Regeringens proposition 2017/18:156

Ny lag om tobak och liknande produkter

Prop.

 

2017/18:156

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 8 mars 2018

Stefan Löfven

Annika Strandhäll

(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska upphävas och ersättas av en ny lag om tobak och liknande produkter.

Flertalet av bestämmelserna i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare förs i sak oförändrade över till den nya lagen. Därutöver lämnas ett antal förslag som syftar till att minska bruket av tobak och till att motverka illegal handel med tobak.

Det införs en tillståndsplikt för handel med tobak. Detaljhandel och partihandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd för sådan handel. Som en följd av kravet på tillståndsplikt införs en ny sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Nuvarande rökförbud utvidgas till att omfatta vissa allmänna platser utomhus, nämligen uteserveringar, entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till, områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektiv- trafik, inhägnade platser huvudsakligen avsedda för idrottsutövning och lekplatser som allmänheten har tillträde till. Rökförbudet utvidgas också till att omfatta bl.a. elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Möjligheterna att marknadsföra tobaksvaror genom kommersiella meddelanden på försäljningsställen tas bort. Marknadsföring i form av uppvisande av tobaksförpackningar och varu- och prislistor är dock även fortsättningsvis tillåten.

1

Prop. 2017/18:156 I propositionen lämnas också förslag till genomförande av tobaks- produktdirektivets (2014/40/EU) regler om spårbarhet och säkerhets- märkning.

I propositionen föreslås att styckförpackningar med portionsförpackat snus måste innehålla minst 20 portioner. Vidare föreslås en delvis ändrad tillsynsorganisation, nya bestämmelser om straffansvar och förverkande samt tydligare överklagandebestämmelser. I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner att regeringen ratificerar WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2019. Bestämmel- serna om spårbarhet och säkerhetsmärkning förslås träda i kraft den 20 maj 2019 vad gäller cigaretter och rulltobak och den 20 maj 2024 vad gäller andra tobaksvaror. Två bestämmelser om märkning av tobaksvaror föreslås träda i kraft den 1 september 2018.

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................

7

2

Lagtext

.............................................................................................

8

 

2.1

Förslag till lag om tobak och liknande produkter ..............

8

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om

frihet från skatt vid import, m.m......................................

30

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett

annat land inom Europeiska unionen...............................

32

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av

alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter...............

34

2.5Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486) .......................................................................

36

2.6Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400) ...............................................

38

2.7Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen

(2010:696) .......................................................................

39

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1470) om

 

 

beskattning av viss privatinförsel av cigaretter................

41

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

42

4

De tobakspolitiska målsättningarna ...............................................

43

 

4.1

Ett rökfritt Sverige år 2025..............................................

44

5

Regelverk kring tobak och liknande produkter ..............................

46

5.1Tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter

 

 

och påfyllningsbehållare..................................................

46

 

5.2

Tobaksproduktdirektivet..................................................

47

 

5.3

Marknadsföring av tobak.................................................

48

 

5.4

Övergripande EU-rättslig reglering .................................

48

 

5.5

Internationella avtal och riktlinjer på tobaksområdet ......

49

6

Allmänt om regeringens förslag.....................................................

49

7

En ny lag om tobak och liknande produkter...................................

51

 

7.1

Den nya lagens utformning .............................................

51

 

7.2

Lagens syfte och tillämpningsområde .............................

53

 

7.3

Uttryck i lagen .................................................................

54

8

Tillståndsplikt för tobaksförsäljning ..............................................

56

 

8.1

Tillståndsplikt för detaljhandel införs..............................

56

 

8.2

Tillståndsplikt för partihandel införs ...............................

59

8.3Tillstånd till detaljhandeln med tobak ska avse ett

 

särskilt försäljningsställe .................................................

60

8.4

Ansökan om tillstånd prövas av kommunen....................

61

8.5

Krav för försäljningstillstånd...........................................

62

8.6

Tillståndsförfarandets utformning ...................................

65

8.7

Regler för den tillståndspliktiga partihandeln..................

72

8.8Särskilda bestämmelser vid förändringar i

tillståndspliktig verksamhet.............................................

74

Prop. 2017/18:156

3

Prop. 2017/18:156

8.9

Återkallelse av försäljningstillstånd .................................

76

 

8.10

Gränsöverskridande distansförsäljning av

 

 

 

tobaksvaror ska registreras ...............................................

77

9

Möjligheten att marknadsföra tobaksvaror begränsas och

 

 

självbetjäning förbjuds....................................................................

79

10

Utvidgat rökförbud..........................................................................

88

 

10.1

Fler utomhusmiljöer ska vara rökfria ...............................

88

 

10.2

Ansvariga för att upprätthålla rökförbudet .......................

97

 

10.3

Krav på den som ansvarar för rökförbudet .......................

99

 

10.4

Ingripandemöjligheter vid överträdelse av

 

 

 

rökförbudet .....................................................................

100

 

10.5

Rökförbudet ska omfatta användningen av andra

 

 

 

produkter än tobaksvaror ................................................

101

11

Reglering av snus..........................................................................

103

 

11.1

Minsta innehåll i styckförpackningar med

 

 

 

portionsförpackat snus ....................................................

104

12

Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om

 

 

spårbarhet och säkerhetsmärkning ................................................

109

 

12.1

Identitetsmärkning och säkerhetsmärkning av

 

 

 

tobaksvaror .....................................................................

110

 

12.2

Krav på registrering av styckförpackningar och

 

 

 

registerföring av relevanta transaktioner ........................

112

 

12.3

Datalagring .....................................................................

114

13

Frågor om tillsyn...........................................................................

116

 

13.1

Nuvarande tillsynsorganisation ......................................

116

 

13.2

Ett tydliggörande av tillsynsansvaret ..............................

118

 

13.3

Införande av en underrättelseskyldighet för

 

 

 

kommunerna ...................................................................

122

 

13.4

Möjligheten att omhänderta tobaksvaror tas bort ...........

123

 

13.5

Tillsyn över tillståndspliktig tobaksförsäljning ..............

124

 

13.6

Tillsyn över gränsöverskridande distansförsäljning

 

 

 

av tobaksvaror ................................................................

125

 

13.7

Tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring

 

 

 

och förbudet mot självbetjäning .....................................

126

 

13.8

Tillsyn över rökfria utomhusmiljöer ..............................

127

 

13.9

Tillsyn över bestämmelserna om spårbarhet och

 

 

 

säkerhetsmärkning ..........................................................

128

14

Avgifter

.........................................................................................

129

15

Överklagande ................................................................................

130

16

Straffansvar ........................................................och förverkande

134

17

Vissa övriga ..................................................................ändringar

139

18

Sekretess .............................................för uppgifter hos kommun

141

19

Register .........................................................................................

 

142

20

Godkännande av WHO:s protokoll för att eliminera olaglig

 

4

handel med ................................................................tobaksvaror

145

 

 

 

21 EU-rättsliga aspekter....................................................................

146

Prop. 2017/18:156

21.1

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt..........

147

 

21.2

Anmälningsdirektivet ....................................................

148

 

21.3

Tjänstedirektivet............................................................

148

 

21.4

Tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror................

149

 

21.5

Krav på partihandlare ....................................................

150

 

21.6Marknadsföring av tobaksvaror och förbud mot

 

självbetjäning.................................................................

151

21.7

Utvidgat rökförbud ........................................................

153

21.8

Reglering av styckförpackningar med snus...................

155

22 Tillkännagivande om tillståndsplikt för försäljning .....................

155

23 Konsekvenser ...............................................................................

 

156

23.1

Tillståndsplikt för tobaksförsäljning..............................

157

 

23.1.1

Myndigheterna..............................................

157

 

23.1.2

Domstolarna .................................................

159

 

23.1.3

Företagen ......................................................

160

23.2

En begränsad marknadsföring av tobaksvaror...............

162

 

23.2.1

Tillsynsmyndigheterna .................................

162

 

23.2.2

Domstolarna .................................................

162

 

23.2.3

Företagen ......................................................

162

23.3

Utvidgat rökförbud ........................................................

163

23.4

Regleringen av snus.......................................................

164

23.5

Spårbarhet och säkerhetsmärkning................................

165

 

23.5.1

Tillsynsmyndigheterna .................................

165

 

23.5.2

Domstolarna .................................................

165

 

23.5.3

Företagen ......................................................

166

23.6Sammantagna konsekvenser för kommunerna och

 

 

den kommunala självstyrelsen.......................................

166

 

23.7

Tydligare överklagandebestämmelser ...........................

167

24

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................

167

25

Författningskommentar ................................................................

172

 

25.1

Förslaget till lag om tobak och liknande produkter .......

172

25.2Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

 

sekretesslagen (2009:400) .............................................

230

Bilaga 1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU

 

 

av den 3 april 2014 om tillnärmning av

 

 

medlemsstaternas lagar och andra författningar om

 

 

tillverkning, presentation och försäljning av

 

 

tobaksvaror och relaterade produkter och om

 

 

upphävande av direktiv 2001/37/EG .............................

231

Bilaga 2

Sammanfattning av SOU 2016:14 En översyn av

 

 

tobakslagen – Nya steg mot ett minskat tobaksbruk......

287

Bilaga 3

Författningsförslag i SOU 2016:14 ...............................

293

Bilaga 4

Remissinstanser till SOU 2016:14.................................

320

Bilaga 5

Kompletterande promemoria till SOU 2016:14.............

322

5

Prop. 2017/18:156 Bilaga 6

Remissinstanser till kompletterande promemoria till

 

 

SOU 2016:14..................................................................

328

Bilaga 7

WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel

 

 

med tobaksvaror .............................................................

329

Bilaga 8

Jämförelsetabell: Lagen (2018:000) om tobak och

 

 

liknande produkter/Tobakslagen (1993:369) och

 

 

lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och

 

 

påfyllningsbehållare .......................................................

357

Bilaga 9

Jämförelsetabell: Tobakslagen (1993:369)/Lagen

 

 

(2018:000) om tobak och liknande produkter ................

361

Bilaga 10

Jämförelsetabell: Lagen (2017:425) om elektroniska

 

 

cigaretter och påfyllningsbehållare/Lagen

 

 

(2018:000) om tobak och liknande produkter ...............

363

Bilaga 11

Lagrådsremissens lagförslag ..........................................

365

Bilaga 12

Lagrådets yttrande ..........................................................

399

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 2018.........

408

6

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2017/18:156

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1.lag om tobak och liknande produkter,

2.lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m.,

3.lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,

4.lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter,

5.lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),

6.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

7.lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696),

8.lag om ändring i lagen (2014:1470) om beskattning av viss privat- införsel av cigaretter,

dels godkänner

9.att regeringen ratificerar Världshälsoorganisationens protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror (avsnitt 20).

7

Prop. 2017/18:156 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om tobak och liknande produkter

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte och innehåll

1 § Denna lag syftar till att begränsa de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och liknande produkter samt med exponering för rök från tobak och utsläpp från liknande produkter.

2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tobak, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och om användningen av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

I lagen finns bestämmelser om

produktkrav och rapporteringsskyldighet (2 kap.),

märkning och förpackning (3 kap.),

marknadsföring (4 kap.),

handel (5 kap.),

rökfria miljöer (6 kap.),

tillsyn (7 kap.),

avgifter (8 kap.),

överklagande (9 kap.),

straffbestämmelser och förverkande (10 kap.), och

bemyndiganden (11 kap.).

