- tid m.m., mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4.mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfatt- ningarna,

5.mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen

(2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet,

6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkrings- balken,

7.mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och

8.mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identi- fiering.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

Prop. 2017/18:169

9

Prop. 2017/18:169 2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)

 

om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall

dels att 25, 32, 32 a, 33, 33 a, 34, 36, 36 b och 44 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 32 b, 32 c, 34 a och 34 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

25 §1

 

 

Om beslut har fattats om tvångs-

Om beslut har fattats om tvångs-

vård eller omedelbart omhänder-

vård eller omedelbart omhänder-

tagande enligt denna lag skall

tagande enligt denna lag ska

Statens institutionsstyrelse efter

Statens

institutionsstyrelse

efter

anmälan av socialnämnden anvisa

anmälan av socialnämnden anvisa

plats i ett LVM-hem.

plats i ett LVM-hem. I akuta situa-

 

tioner ska Statens institutions-

 

styrelse

omedelbart anvisa

en

 

sådan plats.

 

Statens institutionsstyrelse beslutar om intagning i och om utskrivning

från ett LVM-hem.

 

Statens institutionsstyrelse får

Statens institutionsstyrelse får

besluta

att en intagen skall flyttas

besluta att en intagen ska flyttas

till ett

annat LVM-hem, om det

till ett annat LVM-hem, om det

anses lämpligt från vårdsynpunkt.

anses lämpligt från vårdsynpunkt.

32 §2

Om det behövs, får den som vårdas enligt denna lag kroppsvisi- teras eller ytligt kroppsbesiktigas, vid ankomsten till LVM-hemmet, för kontroll av att han eller hon inte bär på sig något som inte får innehas där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet upp- kommer misstanke att sådan egen- dom skall påträffas hos honom eller henne.

Om det behövs, får den som vårdas enligt denna lag kroppsvisi- teras eller ytligt kroppsbesiktigas, vid ankomsten till LVM-hemmet, för kontroll av att denne inte bär på sig något som han eller hon en- ligt 31 § inte får inneha. Detsam- ma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom ska påträffas hos honom eller henne.

En kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av ett vittne om inte den intagne avstår från den rätten.

1 Senaste lydelse 2005:467.

2 Senaste lydelse 2005:467.

10

All den hänsyn som omständig- heterna medger skall iakttas vid kroppsvisitation och ytlig kropps- besiktning. Om möjligt skall ett vittne närvara.

All den hänsyn som omständig- Prop. 2017/18:169 heterna medger ska iakttas vid

kroppsvisitation och ytlig kropps- besiktning.

32 a §3

Den intagne är, om inte annat motiveras av medicinska eller lik- nande skäl, skyldig att efter upp- maning lämna blod-, urin-, utand- nings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är på- verkad av narkotika, alkoholhal- tiga drycker, andra berusnings- medel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller så- dan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är på- verkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Den intagne är, om inte annat motiveras av medicinska eller lik- nande skäl, skyldig att vid ankoms- ten till LVM-hemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra be- rusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den in- tagne får uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det.

Första stycket första meningen gäller också om det under vistel- sen i hemmet kan misstänkas att den intagne är påverkad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första stycket.

32 b §

Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordning- en vid hemmet, får den intagnes bostadsrum och andra slutna för- varingsställen som den intagne di- sponerar undersökas (rumsvisita- tion). En rumsvisitation får endast utföras för att söka efter föremål som den intagne enligt 31 § inte får inneha.

En rumsvisitation ska genom- föras i närvaro av ett vittne. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas.

3 Senaste lydelse 2011:737.

11

Prop. 2017/18:169

32 c §

 

Om det behövs för att genomföra

 

vården eller upprätthålla ordning-

 

en vid hemmet, får säkerhetskon-

 

troll genomföras med metalldetek-

 

tor eller annan liknande anordning

 

på de LVM-hem som Statens insti-

 

tutionsstyrelse bestämmer. Det ska

 

för varje LVM-hem anges i vilka

 

situationer kontroller får genom-

 

föras på intagna som vårdas enligt

 

denna lag. Sådan kontroll får bara

 

genomföras för att söka efter före-

 

mål som den intagne enligt 31 §

 

inte får inneha.

33 §4

Bestämmelserna i 31 och 32 §§

Bestämmelserna i 31, 32, 32 b

skall gälla för alla som vårdas i ett

och 32 c §§ ska gälla för alla som

LVM-hem, om det är nödvändigt

vårdas i ett LVM-hem, om det är

för att genomföra vården och upp-

nödvändigt för att genomföra vård-

rätthålla ordningen vid hemmet

en och upprätthålla ordningen vid

och regeringen eller, efter rege-

hemmet och regeringen eller, efter

ringens bemyndigande, Statens in-

regeringens bemyndigande, Sta-

stitutionsstyrelse medger det.

tens institutionsstyrelse medger

 

det.

33 a §5

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal samt ta emot besök i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får dock förvägras telefonsamtal och besök om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet.

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att använda elektroniska kommunikationstjäns- ter samt ta emot besök i den ut- sträckning det är lämpligt. Den in- tagnes rätt att använda elektro- niska kommunikationstjänster och ta emot besök får dock vägras eller begränsas, om det kan äventyra vården eller ordningen vid hem- met.

Ett beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas.

4 Senaste lydelse 1993:3.

5 Senaste lydelse 2005:467.

12

I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns Prop. 2017/18:169 bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

34 §6

Den som vårdas enligt denna lag

Den som vårdas enligt denna lag

i ett LVM-hem för särskilt nog-

i ett LVM-hem för särskilt nog-

grann tillsyn får hindras att lämna

grann tillsyn får hindras att lämna

hemmet och i övrigt underkastas

hemmet och i övrigt underkastas

den begränsning i rörelsefriheten

den begränsning i rörelsefriheten

som är nödvändig för att vården

som är nödvändig för att vården

skall kunna genomföras.

ska kunna genomföras.

Den intagne får beredas vård vid

Den intagne får beredas vård vid

en enhet inom hemmet som är lås-

en enhet inom hemmet som är lås-

bar eller på annat sätt inrättad för

bar eller på något annat sätt in-

särskilt noggrann tillsyn, om det är

rättad för särskilt noggrann tillsyn

nödvändigt med hänsyn till den in-

(vård vid låsbar enhet),

tagnes, övriga intagnas eller per-

1. om det är nödvändigt med

sonalens säkerhet, eller om det är

hänsyn till den intagnes, övriga in-

nödvändigt för att förhindra att den

tagnas eller personalens säkerhet,

intagne avviker eller för att i övrigt

eller

genomföra vården. Om det krävs

2. om det är nödvändigt för att

med hänsyn till den intagnes spe-

förhindra att den intagne avviker

ciella behov av vård, hans eller

eller för att i övrigt genomföra vår-

hennes säkerhet eller övriga intag-

den.

nas säkerhet får en intagen på en

 

sådan enhet hindras från att träffa

 

andra intagna (vård i enskildhet).

Den som vårdas vid en låsbar

 

 

enhet ska ges möjlighet att dag-

 

ligen vistas utomhus och ges möj-

 

lighet att ägna sig åt fysisk akti-

 

vitet eller någon annan fritids-

 

sysselsättning.

Den intagne får vårdas inom en

Den intagne får vårdas inom en

sådan enhet under högst två måna-

sådan enhet under högst två måna-

der i följd. Om särskilda behand-

der i följd. Om särskilda behand-

lingsskäl föranleder det, får dock

lingsskäl föranleder det, får dock

vården vid enheten pågå längre tid,

vården vid enheten pågå längre tid,

förutsatt att något av de fall som

förutsatt att någon av de omstän-

anges i andra stycket fortfarande

digheter som anges i andra stycket

föreligger och att den intagne sam-

fortfarande gäller och att den in-

tidigt ges möjlighet till vistelse i

tagne samtidigt ges möjlighet till

öppnare former eller utanför hem-

vistelse i öppnare former eller

met. En fråga om vård i enskildhet

utanför hemmet.

skall prövas fortlöpande och alltid

 

omprövas inom sju dagar från

 

senaste prövning.

 

6 Senaste lydelse 2003:416.

13

 

Prop. 2017/18:169 Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

34 a §

Om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en intagen hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet).

Vård i enskildhet ska vara an- passad efter den intagnes indivi- duella vårdbehov.

En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning.

34 b §

Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet. Han eller hon ska då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

36 §7

Har alkoholhaltiga drycker, nar-

Har alkoholhaltiga drycker, nar-

kotika, flyktiga lösningsmedel, så-

kotika, flyktiga lösningsmedel, så-

7 Senaste lydelse 2005:467.

 

14

dana medel som avses i lagen

(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom ett LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till dem, skall Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller försälja egendomen enligt be- stämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § första stycket 1 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och an- dra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

dana medel som avses i lagen Prop. 2017/18:169

(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom ett LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till dem, ska Statens in- stitutionsstyrelse låta förstöra eller sälja egendomen enligt bestäm- melserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Be- lopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma ska gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och an- dra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

36 b §8

I 25, 27, 33 och 36 §§ finns be-

I 25, 27, 32 c, 33 och 36 §§ finns

stämmelser om att beslut fattas av

bestämmelser om att beslut fattas

Statens institutionsstyrelse. Härut-

av Statens institutionsstyrelse.

över fattas beslut enligt 31–32 a

Härutöver fattas beslut enligt 31–

och 33 a–35 §§ av Statens institu-

32 b och 33 a–35 §§ av Statens in-

tionsstyrelse.

stitutionsstyrelse.

Beslut om överflyttning enligt 25 § tredje stycket får förordnas att gälla omedelbart, om det behövs från vårdsynpunkt. Andra beslut av Statens institutionsstyrelse gäller omedelbart om inte något annat förordnas.

44 §9

Beslut av Statens institutions-

Beslut av Statens institutions-

styrelse enligt denna lag får över-

styrelse enligt denna lag får över-

klagas av den enskilde hos förvalt-

klagas av den enskilde till allmän

ningsrätten, om beslutet

förvaltningsdomstol, om beslutet

1. gäller överflyttning eller avslag på begäran om utskrivning enligt 25 §,

2. innebär inskränkningar i sär- skilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 33 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök,

2. innebär inskränkningar i sär- skilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 33 a § använda elektroniska kommunika- tionstjänster eller ta emot besök,

8Senaste lydelse 2005:467.

9Senaste lydelse 2009:800.

15

Prop. 2017/18:169

3. gäller vård i enskildhet eller

3. gäller vård i enskildhet enligt

 

avskildhet enligt 34 §, eller

34 a § eller avskildhet enligt

 

 

34 b §, eller

4. gäller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut enligt denna lag av Statens institutionsstyrelse får inte överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte överklagas.

Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande en- ligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

16

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)

Prop. 2017/18:169

 

med särskilda bestämmelser om vård av unga

 

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga

dels att 12, 15 a–15 c, 17–18, 20–20 b, 39, 41 och 42 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fem nya paragrafer, 12 a, 15 d, 17 b, 17 c och 20 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §1

För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdoms- hem.

Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som avses i första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem.

Får någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt ungdoms- hem kännedom om att den unge har en sådan smittsam sjukdom som enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen (2004:168) utgör allmänfarlig sjukdom, skall Statens institutionsstyrelse underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning.

För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem.

Om socialnämnden har beslutat att den unge ska vistas i ett hem som avses i första stycket ska Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem. I akuta situationer ska Statens institutions- styrelse omedelbart anvisa en sådan plats.

12 a §

Om den unge är placerad på ett särskilt ungdomshem och vårdas eller har vårdats på sjukhus, ska verksamhetschefen vid vården- heten genast underrätta Statens in- stitutionsstyrelse om den unge önskar lämna eller redan har läm- nat vårdenheten.

1 Senaste lydelse 2005:468.

17

Prop. 2017/18:169

Får någon som tillhör hälso-

 

och

sjukvårdspersonalen

och

är

 

verksam vid ett särskilt ungdoms-

 

hem kännedom om att den unge

 

har en sådan smittsam sjukdom

 

som enligt 1 kap. 3 § andra stycket

 

smittskyddslagen (2004:168) utgör

 

en allmänfarlig sjukdom, ska Sta-

 

tens

institutionsstyrelse

under-

 

rättas, om det inte står klart att det

 

inte finns någon risk för smitt-

 

spridning.

 

 

 

 

15 a §2

 

 

 

 

 

Den intagne har rätt att ringa

Den som omfattas av bestäm-

och ta emot telefonsamtal, ta emot

melserna i 15 § har rätt att använ-

besök samt vistas utanför hemmet

da

elektroniska

kommunikations-

i den utsträckning som lämpligen

tjänster, ta emot besök samt vistas

kan ske. Den intagne får dock för-

utanför hemmet i den utsträckning

vägras telefonsamtal och besök,

det är lämpligt. För den som om-

om det kan äventyra vården eller

fattas av 15 § får rätten att använ-

ordningen vid hemmet.

da

elektroniska

kommunikations-

 

tjänster och ta emot besök vägras

 

eller begränsas om det kan även-

 

tyra vården eller ordningen vid

 

hemmet. Ett sådant beslut får

 

gälla högst 14 dagar. När det inte

 

längre finns förutsättningar för be-

En vistelse utanför hemmet skall

slutet ska det upphävas.

 

 

Den som avses i första stycket

avse en på förhand bestämd tid,

får vistas utanför hemmet under en

dock högst fyra veckor.

på förhand bestämd tid, dock högst

 

fyra veckor.

 

 

 

 

Beslut om inskränkning i rätten

Beslut om inskränkning i rätten

att föra telefonsamtal eller ta emot

att använda elektroniska kommuni-

besök samt om vistelse utanför

kationstjänster eller ta emot besök

hemmet fattas av Statens institu-

samt beslut om vistelse utanför

tionsstyrelse. Beslut om vistelse

hemmet

fattas

av

Statens

utanför hemmet skall fattas efter

institutionsstyrelse. Beslut

om

samråd med socialnämnden.

vistelse utanför hemmet ska fattas

efter samråd med socialnämnden. I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns

bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

15 b §3

Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är lås-

Den som omfattas av bestäm- melserna i 15 § får beredas vård

2 Senaste lydelse 2005:468.

3 Senaste lydelse 2003:406.

18

bar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården. Om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga in- tagnas säkerhet, får en intagen på en sådan enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i en- skildhet).

Den intagne får vårdas vid en sådan enhet under högst två måna- der i följd. Om särskilda behand- lingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket fortfarande föreligger och att den intagne sam- tidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hem- met. En fråga om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning.

vid en enhet inom hemmet som är Prop. 2017/18:169 låsbar eller på något annat sätt

inrättad för särskilt noggrann tillsyn (vård vid låsbar enhet),

1.om det är nödvändigt med hänsyn till den unges eller andras säkerhet, eller

2.om det är nödvändigt för att

förhindra att den unge avviker eller för att i övrigt genomföra vården.

Den som vårdas vid en låsbar enhet ska ges möjlighet att dag- ligen vistas utomhus och ges möj- lighet att ägna sig åt fysisk akti- vitet eller någon annan fritids- sysselsättning.

Vård vid en låsbar enhet får pågå under högst två månader i följd. Om särskilda behandlings- skäl föranleder det, får dock vård- en vid enheten pågå längre tid, för- utsatt att någon av de omständig- heter som anges i första stycket fortfarande gäller och att den unge samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

15 c §4

Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet.

Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen.

Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad

Den som omfattas av bestäm- melserna i 15 § får, om det är sär- skilt påkallat på grund av att den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, hållas i avskildhet. Den unge ska då stå under fortlöpande uppsikt av personalen och ha möj- lighet att tillkalla personal. Han

4 Senaste lydelse 2003:406.

19

Prop. 2017/18:169 som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär det skall åtgärden genast avbrytas.

eller hon får inte hållas i sådan av- skildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än fyra timmar i följd.

En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om varje åt- gärd som vidtas enligt första stycket. Om läkaren eller sjuk- sköterskan begär det, ska åtgärden genast avbrytas.

15 d §

Den som omfattas av bestäm- melserna i 15 § får, om det krävs med hänsyn till hans eller hennes speciella behov av vård eller säkerhet eller säkerheten vid hem- met, hindras från att träffa andra som vårdas där (vård i enskildhet).

Vård i enskildhet ska vara an- passad efter den unges indivi- duella vårdbehov.

En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning.

17 §5

Om det behövs, får den som om- fattas av bestämmelserna i 15 § kroppsvisiteras eller ytligt kropps- besiktigas, vid ankomst till hem- met, för kontroll av att denne inte bär på sig något som han eller hon inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom eller henne.

Den som omfattas av bestäm- melserna i 15 § får, om det behövs, kroppsvisiteras eller ytligt kropps- besiktigas vid ankomst till hemmet för kontroll av att han eller hon inte bär på sig något som enligt 16 § inte får innehas. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom ska påträffas hos honom eller henne.

En kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av ett vittne om inte den unge avstår från den rätten.

Den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon särskild person ur personalen genomför

5 Senaste lydelse 2005:468.

20

All den hänsyn som omständig- heterna medger skall iakttas vid kroppsvisitation och ytlig kropps- besiktning. Om möjligt skall ett vittne närvara.

eller närvarar vid kroppsvisita- Prop. 2017/18:169 tionen eller den ytliga kroppsbe-

siktningen. Den unges önskemål ska så långt det är möjligt till- godoses.

All den hänsyn som omständig- heterna medger ska iakttas vid kroppsvisitation och ytlig kropps- besiktning.

17 a §6

Den intagne är, om inte annat motiveras av medicinska eller lik- nande skäl, skyldig att efter upp- maning lämna blod-, urin-, utand- nings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är på- verkad av narkotika, alkoholhal- tiga drycker, andra berusnings- medel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller så- dan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är på- verkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Den som omfattas av bestäm- melserna i 15 § är, om inte annat motiveras av medicinska eller lik- nande skäl, skyldig att vid an- komsten till hemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra be- rusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den unge får uppmanas att lämna prov en- dast om det finns anledning till det.

Första stycket första meningen gäller också om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att den unge är påverkad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första stycket.

17 b §

Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordning- en vid hemmet, får bostadsrum och andra slutna förvaringsställen som disponeras av någon som omfattas av bestämmelserna i 15 § under- sökas (rumsvisitation). En rums- visitation får endast utföras för att

6 Senaste lydelse 2011:736.

21

Prop. 2017/18:169

söka efter föremål som den unge

 

inte får inneha enligt 16 §.

 

En rumsvisitation ska genom-

 

föras i närvaro av ett vittne. All

 

den hänsyn som omständigheterna

 

medger ska iakttas.

 

17 c §

 

Om det behövs för att genomföra

 

vården eller upprätthålla ordning-

 

en vid hemmet, får säkerhetskon-

 

troll genomföras med metalldetek-

 

tor eller annan liknande anordning

 

på de särskilda ungdomshem som

 

Statens institutionsstyrelse bestäm-

 

mer. Det ska för varje särskilt ung-

 

domshem anges i vilka situationer

 

kontroller får genomföras. Sådan

 

kontroll får bara genomföras på

 

unga som omfattas av bestämmel-

 

serna i 15 § för att söka efter före-

 

mål som den unge inte får inneha

 

enligt 16 §.

18 §7

Bestämmelserna i 16 och 17 §§

Bestämmelserna i 16, 17, 17 b

skall gälla för alla som vårdas i ett

och 17 c §§ ska gälla för alla som

hem för särskilt noggrann tillsyn,

vårdas i ett hem för särskilt nog-

om det är nödvändigt för att ge-

grann tillsyn, om det är nödvändigt

nomföra vården och upprätthålla

för att genomföra vården och upp-

ordningen vid hemmet och rege-

rätthålla ordningen vid hemmet

ringen, eller efter regeringens be-

och regeringen, eller efter rege-

myndigande, Statens institutions-

ringens bemyndigande, Statens in-

styrelse medger det.

stitutionsstyrelse medger det.

20 §8

Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits enligt 16 eller 19 § eller har sådan egendom påträffats inom ett hem för särskilt

Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits enligt 16 eller 19 § eller har sådan egendom påträffats inom ett hem för särskilt

7 Senaste lydelse 1993:2.

8 Senaste lydelse 2005:468.

22

noggrann tillsyn utan att det finns någon känd ägare till egendomen, skall Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller försälja egen- domen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § första stycket 1 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med nar- kotika.

noggrann tillsyn utan att det finns Prop. 2017/18:169 någon känd ägare till egendomen,

ska Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller sälja egendomen enligt bestämmelserna om beslag- tagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma ska gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med nar- kotika.

20 a §9

Tvångsåtgärder enligt 15–

15 c §§ och 17–19 §§ får användas endast om de står i rimlig propor- tion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder till- räckliga, skall de användas.

Tvångsåtgärder enligt 15–

15 d §§ och 17–19 §§ får användas endast om de står i rimlig propor- tion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder till- räckliga, ska de användas.

20 b §10

I 15 a och 18–20 §§ finns be- stämmelser om att beslut fattas av Statens institutionsstyrelse. Härut- över fattas beslut enligt 15 och 15 b–17 a §§ av Statens institu- tionsstyrelse.

I 15 a, 17 c och 18–20 §§ finns bestämmelser om att beslut fattas av Statens institutionsstyrelse. Härutöver fattas beslut enligt 15 och 15 b–17 b §§ av Statens insti- tutionsstyrelse.

20 c §

Den unge ska erbjudas ett upp- följande samtal efter ett verkställt beslut om

1.avskildhet enligt 15 c §,

2.kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 17 §, eller

3.rumsvisitation enligt 17 b §. Under samtalet ska den unge få

information om vad som var an- ledningen till att tvångsåtgärden behövde tillgripas och ges möjlig-

9Senaste lydelse 2005:468.

10Senaste lydelse 2005:468.

23

Prop. 2017/18:169

het att framföra sin uppfattning om

 

den vidtagna åtgärden.

 

39 §11

 

I mål och ärenden angående be-

I mål och ärenden angående be-

redande av vård enligt 2 eller 3 §,

redande av vård enligt 2 eller 3 §,

omedelbart omhändertagande en-

omedelbart omhändertagande

en-

ligt 6 §, upphörande av vård enligt

ligt 6 §, upphörande av vård enligt

21 §, flyttningsförbud enligt 24 §

21 §, flyttningsförbud enligt

24 §

eller upphörande av flyttningsför-

eller upphörande av flyttningsför-

bud enligt 26 § eller vid överklag-

bud enligt 26 § eller vid överklag-

ande enligt 41 § första stycket 1

ande enligt 41 § första stycket 1

skall offentligt biträde förordnas

ska offentligt biträde förordnas för

för den som åtgärden avser samt

den som åtgärden avser samt för

för dennes vårdnadshavare, om det

dennes vårdnadshavare, om

det

inte måste antas att behov av bi-

inte måste antas att behov av bi-

träde saknas.

träde saknas.

 

Behövs offentligt biträde både för den unge och för dennes vård- nadshavare, förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga intressen mellan dem.

Vid överklagande enligt 42 § ska offentligt biträde förordnas för den som är under 15 år och som åt- gärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Offentligt biträde förordnas av den domstol som handlägger målet. I ärenden hos socialnämnd eller social distriktsnämnd förordnas offentligt biträde av förvaltningsrätten.

41 §12

Socialnämndens beslut får över- klagas hos förvaltningsrätten, när nämnden har

Socialnämndens beslut får över- klagas till allmän förvaltningsdom- stol, när nämnden har

1.beslutat om var vården av den unge ska inledas eller beslutat i fråga om att flytta den unge från det hem där han eller hon vistas,

2.beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen,

3.med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att den

unges vistelseort inte ska röjas,

4.fattat beslut enligt 22 § eller prövat om ett sådant beslut ska upphöra att gälla,

5.med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller

6.beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.

Rättens beslut enligt 8 § i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 32 § om läkarundersökning får inte överklagas.

11Senaste lydelse 2009:804.

12Senaste lydelse 2009:804.

24

 

42 §13

 

 

 

Prop. 2017/18:169

Beslut av Statens institutions-

Beslut av Statens institutions-

styrelse enligt denna lag får över-

styrelse enligt denna lag får över-

klagas hos förvaltningsrätten, om

klagas till allmän förvaltnings-

beslutet

 

domstol, om beslutet gäller

 

1. innebär inskränkningar i sär-

1. inskränkningar

i rätten att

skilt fall av rätten för den som

använda elektroniska kommunika-

vistas i hemmet att enligt

15 a §

tionstjänster eller ta emot besök

föra telefonsamtal eller ta emot

enligt 15 a §,

 

 

 

besök,

 

 

 

 

 

 

2. gäller vård i enskildhet enligt

2.

vård vid

en

låsbar

enhet

15 b § eller avskildhet

enligt

enligt

15 b §,

avskildhet

enligt

15 c §, eller

 

15 c § eller vård i enskildhet enligt

 

 

15 d §,

 

 

 

3.kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning enligt 17 §,

4.skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov enligt 17 a §,

5.rumsvisitation enligt 17 b §,

6.övervakning av brev och andra försändelser enligt 19 §, eller

3. avser förstörande eller försälj-

7. förstörande eller försäljning

ning av egendom enligt 20 §.

av egendom enligt 20 §.

Överklagande prövas av den förvaltningsrätt som meddelat beslutet om vård.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

13 Senaste lydelse 2009:804.

25

Prop. 2017/18:169 2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603)

 

om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

dels att 14–17 a, 22 och 23 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 14 a och 18 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §1

Verkställigheten skall inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållan- dena medger det, skall den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former.

Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öpp- nare former skall prövas fortlöp- ande, dock minst en gång varannan månad.

Om det krävs med hänsyn till den dömdes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en dömd som vårdas på en låsbar enhet hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet). En fråga om vård i enskildhet skall prövas fortlöpande och alltid om- prövas inom sju dagar från sen- aste prövning.

Verkställigheten ska inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållan- dena medger det, ska den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former.

Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öpp- nare former ska prövas fortlöp- ande, dock minst en gång varannan månad.

14 a §

Om det krävs med hänsyn till den dömdes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en dömd hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet).

Vård i enskildhet ska vara an- passad efter den dömdes indivi- duella vårdbehov.

En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid

1 Senaste lydelse 2003:419.

26

omprövas inom sju dagar från Prop. 2017/18:169 senaste prövning.

15 §

Vad som sägs i 16, 17, 19 och

20 §§ lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga skall gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

Vad som sägs i 16, 17, 17 b,

17 c, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska gälla även för den som är föremål för verkställig- het av sluten ungdomsvård.

16 §

Den dömde har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal och ta emot besök i den utsträckning det lämp- ligen kan ske. Den dömde får dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra säkerheten vid det särskilda ungdomshemmet eller kan motverka hans anpass- ning i samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan.

Den dömde har rätt att använda elektroniska kommunikationstjäns- ter och ta emot besök i den ut- sträckning det är lämpligt. Den dömdes rätt att använda elektro- niska kommunikationstjänster och ta emot besök får dock vägras eller begränsas om det behövs med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid det särskilda ung- domshemmet eller om det kan motverka den dömdes anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller henne eller till skada för någon annan.

Ett beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas.

17 §2

Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusnings- medel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den dömde hållas i avskildhet under förutsättning att han eller hon står under fortlöpande uppsikt av per- sonalen. Den dömde får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och

Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusnings- medel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den dömde hållas i avskildhet under förutsättning att han eller hon står under fortlöpande uppsikt av per- sonalen och har möjlighet att till- kalla personal. Den dömde får dock inte hållas i sådan avskildhet

2 Senaste lydelse 2003:419.

27

Prop. 2017/18:169 inte i något fall under längre tid än

längre tid än som är absolut nöd-

24 timmar i följd.

vändigt och inte i något fall under

 

längre tid än fyra timmar i följd.

 

En läkare eller sjuksköterska ska

 

skyndsamt yttra sig om varje åt-

 

gärd som vidtas enligt första

 

stycket. Om läkaren eller sjuk-

 

sköterskan begär det, ska åtgärden

 

genast avbrytas.

17 a §3

Den dömde är, om inte annat motiveras av medicinska eller lik- nande skäl, skyldig att efter upp- maning lämna blod-, urin-, utand- nings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är på- verkad av narkotika, alkoholhal- tiga drycker, andra berusnings- medel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller så- dan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den dömde är på- verkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Den dömde är, om inte annat motiveras av medicinska eller lik- nande skäl, skyldig att vid ankom- sten till det särskilda ungdoms- hemmet lämna blod-, urin-, utand- nings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är på- verkad av narkotika, alkoholhal- tiga drycker, andra berusnings- medel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den dömde får uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det.

Första stycket första meningen gäller också om det under verk- ställigheten kan misstänkas att den dömde är påverkad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första stycket.

18 c §

Den dömde ska erbjudas ett upp- följande samtal efter ett verkställt beslut om

1. avskildhet enligt 17 §,

2. kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 15 §, eller

3. rumsvisitation enligt 15 §. Under samtalet ska den dömde

få information om vad som var anledningen till att tvångsåtgärden

3 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2011:735.

28

 

behövde tillgripas och ges möjlig- Prop. 2017/18:169

 

het att framföra sin uppfattning om

 

den vidtagna åtgärden.

22 §4

Beslut enligt denna lag fattas av

Beslut enligt denna lag fattas av

Statens institutionsstyrelse. I frå-

Statens institutionsstyrelse. I frå-

gor som avses i 14 och 18 §§ ska

gor som avses i 14, 14 a och 18 §§

Statens institutionsstyrelse höra

ska Statens institutionsstyrelse

socialnämnden i den dömdes hem-

höra socialnämnden i den dömdes

ort om det inte är uppenbart obe-

hemort om det inte är uppenbart

hövligt.

obehövligt.

Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat förord-

nas.

 

23 §

Beslut av Statens institutions-

Beslut av Statens institutions-

styrelse enligt denna lag i särskilda

styrelse enligt denna lag i särskilda

fall får överklagas hos allmän för-

fall får överklagas till allmän för-

valtningsdomstol.

valtningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

4 Senaste lydelse 2011:735.

29

Prop. 2017/18:169

30

2.6Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453) ska upphöra att gälla vid utgången av september 2018.

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2017/18:169

Den

12 juli 2012 gav regeringen en särskild utredare

i uppdrag

(dir. 2012:79) att göra en översyn av bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU, samt ana- lysera behovet av förändringar och förtydliganden av regelverket. Syftet med utredningen var bl.a. att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU samt att bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården, med särskilt fokus på tvångsvård.

Den 26 juni 2015 överlämnades utredningens slutbetänkande, Barns och ungas rätt vid tvångsvård – förslag till ny LVU (SOU 2015:71). I be- tänkandet lämnades förslag bl.a. till en ny lag med särskilda bestäm- melser om vård av unga, en ny lag om förbud mot berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende och ändringar i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1998:603) om verkställig- het av ungdomsvård (LSU).

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lag- förslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en för- teckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställ- ning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2015/04694).

I denna proposition behandlas utredningens förslag som rör särskilda befogenheter i LVU, LVM och LSU. I denna proposition behandlas vidare utredningens förslag till ny lag om förbud mot berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende. Övriga förslag som utredningen har lämnat bereds vidare inom Regeringskansliet.

Förslaget till ändring i 20 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och förslaget till ändring i 36 § lagen (1988: 870) om vård av missbrukare finns inte med i ovannämnda betänkande. Förslagen till ändring är av rättelsekaraktär och någon remissbehandling har därför inte ansetts behövlig.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 januari 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringen följer i allt väsentligt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.3, 6.5, 6.6, 6.9, 6.10, 6.14, 6.20 och 7.

I förhållande till lagrådsremissens förslag görs också vissa språkliga och redaktionella ändringar och det föreslås ett senare datum för ikraftträdande. Förslaget till ändring i 20 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och förslaget till ändring i 36 § lagen (1988: 870) om vård av missbrukare, som är av rättelsekaraktär och som nämns ovan, finns inte heller med i lagrådsremissen.

31

Prop. 2017/18:169 4

Statens institutionsstyrelse och dess

 

verksamhet

Insatser inom socialtjänsten ska i första hand ges i frivilliga former enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL. Bestämmelser om vård utan samtycke finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Vård enligt LVU och LVM utgör ett komplement till insatserna enligt SoL och reglerar sådana situationer då frivilliga insatser inte kan komma till stånd eller bedöms som otillräckliga.

För vård av vissa barn och unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem. För missbrukare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska det finnas LVM-hem. Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för verksamheten vid dessa hem.

4.1Statens institutionsstyrelse

SiS är en myndighet som verkar på uppdrag av regeringen. Verksam- heten är indelad i ungdomsvård, missbruksvård och sluten ungdomsvård. Inom ungdomsvården vårdas barn och unga med psykosocial proble- matik samt barn och unga som är dömda till sluten ungdomsvård. Inom missbruksvården vårdas vuxna som har ett allvarligt missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Sluten ungdomsvård är en straffrättslig påföljd som kan dömas ut för allvarlig brottslighet som begåtts före 18 års ålder.

Tvångsvården inom SiS bedrivs med stöd av LVU, LVM och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).

Av 12 § LVU framgår att SiS ska anvisa plats i ett särskilt ungdoms- hem om socialnämnden beslutat att barnet eller den unge ska vistas i ett sådant hem. Av 25 § LVM framgår att SiS, om beslut har fattats om tvångsvård eller omedelbart omhändertagande, efter anmälan av social- nämnden ska anvisa plats i ett LVM-hem.

Av 4 § förordningen (2007:1132) med instruktion för Statens institu- tionsstyrelse följer att myndigheten ska utforma sin verksamhet så att den utgår från flickor och pojkars samt kvinnor och mäns villkor och behov. Inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn ska konsekvenserna för barnet bedömas och särskild hänsyn ska tas till barnets bästa.

4.2Vilka vårdas på SiS institutioner

På de särskilda ungdomshemmen vistas barn och unga som behöver vård enligt 3 § LVU på grund av sitt eget beteende. Även barn och unga som behöver vård enligt 2 § LVU med anledning av brister i hemmiljön eller de som vårdas frivilligt med stöd av SoL kan emellertid placeras på ett

särskilt ungdomshem. Av rapporten Ungdomar intagna på SiS särskilda

32

ungdomshem 2016 framgår att det huvudsakligen är barn och unga som Prop. 2017/18:169 omhändertagits enligt LVU på grund av missbruk, brottslig verksamhet

eller annat socialt nedbrytande beteende som vårdas på de särskilda ungdomshemmen. Dessa barn och unga har ofta en allvarlig och komplex problembild som kan bestå av drogmissbruk, impulsivt temperament, psykiska och psykosomatiska besvär samt utagerande och kriminellt beteende. Familjeförhållanden, vänskapskrets och omgivande miljö har ofta haft inverkan på deras nuvarande situation. På ungdomshemmen vårdas även de unga som dömts till sluten ungdomsvård. Samma problematik kan göra sig gällande för denna grupp av unga och under verkställigheten av den slutna ungdomsvården får de unga som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård behovsanpassade vård- och behandlingsinsatser.

Alla som vårdas på SiS LVM-hem har ett allvarligt missbruk. Drygt hälften av de intagna uppges av socialtjänsten ha ett blandmissbruk av både alkohol och narkotika. Många intagna har ofta omfattande proble- matik utöver missbruket. Av SiS verksamhetsplan 2017 framgår att det t.ex. rör sig om kriminalitet, fysisk och psykisk ohälsa, osäker boende- situation, problem med familj, försörjning och sysselsättning.

4.3Verksamhetens omfattning

Av SiS årsredovisning 2016 framgår att SiS under år 2016 hade 24 ung- domshem varav sex med platser för sluten ungdomsvård. Sammanlagt tillhandahölls 649 platser till vård enligt LVU och 56 platser till sluten ungdomsvård enligt LSU. Inom ungdomsvården var en tredjedel av de intagna flickor och två tredjedelar pojkar. Genomsnittligt antal vårddygn vid utskrivning enligt LVU och SoL uppgick till 175 dagar för pojkar och 151 dagar för flickor. En övervägande majoritet av de barn och unga som under år 2016 vistades på de särskilda ungdomshemmen vårdades med stöd av 3 § LVU. De unga som var föremål för verkställighet enligt LSU var mellan 15 och 20 år. Totalt antal intagna enligt LSU uppgick år 2016 till 63 stycken varav 61 var pojkar och två var flickor. Rån, misshandel och narkotikabrott utgjorde de vanligaste brotten. Strafftiden var mellan 30 och 1 460 dagar med ett genomsnitt på 302 dagar.

Vad gäller LVM-vård så hade SiS under år 2016 elva LVM-hem med 383 platser. De flesta intagningar inom missbruksvården rörde omedel- bara omhändertaganden med stöd av 13 § LVM i väntan på att förvalt- ningsrätten beslutar om tvångsvård enligt 4 § LVM. Ungefär en tredjedel av de intagna var kvinnor och två tredjedelar var män. De intagnas ålder var mellan 18 och 80 år.

4.4De särskilda befogenheterna

Barn och unga som vistas på de särskilda ungdomshemmen kan ha en problematik som innebär att det finns behov av att i vissa situationer kunna vidta tvångsåtgärder för att kunna genomföra vården eller för att

upprätthålla ordningen och säkerheten vid hemmen. SiS har därför sär-

33

Prop. 2017/18:169 skilda befogenheter som regleras i 15–20 §§ LVU. De särskilda befogen- heterna innebär begränsningar i rörelsefrihet, kontakter med omvärlden eller möjligheter att kontrollera vad som förs in på hemmen.

De särskilda befogenheterna gäller huvudsakligen dem som vårdas enligt 3 § LVU och den som är omedelbart omhändertagen enligt 6 § LVU om grunden för omhändertagandet är att det är sannolikt att den unge behöver beredas vård enligt 3 § LVU. Vissa av de särskilda befogenheterna kan dock även gälla dem som vårdas enligt 2 § LVU eller SoL. Särskilda befogenheter gäller även för dem som vårdas enligt LSU och LVM.

Av 20 a § LVU följer att tvångsåtgärder enligt 15–15 c §§ och 17– 19 §§ får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas. Proportionalitetsprincipen innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Skälen för att vidta en tvångsåtgärd ska ställas i relation till de olägenheter ingripandet innebär för den enskilde, med beaktande bland annat av integritet och självbestämmande. Propor- tionalitetsprincipen återfinns även i LSU och LVM.

4.5Statistik som rör de särskilda befogenheterna

SiS har sedan 2010 haft i uppdrag att särskilt redovisa användningen av särskilda befogenheter över tid och med nyckeltal. Redovisningen ska presenteras, kommenteras och analyseras efter kön. Av SiS årsredo- visning för 2016 framgår att antalet beslut rörande de särskilda befogen- heterna enligt LVU varit relativt konstant de senaste åren. Vissa typer av beslut ökade dock markant under 2016, framförallt beslut om kropps- visitation. År 2016 fattades totalt 20 213 beslut avseende kroppsvisitation varav 16 769 beslut avsåg pojkar och 3 444 beslut avsåg flickor. Fler beslut fattades även avseendeytlig kroppsbesiktning, blod-, urin-, utand- nings-, saliv- och svettprov, kontroll av försändelse samt förstörande eller försäljning av omhändertagen egendom. Dessa ökningar var mer jämnt fördelat mellan könen. När det gäller beslut om särskilda befogen- heter enligt LSU så var det en tydlig ökning av antalet beslut för flera av befogenheterna jämfört med 2015. Den största ökningen rörde beslut om kroppsvisitation. År 2016 fattades totalt 3 244 beslut om kroppsvisitation enligt LSU. Inom LVM-vården minskade det totala antalet beslut 2016 jämfört med 2015. Totalt fattades 13 268 beslut om särskilda befogen- heter varav 8 606 beslut avsåg män och 4 662 beslut avsåg kvinnor. En trolig förklaring enligt SiS till att antalet beslut generellt sett ökat för samtliga grupper är att antalet personer som vårdas hos SiS har ökat de senaste åren. En annan förklaring uppges vara den kontinuerliga utbild- ning som samtliga beslutsfattare genomgår. SiS menar att utbildning kan leda till att personalen fattar fler formella beslut när de genomför en åtgärd.

34

4.6

Förbud mot innehav av alkohol och andra

Prop. 2017/18:169

 

berusningsmedel

 

Enligt 16 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453) får hem för vård eller boende (HVB) som drivs av ett landsting eller en kommun besluta att de som bereds vård där inte får inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller ifråga om injektionssprutor eller kanyler som kan an- vändas för insprutning i människokroppen. Om huvudmannen har fattat ett beslut om förbud mot innehav, har personalen rätt att omhänderta och förstöra eller försälja den förbjudna egendomen. Därvid ska bestäm- melserna för förfarandet i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om för- verkande av alkoholhaltiga drycker m.m. iakttas. Denna möjlighet gäller oavsett om placeringen sker med stöd av LVU eller SoL. Ett privat HVB har ingen motsvarande befogenhet vilket innebär att huvudmannen visserligen kan sätta drogfrihet som ett villkor för vård men har ingen rätt att beslagta otillåten egendom vid överträdelse av förbudet.

5

Behovet av nya bestämmelser

 

De barn och unga som vårdas under tvång är en särskilt utsatt grupp. När

 

samhället griper in med tvingande åtgärder för att skydda barn och unga

 

är det därför viktigt att de bestämmelser som reglerar insatserna är

 

tydliga och konsekventa. Det är även viktigt att bestämmelserna beaktar

 

den enskildes rättigheter och rättssäkerhet, samtidigt som de tillgodoser

 

behovet av trygghet och säkerhet.

 

Det finns behov av att stärka rättssäkerheten och barnrättsperspektivet

 

för barn och unga som vårdas enligt LVU. När det gäller rättssäkerheten

 

handlar det bland annat om att göra lagstiftningen tydlig, både för dem

 

som berörs och för dem som tillämpar den. Betydande frihets-

 

inskränkningar i barnet eller den unges liv motiverar att barnets eller den

 

unges rättigheter lyfts fram och synliggörs i sammanhanget, även sådana

 

rättigheter som ibland kan tyckas självklara. Tydlighet i bestämmelserna

 

bidrar till trygghet för barnet eller den unge vilket i sin tur ökar

 

möjligheterna för stabilitet i vården.

 

Tillsynen och möjligheten att överklaga de särskilda befogenheterna

 

spelar en viktig roll för rättssäkerheten. Även möjligheten att låta en

 

ytterligare person närvara vid särskilt integritetsinskränkande åtgärder

 

såsom kroppsvisitering och ytlig kroppsbesiktning ökar rättssäkerheten

 

men även tryggheten för den enskilde.

 

Alla insatser gentemot barn och unga ska präglas av respekt för den

 

unges människovärde och integritet. Av artikel 3 i FN:s konvention om

 

barnets rättigheter (barnkonventionen) framgår att vid alla åtgärder som

 

rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsin-

 

stitutioner, domstolar administrativa myndigheter eller lagstiftande

 

organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Principen om barnets

 

bästa återfinns i en rad olika bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

 

Att fastställa barnets bästa handlar bland annat om att bedöma vilka

 

faktorer

eller omständigheter som är särskilt viktiga i den specifika

35

Prop. 2017/18:169 situationen för barnet. Enligt artikel 12 i barnkonventionen har varje barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätt att fritt uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Att vara i stånd att bilda egna åsikter ska enligt FN:s barnrättskommitté inte tolkas som en begränsning utan snarare en skyldighet för staten att i största möjliga ut- sträckning bedöma barnets kapacitet att bilda en egen åsikt. Utgångs- punkten ska enligt kommittén vara att barnet kan bilda egna åsikter och att det inte vilar på barnet att först bevisa sin förmåga. Bestämmelserna om de särskilda befogenheterna behöver genomsyras av ett starkare barn- rättsperspektiv. En viktig del är därför att barnets delaktighet möjliggörs genom att låta barnet eller den unge komma till tals och få framföra sina synpunkter.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna, gäller sedan den 1 januari 1995 som lag i Sverige. Europakonventionen omfattar alla persongrupper, så- ledes även barn och unga. Konventionen innehåller ett flertal rättigheter och Sverige har ett ansvar för att säkerställa att dessa rättigheter garan- teras.

I Europakonventionen, och i de tilläggsprotokoll till konventionen som har tillkommit genom åren, anges de grundläggande materiella fri- och rättigheter som omfattas av konventionens tillämpningsområde. I kon- ventionen finns bestämmelser om vars och ens rätt till liv och om förbud mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning. Det finns också̊artiklar om rätt till domstolsprövning och om rättssäker- het. Vidare innehåller konventionen, inklusive dess tilläggsprotokoll, be- stämmelser om skydd för egendom och om skydd för privat- och familje- liv, hem och korrespondens. Konventionen föreskriver även en rätt till tanke- och religionsfrihet. Sammantaget skyddar konventionen rättig- heter som kan aktualiseras i många olika sammanhang.

Bestämmelserna om de särskilda befogenheterna måste möta behovet av att kunna genomföra vården på ett tryggt och säkert sätt. Många be- stämmelser som rör de särskilda befogenheterna är desamma som när de ursprungligen infördes år 1982. Sedan dess har både ungdomsvården och andra områden utvecklats vilket gjort vissa bestämmelser omoderna och svåra att tillämpa.

Bestämmelser om särskilda befogenheter finns även inom den slutna ungdomsvården och LVM-vården. De överväganden regeringen gör av- seende de särskilda befogenheterna i LVU gör sig i vissa fall också gällande för motsvarande bestämmelser i LSU och LVM.

Vad gäller förbud mot innehav av alkohol och andra berusningsmedel har under de senaste decennierna antalet privata hem för vård eller boen- den (HVB) ökat kraftigt. En av förutsättningarna för att skapa möjlig- heter för de intagna att bearbeta sina problem och ordna upp den sociala situationen är, oaktat om den intagne vårdas på ett kommunalt eller privat HVB, att institutionen är drogfri.

36

6

Verksamheten vid de särskilda

Prop. 2017/18:169

 

ungdomshemmen

 

6.1Tiden för platsanvisning förtydligas

Regeringens förslag: Den tid inom vilken Statens institutionsstyrelse ska tillhandahålla en plats i ett särskilt ungdomshem förtydligas genom att Statens institutionsstyrelse, i akuta situationer, omedelbart ska anvisa en sådan plats.

Skyldigheten att i akuta situationer omedelbart anvisa en plats ska gälla även plats vid LVM-hem.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag när det gäller plats vid ett särskilt ungdomshem. Utredningen föreslår att Statens institutionsstyrelse (SiS) omedelbart ska anvisa plats vid ett särskilt ungdomshem. Utredningen lämnar inget förslag om plats- anvisning vid LVM-hem.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till för- slaget är positiva. Det gäller bl.a. Varbergs tingsrätt, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), SiS, Barnombudsmannen, Göteborgs universitet, Växjö kommun, Rädda Barnen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Riksdagens ombudsmän (JO) tillstyrker förslaget men framhåller att det av lagtexten inte framgår att kravet på omedelbar platsanvisning endast gäller i akuta situationer. Vilka situa- tioner som är att betrakta som akuta och vem som avgör det bör behand- las mer ingående i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Förvaltningsrätten i Uppsala har inga invändningar mot förslaget men ifrågasätter om det i alla situationer går att genomföra i praktiken och anser att ”omedelbart” bör ersättas med ”snarast möjligt”.

Växjö kommun och Föreningen Sveriges Socialchefer framhåller i sina remissvar vikten av att närhetsprincipen i någon form kan beaktas vid en placering, inte minst för att närstående ska kunna upprätthålla kontakt med barnet eller den unge under vårdtiden och för att socialtjänsten ska kunna ha en rimlig möjlighet att följa upp vården.

Några remissinstanser, däribland JO, SiS, Malmö kommun och SKL an- ser att motsvarande bestämmelse bör införas i LVM.

Skälen för regeringens förslag

Enligt 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ska det finnas särskilda ungdomshem för vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn. Enligt samma bestämmelse ska SiS anvisa plats om socialnämnden har beslutat att den unge ska vistas i ett sådant hem. Bestämmelsen anger inte inom vilken tid SiS ska anvisa en plats. JO har emellertid uttalat att det ligger i sakens natur att SiS skyndsamt måste kunna tillhandahålla en lämplig plats när social- nämnden har beslutat om ett omedelbart omhändertagande och bedömt att den unge ska beredas plats på ett särskilt ungdomshem. Enligt JO är

det uppenbart att det som regel krävs att en plats kan tillhandahållas mer

37

Prop. 2017/18:169 eller mindre omedelbart (JO beslut den 6 september 2000, dnr 1796-2000).

Plats ska anvisas omedelbart i akuta situationer

Det är viktigt att barn och unga som är i akut behov av en placering på ett särskilt ungdomshem omedelbart får tillgång till en sådan vårdplats. Då det är SiS som har ansvaret för att tillgodose samhällets behov av vård- platser för de barn och unga som behöver stå under särskild noggrann tillsyn anser regeringen, i likhet med utredningen, att det finns anledning att i lag ytterligare markera det skyndsamhetskrav som gäller för plats- anvisning. Såsom JO framhåller i sitt remissvar framgår det dock inte av utredningens lagförslag att kravet på omedelbar platsanvisning endast ska gälla i akuta situationer.

Alla placeringar på SiS är inte av akut karaktär utan det förekommer också placeringar som bl.a. utifrån den unges vårdbehov har planerats under en viss tid. Att SiS även i sådana situationer ska ha skyldighet att omedelbart anvisa plats är, enligt regeringens mening, inte rimligt. Även om det inte uttryckligen anges i det lagförslag som utredningen lämnat så framgår det av motivtexten och författningskommentaren att det är akuta situationer som åsyftas. Frågan är då, som JO framhåller, vilka situa- tioner som ska betraktas som akuta och vem som avgör det. Ett exempel på en akut situation är när socialnämnden har beslutat om ett omedelbart omhändertagande. I ett sådant läge måste SiS omedelbart kunna anvisa plats. Ett annat exempel är om barnet eller den unge under en pågående placering i t.ex. familjehem eller hem för vård eller boende (HVB) av någon anledning akut behöver omplaceras till ett särskilt ungdomshem. En bedömning av om situationen är akut får göras utifrån omständig- heterna i det enskilda fallet. Det är socialnämnden, som har bäst känne- dom om orsaken till placeringen, som ska bedöma om situationen är akut i här avsedd bemärkelse.

Förslaget skärper SiS ansvar att anvisa plats i akuta situationer men borde inte, enligt regeringens bedömning, innebära att SiS kommer att behöva anvisa fler platser omedelbart. Som framhållits ovan har JO ut- talat att det är uppenbart att det vid omedelbara omhändertaganden som regel krävs att en plats kan tillhandahållas mer eller mindre omedelbart. Det är också så att när barn eller unga till följd av en akut situation omedelbart måste beredas en plats så kan skyndsamhetskravet, särskilt i en situation då det råder hög beläggning, behöva ges prioritet över andra aspekter som är av betydelse vid en placering. Det kan exempelvis handla om att SiS inledningsvis inte kan anvisa en plats som fullt ut mot- svarar barnet eller den unges vårdbehov eller måste anvisa en plats långt från den unges hemkommun. Detta torde innebära att socialnämnden, i de fall där behovet av en vårdplats inte är akut, många gånger avvaktar till dess att SiS kan erbjuda en vårdplats som fullt ut svarar mot barnets eller den unges vårdbehov.

Både JO och Förvaltningsrätten i Uppsala är tveksamma till att SiS i praktiken kan leva upp till kravet att omedelbart anvisa plats i alla situa- tioner. Förvaltningsrätten föreslår att en plats ska anvisas snarast möjligt i stället för omedelbart. Att formulera skyndsamhetskravet såsom För-

valtningsrätten i Uppsala föreslår gör det förvisso lättare för SiS att leva

38

upp till bestämmelsen men markerar, enligt regeringens mening, inte Prop. 2017/18:169 vikten av skyndsamhet lika tydligt som utredningens förslag. Av rege-

ringens förslag framgår också tydligt att kravet avser akuta situationer och inte alla situationer. Vidare bör man beakta att frågan om SiS förut- sättningar att anvisa plats särskilt aktualiseras i tider då det råder hög be- läggning och platsbrist på de särskilda ungdomshemmen. Under perioder då beläggningen är normal torde SiS, enligt regeringens uppfattning, inte ha betydande svårigheter att anvisa plats med den skyndsamhet som situationen kräver.

SiS ska omedelbart anvisa plats även vid LVM-hem

Om beslut har fattats om tvångsvård eller omedelbart omhändertagande enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska SiS efter anmälan av socialnämnden anvisa plats i ett LVM-hem (25 § LVM). Utredningen har inte övervägt om kravet på omedelbar plats- anvisning ska gälla även inom LVM-vården. Några remissinstanser anser dock att motsvarande bestämmelse bör gälla även där. Malmö kommun framhåller att riskerna för den enskilde vid platsbrist inom SiS är högre inom LVM-vården än inom LVU-vården. JO anser att samma krav bör ställas på SiS om det är frågan om placering av en missbrukare som blivit omedelbart omhändertagen enligt 13 § LVM.

Vid LVM-vård är det, på samma sätt som vid LVU-vård, SiS som har ansvaret för att tillgodose samhällets behov av låsta vårdplatser. Rege- ringen delar den uppfattning som Malmö kommun och andra remiss- instanser framför om att behovet av att SiS omedelbart kan anvisa plats är jämförbart med behovet inom LVU-vården. Regeringen anser därför att kravet på omedelbar platsanvisning vid akuta situationer ska gälla även inom LVM-vården.

6.2

Proportionalitetsprincipen

 

 

 

Regeringens bedömning: Utredningens förslag om komplettering av

 

proportionalitetsprincipen i lagen med särskilda bestämmelser om

 

vård av unga, lagen om vård av missbrukare och lagen om verkställig-

 

het av sluten ungdomsvård bör inte genomföras.

 

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att proportionalitetsprin-

 

cipen ska kompletteras med ett nytt stycke i lagen (1990:52) med sär-

 

skilda bestämmelser om vård av unga (LVU), lagen (1998:603) om verk-

 

ställighet av sluten ungdomsvård (LSU) och lagen (1988:870) om vård

 

av missbrukare (LVM) som anger att särskilda befogenheter respektive

 

kontroll- eller tvångsåtgärder bara får användas om nyttan av åtgärden

 

klart överväger det intrång och de skaderisker åtgärden kan innebära och

 

att skyddsåtgärder inte får användas som någon form av bestraffning.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans avstyrker utredningens för-

 

slag och det absoluta flertalet som yttrar sig i frågan är positiva, däri-

 

bland Varbergs tingsrätt, Socialstyrelsen, Myndigheten för delaktighet,

 

Barnombudsmannen, Göteborgs universitet, Växjö kommun, Autism- och

 

Aspergerförbundet och Rädda Barnen. Inspektionen för vård och omsorg

39

 

 

Prop. 2017/18:169 (IVO) tillstyrker att proportionalitetsprincipen förtydligas genom en mer framträdande placering och en utvecklad beskrivning av hur nytta och skaderisk ska prövas mot varandra.

Förvaltningsrätten i Uppsala har inget att invända mot att proportio- nalitetsprincipen konkretiseras men anser att den skulle kunna förtydligas efter mönster av 2 a och 2 b §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Göteborgs universitet är positiv till förslaget men ifrågasätter att utredningen utan vidare analys föreslår att förändringarna även ska gälla LVM.

Skälen för regeringens bedömning: Proportionalitetsprincipen regle- ras i 20 a § LVU. Enligt bestämmelsen får de särskilda befogenheterna endast användas om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas. Enligt 18 b § LSU får en kontroll- eller tvångsåtgärd användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Enligt 36 a § LVM får tvångs- åtgärder användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas.

Proportionalitetsprincipen har sedan länge vunnit ett uttryckligt erkän- nande i svensk rättspraxis, inte minst genom rättspraxis från Europadom- stolen för de mänskliga rättigheterna och EU-domstolen. Proportional- itetsprincipen lagreglerades uttryckligen i LVU och LVM den 1 juli 2005 (prop. 2004/05:123) och i LSU den 1 augusti 2011 (prop. 2010/11:107). Skälen för att vidta en särskild befogenhet respektive kontroll- eller tvångsåtgärd ska ställas i relation till de olägenheter ingripandet innebär för den enskilde i fråga om bland annat hans eller hennes självbestäm- mande och integritet. Det betyder att en tvångsåtgärd ska stå i rimlig pro- portion till vad som står att vinna med åtgärden och den nytta som tvångsåtgärden kan ha för den enskilde. Om syftet med tvångsåtgärden kan tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd, ska den åtgärden väljas. Bestämmelsen ger således uttryck för att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och innebär samtidigt en på- minnelse om att tvånget får användas endast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder (se prop. 2004/05:123.

s.56 f. och s. 59 f. och prop. 2010/11:107 s. 27 f.).

Utredningen föreslår att proportionalitetsprincipen ska kompletteras

 

med ett nytt stycke i LVU, LSU och LVM som anger att åtgärder bara får

 

användas om nyttan av åtgärden klart överväger det intrång och de

 

skaderisker åtgärden kan innebära och att åtgärder inte får användas som

 

någon form av bestraffning. Enligt utredningen syftar förslaget till att

 

tydligare markera en restriktiv användning av åtgärder.

 

 

Regeringen konstaterar att utredningen inte har påvisat något behov

 

eller några skäl till varför proportionalitetsprincipen behöver komplette-

 

ras med ett ytterligare stycke i LVU, LVM och LSU. Den nuvarande lag-

 

fästa proportionalitetsprincipen i LVU, LVM och LSU bygger på praxis

 

från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och EU-domstolen.

 

Liknande bestämmelser finns också i annan lagstiftning, t.ex. polislagen

 

(1984:387). Att lägga till ett ytterligare stycke i LVU, LVM och LSU

 

innebär att proportionalitetsprincipen skulle få en något annan innebörd.

 

Regeringen delar inte utredningens bedömning att utredningens förslag

 

tydligare skulle markera

en mer

restriktiv användning

av särskilda

40

befogenheter respektive

kontroll-

eller tvångsåtgärder.

Sammanfatt-

ningsvis gör regeringen bedömningen att utredningens förslag om Prop. 2017/18:169 komplettering av proportionalitetsprincipen i LVU, LVM och LSU inte

bör genomföras.

6.3 Förbud mot berusningsmedel

Regeringens bedömning: Utredningens förslag att förbudet mot innehav av berusningsmedel m.m. ska utvidgas till att gälla generellt för samtliga som vårdas på särskilda ungdomshem och LVM-hem bör inte genomföras.

Utredningen föreslår att förbudet mot innehav av berusningsmedel m.m. ska gälla generellt för samtliga som vårdas på särskilda ungdomshem och LVM-hem.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans avstyrker utredningens för- slag och det absoluta flertalet av dem som yttrar sig i frågan är positiva, exempelvis Varbergs tingsrätt, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Myndigheten för delaktighet, Göteborgs universitet, Strömsunds kommun och Rädda Barnen. Barnombudsmannen tillstyrker förslaget och delar utredningens bedömning att det är viktigt att reglerna om innehav av berusningsmedel gäller lika för alla för att ha möjlighet till framgång i vården.

Skälen för regeringens bedömning

Nuvarande bestämmelse

Av 16 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser av vård av unga (LVU) framgår att den som vårdas på grund av eget beteende enligt 3 § LVU och vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn inte får inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Inte heller injektionssprutor, kanyler eller andra före- mål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan be- fattning med narkotika får innehas. Den unge får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Om sådan egendom påträffas, ska den omhändertas. Av 18 § LVU följer att Statens institutionsstyrelse (SiS) för varje särskilt ungdomshem kan medge att bestämmelsen ska gälla för alla som vårdas där, dvs. även unga som är placerade med stöd av 2 § LVU eller socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL. Enligt 15 § lagen (1988:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) gäller bestämmelsen i 16 § LVU för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

Enligt 31 § lagen (1998:870) om vård av missbrukare i vissa fall

 

(LVM) får den som vårdas enligt LVM inte inneha alkoholhaltiga

 

drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i

 

lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana

 

varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga

 

varor. Inte heller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är

41

 

Prop. 2017/18:169 särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika får innehas. Den som vårdas enligt LVM får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hem- met. Om sådan egendom påträffas, ska den omhändertas. Av 33 § LVM följer att SiS för varje LVM-hem får bestämma att förbudet mot innehav av berusningsmedel ska gälla alla som vårdas i hemmet, dvs även de som vårdas frivilligt där med stöd av SoL eller frivilligt på annat sätt.

Bestämmelsen om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. ska fortsatt förutsätta beslut av SiS för att gälla alla som vårdas på ett särskilt ungdomshem eller ett LVM-hem

Utredningen föreslår att förbudet i 16 § LVU och 31 § LVM mot innehav av berusningsmedel m.m. ska gälla generellt för samtliga som vårdas på särskilda ungdomshem och LVM-hem. Det innebär att även de som vårdas med stöd av 2 § LVU (miljöfallen) och de som vårdas frivilligt enligt SoL eller på annat sätta ska omfattas av förbudet.

Lagrådet avstyrker förslaget att 16 § LVU och 31 § LVM ändras så att det även gäller dem som vårdas frivilligt på särskilda ungdomshem och LVM-hem. Lagrådet anför att LVU och LVM är tvångslagstiftningar och det är enligt Lagrådets mening klart olämpligt att utforma vissa av bestämmelserna i lagarna så att de gäller även den frivilliga vården. Lagrådet anser att det också gör regleringen otydlig. Enligt Lagrådet bör LVU även i fortsättningen förbehållas unga som tvångsvårdas enligt den lagen och 18 § LVU även i fortsättningen utgöra en brygga mellan LVU och frivilligvården. Lagrådet anser att motsvarande även bör gälla LVM. Lagrådet avstyrker därför förslaget att 16 § LVU och 31 § LVM ska gälla alla som vårdas vid särskilda ungdomshem och LVM-hem och förordar att 16 § LVU behålls i uppräkningen i 18 § LVU och att 31 § LVM behålls i uppräkningen i 33 § LVM.

Som redovisats för ovan får SiS enligt 18 § LVU och 33 § LVM för varje särskilt ungdomshem och LVM-hem medge att förbudet mot innehav av berusningsmedel ska gälla alla som vårdas vid det särskilda ungdomshemmet eller LVM-hemmet. Utredningens förslag medför ingen förändring i praktiken jämfört med vad som gäller i dag, eftersom SiS med stöd av 18 § LVU respektive 33 § LVM beslutat om förbud mot berusningsmedel m.m. på alla särskilda ungdomshem och LVM-hem för alla som vårdas där, dvs även dem som vårdas med stöd av 2 § LVU (miljöfallen) på särskilda ungdomshem och de som vårdas frivilligt på särskilda ungdomshem eller LVM-hem. Regeringen delar, mot bakgrund av de skäl som Lagrådet har anfört, Lagrådets uppfattning att 16 § LVU och 31 § LVM inte bör vara direkt tillämpliga på samtliga som vårdas i ett särskilt ungdomshem eller ett LVM-hem. Regeringen gör därför bedömningen att utredningens förslag om att utvidga förbudet mot innehav av berusningsmedel m.m. i 16 § LVU och 31 § LVM till att omfatta samtliga som vårdas vid särskilda ungdomshem och LVM-hem inte bör genomföras.

42

6.4

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning

Prop. 2017/18:169

Regeringens förslag: En kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesikt- ning vid ett särskilt ungdomshem eller ett LVM-hem ska genomföras i närvaro av ett vittne om inte den unge eller den intagne avstår från den rätten.

Den unge som vårdas vid ett särskilt ungdomshem ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon särskild person ur personalen genomför eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den ytliga kroppsbesikt- ningen. Den unges önskemål ska så långt som möjligt tillgodoses.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ska tillämpas för alla som vårdas på ett särskilt ung- domshem. Utredningen föreslår inga ändringar när det gäller kropps- visitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall (LVM).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till för- slaget tillstyrker förutom Barnombudsmannen. Bland de remissinstanser som är positiva återfinns bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO), Förvalt- ningsrätten i Uppsala, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Myndigheten för delaktighet, Statens institutionsstyrelse (SiS), Strömsunds kommun och Rädda Barnen.

Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag och framhåller i huvudsak två skäl för sitt ställningstagande, dels att rekvisitet ”vid be- hov” är alldeles för vagt vilket kan leda till slentrianmässig användning av befogenheten, dels att det inte är acceptabelt att barn som vårdas på grund av brister i hemförhållandena eller på frivillig väg ska omfattas av bestämmelsen.

JO anser att det är en brist att utredningen inte har belyst frågan om personal ska få visitera en person av motsatt kön och inte övervägt om ett sådant krav ska införas. JO påtalar också att ordet ”person” i bestäm- melsen bör bytas ut mot ”personal” för att undvika oklarheter.

SiS anser att bestämmelserna om kroppsvisitation och ytlig kropps- besiktning enligt 32 § LVM ska omfatta alla som vårdas vid ett LVM- hem.

Rädda Barnen anser att det ska vara en skyldighet att journalföra om barnet eller den unge haft några särskilda önskemål och hur dessa i så fall beaktas. Rädda Barnen efterfrågar vidare bestämmelser som anger hur barnets behov av information om tillvägagångssättet ska tillgodoses.

Skälen för regeringens förslag

Gällande bestämmelser

Om det behövs får, enligt 17 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga (LVU), den som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas vid ankomst till hemmet för kontroll av att denne inte bär på sig något som han eller hon inte får inneha där. 15 § LVU avser unga som på grund av sitt beteende

43

Prop. 2017/18:169 enligt 3 § LVU bereds vård i ett särskilt ungdomshem. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egen- dom ska påträffas hos honom eller henne. All den hänsyn som omstän- digheterna medger ska iakttas vid kroppsvisitation och ytlig kropps- besiktning. Om möjligt ska ett vittne närvara. Med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig (jfr 28 kap. 11 § 3 rättegångsbalken). Med ytlig kroppsbesiktning avses en okulär besikt- ning (yttre granskning) av den nakna kroppen inklusive förekommande proteser. Bestämmelsen gäller den som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU. Med stöd av 18 § LVU har dock SiS beslutat att bestämmel- sen också ska gälla för dem som vårdas på institutionen med stöd av 2 § LVU eller socialtjänstlagen (2001:453).

Enligt 15 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska vad som sägs i 17 § LVU om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt- ning även gälla för den som är föremål för verkställighet av sluten ung- domsvård.

Om det behövs får, enligt 32 § LVM, den som vårdas enligt LVM kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas vid ankomsten till LVM- hemmet, för kontroll av att han eller hon inte bär på sig något som inte får innehas där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom ska påträffas.

I samband med att beslut fattas om kroppsvisitation och ytlig kropps- besiktning ska den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem eller ett LVM-hem underrättas om beslutet och om skälen till beslutet. Enligt 3 kap. 18 § socialtjänstförordningen (2001:937) ska beslut om kropps- visitation antecknas i journalen. Enligt 7 kap. 9 § Socialstyrelsens före- skrifter och allmänna råd SOSFS 2014:5 ska det av dokumentationen framgå vem som har verkställt beslutet och om något vittne och i så fall vem som har närvarat vid kroppsvisitationen eller den ytliga kropps- besiktningen. Vidare ska det av 7 kap. 5 § framgå vilka uppgifter som har kommunicerats med barnet eller den unge eller den som vårdats på ett LVM-hem och vilka synpunkter denne fört fram.

Hur kontrollen får genomföras

SiS har genomfört fokusgrupper om de särskilda befogenheterna med placerade barn och unga i syfte att öka kunskapen om hur barnen och de unga uppfattar tillämpningen av dessa. Av fokusgrupperna framkommer bl.a. att barnen och de unga efterfrågar mer likartad och tydlig tillämp- ning och möjlighet att påverka genomförandet. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning endast ska få genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen, under förutsättning att barnet eller den unge inte ut- tryckligen undanber sig det. Regeringen anser att utredningens förslag stärker kontrollen av att bestämmelsen tillämpas på ett korrekt sätt och därigenom också barnets eller den unges rättssäkerhet. Regeringen föreslår dock att bestämmelsen ska utformas så att en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av ett vittne om inte den unge avstår från den rätten.

44

Vad gäller möjligheten att påverka genomförandet framkommer att barnen och de unga önskar möjlighet att påverka genom att bl.a. få välja vilken person som ska genomföra en visitation. Utredningen föreslår där- för att barnet eller den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon viss person genomför eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den ytliga kroppsbesiktningen. Regeringen instämmer i utredningens för- slag och menar att möjligheten för barnet eller den unge att välja en per- son som han eller hon har förtroende för kan minska upplevelsen av det intrång i den personliga integriteten som en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning innebär. Enligt artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) har barn, som är i stånd att bilda egna åsikter, rätten att uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Regeringen instämmer i sak också i utredningens förslag om att barnets eller den unges önskemål ska tillmötesgås om det är möjligt. Regeringen föreslår att bestämmelsen formuleras på så sätt att barnets eller den unges önskemål så långt som möjligt ska tillgodoses. Omständigheter som gör att barnets eller den unges önskemål inte kan tillgodoses kan exempelvis vara att den person som efterfrågas inte är i tjänst eller är upptagen på annat håll. Enligt regeringens mening bör SiS, ju mer ingripande en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning är, gå längre i sina ansträngningar att tillgodose barnets eller den unges önskemål.

En fråga som inte behandlas i betänkandet är om personal ska få visi- tera ett barn eller en ung person av motsatt kön. JO anför i sitt remissvar att bestämmelsen bör utformas på liknande sätt som inom krimi- nalvården, där det finns bestämmelser om att en sådan åtgärd som det handlar om inte får utföras eller bevittnas av en person av motsatt kön. Regeringen anser att det behövs särskilda överväganden för att införa en motsvarande bestämmelse i LVU. Förslaget om att barnet eller den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon viss person genomför eller närvarar vid åtgärden möter till viss del JO:s synpunkt då könstill- hörighet är en aspekt som barnet eller den unge kan utgå ifrån. Vidare kan det konstateras att SiS i sina interna riktlinjer gjort bedömningen att en flicka inte bör kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas av manlig personal (SiS riktlinjer 2016-06-29). Samma sak gäller för pojkar i förhållande till kvinnlig personal.

Regeringen delar JO:s uppfattning att ordet ”person” i bestämmelsen bör bytas ut mot ”personal” för att undvika oklarheter om vem som kan komma i fråga för att genomföra eller närvara vid visitationen.

Regeringen instämmer i Rädda Barnens synpunkt om att det är viktigt att de som vårdas vid de särskilda ungdomshemmen ges information om de särskilda befogenheterna och hur de tillämpas. Av 36 § LVU följer också att barnet eller den unge ska få relevant information och också ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Det är också viktigt att SiS ger lättförståelig information om de särskilda befogenheterna och vilka rättigheter som barn och unga har. SiS har tagit fram skriftligt material om de särskilda befogenheterna som ges till alla som vårdas på ett särskilt ungdomshem. Personalen går också igenom informationen med barnet eller den unge.

Prop. 2017/18:169

45

Prop. 2017/18:169

46

Bestämmelsen om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ska fortsatt förutsätta beslut av SiS för att gälla för alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem

Med stöd av 18 § LVU har regeringen bemyndigat SiS att medge att bestämmelserna om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i 17 § LVU ska gälla alla som vårdas vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn. Utredningen föreslår att bestämmelsen om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, utan särskilt beslut av SiS, ska gälla för alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem. Enligt utredningens mening är det för att kunna garantera en drogfri och trygg miljö på de särskilda ung- domshemmen väsentligt att samma regler om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning gäller för samtliga som vistas på institutionen. Utred- ningen anför vidare att förslaget inte medför någon förändring i praktiken jämfört med i dag då SiS med stöd av 18 § LVU tillämpar bestämmelsen vid alla sina ungdomshem.

Utredningen anser att bestämmelsen om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i 17 § LVU, utan särskilt beslut, ska gälla alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem. Enligt regeringens mening bör dock den principiella utgångspunkten vara att barn och unga som vårdas på annan grund än det egna beteendet inte omfattas av de särskilda befogen- heterna om det inte finns särskild anledning till det. Barnombudsmannen framhåller också i sitt remissvar att man anser att det är oacceptabelt att barn och unga som vårdas på grund av brister i hemförhållandena eller på frivillig väg ska utsättas för integritetskränkande åtgärder. Som utred- ningen framhållit finns det emellertid ett starkt intresse av att hålla de särskilda ungdomshemmen drogfria och trygga. Det finns därför enligt regeringens mening fortsatt ett behov av att SiS, om myndigheten be- dömer att det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet, får besluta om att bestämmelserna om kropps- visitation och ytlig kroppsbesiktning ska gälla alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem.

Ingen ändring av rekvisitet ”vid behov”

Barnombudsmannen invänder i sitt remissvar också mot att rekvisitet ”vid behov” ska gälla för kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning vid ankomst till hemmet. Barnombudsmannen anser att rekvisitet är alldeles för vagt vilket kan leda till slentrianmässig användning av be- fogenheten. Redan i dag får kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning utföras ”vid behov” vid ankomst till hemmet för kontroll av att den unge inte bär på sig något som han eller hon inte får inneha där. Den före- slagna bestämmelsen innebär således ingen förändring jämfört med i dag vad gäller rekvisitet för användning av kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Det gör det emellertid inte mindre viktigt att bestäm- melsen tillämpas korrekt och inte används slentrianmässigt såsom Barn- ombudsmannen befarar. Det är en uppgift för SiS att säkerställa att de särskilda befogenheterna tillämpas i enlighet med gällande bestäm- melser. SiS verksamhet står också under tillsyn av IVO och enligt rege- ringens förslag ska beslut om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesikt- ning rapporteras till IVO, vilket ytterligare stärker kontrollen av att

bestämmelsen tillämpas på rätt sätt. Regeringen föreslår därför inga änd- Prop. 2017/18:169 ringar av rekvisiten för när bestämmelsen får tillämpas.

I sammanhanget kan det påpekas att beslut om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning enligt proportionalitetsprincipen alltid ska föregås av en bedömning av om åtgärden står i rimlig proportion till syftet. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga ska de användas.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning på LVM-hem

Utredningen har inte utrett behovet av förändringar i de bestämmelser som reglerar kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i LVM. Rege- ringen kan dock inte se något skäl till varför inte en motsvarande be- stämmelse till den som föreslås gälla vid ett särskilt ungdomshem om att en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av ett vittne om inte den unge avstår från den rätten, också ska gälla intagna vid ett LVM-hem.

6.5

Rumsvisitation

 

 

 

Regeringens förslag: Det ska införas en särskild bestämmelse i lagen

 

med särskilda bestämmelser om vård av unga som reglerar rums-

 

visitation. Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla

 

ordningen vid hemmet, får den unges bostadsrum och andra slutna för-

 

varingsställen som den unge disponerar undersökas (rumsvisitation).

 

En rumsvisitation ska endast få utföras för att söka efter föremål som

 

den unge inte får inneha. En rumsvisitation ska genomföras i närvaro

 

av ett vittne. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas

 

vid en rumsvisitation. Bestämmelsen ska omfatta de unga som vårdas

 

vid ett särskilt ungdomshem på grund av sitt eget beteende.

 

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens institu-

 

tionsstyrelse, ska dock få medge att den särskilda befogenheten rums-

 

visitation ska gälla alla som vårdas på ett särskilt ungdomshem om det

 

är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid

 

hemmet.

 

Bestämmelsen ska även gälla den som är föremål för verkställighet

 

av sluten ungdomsvård enligt lagen om verkställighet av sluten ung-

 

domsvård. En motsvarande bestämmelse om rumsvisitation ska också

 

föras in i lagen om vård av missbrukare i vissa fall och ska gälla

 

intagna som vårdas enligt lagen vid ett LVM-hem. Regeringen eller,

 

efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse, ska dock

 

få medge att visitation av bostadsrum ska gälla alla som vårdas vid ett

 

LVM-hem om det är nödvändigt för att genomföra vården och

 

upprätthålla ordningen vid hemmet.

 

 

Proportionalitetsprincipen ska gälla vid rumsvisitationer. Det

 

innebär att åtgärden endast ska få vidtas om den står i rimlig

 

proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder

 

ska användas om de är tillräckliga.

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

 

Utredningen föreslår att det ska krävas misstanke om att barnet eller den

47

Prop. 2017/18:169 unge eller den intagne vid ett LVM-hem innehar något som han eller hon inte får ha för att genomföra en sådan inspektion. Utredningen föreslår att bestämmelsen ska kunna tillämpas på alla som vistas på ett särskilt ungdomshem. Utredningen föreslår också att barnet eller den unge eller den intagne vid LVM-hemmet ska erbjudas att närvara vid visitationen.

Remissinstanserna: En klar majoritet av de remissinstanser som tar ställning till förslaget tillstyrker, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Varbergs tingsrätt, Förvaltningsrätten i Uppsala, Socialstyrelsen, In- spektionen för vård och omsorg (IVO), Barnombudsmannen, Strömsunds kommun och Rädda Barnen.

Statens institutionsstyrelse (SiS), Akademikerförbundet SSR och

Saco-S-SiS har invändningar mot förslaget. SiS anser att det är av yttersta vikt att myndigheten även i fortsättningen har möjlighet att göra rutin- mässiga visitationer då farliga föremål och droger är svåra att upptäcka på annat sätt.

SiS och Saco-S-SiS motsätter sig också att ungdomar och klienter ska erbjudas att närvara vid rumsvisitationer då deras närvaro kan utgöra en säkerhetsrisk.

Helsingborgs tingsrätt anser att det av lagtexten tydligare bör framgå att omfattningen av en rumsvisitation alltid avgränsas med hänsyn till

 

vad som eftersöks.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Det finns ingen särskild bestämmelse i lagen (1990:52) med särskilda

 

bestämmelser om vård av unga (LVU) som ger SiS uttrycklig rätt att

 

visitera de ungas bostadsrum. JO har emellertid ansett att personalen har

 

rätt att företa visitationer av de ungas bostadsrum även om dessa inte

 

lämnat något samtycke eller inte är närvarande. Skälet till detta är dels att

 

kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får sägas vara mer långt-

 

gående än en visitation av ett bostadsutrymme, dels för att själva frihets-

 

berövandet får anses innebära en så övergripande och vittgående rättig-

 

hetsinskränkning att en undersökning av bostadsrummet framstår som en

 

helt underordnad åtgärd. Enligt JO följer det av 18 § LVU att visitations-

 

rätten även omfattar den som vistas frivilligt på ett särskilt ungdomshem.

 

Enligt JO utgör rumsvisitationer ett löpande inslag i vården och behöver

 

inte dokumenteras i form av särskilda beslut (JO 1998/99 s. 262).

 

Regeringen anser att rådande ordning inte är tillräckligt ur ett rätts-

 

säkerhetsperspektiv utan att befogenheten bör regleras särskilt i lag.

 

Regeringen instämmer därför i utredningens förslag om att det ska in-

 

föras en bestämmelse som reglerar under vilka förutsättningar som det

 

får göras en visitation av barnets eller den unges bostadsrum samt andra

 

slutna förvaringsställen som barnet eller den unge disponerar. Med andra

 

slutna förvaringsställen avses t.ex. kläd- eller värdeskåp.

 

Rumsvisitationer ska få genomföras om det behövs

 

Enligt utredningens förslag ska det föreligga en misstanke om att barnet

 

eller den unge innehar något som han eller hon inte får ha för att en

 

rumsvisitation ska få genomföras. Det innebär, enligt utredningen, att det

 

måste finnas en grundad anledning för att anta att barnet eller den unge

48

har kommit i besittning av något som inte får innehas. I dag finns inte

något krav på misstanke vilket gör att förslaget i praktiken begränsar möjligheterna att genomföra rumsvisitationer. Utredningen menar dock att behovet av att kunna utföra rumsvisitationer kommer att minska, eftersom utredningen föreslår att SiS ska få genomföra rutinmässiga skyddsvisitationer i vissa förutbestämda situationer, se avsnitt 6.6 Säkerhetskontroll.

Bland andra SiS har invändningar mot den del av förslaget som innebär att det ska krävas misstanke för ett beslut om rumsvisitation. SiS delar inte utredningens uppfattning att förslaget om skyddsvisitationer minskar behovet av rumsvisitationer. SiS anför att många av de föremål som hittas vid en rumsvisitation inte hittas vid en skyddsvisitation, då de före- mål som hittas huvudsakligen inte är sådana som ”smugglats” in från t.ex. skola och snickeriverksamhet utan vardagliga föremål som kan an- vändas för att skada barnet eller den unge själv, andra intagna eller per- sonalen. Exempel på sådana föremål är vässade tandborstar, rakblad, glasbitar och trasiga cd-skivor. SiS anser därför att det är av yttersta vikt att myndigheten även i fortsättningen har möjlighet att göra rutinmässiga visitationer då farliga föremål och droger är svåra att upptäcka på annat sätt. SiS anför vidare att generella visitationer är att föredra för många ungdomar och klienter eftersom de upplevs som mindre kränkande genom att personalen inte pekar ut någon enskild jämfört med en visita- tion där det görs en individuell bedömning. SiS påtalar också att det inte heller är ovanligt att man på institutionerna hittar otillåtna föremål i sam- band med rumsvisitationer även när det inte har funnits en tidigare miss- tanke.

En rumsvisitation utgör ett så pass betydande ingrepp i barnets eller den unges fri- och rättigheter att den inte bör få göras utan uttryckligt stöd i lag. Samtidigt måste SiS kunna säkerställa att de särskilda ungdomshemmen är trygga och säkra för de barn och unga som vårdas där. Enligt SiS bedömning skulle ett krav på att det ska finnas en misstanke för ett beslut om rumsvisitationer inte ge myndigheten tillräckliga möjligheter att upptäcka sådant som kan skada barnet eller den unge. Såsom SiS framhåller är det vidare tveksamt om utredningens förslag om skyddsvisitationer (se avsnitt 6.6 Säkerhetskontroll) minskar behovet av rumsvisitationer i en sådan utsträckning att man därigenom kan begränsa möjligheterna till rumsvisitation såsom utredningen föreslår. Regeringen föreslår därför att rumsvisitation ska få beslutas i den utsträckning som behövs för att säkerheten eller ordningen ska kunna upprätthållas eller för att vården ska kunna genomföras.

I likhet med vad Helsingborgs tingsrätt har påpekat och i enlighet med vad Lagrådet föreslår anser regeringen att det av lagtexten tydligare bör framgå att omfattningen av en rumsvisitation alltid avgränsas med hänsyn till vad som eftersöks. Regeringen föreslår därför att en rumsvisitation endast ska få utföras för att söka efter sådant som är förbjudet enligt 16 § LVU, dvs. narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, dopningsmedel, hälsofarliga varor, injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika samt andra föremål som kan vara till men för vården eller ordningen på hemmet. En rumsvisitation får endast genomföras om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet.

Prop. 2017/18:169

49

Prop. 2017/18:169

50

Den typ av okulär besiktning som personalen genomför dagligen av bostadsrummen är inte att betrakta som en rumsvisitation enligt den föreslagna bestämmelsen. Det är självklart att personalen som en del av de dagliga rutinerna på avdelningen kan kontrollera att bostadsrummet är i ett funktionellt skick vad gäller lösa och fasta inventarier såsom exempelvis sängkläder, toalett och fönster. Den formen av rums- besiktning är att betrakta som ett löpande inslag i vården och behöver inte dokumenteras i form av ett särskilt beslut.

Regeringen föreslår att proportionalitetsprincipen, som kommer till uttryck i 20 a § LVU, även ska gälla vid rumsvisitationer. Detta innebär att en rumsvisitation endast ska få vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga ska de användas. En rumsvisitation ska således inte få göras mer omfattande än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden.

En rumsvisitation innebär ett intrång i barnets eller den unges privata sfär. I SiS fokusgrupper om de särskilda befogenheterna uttrycker barnen och de unga oro över att personalen tittar igenom personliga foton eller läser brev. Av proportionalitetsprincipen framgår dock, som framhållits ovan, att åtgärden inte ska göras mer omfattande än nödvändigt. Vidare föreslår regeringen att det i den föreslagna bestämmelsen om rums- visitation ska framgå att all den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid en rumsvisitation. Det kan exempelvis handla om att barnet eller den unge ska återfinna sitt rum i princip i samma skick som före visitationen.

Vilka som omfattas av bestämmelsen

Utredningen föreslår att bestämmelsen om rumsvisitation ska kunna tillämpas för alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem. Regeringen anser dock att den principiella utgångspunkten ska vara att barn och unga som vårdas på annan grund än det egna beteendet endast ska omfattas av de särskilda befogenheterna om det finns särskild anledning till det. Möjligheten att genomföra en rumsvisitation bör därför, på samma sätt som gäller för kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, gälla för alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och rege- ringen, eller efter regeringens bemyndigande, SiS, medger det enligt 18 § LVU.

En annan person ur personalen än den som genomför kontrollen ska närvara

Utredningen föreslår att barnet eller den unge ska erbjudas att vara med vid en visitation av bostadsrummet. Bakgrunden är att barn och unga i fokusgrupper på SiS om de särskilda befogenheterna gett uttryck för att de vill närvara vid rumsvisitationer, bl.a. för att se att personalen inte tittar igenom personliga foton eller läser igenom personliga brev när de eftersöker droger eller farliga föremål. Enligt utredningen bidrar en be- stämmelse om att barn och unga ska erbjudas att närvara vid rumsvisita- tionen att deras rättssäkerhet och autonomi stärks.

SiS och Saco-S-SiS invänder i denna del mot utredningens förslag. SiS anför att det kan utgöra en säkerhetsrisk om barnet eller den unge tillåts närvara vid en rumsvisitation. Som exempel nämns att om det finns

något otillåtet i rummet så kan barnet eller den unge bli våldsam eller Prop. 2017/18:169 försöka att konsumera gömd narkotika. SiS anser att det är olämpligt att

barnet eller den unge närvarar också av den anledningen att de får vet- skap om hur en rumsvisitering går till och vilka ställen i rummet som genomsöks. Regeringen delar SiS uppfattning, men anser samtidigt att den oro som framförs av barn och unga över att rumsvisitationer görs mer utförliga än nödvändigt och att personliga ägodelar genomsöks i onödan måste tas på allvar. Regeringen bedömer att förslaget om att en rumsvisitation alltid ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen tillgodoser detta intresse.

LSU och LVM

På motsvarande sätt som i LVU finns det inga särskilda bestämmelser i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) som reglerar rumsvisitationer. Däremot regleras rumsvisitationer i 4 kap. 1 § häktes- lagen (2010:611) och i 8 kap. 2 § fängelselagen (2010:610). De skäl för förslag till ändring i LVU som redovisas ovan gör sig även gällande för dem som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård och de vuxna klienter som vårdas vid LVM-hem. Regeringen anser därför att det ur rättssäkerhetssynpunkt är lika angeläget att reglera visitationer av bostadsrum i LSU och LVM. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att en motsvarande bestämmelse om rumsvisitation införs i LVM och att 15 § LSU kompletteras så att den föreslagna bestämmelsen i LVU även gäller den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

6.6

Säkerhetskontroll

 

 

 

Regeringens förslag: Om det behövs för att genomföra vården eller

 

upprätthålla ordningen vid hemmet, får säkerhetskontroller

 

genomföras med metalldetektor eller liknande anordning på de

 

särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse bestämmer.

 

Det ska för varje särskilt ungdomshem anges i vilka situationer som

 

säkerhetskontroller får genomföras. En säkerhetskontroll får bara

 

genomföras för att söka efter föremål som den unge inte får inneha.

 

Bestämmelsen ska omfatta unga som vårdas på grund av sitt eget

 

beteende. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens

 

institutionsstyrelse, får dock medge att säkerhetskontroller ska gälla

 

för alla som vårdas på ett särskilt ungdomshem om det är nödvändigt

 

för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet.

 

Bestämmelsen ska även gälla den som är föremål för verkställighet

 

av sluten ungdomsvård enligt lagen om verkställighet av sluten ung-

 

domsvård.

 

En motsvarande bestämmelse om säkerhetskontroller ska föras in i

 

lagen om vård av missbrukare i vissa fall.

 

Proportionalitetsprincipen ska gälla vid säkerhetskontroller. Det

 

innebär att åtgärden endast ska få vidtas om den står i rimlig

 

proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder

 

ska användas om de är tillräckliga.

51

 

 

Prop. 2017/18:169

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

 

Utredningen föreslår att den nya särskilda befogenheten ska benämnas

 

skyddsvisitation och att skyddsvisitationer, direkt av bestämmelsen, ska

 

omfatta alla som vistas på ett särskilt ungdomshem. Utredningen föreslår

 

också att Statens institutionsstyrelses (SiS) centrala beslut gällande i

 

vilka situationer skyddsvisitationer ska få göras ska rapporteras till

 

Inspektionen för vård och omsorg.

 

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till

 

förslaget är positiva, däribland Varbergs tingsrätt, Förvaltningsrätten i

 

Uppsala, Försäkringskassan, Statens institutionsstyrelse SiS, Myndig-

 

heten för delaktighet, Barnombudsmannen, Strömsunds kommun, Famil-

 

jevårdens Centralorganisation, Rädda Barnen och Saco-S-SiS.

 

Riksdagens ombudsmän (JO) tillstyrker förslaget men anser att till-

 

synsmyndigheten även bör underrättas om den faktiska användningen av

 

skyddsvisitationer.

 

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget men vill understryka att det är vik-

 

tigt att erbjuda barnet uppföljande samtal om det behövs och att hänsyn

 

tas till barnets önskemål om vilken annan person som ska närvara.

 

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) tillstyrker förslaget men

 

ställer sig tveksam till att SiS centrala beslut för varje enskild institution

 

ska rapporteras till IVO.

 

Skälen för regeringens förslag

 

I dag genomför SiS visitationer, vilket innebär att personal känner utanpå

 

den unges kläder eller med hjälp av metalldetektor kontrollerar att han

 

eller hon inte bär på sig något otillåtet, först efter att beslut om kropps-

 

visitation fattats. Det innebär att samma krav ska vara uppfyllda som när

 

det gäller beslut om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

 

Säkerhetskontroller möjliggör fler aktiviteter

 

SiS har påpekat att rutinmässiga visitationer är nödvändiga för att kunna

 

hålla en institution fri från otillåtna föremål samt upprätthålla säkerheten.

 

SiS menar att visitationer behöver kunna genomföras när barnet eller den

 

unge kommer till sin avdelning efter att ha varit i t.ex. snickeriet,

 

hobbyrummet, verkstaden, matsalen eller på en annan avdelning. Syftet

 

är att säkerställa att inte något farligt föremål som barnet eller den unge

 

kan använda för att skada sig själv eller någon annan kommer in på

 

avdelningen.

 

Enligt regeringens mening är det av grundläggande betydelse att de

 

barn och unga som vårdas vid särskilda ungdomshem befinner sig i en

 

trygg och säker miljö. Det är också av stor vikt att barnen och de unga

 

ges möjlighet till en meningsfull fritid och att de erbjuds olika typer av

 

aktiviteter. Enligt FN:s konvention om barnets (barnkonventionen)

 

artikel 15 framgår också att barn har rätt till vila och fritid, till lek och

 

rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kul-

 

turella och konstnärliga livet. Det vore olyckligt om säkerhetsaspekter, i

 

större omfattning än vad som är nödvändigt, förhindrar att de boende får

 

tillgång till t.ex. snickeri, kök och idrottsaktiviteter. Behovet av säkerhet

 

väger i detta fall tyngre än det intrång i den personliga integriteten som

52

en rutinmässig visitation innebär.

Regeringen föreslog i lagrådsremissen, i enlighet med utredningens förslag, att en ny särskild befogenhet med benämningen skyddsvisitation skulle införas i LVU och LVM. Lagrådet anför i sitt yttrande att den föreslagna regleringen utgör en lindrigare form av kroppsvisitation och liknar den säkerhetskontroll som t.ex. regleras i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol. Lagrådet ifrågasätter det lämpliga i att införa ett nytt begrepp och förordar att begreppet säkerhetskontroll används. Regeringen delar Lagrådets bedömning och föreslår att benämningen säkerhetskontroll ska användas.

Enligt regeringens bedömning får en säkerhetskontroll inte vara lika ingripande som en kroppsvisitation. Regeringen föreslår att en säkerhets- kontroll endast ska få utföras med hjälp av en metalldetektor eller annan liknande anordning. Med metalldetektor anses såväl larm- eller säker- hetsbågar som handhållna metalldetektorer. För undersökning av väskor och andra föremål som den unge har med sig kan röntgenundersökning användas. Om ytterligare kontroll behöver göras för att undersöka om den unge bär med sig något otillåtet föremål, behöver ett särskilt beslut om kroppsvisitation fattas.

Behovet av att genomföra en säkerhetskontroll kan, som nämnts ovan, uppstå i många olika situationer. Det är inte möjligt eller lämpligt att i lag fastställa de specifika situationer där en sådan åtgärd kan behöva genomföras, utan det är en uppgift för SiS att för varje särskilt ungdomshem besluta om och i vilka situationer skyddsvisitationer ska få genomföras.

Regeringen föreslår att proportionalitetsprincipen, som kommer till uttryck i 20 a § LVU, även ska gälla vid säkerhetskontroller. Detta innebär att en säkerhetskontroll endast ska få vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga ska de användas.

Lagrådet har i sitt yttrande över bestämmelsen om proportio- nalitetsprincipen i 20 a § LVU anfört att säkerhetskontroll inte är en sådan tvångsåtgärd som i övrigt behandlas i paragrafen. Lagrådet föreslår därför att ordet tvångsåtgärder i paragrafen ersätts med åtgärder.

Regeringen delar inte Lagrådets bedömning när det gäller Lagrådets förslag att byta ut ordet tvångsåtgärder mot åtgärder. Regeringen kan instämma i att säkerhetskontroller till viss del skiljer sig åt jämfört med andra särskilda befogenheter/tvångsåtgärder som regleras i LVU. En säkerhetskontroll innefattar emellertid ett visst mått av tvång eftersom barnet eller den unge är skyldig att genomgå säkerhetskontrollen. Regeringen anser därför att säkerhetskontroll kan inrymmas i begreppet tvångsåtgärder och att begreppet tvångsåtgärder ska behållas i 20 a § LVU.

Vilka som omfattas av bestämmelsen

Utredningen föreslår att bestämmelsen ska kunna tillämpas för alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem. Regeringen anser dock att den principiella utgångspunkten ska vara att barn och unga som vårdas på någon annan grund än det egna beteendet endast bör omfattas av de särskilda befogenheterna om det finns särskild anledning till det. Möjligheten att genomföra en säkerhetskontroll bör därför, på samma

Prop. 2017/18:169

53

Prop. 2017/18:169 sätt som gäller för bl.a. kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, en- ligt 18 § LVU gälla för alla som vårdas vid ett särskilt ungdomshem om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, SiS, medger det.

Inget krav på inrapportering av centrala beslut

Det är av betydelse att användningen av säkerhetskontroller kan följas upp och granskas då befogenheten innebär ett ingrepp i barnets eller den unges personliga integritet. Utredningen har övervägt ett krav på att SiS ska fatta individuella beslut och dokumentera rutinmässiga säkerhets- kontroller, vilket skulle ge förutsättningar att granska enskilda beslut. Utredningen kom dock till slutsatsen att det kunde leda till en alltför omfattande administration för institutionerna och föreslog i stället att SiS centrala beslut om i vilka situationer som säkerhetskontroller ska få genomföras på varje särskilt ungdomshem ska rapporteras till IVO. Detta skulle enligt utredningen ge tillsynsmyndigheten möjlighet att följa användningen av säkerhetskontroller och vid behov vidta åtgärder. Regeringen delar utredningens uppfattning om att en ordning där individuella beslut ska tillsändas IVO skulle medföra en alltför omfattande administrativ börda. Vad gäller den skyldighet att rapportera centrala beslut som utredningen föreslår anser regeringen att en sådan skyldighet är obehövlig. Som IVO anför i sitt remissvar är det oklart vad förslaget tillför i praktiken vilket innebär att det finns en risk för att bestämmelsen enbart skulle innebära en onödig administrativ börda för både IVO och SiS. Det finns inte heller något hinder för IVO att begära in de centrala besluten om säkerhetskontroller från SiS som myndigheten bedömer att det behövs för att kunna utöva tillsyn. Det JO framhåller om att tillsynsmyndigheten bör underrättas om den faktiska användningen av säkerhetskontroller och att detta skulle kunna ske genom regelbundna rapporter till IVO, borde också kunna tillgodoses genom att tillsynsmyndigheten begär de uppgifter de behöver av SiS för att kunna utöva tillsyn över verksamheten.

LSU och LVM

Behovet av en trygg och säker miljö är lika stort för de barn och unga som vistas vid de särskilda ungdomshemmen på grund av verkställighet av sluten ungdomsvård som för de vuxna klienter som vårdas vid LVM- hemmen. Regeringen föreslår därför att 15 § lagen (1998:603) om verk- ställighet av sluten ungdomsvård kompletteras så att den föreslagna be- stämmelsen i LVU även ska gälla den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård. Vidare föreslås att en motsvarande bestämmelse om säkerhetskontroller förs in i LVM.

54

6.7Fysisk fasthållning

Regeringens bedömning: Fysisk fasthållning bör inte införas som en särskild befogenhet i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig över ut-

redningens bedömning. Av dessa tillstyrker Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, Civil Right Defenders och Riksförbundet för Samhällets Styvbarn bedömningen.

Malmö kommun anser att bedömningen att fysisk fasthållning även fortsatt ska ses som en del av verkställigheten av vissa särskilda be- fogenheter är tveksam. Kommunen framhåller att en fasthållning som varar över fem till tio minuter ofta är att betrakta som mer integritets- kränkande än en avskiljning samt förenad med risker, vilket gör det viktigt med tydliga ramar för befogenheterna. Rädda Barnen avstyrker och anser att en tydligare reglering är nödvändig för att ett utvecklings- arbete som syftar till att utarbeta alternativa metoder ska prioriteras. Det är dessutom av yttersta vikt att ingrepp av detta slag dokumenteras och följs upp.

Skälen för regeringens bedömning: Fysisk fasthållning är inte regle- rad i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) men tillämpas i praktiken i samband med att barn och unga för- söker avvika från hemmet, i samband med bråk och slagsmål mellan ungdomar och i samband med att barn och unga ska föras till ett rum för avskiljning. Fysisk fasthållning definieras vanligtvis som fasthållning med kroppslig kraft, t.ex. att personal håller fast barnet eller den unges armar och ben. Det rättsliga stödet för att hålla fast barnets eller den unge finns i 24 kap. 2 § brottsbalken som handlar om laga befogenhet att bruka våld i vissa situationer. Av bestämmelsen framgår att om den som är berövad friheten rymmer eller sätter sig till motvärn med våld eller hot om våld eller om han eller hon på annat sätt gör motstånd mot någon under vars uppsikt han eller hon står, då denne ska hålla honom eller henne till ordningen, får det våld brukas som med hänsyn till omständig- heterna är försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upp- rätthållas. Det innebär bl.a. att endast det våld får brukas som med hän- syn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas.

Utredningen har övervägt möjligheten att reglera fysisk fasthållning som en egen skyddsåtgärd. Ett skäl som utredningen anför är att åtgärden kan betraktas som lika ingripande som t.ex. avskiljning. En reglering skulle också innebära att åtgärden dokumenteras vilket medför bättre möjligheter att granska genomförandet ur ett rättssäkerhetsperspektiv samt ur ett utvecklings- och kvalitetsperspektiv. Rädda Barnen anser att en reglering är nödvändig för att arbetet med att utveckla alternativa metoder ska prioriteras samt att det är viktigt att åtgärden dokumenteras.

Utredningen redogör dock för vissa problem med att reglera fysisk fasthållning i LVU, bl.a. i förhållande till föräldrabalkens bestämmelser. Utredningen framhåller att det av uppsiktansvaret för personalen på hem

Prop. 2017/18:169

55

Prop. 2017/18:169 för vård eller boende (HVB) följer en skyldighet att både skydda barnet från att själv komma till skada och se till att barnet inte skadar andra. Även personal på sådana HVB som inte är särskilda ungdomshem måste därför vid behov t.ex. handgripligen sära på barn som är inbegripna i ett slagsmål och också kortvarigt hålla fast barnet. Utredningen menar där- för att en reglering av fasthållning inom Statens institutionsstyrelses (SiS) verksamhet kan leda till oklarheter i vad som gäller vid andra HVB. Regeringen delar utredningens bedömning och föreslår därför inte att fasthållning ska regleras i LVU.