Uttryck i lagen

3 § I denna lag avses med

1.elektronisk cigarett: produkt som kan användas för konsumtion av nikotinånga via ett munstycke, eller beståndsdel av den produkten, in- begripet en patron, en tank och anordningen utan patron eller tank,

2.påfyllningsbehållare: behållare som innehåller vätska som innehåller nikotin och som kan användas för att fylla på en elektronisk cigarett,

1 Jfr Europarlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG, i den ursprungliga lydelsen. Se även Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande

tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster.

8

3. örtprodukter för rökning: produkter som är baserade på växter, örter Prop. 2017/18:156 eller frukter som inte innehåller tobak och som kan förbrukas via för-

bränning,

4.detaljhandel: försäljning till konsumenter,

5.partihandel: annan försäljning än detaljhandel,

6.försäljningsställe: en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel,

7.specialbutik för tobaksvaror: försäljningsställe där det enbart säljs

tobaksvaror och tillbehör till sådana varor,

8.gränsöverskridande distansförsäljning: försäljning där, vid tid- punkten för beställningen av varan eller produkten, konsumenten finns i Sverige och återförsäljningsstället i ett annat land, eller där återförsälj- ningsstället finns i Sverige och konsumenten i en annan medlemsstat, och

9.medlemsstat: en stat som är medlem i Europeiska unionen eller en

annan stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska sam- arbetsområdet (EES) och som har genomfört bestämmelserna i direktiv 2014/40/EU i nationell rätt.

Förhållandet till andra lagar

4 § Lagen ska inte tillämpas på produkter som är klassificerade som narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64) eller som hälsofarliga varor enligt lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska lagen inte tillämpas på läkemedel eller medicintekniska produkter som om- fattas av läkemedelslagen (2015:315) eller lagen (1993:584) om medicin- tekniska produkter.

I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare gäller även produktsäkerhetslagen (2004:451).

2 kap. Produktkrav och rapporteringsskyldighet

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

Smaker, tillsatser och gränsvärden

1 § Cigaretter och rulltobak med karakteristisk smak och tobaksvaror som innehåller tillsatser som har förbjudits enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Tobaksvaror som inte uppfyller de föreskrifter om tillåtna gränsvärden

 

eller mätning och övervakning av sådana gränsvärden som har meddelats

 

med stöd av 11 kap. 1 § får inte tillverkas eller tillhandahållas konsu-

 

menter på marknaden.

 

Varor som avses i andra stycket får inte föras ut till ett land utanför

 

Europeiska unionen.

 

Rapportering av ingredienser

 

2 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror eller örtprodukter för

 

rökning ska till Folkhälsomyndigheten lämna uppgifter om ingredienser

 

och kvantiteter av dessa ingredienser i tobaksvaror och i örtprodukter för

 

rökning.

9

Prop. 2017/18:156 Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska till Folkhälsomyndig- heten även lämna uppgifter om ingrediensernas effekter på hälsan och genomföra analyser av tillsatser i cigaretter och rulltobak samt lämna uppgifter om resultatet av analyserna till Folkhälsomyndigheten.

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första och andra styckena eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 2 § inte har uppfyllts.

Anmälan av nya tobaksvaror

3 § Tillverkare och importörer ska till Folkhälsomyndigheten anmäla nya tobaksvaror som de avser att tillhandahålla konsumenter på den svenska marknaden.

En ny tobaksvara som inte har anmälts i enlighet med första stycket eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 3 § får inte till- handahållas konsumenter på den svenska marknaden.

4 § Tillverkare och importörer av sådana nya tobaksvaror som har an- mälts enligt 3 § ska varje år till Folkhälsomyndigheten lämna in alla nya eller uppdaterade uppgifter om de studier, undersökningar och annan information som ska redovisas i eller i samband med anmälan.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 3 § inte har uppfyllts.

Rapportering av marknadsföringskostnader

5 § Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror ska till Folkhälsomyndigheten lämna uppgifter om de kostnader som de har haft för reklam, annan marknadsföring och sponsring för sådana varor.

6 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska varje år till Folk- hälsomyndigheten lämna in marknadsundersökningar, studier, rapporter om försäljningsvolymer och i förekommande fall sådana sammanfatt- ningar av marknadsundersökningar som utförs i samband med lanse- ringen av nya tobaksvaror.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket eller av före- skrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 4 § andra stycket inte har uppfyllts.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

Produktanmälan

7 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter eller påfyll- ningsbehållare ska till Folkhälsomyndigheten anmäla alla sådana produk- ter som de avser att tillhandahålla konsumenter på den svenska markna- den. En ny anmälan ska lämnas in för varje väsentlig ändring av produk- ten. Anmälan ska lämnas in senast sex månader innan produkten är av- sedd att tillhandahållas konsumenter på marknaden. Anmälan ska även

10

göras när produkten återkallas från marknaden av tillverkaren eller importören.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte tillhandahållas konsumenter på den svenska marknaden om en anmälan enligt första stycket inte har gjorts. Detsamma gäller om anmälan inte uppfyller de föreskrifter om hur anmälan ska vara utformad och vad den ska innehålla som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 1.

Innehåll och utformning

8 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ansvarar för att produkterna uppfyller de krav som följer av föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 2.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som inte uppfyller de föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 2 får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Rapportering av försäljningsvolymer

9 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyll- ningsbehållare ska varje år till Folkhälsomyndigheten lämna in

1.fullständiga uppgifter om försäljningsvolym, uppdelade på varu- märke och produktsort,

2.uppgifter om preferenserna hos olika konsumentgrupper, inbegripet unga människor, icke-rökare och de viktigaste typerna av nuvarande kon- sumenter,

3.uppgifter om det sätt på vilket produkterna säljs, och

4.sammanfattningar av och kommentarer till eventuella marknads-

undersökningar om sådana uppgifter som anges i 1–3, med en översätt- ning till engelska.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket inte har uppfyllts. Detsamma gäller om rapporteringen inte uppfyller föreskrifter om rapporteringsskyldighet som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 3.

Produktkontroll

10 § Tillverkare, importörer och distributörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska upprätta och upprätthålla ett system för att samla in information om alla misstänkta skadliga effekter som dessa pro- dukter har på människors hälsa.

Informationen ska på begäran lämnas till Folkhälsomyndigheten.

11 § Om en tillverkare, importör eller distributör av elektroniska ciga- retter eller påfyllningsbehållare anser, eller har skäl att anta, att en sådan produkt inte är säker eller av god kvalitet eller att den på annat sätt inte är förenlig med denna lag eller anslutande föreskrifter, ska denne omedel- bart

1.vidta de korrigerande åtgärder som är nödvändiga för att den berörda produkten ska bli förenlig med denna lag,

2.dra tillbaka produkten, eller

Prop. 2017/18:156

11

Prop. 2017/18:156

3. återkalla produkten.

 

När en åtgärd enligt första stycket vidtas, ska Folkhälsomyndigheten

 

omedelbart underrättas om produktens brister, vilken åtgärd som vid-

 

tagits och resultaten av åtgärden.

3 kap. Märkning och förpackning

Hälsovarningar

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

1 § Förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för rökning som är avsedda att tillhandahållas konsumenter på marknaden ska förses med texter och illustrationer som upplyser om de hälsorisker som är förenade med bruk av tobak och örtprodukter för rökning samt om rökavvänjning (hälsovarningar).

Tillverkare och importörer ansvarar för att förpackningar till tobaks- varor och örtprodukter för rökning förses med hälsovarningar.

Om en förpackning till en tobaksvara eller en örtprodukt för rökning saknar hälsovarningar, får varan eller produkten inte tillhandahållas konsumenter eller, när det gäller tobaksvaror, detaljhandlare på mark- naden. Detsamma gäller om hälsovarningarna inte uppfyller föreskrifter om utformningen av varningarna som har meddelats med stöd av 11 kap. 7 §.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

2 § Förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska förses med hälsovarningar.

Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare ansvarar för att förpackningar till sådana produkter förses med hälsovarningar.

Om en förpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyllnings- behållare saknar hälsovarningar, får produkten inte tillhandahållas konsu- menter på marknaden. Detsamma gäller om hälsovarningarna inte upp- fyller föreskrifter om utformningen av varningarna som har meddelats med stöd av 11 kap. 7 §.

Produktpresentation och medföljande information

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

3 § Märkningen på förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för rökning och på själva tobaksvaran får inte

1.antyda att en viss tobaksvara eller örtprodukt för rökning är mindre skadlig än andra sådana varor eller produkter,

2.innehålla information om halten av nikotin, tjära eller kolmonoxid i tobaksvaror eller örtprodukter för rökning, eller

3.likna ett livsmedel eller en kosmetisk produkt.

Märkningen på förpackningar till tobaksvaror eller på själva tobaks- varan får inte heller

1.antyda att en viss tobaksvara har miljöfördelar, eller

2.hänvisa till smak, doft eller tillsatser.

12

Förbudet mot att hänvisa till smak, doft eller tillsatser gäller dock inte snus.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

4 § Märkningen på elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare eller på sådana produkters förpackningar får inte

1.antyda att en viss elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare är mindre skadlig än andra sådana produkter,

2.innehålla information om halten av tjära eller kolmonoxid i produk-

ten,

3.likna ett livsmedel eller en kosmetisk produkt,

4.antyda att en viss produkt har miljöfördelar, eller

5.hänvisa till doft eller tillsatser, utom när det gäller smaktillsatser. Styckförpackningar och eventuell ytterförpackning till elektroniska

cigaretter och påfyllningsbehållare får inte antyda ekonomiska fördelar genom att innehålla tryckta kuponger, erbjudanden om rabatt, gratis- utdelning, två varor till priset av en eller liknande erbjudanden.

5 § Styckförpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare ska innehålla ett informationsblad.

Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare ansvarar för att styckförpackningar till sådana produkter inne- håller ett informationsblad.

Om en styckförpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyll- ningsbehållare saknar informationsblad, får produkten inte tillhanda- hållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om informations- bladet inte har det innehåll och den utformning som följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 6.

6 § Förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska förses med en innehållsdeklaration.

Tillverkare och importörer ansvarar för att förpackningar till elektro- niska cigaretter och påfyllningsbehållare förses med en innehållsdekla- ration.

Om en förpackning saknar innehållsdeklaration, får produkten inte till- handahållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om innehålls- deklarationen inte uppfyller de föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 7.

Spårbarhet och säkerhetsmärkning av tobaksvaror

7 § Styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med en unik identi- tetsmärkning och en säkerhetsmärkning.

Tillverkare och importörer ansvarar för att styckförpackningar till tobaksvaror förses med sådan märkning.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter eller detaljhandlare på marknaden, om sådan märkning saknas.

8 § En näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror utan att bedriva detaljhandel ska se till att alla styckförpackningar registreras när de kommer i respektive lämnar dennes besittning. Även åtgärder som rör

Prop. 2017/18:156

13

Prop. 2017/18:156 styckförpackningar och som vidtas under den tid som besittningen pågår ska registreras. Registrerade uppgifter får inte ändras eller raderas.

Tillverkare av tobaksvaror ska tillhandahålla de näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvaror som köps, säljs, lagras, transporteras eller hanteras på annat sätt.

9 § En näringsidkare som deltar i leveranskedjan för tobaksvaror ska upprätthålla register över samtliga relevanta transaktioner.

10 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska sluta avtal om data- lagring med en oberoende tredje part, som ska vara värd för datalagrings- anläggningen för alla relevanta uppgifter. Datalagringsanläggningen ska vara fysiskt belägen på Europeiska unionens territorium. Avtalet och den tredje partens lämplighet ska godkännas av Europeiska kommissionen.

Den tredje partens verksamhet ska övervakas av en extern revisor, som ska föreslås och betalas av tillverkaren av tobaksvaror och godkännas av Europeiska kommissionen. Den externa revisorn ska varje år lämna in en rapport till Europeiska kommissionen och den myndighet som regeringen bestämmer.