Regeringen vill i sammanhanget understryka vikten av att SiS genom arbetssätt, metoder och utbildning arbetar för att situationer som kan föranleda tvångsåtgärder undviks så långt som möjligt och för att de situationer som ändå uppkommer ska kunna hanteras på andra sätt än genom fasthållning. Ett exempel på ett sådant arbete som redan bedrivs är det konflikthanteringsprogram, No Power No Lose, som SiS tagit fram för personal som arbetar direkt med barn och unga samt klienter. Per- sonalen får bl.a. utbildning och träning i säkra beteenden och hur man använder preventiva strategier för att undvika tvångsåtgärder.

 

6.8

Provtagning för kontroll av berusningsmedel

 

 

m.m.

 

 

 

Regeringens förslag: Blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov

 

för kontroll av att den unge inte är påverkad av berusningsmedel m.m.

 

ska, enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, få

 

göras vid ankomst till det särskilda ungdomshemmet om det finns en

 

anledning till det. Under vistelsen vid hemmet ska misstankerekvisitet

 

kvarstå.

 

 

Motsvarande ändringar görs i lagen om verkställighet av sluten

 

ungdomsvård och lagen om vård av missbrukare i vissa fall.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Alla remissinstanser, förutom en, som tar ställ-

 

ning till förslaget tillstyrker, däribland Varbergs tingsrätt, Förvaltnings-

 

rätten i Uppsala, Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Inspektionen för

 

vård och omsorg (IVO), Myndigheten för delaktighet, Strömsunds kom-

 

mun, Familjevårdens Centralorganisation, Riksförbundet för Samhällets

 

Styvbarn och Rädda Barnen.

 

Riksdagens ombudsmän (JO) är positiv till bestämmelsen men ifråga-

 

sätter användningen av rekvisitet ”vid behov”. JO anser att begreppet är

 

vagt och svårt att tillämpa och att det kan ifrågasättas vems behov som

 

åsyftas. Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag med anled-

 

ning av att myndigheten anser att rekvisitet ”vid behov” är för vagt och

 

innebär en uppenbar risk för att barn och unga närmast slentrianmässigt

 

kan komma att utsättas för kontroller. Barnombudsmannens uppfattning

 

är att kravet på misstanke om att barnet är påverkat ska kvarstå för att

 

provtagning ska få göras.

 

Några

remissinstanser, däribland JO, Helsingborgs tingsrätt och

56

Statens institutionsstyrelse (SiS) noterar att det i de föreslagna nya lydel-

serna av 32 a § LVM och 17 a § LSU inte görs någon uppdelning av Prop. 2017/18:169 förutsättningarna för provtagning vid ankomsten till eller under vistelsen

vid institutionen.

Örebro universitet menar att om man genomför en ändring som inne- bär en sänkning av när kravet på när ett intrång i den personliga integrite- ten kan ske krävs det att det finns tydliga riktlinjer och kompetens hos personalen som beslutar och verkställer sådana åtgärder.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande bestämmelse

Enligt 17 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är den intagne, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna blod-, urin-, utand- nings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopnings- medel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42 ) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är på- verkad av något sådant medel eller någon sådan vara. Motsvarande be- stämmelse för de barn och unga som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård finns i 17 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) samt i 32 a § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) för vuxna klienter som vårdas med stöd av denna lag.

Behovet av utökade möjligheter till kontroll

Enligt 17 a § LVU får provtagning endast ske om det finns misstanke om påverkan. Dagens berusningsmedel kan emellertid ge rus som är svåra att upptäcka utan drogtest, men som också kan ge abstinensbesvär och akuta hälsorisker. Enligt SiS förekommer det att barn och unga kommer på- verkade till institutionerna utan att visa tecken på berusning. Det innebär att provtagning inte får göras då det saknas misstanke om påverkan vilket medför risker för barns och ungas hälsa och säkerhet.

En förutsättning för att SiS ska kunna bedriva en trygg och säker vård är att de särskilda ungdomshemmen hålls drogfria. Regeringen delar utredningens uppfattning om att det kan uppkomma situationer då det är nödvändigt att kunna kontrollera om barnet eller den unge är drog- påverkad utan att det finns någon misstanke. Regeringen föreslår därför att provtagning ska få genomföras vid ankomst till hemmet om det finns en anledning till det och att det inte, som det gäller idag, ska krävas en misstanke om att barnet eller den unge är påverkad.

Förslaget möter invändningar från JO och Barnombudsmannen som anser att rekvisitet ”vid behov” är för vagt. JO menar att det kan leda till tillämpningsproblem och att det kan ifrågasättas vems behov som åsyftas. JO menar att det finns anledning att överväga om man i stället ska införa en bestämmelse liknande 8 kap. 6 § fängelselagen (2010:610), om att intagna vid ankomst till hemmet på begäran ska vara skyldiga att underkasta sig drogtest om inte medicinska eller liknande skäl talar emot.

Barnombudsmannen å sin sida ser en risk för att rekvisitet kommer att

57

Prop. 2017/18:169 innebära att barn och unga närmast slentrianmässigt kommer utsättas för kontroller och förordar att nuvarande rekvisit kvarstår.

Att införa en bestämmelse som innebär att barnet eller den unge vid ankomst till hemmet alltid ska vara skyldig att underkasta sig prov- tagning skulle givetvis underlätta tillämpningen av bestämmelsen och möta behovet av utökade möjligheter att genomföra provtagningar. Det vore dock enligt regeringens mening ett alltför långtgående ingrepp i barnets eller den unges personliga integritet, då en sådan provtagning inte alltid är motiverad med hänsyn till det enskilda barnets eller den unges hälsa och säkerhet. Det är inte heller lämpligt att, som Barnombuds- mannen förordar, behålla nuvarande misstankerekvisit då det inte ger tillräckliga möjligheter att kontrollera om barnet eller den unge är på- verkad vid ankomst till hemmet.

Att den unge ska vara skyldig att lämna prov om det finns en anledning till det innebär utökade möjligheter att genomföra provtagningar jämfört med dagens krav på att det ska finnas en misstanke. Med ordet anledning markeras följaktligen att det måste finnas ett skäl till provtagningen, t.ex. att det finns uppgifter om att barnet eller den unge har använt narkotika, beroendeframkallande medel eller liknande tidigare. Enligt regeringens mening kan också de omständigheter som föregår det att barnet eller den unge kommer till ett särskilt ungdomshem ha inverkan på bedömningen om det finns en anledning eller inte. Det kan exempelvis handla om att barnet eller den unge har blivit omedelbart omhändertaget i en miljö där det kan antas ha förekommit narkotika, beroendeframkallande medel eller liknande och det därför finnas en anledning att ta ett prov för att avgöra om barnet eller den unge är påverkad.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det av betydelse att beslut om prov- tagning kan bli föremål för granskning. Det är sedan tidigare en skyldig- het för SiS att dokumentera beslut men regeringen föreslår nu att beslut om provtagning även ska kunna överklagas till förvaltningsrätten, se avsnitt 6.17 Rätt att överklaga de särskilda befogenheterna.

Provtagning, under förutsättning att det finns en anledning till det, får endast göras när den unge ankommer till hemmet. Med ankomst till hemmet menas första gången den unge kommer till institutionen, när den unge återkommer från en vistelse utanför institutionen eller när den unge återkommer efter en avvikning. Under vistelsen vid hemmet får däremot provtagning endast göras om det finns en misstanke om påverkan.

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 20 a § LVU gäller. Det innebär att den särskilda befogenheten endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas.

Motsvarande bestämmelse införs i LSU och LVM

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att rätten till en trygg och säker miljö är lika angelägen för de barn och unga som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård enligt LSU och de vuxna klienter som vårdas med stöd av LVM som för de barn och unga som vårdas enligt LVU. De skäl som ovan anges för förslag till ändring i LVU gör sig även gällande när det gäller LSU och LVM. Regeringen föreslår där-

för att motsvarande ändringar görs i 17 a § LSU och 32 a § LVM. Som

58

bland andra JO framhåller så måste

uppdelningen av förutsättningarna

Prop. 2017/18:169

för provtagning vid ankomsten till

institutionen respektive förutsätt-

 

ningarna för provtagning under vistelsen vid institutionen komma till uttryck i bestämmelserna i LSU och LVM.

6.9Begränsningar i rätten att ta emot besök och använda elektroniska kommunikationstjänster

Regeringens förslag: Den särskilda befogenheten begränsningar i rätten att ringa och ta emot telefonsamtal i lagen med särskilda be- stämmelser om vård av unga ska anpassas till dagens kommunika- tionsteknik och utvidgas så att den omfattar alla elektroniska kom- munikationstjänster.

Ett beslut om inskränkningar i rätten att använda kommunikations- tjänster eller att ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas.

Motsvarande ändringar genomförs i lagen om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens

 

förslag. Utredningen föreslår att begränsningar i rätten att ta emot besök

 

och att använda elektroniska kommunikationstjänster ska beslutas av

 

Statens institutionsstyrelse (SiS) efter samråd med socialnämnden. Ut-

 

redningen föreslår också att teknisk utrustning som möjliggör använd-

 

ning av elektroniska kommunikationstjänster ska få omhändertas under

 

den tid som beslutet om inskränkning i rätten att använda elektroniska

 

kommunikationstjänster gäller.

 

Remissinstanserna: Det absoluta flertalet av de remissinstanser som

 

yttrar sig över förslaget är positiva, däribland Varbergs tingsrätt, Försäk-

 

ringskassan, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO),

 

Myndigheten för delaktighet, Barnombudsmannen, Strömsunds kommun,

 

Familjevårdens Centralorganisation, Riksförbundet för Samhällets Styv-

 

barn och Rädda Barnen.

 

Riksdagens ombudsmän (JO) har inga invändningar mot förslaget men

 

förordar att bestämmelsen om begränsningar i rätten att ta emot besök

 

utformas på ett delvis annat sätt.

 

SiS anser att lydelsen i gällande 15 a § LVU ”i den utsträckning som

 

lämpligen kan ske” ska finnas kvar och anför som exempel att om till-

 

gången på sociala medier skulle vara fri dygnet runt skulle detta kunna

 

påverka ungdomarnas möjlighet att tillgodogöra sig behandling negativt.

 

Vad gäller utredningens förslag om att ett beslut om begränsning i rätten

 

att kommunicera med andra ska vara tidsbegränsat till att gälla högst

 

14 dagar anser SiS att det i vissa fall kan skapa orealistiska förväntningar

 

hos ungdomarna och klienterna samt minska förutsebarheten. SiS menar

 

därför att denna befogenhet ska vara obegränsad vad avser tid. Vidare

 

anför SiS att det i fråga om möjligheten att omhänderta teknisk utrust-

 

ning inte är tydligt hur bestämmelsen förhåller sig till den mer generella

 

bestämmelsen som utredningen föreslår om omhändertagande av egen-

 

dom.

59

 

Prop. 2017/18:169

60

Skälen för regeringens förslag

Gällande bestämmelse

Av 15 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) framgår att barn och unga som vistas vid ett särskilt ungdomshem har rätt att i lämplig utsträckning ringa och ta emot telefonsamtal, ta emot besök samt vistas utanför hemmet. Den unge får dock förvägras telefon- samtal och besök, om det kan äventyra vården eller ordningen vid hem- met.

Ett beslut om begränsning av barnets eller den unges rätt att ta emot besök eller kommunicera med andra ska föregås av en proportionalitets- bedömning. Om det finns mindre ingripande metoder för att uppnå syftet ska dessa användas.

Anpassning till modern informationsteknik

Nuvarande bestämmelse i 15 a § LVU är, vad gäller teknik för kommu- nikation, begränsad till enbart telefonsamtal. Sedan bestämmelsens till- komst har det skett en omfattande utveckling inom kommunikationstek- niken och idag kommunicerar barn och unga i stor utsträckning via dato- rer och mobiltelefoner. Genom teknikutvecklingen har bestämmelsen förlorat en del av sin betydelse och behöver anpassas till dagens kommu- nikationsteknik. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att den sär- skilda befogenhet som utgörs av begränsningar i rätten att ringa och ta emot telefonsamtal utvidgas så att den omfattar alla elektroniska kom- munikationstjänster. Avsikten med att använda begreppet elektroniska kommunikationstjänster är att bestämmelsen så långt som möjligt blir oberoende av teknikutvecklingen inom området. Begreppet används redan i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) där chefs- överläkaren, enligt 20 a § LPT, får besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster.

Begränsningens omfattning

JO har synpunkter på utformningen av bestämmelsen om begränsningar i rätten att ta emot besök. Enligt JO:s mening bör det vara möjligt att be- sluta om bevakade besök om alternativet är att inte tillåta den enskilde att ta emot besök. Även en sådan ”mindre” inskränkning kräver naturligtvis ett formellt beslut som den enskilde kan överklaga. JO föreslår att det i bestämmelsen kommer till uttryck att rätten att ta emot besök får be- gränsas eller förenas med villkor. Regeringen instämmer i JO:s förslag och menar att samma argument gör sig gällande vad gäller rätten att kommunicera med andra genom kommunikationstjänster. Exempelvis kan ett alternativ till att förvägra barnet eller den unge ett telefonsamtal vara att någon ur personalen sitter med och lyssnar på samtalet. Ett annat exempel är att barnet eller den unge får tillgång till internet tillsammans med personal. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen utformas så att barnet eller den unge får vägras eller begränsas att använda elektro- niska kommunikationstjänster och ta emot besök.

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 20 a § LVU gäller. Det innebär att en inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster, ta emot besök eller vistas utanför hemmet

endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas.

SiS uppmärksammar en skillnad i lydelsen mellan den bestämmelse ut- redningen föreslår om begränsningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster och lydelsen i gällande 15 a § LVU. Av den nu gällande bestämmelsen framgår att den intagne har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal, ta emot besök samt vistas utanför hemmet i den utsträckning som lämpligen kan ske, vilket inte återfinns i utredningens förslag. SiS anser att nuvarande lydelse bör kvarstå. Regeringen delar SiS bedömning och konstaterar att det av betänkandet inte framgår att detta skulle vara en avsiktlig ändring jämfört med nuvarande bestämmelse. Genom att lämna bestämmelsen i LVU oförändrad i denna del blir bestämmelsen till sitt innehåll också densamma som de motsvarande bestämmelser utredningen föreslår ska gälla i LSU och LVM.

Lagrådet anför att 15 a § första stycket LVU, till skillnad från övriga bestämmelser som gäller särskilda befogenheter, behandlar en rättighet – inte en skyldighet – för den unge och gäller inte bara den som vistas i ett särskilt hem på någon grund som anges i 3 § LVU. Enligt Lagrådet kan en bestämmelse som är utformad enligt lagrådsremissens lagförslag – ”Den som vårdas på ett särskilt ungdomshem ” – per definition inte gälla frivilligvården eftersom LVU:s bestämmelser endast kan, och bör, gälla dem som vårdas enligt någon grund som anges i 2 eller 3 §.

Regeringen delar inte Lagrådets bedömning att bestämmelsen i 15 a § första stycket LVU är en rättighet för dem som vårdas vid de särskilda ungdomshemmen, utan anser att bestämmelsen uttrycker en begränsning av den unges rättigheter. Bestämmelsen anger att den unge har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, ta emot besök samt vistas utanför hemmet endast i den utsträckning det är lämpligt. Regeringen delar däremot Lagrådets bedömning att bestämmelsen i 15 a § första stycket LVU inte ska omfatta dem som vårdas frivilligt i särskilda ungdomshem. Regeringen anser inte heller att de som vårdas med stöd av 2 § LVU (miljöfallen) ska omfattas av bestämmelsen (se avsnitt 6.20 om vilka unga som ska omfattas av de särskilda befogenheterna).

I detta sammanhang kan nämnas att det kan behövas regler på de särskilda ungdomshemmen när det gäller t.ex. tider för användning av elektroniska kommunikationstjänster på motsvarande sätt som gäller vid andra hem för vård eller boenden. Detta bör kunna regleras genom ordningsregler. Enligt 3 kap. 5 a § socialtjänstförordningen (2001:937), SoF, ska föreståndaren vid ett hem för vård eller boende ansvara för att det finns ordningsregler för de dagliga rutinerna på hemmet.

Omhändertagande av teknisk utrustning

Utredningen föreslår att den tekniska utrustning som möjliggör elektro- nisk kommunikation får omhändertas under den tid beslutet om inskränk- ning i rätten att kommunicera gäller. SiS framhåller i sitt remissvar att det inte är tydligt hur bestämmelsen förhåller sig till den mer generella bestämmelsen i 16 § LVU. Enligt den bestämmelsen finns möjlighet för SiS att omhänderta sådant som kan vara till men för vården eller ord- ningen vid hemmet. Med stöd av 16 § LVU omhändertar SiS idag exem-

Prop. 2017/18:169

61

Prop. 2017/18:169 pelvis mobiltelefoner eller datorer. SiS föreslår därför att omhänder- tagande av teknisk utrustning ska göras med stöd av den generella be- stämmelsen i 16 § LVU.

Regeringen delar SiS bedömning. Utredningen har heller inte påvisat något behov eller angett några skäl till varför en särskild bestämmelse om möjlighet att omhänderta teknisk utrustning skulle behövas. Rege- ringen gör därför bedömningen att någon särskild bestämmelse om möj- lighet att omhänderta teknisk utrustning inte bör införas.

Beslut om begränsningar får gälla högst 14 dagar

Barn och unga som vårdas vid ett särskilt ungdomshem ska i största möjliga utsträckning ha kvar sin grundläggande frihet att kommunicera med andra. Möjligheten att kommunicera med andra är av väsentlig be- tydelse för att barnet eller den unge ska kunna upprätthålla kontakt med anhöriga, kompisar och andra närstående. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ska barnet också ha rätt till ytt- randefrihet vilket innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, mottaga och sprida tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck. Det är därför viktigt att ett beslut om inskränkning i rätten att kommunicera med andra övervägs noga och fortlöpande omprövas för att säkerställa att inskränkningen inte varar längre än vad som är nödvändigt. I dag finns inget krav i lagen på att ett beslut om begränsningar i rätten att föra sam- tal eller ta emot besök ska vara tidsbegränsat. För att säkerställa att in- skränkningarna inte varar längre än nödvändigt samt för att öka förutse- barheten för den som blir föremål för beslutet föreslår regeringen att beslut om begränsningar i rätten att ta emot besök och använda elektro- niska kommunikationstjänster ska få gälla högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas. SiS anför att utredningens förslag i vissa fall kan skapa orealistiska förväntningar hos de intagna ungdomarna och klienterna samt minska förutsebarheten. SiS menar därför att åtgärden ska vara obegränsad vad avser tid alternativt att beslutet ska omprövas exempelvis var fjortonde dag. Som framförts ovan är det enligt regeringens mening viktigt att säkerställa att inskränkningen i rätten att kommunicera med andra inte pågår längre tid än nödvändigt vilket motiverar att det införs en tydlig tidsgräns. I flera fall kan det, som SiS påtalar, finnas behov av att restriktionerna kvarstår längre än 14 dagar. Det finns emellertid inget hinder för SiS att fatta ett nytt beslut om restriktioner om behovet kvarstår. Vidare torde den eventuella risken för att tidsgränsen skapar orealistiska förväntningar kunna hanteras genom att barnet, den unge eller klienten tydligt informeras om beslutet och de skäl som det grundas på.

Motsvarande förändringar i LSU och LVM

Ovan redovisade skäl avseende begränsningar i rätten att ta emot besök och använda elektroniska kommunikationstjänster gör sig, enligt rege- ringens mening, även gällande för de barn och unga som är föremål för sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) och de vuxna klienter som vårdas med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Regeringen in-

62

stämmer således i utredningens förslag att motsvarande ändringar även Prop. 2017/18:169 ska göras i dessa lagar.

6.10

Hållas i avskildhet

 

 

 

Regeringens förslag: Bestämmelsen om avskildhet i lagen med sär-

 

skilda bestämmelser om vård av unga ändras på så sätt att tiden för

 

möjlighet att hålla den unge i avskildhet ska kortas från som längst

 

24 timmar till som längst fyra timmar.

 

Den unge ska själv ha möjlighet att tillkalla personal under tiden

 

han eller hon hålls i avskildhet.

 

En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om varje

 

beslut om avskildhet oavsett den unges ålder.

 

Motsvarande ändringar görs i lagen om verkställighet av sluten

 

ungdomsvård.

 

Regeringens bedömning: Regeringen avser att ge Statens

 

institutionsstyrelse i uppdrag att årligen, under en treårsperiod,

 

rapportera utvecklingen när det gäller användningen av åtgärden och

 

de åtgärder som vidtagits för att systematiskt minska användningen till

 

regeringen.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred-

 

ningen föreslår att avskiljning ska differentieras i två nivåer, avskiljning

 

med öppen dörr och avskiljning med låst dörr. Utredningen föreslår att

 

den tid som ett barn eller en ungdom får vara avskild ska minskas från

 

24 timmar till en timme för båda nivåerna. Genom ett nytt beslut får

 

tiden förlängas med en timme. Om det finns särskilda skäl får ett nytt

 

beslut om avskiljning med öppen dörr under ytterligare högst en timme

 

fattas. Utredningen föreslår att en avskiljning, oavsett nivå, aldrig får

 

överstiga tre timmar.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna är delade i frågan. Både bland

 

dem som är för förslagen och dem som är emot återfinns rättsinstanser,

 

myndigheter och organisationer. Bland de som tillstyrker förslagen åter-

 

finns Varbergs tingsrätt, Socialstyrelsen, Göteborgs universitet, Botkyrka

 

kommun, Autism- och Aspergerförbundet, Svenska rättspsykiatriska före-

 

ningen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Bland de remiss-

 

instanser som avstyrker utredningens förslag återfinns Förvaltningsrätten

 

i Uppsala, Barnombudsmannen, Örebro universitet, Rädda Barnen,

 

Sveriges advokatsamfund, UNICEF Sverige och Föreningen socionomer

 

inom familjehemsvården.

 

Riksdagens ombudsmän (JO) har ingen invändning mot att man be-

 

håller möjligheten att avskilja barn och unga. Däremot ifrågasätter JO

 

uppdelningen i två former av avskiljning, med öppen respektive stängd

 

dörr. I båda fallen hindras barnet eller den unge från att ha kontakt med

 

de andra intagna. JO anser att det kan ifrågasättas om uppdelningen är

 

nödvändig och att ytterligare överväganden bör göras i denna del. Vad

 

gäller tidsgränser för avskiljning är det, enligt JO, otillfredsställande att

 

det ska gälla olika tidsgränser beroende på vilken typ av avskiljning det

 

är fråga om. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har också syn-

63

 

 

Prop. 2017/18:169 punkter på den föreslagna tidsgränsen. IVO anför dock att de utifrån tillsynen anser att den yttersta tidsgränsen borde kunna sättas ner ytter- ligare, så att inte den nya regleringen sätter högre tidsgränser än vad som sker i praktiken. Statens institutionsstyrelse (SiS) är däremot av uppfatt- ningen att maxtiden bör utökas till maximalt fyra timmar för att de få fall där det behövs längre avskiljning ska kunna hanteras. Advokatsamfundet framhåller att det finns vissa otydligheter med förslaget, bl.a. att det inte framgår hur lång tid som måste gå innan nytt beslut om avskiljning fattas eller hur många avskiljningar som får beslutas per månad eller år per enskilt barn. Vidare är flera remissinstanser, däribland JO, Förvaltnings- rätten i Malmö och SiS, kritiska till utredningens förslag om hur de undantagsfall ska hanteras då rekvisitet för avskiljning är uppfyllt men då den bortre tidsgränsen har uppnåtts. De anser att det är otillfredsställande att luta sig mot brottsbalkens bestämmelser om ansvarsfrihet och menar att en tvångsåtgärd bör vara reglerad i tillämplig lagstiftning. Förvalt- ningsrätten i Malmö påtalar också att avsaknaden av uttrycklig undan- tagsbestämmelse i LVU förhindrar att en intagen kan klaga på en sådan förlängd avskiljning.

Flera remissinstanser framför synpunkter på förslaget om att läkare eller sjuksköterska ska yttra sig över en avskiljning. JO bedömer att det kommer bli praktiskt svårt att inhämta en medicinsk bedömning under den korta tid en avskiljning ska få pågå enligt utredningens förslag. IVO är av liknande uppfattning och ifrågasätter vilken funktion yttrandet fyller i praktiken. IVO anför vidare att det kan ifrågasättas vilket egent- ligt underlag sjukvårdspersonalen har för att göra bedömningen, särskilt om det rör sig om personal som inte tidigare varit i kontakt med barnet. Stockholms läns landsting påtalar att man inte kan tillhandahålla hälso- och sjukvårdspersonal med den patientkännedom som lagförslaget kräver. Uppsala läns landsting anför att förslaget inte är medicinskt säkert eller rättssäkert men framhåller, vilket även Socialstyrelsen gör, att en sjuksköterska på SiS har bättre förutsättningar att göra den efter- frågade bedömningen. SiS efterfrågar ett förtydligande av syftet och innehållet i ett yttrande och anser att ett yttrande bör inhämtas vid behov, exempelvis när det finns risk för abstinens, drogförgiftning eller före- kommit suicidrisk.

Det huvudsakliga argumentet hos de remissinstanser som är emot ut- redningens förslag är att avskiljning av barn och unga står i strid med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (FN:s konvention mot tortyr). Barnom- budsmannen anser att förslaget innebär att Sverige inte säkerställer barns mänskliga rättigheter såsom de tolkats av FN:s barnrättskommitté och FN:s kommitté mot tortyr. Ett annat argument emot, som framförs av bl.a. Barnombudsmannen och Linköpings universitet, är att använd- ningen av avskiljning inte kommer att upphöra så länge befogenheten är tillåten. Rädda Barnen framhåller också i sitt remissvar att ett förbud mot avskiljning är nödvändigt för att behovet av nya behandlingsmetoder och arbetssätt ska kunna tillgodoses i praktiken.

64

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelse

Enligt 15 c § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får den intagne hållas i avskildhet (avskiljning) om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen. Han eller hon ska då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. Är den intagne under 15 år ska läkare skyndsamt yttra sig om avskiljningen. Om läkaren begär det ska åtgärden genast avbrytas. Proportionalitetsprincipen i 20 a § LVU ska tillämpas vid beslut om avskiljning. Enligt bestämmelsen får de särskilda befogenheterna endast användas om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas. Proportionalitetsprincipen ger således uttryck för att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och innebär samtidigt en påminnelse om att tvånget får användas endast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. Vid användningen av tvångsåtgärder ska således en avvägning alltid göras i detta avseende.

Användningen av avskiljning

SiS har sedan 2010 haft i uppdrag att redovisa användningen av de sär- skilda befogenheterna på ett sådant sätt att det ska vara möjligt att följa användningen över tid. Över en femårsperiod har det varit små föränd- ringar vad gäller antalet beslutade avskiljningar. Under 2016 fattades 760 beslut om avskiljning inom ungdomsvården varav 299 beslut avsåg flickor och 461 beslut avsåg pojkar. Motsvarande siffror för 2012 var 691 beslut om avskiljning varav 248 beslut avsåg flickor och 443 beslut avsåg pojkar. Även sett till beslut om avskiljning per 1 000 vårddygn har det varit små förändringar. År 2016 var antalet avskiljningar per 1 000 vårddygn 4,44 för flickor och 3,04 för pojkar. Motsvarande siffror 2012 var 4,35 för flickor och 3,85 för pojkar. Av statistiken framgår att beslut om avskiljning fattas i något högre utsträckning för flickor än för pojkar. Vad gäller genomsnittstiden för en avskiljning så har den minskat något både för flickor och för pojkar sett över en femårsperiod. År 2016 var genomsnittstiden för flickor 1 timme och för pojkar 1 timme och 24 minuter. Motsvarande siffror 2012 var 1 timme och 17 minuter för flickor och en timme och 30 minuter för pojkar. Av statistiken framgår vidare att 2016 pågick 97 procent av avskiljningarna, både för pojkar och flickor, kortare tid än sex timmar. Andelen avskiljningar som varar kortare tid än sex timmar uppvisar små variationer sett över en femårs- period.

Behovet av en bestämmelse om avskiljning

De särskilda ungdomshemmen finns för att barn och unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska kunna beredas vård. För att genomföra vården har SiS särskilda befogenheter. De särskilda befogen-

Prop. 2017/18:169

65

Prop. 2017/18:169 heterna innebär inskränkningar i barnets eller den unges grundläggande fri- och rättigheter och det är av grundläggande betydelse att dessa be-

 

fogenheter inte är mer omfattande än vad som är nödvändigt. Vad gäller

 

avskiljning har utredningen undersökt och övervägt möjligheten att ut-

 

mönstra bestämmelsen men kommit fram till att en sådan förändring

 

skulle riskera att leda till negativa konsekvenser för barnet eller den

 

unge. Utredningen gör bedömningen att ett förbud mot avskiljning skulle

 

riskera att öka användningen av fysisk fasthållning. Vissa personer,

 

exempelvis barn och unga som varit utsatta för sexuella övergrepp eller

 

fysisk misshandel, kan uppleva fasthållning som mer påfrestande än att

 

hållas i avskildhet. Därtill framhåller utredningen att fasthållning också

 

medför en skaderisk för barnet eller den unge, exempelvis då det vid

 

nedläggning i bukläge finns risk för att andningen hämmas. Några

 

remissinstanser invänder mot bedömningen att bestämmelsen om

 

avskiljning är nödvändig.

Barnombudsmannen

och

Linköpings

 

universitet framhåller att användningen av avskiljning inte kommer att

 

upphöra så länge befogenheten är tillåten. Rädda Barnen resonerar på

 

liknande sätt och framhåller att ett förbud är nödvändigt för att behovet

 

av nya behandlingsmetoder och arbetssätt ska kunna tillgodoses i

 

praktiken. Andra remissinstanser, däribland SiS, IVO och SKL, stöder

 

utredningens bedömning och menar att det inte är realistiskt att avskaffa

 

bestämmelsen om avskiljning samt att ett avskaffande skulle kunna

 

medföra negativa konsekvenser för barn och unga. SiS anför i sitt

 

remissvar att ett förbud skulle öka antalet fasthållningar och att det finns

 

risk för att barnen och ungdomarna i ökad utsträckning blir föremål för

 

polisingripanden och andra mer ingripande åtgärder. IVO ser en

 

överhängande risk för att ett förbud skulle innebära att det tillskapas

 

oskrivna åtgärder eller att andra reglerade åtgärder som inte står i

 

proportion till behovet används.

 

 

 

Utgångspunkten måste, enligt regeringens mening, vara vad som är

 

bäst för barnet eller den unge. Regeringen delar utredningens uppfattning

 

om att en utmönstring av bestämmelsen om avskiljning riskerar att öka

 

användningen av fysisk fasthållning och anser, i likhet med utredningen,

 

att det för barnet eller den unge vore ett sämre alternativ än avskiljning.

 

Vidare är det av grundläggande betydelse att barnet eller den unge får

 

den vård som han eller hon behöver.

 

 

 

Syftet med de särskilda ungdomshemmen är att vård ska kunna beredas

 

de barn och unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn. För att

 

vården ska kunna genomföras på ett tryggt och säkert sätt, krävs att SiS

 

har nödvändiga befogenheter i situationer då barnet eller den unge t.ex.

 

uppträder våldsamt. Regeringen är tveksam till att det är nödvändigt att

 

ta bort möjligheten till avskiljning för att det ska utvecklas nya arbets-

 

metoder att hantera de situationer som föranleder avskiljning. Risken

 

finns också, som framhållits ovan, att alternativ som är sämre för barnet

 

eller den unge används eller att SiS inte kan hantera uppkomna situa-

 

tioner.

 

 

 

 

Enligt utredningen visar aktuell forskning att det främst är utbildning

 

av personal när det gäller såväl attityder som strategier för att arbeta

 

preventivt med att minska risk för eskalering av våld som anses vara de

 

viktigaste åtgärderna för att undvika eller minska användningen av av-

66

skiljning. Avskiljning är en

ingripande åtgärd som,

enligt

proportio-

nalitetsprincipen, endast får användas när mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga. Det är därför, enligt regeringens mening, av stor vikt att SiS arbetar målmedvetet och systematiskt med att minska användningen av avskiljning för att åtgärden helt ska kunna avskaffas på sikt. En ut- gångspunkt för detta är att SiS arbetar förebyggande genom att utveckla och utbilda i arbetssätt och metoder som ger alternativ till avskiljning. Mot denna bakgrund avser regeringen att ge SiS i uppdrag att under en treårsperiod rapportera till regeringen om utvecklingen när det gäller avskiljning och de åtgärder som vidtagits för att systematiskt minska användningen av avskiljning.

Bestämmelsens förenlighet med internationella konventioner

Den kritik som vissa remissinstanser riktar mot utredningens förslag gäller frågan om huruvida avskiljning står i strid med barnkonventionen och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förned- rande behandling eller bestraffning såsom konventionerna har uttolkats i rekommendationer av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrätts- kommittén) och FN:s kommitté mot tortyr. Det bör i det här samman- hanget understrykas att rekommendationer och allmänna kommentarer från FN:s konventionskommittéer inte är juridiskt bindande, men det är regeringens uppfattning att dessa kan utgöra en viktig vägledning i arbe- tet med mänskliga rättigheter.

Barnrättskommittén har vid de två senaste granskningarna av hur Sverige förverkligar de rättigheter som anges i barnkonventionen uttalat sig om avskiljning. År 2009 rekommenderades Sverige att se över den nuvarande tillämpningen av avskiljning och införa förändringar i den nuvarande lagstiftningen där så är lämpligt. Kommittén uttalade att in- låsning i avskildhet inte ska användas såvida det inte bedöms som absolut nödvändigt och att perioden inte får överstiga 24 timmar. Kommittén rekommenderade Sverige att begränsa tillämpningen av avskiljning till mycket sällsynta undantagsfall, minska den maximalt tillåtna tiden och sträva efter att så småningom ta bort den. Vid den efter- följande granskningen 2015 uppmanade kommittén Sverige att om- gående bryta isoleringen för alla barn och ändra lagstiftningen så att användningen av isolering under alla omständigheter är förbjuden och att förbjuda avskiljning i psykiatriska vårdmiljöer och andra sammanhang. Även FN:s kommitté mot tortyr rekommenderade 2014 Sverige att av- skaffa möjligheten till ”solitary confinement” (vanligen översatt till iso- lering) av barn i ungdomshäkten och på institutioner. FN:s special- rapportör mot tortyr definierar ”solitary confinement” som en fysisk och social isolering av en individ som är instängd i sin cell och berövad all mänsklig kontakt under 22–24 timmar per dygn.

Barnrättskommitténs rekommendationer ger inte någon närmare för- klaring till varför bestämmelsen om avskiljning skulle vara oförenlig med konventionen. Avskiljning får, som framhållits ovan, enbart tilläm- pas om barnet eller den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen. Det finns inget utrymme i bestämmelsen att använda avskiljning i annat syfte, exempelvis som bestraffning. Den som hålls i avskildhet ska stå under fortlöpande uppsikt och han eller hon får inte hållas i avskildhet längre

Prop. 2017/18:169

67

Prop. 2017/18:169 tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall längre än 24 timmar i följd. Vidare omfattas avskiljning av proportionalitets- principen i 20 a § LVU. Det innebär att avskiljning får användas endast om åtgärden står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas. Proportionalitetsprincipen ger således uttryck för att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet. Vad gäller frågan om hur avskiljning förhåller sig till isolering har regeringen i tidigare lagstiftningsärende (prop. 2002/03:53 s. 99) avhandlat frågan:

Det är allmänt erkänt att en isolering kan få skadliga verkningar för så- väl unga som vuxna. Isolering bör således i princip inte förekomma inom institutionsvården. En annan sak är att det kan vara nödvändigt att i vissa extrema situationer under en mycket kort tid hålla en intagen avskild. För dessa situationer finns bestämmelserna om avskiljning. Klienten låses i dessa extrema situationer in ensam – oftast i ett för ändamålet särskilt avsett rum – medan han eller hon står under ständig uppsikt av personalen t.ex. genom ett galler eller en lucka. Så snart grunden för beslutet om avskiljning upphört får den intagne lämna av- skiljningsrummet. Oftast handlar det om avskiljning i någon eller några timmar. En avskiljning får inte i något fall pågå längre tid än 24 tim- mar.

Regeringen anser inte att det finns skäl att göra en annan bedömning än den man tidigare gjort, det vill säga att avskiljning inte är att betrakta som isolering.

Det är dock, enligt regeringens mening, av stor betydelse att bestäm- melsen om avskiljning är restriktivt utformad och att den tillämpas på ett rättssäkert sätt. Regeringen föreslår därför att den maximala tiden för avskiljning ska kortas från dagens 24 timmar till maximalt fyra timmar. Regeringen föreslår också att barnet eller den unge själv ska ha möjlighet att tillkalla personal under tiden han eller hon hålls i avskildhet. Sedan tidigare är beslut om avskiljning överklagningsbara till förvaltningsrätten men för att ytterligare stärka rättssäkerheten föreslår regeringen att beslut om avskiljning ska inrapporteras till tillsynsmyndigheten, se avsnitt 6.15 Underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg. Regeringen föreslår också att barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal i syfte att ge barnet eller den unge information om anledningen till avskiljningen men också för att ge möjlighet för barnet eller den unge att tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas, se avsnitt 6.13 Uppföljande samtal efter en vidtagen åtgärd.

Fortsatt bara en form av avskiljning

Utredningen föreslår att dagens bestämmelse om avskiljning ska diffe- rentieras i två nivåer, avskiljning med öppen respektive stängd dörr. Utredningen föreslår att vid avskiljning med öppen dörr ska personal samtidigt vara närvarande i rummet under hela den tid som avskiljningen pågår. Utredningens förslag om att dela upp avskiljning i två former ifrågasätts av bland annat JO som anför att med avskildhet menas att den intagne hindras från att ha kontakt med övriga intagna och att det saknar

betydelse om dörren är låst eller inte. JO framhåller vidare att många

68

avskiljningar redan i dag sker med öppen dörr, och JO har svårt att se vilka fördelar det innebär för barnet eller den unge att avskiljning delas in i flera nivåer.

Nuvarande bestämmelse anger inte närmare hur en avskiljning ska genomföras och ger utrymme för att ha dörren öppen eller stängd. Det följer vidare av proportionalitetsprincipen att en avskiljning inte ska göras mer ingripande än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden. Av de uppgifter SiS lämnat till utredningen framgår också att merparten av de avskiljningar som inletts med stängd dörr relativt snabbt har övergått till avskiljning med öppen dörr. Socialstyrelsen framhåller att en fördel med utredningens förslag om avskiljning med öppen dörr är att det skulle göra det möjligt att avskilja barnet eller den unge på dennes eget rum vilket kan anses vara en mindre ingripande åtgärd. Att avskilja barnet eller den unge på det egna rummet är dock möjligt redan i dag, även om möjligheten inte utnyttjas särskilt ofta då de utrymmen där av- skiljning verkställs, enligt SiS interna riktlinjer, ska vara utformade på ett sådant sätt att riskerna för att barnet eller den unge kommer till skada minimeras.

Sammantaget anser regeringen att en uppdelning av avskiljning i två nivåer, med olika bestämmelser om bl.a. tidsgränser, närvaro av personal i rummet och yttrande från sjuksköterska eller läkare, riskerar att göra regleringen väl komplicerad. Inte minst på grund av svårigheten att på ett tydligt sätt precisera hur förutsättningarna för avskiljning med öppen dörr skulle skilja sig från förutsättningarna för avskiljning med stängd dörr. Då det dessutom, som JO anfört ovan, är tveksamt om förslaget i prak- tiken innebär någon förbättring för barn och unga som avskiljs anser regeringen att det även fortsättningsvis ska finnas en form av avskiljning.

Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det i lagtexten kan övervägas att sätta uttrycket ”vård i avskildhet” inom parentes för att markera att det är fråga om vård och inte någon sorts ”bestraffning”. För det talar, enligt Lagrådet, att uttrycket ”vård i enskildhet” förekommer inom parentes i den nästföljande paragrafen och på andra ställen i lagen.

Regeringen delar Lagrådets bedömning att befogenheten aldrig får utgöra någon sorts bestraffning. Regeringen anser dock att uttrycket ”vård i avskildhet” inte passar när det gäller den särskilda befogenheten att hålla någon i avskildhet. Ett beslut om att hålla någon avskild får endast göras om det är särskilt påkallat på grund av att den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen. Det handlar om att hantera en akut situation och åtgärden får inte fortgå längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt. Regeringen anser därför att uttrycket ”hållas i avskildhet” bättre fångar befogenhetens innebörd och därför bör användas i lagtexten.

Närvaro av personal och möjlighet för barnet eller den unge att påkalla uppmärksamhet

Enligt 15 c § LVU ska barnet eller den unge stå under fortlöpande uppsikt av personalen under den tid han eller hon hålls i avskildhet. Utredningen föreslår att det för den avskiljningsform som sker med öppen dörr ska finnas personal närvarande i rummet under hela den

Prop. 2017/18:169

69

Prop. 2017/18:169 tidsperiod som avskiljningen pågår. Regeringen har, som redogjorts för ovan, bedömt att avskiljning inte ska delas upp i två nivåer men frågan kvarstår på vilket sätt och i vilken utsträckning personalen ska närvara under pågående avskiljning.

SiS invänder mot utredningens förslag om att personal ständigt ska finnas närvarande i rummet. SiS anför att det redan i dag förekommer att personal vistas tillsammans med den unge under en avskiljning. Däremot kan det initialt, både när avskiljningen genomförs på grund av ett på- gående våldsamt beteende eller på grund av att barnet eller den unge är påverkad av berusningsmedel, ofta upplevas provocerande att personalen är fysiskt nära. Risken finns att en avskiljning med personal inne i rum- met i vissa fall snarare förstärker det våldsamma beteendet än lugnar barnet eller den unge. Vidare anför SiS att det ur ett arbetsmiljöperspek- tiv krävs att minst två personer ur personalen närvarar i rummet, vilket kan upplevas som än mer provocerande. SiS framhåller också de rekom- mendationer som myndigheten utarbetat för hantering av hot och våld (No Power No Lose, NPNL) som baseras på bästa tillgängliga kunskap från forskningen. Där understryks vikten av att noga överväga risker för skada i en akut situation. Det handlar om att hålla avstånd fysiskt sam- tidigt som verbal nedtrappning pågår i syfte att hjälpa ungdomen eller klienten att återfå sin självkontroll. Att två anställda samtidigt ska vistas i ett rum med barnet eller den unge under en avskiljning kan vara riskfyllt, särskilt om rummet är möblerat eller har utrymmen som är svåra att överblicka.

Mot bakgrund av vad SiS anför anser regeringen att det inte är lämpligt med ett uttryckligt krav på att personal ska finnas närvarande i rummet under den tid barnet eller den unge hålls i avskildhet.

Däremot ska barnet eller den unge, i likhet med vad som gäller i dag, stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Personalen måste hela tiden ha uppsikt för att kunna övervaka barnets eller den unges mående och tillstånd. Fortlöpande uppsikt krävs även för att personalen ska kunna ta ställning till om barnet eller den unge fortfarande behöver hållas i avskildhet. Barnet eller den unge får inte hållas i avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändig.

Det är vidare angeläget att barn och unga som hålls i avskildhet har möjlighet att påkalla uppmärksamhet för att samtala med personal. En sådan möjlighet har efterfrågats vid intervjuer med barn och unga på de särskilda ungdomshemmen. Regeringen delar därför utredningens be- dömning att det av bestämmelsen ska framgå att barnet eller den unge ska ha möjlighet att tillkalla personal.

Den maximalt tillåtna tiden minskas

Utredningen föreslår att den tid som barnet eller den unge som längst får hållas i avskildhet ska kortas från dagens 24 timmar till maximalt tre timmar vid avskiljning med öppen dörr och två timmar vid avskiljning med stängd dörr, med möjlighet till ytterligare en timmes förlängning genom avskiljning med öppen dörr. Flera remissinstanser har synpunkter på de tidsgränser som utredningen föreslår. Vissa, såsom IVO och Autism- och Aspergerförbundet, anser att tidsgränsen bör kunna sänkas

ytterligare medan andra såsom Förvaltningsrätten i Malmö och SiS anser

70

att det i några få fall finns behov av en möjlighet till längre avskiljning än den maximala tid som utredningen föreslår.

Vilken tidsgräns som ska gälla vid avskiljning kräver en avvägning mellan olika intressen. Avskiljning är en tvångsåtgärd som innebär ett betydande ingrepp i barnets eller den unges grundläggande fri- och rättigheter och ska därför vara utformad med så stor restriktivitet som möjligt. Tidsgränsen bör därför, enligt regeringens mening, inte sättas högre än vad som är absolut nödvändigt. Samtidigt får tidsgränsen inte sättas så lågt att avskiljningssituationer inte kan hanteras inom ramen för bestämmelsen. Av den statistik som presenteras ovan framgår att nästan alla, 97 procent, av avskiljningarna varade under sex timmar. Det innebär samtidigt att tre procent av avskiljningarna, vilket motsvarar cirka 25 avskiljningar per år, varade sex timmar eller längre. Även om SiS blir bättre på att förebygga och korta tiderna för avskiljningar visar statistiken att det finns skäl att anta att det för ett fåtal situationer även framgent finns behov av avskiljningar som inte ryms inom utredningens föreslagna tidsramar. Om tidsgränsen sätts för lågt innebär det därmed en risk för att avskiljningar kommer att behöva avbrytas trots att barnet eller den unge fortfarande uppfyller rekvisiten för avskiljning. Utredningen har övervägt någon form av ventil för dessa situationer men bedömer att det utrymme brottsbalkens ansvarsfrihetsbestämmelser ger är tillräckligt för att hantera dessa undantagsfall. Förvaltningsrätten i Malmö anser dock att kraven på förutsebarhet kan tillgodoses på ett bättre sätt om dessa undantagsfall regleras i lagen och inte grundar sig på en hänvisning till brottsbalkens ansvarsfrihetsbestämmelser. Att inte ha en uttrycklig undantagsbestäm- melse i lagen förhindrar, enligt förvaltningsrätten, också en intagen från att kunna klaga på en sådan förlängd avskiljning, vilket inte står i överensstämmelse med syftet att stärka barns och ungas rättigheter. Även SiS invänder mot utredningens förslag i denna del och anför att det skulle kunna vara direkt skadligt för den unge själv samt andra ungdomar på avdelningen om han eller hon släpptes ut från en avskiljning med pågående våldsamt beteende. SiS föreslår att den tid som en person får hållas avskild ska minskas till två timmar och om det behövs får beslut fattas om förlängning i ytterligare två timmar, dvs. sammanlagt maximalt fyra timmar.

Regeringen anser att SiS förslag om en tidsgräns på maximalt fyra timmar är väl avvägd. Det absoluta flertalet av alla situationer som för- anleder avskiljning kan hanteras inom en sådan tidsgräns. Till skillnad från SiS förslag anser dock regeringen att det inte finns anledning att dela upp den maximala tid som en avskiljning får pågå, då det av nuvarande bestämmelse framgår att en avskiljning inte får pågå längre än vad som är oundgängligen nödvändigt, dvs. så fort barnet eller den unge inte längre uppträder så våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen så ska avskiljningen upphöra. För att leva upp till lagens bestämmelse måste personalen därför fort- löpande bedöma om det finns förutsättningar att avbryta avskiljningen.

Advokatsamfundet framhåller i sitt remissvar att det finns en otydlighet i utredningens förslag i fråga om hur ofta en avskiljning ska kunna an- vändas. Det framgår enligt Advokatsamfundet inte hur lång tid som måste gå innan nästa beslut om avskiljning kan påbörjas eller hur många avskiljningar det enskilda barnet ska kunna utsättas för per månad eller

Prop. 2017/18:169

71

Prop. 2017/18:169 per år. Enligt nuvarande ordning finns det ingen bestämmelse om sådana tidsfrister och det finns inte heller någon begränsning i antalet beslut om avskiljningar för varje enskilt barn. Utredningen lämnar i dessa delar inte heller förslag på förändringar i detta avseende. Det är, enligt rege- ringens uppfattning, emellertid av stor vikt att användningen av avskilj- ning följs upp och granskas, både inom ramen för SiS arbete med egen- kontroll och i den tillsyn som utövas av IVO, för att säkerställa att befogenheten tillämpas i enlighet med lagstiftningen.

Även en sjuksköterska ska kunna yttra sig om avskiljningen

Enligt nuvarande bestämmelse ska en läkare skyndsamt yttra sig om en avskiljning om den unge är under 15 år. Enligt utredningen har dock SiS erfarit att många institutioner har svårt att på alla tider på dygnet komma i kontakt med en läkare som är villig att yttra sig om en avskiljning. Om institutionen inte har en särskild överenskommelse med en specifik läkare om tillgång till yttranden dygnet runt, får institutionen från fall till fall försöka kontakta tillgängliga läkare på orten, t.ex. på vårdcentral, akutmottagning på sjukhus eller s.k. läkarbilar. Utredningen gör bedöm- ningen att en sjuksköterska skulle kunna yttra sig om en avskiljning vilket skulle förbättra förutsättningarna för SiS att inhämta yttranden. Såsom Uppsala läns landsting framhåller har också en sjuksköterska på hemmet bättre kännedom om förhållandena och bakgrunden till beslutet och har även bättre förutsättningar att själv eller tillsammans med läkare inom SiS följa upp tvångsåtgärden. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att förslaget väsentligt förbättrar förutsättningarna att för SiS att inhämta ett yttrande från hälso- och sjukvårdspersonal med patientkännedom. Att möjliggöra yttrande från sjuksköterska torde också förbättra förutsättningarna att skyndsamt få ett yttrande vilket blir än viktigare då den tillåtna tiden för avskiljning föreslås att kortas väsent- ligt. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag.

Både IVO och SiS påtalar i sina remissvar att det finns ett behov av för- tydligande av vad syftet med ett yttrande är och vad det ska innehålla. SiS föreslår att ett yttrande enbart ska inhämtas när det finns behov. Som exempel på avskiljningssituationer där det är av vikt att yttrande in- hämtas framhåller SiS situationer där det finns risk för bl.a. abstinens, drogförgiftning eller förvirringstillstånd. Enligt regeringens uppfattning är det inte en lämplig ordning att personal som inte är läkare eller sjuk- sköterska ska avgöra om det finns behov av ett yttrande då det i sig är en bedömning som i vissa fall kan antas förutsätta medicinska kunskaper. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det ska vara ett krav på att ett yttrande ska inhämtas vid alla beslut om avskiljning. Som tidigare behöver inte yttrandet inhämtas innan avskiljningen inleds. Vad gäller syftet med yttrandet föreslår utredningen ingen ändring av nu- varande bestämmelse. Enligt SiS interna riktlinjer bör läkarens yttrande avse frågan om det finns så starka medicinska skäl mot en avskiljning att den bör avbrytas. Om läkaren begär det, ska avskiljningen genast av- brytas.

Regeringen delar utredningens uppfattning att det inte finns skäl att begränsa kravet på ett yttrande från en läkare eller en sjuksköterska till

72

barn under 15 år utan att kravet bör gälla oavsett om den unge är över Prop. 2017/18:169 eller under 15 år.

Motsvarande ändring i LSU

Åtgärden att hålla någon i avskildhet regleras i 17 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) och motsvarar innehålls- mässigt 15 c § LVU, med undantag från andra stycket 15 c § LVU som reglerar frågan om läkaryttrande. Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelser ska gälla i fråga om avskiljning för såväl de barn och unga som vårdas enligt LVU som de barn och unga som är föremål för sluten ungdomsvård enligt LSU. Regeringen instämmer i utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag till motsvarande ändring i LSU är desamma som skälen för regeringens förslag till ändring i LVU och som redovisas ovan i detta avsnitt.

6.11

Vård i enskildhet

 

 

 

Regeringens förslag: Vård i enskildhet ska enligt lagen med särskilda

 

bestämmelser om vård av unga få beredas den enskilde oavsett om han

 

eller hon vistas på en enhet som är låsbar eller om han eller hon vistas

 

på en enhet som är öppen.

 

Vård i enskildhet ska vara anpassad efter den unges individuella

 

vårdbehov.

 

Motsvarande ändringar görs i lagen om missbrukare i vissa fall och

 

lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer huvudsakligen med rege-

 

ringens förslag. Utredningen lämnade inga förslag i till ändring i lagen

 

(1988:870) om vård av missbrukare (LVM) eller i lagen (1998:603) om

 

verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).

 

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till för-

 

laget är positiva, däribland Varbergs tingsrätt, Försäkringskassan,

 

Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Myndigheten

 

för delaktighet, Strömsunds kommun, Familjevårdens Centralorganisa-

 

tion och Saco-S-SiS.

 

Statens institutionsstyrelse (SiS) menar att möjligheten till vård i en-

 

skildhet ska omfatta även den som är föremål för sluten ungdomsvård.

 

Barnombudsmannen anser att en förutsättning för att utredningens för-

 

slag ska vara acceptabla är att det av lagstiftningen tydligt framgår att

 

vård i enskildhet inte får innebära isolering eller avskiljning.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Nuvarande bestämmelse

 

Vård i enskildhet, som regleras i 15 b § lagen (1990:52) med särskilda

 

bestämmelser om vård av unga (LVU), innebär att barn och unga som

 

bereds vård vid en låsbar enhet på ett särskilt ungdomshem får vårdas

 

utan möjlighet att fritt träffa övriga intagna, men med ständig tillgång till

 

personal. Barnet eller den unge får vårdas vid en sådan låsbar enhet

73

Prop. 2017/18:169

74

under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid förutsatt att förutsätt- ningarna för vård vid låsbar enhet fortfarande finns och att barnet eller den unge samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utan- för hemmet. En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning.

Vård i enskildhet förutsätter ett förutsägbart och tydligt vårdbehov som normalt sett bör finnas tydligt beskrivet i den individuella behandlings- plan som upprättats vid det särskilda ungdomshemmet. Behovet kan vara motiverat med hänsyn till barnets eller den unges vårdbehov men kan också vara motiverat för att garantera barnets eller den unges egen eller andra boendes säkerhet. Det kan t.ex. röra sig om ungdomar som behöver knyta an till personal, som riskerar att skada sig själva eller som har allvarliga psykiska problem. En förutsättning för vård i enskildhet är således att barnet eller den unge har särskilda svårigheter som gör att han eller hon inte kan tillgodogöra sig behandling i en större grupp.

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 20 a § LVU gäller vid vård i enskildhet. Det innebär att åtgärden endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder ska de användas om de är tillräckliga.

Barnombudsmannen anför i sitt remissvar att vård i enskildhet är acceptabelt förutsatt att det tydligt framgår av lagstiftningen att vård- formen inte får innebära isolering eller avskiljning. Att vård i enskildhet inte kan betraktas som isolering har berörts ovan och vård i enskildhet skiljer sig från vård i avskildhet på avgörande punkter. När bestämmel- sen om vård i enskildhet infördes anförde regeringen följande (prop. 2002/03:53 s. 99):

För det första svarar vård i enskildhet mot ett väl definierat vårdbehov hos den enskilde som för det andra inte uppträder akut utan kan förut- ses. Ett sådant vårdbehov kan naturligtvis upptäckas vid en situation som föranlett avskiljning men bör normalt vara av sådan art att det klart och tydligt kan beskrivas i den individuella behandlingsplan som upprättas vid SiS-institutionen.

Individuellt anpassad vård

Av en kartläggning som SiS genomfört (Redovisning av resultat av fokusgrupper om vård i enskildhet) framgår att vård i enskildhet ofta sak- nar tydliga behandlingsmål och uppföljning. Vidare framgår att ingen av de intervjuade ungdomarna upplevde att de hade fått en tydlig beskriv- ning av vilken vård de ansågs behöva och hur den skulle bedrivas, vilka behandlingsmål som skulle uppnås och på vilket sätt de själva kunde påverka sin situation. Ungdomarna efterlyste fler aktiviteter och tydligare behandlingsinslag.

Vård i enskildhet är en ingripande åtgärd. Därför är det, enligt rege- ringens mening, viktigt att vården har ett tydligt syfte och innehåll, samt att barnet eller den unge får information om detta. Av SiS kartläggning framgår att så inte alltid är fallet. I syfte att tydliggöra bestämmelsen om vård i enskildhet föreslår regeringen därför att den ska kompletteras på så sätt att vården ska vara individuellt anpassad efter barnets eller den unges särskilda behov.

Vård i enskildhet ska vara möjligt även för barn och unga som vårdas på

Prop. 2017/18:169

öppen avdelning

 

SiS har framfört till utredningen att de förutsättningar som ligger till grund för vård i enskildhet kan gälla även hos ungdomar som vårdas på en öppen avdelning. Regeringen har, liksom utredningen, inget att in- vända mot SiS bedömning utan instämmer i att behovet av vård i enskild- het kan finnas även hos barn och unga som vårdas på en öppen avdel- ning. Bestämmelsen bör därför ändras så att vårdformen inte förutsätter att barnet eller den unge vårdas på låsbar enhet. Vård i enskildhet ska så- ledes kunna beredas oavsett på vilken enhet barnet eller den unge vistas.

Motsvarande förändringar i LSU och LVM

Utredningen har inte utrett behovet av motsvarande ändringar i 14 § LSU och 34 § tredje stycket LVM. Regeringen instämmer dock i SiS synpunkt att möjligheten att beredas vård i enskildhet, oavsett om barnet eller den unge vistas på låsbar eller öppen avdelning, bör omfatta även den som är föremål för sluten ungdomsvård. I kontakter med SiS har det framkom- mit att SiS inte kan se några skäl till varför samma möjlighet inte ska gälla inom LVM-vården. Regeringen föreslår därför att motsvarande ändring görs i LSU och LVM.

6.12Utomhusvistelse

Regeringens förslag: Det ska införas en bestämmelse i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga om att den som vårdas på en låsbar enhet ska ges möjlighet att dagligen vistas utomhus och ges möjlighet att ägna sig åt fysisk aktivitet eller någon annan fritids- sysselsättning. En motsvarande bestämmelse föreslås i lagen om vård av missbrukare i vissa fall.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte någon motsvarande ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare (LVM).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till ut- redningens förslag är positiva, däribland Varbergs tingsrätt, Förvalt- ningsrätten i Uppsala, Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Myndigheten för delaktighet, Barnombuds- mannen, Strömsunds kommun, Familjevårdens Centralorganisation, Riksförbundet för Samhällets Styvbarn och Rädda Barnen.

Riksdagens ombudsmän (JO) är positiv till att man reglerar rätten till bl.a. utevistelse, men anser att bestämmelsen bör omformuleras. Som förslaget är utformat får barnet eller den unge välja mellan utomhus- vistelse eller någon annan aktivitet. Den ordningen är enligt JO:s uppfatt- ning inte tillfredsställande utan en möjlighet till utomhusvistelse bör erbjudas varje dag och bör inte påverka möjligheten till annan aktivitet. Bestämmelserna bör, enligt JO, vara utformade på samma sätt i LSU och LVM.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 15 b § lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får den

75

Prop. 2017/18:169 unge vårdas vid en enhet som är låsbar under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården pågå under längre tid förutsatt att förutsättningarna för sådan vård fortfarande finns och den unge samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. Det finns emellertid i dag ingen bestämmelse som reglerar den unges rätt till utomhusvistelse under de första två månader- na. Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse (SiS) får de barn och unga som vårdas på låsbar enhet så snart det är möjligt exempelvis pro- menera med personal till skolan eller matsalen i ett annat hus på området. Med tiden får barnet eller den unge även utöva idrottsaktiviteter utom- hus, göra utflykter och inköpsresor, besöka bibliotek, simhall och bio samt göra hemresor.

Visserligen kan det anses tämligen självklart att barn och unga som vistas på ett särskilt ungdomshem så långt som möjligt ska få möjlighet till utomhusvistelse och fritidsaktivitet. Då vård vid låsbar enhet emeller- tid innebär en så pass omfattande frihetsinskränkning anser regeringen att det finns skäl att i lag tydliggöra barnets eller den unges rätt till utomhus- vistelse och andra aktiviteter. Vidare bör, såsom JO anför, bestämmelsen formuleras så att det tydligt framgår att barnet eller den unge inte ska behöva välja mellan utomhusvistelse eller någon annan aktivitet.

Bestämmelsen ska i princip gälla från första dagen som barnet eller den unge vårdas vid en låsbar enhet. Vilka former av utomhusvistelser, fysiska aktiviteter och andra fritidssysselsättningar som barnet eller den unge ska ges möjlighet till måste bedömas i varje enskilt fall utifrån be- handlings- och säkerhetsaspekter. Barnet eller den unge bör ges möj- lighet att påverka valet av aktivitet inom ramen för de begränsningar som följer av behandlings- och säkerhetsskäl. Utredningen går inte närmare in på frågan om hur ofta barnet eller den unge ska få möjlighet till utomhus- vistelse. Regeringen föreslår att den unge ska ges möjlighet att dagligen vistas utomhus.

Utredningen har inte utrett behovet av en ändring av motsvarande be- stämmelse i 34 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Bestämmelserna i 34 § LVM motsvarar 15 b § LVU, och rege- ringen ser inga skäl till varför möjligheten till utomhusvistelse inte ska gälla på samma sätt inom LVM-vården.

Vad gäller den slutna ungdomsvården finns det redan i dag en generell bestämmelse i 12 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ung- domsvård (LSU) som anger att den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård ska ges nödvändig vård och behandling och ges till- fälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det inte finns anledning att föreslå någon ändring i LSU.

76

6.13

Uppföljande samtal efter en vidtagen åtgärd

Prop. 2017/18:169

 

 

Regeringens förslag: Den som vårdas enligt lagen med särskilda be-

 

stämmelser om vård av unga ska erbjudas ett uppföljande samtal efter

 

ett verkställt beslut om avskildhet, kroppsvisitation, ytlig kropps-

 

besiktning eller rumsvisitation. Motsvarande ska gälla den som är

 

föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård. Under samtalet ska

 

den unge få information om vad som var anledningen till att tvångs-

 

åtgärden behövde tillgripas och ges möjlighet att framföra sin

 

uppfattning om den vidtagna åtgärden.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer huvudsakligen med regering-

 

ens förslag. Utredningen föreslår inte att uppföljande samtal efter verk-

 

ställt beslut om avskildhet, kroppsvisitation och ytlig kroppskontroll och

 

rumsvisitation ska erbjudas den som är föremål för verkställighet av

 

sluten ungdomsvård.

 

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till ut-

 

redningens förslag är positiva till förslaget, däribland Varbergs tingsrätt,

 

Förvaltningsrätten i Uppsala, Försäkringskassan, Inspektionen för vård

 

och omsorg (IVO), Myndigheten för delaktighet, Strömsunds kommun,

 

Familjevårdens Centralorganisation, Riksförbundet för Samhällets Styv-

 

barn och Rädda Barnen.

 

Södermanlands läns landsting ser behov av att förstärka skrivningen

 

om att barnets uppfattning inte bara ska efterfrågas, utan också dokumen-

 

teras, för att den i högre grad ska bli en del i den fortsatta vården och be-

 

handlingen. Autism- och Aspergerförbundet är positivt till förslaget men

 

understryker att det kan vara mycket svårt för barn med autism att

 

redogöra för hur en tvångsåtgärd hade kunnat undvikas.

 

Skälen för regeringens förslag: I lagen (1990:52) med särskilda be-

 

stämmelser om vård av unga (LVU) finns det i dag ingen skyldighet för

 

Statens institutionsstyrelse (SiS) att erbjuda uppföljande samtal med

 

barnet eller den unge efter det att han eller hon har blivit föremål för en

 

tvångsåtgärd. Enligt SiS interna riktlinjer ska ett samtal emellertid er-

 

bjudas efter en avslutad avskiljning, kroppsvisitation eller ytlig kropps-

 

besiktning. Samtalet ska dokumenteras i barnets eller den unges journal.

 

SiS har genomfört fokusgrupper om de särskilda befogenheterna med

 

barn och unga som vårdas på de särskilda ungdomshemmen. I fokus-

 

grupperna har det framkommit att personalens förmåga till ett respekt-

 

fullt bemötande är avgörande för hur tillämpningen uppfattas. En viktig

 

del i detta är att personalen gör barnet eller den unge delaktig i processen

 

genom att låta honom eller henne komma till tals om hur situationen upp-

 

levs. En annan viktig del är att barnet eller den unge får möjlighet att

 

framföra sina synpunkter. I ett respektfullt bemötande ligger också per-

 

sonalens förmåga att vara lyhörd för barnets eller den unges behov och

 

ha förståelse för den utsatthet som situationen innebär.

 

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ska

 

barn göras delaktiga i de åtgärder som rör dem. Det är därför angeläget

 

att barn får information som är anpassad till deras egna förutsättningar

 

och behov. Utöver detta har barnet även rätt att uttrycka sin mening i

 

frågor som berör honom eller henne. I syfte att stärka barns och ungas

77

 

 

Prop. 2017/18:169 delaktighet föreslår regeringen att barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter en genomförd kroppsvisitation, ytlig kropps- besiktning, rumsvisitation eller avskildhet. Det ska vara upp till barnet eller den unge att bestämma om han eller hon vill ha ett sådant samtal. Barnet eller den unge ska således inte kunna tvingas till ett samtal. Sam- talet ska syfta till att ge information om vad som var anledningen till att åtgärden behövde tillgripas samt även ge möjlighet för barnet eller den unge att själv tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas. Vidare kan samtalet ge insikter för båda parter om hur de kan undvika att en liknande situation uppkommer igen samt identi- fiera alternativa handlingsstrategier.

En förutsättning för att de uppföljande samtalen ska kunna fylla sitt syfte är att barnet eller den unge faktiskt kan ta till sig den information som ges och uttrycka sin uppfattning. Autism- och Aspergerförbundet framhåller att det kan vara mycket svårt för barn med autism att redogöra för hur en tvångsåtgärd hade kunnat undvikas och att man i sådana situa- tioner kan ta hjälp av anhöriga eller andra som känner barnet. Det kan även finnas barn och unga som av andra skäl har svårt att tillgodogöra sig information och uttrycka sin mening. Det är därför viktigt att personalen har rätt kompetens och förmåga att anpassa samtalet efter det enskilda barnets förutsättningar och behov. Vidare är det som Södermanlands läns landsting påtalar av vikt att barnets eller den unges uppfattning doku- menteras för att den ska bli en del i den fortsatta vården och behand- lingen.

Utredningen har inte utrett behovet av uppföljande samtal för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) eller vårdas med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Regeringen kan dock inte se någon anledning till att möjligheten till uppföljande samtal inte ska gälla också för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård. Det rör sig även i dessa fall om barn och unga som är föremål för tvångsåtgärder och som vistas på sär- skilda ungdomshem. Regeringen föreslår därför att möjligheten till upp- följande samtal även ska gälla den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård. Den vård som bereds med stöd av LVM avser vuxna klienter. Enligt regeringens uppfattning kan det därför inte utan närmare utredning antas finnas samma behov av uppföljande samtal som det finns för de barn och unga. Regeringen föreslår därför ingen mot- svarande bestämmelse i LVM.

6.14Underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga om att Statens institutionsstyrelse ska rapportera beslut om vissa särskilda befogenheter till Inspektionen för vård och omsorg.

78

Utredningens förslag: I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser Prop. 2017/18:169 om vård av unga (LVU) ska det införas en bestämmelse om att Statens

institutionsstyrelse (SiS) ska rapportera beslut om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, rumsvisitation, vård vid låsbar enhet, provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m., begränsningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster, avskildhet och vård i enskildhet till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till ut- redningens förslag är positiva, däribland Förvaltningsrätten i Uppsala, Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Myndigheten för delaktighet, Barn- ombudsmannen, Strömsunds kommun, Växjö kommun, Familjevårdens Centralorganisation, Föreningen Sveriges Socialchefer och Rädda Barnen.

Svea hovrätt betonar vikten av att den föreslagna skyldigheten för SiS att underrätta Inspektionen för vård och omsorg (IVO) om fattade beslut om skyddsåtgärder utformas på ett sätt som gör det möjligt för IVO att följa upp och utöva tillsyn i enskilda fall.

IVO anser att det finns många fördelar med förslaget men ser ett behov av ett förtydligande av att det rör sig om en rapportering på aggregerad nivå. IVO anser vidare att myndigheten bör ges bemyndigande att ta fram föreskrifter om hur rapportering ska göras. Även SiS framhåller att det behöver förtydligas på vilket sätt underrättelsen ska ske.

Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa och Civil Rights Defenders för- ordar att IVO ska åläggas att, efter varje rapport om tvångsåtgärd, skicka ett meddelande till den enskilde med information om att myndigheten mottagit information om att personen blivit föremål för en tvångsåtgärd.

Skälen för regeringens bedömning

Den offentliga tillsynen av tillämpningen av de särskilda befogenheterna är av grundläggande betydelse för rättssäkerheten för de barn och unga som vårdas vid de särskilda ungdomshemmen. I syfte att stärka tillsyns- myndighetens förutsättningar att följa användningen av de särskilda be- fogenheterna föreslår utredningen att SiS ska rapportera användningen av dessa till IVO. Rapporteringen kan, enligt utredningen utgöra underlag för att bättre kunna följa användningen av åtgärderna och om nödvändigt vidta lämpliga åtgärder i egenskap av tillsynsmyndighet. I lagråds- remissen föreslår regeringen att en bestämmelse ska införas i LVU om att SiS ska rapportera beslut om särskilda befogenheter som har fattats på de särskilda ungdomshemmen. I lagrådsremissen förslås också att mot- svarande bestämmelser om att SiS ska rapportera beslut om särskilda befogenheter/tvångsåtgärder till IVO införs i LSU och LVM.

Lagrådet har i sitt yttrande anfört att bestämmelserna i LVU, LVM och LSU om att SiS ska underrätta IVO bör regleras i förordning och att de föreslagna bestämmelserna i LVU, LVM och LSU därför bör utgå. Regeringen delar Lagrådets bedömning. Regeringen anser att bestämmelser om SiS underrättelseskyldighet till IVO lämpligen kan regleras i socialtjänstförordningen (2001:937), förkortad SoF.

79

Prop. 2017/18:169 6.15

Underrättelse vid vård på sjukhus

 

Regeringens förslag: Om den unge är placerad på ett särskilt ung-

 

domshem och vårdas eller har vårdats på sjukhus, ska verksamhets-

 

chefen vid vårdenheten genast underrätta Statens institutionsstyrelse

 

om den unge önskar lämna eller redan har lämnat vårdenheten.

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.

 

Utredningen föreslår att barnet eller den unge ska erbjudas sjukhusvård

 

under vårdtiden om han eller hon behöver sådan vård samt att verksam-

 

hetschefen ska besluta att barnet eller den unge ska hindras från att lämna

 

sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att han eller hon

 

kan föras över till ett särskilt ungdomshem. Utredningen föreslår också

 

att polismyndigheten på begäran av verksamhetschefen ska vara skyldig

 

att lämna biträde för att föra patienten till ett särskilt ungdomshem.

 

Vidare föreslår utredningen att verksamhetschefen ska underrätta social-

 

nämnden om att den unge önskar lämna eller har lämnat vårdinrättn-

 

ingen.

 

 

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till för-

 

laget är positiva till den föreslagna bestämmelsen vad gäller klargörandet

 

av barnets eller den unges rätt till sjukhusvård samt att verksamhets-

 

chefen ska se till att socialnämnden eller Statens institutionsstyrelse (SiS)

 

underrättas om barnet eller den unge önskar lämna eller har lämnat

 

vårdinrättningen. Bland de remissinstanser som är positiva återfinns

 

Varbergs tingsrätt, Förvaltningsrätten i Uppsala, Försäkringskassan,

 

Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Myndigheten

 

för delaktighet, Strömsunds kommun, Jönköpings läns landsting,

 

Gävleborgs läns landsting, Familjevårdens Centralorganisation och

 

Rädda Barnen.

 

Även Riksdagens ombudsmän (JO) är positiv i dessa delar men av-

 

styrker förslaget om att verksamhetschefen ska kunna besluta om att

 

barnet eller den unge ska hindras från att lämna vårdenheten, då JO anser

 

att utredningens överväganden i denna del är för knapphändiga. Även

 

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har synpunkter på denna del av

 

förslaget och anser att det är oklart om det är möjligt att kvarhålla barn

 

och unga som vårdas med stöd av 2 § LVU på sjukhus. Gävleborgs läns

 

landsting efterfrågar vägledning för hur verksamhetschefen i praktiken

 

ska efterleva de skyldigheter som denne åläggs i bestämmelsen. Lands-

 

tinget anser det även önskvärt att det preciseras vilka tvångsåtgärder som

 

kan bli aktuella för att hindra ungdomen att lämna sjukvårdsinrättningen.

 

SiS föreslår att bestämmelsen, för tydlighetens skull, kompletteras på

 

så sätt att det särskilt anges att om förutsättningarna för sjukhusvård är

 

uppfyllda i samband med intagningen på ett särskilt ungdomshem ska

 

vården inledas på sjukhus.

 

Skälen för regeringens förslag: Enligt 24 § tredje stycket lagen

 

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska verksamhets-

 

chefen för den sjukhusenhet där missbrukaren vistas se till att social-

 

nämnden eller SiS genast underrättas, om missbrukaren önskar lämna

 

eller redan har lämnat sjukhuset. Verksamhetschefen ska vidare besluta

80

att missbrukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som

 

 

behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras över till ett LVM- hem. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Det förekommer att vård enligt LVU på ett särskilt ungdomshem på samma sätt som inom missbruksvården behöver inledas på sjukhus för att avgiftning ska kunna ske. Det kan också under vårdtiden uppkomma behov av sjukhusvård. Det är av grundläggande betydelse att barn och unga som vårdas vid ett särskilt ungdomshem får den sjukhusvård som de är i behov av. Lika angeläget är det att barnet eller den unge därefter kan genomföra planerad vård och behandling vid det särskilda ungdoms- hemmet. För att undvika att barnet eller den unge lämnar sjukhuset och därmed avbryter eller försenar denna vård, föreslår regeringen att verk- samhetschefen för den vårdenhet där barnet eller den unge vistas genast ska underrätta SiS om att barnet eller den unge önskar lämna eller redan har lämnat vårdenheten. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det bör vara tillräckligt att verksamhetschefen underrättar SiS och inte socialnämnden.

I 25 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, anges bl.a. att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra per- sonliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. En underrättelse om att barnet eller den unge önskar lämna eller redan har lämnat sjuk- huset kan utgöra sådan uppgift om den enskildes personliga förhållanden som omfattas av sekretess. Emellertid föreskrivs i 10 kap. 28 § OSL att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Regeringens förslag innebär att en sådan uppgiftsskyldighet införs i LVU.

Med 24 § tredje stycket LVM som förebild föreslår utredningen att verksamhetschefen ska besluta att barnet eller den unge ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att han eller hon kan föras över till ett särskilt ungdomshem. Remissinstansernas synpunkter är delade vad gäller förslaget om att verksamhetschefen ska besluta om att barnet eller den unge ska hindras från att lämna sjukhuset.

SiS, Jönköpings läns landsting och Gävleborgs läns landsting tillstyrker förslaget medan JO avstyrker. JO anför som skäl att det varken av lag- texten eller författningskommentaren framgår vilka åtgärder som verk- samhetschefen får besluta om. Vidare anser JO att förslag om tvångs- åtgärder kräver särskilda överväganden och att det inte är tillräckligt att enbart utgå från de överväganden som legat till grund för motsvarande bestämmelse om tvångsvård för vuxna missbrukare. JO menar därför att de överväganden som redovisas i betänkandet är för knapphändiga för att ligga till grund för lagstiftning. Regeringen delar JO:s bedömning. Även om det är angeläget att barnet eller den unge inte avviker från sjukhuset, anser regeringen att införande av nya tvångsåtgärder mot barn och unga kräver ytterligare överväganden.

Utredningen föreslår att det i klargörande syfte bör framgå av bestäm- melsen att barnet eller den unge ska erbjudas sjukhusvård under vård- tiden om han eller hon behöver sådan vård. Enligt regeringens mening är dock en sådan reglering obehövlig då det får anses vara självklart att barn

Prop. 2017/18:169

81

Prop. 2017/18:169 och unga i samhällsvård, oavsett placeringsform, har samma rätt till sjuk- husvård som andra barn och unga.

6.16Samråd med socialnämnden

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse om att Statens Institutionsstyrelses beslut om vård vid låsbar enhet, begräns- ningar i rätten att ta emot besök och rätten att kommunicera med andra samt vård i enskildhet ska få ske först efter samråd med social- nämnden.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att de beslut som Statens institutionsstyrelse (SiS) fattar om vård vid låsbar enhet, begränsningar i rätten att ta emot besök och rätten att kommunicera med andra samt vård i enskildhet ska få ske först efter samråd med socialnämnden.

Remissinstanserna: Få remissinstanser yttrar sig om förslaget. Riks- dagens ombudsmän (JO) har ingen invändning mot att beslut ska fattas efter samråd med socialtjänsten men anser att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör belysas ytterligare hur ett samråd ska ske, t.ex. hur ett samråd i praktiken ska gå till, vilket ansvar socialtjänsten har i den delen samt sekretessreglernas eventuella betydelse vid samrådet.

Förvaltningsrätten i Uppsala anför att det kan ifrågasättas om det före- slagna samrådsförfarandet är en lämplig beslutsgång i alla situationer. I vissa fall kan behov uppstå av att kunna fatta ett beslut om dessa åtgärder omgående för att t.ex. bryta ett pågående destruktivt beteende. Förvalt- ningsrätten föreslår därför att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör övervägas om SiS efter samråd med socialnämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat får hantera dessa frågor, om nämndens uppfattning inte kan avvaktas.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen föreslår att de be- slut som SiS fattar om vård vid låsbar enhet, begränsningar i rätten att ta emot besök och rätten att kommunicera med andra samt vård i enskildhet ska få ske först efter samråd med socialnämnden. Sedan tidigare gäller att beslut om vistelse utanför hemmet ska fattas efter samråd med social- nämnden. Syftet med det föreslagna samrådsförfarandet är enligt utred- ningen att stärka rättssäkerheten för barnet eller den unge genom att socialnämnden involveras och att beslutet därigenom föregås av en mer omfattande beredning.

Enligt 3 kap. 18 § socialtjänstförordningen (2001:937) ska de beslut om särskilda befogenheter som SiS fattar antecknas i journalen. Vid be- slut om särskilda befogenheter ska det, enligt Socialstyrelsens föreskrif- ter om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS (SOSFS 2014:5), framgå av dokumentationen vilka fak- tiska omständigheter, händelser av betydelse och bedömningar som ligger till grund för beslutet samt vilka andra mindre ingripande åtgärder som övervägts eller prövats enligt proportionalitetsprincipen (20 a § LVU eller 36 a § LVM).

82

Regeringen är angelägen om att stärka rättssäkerheten för barn och Prop. 2017/18:169 unga som vårdas vid särskilda ungdomshem och lämnar också flera för-

slag med detta syfte. Regeringen anser dock inte att behovet av en sam- rådsskyldighet är klarlagt. Därmed är det inte heller klarlagt att en sam- rådsskyldighet verkligen skulle stärka rättssäkerheten för barn och unga.

Vidare finns det som JO och Förvaltningsrätten i Uppsala framhåller vissa oklarheter med utredningens förslag. JO påtalar bl.a. att det finns oklarheter vad gäller hur samrådet ska gå till i praktiken och vilket an- svar socialtjänsten har medan Förvaltningsrätten i Uppsala menar att det behövs närmare överväganden om hur de situationer där nämndens upp- fattning inte kan avvaktas ska hanteras.

Mot bakgrund av de skäl som anförts ovan, samt även den omständig- heten att en samrådsskyldighet skulle innebära ökad administration för socialnämnderna och SiS, anser regeringen att det inte är motiverat att införa samrådsskyldighet inför de beslut om särskilda befogenheter som utredningen föreslår.

6.17Rätten att överklaga de särskilda befogenheterna

Regeringens förslag: Rätten att överklaga de särskilda befogenheter- na i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga ska utökas så att även beslut om kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning, visitation av bostadsrum, vård vid låsbar enhet, skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov samt övervakning av brev och andra försändelser får överklagas till förvaltningsrätten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som tar ställ-

ning till förslaget är positiva, däribland Varbergs tingsrätt, Socialstyrel- sen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Barnombudsmannen, Strömsunds kommun, Autism- och Aspergerförbundet, Familjevårdens Centralorganisation, Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Saco-S-SiS.

Det är huvudsakligen domstolar och Domstolsverket som har invänd- ningar mot förslaget, varav Förvaltningsrätten i Malmö och Domstols- verket avstyrker utredningens förslag.

Förvaltningsrätten i Malmö påpekar att överklagbarheten av dessa tvångsåtgärder inte har någon motsvarighet i andra tvångslagstiftningar som exempelvis lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT), vilket skapar en omotiverad obalans mellan dessa lagstiftningsområden oaktat att det i aktuell lagstiftning rör tvångsåtgärder mot barn.

En invändning som görs av bland andra Svea hovrätt och Domstols- verket är att flertalet av de åtgärder som utredningen förslår ska kunna överklagas redan kommer att vara genomförda när domstolen ska göra sin prövning, varför lämpligheten av förslaget kan ifrågasättas både prin- cipiellt och i effektivitetshänseende. Svea Hovrätt framhåller att det för att stärka barnets eller den unges rättssäkerhet i dessa fall torde vara vik-

83

Prop. 2017/18:169 tigare att säkerställa att tillsynen över regeltillämpningen fungerar på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

Förvaltningsrätten i Malmö framhåller i sammanhanget att den bedöm- ning rätten gör kommer att vara situationsbunden och därmed i princip sakna prejudicerande verkan. Vidare ifrågasätter förvaltningsrätten lämpligheten av en domstolsprövning av mer integritetsnära åtgärder som blod- och urinprovtagning.

Riksdagens ombudsmän (JO) anser att det bör övervägas att införa en möjlighet att överklaga beslut om omhändertagande av ”annat” som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Statens institutions- styrelse (SiS) är av liknande uppfattning men anser att också omprövning av vård på låsbar enhet bör vara möjlig att överklaga.

Linköpings universitet framhåller i sitt remissvar att det är en brist att betänkandet inte avhandlar hur juridiska förslag som dessa ska kunna im- plementeras i en institutionell kontext där ungdomarna å ena sidan bereds möjlighet att överklaga behandlarnas beslut (konflikt) och å andra sidan ska bygga upp en tillitsfull och trygg relation till personalen (behand- ling).

Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 § första stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får beslut av SiS överklagas hos förvaltningsrätten, om beslutet

innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att föra telefonsamtal eller ta emot besök,

gäller vård i enskildhet eller avskildhet, eller

avser förstörande eller försäljning av viss egendom.

De särskilda befogenheterna innebär inskränkningar i barnets eller den unges grundläggande fri- och rättigheter. Rätten att överklaga SiS beslut om att använda sådana befogenheter utgör, tillsammans med tillsyn, partsinsyn och insyn genom offentlighetsprincipen, en viktig del av rätts- säkerheten för barnet eller den unge. I syfte att stärka rättssäkerheten för de barn och unga som vårdas på särskilda ungdomshem anser regeringen, i likhet med utredningen, att rätten att överklaga beslut om de särskilda befogenheterna ska utökas till att omfatta också beslut om kroppsvisita- tion, ytlig kroppsbesiktning, rumsvisitation, vård vid låsbar enhet, skyl- dighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov samt övervakning av brev och andra försändelser.

Det är huvudsakligen domstolar och Domstolsverket som har invänd- ningar mot utredningens förslag. Förvaltningsrätten i Malmö anser att överklagbarheten av de tvångsåtgärder som utredningen föreslår skapar en omotiverad obalans jämfört med annan tvångslagstiftning som exem- pelvis LVM och LPT. Utredningen har emellertid haft i uppdrag att se över LVU i syfte att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rätts- säkerheten för barn och unga som tvångsvårdas med stöd av lagen. Med hänsyn till att barn och unga som vårdas under tvång är en särskilt utsatt grupp, anser regeringen att vikten av ökad rättssäkerhet för denna grupp väger tyngre än den obalans som kan uppkomma i förhållande till annan tvångslagstiftning. De föreslagna förändringarna innebär att rätten att överklaga de särskilda befogenheterna i LVU kommer mer i överenstäm- melse med de rättigheter den har som är föremål för verkställighet av

84

sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).

En invändning som framförs av flera remissinstanser, däribland Svea hovrätt och Domstolsverket, är att åtgärderna redan är genomförda när domstolen ska göra sin prövning varför förslaget kan ifrågasättas både principiellt och ur ett effektivitetshänseende. Regeringen kan delvis ha förståelse för denna invändning, men anser att barnet eller den unge ändå får anses ha ett berättigat intresse av att få en rättslig prövning av SiS beslut. I sammanhanget kan det nämnas att Lagrådet i ett tidigare lag- stiftningsärende (prop. 2002/03:53) behandlat frågan om möjligheten att få ett beslut om avskildhet prövat av domstol. Lagrådet anförde att av- skildheten, som inte får pågå längre än 24 timmar i följd, regelmässigt har upphört när prövning i domstol kan ske. Detta förhållande uteslöt dock inte, enligt Lagrådet, att den intagne kunde ha ett berättigat intresse av att få ett beslut om avskildhet prövat av domstol efter det att åtgärden upphört. I detta sammanhang kan det även nämnas att de särskilda be- fogenheter som föreslås bli möjliga att överklaga, redan i dag kan över- klagas för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård på särskilda ungdomshem enligt LSU.

Förvaltningsrätten i Malmö ifrågasätter också lämpligheten av en domstolsprövning av mer integritetsnära åtgärder som blod- och urin- prov. Regeringen utgår från att förvaltningsrätten menar att en sådan prövning är olämplig av hänsyn till barnet eller den unge som överklagat. Det kan visserligen inte uteslutas att prövningen i vissa fall kan innebära olägenhet för den som överklagat men enligt regeringen väger behovet av att stärka rättssäkerheten för barn och unga tyngre. Enligt regeringens mening kan också den omständigheten att tvångsåtgärden kan betraktas som ett integritetsnära ingrepp i barnets eller den unges grundläggande fri- och rättigheter anses tala för att den ska vara möjlig att överklaga.

SiS framhåller att beslut om omhändertagande av annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet enligt 16 § LVU och om- prövning av vård vid låsbar enhet enligt 15 b § LVU borde vara möjliga att överklaga. Utredningen har inte föreslagit att beslut om omhänder- tagande av annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet ska vara möjliga att överklaga och regeringen gör bedömningen att det därför inte kan anses klarlagt att även dessa beslut bör gå att över- klaga. Vad gäller beslut om vård vid en låsbar enhet så blir samtliga sådana beslut enligt 15 b § LVU möjliga att överklaga.

Linköpings universitet framhåller i sitt remissvar att det är en brist att utredningen inte avhandlat hur utökade möjligheter att överklaga beslut påverkar förutsättningarna för en tillitsfull och trygg relation mellan ungdomarna och personalen. Även om utredningen inte har gjort någon sådan analys anser regeringen att en rättssäker vård, där barn och unga har rätt att överklaga beslut om inskränkningar i deras grundläggande fri- och rättigheter, är grundläggande för förutsättningarna att skapa en god behandlingsmiljö och en tillitsfull relation mellan barnen, de unga och personalen.

Prop. 2017/18:169

85

Prop. 2017/18:169 6.18

Rätt till offentligt biträde

 

Regeringens förslag: Offentligt biträde ska förordnas för barn under

 

15 år vid överklagande av beslut om särskilda befogenheter enligt

 

lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, om det inte måste

 

antas att behov av offentligt biträde saknas.

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred-

 

ningen föreslår ingen begränsning i ålder för att ett offentligt biträde ska

 

förordnas.

 

 

Remissinstanserna: En klar majoritet av de remissinstanser som tar

 

ställning till förslaget är positiva, däribland: Varbergs tingsrätt, Förvalt-

 

ningsrätten i Uppsala, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg

 

(IVO), Barnombudsmannen, Stockholms universitet, Strömsunds kom-

 

mun, Autism- och Aspergerförbundet, Barnens rätt i samhället, Familje-

 

vårdens Centralorganisation, Rädda Barnen och Saco-S-SiS.

 

Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller att barn under 15 år inte är

 

processbehöriga och därmed inte själva behöriga att överklaga. Förvalt-

 

ningsrätten anser att det bör tydliggöras i lagtexten att offentligt biträde

 

ska förordnas för barnet även i de fall där ett icke processbehörigt barn

 

har överklagat en skyddsåtgärd. Även Statens institutionsstyrelse (SiS)

 

framför en liknande synpunkt och framhåller att barnet eller den unge

 

även många gånger kan behöva hjälp med upprättandet av överklagande-

 

skriften varför det borde finnas ett offentligt biträde förordnat redan vid

 

denna tidpunkt. SiS föreslår därför att ”vid överklagande” byts ut mot ”i

 

samband med överklagande”. SiS anser vidare att motsvarande bestäm-

 

melse bör gälla även för LSU.

 

Skälen

för regeringens förslag: Av 36 § andra stycket lagen

 

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) framgår

 

att den unge, om han eller hon har fyllt 15 år, har rätt att själv föra sin

 

talan i mål och ärenden enligt LVU. Barn under 15 år är således inte be-

 

höriga att själva överklaga beslut om bl.a. de särskilda befogenheterna.

 

Om barnet är under 15 år, så är det den unges vårdnadshavare som har

 

talerätt i dessa mål.

 

SiS har uppgett till utredningen att deras erfarenhet är att vårdnads-

 

havaren inte alltid finns tillgänglig för de barn som vårdas vid de sär-

 

skilda ungdomshemmen och därför många gånger saknar den insyn som

 

krävs för att kunna tillvarata barnets intressen. Enligt SiS bedömning är

 

därför möjligheten för barn under 15 år att få ett beslut om de särskilda

 

befogenheterna prövat av domstol mycket begränsad. Utredningen anser

 

att en rätt till offentligt biträde för barn under 15 år ger bättre förutsätt-

 

ningar att överklaga beslut om de särskilda befogenheterna. Regeringen

 

instämmer i denna bedömning. Enligt regeringens mening är det ur ett

 

rättssäkerhetsperspektiv viktigt att barn under 15 år har en reell möjlighet

 

att överklaga beslut om de särskilda befogenheterna och inte är beroende

 

av i vilken utsträckning deras vårdnadshavare kan tillvarata deras in-

 

tressen. Därför föreslår regeringen att barn under 15 år ska ha rätt till

 

offentligt biträde i samband med överklagande av beslut om de särskilda

 

befogenheterna. I och med förslaget blir, enligt 36 § tredje stycket LVU,

86

den som är förordnad som offentligt biträde för barnet också barnets

 

ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Barnet kan Prop. 2017/18:169 således genom sin ställföreträdare överklaga beslut om de särskilda be-

fogenheterna. För att barn under 15 år ska kunna överklaga beslut är det givetvis av grundläggande betydelse att SiS informerar dem om möjlig- heten att överklaga och att få ett offentligt biträde förordnat. Det bör ankomma på SiS att uppmärksamma domstol på ett behov av offentligt biträde för sådant ändamål.

I det lagförslag som utredningen lämnar finns ingen åldersbegränsning av rätten till offentligt biträde. I skälen till förslaget redovisas dock endast varför barn och unga under 15 år ska ha rätt till ett offentligt bi- träde. Det är således inte helt klart vad utredningens avsikt har varit i frågan. Med hänsyn till detta samt till att barn och unga över 15 år är pro- cessbehöriga, anser regeringen att den utökade rätten till offentligt biträde ska begränsas till barn under 15 år.

Regeringen vill dock betona vikten av att även barn och unga över 15 år får information om rätten att överklaga beslut om de särskilda be- fogenheterna samt information om hur man går till väga. Av den information som ges till alla barn och unga som skrivs in på de särskilda ungdomshemmen finns det också exempel på hur man kan formulera ett överklagande. Där framgår också att personalen ska vara behjälplig om barnet eller den unge tycker att det är svårt att skriva.

6.19Systematiskt kvalitetsarbete för att minska behovet av tvångsåtgärder

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga som innebär att Statens institutionsstyrelses kvalitetssäkringsarbete särskilt ska omfatta åt- gärder som syftar till att minska behovet av tvångsåtgärder.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att det ska införas en ny bestämmelse i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) som innebär att Statens institutionsstyrelses (SiS) kvalitetssäkringsarbete sär- skilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av tvångs- åtgärder.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till förslaget tillstyrker, däribland Varbergs tingsrätt, Socialstyrelsen, Inspek- tionen för vård och omsorg (IVO), Barnombudsmannen, Strömsunds kommun och Rädda Barnen.

Helsingborgs tingsrätt anför att det är oklart om utredningen avsett att reglera en skyldighet för SiS att följa upp all den verksamhet som om- fattas av LVU eller om avsikten varit att SiS ska följa upp verksamheten som regleras i det föreslagna 13 kap. LVU.

87

Prop. 2017/18:169

88

Skälen för regeringens bedömning

Systematiskt kvalitetsarbete

Enligt 3 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL, ska insatser inom socialtjänsten vara av god kvalitet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9) definieras även den verksamhet som SiS bedriver som socialtjänst.

Utredningen föreslår att en bestämmelse ska införas i LVU om att det kvalitetssäkringsarbete som avses i 3 kap 3 § SoL särskilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av tvångsåtgärder. Syftet är att understryka vikten av ett fortgående arbete med att minska användningen av tvångsåtgärder.

Regeringen delar utredningens uppfattning om vikten av att SiS kon- tinuerligt och systematiskt arbetar med att minska användningen av tvångsåtgärder. Mot bakgrund av att bestämmelsen i 3 kap. 3 § SoL gäller för SiS verksamhet och att det kvalitetssäkringsarbete som avses i bestämmelsen därmed redan omfattar de åtgärder som syftar till att minska behovet av tvångsåtgärder, bedömer regeringen att det inte be- höver införas en sådan särskild bestämmelse i LVU som utredningen föreslår.

6.20De särskilda befogenheterna ska uttryckligen gälla endast unga som vårdas på grund av sitt eget beteende

Regeringens förslag: I lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga ska det uttryckligen framgå att de särskilda befogenheterna om begränsningar i rätten att ta emot besök och använda elektroniska kommunikationstjänster, vård på låsbar enhet, avskildhet och provtagning för kontroll av berusningsmedel endast ska gälla dem som vårdas på grund av sitt eget beteende.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte haft någon invändning mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Utredningen har i sitt förslag till ny

lag med särskilda bestämmelser om vård av unga föreslagit att det i lag- texten tydliggörs att de särskilda befogenheterna om begränsningar i rätten att ta emot besök och använda kommunikationstjänster, vård på låsbar enhet, avskiljning och provtagning för kontroll av berusnings- medel gäller dem som vårdas på grund av sitt eget beteende enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

I LVU anges i lagtexten att de särskilda befogenheterna förbud mot be- rusningsmedel (16 §), kroppsvisitation (17 §) och övervakning av brev (19 §) endast gäller den som vårdas på grund av sitt eget beteende enligt 3 § LVU. Enligt 18 § LVU ska bestämmelserna i 16 och 17 §§ gälla för alla som vårdas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn, om det är nöd- vändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hem-

met, eller om Statens institutionsstyrelse (SiS) efter regeringens bemyn- digande medger det. I 15 § LVU anges att om den unge vårdas på grund av sitt eget beteende enligt 3 § LVU och vistas i ett hem för särskilt nog- grann tillsyn, får han eller hon hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också in- skränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet. När det gäller de särskilda befogenheterna om begränsningar i rätten att kommunicera och ta emot besök (15 a §), vård vid låsbar enhet (15 b §), avskildhet (15 c §) och skyldighet att lämna blod-, urin-, saliv- eller svettprov (17 a §) anges det inte uttryckligen i lagtexten att dessa särskilda befogenheter endast omfattar den som vårdas på grund av sitt eget beteende.

I dessa bestämmelser används uttrycket den ”intagne”. Bestäm- melserna infördes år 2001 då 26–28 §§ i den dåvarande social- tjänstförordningen i princip ordagrant flyttades över till LVU och en skyldighet att lämna bl.a. urinprov reglerades. I förarbetena till 15 a, 15 b, 15 c och 17 a §§ LVU, som infördes år 2001, redovisas inga över- väganden i frågan för vilka unga de nya bestämmelserna skulle gälla (prop. 2000/01:80). Mot den bakgrunden anser Lagrådet att bestäm- melserna i 15 a §, 15 b §, 15 c § och 17 a § inte kan förstås på annat sätt än att de även gäller unga som vårdas på någon grund som anges i 2 § LVU.

Regeringen anser att det inte är tydligt vilka unga som ska omfattas av de särskilda befogenheterna om begränsningar i rätten att kommunicera och ta emot besök (15 a §), vård vid låsbar enhet (15 b §), avskildhet (15 c §) och skyldighet att lämna blod-, urin-, saliv- eller svettprov (17 a §). Vid tillkomsten av den gamla lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, som trädde i kraft år 1981, var det tydligt att de särskilda befogenheter som då fanns uttryckligen gällde unga som vårdades på grund av sitt eget beteende och som behövde stå under särskilt noggrann tillsyn (prop. 1979/80:1 s. 597 f.). Oklarheten om vilka grupper som omfattas av de särskilda befogenheterna synes därför ha uppkommit i samband med att de särskilda bestämmelserna om restriktioner i rätten att kommunicera och ta emot besök (15 a §), vård vid låsbar enhet (15 b §) och avskildhet (15 c §) flyttades över från förordning till lag och då även en ny skyldighet att lämna blod-, urin-, saliv- eller svettprov (17 a §) infördes (prop. 2000/01:80).

Det är viktigt att en tvångslagstiftning som LVU är tydlig så att det inte riskerar att uppstå oklarheter om vad som gäller. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att det i lagtexten uttryckligen ska framgå att de särskilda befogenheterna om begränsningar i rätten att ta emot besök och använda kommunikationstjänster, vård på låsbar enhet, avskildhet och provtagning för kontroll av berusningsmedel endast ska gälla dem som vårdas på grund av sitt eget beteende enligt 3 § LVU. Det kan i sammanhanget nämnas att ytterst få barn och unga vårdas vid särskilda ungdomshem på annan grund än sitt eget beteende med stöd av 3 § LVU. SiS har tillämpat de särskilda befogenheterna enbart på de unga som vårdas med stöd av 3 § LVU (SiS riktlinjer 2016-06-29).

Prop. 2017/18:169

89

Prop. 2017/18:169 6.21

Rättelse i lagen om särskilda bestämmelser om

 

vård av unga och i lagen om vård av

 

missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag: Hänvisningen till 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. i bestämmelserna om förstörande och försäljande av egendom korrigeras i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen om vård av missbrukare i vissa fall.

Skälen för regeringens förslag: 20 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och 36 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) reglerar förfarandet med sådan egendom som har omhändertagits enligt 16 eller 19 § LVU respektive 31 eller 35 § LVM eller påträffats inom hemmet utan att det finns någon känd ägare till egendomen. Bestämmelserna i 20 § LVU och 36 § LVM omfattar narkotika, alkohol och andra berusningsmedel (LVU) respektive flyktiga lösningsmedel (LVM). Under bestämmelserna faller även dopningsmedel och sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Även injektionssprutor, kanyler och föremål som är ägnade att användas för missbruk eller annan befattning med narkotika omfattas. Om någon egendom som anges ovan har omhändertagits enligt 16 eller 19 § LVU respektive 31 eller 35 § LVM eller påträffas inom ett särskilt ungdomshem eller LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till egendomen ska Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller sälja egendomen enligt en bestämmelse i lagen (1958:205) om förverkande alkoholhaltiga drycker m.m.