11 § Europeiska kommissionen, den myndighet som regeringen bestämmer, behöriga myndigheter i andra medlemsstater och den externa revisorn ska ha full tillgång till datalagringsanläggningarna.

Den myndighet som regeringen bestämmer får, när det är motiverat, bevilja tillverkare och importörer tillgång till de lagrade uppgifterna. Även Europeiska kommissionen kan fatta ett sådant beslut.

4 kap. Marknadsföring

Reklam och annan marknadsföring

Tobaksvaror

1 § En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1.periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryck- frihetsförordningen är tillämplig,

2.ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som om- fattas av radio- och tv-lagen (2010:696), eller

3.andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrande-

frihetsgrundlagen är tillämplig.

 

2 § Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än

 

som avses i 1 § är förbjuden. Detta gäller dock inte

 

1. i tryckta skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller

 

i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrund-

 

lagen är tillämplig,

 

2. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för

 

försäljning,

 

3. marknadsföring inne på försäljningsställen som består i uppvisande

14

av tobaksförpackningar,

4. varu- och prislistor där tobaksvaror tillhandahålls för försäljning, Prop. 2017/18:156 eller

5. kommersiella meddelanden inne i specialbutiker för tobaksvaror. Sådan marknadsföring som avses i första stycket 3–5 får inte vara

påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak. Tobaksförpackningar, varu- och prislistor och andra kommersiella

meddelanden ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av ett försäljningsställe.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

3 § En näringsidkare som marknadsför elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig.

4 § En näringsidkare får inte marknadsföra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter

1.inom informationssamhällets tjänster, eller

2.i ljudradiosändningar, tv-sändningar eller beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:696).

Förbudet i första stycket gäller dock inte

1.marknadsföring som endast består i att tillhandahålla elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning, eller

2.marknadsföring i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig, med undantag för marknads- föring genom kommersiella annonser.

Användning av varukännetecken

5 § En näringsidkare som marknadsför antingen en annan vara än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varu- kännetecken som helt eller delvis används för en tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i

1.periodiska skrifter eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryck- frihetsförordningen är tillämplig,

2.ljudradio- eller tv-program eller i tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:696), eller

3.andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrande- frihetsgrundlagen är tillämplig.

6 § Om en näringsidkare använder ett sådant varukännetecken som avses i 5 § vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som sägs där, ska näringsidkaren iaktta den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet också kan förknippas med tobaksvaran.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ tillämpas inte

1.i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror,

2.i fråga om ett varukännetecken som framträder i en form som tydligt

skiljer sig från utseendet på tobaksvarans kännetecken, eller

15

Prop. 2017/18:156 3. i andra fall om det är oskäligt.

Sponsring och produktplacering

8 § Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror, elek- troniska cigaretter eller påfyllningsbehållare får inte sponsra ett evene- mang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen av tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllnings- behållare främjas.

Bestämmelser om förbud mot sponsring av program i radio och tv samt om produktplacering i tv finns i radio- och tv-lagen (2010:696).

5 kap. Handel

Försäljning av tobaksvaror

Tillstånd

1 § Endast den som har tillstånd får bedriva detaljhandel eller parti- handel med tobaksvaror.

Tillstånd krävs inte för detalj- eller partihandlare som varken har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Ett tillstånd kan gälla för viss tid eller tills vidare. Om den som ansöker om tillstånd avser att bedriva detaljhandel från ett försäljningsställe, ska tillståndet avse försäljningsstället.

2 § Ett tillstånd får beviljas endast den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständlig- heterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten samt att verksamheten kommer att drivas i enlighet med de krav som ställs upp i denna lag.

3 § En ansökan om tillstånd ska vara skriftlig.

Tillstånd för detaljhandel meddelas av den kommun där försäljnings- stället är beläget. Om försäljningsställe saknas meddelas tillstånd av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Tillstånd för partihandel meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

4 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för detaljhandel får kommunen inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. En ansökan om tillstånd för partihandel får inte bifallas utan att Polismyndighetens och Tullverkets yttranden har inhämtats.

Myndigheterna ska yttra sig om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten och ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning i det enskilda fallet.

16

Gränsöverskridande distansförsäljning till Sverige

5 § En näringsidkare som inte omfattas av tillståndsplikten i 1 § får inte bedriva gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till Sverige utan att först ha registrerat försäljningen hos Folkhälsomyndigheten och fått registreringen bekräftad. Bekräftelsen ska lämnas skyndsamt.

Egenkontroll och uppgiftslämnande

6 § Den som bedriver tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror eller gränsöverskridande distansförsäljning ska utöva särskild kontroll (egen- kontroll) över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verk- samheten lämpligt egenkontrollprogram.

7 § Till ansökan om tillstånd enligt 3 § eller registrering enligt 5 § ska egenkontrollprogrammet och de övriga uppgifter som behövs för kommunens prövning och tillsyn eller Folkhälsomyndighetens tillsyn bifogas.

Ändrade uppgifter ska utan dröjsmål anmälas till kommunen respektive Folkhälsomyndigheten.

Tillstånd vid förändringar av verksamheten

8 § Om den som har försäljningstillstånd enligt denna lag har avlidit eller fått förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen och om dödsboet eller förvaltaren vill fortsätta rörelsen, ska anmälan göras hos kommunen. Anmälan ska ha kommit in senast två månader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom denna tid, upphör tillståndet att gälla.

Om den som har tillstånd till detaljhandel överlåter rörelsen får även lagret av tobaksvaror ingå i överlåtelsen om förvärvaren har tillstånd till detaljhandel.

9 § Ett försäljningstillstånd upphör att gälla om tillståndshavaren försätts i konkurs. Vill konkursboet fortsätta rörelsen ska en ny ansökan göras hos kommunen. Kommunen ska behandla en sådan ansökan med förtur.

Ett konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Krono- fogdemyndigheten får trots denna lag sälja tobaksvaror till den som har försäljningstillstånd till handel med sådana varor. Detsamma gäller när en verksamhet måste avvecklas till följd av att tillståndet har återkallats.

Partihandlares kontrollskyldighet

10 § Den som bedriver partihandel med tobaksvaror får endast sälja sådana varor till den som har försäljningstillstånd. Säljaren ska förvissa sig om att köparen har sådant tillstånd.

Information

11 § Kommunen ska tillhandahålla information om vad som gäller enligt denna lag och anslutande föreskrifter.

Prop. 2017/18:156

17

Prop. 2017/18:156 12 § En näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning ska ge personalen den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa denna lag och anslutande föreskrifter.

Förbud mot självbetjäning av tobaksvaror

13 § Vid detaljhandel får tobaksvaror inte tillhandahållas så att kunden får tillgång till varorna innan de har betalats. Detta gäller dock inte specialbutiker för tobaksvaror.

Styckförsäljning av cigaretter, rulltobak och snus

14 § En styckförpackning med

1.cigaretter ska innehålla minst 20 cigaretter,

2.rulltobak ska innehålla tobak som väger minst 30 gram, och

3.portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner.

Cigaretter, rulltobak och portionsförpackat snus får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden i mindre mängd än vad som anges i första stycket.

Försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

Anmälan

15 § En näringsidkare som har säte eller fast driftställe för närings- verksamhet i Sverige får inte bedriva detaljhandel med elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare utan att först ha anmält försäljningen till den kommun där försäljningen ska ske.

Gränsöverskridande distansförsäljning

16 § En näringsidkare får inte bedriva gränsöverskridande distans- försäljning av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare utan att först ha registrerat försäljningen hos Folkhälsomyndigheten och fått registreringen bekräftad. Bekräftelsen ska lämnas skyndsamt.

Egenkontroll och uppgiftslämnande

17 § Den som bedriver försäljning enligt 15 eller 16 § ska utöva egenkontroll över försäljningen och hanteringen i övrigt av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och se till att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram.

Till anmälan om försäljning enligt 15 § eller registrering enligt 16 § ska egenkontrollprogrammet och de övriga uppgifter som behövs för kommunens och Folkhälsomyndighetens tillsyn bifogas. Ändrade upp- gifter ska utan dröjsmål anmälas till kommunen respektive Folkhälso- myndigheten.

Åldersgräns

18 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte säljas eller på annat sätt lämnas ut i näringsverksamhet till den som inte har fyllt 18 år. Den som lämnar ut en sådan vara eller produkt ska förvissa sig om att mottagaren har uppnått nämnda ålder.

18

Om det finns särskild anledning att anta att varan eller produkten är Prop. 2017/18:156 avsedd att lämnas över till någon som inte har fyllt 18 år, får den inte

lämnas ut.

På försäljningsställen ska det finnas en tydlig och klart synbar skylt med information om förbudet mot att sälja eller lämna ut sådana varor eller produkter som avses i första stycket till den som inte har fyllt 18 år.

19 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som säljs till konsumenter ska tillhandahållas på ett sådant sätt att det går att kontrollera mottagarens ålder. Detta gäller även när försäljningen sker genom automat, via postorder, distansförsäljning eller på liknande sätt.

20 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får föras in i landet endast av den som har fyllt 18 år.

Personuppgifter vid gränsöverskridande distansförsäljning

21 § En näringsidkare som bedriver gränsöverskridande distansför- säljning med tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllnings- behållare får inte lämna ut personuppgifter om konsumenten till till- verkaren av sådana varor och produkter eller till företag som ingår i samma koncern eller till andra tredje parter. Personuppgifter får inte heller användas eller överföras för andra ändamål än det aktuella köpet.

6 kap. Rökfria miljöer

Tillämpningsområde

1 § Med rökning avses vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel

1.rökning av tobak,

2.inhalering efter förångning eller annan upphettning av tobak,

3.användning av elektroniska cigaretter,

4.rökning av örtprodukter för rökning, och

5.användning av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Rökförbud

2 § Rökning är förbjuden

1. i lokaler avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller annan verk- samhet för barn eller ungdom samt på skolgårdar och på motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem,

2.i lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård,

3.i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrätt- ningar med särskild service eller vård,

4.på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i lokaler och andra utrymmen som är avsedda att användas av den som reser med sådana

färdmedel och på motsvarande områden utomhus,

5.i restauranger och på andra serveringsställen,

6.i andra lokaler än sådana som avses i 1–5 när en allmän samman-

komst eller en offentlig tillställning som avses i 2 kap. 1–3 §§ ordnings-

19

Prop. 2017/18:156 lagen (1993:1617) anordnas och i lokaler som är avsedda att användas av den som deltar i sammankomsten eller tillställningen,

7.i andra lokaler än sådana som avses i 1–6 om allmänheten har till- träde till lokalerna,

8.på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrotts- utövning,

9.på lekplatser som allmänheten har tillträde till, och

10.vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som avses i 1–7

som allmänheten har tillträde till.

3 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig bostad yrkesmässigt upplåts, ska i ett visst antal av de rum eller liknande som upplåts rökning vara förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra utrymmen som upplåts för tillfällig bostad på färdmedel i inrikes kollektivtrafik gäller i stället 2 § 4.

Undantag från rökförbudet

4 § Bestämmelserna i 2 § gäller inte i fråga om bostäder och andra lokaler för boende som inte är tillfälligt.

5 § Rökning är trots 2 § 2–4, 6 och 7 tillåten i delar av de lokaler eller andra utrymmen som avses där, om dessa delar särskilt avsatts för rök- ning. Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1 och som är upplåtna enbart för personal.