I samband med lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2005 ändrades hänvisningen till lagen (1958:205) om förverkande av alkohol- haltiga drycker m.m. på så vis att hänvisningen till ”2 § 1 första stycket” i den lagen ändrades till ”2 § första stycket 1” (prop. 2004/05:123, bet. 2004/05:SoU15, rskr. 2004/05:271, SFS 2005:467). I författnings- kommentaren till propositionen angavs att ändringen var av redaktionell karaktär (se prop. 2004/05:123 s. 56 och 59).

Regeringen konstaterar att ändringen inte är redaktionell utan en saklig ändring eftersom 2 § första stycket punkten 1 består av tre stycken. Detta innebär att ändringen som trädde i kraft den 1 juli 2005 medförde att hänvisningen utsträckte sig till att gälla även stycke 2 och 3 i punkten 1 till 2 § första stycket. Detta kan inte ha varit avsikten.

Med detta förslag korrigeras felet på så vis att hänvisningen endast görs till 2 § 1 första stycket i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, m.m. I 2 § 1 första stycket i denna lag anges att beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (2010:1622). Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av beslagtagen egendom tillfaller staten.

90

7 En ny lag om förbud mot innehav av Prop. 2017/18:169 berusningsmedel m.m. vid hem för vård

eller boende

Regeringens förslag: En ny lag om förbud mot innehav av berus- ningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende införs. Lagen ska omfatta hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller ett landsting eller som drivs i enskild verksamhet.

Den som förestår verksamheten vid ett hem för vård eller boende får besluta att de som vårdas där inte får inneha alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, injektionssprutor, kanyler och dylikt, eller någon annan egendom som kan skada den som vårdas vid hemmet eller någon annan eller äventyra säkerheten vid hemmet. Om ett sådant beslut om förbud har fattats och sådan egendom påträffas inom hemmet ska egendomen omhändertas. Detsamma ska gälla narkotika, dopningsmedel och vissa hälsofarliga varor. Om en egendom kan antas bli förverkad ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Den som förestår verksamheten vid hemmet ska låta förstöra alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, injektionssprutor, kanyler och dylikt om värdet är ringa eller det annars kan anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas. Beslut om att förstöra eller sälja sådan egendom får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det i lagen ska föras in att föreståndaren även skulle få besluta om förbud mot innehav av narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor. Utredningen föreslår också att föreståndaren ska få besluta om förbud mot innehav av egendom som kan försvåra vården för den som vårdas vid hemmet samt en rätt att omhänderta sådan egendom. Utredningen lämnar inget förslag om en uttrycklig be- stämmelse i lagen att föreståndaren skyndsamt ska anmäla omhänder- agen egendom som kan antas bli förverkad till Polismyndigheten.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som tar ställning till- styrker förslaget, exempelvis Riksdagens ombudsmän (JO), Varbergs tingsrätt, Socialstyrelsen, Myndigheten för delaktighet, Barnombuds- mannen, Göteborgs universitet, Strömsunds kommun och Rädda Barnen. Tre remissinstanser, JO, Svenska Vård och Vårdföretagarna Almega lyfter i sina remissvar fram att utredningens förslag inte ger personal vid hemmen rätt att eftersöka de otillåtna föremålen. JO menar att det där- med finns skäl att ställa sig frågan hur effektivt förbudet blir, medan Vårdföretagarna Almega menar att förslaget bör utvidgas ytterligare till att innefatta möjligheten att undersöka vederbörandes rum och tillhörig- heter om det finns misstanke om innehav av otillåtna föremål.

Statens institutionsstyrelse (SiS) anser att lagen även bör omfatta de LVM-klienter som är placerade på ett hem för vård eller boende (HVB) med stöd av 27 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

91

Prop. 2017/18:169

92

Skälen för regeringens förslag

Gällande bestämmelser

Enligt 16 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL, får ett hem för vård eller boende (HVB) som drivs av ett landsting eller en kommun besluta att de som bereds vård där inte får inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen. Bestämmelsen är utformad så att den förutsätter ett beslut från huvud- mannen om förbud mot innehav av berusningsmedel på institutionen. Det ger huvudmannen valmöjlighet att begränsa förbudet till de institutioner där behovet är störst. Bestämmelsen är avsedd att gälla för hela institutioner, inte för enstaka vårdtagare vid dem. Beslutet går inte att överklaga. Bestämmelsen är begränsad till att avse enbart berusnings- medel samt injektionssprutor och kanyler. Om huvudmannen har fattat ett beslut om förbud mot innehav, har personalen rätt att omhänderta och förstöra eller sälja den förbjudna egendomen. Därvid ska bestämmelserna för förfarandet i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. iakttas.

Bestämmelsen är tillämplig både vid frivilliga placeringar enligt SoL och placeringar enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vad gäller att bestämmelsen även omfattar place- ringar enligt SoL anfördes i förarbetena (prop. 1983/84:174 s. 25) att den som av egen vilja har sökt hjälp hos socialtjänsten och fått en plats på en institution lär ha minst lika berättigat intresse som den som omhänder- tagits med tvång att miljön på institutionen inte äventyras genom miss- bruk. Samtidigt kan det inte anses vara för mycket begärt att den som får ett sådant samhällsstöd också får finna sig i att under den tid det gäller avstå från bruket av berusningsmedel. Det borde därför kunna anses vara en försvarlig åtgärd att införa en möjlighet för huvudmännen att på alla institutioner – hem för vård eller boende – inom socialtjänsten ta hand om och förstöra alkohol och andra berusningsmedel.

Vidare uttalades i förarbetena (a prop. s. 25 f.) att befogenheten bör ut- nyttjas med respekt för den enskilda människans integritet samt inga- lunda slentrianmässigt. Bestämmelsen bör endast tillämpas vid de hem där man efter samråd med personalen funnit att detta är enda möjligheten att skapa en god miljö för de intagna.

På de särskilda ungdomshem som drivs av SiS är möjligheterna att be- sluta om förbud mera långtgående. Enligt 16 § LVU gäller förbudet även sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor samt injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning av narkotika samt annan egendom som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Enligt 31 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) gäller mot- svarande bestämmelser för den som vårdas på ett LVM-hem.

Ett HVB som bedrivs i enskild regi saknar befogenheter motsvarande dem som SiS eller ett kommunalt drivet HVB har vilket innebär att huvudmannen kan sätta drogfrihet som ett villkor för vård, men inte har

rätt att omhänderta narkotika, alkoholdrycker och andra berusnings- medel.

Behovet av förbud även på privata HVB

Under de senaste decennierna har antalet privata HVB ökat kraftigt. Enligt utredningen verkar det inte finns någon skillnad i uppdelning av målgrupper avseende privata och kommunala HVB som kan motivera att privata HVB inte omfattas av 16 kap. 7 § SoL. Såväl socialnämnderna som vårdnadshavarna utgår självfallet från att ett hem som tar emot barn och unga kan garantera ett tryggt och drogfritt boende. Att institutioner för barn, unga och vuxna hålls drogfria är också en förutsättning för att kunna bedriva en ändamålsenlig vård och behandling för dem som försöker avsluta ett beroende. Utredningen anser att lagstiftningen måste anpassas till den utveckling som skett av HVB-vården och att det inte finns några sakliga skäl till att undanta privata HVB från tillämpningen av 16 kap. 7 § SoL. Regeringen instämmer i utredningens bedömning och anser att det även vid privata HVB ska finnas samma möjlighet att besluta om förbud mot otillåtna medel och föremål som vid kommunala HVB samt rätt att beslagta sådan egendom.

Nuvarande bestämmelse i 16 kap 7 § SoL ger huvudmannen för ett HVB som drivs av ett landsting eller en kommun rätt att förbjuda inne- hav av alkohol eller andra berusningsmedel. Rätten att meddela förbud är inte begränsad till personer som vårdas enligt viss lagstiftning utan om- fattar alla som vårdas på hemmet. Utredningen föreslår att huvudman- nens rätt att förbjuda innehav av vissa ämnen och föremål ska gälla dem som vårdas med stöd av SoL eller LVU. Regeringen anser dock att för- budet ska gälla för alla som vårdas på hemmet. Anledningen till detta är att det kan finnas personer som vårdas på annan grund än enligt SoL och LVU, exempelvis personer som privat eller genom arbetsgivaren valt att skriva in sig på ett HVB eller, som SiS framhåller, LVM-klienter som vårdas med stöd av 27 § LVM. Det finns, enligt regeringens mening, inget skäl till varför de inte ska omfattas av ett beslutat förbud.

Ny lag om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boenden

Utredningen har övervägt möjligheten att utvidga 16 kap. 7 § SoL till att gälla även HVB som drivs av enskilda. Med beaktande av att SoL ska bygga på frivillighet och självbestämmande anser emellertid utredningen att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att ha vissa inslag av tvång i den lagen. Regeringen delar utredningens uppfattning och anser att det är mera lämpligt att reglerera bestämmelserna i en egen lag.

Vilken egendom ska kunna förbjudas?

De som vårdas på HVB, men också socialnämnderna och vårdnads- havarna, ska kunna förvänta sig att en placering på HVB innebär ett drogfritt boende. Det är lika självklart att man även ska kunna förvänta sig att boendet är tryggt. Det är därför, enligt regeringens mening, rimligt att huvudmannen för ett HVB ska kunna förbjuda egendom som kan vara till fara för den enskilde själv eller någon annan.

Prop. 2017/18:169

93

Prop. 2017/18:169 Regeringen har i lagrådsremissen föreslagit att bestämmelsen i den nya lagen ska utformas så att den motsvarar bestämmelserna i 16 § LVU och 31 § LVM. Det innebär att det ska vara möjligt att även omhänderta sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Det ska även vara möjligt att omhänderta injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika eller någon annan egendom som kan skada den enskilde själv eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet.

Lagrådet konstaterar i sitt yttrande att det av narkotikastrafflagen (1968:4), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor framgår att innehav av dessa medel och varor – utom i vissa i lagarna angivna fall – är straffbart och att medlen och varorna kan förverkas. Lagrådet anser att ett förbud i den föreslagna lagen mot dessa medel och varor inte har någon betydelse eftersom ett sådant innehav redan är förbjudet enligt annan lagstiftning. Lagrådet anser att regleringen i den nya lagen närmare bör ansluta till den nuvarande regleringen i 16 kap. 7 § SoL så att det som föreståndaren får besluta om ska vara förbjudet begränsas till egendom som anges i den bestämmelsen, dvs. alkoholdrycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler och dylikt.

Regeringen delar Lagrådets bedömning och anser att ett förbud mot innehav av narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor inte behöver tas med i uppräkningen av förbjuden egendom eftersom dessa medel och varor – utom i vissa angivna fall – redan är förbjudna.

I lagrådsremissen föreslogs också att föreståndaren vid hemmet skulle kunna förbjuda egendom som kan skada den enskilde eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet (2 § första stycket 7 i lagrådsremissens förslag). Lagrådet konstaterar att det inte utvecklas i lagrådsremissen vad som kan tänkas försvåra vården. Enligt Lagrådets mening är det tveksamt om lagstiftningen bör innehålla en möjlighet för föreståndaren för hemmet att fatta beslut om förbud med ett så obestämt innehåll. Lagrådet förordar att förbudet begränsas till egendom som kan skada den enskilde eller någon annan eller äventyra säkerheten vid hemmet. Regeringen delar Lagrådets bedömning och föreslår att förbudet ska begränsas på det sätt Lagrådet föreslår.

Lagrådet ifrågasätter också om det är lämpligt att överlämna till enskild aktör som förestår ett hem för vård eller boende att inte endast omhänderta utan också förvara egendom som det är brottsligt att inneha. Påträffas sådan egendom vid hemmet bör enligt Lagrådets mening detta anmälas till Polismyndigheten. Regeringen delar Lagrådets bedömning och föreslår att en uttrycklig sådan bestämmelse tas in i lagen.

Lagrådet anser också att det inte framgår av lagförslaget hur sådan egendom som får omhändertas för att den kan skada den enskilde eller någon annan eller äventyra säkerheten vid hemmet ska hanteras och när den ska återlämnas till den boende. En reglering av dessa frågor bör hanteras i den fortsatta beredningen.

94

Regeringen konstaterar att utredningen inte har lämnat något förslag i denna del och att frågan inte heller regleras särskilt i LVU eller LVM. SiS har utarbetat riktlinjer för hur omhändertagen egendom ska hanteras och när den ska återlämnas till den boende och regeringen anser att denna fråga bör kunna hanteras praktiskt av de hem som omfattas av den nya lagen.

Behovet av att eftersöka föremål

Utredningen föreslår inte någon rätt för HVB-personalen att eftersöka föremål i exempelvis den vårdades rum eller tillhörigheter. JO påtalar i sitt remissvar att man kan ställa sig frågan hur effektivt förbudet därmed kommer att bli. Svenska Vård och Vårdföretagarna Almega anser att förslaget bör utvidgas ytterligare till att innefatta möjligheten att under- söka vederbörandes rum och tillhörigheter då det finns misstanke om innehav av sådan egendom som avses i lagen.

Frågan om huruvida möjligheten att förbjuda innehav av alkohol och andra berusningsmedel skulle kompletteras med befogenheten till kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning diskuterades i förarbetena (prop. 1983/84:174 s. 25f.) till nuvarande bestämmelse i 16 kap 7 § SoL. Det föredragande statsrådet ställde sig tveksam till behovet av en gene- rell kompletterande befogenhet att kroppsvisitera eller t.o.m. ytligt kroppsbesikta alla intagna på socialtjänstens institutioner och anförde att det å ena sidan kan hävdas att en befogenhet att ta hand om och förstöra berusningsmedel är en alltför begränsad möjlighet om man syftar till att hålla en institution drogfri men att å andra sidan kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning inte är obetydliga intrång i den enskildes rätt till personlig integritet. Sådana åtgärder är dessutom ägnade att äventyra det förtroende som nödvändigtvis måste finnas i ett konstruktivt behand- lingsarbete mellan klienterna och institutionens personal. Statsrådet kom till slutsatsen att dessa överväganden sammantaget talar mot att man generellt skulle koppla även dessa befogenheter till alla institutioner.

De överväganden som redogörs för ovan är, enligt regeringens mening, även relevanta i det förslag som nu är aktuellt. Att införa en befogenhet att eftersöka sådant som föreslås vara förbjudet enligt lagen, exempelvis genom kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller rumsvisitation, är enligt regeringens uppfattning ett allt för långtgående ingrepp i den per- sonliga integriteten för dem som vårdas på ett HVB, inte minst då vården i många fall sker med samtycke. Enligt regeringens mening finns det därför inte tillräckligt starka skäl för att i dessa delar ge personalen på HVB befogenheter liknande dem som SiS har för att eftersöka droger och farliga föremål på de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen. Uppstår, trots förbudet, problem med droger eller annat på ett HVB och det inte går att lösa inom verksamheten kan, beroende på situation, polis behöva tillkallas eller annan vårdform behöva övervägas.

Dokumentation och överklagande

Enligt 11 kap. 5 § SoL ska genomförandet av beslut om stödinsatser, vård och behandling dokumenteras. Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och hän- delser av betydelse. Dokumentationsskyldigheten gäller även enskild

Prop. 2017/18:169

95

Prop. 2017/18:169 verksamhet som står under tillsyn av IVO (7 kap. 3 § SoL). Genomföran- det av ett beslut om att omhänderta, återlämna, förstöra eller sälja egen- dom ska dokumenteras. Av dokumentationen ska det framgå vad som har omhändertagits samt om det ska förverkas, säljas eller återlämnas.

Regeringen anser, i likhet med vad som gäller enligt 42 § LVU och 44 § LVM, att beslut om att förstöra eller sälja egendom enligt den nya lagen ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslutet ska inte få verkställas förrän det vunnit laga kraft.

Eftersom 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om vem som ska vara klagandens motpart i ärenden hos förvaltningsdomstol inte gäller där beslutsinstansen är en enskild föreslås också en bestämmelse om att den enskilde huvudmannen är den enskildes motpart i domstolen när ett beslut överklagas dit. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

Lagrådet påtalar att det inte föreslås någon möjlighet att överklaga ett beslut om omhändertagande i lagrådsremissen. Lagrådet anser att en sådan möjlighet bör övervägas.

Regeringen konstaterar att det inte i dag finns någon möjlighet att överklaga beslut om omhändertagande av egendom i LVU och LVM. Utredningen har inte heller lämnat något sådant förslag vare sig i den nya lagen eller i LVU eller LVM. Se även avsnitt 6.17 om rätten att överklaga de särskilda befogenheterna i LVU.

8 Konsekvenser

8.1Konsekvenser för barn och unga

Regeringens bedömning: Förslagen stärker rättssäkerheten och barn- rättsperspektivet för de barn och unga som vårdas på särskilda ung- domshem. Förslagen bidrar också till att göra de särskilda ungdoms- hemmen tryggare och säkrare för de barn och unga som vårdas där.

Utredningens bedömning: Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen bedömer att rättssäkerheten stärks för de barn och unga som vårdas på de särskilda ungdomshemmen.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig över ut- redningens bedömning och ingen remissinstans yttrar sig om konsek- venserna av de förslag som här är aktuella.

Skälen för regeringens bedömning

Stärkt rättssäkerhet

Utredningen gör bedömningen att rättssäkerheten stärks för de barn och unga som är placerade på de särskilda ungdomshemmen genom att fler särskilda befogenheter än i dag ska gå att överklaga samt genom rätten till offentligt biträde. Regeringen delar utredningens bedömning att dessa förslag stärker rättssäkerheten. Av betydelse för rättssäkerheten är också

96

att rumsvisitation regleras i lag samt att det i lagtexten uttryckligen fram- går att de särskilda befogenheterna om begränsningar i rätten att ta emot besök och använda kommunikationstjänster, vård på en låsbar enhet, av- skiljning och provtagning för kontroll av berusningsmedel endast gäller den som vårdas på grund av sitt eget beteende enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Rättssäkerheten stärks också av förslaget om att beslut om begränsningar att använda kommunikationstjänster eller att ta emot besök ska vara tidsbegränsade och ska få gälla i högst 14 dagar.

Den statliga tillsynen av hur Statens institutionsstyrelse (SiS) tillämpar bestämmelserna om särskilda befogenheter är av grundläggande be- tydelse för rättssäkerheten för barn och unga som vårdas vid de särskilda ungdomshemmen. Regeringen bedömer att förslaget om att SiS ska rapportera användningen av de särskilda befogenheterna till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) stärker tillsynsmyndighetens förutsättningar att utöva tillsyn över användningen av de särskilda befogenheterna.

Delaktighet och rätten att komma till tals

Enligt barnkonventionen ska barn och unga göras delaktiga i de åtgärder som rör dem. Det är därför angeläget att barn och unga får information som är anpassad till deras egna förutsättningar och behov. Utöver detta har barnet även rätt till att uttrycka sin mening i frågor som berör barnet. Regeringen bedömer att förslaget om att barnet eller den unge ska er- bjudas ett uppföljande samtal efter en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning, en visitation av barnets eller den unges bostadsrum eller en avskiljning stärker barns och ungas delaktighet och möjlighet att komma till tals. Förslaget syftar både till att barnet eller den unge ska få information om vad som var anledningen till att åtgärden behövde till- gripas och till att ge möjlighet för barnet eller den unge att tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas. Även förslaget om att barnet eller den unge vid en kroppsvisitation eller ytlig kropps- besiktning ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon viss person ur personalen ska närvara ger barnet eller den unge större möjlighet än i dag att komma till tals och påverka hur åtgärden genomförs.

Möjlighet till meningsfull fritid och delta i aktiviteter

Av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) artikel 15 framgår att barn har rätt till vila och fritid, till lek och rekreation an- passad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konst- närliga livet. Regeringen föreslår att barn och unga som vårdas på en låsbar enhet dagligen ska ges möjlighet att vistas utomhus. Visserligen kan det anses tämligen självklart att barn och unga som vistas på ett sär- skilt ungdomshem så långt som möjligt får möjlighet till utomhusvistelse och fritidsaktivitet. Då vård vid en låsbar enhet innebär en så pass om- fattade frihetsinskränkning anser regeringen att det finns skäl att i lag tydliggöra barnets eller den unges rätt till utomhusvistelse och andra aktiviteter.

Vidare bedömer regeringen att förslaget om säkerhetskontroller skapar bättre förutsättningar för SiS att skapa en meningsfull fritid och ordna olika typer av aktiviteter för de barn och unga som är placerade på SiS

Prop. 2017/18:169

97

Prop. 2017/18:169 särskilda ungdomshem. Anledningen till det är att säkerhetskontroller möjliggör för SiS att ge barn och unga tillgång till t.ex. snickeri, kök och idrottsaktiviteter utan att riskera att farliga föremål tas med in på av- delningarna.

Trygghet och säkerhet

Utöver att öka möjligheten för barn och unga att delta i olika former av aktiviteter bidrar förslaget om säkerhetskontroller till en ökad trygghet och säkerhet för de barn och unga som vårdas på ett särskilt ungdoms- hem genom att, som nämns ovan, minska risken för att farliga föremål tas in på avdelningarna.

Regeringen bedömer också att förslaget om att provtagning för kontroll av berusningsmedel vid behov ska få göras vid ankomst till det särskilda ungdomshemmet ger SiS bättre förutsättningar att upptäcka om barn och unga är berusade eller påverkande vid ankomst till hemmet, vilket inne- bär att riskerna för barnets eller den unges hälsa och säkerhet minskar.

Vidare bedömer regeringen att förslaget om att en sjuksköterska eller läkare ska yttra sig om en avskiljning ökar säkerheten för de barn och unga som blir föremål för en avskiljning. Förslaget innebär ju att en sjuk- sköterska eller en läkare ska yttra sig vid alla avskiljningar och inte som i dag enbart i de fall den avskilde är under 15 år. Av betydelse är också att även en sjuksköterska, och inte som i dag enbart en läkare, får yttra sig om avskiljningen vilket ökar förutsättningarna för SiS att få ett yttrande från någon med kännedom om barnet eller den unge i fråga.

Regeringen bedömer att avskiljning måste finnas kvar som särskild be- fogenhet för tryggheten och säkerheten vid de särskilda ungdomshem- men. Den tid som barn och unga får hållas i avskildhet kortas emellertid från som längst 24 timmar till som längst fyra timmar.

 

8.2

Jämställdhet

 

 

 

Regeringens bedömning: Ett stärkt barnrättsperspektiv i bestämmel-

 

serna om de särskilda befogenheterna innebär ett starkare fokus på

 

barns och ungas individuella rättigheter och behov, vilket innefattar

 

förhållanden som kan vara olika för flickor respektive pojkar.

 

 

 

Utredningens bedömning: Utredningen gör ingen särskild bedömning

 

av vilka konsekvenser dessa förslag har för jämställdheten mellan flickor

 

och pojkar, unga kvinnor och unga män.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig om förslagens kon-

 

sekvenser för jämställdheten.

 

Skälen för regeringens bedömning: På Statens institutionsstyrelses

 

(SiS)

särskilda ungdomshem vårdas både flickor och pojkar. Den

 

1 januari 2016 hade SiS en fastställd kapacitet inom ungdomsvården om

 

24 institutioner och 649 platser, exklusive platser avsedda för sluten ung-

 

domsvård. Av dessa var 30 procent avsedda för flickor, 65 procent för

 

pojkar och fem procent för både pojkar och flickor. År 2016 gjordes

 

1 258 intagningar på SiS särskilda ungdomshem varav ungefär en tredje-

98

del var flickor och två tredjedelar var pojkar. Av SiS statistik framgår att

en större andel av de flickor som vårdas på SiS är 15 år eller yngre jäm- fört med pojkarna. För flickorna var 42 procent 15 år eller yngre jämfört med 29 procent för pojkarna. De genomsnittliga vårdtiderna vid utskriv- ning var något längre för pojkar än för flickor, 175 dygn för pojkar jäm- fört med 151 dygn för flickor.

SiS har sedan 2010 haft i uppdrag att redovisa användningen av de sär- skilda befogenheterna till regeringen. Av årsredovisningen för 2016 framgår att antalet beslut som rör de särskilda befogenheterna inom ung- domsvården varit relativt konstant de senaste tre åren. Vissa typer av beslut har dock ökat markant under 2016. Den största ökningen stod beslut om kroppsvisitation för med en ökning på 55 procent jämfört med föregående år. Ökningen gällde framförallt pojkar. Fler beslut än tidigare fattades också om ytlig kroppsbesiktning, blod-, urin-, utandnings-, saliv- och svettprov, kontroll av försändelse samt förstörande eller försäljning av omhändertagen egendom. Dessa ökningar var mer jämnt fördelade mellan könen. SiS framhåller att en trolig förklaring är att antalet beslut som rör de särskilda befogenheterna generellt sett ökat över tid på grund av att antalet ungdomar som vårdats på SiS ökat under de senaste åren. En annan möjlig förklaring som SiS framhåller är den kontinuerliga utbildning som samtliga beslutsfattare genomgår. Utbildning kan leda till att personalen fattar fler formella beslut när de genomför en åtgärd.

Vad gäller frågan vilka konsekvenser förslagen har på jämställdheten mellan flickor och pojkar, unga kvinnor och unga män menar regeringen att ett stärkt barnrättsperspektiv och rättighetsperspektiv i bestäm- melserna om de särskilda befogenheterna innebär ett starkare fokus på barns och ungas individuella behov. Det innebär dels en identifiering av att pojkar och flickors behov kan vara olika, dels en anpassning till det. Exempelvis innebär förslaget om att barn och unga ska erbjudas ett uppföljande samtal efter bl.a. en avskiljning att barnet eller den unge får möjlighet att komma till tals och tala om hur han eller hon upplevt situationen och om hur situationen hade kunnat undvikas. Även förslaget om att barnet eller den unge får önska att någon viss person ur personalen antingen genomför eller närvarar vid en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning innebär att bestämmelsen tydligare utgår från barnets eller den unges rättigheter och behov.

Förslaget om utökade möjligheter att överklaga beslut om de särskilda befogenheterna påverkar flickor och pojkar i olika utsträckning med anledning av att de befogenheter som föreslås bli möjliga att överklaga beslutas i olika omfattning för pojkar och för flickor. Regeringen föreslår att beslut om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, vård vid en låsbar enhet och beslut om blod-, urin-, utandnings-, saliv- och svettprov ska kunna överklagas. Medan beslut om blod-, urin-, utandnings-, saliv- och svettprov och beslut om vård vid låsbar enhet är relativt jämnt för- delade mellan könen så avser beslut om kroppsvisitation eller kroppsbe- siktning i större utsträckning pojkar än flickor, 83 procent respektive 76 procent, vilket gör att förslaget har större påverkan på gruppen pojkar. Förslaget om rätten till offentligt biträde för barn under 15 år kan å andra sidan anses ha störst effekt på gruppen flickor då, som framhållits ovan, en större andel av de flickor som skrivs in på ett särskilt ungdomshem är under 15 år jämfört med pojkar. På individnivå innebär dock förslagen

Prop. 2017/18:169

99

Prop. 2017/18:169 om utökad rätt att överklaga beslut och rätten till offentligt biträde att rättssäkerheten stärks både för pojkar och för flickor.

8.3Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslaget om rätt till offentligt biträde vid överklagande av en särskild befogenhet för barn under 15 år bedöms medföra något ökade kostnader för offentliga biträden.

Kostnaderna för domstolarna bedöms öka något till följd av för- slaget om att fler särskilda befogenheter ska vara möjliga att över- klaga.

Förslagen bedöms inte ha några samhällsekonomiska konsekvenser.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen bedömer att förslaget om offentliga biträden leder till ökade kostnader med omkring 1,6 miljon kronor. Utredningen bedömer att förslaget om att utöka rätten att överklaga de särskilda befogenheterna leder till ökade kostnader för domstolarna med 1,4 miljon kronor.

Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Malmö framhåller att det finns en stor risk att utredningen har underskattat kostnaderna som rör rätten att överklaga skyddsåtgärder. Sådana mål kommer att kräva många kontakter mellan domstolen och den beslutande instansen, vilket leder till omfattande tidsåtgång för bl.a. domstolshandläggarna. Att det i dag en- dast är en del av besluten som rör särskilda befogenheter som överklagas behöver inte innebära att så kommer att vara fallet när det gäller beslut om skyddsåtgärder. Kammarrätten i Göteborg är av liknande uppfattning och anser att underlaget för utredningens bedömning är uppenbart otill- räckligt. Domstolsverket menar att kostnadsuppskattningen för den ut- ökade möjligheten att överklaga beslut är osäker med anledning av att den grundar sig på ett antagande om hur många beslut som kommer att överklagas. Domstolsverket utgår från att effekterna av denna lagändring följs upp. Statens institutionsstyrelse (SiS) bedömer att förslagen kommer att medföra kostnader för myndigheten som inte beaktats av utredningen. Det handlar om administrativa kostnader till följd av att SiS kommer att behöva fatta fler beslut samt inrapportera beslut till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Därtill bedömer SiS att förslaget om att läkare eller sjuksköterska ska yttra sig om en avskiljning även för barn och unga över 15 år medför kostnader.

Skälen för regeringens bedömning

Utökade möjligheter att överklaga och rätt till offentligt biträde

Utredningen bedömer att två av de förslag utredningen lämnar har eko- nomiska konsekvenser för staten: förslaget om utökade möjligheter att överklaga de särskilda befogenheterna och förslaget om offentligt bi- träde.

Vad gäller förslaget om utökade möjligheter att överklaga de särskilda befogenheterna överensstämmer utredningens förslag med regeringens.

Förslaget innebär, utöver de särskilda befogenheter som redan i dag är

100

möjliga att överklaga, att en möjlighet införs att även överklaga beslut om kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning, visitation av bostadsrum, vård vid låsbar enhet, skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov samt övervakning av brev och andra försändelser. Förslaget innebär att ett stort antal beslut kommer att vara möjliga att överklaga. Av SiS årsredovisning för 2016 framgår att myndigheten fattade 554 beslut om kontroll av försändelser, 2 842 beslut om blod-, urin-, utandnings-, saliv- och svettprov, 2 048 beslut om vård på låsbar enhet, 4 759 beslut om ytlig kroppsbesiktning och 20 213 beslut om kroppsvisitation. En mycket stor andel av besluten om ytlig kropps- besiktning kommer, enligt utredningens bedömning, att ersättas av beslut om säkerhetskontroller som inte ska kunna gå att överklaga. Utredningen bedömer vidare att det är sannolikt att bara en mindre andel av besluten kommer att överklagas. SiS fattar redan i dag många beslut som kan överklagas, och av dem överklagas bara ett fåtal. Under 2013 fattade SiS 720 beslut om avskiljningar, av vilka sex överklagades, och 696 beslut om vård i enskildhet, av vilka fem överklagades. Enligt underhands- kontakt med SiS har det framkommit att uppskattningsvis samma andel av besluten överklagades under 2016. Enligt 23 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård får samtliga beslut om tvångs- åtgärder överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt uppgift från SiS överklagades sammanlagt åtta sådana beslut under 2014. Utred- ningen bedömer att andelen beslut som i dag överklagas kan femfaldigas från omkring en procent till ungefär fem procent om förslaget om att utöka rätten att överklaga och förslaget om rätt till offentligt biträde genomförs. När det gäller förslaget om offentligt biträde beräknar utred- ningen att deras förslag skulle leda till ökade kostnader med omkring 1,6 miljon kronor. Det motsvarar kostnader för två timmars arbetsinsats á 1 302 kronor per timme i omkring 600 mål.

Förutsättningarna har dock ändrats något sedan utredningen gjorde sina beräkningar som bygger på siffror från 2014. Antalet beslut som rör de särskilda befogenheter som föreslås bli överklagningsbara har, undan- taget beslut om kroppsvisitation, ökat med cirka 20 procent. Vad gäller kroppsvisitation har antalet beslut ökat med cirka 75 procent men som anförts ovan så bedöms dessa till en mycket stor del ersättas av säkerhetskontroller som inte föreslås vara möjliga att överklaga. Vidare föreslår regeringen, till skillnad från utredningen, inte att rätten till offentligt biträde ska utsträckas till barn och unga i gruppen 15–20 år vilket torde innebära betydligt färre förordnanden jämfört med utred- ningens förslag. Samtidigt finns i dag ingen rätt till offentligt biträde vilket gör det svårt att uppskatta i vilken omfattning offentliga biträden faktiskt kommer att förordnas. Regeringen gör bedömningen att kost- naderna för offentligt biträde blir något högre än utredningens bedöm- ning och uppgår till 1,7 miljoner kronor årligen.

Utredningen beräknar att domstolarna får ökade kostnader på 1,4 mil- jon kronor årligen om förslaget genomförs. Beräkningen bygger på att de 600 målen kräver fyra timmars förberedelse och två timmars arbete av domare. Förvaltningsrätten i Malmö framhåller att det finns en stor risk att utredningen har underskattat kostnaderna som rör rätten att överklaga skyddsåtgärder. Sådana mål kommer, enligt förvaltningsrätten, att kräva många kontakter mellan domstolen och den beslutande instansen vilket

Prop. 2017/18:169

101

Prop. 2017/18:169 leder till omfattande tidsåtgång för bl.a. domstolshandläggarna. Då ut- redningens kostnadsberäkningar i denna del är gjorda efter kontakt med en förvaltningsrätt anser inte regeringen att det finns skäl att ifrågasätta grunden för utredningens bedömning. Till grund för beräkningen ligger, på samma sätt som för beräkningen av kostnaden för offentligt biträde, en uppskattning av antalet beslut om de särskilda befogenheter som kom- mer att överklagas. Då antalet beslut om de särskilda befogenheter som föreslås bli möjliga att överklaga har ökat sedan utredningen gjorde sina kostnadsberäkningar bedömer regeringen att kostnaderna blir något högre än den uppskattning utredningen gör. Regeringen bedömer att kostnaderna för domstolarna ökar med 1,8 miljoner kronor årligen.

Nya uppgifter för Statens institutionsstyrelse och Inspektionen för vård och omsorg

SiS bedömer att förslagen kommer att medföra kostnader för myndig- heten som inte beaktats av utredningen. Det handlar om administrativa kostnader till följd av att SiS kommer att behöva fatta fler beslut samt inrapportera beslut till IVO. Därtill ser SiS ökade kostnader till följd av förslaget om att läkare eller sjuksköterska ska yttra sig om en avskiljning även för barn och unga över 15 år.

Vad gäller frågan om huruvida SiS kommer att få ökade kostnader till följd av att myndigheten kommer att behöva fatta fler beslut än i dag så kommer, enligt regeringens bedömning, så vara fallet vad gäller rums- visitationer då denna befogenhet i dag inte är reglerad i lag och SiS inte heller fattar några beslut. Även förslaget om att ett beslut om begräns- ningar i rätten att använda kommunikationstjänster får gälla i högst 14 dagar kommer att medföra fler beslut då denna typ av beslut idag inte är tidsbegränsade. Samtidigt borde, såsom utredningen också framhåller, behovet av beslut om kroppsvisitation minska kraftigt till följd av för- slaget om säkerhetskontroller. Det är svårt att med precision uttala sig om den samlade effekten för SiS administrativa kostnader men regeringen bedömer att kostnaderna inte blir större än att de ryms inom SiS förvaltningsanslag.

Vad gäller förslaget om inrapportering av beslut om de särskilda be- fogenheterna har SiS redan i dag i uppdrag att rapportera användningen av de särskilda befogenheterna till regeringen. Även om vad som ska inrapporteras till IVO skiljer sig från vad SiS i dag inrapporterar till rege- ringen gör regeringen bedömningen att det inte bör medföra beaktnings- värda merkostnader för SiS. Regeringen bedömer inte heller att förslaget medför kostnader för IVO som inte ryms inom myndighetens förvalt- ningsanslag.

SiS anser också att förslaget om att en sjuksköterska eller en läkare ska yttra sig om en avskiljning medför ökade kostnader. Regeringens förslag vad gäller avskiljning skiljer sig något från utredningens i denna del. Då regeringen inte går fram med utredningens förslag om två former av avskiljning, där det enbart i det ena fallet skulle krävas yttrande, utan i stället föreslår en form av avskiljning och att yttrande alltid ska inhämtas kan regeringens förslag vara något mer resurskrävande än utredningens förslag. Samtidigt måste SiS redan i dag ha beredskap att inhämta ytt-

rande i de fall ett barn under 15 år vistas på ett särskilt ungdomshem och

102

kan bli föremål för avskiljning. En stor andel av de särskilda ungdoms- Prop. 2017/18:169 hemmen tar också emot barn under 15 år. Regeringen bedömer att för-

slaget medför vissa kostnader för SiS men bedömer att dessa ryms inom förvaltningsanslaget.

Ny lag mot förbud mot berusningsmedel m.m.

Regeringen föreslår en ny lag om förbud mot innehav av berusnings- medel m.m. vid hem för vård eller boende. Förslaget innebär att privata hem för vård eller boende (HVB) får samma befogenhet att besluta om förbud mot otillåtna medel och föremål som kommunala HVB samt ha rätt att beslagta sådan egendom. Förslaget innebär också att bestämmel- sen i den nya lagen vidgas så att den motsvarar bestämmelserna i 16 § LVU och 31 § LVM vilket innebär förbud och möjlighet att omhänderta bl.a. vissa dopningsmedel, hälsofarliga varor, injektionssprutor och lik- nande samt någon annan egendom som kan skada den enskilde själv eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säker- heten vid hemmet. Beslut om att förstöra eller sälja egendom föreslås kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Förslaget har därför påverkan på domstolarna. Utredningen anger inga ekonomiska konse- kvenser av förslagen. Möjligheten att överklaga beslut om att förstöra eller sälja egendom finns på SiS särskilda ungdomshem och LVM-hem. Av statistiken framgår emellertid att SiS fattar relativt få sådana beslut, 2016 fattade man totalt 49 beslut. Till skillnad från vad som föreslås gälla vid andra HVB enligt den föreslagna lagen har personalen på SiS också befogenheter att eftersöka sådant som är förbjudet. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att beslut om att förstöra eller sälja egen- dom inte kommer att överklagas i någon större uppfattning och att det därmed inte heller medför beaktningsvärda kostnader för domstolarna.

Förslagen bedöms inte ha några ekonomiska konsekvenser för kom- muner, landsting eller andra aktörer i samhället.

I den analys utredningen gör om de samhällsekonomiska konse- kvenserna av förslagen i betänkandet omnämns inte förslagen som rör de särskilda befogenheterna. Regeringen bedömer att förslagen inte har några betydande samhällsekonomiska konsekvenser.

8.4

Övriga konsekvenser

 

 

 

Regeringens bedömning: Förslagen har inga betydande konsekven-

 

ser för de övriga områden som anges i 14–15 §§ kommittéförord-

 

ningen.

 

 

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Inga remissinstanser uttalar sig specifikt om de

 

förslag som är aktuella här.

 

Skälen för regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte ha några

 

betydande konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande

 

arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för

 

små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i

 

övrigt i förhållande till större företags eller för möjligheterna att nå de

103

Prop. 2017/18:169 integrationspolitiska målen. Förslaget om att verksamhetschefen vid den vårdenhet där ett barn eller ungdom, som är placerad på ett särskilt ung- domshem, vistas eller har vistats ska se till att Statens institutionsstyrelse (SiS) genast underrättas om barnet eller den unge önskar eller redan har lämnat sjukhuset medför en ny uppgift för landstingen. Detta innebär en inskränkning av den kommunala självstyrelsen. Förslaget syftar till att hindra att barnet eller den unge lämnar sjukhuset och därmed avbryter eller försenar planerad vård och behandling vid det särskilda ungdoms- hemmet. Den nya uppgiften är av begränsad omfattning och regeringen bedömer att förslagets syfte inte kan uppnås på ett, för den kommunala självstyrelsen, mindre ingripande sätt. Därmed anser regeringen att för- slaget utgör ett proportionellt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Övriga förslag innebär inte några nya uppgifter eller skyldigheter för kommunerna vilket gör att regeringen inte bedömer att de påverkar den kommunala självstyrelsen.

9 Ikraftträdande

Regeringens förslag: Föreslagna lagändringar ska träda i kraft den 1 oktober 2018.

Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt samtidigt som Statens institutionsstyrelse bör ges tillräcklig tid för att revidera riktlinjer och utbilda all personal om lagändringarna. Regeringen föreslår därför 1 oktober 2018 som ikraft- trädandedag.

10 Författningskommentar

10.1Förslaget till lag om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boenden

1 § Denna lag tillämpas vid hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller ett landsting. Lagen tillämpas också i sådan enskild verksamhet i form av hem för vård eller boende som har tillstånd enligt 7 kap. 1 § första stycket 1 socialtjänstlagen (2001:453).

Lagen tillämpas inte vid sådana särskilda boendeformer som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 5 kap. 7 § tredje stycket socialtjänstlagen. Lagen tillämpas inte heller vid hem för vård eller boende som Statens institutionsstyrelse driver eller med stöd av 6 kap. 3 § andra stycket socialtjänstlagen uppdragit åt en kommun eller ett landsting att driva.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,

behandlas i avsnitt 7.

104

I första stycket anges vilka hem för vård eller boenden som omfattas av lagen. Lagen ska tillämpas vid hem för vård eller boenden som drivs av en kommun eller ett landsting. Lagen ska också tillämpas på verksamhet som bedrivs i enskild regi och som har tillstånd till detta enligt 7 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL. En sådan enskild verksamhet kan bedrivas av ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.

Andra stycket innehåller en upplysningsbestämmelse om boenden som inte omfattas av lagen.

2 § Den som förestår verksamheten vid hemmet får besluta att de som vårdas där inte får inneha

1.alkoholhaltiga drycker,

2.andra berusningsmedel,

3.injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, eller

4.någon annan egendom som kan skada den som vårdas eller någon annan eller äventyra säkerheten vid hemmet.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 7.

I bestämmelsen anges att den som förestår verksamheten vid ett hem för vård eller boende får besluta att det ska införas ett förbud mot innehav av de drycker, medel eller egendom som räknas upp i bestämmelsen. Det är upp till den som förestår verksamheten vid varje hem för vård eller boende att besluta om det ska vara ett förbud mot innehav av något eller några av de drycker, medel eller egendom som räknas upp i bestämmelsen.

Om den som förestår verksamheten fattar ett beslut om förbud mot innehav ska förbudet avse samtliga som vårdas vid hemmet, oavsett om de vistas där frivilligt med stöd av SoL eller på annat sätt eller vårdas med tvång enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Även de LVM-klienter som vårdas på hemmet med stöd av 27 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska omfattas av förbudet.

3 § Om egendom som omfattas av ett beslut enligt 2 § påträffas inom hemmet får den omhändertas. Detsamma gäller narkotika, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot hälsofarliga varor.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 7.

I bestämmelsen anges att om den som förestår verksamheten vid ett hem för vård eller boende har fattat ett beslut om förbud enligt 2 § och sådan dryck eller något sådant medel eller egendom påträffas inom hemmet får drycken, medlet eller egendomen omhändertas.

Detsamma gäller narkotika, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot dopningsmedel och sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot hälsofarliga varor. Av dessa lagar framgår att innehav av dessa medel och varor är straffbart. Det finns dock undantag. I vissa situationer är det lagligt att inneha narkotika,

Prop. 2017/18:169

105

Prop. 2017/18:169 dopningsmedel och hälsofarliga varor. Enligt t.ex. 6 § första stycket lagen (1992:860) om kontroll av narkotika får narkotiska läkemedel lämnas ut efter t.ex. förordnande av läkare eller tandläkare. Enligt 7 § fjärde punkten samma lag får narkotika innehas av den som har fått varan utlämnad till sig enligt 6 § första stycket.

4 § Om egendom som har omhändertagits enligt 3 § kan antas bli förverkad enligt 36. kap. 3 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64), 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) eller 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, ska den som förestår verksamheten vid hemmet skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Beslutet att omhänderta egendomen får

bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

Paragrafen, som i allt väsentligt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 7.

I paragrafen anges hur man ska förfara om egendomen kan antas bli förverkad enligt bestämmelser i strafflagstiftningen. Det rör sig om egen- dom som med stöd av angivna lagar kan bli förverkad. Uppräkningen av lagbestämmelserna är uttömmande. Bestämmelsen är utformad så att redan om det kan antas att egendomen kan bli förverkad, så ska om- händertagandet anmälas till Polismyndigheten. Att anmälan till polisen ska ske skyndsamt innebär att den ska göras omgående. I dessa situa- tioner får omhändertagandet bestå till dess att frågan om egendomen ska tas i beslag har prövats.

En liknande bestämmelse finns i 5 kap. 23 § skollagen (2010:800).

5 § Den som förestår verksamheten vid hemmet ska låta förstöra omhändertagen egendom som avses i 2 § 1 – 3 om värdet är ringa eller det annars kan anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas. Belopp som erhållits vid försäljningen tillfaller staten.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 7.

Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

6 § Beslut att förstöra eller sälja egendom enligt 5 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Den som driver ett hem för vård eller boende är motpart till den enskilde som överklagar ett beslut att förstöra eller sälja egendom enligt 5 §.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 7.

Beslut att förstöra och sälja egendom enligt 5 § ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det motsvarar vad som gäller enligt 42 § LVU och 44 § LVM. Eftersom 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om vem som ska vara klagandens motpart i ärenden hos förvaltningsdomstol inte gäller där beslutsinstansen är en enskild behövs

106

också en bestämmelse om att den som driver ett hem för vård eller Prop. 2017/18:169 boende är den enskildes motpart i domstol när ett beslut överklagas dit.

10.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

18 § En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.vid åtgärder som endast avser måls beredande,

2.vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvalt- ningsrätt,

3.vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat

uppenbart förbiseende, och

4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har till- räcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltnings- domstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av

1.mål av enkel beskaffenhet,

2.mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen

(2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning,

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4.mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,

5.mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säker-

hetsområdet,

 

6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast

 

om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbas-

 

beloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,

 

7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och

107

 

Prop. 2017/18:169 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering.

Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Ändringarna i fjärde stycket punkt 3 är följdändringar med anledning

av att bestämmelserna om vård i enskildhet föreslås regleras i nya separata paragrafer i LVM, LVU och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU), se kommentarerna till 34 a § LVM, 15 d § LVU och 14 a § LSU. Vidare föreslås att bestämmelsen om avskildhet i 34 § LVM flyttas till en ny 34 b § (se kommentaren till 34 b § LVM).

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

25 § Om beslut har fattats om tvångsvård eller omedelbart omhändertagande enligt denna lag ska Statens institutionsstyrelse efter anmälan av socialnämnden anvisa plats i ett LVM-hem. I akuta situationer ska Statens institutionsstyrelse omedelbart anvisa en sådan plats.

Statens institutionsstyrelse beslutar om intagning i och om utskrivning från ett LVM-hem.

Statens institutionsstyrelse får besluta att en intagen ska flyttas till ett annat LVM-hem, om det anses lämpligt från vårdsynpunkt.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.1.

Första stycket har kompletterats med en andra mening om att Statens institutionsstyrelse i akuta situationer omedelbart ska anvisa plats i ett LVM-hem.

En bedömning av om en situation är akut ska göras utifrån omständig- heterna i det enskilda fallet. Det ankommer på socialnämnden, som har bäst kännedom om orsaken till placering, att bedöma om situationen är akut eller inte. Ett exempel på en situation som kan vara akut är när socialnämnden har beslutat om ett omedelbart omhändertagande.

32 § Om det behövs, får den som vårdas enligt denna lag kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, vid ankomsten till LVM-hemmet, för kontroll av att denne inte bär på sig något som han eller hon enligt 31 § inte får inneha. Det- samma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom ska påträffas hos honom eller henne.

En kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av ett vittne om inte den intagne avstår från den rätten.

All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid kroppsvisitation

 

och ytlig kroppsbesiktning.

 

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.4.

 

I första stycket tydliggörs att en kroppsvisitation eller en ytlig kropps-

 

besiktning endast får göras för att söka efter föremål som den intagne

 

enligt 31 § inte får inneha. Det innebär att narkotika, alkoholhaltiga

 

drycker, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen

 

(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som

 

omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller

108

injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att

 

användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika får eftersökas. Även annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet får eftersökas. Det kan t.ex. vara fråga om vapen, tillhyggen eller andra föremål som kan vara farliga för de intagnas eller personalens säkerhet.

Andra stycket ändras på så sätt att ett vittne ska närvara vid genom- förandet av en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning om inte den intagne avstår från den rätten. Syftet med att ett vittne ska närvara är att stärka kontrollen av att bestämmelsen tillämpas korrekt och på så vis öka rättssäkerheten.

Tredje stycket motsvarar andra stycket första meningen i den nuvar- ande lydelsen.

32 a § Den intagne är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att vid ankomsten till LVM-hemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den intagne får uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det.

Första stycket första meningen gäller också om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att den intagne är påverkad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första stycket.

Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.8.

I första stycket har misstankerekvisitet tagits bort när den intagne ankommer till hemmet. Den intagne får vid ankomst till hemmet uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det. Det innebär att den intagne är skyldig att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av någon sådan otillåten dryck eller vara eller något sådant otillåtet medel som anges i bestämmelsen om det vid ankomst till hemmet finns anledning till det och inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl. Det måste således finnas en anledning till provtagningen. En bedömning av om det finns en anledning till provtagning ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. De omständigheter som föreligger när den intagne ankommer till hemmet kan ha inverkan på bedömningen av om det finns en anledning eller inte. Har t.ex. den intagne omedelbart omhändertagits innan ankomst till LVM-hemmet kan det ofta finnas en anledning att ta ett blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av att den intagne inte är påverkad av någon otillåten dryck eller vara eller något otillåtet medel. Om tvångsvården däremot inleds på sjukhus kanske det inte finns en anledning till provtagning när den intagne ankommer till LVM-hemmet direkt från sjukhuset. Med ”ankomst till hemmet” avses första gången den intagne kommer till LVM-hemmet, när den intagne återkommer efter en vistelse utanför hemmet eller när den intagne återkommer efter att ha avvikit från hemmet.

Andra stycket, som är nytt, motsvarar första stycket i den nuvarande lydelsen och innebär ingen ändring i sak. Misstankerekvisitet kvarstår om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att den intagne är på-

Prop. 2017/18:169

109

Prop. 2017/18:169

110

verkad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första stycket. Det krävs således att det kan misstänkas att den intagne är påverkad av någon sådan otillåten dryck, vara eller något otillåtet medel för att en provtagning ska få göras under den intagnes vistelse i LVM-hemmet.

32 b § Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet, får den intagnes bostadsrum och andra slutna förvaringsställen som den intagne disponerar undersökas (rumsvisitation). En rumsvisitation får endast utföras för att söka efter föremål som den intagne enligt 31 § inte får inneha.

En rumsvisitation ska genomföras i närvaro av ett vittne. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.5. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom bestämmelsen införs en ny särskild befogenhet, rumsvisitation. Enligt första stycket får bostadsrum och andra slutna förvaringsställen som disponeras av den intagne undersökas (rumsvisitation). En rumsvisitation får endast utföras för att söka efter föremål som den intagne enligt 31 § inte får inneha. Det innebär att narkotika, alkoholhaltiga drycker, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika får eftersökas. Även annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet får eftersökas. Det kan t.ex. vara fråga om vapen, tillhyggen eller andra föremål som kan vara farliga för de intagnas eller personalens säkerhet. Exempel på andra föremål som kan vara farliga för den intagne, andra intagna och för personalen kan vara vässade tandborstar, rakblad, glasbitar och trasiga cd-skivor.

En rumsvisitation får endast göras om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet. Någon konkret miss- tanke om att den intagne förvarar otillåtna föremål krävs dock inte. En bedömning av om det finns ett behov av att göra en rumsvisitation ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Proportionalitetsprincipen enligt 36 a § LVM ska tillämpas vid rums- visitationer. Det innebär att en rumsvisitation endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. Vad gäller rumsvisitationer innebär det bl.a. att visitationen inte får göras mer omfattande än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden.

Bestämmelsen om rumsvisitation gäller endast de som vårdas enligt LVM. Enligt 33 § LVM ska bestämmelsen om rumsvisitation dock gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genom- föra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det (se kommentaren till 33 §).

Enligt andra stycket ska en rumsvisitation genomföras i närvaro av ett vittne och all den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid en rumsvisitation. Syftet med att ett vittne ska närvara är att stärka kon-

trollen av att bestämmelsen tillämpas korrekt och på så vis öka rätts- säkerheten. Det ligger i sakens natur att man vid en rumsvisitation ska iaktta all den hänsyn som omständigheterna medger.

32 c § Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet, får säkerhetskontroll genomföras med metalldetektor eller annan liknande anordning på de LVM-hem som Statens institutionsstyrelse bestämmer. Det ska för varje LVM-hem anges i vilka situationer kontroller får genomföras på intagna som vårdas enligt denna lag. Sådan kontroll får bara genomföras för att söka efter föremål som den intagne enligt 31 § inte får inneha.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.6. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom bestämmelsen införs en möjlighet att genomföra säkerhets- kontroller. Enligt bestämmelsen får Statens institutionsstyrelse för varje särskilt LVM-hem genomföra säkerhetskontroller om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet.

Det är Statens institutionsstyrelse som för varje särskilt LVM-hem får besluta att säkerhetskontroller ska få genomföras samt för varje särskilt LVM-hem ange i vilka situationer säkerhetskontroller får genomföras på intagna som vårdas enligt LVM. Behovet av att genomföra säkerhets- kontroller kan uppstå i många olika situationer. En säkerhetskontroll kan t.ex. behövas när den intagne kommer till sin avdelning efter att t.ex. ha varit i matsalen, verkstaden, hobbyrummet eller dylikt för att säkerställa att t.ex. farliga föremål som den intagne kan använda för att skada sig själv eller någon annan inte kommer in på avdelningen. Om Statens institutionsstyrelse har fattat ett beslut om att säkerhetskontroller ska få vidtas på ett särskilt LVM-hem i vissa situationer får sådana säkerhetskontroller vidtas på alla som tvångsvårdas enligt lagen.

Säkerhetskontrollerna får bara genomföras för att söka efter föremål som de intagna enligt 31 § inte får inneha. Det innebär att narkotika, alkoholhaltiga drycker, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika får eftersökas. Även annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet får eftersökas. Det kan t.ex. vara fråga om vapen, tillhyggen eller andra föremål som kan vara farliga för de intagnas eller personalens säkerhet.

En säkerhetskontroll får endast utföras med hjälp av en metalldetektor eller annan liknande anordning. Med metalldetektor anses såväl larm- eller säkerhetsbågar som handhållna metalldetektorer. För undersökning av väskor och andra föremål som den intagne har med sig kan röntgen- undersökning användas. Om manuell kontroll behöver göras av den in- tagne krävs ett beslut om kroppsvisitation enligt 32 § LVM.

Proportionalitetsprincipen enligt 36 a § LVM ska tillämpligas vid säkerhetskontroller. Detta innebär att åtgärden endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas. Vad gäller

Prop. 2017/18:169

111

Prop. 2017/18:169

112

säkerhetskontroller innebär det bl.a. att visitation inte får göras mer omfattande än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden.

Bestämmelsen gäller endast de som vårdas enligt LVM. Enligt 33 § LVM ska bestämmelsen om säkerhetskontroll dock gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen, eller efter rege- ringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det (se kom- mentaren till 18 §).

33 § Bestämmelserna i 31, 32, 32 b och 32 c §§ ska gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.5 och 6.6.

I bestämmelsen har en hänvisning till de särskilda befogenheterna rumsvisitation (32 b §) och säkerhetskontroll (32 c §) lagts till. Det inne- bär att alla som vistas i ett LVM-hem kan komma att omfattas av de särskilda befogenheterna rumsvisitation och säkerhetskontroll om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det. Det innebär att även de som vårdas frivilligt med stöd av SoL eller frivilligt på annat sätt också kan komma att omfattas av de särskilda befogenheterna rumsvisitation och säkerhetskontroll.

33 a § Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster samt ta emot besök i den utsträckning det är lämpligt. Den intagnes rätt att använda att använda elektroniska kommunika- tionstjänster och ta emot besök får dock vägras eller begränsas, om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet.

Ett beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommuni- kationstjänster eller ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas.

I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns bestäm- melser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.9.

Bestämmelsen i första stycket har anpassats till dagens kommunika- tionsteknik och utvidgats till att omfatta alla elektroniska kommunika- tionstjänster. Uttrycket elektronisk kommunikationstjänst definieras i 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, som tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvud- sakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikations- nät. Härunder faller tjänster som möjliggör överföring av tal, fax och data och andra former av kommunikation. Det innebär att bl.a. fast telefoni, mobiltelefoni, internet och e-post omfattas. Avsikten är att definitionen ska vara oberoende av teknikutvecklingen på området och även omfatta eventuellt nya elektroniska kommunikationsmedel.

Andra stycket är nytt i förhållande till nuvarande bestämmelse och innebär att ett beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök får gälla högst 14 dagar.

Därefter får en ny prövning göras och ett nytt beslut fattas om förutsätt- ningar för det finns. När det inte finns förutsättningar för beslutet längre ska det upphävas. Ett beslut om en inskränkning i rätten att använda elek- troniska kommunikationstjänster kan innebära allt ifrån att den intagne helt vägras att använda elektroniska kommunikationstjänster till att mindre inskränkningar görs i rätten att använda sådana tjänster. Det- samma gäller för besök. Besök kan förbjudas helt eller delvis. Det kan också handla om att besöken förenas med villkor, t.ex. att någon ur per- sonalen är närvarande vid besöken.

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 36 a § LVM gäller. Detta innebär att en inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas.

Tredje stycket motsvarar det andra stycket i den nuvarande lydelsen.

34 § Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras.

Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på något annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn (vård vid låsbar enhet),

1.om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller

2.om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt genomföra vården.

Den som vårdas vid en låsbar enhet ska ges möjlighet att dagligen vistas utomhus och ges möjlighet att ägna sig åt fysisk aktivitet eller någon annan fritidssysselsättning.

Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att någon av de omständigheter som anges i andra stycket fortfarande gäller och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

Paragrafen, som i allt väsentligt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.12.

I andra stycket har andra meningen i den nuvarande lydelsen tagits bort och flyttats till en ny föreslagen 34 a § (se kommentaren till 34 a §).

Tredje stycket är nytt och innebär att den som vårdas vid en låsbar en- het ska ges möjlighet att dagligen vistas utomhus. Den intagne ska också ges möjlighet att ägna sig åt fysisk aktivitet eller någon annan fritidssysselsättning. Vilken typ av utevistelse, aktivitet eller fritids- sysselsättning som den intagne ska ges möjlighet till måste bedömas i varje enskilt fall utifrån behandlings- och säkerhetsskäl.

Fjärde stycket motsvarar i sak tredje stycket första meningen i den nuvarande lydelsen. Tredje stycket andra meningen i den nuvarande lydelsen tagits bort och flyttats till 34 a § (se kommentaren till 34 a §).

Fjärde stycket i den nuvarande lydelsen har tagits bort och flyttats till en ny föreslagen 34 b § (se kommentaren till 34 b §).

34 a § Om det krävs med hänsyn till den intagnes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en intagen hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet).

Prop. 2017/18:169

113

Prop. 2017/18:169

114

Vård i enskildhet ska vara anpassad efter den intagnes individuella vårdbehov. En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas

inom sju dagar från senaste prövning.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.11.

Första stycket motsvarar delvis 34 § andra stycket andra meningen i den nuvarande lydelsen. Genom att bestämmelsen om vård i enskildhet flyttas från bestämmelsen som rör vård vid en låsbar enhet enligt 34 § innebär det att vård i enskildhet inte endast får beredas den som vårdas på en enhet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Ändringen innebär således att det blir möjligt att vårdas i enskildhet även om den intagne vistas på en öppen enhet eller avdelning.

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 36 a § LVM gäller. Detta innebär att den intagne endast får vårdas i enskildhet om det står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas.

I andra stycket anges att vård i enskildhet ska vara anpassad efter den intagnes individuella vårdbehov.

Tredje stycket motsvarar 34 § tredje stycket tredje meningen i den nuvarande lydelsen.

34 b § Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den intagne hållas i avskildhet. Han eller hon ska då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

Paragrafen, som är ny, motsvarar nuvarande 34 § fjärde stycket i den nu- varande lydelsen.

36 § Har alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats inom ett LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till dem, ska Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller sälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma ska gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.21.

Ändringen innebär att hänvisningen till lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, m.m. ändras så att hänvisningen endast görs till 2 § 1 första stycket i den lagen. I 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, m.m. anges att beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (2010:1622). Annan egendom får säljas på det sätt

som med hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av Prop. 2017/18:169 beslagtagen egendom tillfaller staten.

36 b § I 25, 27, 32 c, 33 och 36 §§ finns bestämmelser om att beslut fattas av Statens institutionsstyrelse. Härutöver fattas beslut enligt 31–32 b och 33 a–35 §§ av Statens institutionsstyrelse.

Beslut om överflyttning enligt 25 § tredje stycket får förordnas att gälla omedelbart, om det behövs från vårdsynpunkt. Andra beslut av Statens institu- tionsstyrelse gäller omedelbart om inte något annat förordnas.

Paragrafen ändras till följd av införandet av de två nya särskilda befogen- heterna, rumsvisitation i 32 b § och säkerhetskontroll i 32 c §.

44 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag får överklagas av den enskilde till allmän förvaltningsdomstol, om beslutet

1.gäller överflyttning eller avslag på begäran om utskrivning enligt 25 §,

2.innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet

att enligt 33 a § använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök,

3. gäller vård i enskildhet enligt 34 a § eller avskildhet enligt 34 b §, eller 4. gäller förstörande eller försäljning av egendom enligt 36 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut enligt denna lag av Statens institutionsstyrelse får inte överklagas. Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte över-

klagas.

Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.

Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke har begreppet ”förvaltningsrätt” bytts ut mot ”allmän förvaltningsdomstol”. Av 14 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att om det i lag eller annan författning föreskrivs att beslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol ska det göras vid en förvaltningsrätt.

Vidare har följdändringar gjorts i första stycket med anledning av att bestämmelserna om vård i enskildhet föreslås regleras i en ny 34 a § LVM, att bestämmelsen om avskildhet i nuvarande 34 § LVM flyttas till en ny 34 b § (se kommentarerna till 34 a och 34 b §§ LVM) och att bestämmelsen i 33 a § föreslås bli teknikneutral och omfatta alla elektroniska kommunikationstjänster.

10.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

12 § För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem.

Om socialnämnden har beslutat att den unge ska vistas i ett hem som avses i första stycket ska Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem. I akuta situationer ska Statens institutionsstyrelse omedelbart anvisa en sådan plats.

115

Prop. 2017/18:169 Paragrafen behandlas i avsnitt 6.1.

Andra stycket har kompletterats med en bestämmelse om att Statens institutionsstyrelse i akuta situationer omedelbart ska anvisa plats i ett sådant särskilt ungdomshem som anges i första stycket.

En bedömning av om situationen är akut ska göras utifrån omständig- heterna i det enskilda fallet. Det ankommer på socialnämnden, som har bäst kännedom om orsaken till placering, att bedöma om situationen är akut eller inte. Ett exempel på en situation som kan vara akut är när socialnämnden har beslutat om ett omedelbart omhändertagande. Ett annat exempel är om barnet eller den unge under en pågående placering i t.ex. familjehem eller hem för vård eller boende av någon anledning akut behöver omplaceras till ett särskilt ungdomshem.

12 a § Om den unge är placerad på ett särskilt ungdomshem och vårdas eller har vårdats på sjukhus, ska verksamhetschefen vid vårdenheten genast underrätta Statens institutionsstyrelse om den unge önskar lämna eller redan har lämnat vårdenheten.

Får någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt ungdomshem kännedom om att den unge har en sådan smittsam sjukdom som enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen (2004:168) utgör en allmänfarlig sjukdom, ska Statens institutionsstyrelse underrättas, om det inte står klart att det inte finns någon risk för smittspridning.

Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 6.15. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelsen i första stycket innebär en skyldighet för verksamhets- chefen vid den vårdenhet där den unge vistas att genast underrätta Statens institutionsstyrelse om den unge önskar lämna eller redan har lämnat vårdenheten. En liknande bestämmelse finns för intagna som tvångsvårdas enligt LVM (se 24 § tredje stycket första meningen LVM). Underrättelseskyldigheten som verksamhetschefen har gäller unga som vårdas med stöd av 2 § LVU (miljöfallen) eller 3 § LVU (beteendefallen) eller som vårdas frivilligt och som är placerade i ett särskilt ungdoms- hem.

Andra stycket motsvarar nuvarande 12 § tredje stycket.

15 a § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, ta emot besök samt vistas utanför hemmet i den utsträckning det är lämpligt. För den som omfattas av 15 § får rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök vägras eller begränsas om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet. Ett sådant beslut om får gälla i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas.

Den som avses i första stycket får vistas utanför hemmet under en på förhand bestämd tid, dock högst fyra veckor.

Beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommuni- kationstjänster eller ta emot besök samt beslut om vistelse utanför hemmet fattas av Statens institutionsstyrelse. Beslut om vistelse utanför hemmet ska fattas efter samråd med socialnämnden.

I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

116

Paragrafen, som delvis har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitten 6.9 och 6.20.

Bestämmelsen i första stycket har anpassats till dagens kommunika- tionsteknik och utvidgats till att omfatta alla elektroniska kommunika- tionstjänster. Uttrycket elektronisk kommunikationstjänst definieras i 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, som en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommuni- kationsnät. Härunder faller tjänster som möjliggör överföring av tal, fax och data och andra former av kommunikation. Det innebär att bl.a. fast telefoni, mobiltelefoni, internet och e-post omfattas. Avsikten är att de- finitionen ska vara oberoende av teknikutvecklingen på området och även omfatta eventuellt nya elektroniska kommunikationsmedel.

I första stycket klargörs att bestämmelsen endast omfattar de som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU, dvs de som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn. Se avsnitt 6.20.

Ett beslut om en inskränkning i rätten att använda elektroniska kom- munikationstjänster kan innebära allt ifrån att den unge helt vägras att an- vända elektroniska kommunikationstjänster till att mindre inskränkningar görs i rätten att använda sådana tjänster. Detsamma gäller för besök. Besök kan förbjudas helt eller delvis. Det kan också handla om att be- söken förenas med villkor, t.ex. att någon ur personalen är närvarande vid besöken.

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 20 a § LVU gäller. Detta innebär att en inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas.

Första stycket tredje och fjärde meningen är nya i förhållande till nuvarande bestämmelse och innebär att ett beslut om en inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. Därefter får en ny prövning göras och ett nytt beslut fattas om förutsättningar finns. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas.

I andra stycket klargörs att bestämmelsen om vistelse utanför hemmet endast gäller de som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU, dvs. de som vårdas med stöd av 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn.

Ändringen i tredje stycket är en följd av att bestämmelsen har utvidgats till att omfatta alla elektroniska kommunikationstjänster.

15 b § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på något annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn (vård vid låsbar enhet),

1.om det är nödvändigt med hänsyn till den unges eller andras säkerhet, eller

2.om det är nödvändigt för att förhindra att den unge avviker eller för att i

övrigt genomföra vården.

Den som vårdas vid en låsbar enhet ska ges möjlighet att dagligen vistas utomhus och ges möjlighet att ägna sig åt fysisk aktivitet eller någon annan fritidssysselsättning.

Prop. 2017/18:169

117

Prop. 2017/18:169 Vård vid en låsbar enhet får pågå under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre

tid, förutsatt att någon av de omständigheter som anges i första stycket fort- farande gäller och att den unge samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

Paragrafen, som i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.12 och 6.20.

I första stycket klargörs att bestämmelsen endast omfattar de som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU, dvs. de som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för sär- skilt noggrann tillsyn. Se avsnitt 6.20. I första stycket har vidare andra meningen i den nuvarande lydelsen tagits bort. En motsvarande bestäm- melse har flyttats till en ny föreslagen 15 d § första stycket (se kommen- taren till 15 d §).

Andra stycket är nytt och innebär att den som vårdas vid en låsbar enhet tillsyn under vistelsen ska ges möjlighet att dagligen vistas utomhus. Den unge ska också ges möjlighet att ägna sig åt fysisk aktivitet eller annan fritidssysselsättning. Vilken typ av utevistelse, aktivitet eller fritidssysselsättning som den unge ska ges möjlighet till måste bedömas i varje enskilt fall utifrån behandlings- och säkerhetsskäl.

I andra stycket har andra meningen i den nuvarande lydelsen tagits bort och flyttats till en ny föreslagen 15 d § tredje stycket (se kommentaren till 15 d §).

15 c § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får, om det är särskilt påkallat på grund av att den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, hållas i avskildhet. Den unge ska då stå under fortlöpande uppsikt av personalen och ha möjlighet att tillkalla personal. Han eller hon får inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än fyra timmar i följd.

En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas enligt första stycket. Om läkaren eller sjuksköterskan begär det, ska åtgärden genast avbrytas.

Paragrafen, som i allt väsentligt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.10 och 6.20.

I första stycket klargörs att bestämmelsen endast omfattar de som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU, dvs. de som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för sär- skilt noggrann tillsyn. Se avsnitt 6.20.

Vidare kortas den maximala tid som någon får hållas i avskildhet från 24 timmar till fyra timmar. Den unge ska dock inte hållas i avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt. Vidare införs en bestämmelse att den intagne ska kunna tillkalla personal.

Andra stycket har ändrats så att en läkare ska yttra sig skyndsamt om varje beslut om avskildhet även om den intagne är 15 år eller äldre. Vidare har andra stycket ändrats så att ”läkare” har ersattas med ”läkare eller sjuksköterska”. Det innebär att även en sjuksköterska kan göra den medicinska bedömningen av den unges hälsotillstånd.

118

15 d § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får, om det krävs med hänsyn till hans eller hennes speciella behov av vård eller säkerhet eller säkerheten vid hemmet, hindras från att träffa andra som vårdas där (vård i enskildhet).

Vård i enskildhet ska vara anpassad efter den unges individuella vårdbehov. En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas

inom sju dagar från senaste prövning.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.11 och 6.20. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Första stycket motsvarar delvis nuvarande 15 b § första stycket andra meningen. I och med att bestämmelsen om vård i enskildhet flyttas från bestämmelsen som rör vård vid låsbar enhet i 15 b § innebär det att vård i enskildhet inte endast får beredas den som vårdas vid en enhet som är låsbar. Ändringen innebär således att det blir möjligt att vårdas i enskildhet även om den unge vistas på en öppen enhet eller avdelning.

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 20 a § LVU gäller. Detta innebär att den unge endast får vårdas i enskildhet om det står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas.

I första stycket klargörs att bestämmelsen endast omfattar den som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU, dvs. de som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för sär- skilt noggrann tillsyn. Se avsnitt 6.20.

I andra stycket anges att vård i enskildhet ska vara anpassad efter den unges individuella vårdbehov.

Tredje stycket motsvarar nuvarande 15 b § andra stycket tredje meningen.

17 § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får, om det behövs, kropps- visiteras eller ytligt kroppsbesiktigas vid ankomst till hemmet för kontroll av att han eller hon inte bär på sig något som enligt 16 § inte får innehas. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom ska påträffas hos honom eller henne.

En kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av ett vittne om inte den unge avstår från den rätten.

Den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon särskild person ur personalen genomför eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den ytliga kroppsbesiktningen. Den unges önskemål ska så långt det är möjligt tillgodoses.

All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.4.

I första stycket tydliggörs att en kroppsvisitation eller en ytlig kropps- besiktning får göras för att söka efter föremål som den unge enligt 16 § inte får inneha. Det innebär att narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om för- bud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för miss- bruk av eller annan befattning med narkotika får eftersökas. Även annat

Prop. 2017/18:169

119

Prop. 2017/18:169

120

som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet får efter- sökas. Det kan t.ex. vara fråga om vapen, tillhyggen eller andra föremål som kan vara farliga för de ungas eller personalens säkerhet.

Andra stycket är nytt. Bestämmelsen innebär att ytterligare en person ska vara närvarande förutom den person som genomför kroppsvisita- tionen eller den ytliga kroppsbesiktningen om inte den unge avstår från den rätten. Syftet med att ett vittne ska närvara är att stärka kontrollen av att bestämmelsen tillämpas korrekt och på så vis öka rättssäkerheten.

Tredje stycket är nytt. Bestämmelsen innebär att den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon särskild person ur personalen genom- för eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den ytliga kroppsbesikt- ningen. Möjligheten för den unge att välja en person som han eller hon har förtroende för kan skapa trygghet och därmed minska upplevelsen av det intrång i den personliga integriteten som en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning innebär. Den unges önskemål om vem som ska genomföra eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den ytliga kropps- besiktningen ska så långt det är möjligt tillgodoses. Ett exempel på när den unges önskan inte kan beaktas kan vara att den av den unge önskade personen inte är i tjänst eller är upptagen på annat håll. Ett annat exempel kan vara att det är olämpligt med hänsyn till den unges vårdbehov eller att finns något i relationen mellan den person som efterfrågas och den unge som gör det olämpligt.

17 a § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att vid ankomsten till hemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den unge får uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det.

Första stycket första meningen gäller också om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att den unge är påverkad av någon sådan dryck eller vara eller något sådant medel som anges i första stycket.

Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.8 och 6.20.

I första stycket klargörs att bestämmelsen endast omfattar de som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU, dvs. de som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn. Se avsnitt 6.20.

I första stycket har vidare misstankerekvisitet tagits bort när den unge ankommer till hemmet. Den unge får uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det. Det innebär att den unge är skyldig att, lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara som anges i bestämmelsen om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl om det vid ankomst till hemmet finns anledning till det. En bedömning av om det finns en anledning till provtagning ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det måste finnas en anledning till provtagningen t.ex. att det finns uppgifter om att den unge har använt narkotika eller andra beroendeframkallande medel. De

omständigheter som föreligger när den unge ankommer till hemmet kan ha inverkan på bedömningen av om det föreligger en anledning eller inte eller inte. Har t.ex. den unge omedelbart omhändertagits i en miljö där det kan antas ha förekommit narkotika eller annat beroendeframkallande medel kan det finnas en anledning av att ta ett blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov vid ankomst till det särskilda ungdomshemmet för kontroll av att den unge inte är påverkad av något otillåtet medel.

Med ankomst till hemmet menas första gången den unge kommer till det särskilda ungdomshemmet, när den unge återkommer efter en vistelse utanför hemmet eller när de unge återkommer efter att ha avvikit från hemmet.

Andra stycket, som är nytt, motsvarar nuvarande första stycket och innebär ingen ändring i sak. Misstankerekvisitet kvarstår om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att den unge är påverkad av någon dryck, vara eller något medel som anges i bestämmelsens första stycke. Det krävs således att det kan misstänkas att den unge är påverkad av någon sådan otillåten dryck, vara eller något otillåtet medel för att en provtagning ska få göras under den unges vistelse i det särskilda ung- domshemmet.

17 b § Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet, får bostadsrum och andra slutna förvaringsställen som disponeras av någon som omfattas av bestämmelserna i 15 § undersökas (rumsvisitation). En rumsvisitation får endast utföras för att söka efter föremål som den unge inte får inneha enligt 16 §.

En rumsvisitation ska genomföras i närvaro av ett vittne. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.5. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom bestämmelsen införs en ny särskild befogenhet, rumsvisitation. Enligt första stycket får bostadsrum och andra slutna förvaringsställen som disponeras av den unge undersökas (rumsvisitation). En rums- visitation får endast utföras för att söka efter föremål som den unge inte får inneha enligt 16 §. Det innebär att narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika får eftersökas. Även annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet får eftersökas. Det kan t.ex. vara fråga om vapen, tillhyggen eller andra föremål som kan vara farliga för de ungas eller personalens säkerhet. Exempel på andra föremål som kan vara farliga för den unge, andra intagna och för personalen kan vara vässade tandborstar, rakblad, glasbitar och trasiga cd-skivor.

En rumsvisitation får endast göras om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet. Med behov markeras att det måste finnas en anledning att göra en rumsvisitation. En bedömning av om det finns ett sådant behov ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Proportionalitetsprincipen enligt 20 a § LVU ska

Prop. 2017/18:169

121

Prop. 2017/18:169 tillämpas vid rumsvisitationer. Detta innebär att en rumsvisitation endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med undersökningen och att mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. En rumsvisitation får således inte göras mer omfattande än vad som är nöd- vändigt för att uppnå syftet med undersökningen.

Bestämmelsen om rumsvisitation gäller endast de som omfattas av be- stämmelserna i 15 § LVU, dvs. de som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn. Enligt 18 § LVU ska bestämmelsen om rumsvisitation dock gälla för alla som vårdas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det (se kommentaren till 18 §).

Enligt andra stycket ska en rumsvisitation genomföras i närvaro av ett vittne och all den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid en rumsvisitation. Syftet med att ett vittne ska närvara är att stärka kon- trollen av att bestämmelsen tillämpas korrekt och på så vis öka rätts- säkerheten. Det ligger i sakens natur att man vid en rumsvisitation ska iaktta all den hänsyn som omständigheterna medger.

17 c § Om det behövs för att genomföra vården eller upprätta ordningen vid hemmet, får säkerhetskontroll genomföras med metalldetektor eller annan liknande anordning på de särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse bestämmer. Det ska för varje särskilt ungdomshem anges i vilka situationer kontroller får genomföras. Sådan kontroll får bara genomföras på unga som omfattas av bestämmelserna i 15 § för att söka efter föremål som den unge inte får inneha enligt 16 §.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.6. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom bestämmelsen införs en ny särskild befogenhet, säkerhetskontroll. Enligt bestämmelsen får Statens institutionsstyrelse för varje särskilt ungdomshem genomföra säkerhetskontroller, om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet.

Det är således Statens institutionsstyrelse som för varje särskilt ungdomshem får besluta att säkerhetskontroller ska få genomföras samt besluta i vilka situationer sådana säkerhetskontroller ska få genomföras. Behovet av att genomföra säkerhetskontroller kan uppstå i många olika situationer. Säkerhetskontroller kan t.ex. behövas när den unge kommer till sin avdelning efter att t.ex. ha varit i matsalen, verkstaden, hobbyrummet eller dylikt för att säkerställa att t.ex. farliga föremål som den unge kan använda för att skada sig själv eller någon annan inte kommer in på avdelningen. Om Statens institutionsstyrelse har fattat ett beslut om att säkerhetskontroller ska få vidtas på ett särskilt ungdomshem i vissa situationer får sådana säkerhetskontroller enligt bestämmelsen vidtas endast på dem som omfattas av bestämmelserna i 15 § LVU, dvs. de som vårdas på någon grund som anges i 3 § LVU (beteendefallen) och vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn. Enligt 18 § LVU ska bestämmelsen om säkerhetskontroll dock gälla för alla

som vårdas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt

122

för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Statens institutions- styrelse medger det (se kommentaren till 18 §).

Syftet med kontrollen ska vara att söka efter föremål som den unge en- ligt 16 § inte får inneha. Det innebär att narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika får efter- sökas. Även annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet får eftersökas. Det kan t.ex. vara fråga om vapen, tillhyggen eller andra föremål som kan vara farliga för de ungas eller personalens säkerhet.

En säkerhetskontroll får endast utföras med hjälp av en metalldetektor eller annan liknande anordning. Med metalldetektor anses såväl larm- eller säkerhetsbågar som handhållna metalldetektorer. För undersökning av väskor och andra föremål som den unge har med sig kan röntgen- undersökning användas. Om manuell kontroll behöver göras av den unge krävs ett särskilt beslut om kroppsvisitation enligt 17 § LVU.

Proportionalitetsprincipen enligt 20 a § LVU ska tillämpas vid säkerhetskontroller. Detta innebär att en säkerhetskontroll endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. En säkerhetskontroll får således inte göras mer omfattande än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden.

18 § Bestämmelserna i 16, 17, 17 b och 17 c §§ ska gälla för alla som vårdas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.5 och 6.6.

I paragrafen har en hänvisning till de särskilda befogenheterna rums- visitation (17 b §) och säkerhetskontroll (17 c §) lagts till. Det innebär att alla som vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn (särskilt ungdoms- hem) enligt 12 § kan komma att omfattas av de särskilda befogenheterna rumsvisitation och säkerhetskontroll om det är nödvändigt för att genom- föra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det. Det innebär att även de unga som vårdas enligt 2 § LVU (miljöfallen) och de som vårdas frivilligt med stöd av socialtjänstlagen (2001:453), SoL, också kan komma att omfattas av tvångsåtgärderna rumsvisitation och säkerhetskontroll.

20 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits enligt 16 eller 19 § eller har sådan egendom påträffats inom ett hem för särskilt noggrann tillsyn utan att det finns någon känd ägare till egendomen, ska Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller sälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen

Prop. 2017/18:169

123

Prop. 2017/18:169

124

(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma ska gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.21.

Ändringen innebär att hänvisningen till lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, m.m. ändras så att hänvisningen endast görs till 2 § 1 första stycket i den lagen. I 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, m.m. anges att beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (2010:1622). Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av beslagtagen egendom tillfaller staten

20 a § Tvångsåtgärder enligt 15–15 d §§ och 17–19 §§ får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas

Lagrådets synpunkter angående denna paragraf behandlas i avsnitt 6.6. Ändringen är en följd av införandet av den nya bestämmelsen om vård

i enskildhet enligt 15 d §.

20 b § I 15 a, 17 c och 18–20 §§ finns bestämmelser om att beslut fattas av Statens institutionsstyrelse. Härutöver fattas beslut enligt 15 och 15 b–17 b §§ av Statens institutionsstyrelse.

Paragrafen ändras till följd av införandet av de två nya särskilda befogen- heterna, rumsvisitation i 17 b § och säkerhetskontroll i 17 c §.

20 c § Den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter ett verkställt beslut om

1.avskildhet enligt 15 c §,

2.kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 17 §, eller

3.rumsvisitation enligt 17 b §.

Under samtalet ska den unge få information om vad som var anledningen till att tvångsåtgärden behövde tillgripas och ges möjlighet att framföra sin uppfattning om den vidtagna åtgärden.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.13. Bestämmelsen har utformats delvis i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt första stycket ska den unge erbjudas uppföljande samtal efter verkställt beslut om avskildhet, kroppsvisitation, ytligt kroppsbesiktning eller rumsvisitation. Den unge ska alltid erbjudas ett uppföljande samtal. Den unge får därefter bestämma om han eller hon vill ha ett sådant sam- tal. Den unge får inte tvingas till ett sådant samtal.

Andra stycket innehåller bestämmelser om vad samtalet ska innehålla. Dels ska den unge få information om vad som var anledning till att den särskilda åtgärden behövde tillgripas och dels ska den unge ges möjlighet

att framföra sin uppfattning om den vidtagna åtgärden. Den unge ska ges möjlighet att framföra hur han och hon ser på den vidtagna åtgärden och framföra sina åsikter på hur den vidtagna åtgärden hade kunnat undvikas. Den unge ska aldrig vara skyldig att framföra sina åsikter utan ska ges möjlighet att göra det. Om den unge väljer att inte framföra sina åsikter ska det respekteras.

39 § I mål och ärenden angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedel- bart omhändertagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttnings- förbud enligt 24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § eller vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 ska offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Behövs offentligt biträde både för den unge och för dennes vårdnadshavare, förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga intressen mellan dem.

Vid överklagande enligt 42 § ska offentligt biträde förordnas för den som är under 15 år och som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Offentligt biträde förordnas av den domstol som handlägger målet. I ärenden hos socialnämnd eller social distriktsnämnd förordnas offentligt biträde av för- valtningsrätten.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.18 och har utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Tredje stycket är nytt. Bestämmelsen innebär att den som är under 15 år ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av de beslut om särskilda befogenheter som anges i 42 § om det inte måste antas att be- hov av biträde saknas. Enligt 36 § tredje stycket är den som är förordnad som offentligt biträde enligt 39 § för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.

41 § Socialnämndens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, när nämnden har

1.beslutat om var vården av den unge ska inledas eller beslutat i fråga om att flytta den unge från det hem där han eller hon vistas,

2.beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen,

3.med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att den unges

vistelseort inte ska röjas,

4.fattat beslut enligt 22 § eller prövat om ett sådant beslut ska upphöra att gälla,

5.med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller

6.beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.

Rättens beslut enligt 8 § i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 32 § om läkarundersökning får inte överklagas.

Begreppet ”förvaltningsrätt” har bytts ut mot ”allmän förvaltningsdom- stol”. Av 14 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings- domstolar följer att om det i lag eller annan författning föreskrivs att beslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol ska det göras vid en förvaltningsrätt.

Prop. 2017/18:169

125

Prop. 2017/18:169 42 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om beslutet gäller

1.inskränkningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök enligt 15 a §,

2.vård vid låsbar enhet enligt 15 b §, avskildhet enligt 15 c § eller vård i

enskildhet enligt 15 d §,

3.kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning enligt 17 §,

4.skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov enligt 17 a §,

5.rumsvisitation enligt 17 b §,

6.övervakning av brev och andra försändelser enligt 19 §, eller

7.förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 §.

Överklagande prövas av den förvaltningsrätt som har meddelat beslut om vård. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen, som huvudsakligen utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.17.

Ändringarna i första stycket innebär att rätten att överklaga SiS beslut om att använda särskilda befogenheter utvidgas till att även avse beslut om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning (17 §), rumsvisitation (17 b §), vård vid låsbar enhet (15 b §), skyldighet att lämna blod-, urin, utandnings, saliv- eller svettprov (17 a §) och övervakning av brev och andra försändelser (19 §).

Eftersom möjligheten att besluta om inskränkningar i rätten att föra telefonsamtal utvidgas till att omfatta alla elektroniska kommunikations- tjänster så innebär det även att beslut om begränsningar i rätten att an- vända elektroniska kommunikationstjänster som inte är telefonsamtal kommer att kunna överklagas (se kommentaren till 15 a §).

Vidare har begreppet ”förvaltningsrätt” bytts ut mot ”allmän förvalt- ningsdomstol”. Av 14 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att om det i lag eller annan författning föreskrivs att beslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol ska det göras vid en förvaltningsrätt.

10.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

14 § Verkställigheten ska inledas på en låsbar enhet. Så snart förhållandena medger det, ska den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former.

Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öppnare former ska prövas fortlöpande, dock minst en gång varannan månad.

Tredje stycket i den nuvarande bestämmelsen har tagits bort och flyttas till 14 a § (se kommentaren till 14 a §).

14 a § Om det krävs med hänsyn till den dömdes speciella behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga intagnas säkerhet får en dömd hindras från att träffa andra intagna (vård i enskildhet).

Vård i enskildhet ska vara anpassad efter den dömdes individuella vårdbehov. En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas

inom sju dagar från senaste prövning.

126

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.11,

Första stycket motsvarar delvis nuvarande 14 § tredje stycket första meningen. I och med att bestämmelsen om vård i enskildhet flyttas från bestämmelsen som rör vård vid låsbar enhet i nuvarande 14 § innebär det att vård i enskildhet inte endast får beredas den som vårdas på en enhet som är låsbar. Ändringen innebär således att det blir möjligt att vårdas i enskildhet även om den dömde vistas på en öppen enhet eller avdelning.

I andra stycket anges att vård i enskildhet ska vara anpassad efter den dömdes individuella vårdbehov.

Tredje stycket motsvarar nuvarande 14 § tredje stycket andra mening- en.

15 § Vad som sägs i 16, 17, 17 b, 17 c, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.5 och 6.6. Ändringen innebär att även rumsvisitationer enligt 17 b § LVU och säkerhetskontroll enligt 17 c § LVU ska gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

16 § Den dömde har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök i den utsträckning det är lämpligt. Den dömdes rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök får dock vägras eller begränsas om det behövs med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid det särskilda ungdomshemmet eller om det kan motverka den dömdes anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller henne eller till skada för någon annan.

Ett beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommuni- kationstjänster eller ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.9.

Bestämmelsen i första stycket har anpassats till dagens kommunika- tionsteknik och utvidgats till att omfatta alla elektroniska kommunika- tionstjänster. Uttrycket elektronisk kommunikationstjänst definieras i 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, som tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsak- ligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Härunder faller tjänster som möjliggör överföring av tal, fax och data och andra former av kommunikation. Det innebär att bl.a. fast telefoni, mobiltelefoni, internet och e-post omfattas. Avsikten är att definitionen ska vara oberoende av teknikutvecklingen på området och även omfatta eventuellt nya elektroniska kommunikationsmedel.

Andra stycket är nytt i förhållande till nuvarande bestämmelse och innebär att ett beslut om en inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök får gälla högst 14 dagar. Därefter får en ny prövning göras och ett nytt beslut fattas om förutsätt- ningar finns. När det inte finns förutsättningar för beslutet ska det upp- hävas.

Ett beslut om en inskränkning i rätten att använda elektroniska kom- munikationstjänster kan innebära allt ifrån att den dömde helt vägras att

Prop. 2017/18:169

127

Prop. 2017/18:169 använda elektroniska kommunikationstjänster till att mindre inskränk- ningar görs i rätten att använda sådana tjänster. Detsamma gäller för besök. Besök kan förbjudas helt eller delvis. Det kan också handla om att besöken förenas med villkor, t.ex. att någon ur personalen är närvarande vid besöken

Här kan erinras om att proportionalitetsprincipen enligt 18 b § LSU gäller. Detta innebär att en inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök endast får vidtas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden.

17 § Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, får den dömde hållas i avskildhet under förutsättning att han eller hon står under fortlöpande uppsikt av personalen och har möjlighet att tillkalla personal. Den dömde får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än fyra timmar i följd.

En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas enligt första stycket. Om läkaren eller sjuksköterskan begär det, ska åtgärden genast avbrytas.

Paragrafen, som huvudsakligen utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas i avsnitt 6.10.

Första stycket ändras så att den maximala tid som någon får hållas i av- skildhet kortas från 24 timmar till fyra timmar. Den dömde ska inte hållas i avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt. Vidare införs en bestämmelse om att den dömde ska kunna tillkalla per- sonal.

Andra stycket, som är nytt, innebär att en läkare eller sjuksköterska skyndsamt ska yttra sig om varje åtgärd som vidtas enligt första stycket. Åtgärden ska genast avbrytas om läkaren eller sjuksköterskan begär det.

17 a § Den dömde är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att vid ankomsten till det särskilda ungdomshemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälso- farliga varor. Den dömde får uppmanas att lämna prov endast om det finns anledning till det.

Första stycket första meningen gäller också om det under verkställigheten kan misstänkas att den dömde är påverkad av någon sådan dryck eller vara eller

 

något sådant medel som anges i första stycket.

 

Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,

 

behandlas i avsnitt 6.8.

 

I första stycket har misstankerekvisitet tagits bort när den dömde

 

ankommer till det särskilda ungdomshemmet. Den dömde får uppmanas

 

att lämna prov endast om det finns anledning till det. Det innebär att den

 

dömde är skyldig att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller

 

svettprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av något

 

sådant medel eller någon sådan vara som anges i första stycket om inte

 

annat motiveras av medicinska eller liknande skäl om det vid ankomst till

128

hemmet finns anledning till det. En bedömning av om det finns en

anledning av provtagning ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan t.ex. finnas anledning till provtagning om det finns uppgifter om att den dömde har använt narkotika eller andra beroendeframkallande medel. De omständigheter som föreligger när den dömde ankommer till hemmet kan ha inverkan på bedömningen av om det finns anledning till provtagning eller inte.

Med ankomst till hemmet menas första gången den dömde kommer till det särskilda ungdomshemmet, när den dömde återkommer efter en vistelse utanför hemmet eller när den dömde återkommer efter att ha av- vikit från hemmet.

Av andra stycket framgår att misstankerekvisitet kvarstår om det under verkställigheten i det särskilda ungdomshemmet kan misstänkas att den dömde är påverkad av någon sådan dryck, vara eller något sådant medel som anges i bestämmelsens första stycke. Det krävs således att det kan misstänkas att den dömde är påverkad av någon sådan otillåten dryck eller vara eller något otillåtet medel för att en provtagning ska få göras under den dömdes vistelse i det särskilda ungdomshemmet.

18 c § Den dömde ska erbjudas ett uppföljande samtal efter ett verkställt beslut om

1.avskildhet enligt 17 §,

2.kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 15 §, eller

3.rumsvisitation enligt 15 §.

Under samtalet ska den dömde få information om vad som var anledningen till att tvångsåtgärden behövde tillgripas och ges möjlighet att framföra sin uppfattning om den vidtagna åtgärden.

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.13. Paragrafen har huvudsakligen utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt första stycket ska den dömde erbjudas uppföljande samtal efter verkställt beslut om avskildhet, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt- ning och rumsvisitation. En liknande bestämmelse om erbjudande av uppföljande samtal föreslås i 20 c § LVU (se kommentaren till 20 c § LVU). Avskildhet regleras i 17 § LSU. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning regleras i 17 § LVU och rumsvisitation föreslås i en ny 17 b § LVU (se kommentaren till 17 b § LVU). Enligt 15 § LSU ska vad som sägs i 17 § LVU om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdoms- vård. Enligt förslaget till ändring i 15 § LSU föreslås även att vad som sägs i 17 b § LVU om rumsvisitation ska gälla även för den som är före- mål för verkställighet av sluten ungdomsvård (se kommentaren till 15 § LSU).

Den dömde ska alltid erbjudas ett uppföljande samtal. Den dömde får därefter bestämma om han eller hon vill ha ett sådant samtal. Den dömde får inte tvingas till ett sådant samtal.

Andra stycket innehåller bestämmelser om vad samtalet ska innehålla. Dels ska den dömde få information om vad som var anledning till att den särskilda åtgärden behövde tillgripas och dels ska den dömde ges möjlig- het att framföra sin uppfattning om den vidtagna åtgärden. Den dömde ska ges möjlighet att framföra hur han eller hon ser på den vidtagna åtgärden och framföra sina åsikter på hur den vidtagna åtgärden hade

Prop. 2017/18:169

129

Prop. 2017/18:169 kunnat undvikas. Den dömde ska aldrig vara skyldig att framföra sina åsikter utan ska ges möjlighet att göra det. Om den dömde väljer att inte framföra sina åsikter ska det respekteras.

22 § Beslut enligt denna lag fattas av Statens institutionsstyrelse. I frågor som avses i 14, 14 a och 18 §§ ska Statens institutionsstyrelse höra socialnämnden i den dömdes hemort om det inte är uppenbart obehövligt.

Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat förordnas.

Paragrafen ändras till följd av att bestämmelserna om vård i enskildhet flyttas till en särskild paragraf, 14 a §.

23 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag i särskilda fall får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Ändringen är endast redaktionell.

10.6Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:452)

16 kap. 7 §

Bestämmelsen upphör att gälla vid utgången av september 2018 eftersom lagen (2018:000) om förbud mot berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende träder i kraft den 1 oktober 2018.

Förslaget till den upphävda bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.

130

Sammanfattning av Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71)

Utredningens uppdrag och arbete

Regeringen beslutade den 12 juli 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga (LVU). Av direktiven framgår att även vissa frågor som rör socialtjänstlagen (2001:453, SoL) ingår i uppdraget (dir. 2012:79). Syftet med utredningen är att ytterligare stärka barnrätts- perspektivet och rättssäkerheten för barn och unga samt bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården, med särskilt fokus på tvångsvård. Utredningen antog namnet Utredningen om tvångsvård för barn och unga.

Genom tilläggsdirektiv, beslutade den 19 juni 2013, fick utredningen i uppdrag att se över olika placeringsalternativ för barns och ungas boende, vård och fostran enligt SoL och LVU och att lämna förslag till flera alternativ än vad som finns i dag (dir. 2013:74). I denna del läm- nade utredningen ett delbetänkande (SOU 2014:3) i februari 2014. För- utom förslag i enlighet med tilläggsdirektiven behandlades i delbetänk- andet vissa frågor som ingår i utredningens ursprungliga direktiv. Det gällde bl.a. om kraven på familjehems- och jourhemsföräldrars lämplig- het bör skärpas, om privata verksamheter inom familjehemsvården i vissa fall bör vara tillståndspliktiga samt hur kraven bör utformas för verksamheter som befinner sig i gränslandet mellan familjehem och hem för vård eller boende (HVB).

Den 12 juni 2014 beslutade regeringen att komplettera utredningens uppdrag med att göra en översyn av hur långsiktighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade (dir. 2014:87).

Utredningen har lagt stor vikt vid att inhämta synpunkter från barn och unga som har erfarenhet av att vara i samhällets vård samt ta del av rapporter och studier som beskriver samhällsvården ur ett barnperspektiv. Förutom kontakt med enskilda ungdomar har utredningen samtalat med grupper av ungdomar som har ingått i olika projekt hos Barnombuds- mannen (BO) och ungdomar som är ambassadörer för Knas hemma, ett projekt som syftar till att stärka rättigheterna för barn och unga i familje- hem och HVB. Utredningen har också via en brevlåda på BO:s webb- plats tagit emot synpunkter från barn och unga med erfarenhet av vård enligt LVU.

Utredningen har hämtat in information från professionellt verksamma, forskare, familjehemsföräldrar, personal vid HVB, barnrättsorganisa- tioner, andra organisationer, myndigheter samt från enskilda föräldrar som kontaktat utredningen.

Utredningen har i behandlingen av olika delområden, i redogörelser, analyser och förslag eftersträvat att utgå från bästa tillgängliga kunskap. Mot den bakgrunden har i översynen lagts stor vikt vid att redovisa rele- vant forskning i olika delar.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

131

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

Barnrättsperspektivets grunder

Utredningens huvuduppgift har varit att stärka barnrättsperspektivet i tvångsvården för barn och unga och i vissa andra delar av den sociala barn- och ungdomsvården. Det dokument som särskilt formulerar barns mänskliga rättigheter är barnkonventionen. Barnkonventionen kan sägas vara vår tids samhälleliga barnperspektiv som ska genomsyra alla beslut som rör barn. De förändringar som föreslås har därför framför allt sin grund i barnkonventionens normer och principer.

För att samhället ska kunna tillförsäkra barn och unga skydd och god vård även utan samtycke måste tvångsvården vara legitim och utföras med höga krav på rättssäkerhet och kvalitet. Det krävs vidare etiska ana- lyser och överväganden både på en principiell nivå och i den dagliga tillämpningen av lagen.

En ny lag med barnet som rättighetsbärare

Utredningen anser att barnrättsperspektivet behöver stärkas i tvångsvården för barn och unga och att det kräver en omarbetning av dagens LVU. Ut- redningen föreslår en ny lag om tvångsvård för barn och unga, i be- tänkandet kallad den nya LVU. Med barn ska i den nya LVU avses varje människa under 18 år och med ung person, eller den unge, varje människa mellan 18 och 20 år.

Den nya LVU är mer pedagogisk och överskådlig jämfört med dagens LVU, vilket underlättar för barn och unga att förstå vilka regler som gäller, vilka rättigheter de har och vad de kan förvänta sig av insatserna. Den kunskapen är nödvändig för att barn och unga ska vara aktörer med egna rättigheter inom tvångsvården.

Det samlade förslaget till ny LVU innebär att kraven på vården blir tydligare också för de som ska tillämpa lagen och ge insatser med stöd av den. Därmed stärks barns och ungas rätt till skydd och vård på likvärdiga villkor i hela landet.

För att den nya LVU ska tillämpas på ett sådant sätt att barnrätts- perspektivet får genomslag för varje barn och varje ung person som be- höver skydd och vård krävs utöver en reformerad lagstiftning kunskaps- stöd och kunskapsutveckling samt systematisk uppföljning på alla nivåer. Utredningen lämnar därför flera förslag som syftar till en samlad satsning på förbättringar av samhällsvården, i synnerhet tvångsvården.