6 § Trots 2 § 5 får rökning tillåtas i restauranger och på andra serve- ringsställen i separata rum som särskilt avsatts för rökning. Rum där rökning tillåts får endast utgöra en mindre del av serveringsställets yta. Rummen ska vara belägna så att besökare inte måste passera genom dessa. Arbetstagare ska endast tillfälligtvis behöva vistas i rummen när rökning pågår. Servering eller annan liknande verksamhet får inte bedrivas i rummen när rökning pågår. Detta gäller dock inte sådan verk- samhet som har direkt samband med rummens funktion. Mat eller dryck får inte föras med in i dessa rum.

7 § Avvikelse från 2 § 1–3, 6 och 7 och 3 § får göras om det finns särskilda skäl till det på grund av utrymmets eller områdets beskaffenhet eller användningssätt eller av omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller för sådana färdmedel, lokaler och andra utrymmen som avses i 2 § 4.

Ansvar för att upprätthålla rökförbudet

8 § Den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus som omfattas av någon av bestämmelserna i 2 § 1–9 eller 3 § ansvarar för att bestäm- melserna följs.

För områden som omfattas av 2 § 10 ansvarar i stället den som i egen- skap av ägare eller på annan grund disponerar över lokalen eller

utrymmet innanför entrén.

20

Prop. 2017/18:156

9 § Den som är ansvarig enligt 8 § ska genom skyltning tydligt informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne avvisas.

Rökfri arbetsmiljö

10 § I andra fall än som avses i 2 och 3 §§ ansvarar arbetsgivaren för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök eller utsläpp från produkter som anges i 1 § 2–5 i den arbetslokal eller det liknande utrymme där arbetstagaren är verksam. Som arbetstagare räknas här personer som avses i 1 kap. 2 § första stycket och 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160).

7 kap. Tillsyn

Tillsynsansvar

1 § Folkhälsomyndigheten ansvarar för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 1, 2 och 4 och kommunens och Polismyndighetens tillsyn enligt 4 §.

Den myndighet som regeringen bestämmer ansvarar dock för till- synsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 1 över bestämmelserna om identitets- och säkerhetsmärkning i 3 kap. 7 §.

Konsumentverket ansvarar för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 3.

2 § Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt 3 och 4 §§. I tillsynen ingår att

1.följa kommunernas verksamhet och biträda kommunerna med information och råd, och

2.främja samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter och mellan till-

synsmyndigheter och andra.

3 § Kommunen utövar tillsyn över att denna lag och anslutande före- skrifter följs när det gäller

1.hälsovarningar, produktpresentation och identitets- och säkerhets- märkning enligt 3 kap. 1, 3, 4 och 7 §§ på försäljningsställen,

2.tillhandahållande av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt 2 kap. 7–9 §§ och 3 kap. 2, 5 och 6 §§ på försäljningsställen,

3.marknadsföring enligt 4 kap. 1, 2 och 5–7 §§ när det gäller marknadsföringsåtgärder på eller i anslutning till försäljningsställen, och

4.rökfria miljöer som avses i 6 kap. 2 § och som inte är upplåtna

enbart för personal samt lokaler som avses i 6 kap. 3 §.

4 § Kommunen och Polismyndigheten utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller

1. tillhandahållande av nya tobaksvaror enligt 2 kap. 3 § på försälj- ningsställen,

21

Prop. 2017/18:156 2. försäljning av tobaksvaror, i andra fall än när det gäller gräns- överskridande distansförsäljning, enligt 5 kap. 1, 6–10 och 12–14 §§,

3.anmälan om försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare samt egenkontroll, i andra fall än när det gäller gränsöver- skridande distansförsäljning, enligt 5 kap. 15 och 17 §§, och

4.åldersgräns enligt 5 kap. 18 och 19 §§.

5 § Folkhälsomyndigheten utövar tillsyn över att denna lag och an- slutande föreskrifter följs när det gäller

1.produktkrav och rapporteringsskyldighet, i andra fall än som avses i 4 §, enligt 2 kap. 1 § första och andra styckena och 2 kap. 2–11 §§,

2.hälsovarningar, produktpresentation och medföljande information, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 3 kap. 1–6 §§,

3.registrering enligt 5 kap. 5 och 16 §§ vid gränsöverskridande

distansförsäljning och egenkontroll enligt 5 kap. 6, 7 och 17 §§ vid sådan distansförsäljning, och

4. förbud mot sådan tillverkning eller införsel som avses enligt föreskrifter meddelade med stöd av 11 kap. 5 §.

6 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller spårbarhet och säkerhetsmärkning, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 3 kap. 7–11 §§.

7 § Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller lokaler och andra utrymmen som avses i 6 kap. 2 § och som är upplåtna enbart för personal samt lokaler och andra utrymmen som avses i 6 kap. 10 §.

8 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller marknadsföring, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 4 kap. 1–8 §§.

Vid Konsumentverkets tillsyn tillämpas bestämmelserna i marknads- föringslagen (2008:486).

En marknadsföringsåtgärd som strider mot 3 kap. 3 eller 4 § eller 4 kap. 1–8 §§ ska, vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknads- föringslagen, anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknads- föringsåtgärd som strider mot 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 § första stycket 2, 4 § eller 5 § 2 eller 3 kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestäm- melserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen.

 

Befogenheter

 

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

 

9 § En tillsynsmyndighet som anges i 2–7 §§ får i sin tillsyns-

 

verksamhet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att

 

denna lag och anslutande föreskrifter ska följas.

 

I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut

 

vite. Vitet får inte omvandlas till fängelse.

 

10 § En kommun får återkalla ett försäljningstillstånd om

22

1. tillståndet inte längre utnyttjas,

2. tillståndshavaren inte uppfyller de krav som gällde för tillståndets Prop. 2017/18:156 meddelande,

3.det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verk- samhet på försäljningsstället, eller i anslutning till detta, eller annars inom den tillståndspliktiga verksamheten utan att tillståndshavaren har ingripit, eller

4.tillståndshavaren har tilldelats varning utan att de förhållanden som föranlett varningen har rättats till.

11 § I stället för återkallelse enligt 10 § får kommunen meddela till- ståndshavaren en varning, om varning kan anses vara en tillräckligt ingripande åtgärd.

En varning får också meddelas tillståndshavare vid allvarliga eller upprepade överträdelser av det som gäller enligt denna lag eller anslutande föreskrifter.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

12 § En tillsynsmyndighet som anges i 3–7 §§ får i sin tillsynsverk- samhet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att bestämmelserna i denna lag och anslutande föreskrifter ska följas.

13 § Vid allvarliga eller upprepade överträdelser av denna lag får kommunen förbjuda den som bedriver detaljhandel med elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare att fortsätta försäljningen eller, om förbud får anses vara en alltför ingripande åtgärd, meddela varning. Kommunens beslut gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

Ett förbud får meddelas för en tid av högst sex månader.

14 § Om Folkhälsomyndigheten konstaterar eller har rimliga skäl att anta att en typ av eller specifika elektroniska cigaretter eller påfyllnings- behållare kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa, trots att produkten uppfyller kraven i denna lag, får myndigheten förbjuda att pro- dukterna tillhandahålls konsumenter på marknaden. Om sådana produk- ter redan har tillhandahållits konsumenter på marknaden, får Folkhälso- myndigheten förelägga tillverkaren, importören eller distributören av produkterna att dra tillbaka eller återkalla dessa.

Folkhälsomyndigheten ska omedelbart underrätta Europeiska kommis- sionen och de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater om åtgär- der som vidtagits enligt första stycket och översända annan relevant information.

När Europeiska kommissionen har meddelat om den anser att en åtgärd enligt första stycket är motiverad ska Folkhälsomyndigheten besluta om åtgärden ska bestå.

15 § Beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 och 14 §§ får förenas med vite. Vitet får inte förvandlas till fängelse.

23

Prop. 2017/18:156

24

Marknadskontroll

16 § Folkhälsomyndigheten ska i fråga om sådana krav på innehåll och utformning som följer av 2 kap. 8 § utöva marknadskontroll av elektro- niska cigaretter och påfyllningsbehållare som omfattas av denna lag.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Rätt till upplysningar och tillträde

17 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för myndighetens till- syn enligt denna lag.

18 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har en tillsyns- myndighet rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som berörs av denna lag eller anslutande föreskrifter och får där göra undersökningar och ta prover. För uttagna prover betalas inte ersättning.

19 § Polismyndigheten ska på begäran av en annan tillsynsmyndighet lämna den hjälp som behövs vid tillämpningen av 18 §.

En begäran enligt första stycket får göras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Underrättelser

20 § Kommunen och Polismyndigheten ska underrätta varandra om förhållanden som är av betydelse för tillsynen.

En kommun som har fattat beslut i ett ärende enligt denna lag ska skicka en kopia av beslutet till Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten och den länsstyrelse som berörs av beslutet.

21 § Kommunerna ska underrätta Folkhälsomyndigheten om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan ha betydelse för Folkhälso- myndighetens tillsyn.

Kontrollköp

22 § I syfte att ge underlag för en dialog mellan kommunen och den som lämnar ut tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllnings- behållare om skyldigheten att förvissa sig om att mottagaren har fyllt 18 år, får kommunen genomföra kontrollköp. Vid ett sådant köp får kommunen endast anlita en person som har fyllt 18 år.

Ett kontrollköp får genomföras utan att näringsidkaren underrättas i förväg om kontrollköpet. Kommunen ska snarast efter ett genomfört kontrollköp underrätta näringsidkaren om kontrollköpet.

23 § Vad som framkommit genom kontrollköp får inte utgöra grund för Prop. 2017/18:156 kommunen att meddela föreläggande, förbud, återkallelse eller varning

enligt 9–13 §§.

Tystnadsplikt

24 § Den som har tagit befattning med något ärende enligt denna lag får inte obehörigen röja eller på annat sätt utnyttja vad han eller hon då har fått veta om yrkeshemligheter eller affärsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

8 kap. Avgifter

Avgift för ansökan om försäljningstillstånd

1 § Kommunen får ta ut en avgift för prövningen av ansökan om försäljningstillstånd enligt 5 kap. 1 § enligt de grunder som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgift för tillsyn

2 § En kommun får ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver tillståndspliktig försäljning enligt 5 kap. 1 § och av den som bedriver anmälningspliktig försäljning enligt 5 kap. 15 §.

3 § Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att tillverkare och importörer av tobaksvaror följer 2 kap. 1, 2 och 6 §§.

Avgift för produktanmälan

4 § Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter av tillverkare och impor- törer av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för att ta emot, lagra, hantera och analysera de uppgifter som enligt 2 kap. 7 § lämnas till myndigheten.

9 kap. Överklagande

1 § Beslut enligt denna lag eller anslutande föreskrifter får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

10 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer tobaksvaror utan tillstånd ska, om försäljningen inte är tillåten enligt 5 kap. 8 eller 9 §, dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst två år.

Om ett brott som anges i första stycket har begåtts uppsåtligen och är grovt, ska dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gär-

25

Prop. 2017/18:156 ningen har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning eller har varit inriktad mot underåriga.