Barns och ungas rätt till skydd och god vård

Det är en brist ur barnrättssynpunkt att det inte av nuvarande lag framgår vad vården syftar till och vad barn och unga och deras föräldrar kan för- vänta sig av den. Utredningen föreslår att den nya LVU ska innehålla ett inledande kapitel som anger syftet med lagen samt vilka grundläggande rättigheter barnet eller den unge har under vårdens genomförande. Genom en inledande rättighetslista blir det lättare för berörda barn och

unga att ställa krav på insatserna. Det förbättrar också möjligheterna att

132

genom tillsyn, uppföljning och utvärdering fortlöpande följa att insatser

Prop. 2017/18:169

med stöd av LVU motsvarar kraven.

Bilaga 1

Syftet med nya LVU är att tillförsäkra barn och unga skydd och en god

 

vård. Följande krav ska gälla för vården:

 

1.1Vården ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i vården ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

1.2Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet.

1.3Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.

1.4Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet och bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.

1.5Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

1.6Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

Andra grundläggande rättigheter som utredningen anser ska lyftas fram och tydliggöras i den nya LVU är rätten till information och delaktighet. Utredningen föreslår därför att dessa bestämmelser ska samlas i ett eget kapitel i den nya LVU. Nuvarande bestämmelse om barnets rätt till rele- vant information ska förtydligas med att barnet eller den unge återkom- mande ska få relevant information. Det ska även införas en ny bestäm- melse om att informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mog- nad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar. Den som ger in- formationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen.

Bestämmelsen gäller inte enbart den information som ges till barn och unga. Även den information som ges till vuxna, dvs. unga över 18 år och barnets vårdnadshavare, omfattas av kraven på att informationen ska vara anpassad och att den som ger informationen försäkrar sig om att den blir förstådd.

Öppna insatser utan samtycke

Ett barnrättsligt perspektiv kan innefatta tidigare och mindre ingripande åtgärder än vård utanför det egna hemmet. Tillämpningen av den nu- varande bestämmelsen i 22 § LVU om förebyggande insatser på grund av den unges beteende har kartlagts av Socialstyrelsen. Denna möjlighet till öppna insatser utan samtycke används i mycket liten utsträckning. Kommunerna uppger att det bl.a. beror på att det går att få till stånd in-

satserna med samtycke, insatsen anses otillräcklig för att förändra den

133

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

aktuella problematiken eller det saknas vägledning. Utredningen be- dömer att det finns ett fortsatt behov av bestämmelsen och välkomnar att Socialstyrelsen överväger att ta fram nya allmänna råd och ett kunskaps- stödjande material. Utredningen föreslår också att det ska bli möjligt för socialnämnden att besluta om öppna insatser utan samtycke även i sam- band med upphörande av en placering, om barnet eller den unge bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant be- teende som föranledde placeringen. Utredningen bedömer att öppna insatser utan samtycke i detta skede kan komma att fylla en viktig funk- tion att vidmakthålla positiva förändringar som uppnåtts under place- ringstiden och förebygga återplacering.

Barn som fyllt 15 år kan med dagens regler få öppna insatser enligt SoL utan vårdnadshavarens samtycke. Utredningen föreslår att social- nämnden vid brister i hemmiljön, om det är lämpligt, också ska kunna besluta om kontaktperson för barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke. En förutsättning för att det ska anses vara lämpligt är att barnet är positivt inställt till en sådan insats. Socialnämnden ska också vid lämplighetsprövningen beakta förutsättningarna för att insatsen kan ges på ett sådant sätt att dess förebyggande och kompenserande möjligheter tas tillvara utan att barnets situation i hemmet försvåras.

Öppna insatser till vårdnadshavare utan samtycke vid brister i barns hemmiljö innebär att krav ställs på att vårdnadshavaren ska ta emot stöd och ändra sitt beteende. Utredningen bedömer att sådana insatser skulle kunna fylla en funktion, men att det i dagsläget saknas tillräcklig kun- skap om metoder och arbetssätt. Utredningen föreslår att regeringen ska ge en lämplig myndighet i uppdrag att under en fyraårsperiod följa ut- vecklingen av kunskapsläget bl.a. utifrån erfarenheter i Norge och Danmark. Med detta som underlag föreslås regeringen bedöma om det är motiverat med en lagändring som öppnar upp för denna typ av insatser utan samtycke.

Förutsättningar för tvångsvård utanför det egna hemmet

Utredningen anser att nuvarande förutsättningar för vård enligt LVU i princip bör behållas oförändrade. Rekvisiten är väl inarbetade och det har över tid utvecklats rättspraxis som bidrar till ökad förutsägbarhet och likvärdighet. Miljörekvisiten och prognosrekvisitet för vård enligt LVU utanför det egna hemmet ska behållas oförändrade i sin helhet. När det gäller beteenderekvisiteten föreslås att ”missbruk av beroendeframkall- ande medel” ersätts med ”missbruk av alkohol, narkotika, andra be- roendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel”. Till skill- nad från nuvarande LVU ska således dopningsmedel omfattas.

Utredningen föreslår vidare att rekvisitet ”något annat socialt nedbryt- ande beteende” ändras till ”något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende”. Förändringen motiveras av att samhället måste ha ett tydligt ansvar för att bistå barnet eller den unge oavsett vilka bakomliggande orsaker som kan finnas till beteendet. Förtydligandet görs med anledning av domar i Högsta förvaltningsdomstolen som innebär att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykiatrisk störning inte

134

utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i nuvarande 3 §

Prop. 2017/18:169

LVU. Domarna avsåg unga med neuropsykiatriska funktionsnedsätt-

Bilaga 1

ningar.

 

Utredningen föreslår att vård enligt LVU ska beredas om det finns

 

grundad anledning att anta att behövlig vård inte kan ges med samtycke.

 

Tillägget ”grundad anledning” i bestämmelsen om samtycke tydliggör att

 

det, med stöd av ett uttalande i Socialutskottet, har ansetts finnas ett visst

 

utrymme för att tillämpa LVU trots ett lämnat samtycke. Det rör situa-

 

tioner då samtycket inte anses tillförlitligt och inte kan garantera barnets

 

trygghet. Utredningen föreslår att det uttryckligen ska framgå av nya LVU

 

att det finns ett sådant utrymme för undantag. Denna tydlighet är viktig

 

av rättssäkerhetsskäl, men också ur ett barnrättsperspektiv eftersom vård

 

enligt LVU i vissa fall kan ge barnet en stabilare tillvaro.

 

Omedelbart omhändertagande

Utredningen har identifierat behov av vissa förändringar i syfte att stärka rättssäkerheten vid beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU. Utredningen föreslår därför att det i beslut om omedelbart omhänder- tagande ska anges om det grundas på sådana omständigheter som avses i 2 § (miljö) eller 3 § (beteende) i nuvarande LVU eller om beslutet grundas på båda dessa paragrafer. Grunden för beslutet kan nämligen ha betydelse för vilka tvångsåtgärder som får vidtas mot barn och unga under tiden för det omedelbara omhändertagandet. Utredningen föreslår också att det ska tydliggöras i nya LVU vilka befogenheter socialnämnden har under verkställigheten av ett omedelbart omhändertagande.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att ett så ingripande beslut som omedelbart omhändertagande blir rättsligt prövat så snart som möj- ligt. Enligt dagens regler ska socialnämndens beslut om omedelbart om- händertagande samt handlingarna i ärendet underställas förvaltnings- rätten inom en vecka. Utredningen föreslår att bestämmelsen komplette- ras med tillägget ”utan dröjsmål” som innebär snabbast möjliga hand- läggning med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen som reglerar domstolens tidsfrist för prövning av nämndens beslut om omedelbart omhändertagande föreslås ändras så att veckofristen räknas från den dag då socialnämndens beslut kom in till rätten.

Utredningen föreslår vidare att rättens slutliga beslut om vård ska gälla omedelbart för att undvika att vården ibland måste avbrytas på grund av att rätten förbisett att särskilt förordna om att beslutet ska gälla omedel- bart.

Ärenden och mål enligt LVU omfattas av den s.k. Bryssel II-förord- ningen. Artikel 20 i Bryssel II-förordningen medger att myndigheter och domstolar i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder avseende en person som vistas i landet även om en myndighet eller domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. I svensk lagstiftning är beslut om omedelbart omhändertagande en sådan interimistisk åtgärd. Ett beslut om omedelbart omhändertagande förutsätter dock fortsatt LVU- vård vilket kolliderar med Bryssel II-förordningen som utgår ifrån att den fortsatta vården ska beslutas och ges i hemlandet. Utredningen föreslår

135

Prop. 2017/18:169

därför att det ska införas bestämmelser i den nya LVU som möjliggör ett

Bilaga 1

omedelbart omhändertagande enligt Bryssel II-förordningen.

Socialnämndens utredning och planering av vården

Socialnämnden har ett långtgående utredningsansvar när det gäller barn som kan vara i behov av stöd eller skydd. En utredning ska ha fokus på barnet och vid behov leda fram till insatser som blir till hjälp i barnets situation. Barnet har rätt till delaktighet i en utredning som rör hans eller hennes förhållanden. Ett fortsatt utvecklingsarbete om former för barns delaktighet kan, enligt utredningen, lämpligen ske inom ramen för överenskommelsen mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om stöd till en evidensbaserad praktik för en god kvalitet inom socialtjänsten. Utredningen vill också framhålla betydelsen av att föräld- rar och i vissa fall familjens nätverk involveras i utredningsprocessen för att öka förutsättningarna för hållbara lösningar.

Att utreda barns och ungas behov av stöd och skydd samt tillgodose behovet av insatser är ett kvalificerat arbete som kräver hög kompetens och stabila organisatoriska förutsättningar. Utredningen vill betona nöd- vändigheten av att komma tillrätta med den brist på stabilitet och därmed kompetens som i dag generellt sett präglar barn- och ungdomsvårdens myndighetsutövning.

Utredningen anser också att andra professionellas kompetens behöver tas tillvara på ett bättre sätt i utredningen och planering av vården. Utred- ningen föreslår därför att Socialstyrelsen får i uppdrag att stärka det tvär- professionella arbetet när det gäller utredning och placering av barn och unga. I uppdraget ska ingå att, i samverkan med Skolverket, sprida in- formation till hälso- och sjukvården, tandvården, förskolan och skolan om det samverkansbehov som följer av regelverket.

En liten andel av utredningar om barn och unga ligger till grund för vård enligt LVU. Utredningen föreslår att en ny bestämmelse förs in i nya LVU om vad en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla. Det innebär att nuvarande bestämmelse i LVU omarbetas och att nuvarande bestämmelse i socialtjänstförordningen (2001:937, SoF) tas bort. Vård- planen föreslås få en tydligare roll när det gäller såväl möjligheten till återförening som den långsiktiga planeringen för barnet i ett annat hem.

Utredningen föreslår vidare att det ska framgå av den nya LVU att den obligatoriska läkarundersökningen inför en ansökan om vård enligt LVU syftar till att vara en del av underlaget för bedömningen av barnets eller den unges behov av vård och planeringen av vården.

Kunskapen om att placerade barn och unga som grupp har sämre fysisk och psykisk hälsa jämfört med genomsnittet bland barn har ökat. Forskare, praktiker och verksamma på nationell nivå har samstämt fram- fört att det är angeläget med en initial hälsoundersökning i anslutning till en placering, oavsett om den görs med stöd av SoL eller LVU. Syftet är att upptäcka tecken på ohälsa och säkerställa att barnet får den hälso- och sjukvård och tandvård som alla barn har rätt till. Utredningen delar denna uppfattning och föreslår att socialnämnden, om det inte är obehövligt, ska begära en hälsoundersökning i anslutning till att vård i familjehem

136

eller HVB för barn och unga inleds. Landstinget ska därefter vara skyl-

Prop. 2017/18:169

digt att erbjuda barnet eller den unge en hälsoundersökning. Landstingets

Bilaga 1

skyldighet ska regleras i en särskild lag: lagen om hälsoundersökning av

 

barn och unga vid beslut om vård utanför det egna hemmet.

 

Dagens beslutsordning i LVU-ärenden liksom i ett antal ärenden enligt

 

SoL, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och föräldra-

 

balken innebär att flera beslut fattas av förtroendevalda. Ordningen har

 

en lång historik i Sverige. Samtidigt har det skett en ökad professiona-

 

lisering inom socialtjänsten och höjda ambitioner att åstadkomma en mer

 

kunskapsbaserad verksamhet. Beslutsordningen kan påverka förutsätt-

 

ningarna för kvalitetsutveckling och är även en viktig fråga ur rättssäker-

 

hetssynpunkt. Utredningen anser därför att regeringen bör ta initiativ till

 

en särskild översyn av de nuvarande delegationsbestämmelserna inom

 

socialtjänstens område.

 

Den rättsliga processen

I syfte att stärka barns och ungas möjligheter att få sina rättigheter till- godosedda i rättsprocessen i ärenden enligt LVU föreslår utredningen att det ska finnas möjlighet till offentligt biträde i mål om begränsning av umgänge och hemlighållande av barnets vistelseort.

Enligt utredningen är det viktigt att den som företräder barnet i rätts- processen är lämplig och har kunskap om barn för att kunna sätta sig in i barnets situation och kommunicera med barnet. Utredningen föreslår särskilda lämplighetskrav och att det tydligt ska framgå att det offentliga biträdet ska ta tillvara barnets eller den unges rätt.

Kunskapen om barns behov och barns rättigheter behöver också stärkas i domstolen. Utredningen anser att de jurister som handlägger mål om tvångsvård för barn och unga bör ha särskild inriktning och utbildning samt intresse för den särskilda måltypen. Domstolsverket behöver erbjuda utbildning för att bl.a. kunna bedöma barnets bästa och barnets utsagor. Även om utgångspunkten i LVU-mål är att det primära ansvaret för ut- redningen ligger på parterna anser utredningen att domstolen i högre grad på eget initiativ ska begära in ytterligare utredning om underlaget be- höver kompletteras. Utredningen föreslår därför att det införs en bestäm- melse i den nya LVU som stadgar att förvaltningsrätten, om det behövs, ska höra lämplig sakkunnig vid muntlig förhandling, t.ex. expert inom barn- och ungdomspsykiatri eller barnmedicin. Sakkunskap kan också behövas i en specifik fråga, exempelvis hedersrelaterat våld och förtryck.

Utredningen anser att barns och ungas möjligheter att delta i den munt- liga förhandlingen i domstolen behöver uppmärksammas mer. Det lämp- liga i att barn och unga medverkar måste bedömas i varje enskilt fall utifrån barnets bästa. Domstolarna behöver dock göra sig mer tillgäng- liga för barn så att även yngre barn kan ges en möjlighet att vara med under den muntliga förhandlingen under trygga former.

137

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

Placering enligt SoL utan vårdnadshavarens samtycke

Utredningen har uppmärksammat en grupp ungdomar som lever i en utsatt situation, men som har svårt att få hjälp inom ramen för dagens regler. Det är ungdomar nära myndighetsåldern som far illa på grund av förhållandena i hemmet eller djupgående konflikter med sina föräldrar. Socialtjänsten har med hänsyn till vårdnadshavarens bestämmanderätt och försörjningsansvar små möjligheter att hjälpa barnet till ett annat boende så länge vårdnadshavaren inte samtycker till en placering och LVU inte anses tillämplig. Utredningen anser att ett stärkt barnrätts- perspektiv och hänsyn till barnets ökade beslutskompetens i takt med stigande ålder och mognad motiverar att äldre barn ska få större bestäm- manderätt när det gäller frivilliga insatser enligt SoL. Därför föreslås socialnämnden kunna besluta om placering av barn som fyllt 16 år, även utan vårdnadshavarens samtycke om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Det ska inte bara gälla möjligheten att inleda en placering utan också att kunna fortsätta en pågående frivillig placering.

Föräldrarnas rättsliga ställning och behov av stöd

Att barn och föräldrar om möjligt ska återförenas är en grundläggande princip i sociallagstiftningen. Hur socialnämnden planerar för och stödjer föräldrarna för att detta ska vara möjligt är en viktig rättssäkerhetsfråga. Utredningen föreslår att en vårdplan som avser barn, om det inte möter särskilda hinder, även ska beskriva vilka förändringar som krävs för att barnet ska kunna återvända hem och vilket stöd nämnden kan erbjuda vårdnadshavarna för att det ska vara möjligt.

Socialnämnden har redan med dagens lagstiftning ett generellt ansvar för att föräldrar till placerade barn får råd, stöd och annan hjälp som de behöver under vårdens genomförande. Utredningen föreslår att nämnden därtill aktivt ska erbjuda vårdnadshavare till barn som omhändertas enligt LVU på grund av miljön i hemmet stöd som kan bidra till att de blir delaktiga i vården och utvecklas i sitt föräldraskap. Stödet bör vara fri- stående från handläggningen av ärendet och behöver inte ges som bi- stånd. Att föräldrarna uppmuntras att vara delaktiga och får stöd kan ha stor betydelse för att de ska finnas kvar i barnens liv. Det kan också av- lasta barnet, förbättra kontakten mellan barn och föräldrar och öka stabi- liteten och tryggheten för barnet. Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att stödja implementeringen av den nya bestämmelsen om stöd till vårdnads- havare och i det arbetet ta tillvara svenska och nordiska erfarenheter.

Utredningen anser att rättssäkerheten för vårdnadshavaren under vårdens genomförande i vissa avseenden behöver förstärkas. En bestäm- melse föreslås i nya LVU om att barnets vårdnadshavare, så långt det är möjligt och lämpligt, ska få information om och ges möjlighet att vara del- aktiga i genomförandet av vården. Vårdnadshavare föreslås också få rätt till offentligt biträde vid ärenden om umgängesbegränsning och hemlighållande av barnets vistelseort.

Umgängesrätten ska utgå från barnets behov och vilja. Bedömningarna av barnets behov av kontakt med föräldrarna på kort och lång sikt är ofta

138

svåra att göra och kan få långtgående konsekvenser. Socialstyrelsen

Prop. 2017/18:169

föreslås därför få i uppdrag att ta fram ett kunskapsstöd som kan bidra till

Bilaga 1

mer rättssäkra och kunskapsbaserade bedömningar när det gäller omfatt-

 

ningen och utformningen av umgänget mellan barn som har omhänder-

 

tagits med stöd av LVU och deras föräldrar.

 

Tryggheten för långsiktigt placerade barn

Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen göra en översyn av hur långsik- tighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade. Utredningen anser sammantaget att lagstiftningen i högre grad måste ta hänsyn till vissa barns behov av stabilitet i sin uppväxt. Förslagen i denna del ska samtidigt ses mot bak- grunden av de förslag som utredningen lämnar i kapitlet om föräldrarnas rättsliga ställning och behov av stöd. Barnets behov av långsiktighet kan i många fall tillgodoses genom att föräldrarna, med adekvat stöd, kan för- ändra sin situation så att barnet inom rimlig tid kan återförenas med ursprungsfamiljen.

Om möjligheten till återförening ter sig avlägsen är det viktigt att be- döma barnets framtida behov utifrån det perspektivet. Om det finns en fortlöpande dialog och ett bra samarbete mellan föräldrar, familjehems- föräldrar och socialsekreterare kan barnets långsiktiga boende relativt odramatiskt föras på tal. Utredningen anser dock att det behövs lagstöd för ett sådant arbetssätt och att vårdplanen behöver få en tydligare roll när det gäller den långsiktiga inriktningen för barnets boende. Därför föreslås att en vårdplan som avser barn ska revideras senast när barnet varit placerat i två år och särskilt avse barnets långsiktiga boende.

Socialnämnden har skyldighet att överväga vård som ges med stöd av SoL eller med stöd av LVU på grund av förhållandena i hemmet. Såväl begreppet övervägande som förfarandet i sig är otydligt då det uppfattas som en omprövning och därmed kan bidra till otrygghet för barnet. Ut- redningen föreslår därför att kravet på övervägande ersätts med en skyl- dighet för barnets särskilda socialsekreterare att minst var sjätte månad rapportera till socialnämnden om hur barnets behov tillgodoses, hur vård- nadshavarnas förhållanden utvecklar sig och, om vården bör fortsätta, hur den bör inriktas och utformas.

Utredningen anser att det är angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt att det förs in en bestämmelse i den nya LVU om rätt för part att begära att vården ska upphöra. Samtidigt föreslås att en begäran från en vårdnads- havare om att vård enligt nuvarande 2 § LVU ska upphöra inte behöver prövas av socialnämnden om frågan om vård har prövats av nämnden eller rätten de senaste tolv månaderna. Återkommande rättsprocesser utan att förhållandena som har föranlett omhändertagandet har förändrats skapar oro och otrygghet för det placerade barnet. Tidsgränsen innebär inte att nämnden är förhindrad att vid nya omständigheter pröva frågan trots att ett år ännu inte förflutit.

Nuvarande regler om vårdens upphörande innebär att två rättsprocesser kan uppstå, en som prövar föräldrarnas lämplighet och en annan som prövar om barnet tar skada av en hemflyttning (flyttningsförbud). Utred-

139

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

ningen anser inte att denna ordning är förenlig med ett barnrätts- perspektiv. Utredningen föreslår därför att en bestämmelse ska föras in i den nya LVU om att barnets bästa ska vara avgörande vid prövningen av om vård enligt nuvarande 2 § LVU ska upphöra. Vid bedömningen ska det fästas särskilt avseende vid barnets inställning, om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet, barnets umgänge med och relation till vårdnadshavarna samt om barnet har en nära relation till familjehemsföräldrarna och en god förankring i den sociala miljön.

Med ovanstående förslag bedömer utredningen att det inte kommer att finnas behov av flyttningsförbud i samband med att vård enligt LVU upphör. Utredningen anser dock att bestämmelserna om flyttningsförbud behöver finnas kvar för att förhindra skadliga hemtagningar av barn som är frivilligt placerade.

Antalet vårdnadsöverflyttningar till familjehemsföräldrar har stadigt ökat, men förekommer ändå i relativt liten utsträckning sett till antalet barn som är långvarigt placerade i familjehem. Efter tre år i samma familjehem ska socialnämnden överväga om en ansökan om vårdnads- överflyttning till familjehemsföräldrarna ska göras, dvs. bedöma om det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå. Utred- ningen uppfattar att det finns en osäkerhet om vad som ska vägas in i en sådan bedömning. Därför föreslås att skälen som ska ligga till grund för socialnämndens ansökan om vårdnadsöverflyttning till familjehems- föräldrar ska förtydligas. Vid övervägande ska särskilt beaktas barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning, barnets relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att till- godose barnets behov av en trygg och god uppväxt samt deras inställning till och förmåga att tillgodose barnets behov av kontakt med föräldrar och andra närstående.

Utredningen anser också att regeringen bör ta initiativ till en översyn av om handläggningen av beslut om vårdnadsöverflyttning på talan av socialnämnden ska flyttas från allmän domstol till förvaltningsdomstol.

Vidare anser utredningen att socialtjänsten behöver ha kunskap om reglerna om adoption för att kunna bidra till samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa. Socialstyrelsen har en viktig roll att i relevanta sammanhang uppmärksamma adoption som en möjlighet inom ramen för dagens lagstiftning.

Ansvar och befogenheter under vårdens genomförande

Det finns en oklarhet i hur långt vårdnadshavarens bestämmanderätt sträcker sig vid vård enligt LVU. Utredningen föreslår därför ett förtyd- ligande i den nya LVU om att socialnämnden övertar bestämmanderätten i den utsträckning det behövs för att genomföra vården. Den aktuella bestämmelsen (nuvarande 11 § LVU) ska också ändras så att bestäm- melsen enbart reglerar socialnämndens ansvar och befogenheter. I sam- band med att barnet eller den unge placeras får socialnämnden ta ställ- ning till vilket ansvar och vilka befogenheter som ska överlåtas till den som får i uppdrag att utöva den faktiska vården av barnet eller den unge.

140

Ett annat område där det råder viss oklarhet är vilka gränssättande åt-

Prop. 2017/18:169

gärder som får vidtas inom ramen för det dagliga omsorgs- och tillsyns-

Bilaga 1

ansvaret för barn som är placerade vid HVB. Utredningen anser att det

 

angeläget, inte minst med hänsyn till rättssäkerheten för de barn som

 

berörs, att öka kunskapen och samsynen i dessa frågor. Socialstyrelsen

 

föreslås därför få i uppdrag att leda ett arbete för en gemensam kunskaps-

 

grund och samsyn bland verksamhetsansvariga och personal i HVB.

 

Inom ramen för uppdraget ska befintlig kunskap om olika typer av gräns-

 

sättande åtgärder, effekter av att använda dem samt etiska aspekter sam-

 

manställas. Utifrån underlaget ska Socialstyrelsen ta fram ett vägledande

 

stödmaterial som ska kunna användas för utbildningar på olika nivåer

 

inom HVB-vården.

 

Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse i SoF om att

 

den som förestår verksamheten vid ett HVB ansvarar för att det finns

 

ordningsregler för de dagliga rutinerna på boendet. Ordningsreglerna ska

 

syfta till att skapa trygghet och trivsel för alla som vistas i boendet. De

 

ska utarbetas under medverkan av de boende och följas upp regelbundet.

 

Reglerna ska vara kända för både boende och personal och vara anslagna

 

inom enheten så att de är väl synliga för de boende.

 

På de särskilda ungdomshemmen och på kommunalt drivna HVB är

 

det möjligt att besluta om förbud mot innehav av alkohol och andra be-

 

rusningsmedel samt, vid en överträdelse av förbudet, beslagta och för-

 

verka sådana medel. Ett privat HVB har ingen motsvarande befogenhet.

 

Utredningen föreslår en ny lag: lagen om förbud mot berusningsmedel

 

m.m. på hem för vård eller boende. Den nya lagen ska även kunna

 

tillämpas vid HVB som drivs av enskilda.

 

Samverkan om hälsa och utbildning under en placering

Samverkan mellan socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola är centralt för att barn och unga som är placerade i familjehem och HVB ska få ett samlat stöd när det gäller möjligheter till utveckling, god hälsa och ut- bildning. Det krävs inför en placering, under vårdens genomförande, i utslussningsskedet och sedan vården har upphört. Det finns ett regelverk som påbjuder samverkan kring målgruppen placerade barn och unga. För framgångsrik samverkan krävs dock även tydliga strukturer på regional och lokal nivå, stöd av ledningsnivån och kontinuerlig uppföljning och utvärdering.

Ett sätt att skapa en tydligare struktur och tydliggöra ansvars- fördelningen för samverkan är att träffa överenskommelser. Utredningen föreslår att det i SoL och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) införs likalydande bestämmelser om att kommuner och landsting ska ingå överenskommelser om ett samarbete i fråga om vård utanför det egna hemmet av barn och unga. Kravet avser överenskommelser om samarbete såväl inför en placering som under genomförandet av vården och inför att den avslutas. Formerna för samverkan mellan landstingen och de särskilda ungdomshemmen bör särskilt uppmärksammas i anslut- ning till arbetet med dessa överenskommelser.

141

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram ett vägledande kunskapsstöd till huvudmän och verksamheter om ansvarsfördelningen för vård och stöd vid psykisk ohälsa hos barn och unga i samhällsvård. Kunskapsstödet bör utformas så att det leder till ökad tydlighet om vad som är respektive huvudmans, verksamhets och professions ansvar inom området. Kunskapsstödet ska bl.a. kunna an- vändas vid arbetet med de samverkansöverenskommelser som utred- ningen föreslår.

Utredningen anser att regeringen bör överväga att, inom ramen för fort- satta statliga satsningar inom området psykisk ohälsa avsätta särskilda medel för utveckling av tvärprofessionell samverkan mellan huvudmän i fråga om verksamheter som möter placerade barn och unga med psykisk ohälsa.

Utredningen anser vidare att det är angeläget att det nationella stödet till arbetet med att stärka skolresultat för placerade barn och unga kan fortsätta. När resultaten av den pågående effektutvärderingen av SkolFam är klara bör regeringen överväga behovet av fortsatt stöd för att stärka skolresultaten för barn och unga i samhällsvård.

Vårdinnehåll av god kvalitet – med fokus på HVB

Institutionsvården bör bygga på bästa tillgängliga kunskap och utformas så att barn och unga är delaktiga och att deras erfarenheter tas tillvara. Vården bör vara evidensbaserad och ha ett tydligt barnrättsperspektiv. Utredningen bedömer att det finns flera hinder och risker för att institu- tionsvården inte ska motsvara dessa krav och behov. Det finns brister särskilt när det gäller kompetens, tillgång till kunskap om behandlings- metoder och annat stöd, systematiskt arbete för att följa upp och utveckla vården och samverkan kring hälsa och utbildning. Att säkerställa till- gången till medicinsk och psykologisk kompetens vid enskilt och kom- munalt drivna HVB är särskilt angeläget när vården sker med tvång, i synnerhet om verksamheten har en inriktning mot barn och unga med psykiska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa är vanligare bland flickor än bland pojkar vid HVB är dessa frågor också viktiga i ett jämställdhetsperspektiv.

Utredningen anser att regeringen bör överväga att ge Inspektionen för vård och omsorg (IVO) i uppdrag att utifrån sin tillsyn bedöma tillgången till medicinsk och psykologisk kompetens vid HVB om frågan inte aktualiseras i IVO:s egen planering och aktiviteter de närmaste åren.

Utredningen föreslår att regeringen ska ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda förutsättningarna för en eftergymnasial grundutbildning för per- sonal vid HVB, vilken annan utbildning som kan vara lämplig för arbete med behandling av barn och unga i HVB och vilka författningsändringar som kan behövas för stärkta krav på kompetens hos föreståndare och personal inom institutionsvården.

Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att ut- reda förutsättningar och former för en integrerad och mer specialiserad dygnsvård som samlat kan möta behov av vård med stöd av LVU och hälso- och sjukvård, främst psykiatrisk vård. I uppdraget bör även ingå

142

att analysera förutsättningarna för differentiering och specialisering i

Prop. 2017/18:169

övrig institutionsvård med stöd av LVU.

Bilaga 1

Utredningen anser att det behövs ett program för forskning och ut-

 

veckling om innehåll och kvalitet i samhällsvård för barn och unga. Ett

 

sådant program bör särskilt omfatta stöd till praktiknära forskning. Det

 

ligger inom ramen för Fortes möjligheter till fortsatta initiativ inom om-

 

rådet att ta fram ett sådant program.

 

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) bör, inom ramen

 

för sitt utvidgade uppdrag inom socialtjänstområdet, överväga möjlig-

 

heterna att ta fram en systematisk kunskapsöversikt om stöd till familje-

 

hem.

 

Verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen

Utredningen lämnar ett antal förslag som gäller verksamheten vid de sär- skilda ungdomshemmen och i synnerhet de bestämmelser som reglerar de s.k. särskilda befogenheterna. Bestämmelserna om de särskilda be- fogenheterna medger att vissa tvångsåtgärder får vidtas om det bedöms nödvändigt för att kunna genomföra vården. Dessa bestämmelser innebär att de ungas fri- och rättigheter starkt begränsas och måste därför vara förenliga med både regeringsformen och internationella regler om mänskliga rättigheter såsom t.ex. Europakonventionen och barnkonven- tionen. I nuvarande lagstiftning benämns dessa tvångsåtgärder som sär- skilda befogenheter. I den nya LVU bör dessa, för att markera barnper- spektivet i lagen, benämnas skyddsåtgärder.

Utredningens förslag medför att möjligheten till skyddsåtgärder i vissa avseenden görs mer restriktiva och i andra avseenden att de utvidgas. Det senare handlar bl.a. om att modernisera regelverket (t.ex. på grund av nya former för kommunikation) och att reglera sådant som i dag är oreglerat. Syftet med förslagen är att åstadkomma ökad rättssäkerhet för barn och unga genom att bestämmelserna preciseras och tydliggörs. Den differen- tiering av skyddsåtgärderna som förslagen innebär syftar till att säkra att mer ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt aldrig ska vidtas, dvs. i linje med vad proportionalitetsprincipen föreskriver.

Förslagen innebär bl.a. att åtgärden avskiljning differentieras i två olika nivåer: avskiljning med öppen dörr och avskiljning med låst dörr. Utred- ningen föreslår att tiden för hur länge en avskiljning får pågå minskas kraftigt. En avskiljning med låst dörr ska, enligt förslaget, som längst få pågå två timmar (i dag 24 timmar) och en avskiljning med öppen dörr som längst tre timmar. En avskiljning med låst dörr får följas av ett beslut om avskiljning med öppen dörr, men en sammanhängande avskiljning får, enligt utredningens förslag, aldrig överstiga tre timmar.

Dessutom föreslås att rätten att överklaga skyddsåtgärder utvidgas och att barn och unga ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om skyddsåtgärder. Vidare föreslås en ny bestämmelse som inne- bär att Statens Institutionsstyrelses (SiS) kvalitetssäkringsarbete sär- skilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av skydds- åtgärder.

143

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

Utslussning och stöd efter avslutad vård

Utredningen anser att utslussning från vård utanför det egna hemmet samt stöd och hjälp efter avslutad placering är viktiga delar av samhällets åtagande för placerade barn och unga. Dessa delar behöver stärkas och utvecklas. Detta åtagande ska vara långsiktigt och bl.a. underlätta över- gången till självständigt vuxenliv för unga som avslutar en placering.

Utredningen föreslår ett tillägg i bestämmelsen om genomförandeplan i SoF om att den också ska beskriva hur barnet eller den unge ska för- beredas för tiden efter det att en placering i ett familjehem eller HVB har avslutats.

Utredningen föreslår också att en ny bestämmelse förs in i SoL som kompletterar det nuvarande kravet på att socialnämnden ska tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utan- för det egna hemmet har upphört. Kompletteringen förtydligar inrikt- ningen på stödet och hjälpen, dvs. fortsatt kontakt med hemmet där barnet eller den unge har varit placerad och personligt stöd. För unga som ska ha en egen bostad sedan vården upphört bör stödet och hjälpen inriktas på frågor om ekonomi, boende, studier eller arbete.

Hur länge det tidigare placerade barnet eller den unge behöver stöd och hjälp varierar efter individuella behov. Socialnämndens särskilda ansvar för stöd och hjälp för dem som ska ha egen bostad föreslås gälla tills den unge fyller 22 år. Samma förutsättningar ska gälla oberoende av om vården getts med stöd av SoL eller LVU.

Utredningen föreslår att regeringen avsätter särskilda medel för ett systematiskt utvecklingsarbete med målet att ta fram användbar kunskap om stöd och hjälp för en successiv övergång från placering till vuxen- tillvaro. Utvecklingsarbetet bör omfatta en forskningsanknuten försöks- verksamhet med bl.a. användning av kontaktpersoner för stöd efter av- slutad placering.

Styrning med kunskap och systematisk uppföljning

Styrning med kunskap och systematisk uppföljning berör praktiskt taget alla frågor som behandlas i detta betänkande och alla aktörer som har någon del i ansvaret inom området. Det förutsätter arbete på flera nivåer. Ytterst handlar det om att barnrättsperspektivet ska få genomslag i det dagliga arbetet inom samhällsvården för barn och unga.

Utredningen anser att SiS bör bli en resurs i den statliga styrningen med kunskap inom socialtjänst och hälso- och sjukvård i frågor som gäller institutionsvård för barn och unga. Det nationella utvecklings- centrumet för familjehemsvård som utredningen föreslagit i sitt del- betänkande (SOU 2014:3) bör också ses som en resurs i den statliga styrningen med kunskap i frågor om familjehemsvård.

Utredningen föreslår att Myndigheten för vårdanalys ska ges i uppdrag att utarbeta ett system för uppföljning av vård i familjehem och HVB. Systemet ska göra det möjligt att följa måluppfyllelsen i vård med stöd av LVU, men avse samhällsvården i stort för barn och unga. Barns och ungas erfarenheter av vården ska fångas upp i systemet och vara en vik-

144

tig utgångspunkt för beskrivningar och analyser. I uppdraget bör ingå att

Prop. 2017/18:169

bedöma hur dagens underlag kan användas på ett systematiskt och sam-

Bilaga 1

ordnat sätt, vilka kompletteringar som behövs och vilka regeländringar

 

som detta kan kräva.

 

IVO behöver se över och utveckla arbetet med tillståndsgivning och

 

tillsyn om utredningens förslag till en ny LVU genomförs. En fortsatt

 

systematisering av det som framkommer vid IVO:s samtal med placerade

 

barn och unga är angelägen.

 

Som exempel på ytterligare insatser som behövs för förbättrad styrning

 

med kunskap och uppföljning anser utredningen att det är angeläget att

 

regeringen går vidare med Socialstyrelsens förslag om en utredning av

 

förutsättningarna för ett familjehemsregister. Regeringen bör också ini-

 

tiera ett fortsatt och systematiskt arbete för att lyssna på barn och unga i

 

familjehem utifrån resultat och slutsatser från Socialstyrelsens och BO:s

 

pågående uppdrag inom det området.

 

Konsekvenser av utredningens förslag

Av barnkonsekvensanalysen framgår bl.a. att den nya LVU, tillsammans med vissa andra författningsändringar, stärker barnrättsperspektivet i samhällets insatser för barn och unga. Det gäller både rätten till skydd och vård i vissa situationer och rätten till god vård när ett beslut om in- sats är fattat. Samhällets åtagande för stöd och hjälp efter en placering förtydligas också i utredningens samlade förslag. Utöver författnings- ändringarna bidrar utredningens förslag om nationellt kunskapsstöd och fortsatt kunskapsutveckling till att barn och unga tillförsäkras skydd och att vården förbättras.

Erbjudanden om hälsoundersökningar till barn och unga i samband med placering kan bidra till att hälsoproblem hos både flickor och pojkar kartläggs på likvärdiga villkor. Förslagen om innehåll och kvalitet i vård vid HVB bör på sikt leda till förbättrat stöd för bl.a. flickor med psykisk ohälsa, vilket är en viktig jämställdhetsfråga. Sammantaget kan förslagen om socialnämndens beslutsunderlag, samverkan under en placering och innehållet i institutionsvården bidra till att barn och unga som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck tillförsäkras skydd och en god vård.

Ett stärkt stöd och skydd till barn och unga i tvångsvård och annan samhällsvård kan leda till bättre framtidsutsikter för dem när det gäller hälsa, utbildning, personlig utveckling och yrkesliv. På sikt är detta också gynnsamt för samhällsekonomin. Flera av de föreslagna åtgärderna syftar till att undvika en ökning av nuvarande problem, vilket skulle kräva ytterligare kostsamma samhällsinsatser. Sammantaget torde de före- slagna förbättringarna på sikt leda till minskade kostnader för både kommunerna och staten.

Av den ekonomiska konsekvensbeskrivningen framgår sammanfatt- ningsvis följande:

Staten beräknas få nya temporära kostnader under en period på fyra år med 32 miljoner kronor det första året, 26,5 miljoner kronor det andra året, 13 miljoner kronor det tredje året och 2 miljoner kronor det fjärde året. Kostnaderna avser uppdrag till Socialstyrelsen och

145

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

Myndigheten för vårdanalys och stöd till implementeringen av den nya LVU. Staten beräknas vidare få ökade permanenta kostnader med 5 miljoner kronor per år till följd av förslag om rätt till offentligt bi- träde i vissa mål samt rätt att överklaga beslut om skyddsåtgärder vid de särskilda ungdomshemmen.

Kommunerna beräknas få ökade kostnader med 43–48 miljoner per år till följd av utökade arbetsuppgifter och ambitionshöjningar i lagstift- ningen.

Landstingen beräknas få ökade kostnader med 8 miljoner kronor per år till följd av utökade arbetsuppgifter.

Utredningen bedömer således att det kommer att uppstå kostnadsök- ningar för staten, kommunerna och landstingen om förslagen genomförs. Utredningen förfogar dock inte över förslag till finansiering, som kräver effektiviseringsvinster inom samhällsvården för barn och unga. På sikt kan sådana vinster vara möjliga, men utredningen måste konstatera att underlaget för att analysera förutsättningarna för effektiviseringsvinster är bristfälliga och att frågorna griper över större delar av den sociala barn- och ungdomsvården än vad som motsvaras av utredningens direk- tiv.

I förhållande till den kommunala självstyrelsen innebär förslagen till ny LVU och andra lagändringar vissa utökade och förtydligade krav på kommunernas och landstingens verksamhet. Utredningen anser att detta är nödvändigt med hänsyn till rättssäkerheten och intresset av att place- rade barn och unga tillförsäkras skydd och en god vård.

När det gäller konsekvenser för att nå de integrationspolitiska målen är en reformerad tvångsvård för barn och unga angelägen. Bland annat bör förslaget om tydligare inriktning på stöd och hjälp efter avslutad place- ring kunna bidra till förbättrade förutsättningar för ensamkommande barn som avslutar en placering för övergång till självständigt vuxenliv.

En reformerad tvångsvård för barn och unga bidrar positivt till det brottsförebyggande arbetet. En tydligare inriktning på stöd och hjälp efter avslutad placering bör bidra till förbättrade förutsättningar även för de unga som omhändertagits till följd av brottslig verksamhet.

I fråga om konsekvenser för små företag kan konstateras att ungefär hälften av HVB för barn och unga bedrivs i enskild regi och många i form av små företag. Dessa företag åläggs inga nya uppgifter genom utred- ningens förslag. Förslagen om insatser för att uppnå ökad tydlighet i fråga om ansvar och befogenheter för personal på HVB och om vilka frågor som får omfattas av ordningsregler på HVB ger klarare förutsättningar för arbetet också på de institutioner som drivs av små företag.

Ikraftträdande

Utredningen föreslår att den nya LVU och övriga författningsändringar ska träda i kraft den 1 juli 2017.

146

Särskilt yttrande

Ett särskilt yttrande har avgivits av experten Anna Karin Hildingson Boqvist.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 1

147

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

148

Författningsförslag från Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71)

Förslag till lag (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Insatser inom socialtjänsten till barn och unga ska ges i samförstånd med barnet eller den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453).

Under de förutsättningar som anges i denna lag kan dock beslutas om vård och andra åtgärder utan samtycke.

2 § Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för barnet eller den unge vara avgörande.

Med barn avses varje människa under 18 år.

Med ung person eller den unge avses varje människa mellan 18 och 20 år.

3 § Denna lag syftar till att tillförsäkra barn och unga skydd och en god vård.

4 § I lagen finns bestämmelser om

krav på vården (2 kap.),

information och delaktighet (3 kap.),

öppna insatser (4 kap.),

vård utanför det egna hemmet (5 kap.),

socialnämndens ansvar vid vård utanför det egna hemmet (6 kap.),

omedelbart omhändertagande (7 kap.),

stöd till vårdnadshavare (8 kap.),

socialnämndens ansvar att följa och ompröva vården (9 kap.),

vårdnadsöverflyttning (10 kap.),

upphörande av vård (11 kap.),

flyttningsförbud (12 kap.),

särskilda ungdomshem och skyddsåtgärder (13 kap.),

handläggningen i socialnämnden och i domstol (14 kap.),

överklagande (15 kap.),

övriga bestämmelser (16 kap.).

2 kap. Krav på vården

1 § Vård enligt denna lag ska vara av god kvalitet. Kvaliteten ska syste- matiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Vården ska särskilt vara

trygg,

säker,

– ändamålsenlig, och

Prop. 2017/18:169

– präglad av kontinuitet.

Bilaga 2

2 § Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller

 

den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets

 

eller den unges person och egenart.

 

3 § Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet eller den unge och

 

bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndig-

 

heter. I hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) finns bestämmelser om landstingets ansvar att erbjuda barn och unga en god hälso- och sjukvård. I skollagen (2010:800) finns bestämmelser om elevers utbildning inom skolväsendet samt stöd i form av extra anpassningar och särskilt stöd.

4 § Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ha rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. I 6 kap. 6 § finns bestämmelser om att socialnämnden får begränsa umgänget i vissa fall.

5 § Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

3 kap. Information och delaktighet

1 § Barnet eller den unge ska återkommande få relevant information.

2 § Barnet eller den unge ska få framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om barnet eller den unge inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets eller den unges åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

3 § Barnets vårdnadshavare ska, så långt det är möjligt och lämpligt, få information om vården av barnet och ges möjlighet att vara delaktig i genomförandet av vården.

4 § Informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfaren- het eller andra individuella förutsättningar.

Den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att den enskilde har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen.

4 kap. Öppna insatser

1 § Socialnämnden får, om insatsen inte kan ges med samtycke av barnets vårdnadshavare, besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson som avses i 3 kap. 6 b § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) om

149

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

1.insatsen bedöms förebygga att barnets hälsa eller utveckling skadas på grund av något förhållande i hemmet, och

2.det är lämpligt.

2 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år ska delta i öppna insatser om det kan antas att han eller hon till följd av ett beteende som avses i 5 kap. 3 § kommer att behöva beredas vård utanför det egna hemmet om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som barnet eller den unge behöver inte kan ges med samtycke av barnet eller den unge själv, om han eller hon har fyllt 15 år, och av barnets vårdnads- havare.

Med öppna insatser enligt första stycket avses

1.att barnet eller den unge ska hålla regelbunden kontakt med en sär- skilt kvalificerad kontaktperson som socialnämnden utsett, eller

2.att barnet eller den unge ska delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

3 § 2 § är också tillämplig om den som är under 20 år och vårdas med stöd av 5 kap. 3 § eller som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken, vid upphörande av vården eller vid verkställighetens slut, bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som avses i 2 § första stycket.

4 § När ett beslut enligt 1, 2 eller 3 § meddelas ska en särskild ge- nomförandeplan finnas.

5 § Ett beslut om öppna insatser enligt 2 eller 3 § upphör att gälla, om 1. beslut fattas om omedelbart omhändertagande, eller

2. ansökan om vård enligt 5 kap. bifalls.

Vårdens innehåll och utformning

6 § För innehåll och utformning av öppna insatser enligt 1, 2 och 3 §§ gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) och bestämmel- serna i 2 och 3 kap. denna lag.

5 kap. Vård utanför det egna hemmet

Förutsättningar för vård

1 § Den som är under 18 år ska beredas vård utanför det egna hemmet om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det finns grundad anledning att anta att behövlig vård inte kan ges barnet med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när barnet har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

 

Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte

 

20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga

 

förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan

 

antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.

 

2 § Vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk miss-

150

handel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat för-

hållande i hemmet finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller ut-

Prop. 2017/18:169

veckling skadas.

Bilaga 2

3 § Vård ska också beslutas om barnet eller den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom

1.missbruk av alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel,

2.brottslig verksamhet, eller

3.något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende.

Vård ska också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård en- ligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket.

Ansökan och beslut om vård

4 § Beslut om vård utanför det egna hemmet meddelas av förvaltnings- rätten efter ansökan av socialnämnden.

Ansökan ska innehålla en redogörelse för

barnets eller den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till vårdnadshavare och andra närstående,

barnets eller den unges familjeförhållanden och sociala nätverk,

vårdnadshavarens förmåga att tillgodose barnets eller den unges be- hov,

tidigare vidtagna åtgärder,

de omständigheter som utgör grunden för att barnet eller den unge behöver vård,

barnets och vårdnadshavarens eller den unges inställning till behovet av vård, samt

den vård som socialnämnden avser att anordna.

En ansökan ska även innehålla en vårdplan.

5 § Rättens beslut om vård upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

Vården ska anses påbörjad när barnet eller den unge har placerats utan- för sitt eget hem.

Vårdens innehåll och utformning

6 § För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i social- tjänstlagen (2001:453) och bestämmelserna i 2, 3, 6 och 13 kap. denna lag.

6 kap. Socialnämndens ansvar vid vård utanför det egna hemmet

1 § Socialnämnden bestämmer hur vården av barnet eller den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under vårdtiden.

I fråga om den som vårdas i ett hem som avses i 13 kap. 1 § första stycket får dock Statens institutionsstyrelse i samband med att barnet

151

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

eller den unge transporteras besluta att han eller hon tillfälligt ska vistas i ett annat sådant hem.

2 § Socialnämnden får medge att barnet eller den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. Vård med stöd av 5 kap. ska dock alltid inledas utanför barnets eller den unges eget hem.

3 § Om socialnämndens beslut enligt 1 eller 2 § inte kan avvaktas, får ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat be- sluta i frågan. Beslutet ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

4 § Vid vård av barn utanför det egna hemmet övertar socialnämnden vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnet, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården.

Vid vård av unga utanför det egna hemmet bestämmer socialnämnden om den unges personliga förhållanden i den utsträckning det behövs för att genomföra vården.

5 § Socialnämnden har under vårdtiden samma ansvar som vård- nadshavaren för att barnets grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken tillgodoses. Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården ska ha uppsikt över barnet.

Umgänge med närstående

6 § Socialnämnden har ett ansvar för att barnet ges möjlighet till um- gänge med föräldrar, vårdnadshavare, syskon och andra närstående.

Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden

1.besluta hur barnets umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal ska utövas, eller

2.besluta att barnets vistelseort inte ska röjas för föräldrar eller vård- nadshavare.

Socialnämnden ska minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut som avses i andra stycket fortfarande behövs.

7 kap. Omedelbart omhändertagande

1 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas, om

1. det är sannolikt att barnet eller den unge behöver beredas vård med stöd av 5 kap., och

2. rättens beslut om vård enligt 5 kap. inte kan avvaktas med hänsyn till risken för barnets eller den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder

 

hindras.

 

2 § Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas,

152

får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har

 

förordnat besluta om omhändertagande. Beslutet ska anmälas vid nämn- dens nästa sammanträde.

3 § När socialnämnden har ansökt om vård med stöd av 5 kap., får även rätten besluta att barnet eller den unge omedelbart ska omhändertas.

4 § Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska ange om om- händertagandet grundas på sådana omständigheter som avses i 5 kap. 2 eller 3 § eller om det grundas på bestämmelserna i båda dessa paragrafer.

5 § Vården ska anses påbörjad när barnet eller den unge har placerats utanför sitt eget hem.

Förvaltningsrättens prövning

6 § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, ska beslutet underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid ska beslutet och hand- lingarna i ärendet tillställas rätten.

7 § Förvaltningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet kom in till rätten.

8 § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att nämnden har ansökt om vård med stöd av 5 kap., ska beslutet underställas den rätt som prövar frågan om vård. Därvid gäller bestäm- melserna i 6 och 7 §§.

9 § Om förvaltningsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhänder- tagande, ska socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhänder- tagandet verkställdes ansöka hos förvaltningsrätten om att barnet eller den unge ska beredas vård med stöd av 5 kap. Förvaltningsrätten får medge förlängning av denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

Upphörande m.m.