2 § Den som uppsåtligen i strid med förbudet i 3 kap. 1 § tredje stycket tillhandahåller tobaksvaror som saknar föreskrivna hälsovarningar, ska dömas för olovlig tobakshantering till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller lämnar ut tobaksvaror i strid med 5 kap. 18 § första eller andra stycket.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot registrerings- skyldigheten i 5 kap. 5 § första stycket ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

4 § Den som uppsåtligen bryter mot 3 kap. 2 § tredje stycket eller 6 § tredje stycket, eller säljer elektroniska cigaretter eller påfyllnings- behållare i strid med ett förbud som har meddelats enligt 7 kap. 13 §, ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 5 kap. 15 eller 16 §, eller säljer eller lämnar ut elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare i strid med 5 kap. 18 § första eller andra stycket.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

5 § Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud ska inte dömas till ansvar enligt denna lag för den eller de gärningar som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

6 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och olovlig utförsel av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

7 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som varit föremål för brott enligt denna lag eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

11 kap. Bemyndiganden

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

Produktkrav och rapporteringsskyldighet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilka cigaretter och vilken rulltobak som ska anses ha karakteristisk smak,

2.vilka tillsatser i tobaksvaror som ska förbjudas,

3.gränsvärden för skadliga ämnen som tobaksvaror får innehålla eller ge upphov till, och

26

4. mätning och övervakning av sådana gränsvärden.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om den uppgiftsskyldighet som anges i 2 kap. 2 §.

Krav på anmälan av nya tobaksvaror

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.hur anmälan av nya tobaksvaror ska göras enligt 2 kap. 3 § första stycket, och vad den ska innehålla, och

2.den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 4 § första stycket.

Rapportering av marknadsföringskostnader för tobaksvaror

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om omfattningen av den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 5 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 6 §.

Förbud mot viss tillverkning och införsel

5 § Regeringen får, om det finns särskilda hälsoskäl, meddela föreskrifter om att vissa slag av tobaksvaror inte får tillverkas i eller föras in till Sverige för försäljning till konsumenter.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.hur en anmälan enligt 2 kap. 7 § ska vara utformad och vad den ska innehålla,

2.produktinnehåll och utformning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt 2 kap. 8 §,

3.fullgörandet av den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 9 §,

4.det system för informationsinsamling som anges i 2 kap. 10 § första stycket,

5.underrättelseskyldigheten enligt 2 kap. 11 § andra stycket,

6.vilka uppgifter informationsblad enligt 3 kap. 5 § ska innehålla och hur de ska utformas, och

7. innehållet i och utformningen av innehållsdeklarationen enligt

3 kap. 6 §.

Hälsovarningar

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur hälsovarningar enligt 3 kap. 1 och 2 §§ ska utformas.

Spårbarhet och säkerhetsmärkning

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utformningen av den unika identitetsmärkningen och säkerhetsmärkningen enligt 3 kap. 7 §.

Prop. 2017/18:156

27

Prop. 2017/18:156

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.registreringsskyldigheten och skyldigheten att upprätthålla register enligt 3 kap. 8 och 9 §§, och

2.tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spår- ning.

Varu- och prislistor

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur varu- och prislistor enligt 4 kap. 2 § ska utformas och vilka uppgifter sådana listor ska få innehålla.

Tidsfrister för beslut om försäljningstillstånd

11 § Regeringen får meddela föreskrifter om den tid inom vilken kommunen ska fatta beslut om tillstånd för försäljning enligt 5 kap. 1 §.

Egenkontrollprogram

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram som anges i 5 kap. 6 och 17 §§.

Utformningen av styckförpackningar för cigaretter och rulltobak

13 § Regeringen får, utöver de krav som följer av 5 kap. 14 §, meddela ytterligare föreskrifter om styckförpackningar för cigaretter och rull- tobak.

Krav i fråga om ventilation av rum som särskilt avsatts för rökning

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utformning och ventilation av sådana rum som enligt 6 kap. 6 § särskilt avsatts för rökning.

Kontrollköp

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om genomförandet av kontrollköp enligt 7 kap. 22 §.

Avgifter

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov enligt 7 kap. 18 §.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om avgifter enligt 8 kap. 3 §.

28

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som anges i 8 kap. 4 §.

1.Denna lag träder i kraft den 1 september 2018 i fråga om 3 kap. 7 § och 11 kap. 8 §, den 20 maj 2019 i fråga om 3 kap. 8–11 §§ och 11 kap. 9 §, samt i övrigt den 1 januari 2019.

2.Genom lagen upphävs

a.tobakslagen (1993:581),

b.lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllnings-

behållare.

3. När det gäller cigaretter och rulltobak tillämpas bestämmelsen i 3 kap. 7 § första gången för tid från och med den 20 maj 2019.

4. När det gäller andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 7–11 §§ och 11 kap. 9 § första gången för tid från och med den 20 maj 2024.

5. En detaljhandlare som före lagens ikraftträdande har anmält för- säljning av tobaksvaror enligt 12 c § tobakslagen får fortsätta att bedriva sådan försäljning, om detaljhandlaren senast den 1 april 2019 ansöker om tillstånd till försäljning enligt den nya lagen. Försäljning får efter en sådan ansökan fortsätta i avvaktan på tillståndsmyndighetens beslut. För försäljning som sker innan tillståndsmyndigheten har meddelat beslut i tillståndsfrågan ska bestämmelserna i tobakslagen gälla.

6. Partihandel med tobaksvaror får bedrivas utan tillstånd fram till den 1 april 2019. Har en ansökan om tillstånd till partihandel kommit in till tillståndsmyndigheten före detta datum, får verksamheten fortsätta till dess att beslut i tillståndsfrågan meddelats.

7.Styckförpackningar med portionsförpackat snus som har tillverkats före den 1 januari 2019 och som inte innehåller minst 20 portioner ska få fortsätta tillhandahållas konsumenter på marknaden efter ikraftträdandet, dock längst till och med den 30 juni 2019.

8.Cigaretter och rulltobak med karakteristisk smak som vid ikraft-

trädandet har en marknadsandel om minst 3 procent i Europeiska unionen i en viss produktkategori får fortsätta att tillhandahållas konsu- menter på marknaden efter ikraftträdandet, dock längst till den 20 maj 2020.

Prop. 2017/18:156

29

Prop. 2017/18:156 2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551)

 

om frihet från skatt vid import, m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 och 7 §§ lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §1

Frihet från skatt ska under de förutsättningar som anges i 1 § samt med de begränsningar som framgår av 7 och 8 §§ medges en resande för import av

1.200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,

2.en liter spritdryck eller två liter starkvin,

3.fyra liter vin, och

4.sexton liter starköl.

Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt 20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622). En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen (1993:581).

Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt 20 år att föra in sprit- drycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622). En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

I denna lag förstås med

spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volym- procent,

starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 volym- procent men inte 22 volymprocent samt mousserande vin,

vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,

starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent.

7 §2

Frihet från skatt enligt detta kapitel ska medges en besättnings- man på ett fartyg eller ett luftfartyg som kommer från tredje land endast för besättningsmannens personliga bagage, när detta till- fälligt förs in eller återinförs efter en tillfällig utförsel, samt för 100

Frihet från skatt enligt detta kapitel ska medges en besättnings- man på ett fartyg eller ett luftfartyg som kommer från tredjeland endast för besättningsmannens personliga bagage, när detta till- fälligt förs in eller återinförs efter en tillfällig utförsel, samt för 100

1 Senaste lydelse 2010:1627.

2 Senaste lydelse 2008:1413.

30

cigaretter eller 20 cigarrer eller 20 cigariller eller 100 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror, om bagaget och varorna förs in när besättnings- mannen reser i samband med sitt arbete.

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen (1993:581).

cigaretter eller 20 cigarrer eller 20 cigariller eller 100 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror, om bagaget och varorna förs in när besättnings- mannen reser i samband med sitt arbete.

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

Begränsningen av rätten till frihet från skatt enligt första stycket gäller inte om besättningsmannen

1.inför varorna i samband med att han slutar sin anställning hos rederiet eller flygföretaget eller hos annan som driver rörelse ombord, eller

2.gör ett uppehåll i tjänstgöringen ombord för semester eller annan ledighet och ledigheten avses vara minst 15 dagar, eller

3.är bosatt i Sverige och har vistats utomlands minst 15 dagar. Begränsningen av rätten till frihet från skatt enligt första stycket gäller

endast personal som utför arbete som sammanhänger med transport- medlets gång eller med servicen ombord. Till service ombord på transportmedlet hänförs förutom sedvanliga tjänster som servering, uppassning och städning även sådana tjänster som lämnas av frisörer, butikspersonal, underhållningsartister och andra jämförbara personal- grupper.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

Prop. 2017/18:156

31

Prop. 2017/18:156 2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701)

 

om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns

 

mot ett annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 §

lagen (1996:701) om Tullverkets

befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska

unionen ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §1

Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:

1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

2.narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),

3.vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

4.injektionssprutor och kanyler,

5.dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

6.springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nit- handskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,

7.kulturföremål som avses i 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

8.hundar och katter för annat ändamål än handel,

9. spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt alkohollagen (2010:1622), samt tobaksvaror och elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vid kontroll av åldersgränsen i 13 § tobakslagen (1993:581) och 19 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare,

9. spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt alkohollagen (2010:1622), samt tobaksvaror och elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vid kontroll av åldersgränsen i

5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter,

10.nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,

11.andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda,

12.barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi,

13.varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga

varor,

1 Senaste lydelse 2017:626.

32

14. varor som ska beskattas enligt lagen (2014:1470) om beskattning Prop. 2017/18:156 av viss privatinförsel av cigaretter,

15.sprängämnesprekursorer enligt artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 98/2013 om saluföring och användning av sprängämnesprekursorer och 3 § lagen (2014:799) om sprängämnes- prekursorer,

16.explosiva varor som avses i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

33

Prop. 2017/18:156 2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506)

 

om punktskattekontroll av transporter m.m. av

 

alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 a och 16 a §§ lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

2 kap.

 

13 a §2

Skatten på varan ska efterges om Tullverket har beslutat om skatt på

1.en sådan beskattad alkoholvara som avses i 7 a § lagen (1994:1564) om alkoholskatt och den som kan antas göra anspråk på varan om omhändertagandet skulle upphävas enligt 15 § saknar rätt enligt 4 kap. 4 § eller 6 kap. 1 § alkohollagen (2010:1622) att föra in varan,

2.en sådan beskattad tobaksvara som avses i 8 a § lagen (1994:1563) om tobaksskatt och den som kan antas göra anspråk på varan om omhändertagandet skulle upphävas enligt 15 § är under 18 år, eller

3. en sådan beskattad tobaksvara som avses i 8 a § lagen om tobaks- skatt och det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försälj- ning i Sverige och en sådan för- säljning uppenbart skulle strida mot 11 § tobakslagen (1993:581) eller 4 § lagen om tobaksskatt.

3. en sådan beskattad tobaksvara som avses i 8 a § lagen om tobaks- skatt och det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försälj- ning i Sverige och en sådan för- säljning uppenbart skulle strida mot 3 kap. 1 § tredje stycket lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter eller 4 § lagen om tobaksskatt.

16 a §3

Om omhändertagandet av en tobaksvara upphävs men det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och en sådan försäljning uppenbart skulle strida mot 11 § tobakslagen (1993:581) eller 4 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt, ska beslut fattas om att varan inte ska lämnas ut.

Om omhändertagandet av en tobaksvara upphävs men det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och en sådan försäljning uppenbart skulle strida mot 3 kap 1 § tredje stycket lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter eller 4 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt, ska beslut fattas om att varan inte ska lämnas ut.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2006:1510.

2Senaste lydelse 2013:1076.

3Senaste lydelse 2013:1076.

34

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

Prop. 2017/18:156

35

Prop. 2017/18:156 2.5

Förslag till lag om ändring i

 

marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 1

och 29 §§ marknadsföringslagen

(2008:486) ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

lagen (1992:1672) om paketresor,

tobakslagen (1993:581),

lotterilagen (1994:1000),

sjölagen (1994:1009),

lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet,

lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

lagen (1999:158) om investerarskydd,

lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

prisinformationslagen (2004:347),

lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler,

försäkringsavtalslagen (2005:104),

lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,

lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

lagen (2010:510) om lufttransporter,

radio- och tv-lagen (2010:696),

alkohollagen (2010:1622),

konsumentkreditlagen (2010:1846),

lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt,

lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring,

lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar,

lagen (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden,

lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter,

lagen (2016:415) om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner,

1 Senaste lydelse 2017:1309.

36

– lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel, Prop. 2017/18:156

och

 

– lagen (2017:425) om elek-

lagen (2018:000) om tobak

troniska cigaretter och påfyll-

och liknande produkter.

ningsbehållare.

 

29 §2

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknads- störningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på närings- idkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

7 §,

8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§,

18 §,

20 §, eller

någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot någon av bestämmelserna i

14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581),

7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622),

8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra stycket samt 15 kap. 4 § radio- och tv-lagen (2010:696),

– 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverk- samhet när det gäller ett erbjud- ande som inte är riktat bara till andra än konsumenter,

– 11 § första stycket 2 eller 12 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare.

– 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverk- samhet när det gäller ett erbjud- ande som inte är riktat bara till andra än konsumenter,

– 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 § första stycket 2, 4 § eller 5 § 2 eller 3 lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till över- trädelsen.

Avgiften tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

2 Senaste lydelse 2017:427.

37

Prop. 2017/18:156 2.6

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

 

sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 20 § och rubriken närmast före 30 kap. 20 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande

lydelse.

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Alkohol

Alkohol och tobak

 

30 kap.

 

 

20 §1

 

 

Sekretess gäller hos tillstånds-

Sekretess gäller hos tillstånds-

eller tillsynsmyndighet enligt alko-

eller tillsynsmyndighet enligt alko-

hollagen (2010:1622) för uppgift

hollagen

(2010:1622) och

hos

om en enskilds personliga eller

kommun i ärenden om tillstånds-

ekonomiska förhållanden, om det

pliktig

tobaksförsäljning

enligt

kan antas att den enskilde eller

lagen (2018:000) om tobak och

någon närstående till denne lider

liknande produkter för uppgift om

skada eller men om uppgiften röjs.

en enskilds personliga eller eko-

 

nomiska förhållanden, om det kan

antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende om tillstånd.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

1 Senaste lydelse 2010:1633.

38

2.7

Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen Prop. 2017/18:156

 

(2010:696)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 §, 7 kap. 2 §, 8 kap. 13 § och 15 kap. 5 och 9 §§ radio- och tv-lagen (2010:696) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt lagrådsremiss En Föreslagen lydelse omreglerad spelmarknad

6 kap.

2 §1

Leverantörer av medietjänster får på de villkor som anges i 3 och

4 §§ sända filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och inte heller program där det förekommer produktplacering av

1.alkoholdrycker och tobaksvaror,

2.andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror,

3.receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som

bara är tillgänglig efter ordination,

4.modersmjölksersättning,

5.sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2017:425) om

elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, eller

5. sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter, eller

6. spelprodukter från ett företag som inte har nödvändig licens enligt spellagen (2018:000).

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

2 §2

Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv får inte sponsras av någon vars huvud- sakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaks- varor eller sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och

Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv får inte sponsras av någon vars huvud- sakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaks- varor eller sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

1Senaste lydelse 2017:428.

2Senaste lydelse 2017:428.

39

Prop. 2017/18:156 påfyllningsbehållare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

13 §3

 

 

 

 

Bestämmelser om

förbud mot

Bestämmelser om

förbud mot

reklam för alkoholdrycker, tobaks-

reklam för alkoholdrycker, tobaks-

varor

samt

elektroniska

cigaretter

varor

samt

elektroniska

cigaretter

och

påfyllningsbehållare

finns i

och

påfyllningsbehållare

finns i

7 kap.

3 §

alkohollagen

7 kap.

3 §

alkohollagen

(2010:1622), i 14 § tobakslagen

(2010:1622)

och i 4

kap. 1–4 §§

(1993:581) samt i 11 och 12 §§

lagen (2018:000) om tobak och

lagen (2017:425) om elektroniska

liknande produkter.

 

 

cigaretter

och

påfyllnings-

 

 

 

 

 

behållare.

 

 

 

 

 

 

 

 

15 kap.

5 §4

Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker, tobaks-

varor

samt elektroniska

cigaretter

och påfyllningsbehållare

finns i

7 kap.

3 §

alkohollagen

(2010:1622), i 14 § tobakslagen (1993:581) samt i 11 och 12 §§ lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare.

Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker, tobaks-

varor

samt

elektroniska

cigaretter

och

påfyllningsbehållare

finns i

7 kap.

3 §

alkohollagen

(2010:1622)

och

i 4 kap. 1–4 §§

lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

9 §5

Program i ljudradiosändning får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller sådana elek- troniska cigaretter och påfyllnings- behållare som avses i lagen

(2017:425) om elektroniska ciga- retter och påfyllningsbehållare.

Program i ljudradiosändning får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller sådana elek- troniska cigaretter och påfyllnings- behållare som avses i lagen

(2018:000) om tobak och liknande produkter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

3Senaste lydelse 2017:428.

4Senaste lydelse 2017:428.

5Senaste lydelse 2017:428.

40

Prop. 2017/18:156

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

En enskild person som har förvärvat och som själv, för sitt eller sin familjs personliga bruk, till Sverige för in cigaretter från Bulgarien, Kroatien, Lettland, Litauen, Rumänien eller Ungern ska, om inte annat följer av 2 §, betala skatt med 1 krona och 51 öre per cigarett.

Cigaretter med en längd, exklusive filter eller munstycke, som överstiger 8 centimeter men inte 11 centimeter anses som två cigaretter. Är cigaretten längre anses varje påbörjad ytterligare längd av 3 centi- meter som en cigarett.

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen (1993:581).

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

41

Prop. 2017/18:156 3

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 10 juli 2014 (dir. 2014:108) att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att ge förslag kring det nationella genom- förandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU om till- närmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverk- ning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG. I denna proposition används nedan benämningen tobaksproduktdirektivet. Tobaksproduktdirektivet finns i bilaga 1.

Utredningen antog namnet Tobaksdirektivsutredningen. I delbetänk- andet Mer gemensamma tobaksregler – ett genomförande av tobaks- produktdirektivet (SOU 2015:6) redovisade utredningen sina förslag till genomförande av de delar av direktivet som skulle vara genomförda i medlemsstaterna senast den 20 maj 2016. Förslagen behandlas i proposition Åtgärder för ökad folkhälsa på tobaksområdet – genom- förandet av EU:s tobaksproduktdirektiv (prop. 2015/16:82). Därefter överlämnade utredaren förslaget Genomförande av tobaksprodukt- direktivets bestämmelser om e-cigaretter (S2016/01612/FS). Förslagen behandlas i proposition Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter (prop. 2016/17:132).

I ursprungsdirektivet ingick även att analysera och vid behov lämna förslag om bl.a. en ändamålsenlig reglering av snus, begränsning av rökning av t.ex. e-cigaretter och örtprodukter för rökning i rökfria miljöer samt förslag till ett nationellt genomförande av WHO:s protokoll om eliminering av illegal handel med tobaksvaror (The Protocol to Eliminate Illicit Trade in Tobacco Products, the first Protocol to the Convention, adopted on 12 November 2012).

Riksdagen har tillkännagett för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att regeringen ska göra en översyn för att möjliggöra tillståndsplikt för försäljning av tobak och därefter skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag på hur en sådan ska utformas (bet. 2013/14:SoU13 s. 8 f.). Av detta skäl ingick i ursprungsdirektivet även att se över frågan om tillståndsplikt för försäljning av tobak.

I tilläggsdirektiv den 19 februari 2015 (dir. 2015:16) beslutade regeringen att utredaren även skulle få i uppdrag att lämna förslag på en reglering för att begränsa tobaksrökning och rökning av tobaksrelaterade produkter på vissa allmänna platser. Utredaren skulle också utreda möjligheten att införa exponeringsförbud för tobaksprodukter och krav på neutrala tobaksförpackningar.

I mars 2016 överlämnade utredningen slutbetänkandet En översyn av tobakslagen – Nya steg mot ett minskat tobaksbruk (SOU 2016:14). I betänkandet lämnas bl.a. förslag på en tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror, en utvidgning av nuvarande rökförbud i tobakslagen till att omfatta fler miljöer och fler produkter, ett förbud mot exponering av tobaksvaror i butiker och vissa förändringar i regleringen av snus och tillsynsorganisationen. Det lämnades också förslag till genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om spårbarhet och säkerhets- märkning. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänk-

42

andets författningsförslag finns i bilaga 3. Betänkandet har remiss- Prop. 2017/18:156 behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.

Vid framtagandet av lagrådsremissen uppmärksammades ett behov av att föreslå ändrade överklagandebestämmelser. Socialdepartementet lämnade till följd av detta ett förslag om sådana bestämmelser i en särskild promemoria. Promemorian finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2016/01610/FS).

I bilaga 7 finns WHO:s protokoll om eliminering av illegal handel med tobaksvaror.

I bilagorna 8–10 finns tabeller för jämförelser mellan tobakslagen (1993:581), lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare och den nya lagen om tobak och liknande produkter.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 januari 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 11. Lagrådets yttrande finns i bilaga 12. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 7.1, 7.3, 10.1, 10.2, 15 och 17 och i författningskommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremissen har därutöver vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4

De tobakspolitiska målsättningarna

 

Det övergripande målet för folkhälsopolitiken är att skapa samhälleliga

 

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen

 

(prop. 2002/03:35, bet. 2002/03:SoU7, rskr. 2002/03:145). Regeringen

 

arbetar även utifrån sitt långsiktiga mål om att sluta de påverkbara hälso-

 

klyftorna inom en generation. Arbetet för en god hälsa i befolkningen ska

 

ske utifrån regeringens ambition vad gäller jämställdhet mellan kvinnor

 

och män respektive flickor och pojkar.

 

 

År 2011 beslutade riksdagen att målet för alkohol-, narkotika-, dop-

 

nings- och tobakspolitiken (ANDT) är ett samhälle fritt från narkotika

 

och dopning, minskade medicinska och sociala skador orsakade av alko-

 

hol och ett minskat tobaksbruk (prop. 2010/11:47, bet. 2010/11:SoU8,

 

rskr. 2010/11:203). Målet med ett minskat tobaksbruk innebär att allt

 

tobaksbruk ska minska och att förhindra att minderåriga börjar använda

 

tobak.

 

 

I februari 2016 beslutade regeringen om en ny ANDT-strategi för

 

perioden 2016–2020 (skr. 2015/16:86). Det övergripande målet för

 

ANDT-politiken från 2011 ligger fast. I strategin betonas vidare vikten

 

av att tre perspektiv ska genomsyra allt ANDT-arbete. Dessa är jämlik-

 

hets-, jämställdhets- och barn- och ungdomsperspektiven. I strategin

 

betonas även att hälsofrämjande och preventiva åtgärder inom ANDT-

 

området är av största vikt samt att ett strategiskt samlat ANDT-arbete

 

samhällets alla nivåer bidrar till minskad förekomst av alkohol- och

 

narkotikamissbruk, minskat bruk av tobak samt minskad användning av

 

dopningspreparat.