10 § Ett omedelbart omhändertagande upphör

1.om socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande inte har underställts förvaltningsrätten inom den tid som föreskrivs i 6 §,

2.om ansökan om vård enligt 5 kap. inte har gjorts inom den tid som anges i 9 § och inte heller förlängning av tiden har begärts, eller

3.när rätten avgör frågan om vård.

11 § Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, ska social- nämnden besluta att detta genast ska upphöra. Ett sådant beslut får med- delas också av den rätt som prövar en fråga om vård med stöd av lagen.

12 § Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte verkställas om barnet eller den unge är häktad.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

153

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

Omhändertagande enligt Bryssel II-förordningen

13 § Socialnämnden får besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas om förutsättningarna i artikel 20 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen), är uppfyllda.

Ett beslut enligt första stycket ska underställas förvaltningsrätten. Där- vid gäller bestämmelserna i 6 och 7 §§.

14 § Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande enligt 13 §, ska socialnämnden besluta att det genast ska upphöra.

Ett omhändertagande enligt 13 § upphör även när en behörig domstol i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen har prövat målet i sak. Socialnämnden ska hålla sig underrättad om handläggningen av målet i sak i den behöriga domstolen.

Vårdens innehåll och utformning

15 § För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i social- tjänstlagen (2001:453) och bestämmelserna i 2, 3, 6 och 13 kap. denna lag.

8 kap. Stöd till vårdnadshavare

1 § I 6 kap. 7 § 4 socialtjänstlagen (2001:453) finns bestämmelser om att socialnämnden ska lämna vårdnadshavarna och föräldrarna råd, stöd och annan hjälp som de behöver.

När ett barn vårdas enligt 5 kap. 2 § denna lag ska socialnämnden aktivt erbjuda vårdnadshavarna stöd som kan bidra till att de blir del- aktiga i vården av barnet och utvecklas i sitt föräldraskap.

9 kap. Socialnämndens ansvar att följa och ompröva vården

Öppna insatser

1 § Socialnämnden ska minst en gång var sjätte månad pröva om ett beslut enligt 4 kap. 1, 2 eller 3 § fortfarande behövs.

Prövning enligt första stycket ska ske första gången inom sex månader från dagen för socialnämndens beslut.

Vård utanför det egna hemmet

2 § Socialnämnden ska noga följa vården av den som får vård utanför det egna hemmet.

Socialnämnden ska följa vården främst genom

1.regelbundna personliga besök i det hem där barnet eller den unge vistas,

2.enskilda samtal med barnet eller den unge,

3.samtal med den eller dem som tagit emot barnet eller den unge i sitt hem, och

154

4. samtal med vårdnadshavarna eller god man enligt lagen (2005:429)

Prop. 2017/18:169

om god man för ensamkommande barn.

Bilaga 2

Socialnämnden ska särskilt uppmärksamma barnets eller den unges

 

hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga

 

och andra närstående.

 

3 § Har barnet beretts vård med stöd av 5 kap. 2 §, ska barnets särskilda

 

socialsekreterare som avses i 6 kap. 7 c § socialtjänstlagen (2001:453),

 

minst en gång var sjätte månad rapportera till socialnämnden om hur

 

barnets behov tillgodoses, hur vårdnadshavarnas förhållanden utvecklar

 

sig och, om vården ska fortsätta, hur den bör inriktas och utformas.

 

4 § Har barnet eller den unge beretts vård med stöd av 5 kap. 3 §, ska

 

socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vård-

 

beslutet pröva om vården ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas

 

fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

 

10 kap. Vårdnadsöverflyttning

1 § När barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. Därefter ska frågan övervägas årligen i samband med rapporteringen enligt 9 kap. 3 §.

Vid övervägande enligt första stycket ska särskilt beaktas

barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöver- flyttning,

barnets relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att till-

godose barnets behov av en trygg och god uppväxt, samt

– familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose barnets behov av kontakt med föräldrar och andra närstående.

11 kap. Upphörande av vård

1 § När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, ska social- nämnden besluta att vården ska upphöra.

Öppna insatser som har beslutats med stöd av 4 kap. 1 § och vård utan- för det egna hemmet som har beslutats med stöd av 5 kap. 2 § ska upp- höra senast när barnet fyller 18 år.

Öppna insatser som har beslutats med stöd av 4 kap. 2 eller 3 § och vård utanför det egna hemmet som har beslutats med stöd av 5 kap. 3 § ska upphöra senast när den unge fyller 21 år.

2 § Vid prövning av om vård i familjehem som har beslutats med stöd av 5 kap. 2 § ska upphöra, ska barnets bästa vara avgörande. Vid bedöm- ningen ska det fästas särskilt avseende vid

barnets inställning,

om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familje- hemmet,

– barnets umgänge med och relation till vårdnadshavarna, och

155

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

– om barnet har en nära relation till familjehemsföräldrarna och en god förankring i sin sociala miljö.

3 § Den eller de som har vårdnaden om ett barn och barn som har fyllt 15 år, får begära att vård utanför det egna hemmet ska upphöra.

En begäran från en vårdnadshavare om att vård som har beslutats med stöd av 5 kap. 2 § ska upphöra behöver inte prövas av socialnämnden om frågan om vård har prövats av nämnden eller rätten de senaste tolv månaderna.

Förbereda återförening

4 § När vård enligt 5 kap. ska upphöra ska nämnden noga förbereda barnets återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne.

För att kunna genomföra en återförening utifrån barnets behov får socialnämnden begära att verkställigheten av rättens beslut om att vården ska upphöra ska senareläggas.

12 kap. Flyttningsförbud

Flyttningsförbud för viss tid eller tills vidare

1 § Förvaltningsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om ett barn att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller ut- veckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet (flyttningsförbud).

2 § Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som har läm- nat medgivande enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) att ta emot barnet eller den unge i ett enskilt hem.

3 § Socialnämnden ska minst en gång var tredje månad överväga om ett flyttningsförbud fortfarande behövs.

När ett flyttningsförbud inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att förbudet ska upphöra.

Tillfälligt flyttningsförbud

4 § Socialnämnden får besluta om tillfälligt flyttningsförbud, om

1.det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs, och

2.rättens beslut om flyttningsförbud inte kan avvaktas med hänsyn till risken för barnets eller den unges hälsa eller utveckling.

5 § Beslut om tillfälligt flyttningsförbud fattas av den socialnämnd som har lämnat medgivande enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) att ta emot barnet eller den unge i ett enskilt hem.

Om socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud inte kan av- vaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämn- den har förordnat besluta om ett sådant förbud. Beslutet ska anmälas vid

nämndens nästa sammanträde.

156

Prop. 2017/18:169

6 § När socialnämnden har ansökt om flyttningsförbud, får även rätten Bilaga 2 besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud.

7 § Har socialnämnden beslutat om tillfälligt flyttningsförbud, ska beslutet underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid ska beslutet och handlingarna i ärendet tillställas rätten.

Förvaltningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet kom in till rätten.

8 § Om förvaltningsrätten fastställer ett beslut om tillfälligt flyttnings- förbud, ska socialnämnden inom två veckor från dagen för förvaltnings- rättens beslut ansöka om flyttningsförbud.

9 § Ett tillfälligt flyttningsförbud upphör

1.om socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud inte har underställts förvaltningsrätten inom den tid som föreskrivs i 7 §,

2.om ansökan om flyttningsförbud inte har gjorts inom den tid som

anges i 8 §, eller

3. när rätten avgör frågan om flyttningsförbud.

10 § Om det inte längre finns skäl för ett tillfälligt flyttningsförbud, ska socialnämnden besluta att detta genast ska upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om flyttningsförbud.

Umgänge

11 § Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttnings- förbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud får socialnämnden besluta hur barnets umgänge ska utövas med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal.

13 kap. Särskilda ungdomshem och skyddsåtgärder

1 § För vård av barn och unga som på någon grund som anges i 5 kap. 3 § behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem.

Om socialnämnden har beslutat att barnet eller den unge ska vistas i ett hem som avses i första stycket ska Statens institutionsstyrelse omedelbart anvisa plats i ett sådant hem.

2 § Om det är nödvändigt av hänsyn till barnets eller den unges särskilda förhållanden eller för att genomföra vården eller upprätthålla tryggheten och säkerheten vid hemmet, får ett särskilt ungdomshem besluta om sådana skyddsåtgärder som anges i detta kapitel.

Endast de skyddsåtgärder som anges i detta kapitel är tillåtna.

157

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

158

3 § Skyddsåtgärder enligt 5–16, 18 och 20 detta kapitel får vidtas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre in- gripande åtgärder tillräckliga, ska de användas.

Skyddsåtgärder får bara användas om nyttan av åtgärden klart över- väger det intrång och de skaderisker åtgärden kan innebära. De får inte användas som någon form av bestraffning.

Förbud mot berusningsmedel m.m.

4 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem får inte inneha narko- tika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Barnet eller den unge får inte heller inneha någon annan egendom som kan skada honom eller henne själv eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet.

Om sådan egendom påträffas, ska den omhändertas.

Förstörande eller försäljning av egendom

5 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, så- dana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dop- ningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om för- bud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits eller har sådan egendom påträffats inom ett särskilt ungdomshem utan att det finns någon känd ägare till egendomen, ska Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § första stycket 1 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma ska gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Visitation

6 § Om det behövs, får barnet eller den unge kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, vid ankomst till hemmet, för kontroll av att barnet eller den unge inte bär på sig något som han eller hon enligt 4 § detta kapitel inte får inneha.

Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer miss- tanke att sådan egendom ska påträffas hos honom eller henne.

En kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen, om inte barnet eller den unge undanber sig det. All den hänsyn som omständig- heterna medger ska iakttas vid kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt- ning.

Barnet eller den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon viss person genomför eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den yt- liga kroppsbesiktningen. Om det inte föreligger särskilda skäl ska barnets eller den unges önskemål tillmötesgås.

7 § Om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att barnet eller den unge innehar något som han eller hon inte får inneha enligt 4 § detta kapitel, får barnets eller den unges bostadsrum eller andra slutna förvaringsställen som barnet eller den unge disponerar visiteras (rums- visitation).

En rumsvisitation ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid en rumsvisitation.

Barnet eller den unge ska erbjudas att närvara vid en rumsvisitation. Om särskilda skäl föreligger ska dock en rumsvisitation kunna genomföras även om barnet eller den unge inte är närvarande.

8 § För att upprätthålla tryggheten och säkerheten vid ett särskilt ung- domshem får skyddsvisitation för eftersökande av egendom som kan skada barnet eller den unge själv eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet, genomföras.

Statens institutionsstyrelse ska för varje enskild institution besluta i vilka situationer sådana visitationer får verkställas. Sådana beslut ska an- mälas till Inspektionen för vård och omsorg.

Begränsningar av rörelsefriheten

9 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får hindras att lämna hemmet och även i övrigt under- kastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras. Barnets eller den unges rörelsefrihet får också begränsas när det behövs av hänsyn till säkerheten för andra boende eller för personalen.

10 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är lås- bar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt

1.med hänsyn till barnets eller den unges, övriga boendes eller perso- nalens säkerhet,

2.för att förhindra att barnet eller den unge avviker, eller

3.för att i övrigt genomföra vården.

11 § Barnet eller den unge får vårdas vid en låsbar enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att någon av de förutsätt- ningar som anges i 10 § fortfarande föreligger och att barnet eller den unge samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

En fråga om vård vid en låsbar enhet ska prövas fortlöpande.

Provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m.

12 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § är vid behov skyldig att, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, vid ankomst till hemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narko-

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

159

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

160

tika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att han eller hon är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Begränsningar i rätten att ta emot besök

13 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem har rätt att ta emot besök samt vistas utanför hemmet i den utsträckning som lämpligen kan ske. Barn och unga som vårdas på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får dock begränsas i sin rätt att ta emot besök, om det behövs med hänsyn till barnets eller den unges behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet.

Ett sådant beslut gäller i högst 14 dagar. När det inte längre finns förut- sättningar för beslutet ska det upphöra.

I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

Begränsningar i rätten att kommunicera med andra

14 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster. Barn och unga som vårdas på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får dock begränsas i sin rätt att an- vända elektroniska kommunikationstjänster, om det behövs med hänsyn till barnets eller den unges behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet.

Ett sådant beslut gäller i högst 14 dagar. När det inte längre finns förut- sättningar för beslutet ska det upphöra.

Den tekniska utrustning som möjliggör användning av elektroniska kommunikationstjänster får omhändertas under den tid beslutet gäller. Omhändertagen utrustning ska återlämnas till barnet eller den unge senast när beslutet om begränsning upphör att gälla.

15 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får underkastas övervakning av sina brev och andra försändelser om det behövs med hänsyn till säkerheten vid hemmet eller till barnets eller den unges särskilda förhållanden.

För detta ändamål får Statens institutionsstyrelse öppna och ta del av försändelser som kommer till eller sänds från barnet eller den unge. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som barnet eller den unge inte får inneha enligt 4 § detta kapitel, ska egendomen omhändertas.

Brev mellan barnet eller den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans eller hennes offentliga biträde ska vidarebefordras utan föregående granskning.

Avskiljning

16 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får avskiljas i ett rum med öppen dörr, om det är nöd- vändigt på grund av att barnet eller den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att vården av honom eller henne för-

svåras eller hans eller hennes säkerhet, övriga boendes eller personalens säkerhet äventyras.

Personal ska finnas närvarande i rummet under hela den tidsperiod som avskiljningen pågår.

17 § Barnet eller den unge får hållas avskild i ett rum med öppen dörr i högst en timme. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med en timme. Om det därefter finns särskilda skäl får ett nytt beslut om förlängning med en timme fattas. En sammanhängande avskiljning med öppen dörr får som längst pågå i tre timmar.

18 § Om förutsättningarna för avskiljning i ett rum med öppen dörr är uppfyllda och det behövs med hänsyn till barnets eller den unges säker- het eller med hänsyn till säkerheten för övriga boende eller för perso- nalen, får barnet eller den unge avskiljas i ett rum med låst dörr.

Barnet eller den unge ska under den tid avskiljningen varar stå under fortlöpande uppsikt av personalen och ha möjlighet att själv tillkalla personal.

En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om en avskiljning med låst dörr. Om läkaren eller sjuksköterskan begär det ska avskilj- ningen genast avbrytas.

19 § Barnet eller den unge får avskiljas i ett rum med låst dörr i högst en timme. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med en timme. Om det därefter finns särskilda skäl får ett beslut om avskiljning med öppen dörr fattas.

En sammanhängande avskiljning med låst dörr får som längst pågå i två timmar. En sammanhängande avskiljning med låst och öppen dörr får som längst pågå i tre timmar.

Vård i enskildhet

20 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får hindras från att träffa andra boende om det är nöd- vändigt med hänsyn till

1.barnets eller den unges särskilda behov av vård, eller

2.hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet.

Vård i enskildhet ska vara individuellt anpassad efter barnets eller den unges särskilda behov.

En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid om- prövas inom sju dagar från senaste prövning.

Vistelse utomhus m.m.

21 § Den som vårdas vid en låsbar enhet enligt 10 § detta kapitel ska under vistelsen ges möjlighet att vistas utomhus, ägna sig åt fysisk aktivi- tet eller annan fritidssysselsättning.

Vistelse utanför hemmet

22 § Beslut om vistelse utanför hemmet för den som vårdas vid ett sär- skilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § ska avse en på förhand bestämd tid, dock högst fyra veckor.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

161

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

162

Uppföljande samtal

23 § Barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter ett verkställt beslut om

1.kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 6 §,

2.rumsvisitation enligt 7 §,

3.avskiljning i ett rum med öppen dörr enligt 16 §, och

4.avskiljning i ett rum med låst dörr enligt 18 §.

Under samtalet ska barnet eller den unge få information om vad som var anledningen till att skyddsåtgärden behövde tillgripas och ges möj- lighet att tala om hur han eller hon uppfattar att skyddsåtgärden hade kunnat undvikas.

Underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg

24 § Inspektionen för vård och omsorg ska underrättas om beslut om

1.kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 6 §,

2.rumsvisitation enligt 7 §,

3.vård vid låsbar enhet enligt 10 §,

4.provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m. enligt 12 §,

5.begränsningar av rätten att ta emot besök enligt 13 §,

6.begränsningar av rätten att använda elektroniska kommunika- tionstjänster enligt 14 §,

7.avskiljning i ett rum med öppen dörr enligt 16 §,

8.avskiljning i ett rum med låst dörr enligt 18 §, och

9.vård i enskildhet enligt 20 §.

Tillgång till hälso- och sjukvård

25 § Får någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och är verk- sam vid ett särskilt ungdomshem kännedom om att barnet eller den unge har en sådan smittsam sjukdom som enligt 1 kap. 3 § andra stycket smitt- skyddslagen (2004:168) utgör allmänfarlig sjukdom, ska Statens institu- tionsstyrelse underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning.

26 § Om barnet eller den unge behöver sjukhusvård under vårdtiden, ska han eller hon ges tillfälle till sådan vård.

Verksamhetschefen för den vårdenhet där barnet eller den unge vistas ska se till att socialnämnden eller Statens institutionsstyrelse genast underrättas, om att barnet eller den unge önskar lämna eller redan har lämnat vårdenheten.

Verksamhetschefen ska besluta att barnet eller den unge ska hindras från att lämna vårdenheten under den tid som behövs för att säkerställa att han eller hon kan föras över till ett särskilt ungdomshem.

Övriga bestämmelser

27 § Statens institutionsstyrelse ska följa upp verksamheten enligt denna lag. Uppföljningen ska omfatta tiden såväl under som efter avslutad vård.

Socialnämnden ska till Statens institutionsstyrelse lämna de uppgifter om enskilda som Statens institutionsstyrelse behöver för att fullgöra den skyldighet som följer av första stycket.

Kvalitetssäkringsarbetet som avses i 3 kap. 3 § tredje stycket so-

Prop. 2017/18:169

cialtjänstlagen (2001:453) ska särskilt omfatta åtgärder som syftar till att

Bilaga 2

minska behovet av skyddsåtgärder.

 

28 § Beslut enligt 5–7, 12, 15–19 §§ detta kapitel fattas av Statens insti-

 

tutionsstyrelse. Beslut enligt 10, 11, 13, 14, 20 och 22 §§ fattas av

 

Statens institutionsstyrelse efter samråd med socialnämnden.

 

14 kap. Handläggningen i socialnämnden och i domstol

1 § Mål och ärenden enligt denna lag ska handläggas skyndsamt.

2 § Om barnet har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Den som är yngre får höras i domstol, om han eller hon inte kan antas ta skada av det.

Läkarundersökning

3 § I ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkar- undersökning av barnet eller den unge samt utse läkare för undersök- ningen.

Läkarundersökningen ska, om den inte är obehövlig, ske innan social- nämnden gör en ansökan enligt 5 kap. 4 § och syfta till att utgöra en del av underlaget för bedömningen av barnets eller den unges behov av vård och för planeringen av vården.

I ett mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Handläggningen i domstol

4 § Är barnet eller den unge omhändertagen eller har ett tillfälligt flytt- ningsförbud meddelats, ska förvaltningsrätten ta upp målet till avgörande inom två veckor från den dag då ansökan om vård enligt 5 kap. eller flyttningsförbud kom in. Förvaltningsrätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

5 § I mål om beredande eller upphörande av vård enligt 5 kap. eller om flyttningsförbud ska förvaltningsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhandling ska alltid hållas, om någon part begär det. Parterna ska upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Om det behövs, ska förvaltningsrätten i ett mål enligt denna lag höra lämplig sakkunnig vid muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

6 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om omedelbart omhändertagande och tillfälligt flyttningsförbud ska nämndemän ingå i rätten.

163

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

164

7 § Vid delgivning med enskild i mål eller ärende enligt denna lag får 34–38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:1932) inte tillämpas.

8 § Beslut om öppna insatser enligt 4 kap., omedelbart omhändertagande eller om tillfälligt flyttningsförbud gäller omedelbart. Andra beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart, om nämnden inte för- ordnar något annat.

Beslut om vård enligt 5 kap. gäller omedelbart. Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat ska gälla omedelbart.

Offentligt biträde

9 § Offentligt biträde ska förordnas för barnet eller den unge samt för dennes vårdnadshavare, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om

beredande av vård enligt 5 kap. 2 eller 3 §,

begränsningar av umgänget eller hemlighållande av barnets eller den unges vistelseort enligt 6 kap. 6 § andra stycket,

omedelbart omhändertagande enligt 7 kap. 1 §,

upphörande av vård enligt 11 kap. 1 första stycket,

flyttningsförbud enligt 12 kap. 1 §,

upphörande av flyttningsförbud enligt 12 kap. 3 §,

vid överklagande enligt 15 kap. 1 §.

Vid överklagande enligt 15 kap. 2 § ska offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Behövs offentligt biträde både för barnet och för dennes vårdnads- havare, förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga intressen mellan dem.

Offentligt biträde förordnas av den domstol som handlägger målet. I ärenden hos socialnämnd förordnas offentligt biträde av förvaltnings- rätten.

10 § Den som är förordnad som offentligt biträde enligt 9 § för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.

11 § Till offentligt biträde för barn och unga får endast den förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egen- skaper är särskilt lämplig för uppdraget.

12 § Ett offentligt biträde för barn och unga ska ta till vara barnets eller den unges rätt i målet eller ärendet samt lämna stöd och hjälp till barnet eller den unge.

Biträdet ska, om det inte är uppenbart obehövligt, träffa barnet eller den unge och lämna den information som är lämplig och som kan antas vara av betydelse för barnet eller den unge.

Biträdet ska, om det är möjligt och lämpligt, se till att barnets eller den unges inställning klarläggs. Barnets eller den unges inställning ska redo- visas för rätten.

15 kap. Överklagande

1 § Socialnämndens beslut får överklagas hos förvaltningsrätten, när nämnden har

1. beslutat om var vården av barnet eller den unge ska inledas eller be- slutat i fråga om att flytta barnet eller den unge från det hem där han eller hon vistas,

2.fattat beslut enligt 4 kap. 1, 2 eller 3 § eller prövat om ett sådant be- slut ska upphöra att gälla,

3.beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av 5 kap.,

4.med stöd av 6 kap. 6 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att

barnets vistelseort inte ska röjas,

5.med stöd av 12 kap. 11 § beslutat i fråga om umgänge, eller

6.beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.

Rättens beslut enligt 7 kap. 9 § i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 14 kap. 3 § om läkarundersökning får inte överklagas.

2 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag får överklagas hos förvaltningsrätten, om beslutet gäller

1.förstörande eller försäljning av egendom enligt 13 kap. 5 §,

2.kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 13 kap. 6 §,

3.rumsvisitation enligt 13 kap. 7 §,

4.vård vid låsbar enhet enligt 13 kap. 10 §,

5.provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m. enligt 13 kap.

12§,

6.begränsningar av rätten att ta emot besök enligt 13 kap. 13 §,

7.begränsningar av rätten att använda elektroniska kommuni-

kationstjänster enligt 13 kap. 14 §,

8.övervakning av brev och andra försändelser enligt 13 kap. 15 §,

9.avskiljning i ett rum med öppen dörr enligt 13 kap. 16 §,

10.avskiljning i ett rum med låst dörr enligt 13 kap. 18 §, eller

11.vård i enskildhet enligt 13 kap. 20 §.

Överklagande prövas av den förvaltningsrätt som meddelat beslutet om vård.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

16 kap. Övriga bestämmelser

1 § Polismyndigheten ska lämna biträde för att på begäran av

1. socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 14 kap. 3 §, tillträde till barnets eller den unges hem eller för att föra barnet eller den unge till läkarundersökningen,

2.socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag,

3.Statens institutionsstyrelse efterforska och återhämta den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 §, om

barnet eller den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom eller henne, och

165

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

166

4. på begäran av verksamhetschefen i fall som avses i 13 kap. 26 § föra barnet eller den unge till ett särskilt ungdomshem.

2 § Den som överträder ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttnings- förbud ska dömas till böter.

Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden eller Socialstyrelsen.

3 § Beslut om vård med stöd av 5 eller 7 kap. denna lag hindrar inte be- slut om

1.avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2.utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3.utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4.överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

5.utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller be- handling,

6.utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7.överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Inter- nationella brottmålsdomstolen,

8.överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9.utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdom-

stolen för Sierra Leone.

Vård med stöd av 5 eller 7 kap. denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts.

1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 juli 2017.

2.Genom lagen upphävs lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (gamla lagen).

3.För den som vid lagens ikraftträdande omfattas av åtgärder enligt den gamla lagen ska bestämmelserna i den nya lagen gälla. Särskilda befogenheter som har beslutats före ikraftträdandet fortsätter att gälla, dock med de tidsfrister och övriga regler för användandet som gäller för åtgärden enligt denna lag.

Förslag till lag (2017:00) om förbud mot

Prop. 2017/18:169

berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

Bilaga 2

 

Härigenom föreskrivs följande

 

1 § Denna lag ska tillämpas vid sådana hem för vård eller boende som

 

drivs av kommun, landsting, bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller

 

enskild individ.

 

2 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende beslutar

 

det, får de som bereds vård där med stöd av socialtjänstlagen (2001:453)

 

eller lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och

 

unga inte inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusnings-

 

medel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa

 

dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om

 

förbud mot vissa hälsofarliga varor.

 

Han eller hon får inte heller inneha injektionssprutor, kanyler eller

 

andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller

 

annan befattning med narkotika eller någon annan egendom som kan

 

skada den enskilde själv eller någon annan, försvåra vården av honom

 

eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet.

 

3 § Om sådan egendom som avses i 2 § påträffas, får den omhändertas.

 

Om det inte finns någon känd ägare till den omhändertagna egendomen

 

ska den som förestår ett hem för vård eller boende, låta förstöra eller för-

 

sälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 §

 

första stycket 1 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga

 

drycker m.m.

 

Belopp som erhållits vid försäljningen tillfaller staten.

 

4 § Beslut att förstöra eller försälja egendom får överklagas hos allmän

 

förvaltningsdomstol.

 

Vid beslut av enskild huvudman ska den enskilde huvudmannen vara

 

den enskildes motpart.

 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

 

167

Prop. 2017/18:169

Förslag till lag (2017:00) om hälsoundersökning av barn

Bilaga 2

och unga vid beslut om vård utanför det egna hemmet

 

 

Härigenom föreskrivs följande

 

1 § I denna lag finns bestämmelser om landstingets skyldigheter att, ut-

 

över vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och tand-

 

vårdslagen (1985:125), på begäran av socialnämnden erbjuda hälso-

 

undersökning åt barn och unga i anslutning till att vård i familjehem eller

 

hem för vård eller boende med stöd av socialtjänstlagen (2001:453) eller

 

lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga

 

inleds.

 

2 § Hälsoundersökningen ska avse barnets eller den unges fysiska och

 

psykiska hälsotillstånd samt tandhälsotillstånd. Den ska omfatta en kart-

 

läggning av tidigare hälsoundersökningar och vaccinationer samt de

 

undersökningar och samtal med barnet eller den unge som i övrigt be-

 

hövs för en medicinsk bedömning av barnets eller den unges behov av

 

hälso- och sjukvård och tandvård.

 

3 § Om barnet eller den unge har vårdbehov som den undersökande

 

vårdgivaren inte kan tillgodose, ska barnet eller den unge remitteras till

 

en annan vårdgivare för vidare medicinsk bedömning eller behandling.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om

1.erbjudanden om hälsoundersökning enligt lagen,

2.genomförande av hälsoundersökning enligt lagen,

3.utformning av den medicinska bedömning som hälsoundersökningen ska leda fram till, samt

4.landstingets åtgärder till följd av hälsoundersökningen och den medicinska bedömningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

168

Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att 16 kap. 7 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 §, 5 kap. 1 §, 6 kap. 3, 7 b § och 8 §§, 10 kap. 4 och 6 §§, 11 kap. 3, 4 a samt 4 b §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 5 kap. 1 d och e §§, 6 kap. 1 b § och 11 kap. 3 a §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

3 §

Bestämmelser om vård utan samtycke ges i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga.

Bestämmelser om vård utan samtycke ges i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen (2017:00) med sär- skilda bestämmelser om vård av barn och unga.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

5kap.

1 §

Socialnämnden ska

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda för- hållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsut- veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ung- dom,

bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och ungdom far illa,

aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel,

tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som be-

rörs, uppmärksamma och verka för att barn och ungdom inte vistas i miljöer som är skadliga för dem,

med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ung- dom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver

och, om den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,

i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts,

i sin omsorg om barn och ung-

dom tillgodose det särskilda behov

 

av stöd och hjälp som kan finnas

 

sedan vård och fostran utanför det

169

 

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

170

egna hemmet upphört eller sedan verkställighet av sluten ungdoms- vård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdoms- vård upphört.

1 d §

Kommunen ska ingå en över- enskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om vård utanför det egna hemmet av barn och unga enligt denna lag och lag- en (2017:00) med särskilda be- stämmelser om vård av barn och unga. Om det är möjligt bör organi- sationer som företräder dessa per- soner eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.

1 e §

Socialnämnden ska i sin omsorg om barn och unga tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört eller sedan verkställighet av sluten ungdomsvård enligt lag- en (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård upphört.

Socialnämndens stöd och hjälp enligt första stycket bör inriktas på personligt stöd och fortsatt kontakt med hemmet där barnet eller den unge har varit placerad.

Om den enskilde efter placering- en ska flytta till en egen bostad, bör socialnämndens stöd och hjälp inriktas på frågor om ekonomi, boende, studier eller arbete. Detta ansvar gäller till dess den enskilde fyller 22 år.

6 kap.

1 b §

För barn som har fyllt 16 år får nämnden besluta om vård utanför det egna hemmet även utan vård- nadshavarens samtycke, om det är

 

 

 

 

 

lämpligt och barnet begär eller

 

 

 

 

 

samtycker till det.

 

 

 

 

3 §

 

Behovet av sådana hem som av-

Behovet av sådana hem som avses

ses i 12 § lagen (1990:52) med

i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med

särskilda bestämmelser om vård av

särskilda bestämmelser om vård av

unga

samt 22

och

23 §§

lagen

barn och unga samt 22 och 23 §§

(1988:870) om vård av missbru-

lagen (1988:870) om vård av miss-

kare i vissa fall ska tillgodoses av

brukare i vissa fall ska tillgodoses av

staten.

Statens

institutionsstyrelse

staten.

Statens institutionsstyrelse

leder

verksamheten

vid hemmen.

leder

verksamheten vid hemmen.

Bestämmelser

om

tillsyn

m.m.

Bestämmelser om tillsyn m.m. över

över verksamheten

vid hemmen

verksamheten vid hemmen finns i

finns i 13 kap.

 

 

 

13 kap.

Statens institutionsstyrelse får, om det finns särskilda skäl för det, genom avtal uppdra åt ett landsting eller en kommun att inrätta och driva ett sådant hem som avses i första stycket.

För vård i ett hem som avses i denna paragraf får staten ta ut avgift av den kommun som begärt placeringen.

7 b §

Socialnämnden ska noga följa vården av de barn och unga som vårdas i ett familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende främst genom

1.regelbundna personliga besök i det hem där barnet eller den unge vistas,

2.enskilda samtal med barnet eller den unge,

3.samtal med den eller dem som tagit emot barnet eller den unge i sitt hem, och

4. samtal med vårdnadshavarna.

4. samtal

med vårdnadshavarna

 

eller god man enligt lagen

 

(2005:429) om god man för en-

 

samkommande barn.

8 §

 

 

Vårdas ett barn med stöd av

Vårdas ett barn med stöd av

denna lag i ett annat hem än det

denna lag i ett annat hem än det

egna, ska socialnämnden minst en

egna, ska barnets särskilda so-

gång var sjätte månad överväga om

cialsekreterare som avses i 6 kap.

vården fortfarande behövs och hur

7 c §,

minst en gång var sjätte

vården bör inriktas och utformas.

månad rapportera till socialnämn-

 

den om hur barnets behov tillgodo-

 

ses, hur vårdnadshavarnas förhåll-

 

anden utvecklar sig och, om vård-

 

en ska fortsätta, hur den bör in-

 

riktas och utformas.

När barnet har varit placerat i

När barnet har varit placerat i

samma familjehem under tre år från

samma familjehem under tre år

det att placeringen verkställdes,

från det att placeringen verkställ-

ska socialnämnden särskilt över-

des,

ska

socialnämnden särskilt

väga om det finns skäl att ansöka

överväga om det finns skäl att an-

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

171

Prop. 2017/18:169

om

överflyttning

av vårdnaden

söka om överflyttning av vårdna-

Bilaga 2

enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.

den

enligt

6 kap.

8 §

föräldra-

 

 

 

 

 

 

balken. Därefter ska frågan över-

 

 

 

 

 

 

vägas årligen i samband med rap-

 

 

 

 

 

 

porteringen enligt första stycket.

 

 

 

 

 

 

Vid

övervägande

enligt andra

 

 

 

 

 

 

stycket ska särskilt beaktas

 

 

 

 

 

 

 

– barnets och familjehemsföräld-

 

 

 

 

 

 

rarnas inställning till en vårdnads-

 

 

 

 

 

 

överflyttning,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– barnets

relation

till

familje-

 

 

 

 

 

 

hemsföräldrarna och deras för-

 

 

 

 

 

 

måga att tillgodose barnets behov

 

 

 

 

 

 

av en trygg och god uppväxt, samt

 

 

 

 

 

 

– familjehemsföräldrarnas

in-

 

 

 

 

 

 

ställning till och förmåga att till-

 

 

 

 

 

 

godose barnets behov av kontakt

 

 

 

 

 

 

med föräldrar och andra när-

 

 

 

 

 

 

stående.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

 

Uppdrag att besluta på soci-

Uppdrag att besluta på social-

 

alnämndens vägnar får ges endast

nämndens vägnar får ges endast åt

 

åt en särskild avdelning som består

en särskild avdelning som består

 

av ledamöter eller ersättare i nämn-

av ledamöter eller ersättare i nämn-

 

den i ärenden som är en uppgift för

den i ärenden som är en uppgift för

 

nämnden enligt 6 kap. 6,

8 och

nämnden enligt 6 kap. 6, 8

och

 

11 a–13 §§ denna lag, 4 och 6 §§,

11 a–13 §§ denna lag, 4 kap. 1, 2

 

11 §

första och andra styckena,

och 3 §§, 5 kap. 4 §, 6 kap. 1 och

 

13 §,

14 § tredje stycket, 21, 22,

2 § och 6 § tredje stycket, 7 kap. 1

 

24,

26,

27 och

43 §§

lagen

och 13 §§, 9 kap. 4 §, 10 kap. 1 §,

 

(1990:52) med särskilda bestäm-

11 kap. 1 §, 12 kap. 1, 3 och 4 §§

 

melser om vård av unga samt 11

och 16 kap. 1 § lagen (2017:00)

 

och

13 §§

lagen

(1988:870) om

med

särskilda bestämmelser

om

 

vård av missbrukare i vissa fall.

vård av barn och unga samt 11 och

 

 

 

 

 

 

13 §§ lagen (1988:870) om vård av

 

 

 

 

 

 

missbrukare i vissa fall.

 

 

 

Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 14 § om samtycke

 

vägras och beslut enligt 9 kap. 3 § om att föra talan om återkrav enligt

 

9 kap. 1 §.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

 

Bestämmelser om rätt att i vissa

Bestämmelser om rätt att i vissa

 

fall fatta beslut i socialnämndens

fall fatta beslut i socialnämndens

 

ställe finns i lagen (1990:52) med

ställe finns i lagen (2017:00) med

 

särskilda bestämmelser om vård av

särskilda bestämmelser om vård av

 

unga och lagen (1988:870) om

barn och unga och lagen

 

vård av missbrukare i vissa fall.

(1988:870) om vård av missbruk-

 

 

 

 

 

 

are i vissa fall.

 

 

 

172

11 kap.

Prop. 2017/18:169

3 §

Bilaga 2

När någon behöver vårdas i ett hem för vård eller boende eller i ett

 

familjehem ska en plan upprättas för den vård som socialnämnden avser

 

att anordna (vårdplan).

En vårdplan som gäller ett barn ska revideras senast när barnet har varit placerat i två år. Vård- planen ska vid denna tidpunkt, om det inte möter särskilda hinder, särskilt avse barnets långsiktiga boende. Därefter ska vårdplanen revideras vid behov.

För barn och unga som vårdas i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem ska en plan upprättas över hur vården ska genomföras (genomförandeplan).

Vård- och genomförandeplanen ska även uppta åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för.

3 a §

I anslutning till att vård i fa- miljehem eller hem för vård eller boende inleds ska socialnämnden, om det inte är obehövligt, begära en sådan hälsoundersökning som avses i lagen (2017:00) om hälso- undersökning av barn och unga vid beslut om vård utanför det egna hemmet.

4 a §

Socialnämnden får besluta om uppföljning av ett barns situation när en utredning som gäller barnets behov av stöd eller skydd avslutats utan beslut om insats.

En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att förhållanden som avses i lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga föreligger, bedöms vara i sär- skilt behov av nämndens stöd eller skydd men samtycke till sådan åtgärd saknas.

En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att förhållanden som avses i lagen (2017:00) med sär- skilda bestämmelser om vård av barn och unga föreligger, bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd men samtycke till sådan åtgärd saknas

4 b §

Socialnämnden får besluta om uppföljning av ett barns situation efter det att en placering i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende har upphört.

En sådan uppföljning får ske om

En sådan uppföljning får ske om

 

barnet, utan att förhållanden som

barnet, utan att förhållanden som

 

avses i lagen (1990:52) med sär-

avses i lagen (2017:00) med sär-

 

skilda bestämmelser om vård av

skilda bestämmelser om vård av

173

Prop. 2017/18:169

unga föreligger, bedöms vara i

barn och unga föreligger, bedöms

Bilaga 2

särskilt behov av nämndens stöd

vara i särskilt behov av nämndens

 

eller skydd men samtycke till

stöd eller skydd men samtycke till

 

sådan åtgärd saknas.

sådan åtgärd saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

174

Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) att det i lagen ska införas en ny paragraf, 8 c §.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 c §

Landstinget ska ingå en överens- kommelse med kommunen om ett samarbete i fråga om vård utanför det egna hemmet av barn och unga enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga. Om det är möjligt bör organi- sationer som företräder dessa per- soner eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

175

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall

dels att 31, 32 a, 33, 33 a, 35 och 36 a §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 31 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 31 a och 31 b §§.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Särskilda befogenheter

Skyddsåtgärder

 

31 §

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem får inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kany- ler eller andra föremål som är sär- skilt ägnade att användas för miss- bruk av eller annan befattning med narkotika. Han eller hon får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ord- ningen vid hemmet. Om sådan egendom påträffas, skall den om- händertas.

Den som vårdas i ett LVM-hem får inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösnings- medel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektions- sprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befatt- ning med narkotika. Han eller hon får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller äventyra säkerheten vid hem- met. Om sådan egendom påträffas, ska den omhändertas.

31 a §

Om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att den in- tagne innehar något som han eller hon inte får inneha enligt 31 § denna lag, får hans eller hennes bostads- rum eller andra slutna förvarings- ställen som han eller hon dispone- rar, visiteras (rumsvisitation).

En rumsvisitation ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen. All den hänsyn som omständigheterna med- ger ska iakttas vid en rumsvisitation.

Den intagne ska erbjudas att när-

vara vid en rumsvisitation. Om sär-

176

 

 

skilda skäl föreligger

ska dock en

Prop. 2017/18:169

 

 

rumsvisitation

kunna

genomföras

Bilaga 2

 

 

även om den intagne inte är när-

 

 

 

varande.

 

 

 

 

 

31 b §

 

 

 

 

 

 

För att

upprätthålla tryggheten

 

 

 

och säkerheten vid ett LVM-hem får

 

 

 

skyddsvisitation för eftersökande av

 

 

 

egendom som kan skada den intagne

 

 

 

eller någon annan, försvåra vården

 

 

 

av honom eller henne eller äventyra

 

 

 

säkerheten vid hemmet, genomföras.

 

 

 

Statens institutionsstyrelse ska för

 

 

 

varje enskild institution besluta i

 

 

 

vilka situationer sådana visitationer

 

 

 

får verkställas. Sådana beslut ska

 

 

 

anmälas till Inspektionen för vård

 

 

 

och omsorg.

 

 

 

 

32 a §

 

 

 

 

Den intagne är, om inte annat

Vid behov är den intagne, om

 

motiveras av medicinska eller likn-

inte annat motiveras av medicinska

 

ande skäl, skyldig att efter upp-

eller liknande skäl, skyldig att efter

 

maning lämna blod-, urin-, utand-

uppmaning lämna blod-, urin-, ut-

 

nings-, saliv- eller svettprov för

andnings-, saliv- eller svettprov för

 

kontroll av om han eller hon är på-

kontroll av om han eller hon är på-

 

verkad av narkotika, alkoholhaltiga

verkad av narkotika, alkoholhaltiga

 

drycker, andra

berusningsmedel,

drycker,

andra

berusningsmedel,

 

sådant medel som avses i 1 § lagen

sådant medel som avses i 1 § lagen

 

(1991:1969) om förbud mot vissa

(1991:1969) om förbud mot vissa

 

dopningsmedel

eller sådan vara

dopningsmedel

eller

sådan vara

 

som omfattas av lagen (1999:42)

som omfattas av lagen (1999:42)

 

om förbud mot vissa hälsofarliga

om förbud mot vissa hälsofarliga

 

varor, om det kan misstänkas att

varor.

 

 

 

 

den intagne är påverkad av något

 

 

 

 

 

sådant medel eller någon sådan vara.

33 §

Bestämmelserna i 31 och 32 §§ skall gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upp- rätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det.

Bestämmelserna i 32 § ska gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla säkerheten vid hemmet och rege- ringen eller, efter regeringens be- myndigande, Statens institutions- styrelse medger det.

177

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal samt ta emot besök i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får dock förvägras telefonsamtal och besök om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

33 a §

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster samt ta emot besök i den utsträck- ning som lämpligen kan ske. Den intagne får dock begränsas i sin rätt att använda elektroniska kom- munikationstjänster och ta emot besök, om det behövs med hänsyn till den intagnes behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet.

Ett sådant beslut gäller i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphöra.

Den tekniska utrustning som möj- liggör användning av elektroniska kommunikationstjänster får omhän- dertas under den tid beslutet gäller. Omhändertagen utrustning ska åter- lämnas till den intagne senast när beslutet om begränsning upphör att gälla.

I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

35 §

Försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får kon- trolleras, om det behövs med hän- syn till ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda för- hållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får egendomen omhändertas.

Försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får kon- trolleras, om det behövs med hänsyn till säkerheten vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får egendomen omhändertas.

36 a §

Tvångsåtgärder enligt 32–35 §§

Skyddsåtgärder enligt 32–35 §§

får användas endast om de står i

får användas endast om de står i

rimlig proportion till syftet med åt-

rimlig proportion till syftet med åt-

gärden. Är mindre ingripande åt-

gärden. Är mindre ingripande åt-

gärder tillräckliga, skall de använ-

gärder tillräckliga, ska de använ-

das.

das.

 

Skyddsåtgärder får bara använ-

 

das om nyttan av åtgärden klart

 

överväger det intrång och de

178

skaderisker åtgärden kan inne-

bära. De får inte användas som

Prop. 2017/18:169

någon form av bestraffning.

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

179

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

dels att 17 § ska upphöra att gälla,

dels att 1, 10, 15, 16, 17 a och 18 b, ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag avser verkställighet av sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken. Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall ske vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Denna lag avser verkställighet av sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken. Verkställigheten av sluten ungdomsvård ska ske vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.

10 §

Är den dömde, när domen får verkställas, häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga, skall häktet eller det särskilda ungdoms- hemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde ome- delbart förpassas till det särskilda ungdomshem som Statens institu- tionsstyrelse bestämmer.

Är den dömde, när domen får verkställas, häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (2017:00) med särskilda be- stämmelser om vård av barn och unga, ska häktet eller det särskilda ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse bestämmer.

15 §

Vad som sägs i 16, 17, 19 och

20 §§ lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga skall gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

Vad som sägs i 13 kap. 4–8 och

15–19 §§ lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga ska gälla även för den som är föremål för verkställig- het av sluten ungdomsvård.

 

16 §

 

 

Den dömde har rätt att ringa och

Den dömde har rätt att använda

 

ta emot telefonsamtal och ta emot

elektroniska kommunikationstjäns-

 

besök i den utsträckning det lämp-

ter och ta emot besök i den ut-

 

ligen kan ske. Den dömde får dock

sträckning det lämpligen kan ske.

 

förvägras telefonsamtal och besök,

Den dömde får dock begränsas i

 

om det kan äventyra säkerheten vid

sin rätt att använda elektroniska

 

det särskilda ungdomshemmet eller

kommunikationstjänster

och ta

180

kan motverka hans anpassning i

emot besök om det kan

äventyra

 

 

 

samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan.

säkerheten vid det

särskilda

ung-

Prop. 2017/18:169

domshemmet eller

kan motverka

Bilaga 2

hans anpassning i samhället eller

 

annars vara till skada för honom

 

eller någon annan.

 

 

 

 

Ett sådant beslut gäller i högst

 

14 dagar. När det inte längre finns

 

förutsättningar för beslutet ska det

 

upphöra.

 

 

 

 

Den

tekniska

utrustning

som

 

möjliggör användning av elektro-

 

niska

kommunikationstjänster

får

 

omhändertas under den tid beslutet

 

gäller. Omhändertagen utrustning

 

ska återlämnas

till den dömde

 

senast när beslutet om begräns- ning upphör att gälla.

17 a §

Den dömde är, om inte annat motiveras av medicinska eller lik- nande skäl, skyldig att efter upp- maning lämna blod-, urin-, utand- nings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är på- verkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den dömde är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Vid behov är den dömde, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkohol- haltiga drycker, andra berusnings- medel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller så- dan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

18 b §

En kontroll- eller tvångsåtgärd enligt denna lag får användas en- dast om den står i rimlig pro- portion till syftet med åtgärden.

En skyddsåtgärd enligt denna lag får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden.

Skyddsåtgärder får bara an- vändas om nyttan av åtgärden klart överväger det intrång och de skaderisker åtgärden kan inne- bära. De får inte användas som någon form av bestraffning

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

181

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnads- avgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt- ning av barn att 22 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §

Om det i ett mål om vårdnad om

Om det i ett mål om vårdnad om

barn eller i ett mål om vård av barn

barn eller i ett mål om vård av barn

enligt lagen (1990:52) med sär-

enligt lagen (2017:00) med sär-

skilda bestämmelser om vård av

skilda bestämmelser om vård av

unga framkommer att ansökan har

barn och unga framkommer att an-

gjorts om överflyttning av barnet

sökan har gjorts om överflyttning

enligt 11 § första stycket, får rätten

av barnet enligt 11 § första stycket,

inte besluta i frågan om vårdnaden

får rätten inte besluta i frågan om

eller vården förrän denna ansökan

vårdnaden eller vården förrän den-

har prövats.

na ansökan har prövats.

Får rätten i ett mål som avses i första stycket underrättelse av central- myndigheten om att ett barn, på sätt som sägs i 11 § andra stycket, olov- ligen har förts hit till landet eller olovligen hålls kvar här utan att ansökan har gjorts om överflyttning av barnet enligt 11 § första stycket, får rätten inte besluta i frågan om vårdnaden eller vården förrän det har förflutit en rimlig tid för att göra en sådan ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

182

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård att 8 § ska ha följande lydelse.

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Vid sluten rättspsykiatrisk vård enligt denna lag gäller, om inte annat

anges i 8 a §, i tillämpliga delar

bestämmelserna i 18–24 §§ lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

I fråga om den som är anhållen,

I fråga om den som är anhållen,

häktad eller intagen i eller ska för-

häktad eller intagen i eller ska för-

passas till kriminalvårdsanstalt får

passas till kriminalvårdsanstalt får

Kriminalvården i särskilda fall, om

Kriminalvården i särskilda fall, om

det behövs från ordnings- eller sä-

det behövs från ordnings- eller

kerhetssynpunkt, besluta om sär-

säkerhetssynpunkt, besluta om sär-

skilda inskränkningar i rätten att ta

skilda inskränkningar i rätten att ta

emot eller skicka försändelser, att

emot eller skicka försändelser, att

ta emot besök eller att stå i förbin-

ta emot besök eller att stå i förbin-

delse med utomstående genom elek-

delse med utomstående genom elek-

tronisk kommunikation. I fråga om

tronisk kommunikation. I fråga om

den som är intagen i eller ska för-

den som är intagen i eller ska för-

passas till ett särskilt ungdomshem

passas till ett särskilt ungdomshem

till följd av en dom på sluten ung-

till följd av en dom på sluten ung-

domsvård enligt 32 kap. 5 § brotts-

domsvård enligt 32 kap. 5 § brotts-

balken får Statens institutions-

balken får Statens institutions-

styrelse fatta motsvarande beslut.

styrelse fatta motsvarande beslut.

Försändelser som avses i 3 kap. 6 §

Försändelser som avses i 3 kap. 6 §

häkteslagen (2010:611) från den

häkteslagen (2010:611) från den

som är häktad eller anhållen, för-

som är häktad eller anhållen, för-

sändelser som avses i 7 kap. 6 §

sändelser som avses i 7 kap. 6 §

fängelselagen (2010:610) från den

fängelselagen (2010:610) från den

som är intagen liksom brev som

som är intagen liksom brev som

avses i 19 § andra stycket lagen

avses i 13 kap. 15 § tredje stycket

(1990:52) med särskilda bestäm-

lagen (2017:00) med särskilda be-

melser om vård av unga ska dock

stämmelser om vård av barn och

alltid vidarebefordras utan före-

unga ska dock alltid vidarebefor-

gående granskning.

dras utan föregående granskning.

I fråga om den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till terrorist- brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

183

Prop. 2017/18:169

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:981) om besöks- inskränkningar vid viss tvångsvård att 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjukvårds- inrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt

1. lagen (1988:870) om vård