43

Prop. 2017/18:156 Det finns i dag många olika produkter som innehåller tobak, till exempel cigaretter, snus, vattenpipstobak och tuggtobak. Förutom tobaksbrukets stora inverkan på hälsan ger det upphov till stora kostnader för stat, landsting, kommuner, arbetsgivare och brukaren själv. Tobakens skadeverkningar kan bara minskas genom ett brett arbete som omfattar många olika strategier och målgrupper. Särskilt viktiga åtgärder är information, utbildning, opinionsbildning, målgruppsanpassad tobaks- avvänjning, rökfria miljöer, skyddande och begränsande lagstiftning med syfte att kontrollera tobaksindustrin och en aktiv prispolitik, allt för att minska tillgängligheten och förändra människors attityder till tobak.

År 2003 antogs WHO:s ramkonvention om tobakskontroll. Hittills har 180 parter anslutit sig till konventionen. Konventionen innehåller metoder och strategier med vetenskapligt stöd för att både minska efter- frågan på och tillgången till tobak. Konventionen ger stöd för att vidta åtgärder för att förebygga och minska alla former av tobaksbruk, nikotin- beroende och passiv rökning. Sverige ratificerade konventionen 2005 och förstärkte i samband med det tobakslagen (1993:581) på några punkter. Bland annat skärptes reglerna om marknadsföring av tobak, och ett för- bud mot lågpriscigaretter och förpackningar med mindre än 19 cigaretter infördes. År 2005 förbjöds även rökning i serveringsmiljöer och 2010 förändrades reglerna om försäljning av tobak, för att öka efterlevnaden av tobakslagen. Det finns flera direktiv och rådsrekommendationer från EU som påverkar den svenska tobakspolitiken.

Även Barnkonventionens fastställande av att barn har rätt till en god hälsa (artikel 24), rätt att skyddas mot droger (artikel 33) och att barns bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn (artikel 3) är en viktig utgångspunkt i framtagandet av en ny tobakslagstiftning. Regeringen har också uppmärksammat att Barnrättskommittén i en allmän kommentar rörande ungdomars hälsa och utveckling uttryckt oro över det inflytande som marknadsföring av ohälsosamma produkter har på ungdomars hälsobeteenden och uppmanat konventionsstaterna att reglera eller förbjuda information om och marknadsföring av ämnen som alkohol och tobak, särskilt när målgruppen är barn och ungdomar (CRC/GC/2003 nr 4, punkt 25).

4.1Ett rökfritt Sverige år 2025

Rökningens kostnader för samhälle och individ

Tobaksrökning är fortfarande västvärldens enskilt största folkhälso- problem som kan förebyggas och beskrivs av Världshälsoorganisationen (WHO) som en global epidemi som årligen dödar 5,4 miljoner människor.

Tobaksbruk är den ledande påverkningsbara dödsorsaken i hög- inkomstländer och flera studier har visat en betydande koppling mellan rökning och sjukdom. Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi (IHE) har på uppdrag av Cancerfonden och Skandia genomfört beräkningar av de samhällsekonomiska kostnaderna för rökning under år 2015 (Sam- hällskostnaden för rökningsrelaterad sjuklighet i Sverige, IHE Rapport

2017:4).

44

Resultat från studien från IHE pekar på förändringar i kostnadsbilden sedan en tidigare rapport som publicerades av Statens folkhälsoinstitut och påvisar samhällsbesparingar när en lägre andel av befolkningen röker.

Rökning är den enskilt största påverkbara orsaken till en rad allvarliga sjukdomar. Ändå röker i dag var fjärde gymnasieelev och hela tio pro- cent av Sveriges befolkning. Konsekvenserna är stora för den enskilde men även för hela samhället.

Enligt studiens beräkningar uppgick de totala samhällsekonomiska kostnaderna för rökning till 31,5 miljarder kronor år 2015. Hjärt- och kärlsjukdomar var den rökningsrelaterade sjukdomsgrupp som utgjorde störst andel av kostnaderna och beräknades till 7,6 miljarder kronor. Cancer beräknades generera nästan lika höga kostnader och svarade för 7,1 miljarder kronor. Den rökningsrelaterade sjukdom som enskilt svarade för störst andel av de totala kostnaderna var lungcancer som beräknades uppgå till 3,6 miljarder kronor. Den största kostnadsposten var bortfall i marknadsproduktion följt av sjukvårdskostnaderna.

Trots att andelen rökare har minskat skattade denna studie de sam- hällsekonomiska kostnaderna för rökning år 2015 till 5,1 miljarder mer än rapporten från Statens folkhälsoinstitut som belyste förhållandena för år 2001.

Behovet av fler åtgärder för att minska tobaksbruket

I propositionen Mål för folkhälsan (prop. 2002/03:35) antogs fyra delmål för ett minskat tobaksbruk som skulle vara uppnådda till 2014. Trots att tobaksbruket under denna period minskade och utvecklingen har gått åt rätt håll uppnåddes inte målen.

Tobaksmålen har nu ersatts av det övergripande tobakspolitiska målet att minska allt tobaksbruk och att förhindra att ungdomar börjar använda tobak. I regeringens ANDT-strategi för perioden 2016–2020 ställer sig regeringen även bakom målet om ett rökfritt Sverige till år 2025. Det innebär en utfasning av rökningen i Sverige och målet är att mindre än fem procent av befolkningen då röker. Det är en nivå som kommer att göra rökningen till ett betydligt mindre dominerande folkhälsoproblem.

Mer än varannan rökare dör av sina cigaretter och i genomsnitt förlorar varje rökare mer än tio år av sitt liv. Att minska rökningen genererar vinster för såväl individen som samhället.

Sedan år 2014 har regeringen vidtagit ett antal åtgärder för att minska tobaksbruket. Genomförandet av tobaksproduktdirektivet har varit ett viktigt steg framåt i det tobaksförebyggande arbetet inom EU. Det har inneburit flera viktiga förändringar som kan bidra till minskad rökning, utjämnade hälsoklyftor och minskade kostnader för samhället i stort.

Ungdomar är en viktig målgrupp då de allra flesta börjar röka i ton- åren. Tillgänglighetsbegränsande åtgärder, exempelvis en effektiv tillsyn har stor betydelse för att förhindra att unga börjar använda tobak. För att minska ungas exponering för tobaksbruk krävs rökfria miljöer och en bättre efterlevnad av tobakslagen, inte minst bestämmelsen om rökfria skolgårdar. Utvecklingen av nya tobaksprodukter och tobaksrelaterade produkter måste följas och ungdomars användning av elektroniska cigaretter är oroande. De ideella organisationernas opinionsskapande

Prop. 2017/18:156

45

Prop. 2017/18:156 arbete för att nå framför allt ungdomar är en viktig del av de samlade in- satserna inom området. Regeringen beslutade därför den 22 juni 2017 att ge flera uppdrag till Folkhälsomyndigheten och länsstyrelserna för att minska tobaksbruket i Sverige. Uppdragen innebär en förstärkning av tillsynen, med särskilt fokus på ungdomar. Folkhälsomyndigheten får vidare i uppdrag att fördela ytterligare medel till ideella organisationer som arbetar tobaksförebyggande.

I juni 2015 beslutade regeringen att inrätta en kommission för jämlik hälsa. Kommissionens huvudsakliga fokus har varit hälsoskillnader mellan olika socioekonomiska grupper i samhället. Därutöver ska hälsoskillnader mellan könen genomgående uppmärksammas i kom- missionens arbete. Till grund för kommissionens uppdrag var rege- ringens mål om att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation. Kommissionen lämnade sitt slutbetänkande i juni 2017. Betänkandet har remitterats och bereds för närvarande inom Regerings- kansliet.

Sammantaget innebär detta att regeringen genomför ett antal åtgärder på olika nivåer för att minska tobaksbruket och uppnå målet om ett rök- fritt Sverige till år 2025.

Det tobaksförebyggande arbetet behöver emellertid förstärkas ytter- ligare. I propositionen lämnas därför förslag på en ny lag om tobak och liknande produkter som kan bidra till att minska bruket av tobak och tobaksrelaterade produkter och därmed stärka möjligheterna att nå ett rökfritt Sverige till år 2025.

5Regelverk kring tobak och liknande produkter

I detta avsnitt ges en översiktlig redovisning över den svenska och inter- nationella tobakslagsregleringen. Närmare beskrivning av relevanta bestämmelser finns i respektive skälavsnitt nedan.

5.1 Tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

 

I tobakslagen (1993:581) finns bestämmelser som syftar till att minska

 

hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och

 

exponering för tobaksrök. I lagen finns bl.a. bestämmelser om rökförbud

 

i vissa lokaler och områden, hälsovarningar, begränsningar av handel och

 

införsel, marknadsföring, innehållsreglering och produktkontroll. Vissa

 

av bestämmelserna är även tillämpliga på örtprodukter för rökning.

 

Lagen kompletteras av bestämmelser i tobaksförordningen (2016:354)

 

och Folkhälsomyndighetens föreskrifter.

 

I lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

 

finns bl.a. bestämmelser om anmälan, produktkrav, försäljning och

46

marknadsföring av elektroniska cigaretter (e-cigaretter) och påfyllnings-

 

behållare. I förordningen (2017:429) om elektroniska cigaretter och Prop. 2017/18:156 påfyllningsbehållare finns kompletterande bestämmelser.

5.2Tobaksproduktdirektivet

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 3 april 2014 direktiv 2014/40/EU om tillnärmning av medlemsstatarenas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (tobaksproduktdirektivet). Direktivet ersätter direktiv 2001/37/EG (märkningsdirektivet) som genomfördes i Sverige år 2002, se prop. 2001/02:162.

Genom tobaksdirektivet harmoniseras bestämmelser om bl.a. ingredienser i och utsläpp från tobaksvaror och därmed samman- hängande rapporteringsskyldigheter samt vissa aspekter av märkning och förpackning av tobaksvaror, inbegripet hälsovarningar samt spårbarhet och säkerhetsmärkning. Direktivet innehåller också bestämmelser om ut- släppandet på marknaden och märkning av e-cigaretter och påfyllnings- behållare samt örtprodukter för rökning.

Direktivet syftar till att underlätta att den inre marknaden för tobaks- varor och relaterade produkter fungerar smidigt. Samtidigt är utgångs- punkten en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar. Genom direktivet ska unionen uppfylla sina skyldigheter enligt WHO:s ram- konvention om tobakskontroll.

Direktivet omfattar olika sorters tobaksvaror, bl.a. tobak för använd- ning i munnen, dvs. snus. I ingressen till direktivet konstateras att i rådets direktiv 89/622/EEG förbjöds försäljning av vissa sorters tobak för användning i munnen i medlemsstaterna. Förbudet bekräftades i direktiv 2001/37/EG. Sverige har beviljats ett undantag från detta förbud genom artikel 151 i anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige. Vidare konstateras att förbudet mot försäljning av tobak för användning i munnen bör behållas för att förhindra att en beroendeframkallande produkt med skadliga hälsoeffekter införs i unionen (med undantag för Sverige).

I ingressen anförs även att, med tanke på det allmänna förbudet mot försäljning av tobak för användning i munnen i unionen, bör ansvaret för att reglera ingredienserna i tobak för användning i munnen, vilket kräver djupgående kunskap om särdragen för denna produkt och dess konsum- tionsmönster, i enlighet med subsidiaritetsprincipen förbli hos Sverige där försäljning av denna produkt är tillåten. Däremot omfattas snus av direktivets övriga bestämmelser om rökfria tobaksvaror, t.ex. bestämmel- serna om märkning och rapporteringsskyldigheter.

Genom ändringar i tobakslagen och tobaksförordningen samt an- tagandet av lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare med tillhörande förordning har tobaksproduktdirektivet, med undantag för direktivets bestämmelser om spårbarhet och märkning, genomförts i svensk rätt.

47

Prop. 2017/18:156 5.3

Marknadsföring av tobak

Marknadsföring av tobak aktualiserar frågeställningar om yttrandefrihet och i vilken utsträckning yttrandefriheten kan begränsas. Både Europa- konventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande fri- heterna innehåller skydd för yttrandefriheten, se artikel 10 respektive artikel 11. Skyddet omfattar även yttranden som utgör kommersiell reklam, oavsett i vilka medier ett yttrande förekommer. Både konven- tionen och stadgan ger dock utrymme för inskränkningar av yttrandefri- heten om de är föreskrivna i lag, kan motiveras av vissa viktiga samhälls- intressen och är proportionerliga.

Av 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) framgår bl.a. att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Yttrandefriheten får begränsas genom lag men endast för att tillgodose vissa särskilda ändamål, och begränsningen måste vara proportionerlig, se 2 kap. 20, 21 och 23 §§.

Yttranden som faller under tryckfrihetsförordningens (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområde har ett särskilt skydd. Tryck- och yttrandefriheten enligt dessa grundlagar är dock inte utan begränsningar. Exempelvis följer det av 1 kap. 9 § TF att det är möj- ligt att i lag förbjuda kommersiella annonser i den mån annonsen används vid marknadsföring av tobaksvaror. TF möjliggör även förbud mot viss s.k. indirekt reklam. Detsamma gäller enligt 1 kap. 12 § YGL.

Bestämmelser om reklam för tobaksvaror finns också i Europaparla- mentets och rådets direktiv 2003/33/EG av den 26 maj 2003 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror.

Möjligheterna i TF och YGL att förbjuda vissa kommersiella annonser och indirekt reklam för tobaksvaror har utnyttjats genom bestämmelser i 14 och 14 a §§ tobakslagen. Genom ändringar i de bestämmelserna har direktiv 2003/33/EG genomförts i svensk rätt (se prop. 2004/05:118).

5.4Övergripande EU-rättslig reglering

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) reg- leras frågor om inrättande av och upprätthållandet av den inre marknaden inom EU. Principerna om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital är grundläggande för en välfungerande inre marknad. Vad gäller regleringen på tobaksområdet är det framför allt frågor kring fri rörlighet av varor och tjänster samt rätten att etablera sig i ett annat EU-land som aktualiseras. Generellt sett är åtgärder som ställer upp hinder för den fria rörligheten förbjudna, om de inte är icke-diskriminerande, proportioner- liga och kan motiveras med hänsyn till tvingande allmänintressen som t.ex. allmän säkerhet eller skydd av människors hälsa och liv.

För att förebygga att medlemsstaterna antar bestämmelser som kan hindra handeln på den inre marknaden finns krav på att sådana bestäm-

48

melser ska anmälas till kommissionen. Detta regleras i anmälningsdirek- Prop. 2017/18:156 tivet1 och tjänstedirektivet2. Dessa direktiv ställer krav på att medlems-

staterna anmäler förslag till nya lagar och andra författningar som inne- håller vissa krav eller tekniska föreskrifter till kommissionen.

I avsnitt 21 finns närmare beskrivning av EUF-fördraget och direktiven samt bedömningar av om regeringens förslag i denna proposition överensstämmer med EU-rätten och om de bör anmälas.

5.5Internationella avtal och riktlinjer på tobaksområdet

WHO:s Världshälsoförsamling antog den 21 maj 2003 ramkonventionen om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen). Ramkonventionen ger stöd till enskilda länder att utveckla sin nationella lagstiftning och politik och är en regelsamling för de områden som påverkar tobaks- konsumtionen. Länderna kan ha strängare nationell lagstiftning. Sverige ratificerade konventionen 2005, se prop. 2004/05:118 Tobakskontroll – genomförande av WHO:s ramkonvention om tobakskontroll.

I dag pågår ett omfattande arbete för att omsätta ramkonventionen till praktisk handling inom och mellan anslutna länder. Detta innebär bland annat att det har tagits fram riktlinjer och protokoll för hur konventionens 38 artiklar kan tolkas. Riktlinjer (Guidelines) är en icke-bindande rekom- mendation som har arbetats fram av de anslutna länderna tillsammans. Protokoll är juridiskt bindande och förhandlas fram under officiella för- handlingsmöten mellan de länder som har anslutit sig till ramkonven- tionen. Syftet är att stödja och hjälpa länderna med genomförandet och tillämpningen av de olika artiklarna i ramkonventionen. Ett exempel är WHO:s protokoll om eliminering av illegal handel med tobaksvaror.

6 Allmänt om regeringens förslag

I nedanstående skälavsnitt presenteras innehållet i regeringens förslag till ny lag om tobak och liknande produkter som ska ersätta tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyll- ningsbehållare. Ett flertal bestämmelser i de lagarna förs över till den nya lagen utan att det görs några ändringar i sak. Sådana bestämmelser berörs inte närmare i skälavsnitten. Samtliga bestämmelser i den nya lagen kommenteras dock i avsnitt 25 Författningskommentar.

1Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster

2Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden

49

Prop. 2017/18:156 I det följande används förkortningen e-cigaretter för elektroniska cigaretter, förutom vid hänvisningar till lagtext (jfr användningen av de begreppen i prop. 2016/17:132).

Särskilt om neutrala tobaksförpackningar

I tilläggsdirektiven till Tobaksdirektivsutredningen fick den särskilda utredaren i uppdrag att utreda frågan om neutrala tobaksförpackningar.

När det i tobaksförebyggande sammanhang talas om neutrala förpack- ningar är det i allmänhet en standardisering av tobaksförpackningar enligt den modell som Australien har infört som avses. Australien var nämligen först i världen med att införa neutrala förpackningar år 2012. Den australiensiska lagstiftningen föregicks av ett flertal vetenskapliga studier som syftade till att fastställa vilken effekt neutrala tobaksförpack- ningar skulle få för tobakskonsumtionen och hur kravet på förpack- ningarnas utseende närmare bör utformas för att få en så stor effekt som möjligt. Flera länder har därefter följt Australiens exempel och beslutat att införa krav på neutrala förpackningar i sin nationella lagstiftning, bl.a. Storbritannien, Irland, Norge och Frankrike. Dessa länders lagstiftningar tar sin utgångspunkt i hur Australien utformat sin reglering och lagstift- ningarna är mycket lika, även om det finns vissa mindre skillnader.

Utredningen gjorde bedömningen att ett införande av neutrala förpack- ningar kan förväntas leda till minskad andel tobakskonsumenter i Sverige, vilket skulle få en positiv effekt på folkhälsan. Vidare bedömde utredningen att ett krav på att tobak endast får säljas i neutrala förpack- ningar bör kunna anses förenligt med Europakonventionen, varumärkes- rätten, mönsterrätten, WTO-rätten och EU-rätten. Däremot bedömde utredningen att åtgärden inte är förenlig med tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Utredningen hade inte i uppdrag att lämna förslag till grundlags- ändringar. Regeringen gav dock, genom tilläggsdirektiv i februari 2016, i uppdrag till Mediegrundlagskommittén (Ju 2014:17) att analysera hur en reglering om s.k. neutrala tobaksförpackningar förhåller sig till tryck- frihetsförordningen. I betänkandet Ändrade mediegrundlagar (SOU 2016:58) bekräftade Mediegrundlagskommittén att ett krav på neutrala tobaksförpackningar inte är förenligt med tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Regeringen lämnade i prop. 2017/18:49 Ändrade mediegrundlagar inte något förslag till grundlagsändring i denna del. Något förslag om ändring av grundlag med anledning av frågan om neutrala tobaksförpackningar är därmed för närvarande inte aktuellt. Det kan dock finnas anledning för regeringen att återkomma till den frågan.

50

7

En ny lag om tobak och liknande

Prop. 2017/18:156

 

produkter

 

7.1

Den nya lagens utformning

 

 

 

Regeringens förslag: Bestämmelserna i tobakslagen och i lagen om

 

elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska föras över till en

 

ny lag benämnd lagen om tobak och liknande produkter.

 

Den nya lagen ska vara indelad i kapitel med löpande paragraf-

 

numrering och innehålla huvud- och underrubriker.

 

Med anledning av den nya lagen ska följdändringar göras i vissa

 

andra lagar.

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

I utredningens lagförslag är inte bestämmelserna i lagen (2017:425) om

 

elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare införda i den nya lagen.

 

Utredningens lagförslag har en delvis annan lagteknisk lösning med färre

 

kapitel.

 

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte kom-

 

menterat den lagtekniska lösningen. Förvaltningsrätten i Malmö anser att

 

det vore lämpligt att samla bestämmelserna om tobak och e-cigaretter i

 

samma lag.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Tobakslagen (1993:581) har sedan

 

sin tillkomst varit föremål för ett flertal ändringar och tillägg. Genom-

 

förandet av tobaksproduktdirektivet har medfört en rad nya bestäm-

 

melser, bl.a. har bestämmelser om örtprodukter för rökning införts i

 

lagen. Regeringen föreslår nu en rad ändringar som ytterligare kommer

 

att utöka antalet bestämmelser. Ett viktigt syfte med de förändringar som

 

görs är att förenkla tillämpningen av lagen för bl.a. företagare och

 

kommuner. Om de nya bestämmelserna läggs in i nuvarande tobakslag

 

kommer den lagen att bli mycket svåröverskådlig. Av detta skäl bör en

 

ny lag tas fram.

 

Vid genomförandet av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-

 

cigaretter gjordes överväganden om regleringen av e-cigaretter och

 

påfyllningsbehållare borde föras in i tobakslagen eller i en egen lag.

 

Bland remissinstanserna var meningarna delade. För att så snabbt som

 

möjligt få en lagstiftning på plats som genomförde tobaksprodukt-

 

direktivets bestämmelser om e-cigaretter togs de nödvändiga bestäm-

 

melserna in i en egen lag. Med hänsyn till att e-cigaretter och tobaksvaror

 

regleras på ett liknande sätt i flera avseenden konstaterade regeringen

 

emellertid då att det kunde finnas anledning att på nytt överväga om

 

bestämmelserna om e-cigaretter borde föras in i tobakslagen (prop.

 

2016/17:132, s. 23–24).

 

I ingressen till tobaksproduktdirektivet slås det fast att en hög folk-

 

hälsoskyddsnivå bör tas i beaktande vid regleringen av e-cigaretter samt

 

att dessa kan utvecklas till en inkörsport till nikotinberoende och resul-

 

tera i traditionell tobakskonsumtion, eftersom de efterliknar och nor-

 

maliserar rökning (se skäl 36 och 43 i ingressen). E-cigaretter är således

 

inte vilken konsumentprodukt som helst, utan en produkt som är i behov

 

av en särskild skyddsreglering.

51

Prop. 2017/18:156

Sammantaget talar den likartade regleringen av tobaksprodukter och e-

 

cigaretter för att bestämmelserna förs samman i en ny lag som reglerar

 

tobak och tobaksrelaterade produkter.

 

I den nya lagen kommer således inte bara tobaksvaror att regleras.

 

Utöver e-cigaretter och påfyllningsbehållare finns det bl.a. bestämmelser

 

om örtprodukter för rökning och om användningen av andra produkter

 

som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller

 

tobak. Regeringen anser därför att den nya lagen ska benämnas lag om

 

tobak och liknande produkter.

 

Nuvarande bestämmelser i tobakslagen och lagen om elektroniska

 

cigaretter och påfyllningsbehållare om innehåll, utsläpp och produktkrav

 

förs över utan ändring i sak till den nya lagen. Lagrådet konstaterar att

 

det i flera av dessa bestämmelser, som förs in i 2 och 3 kap. den nya

 

lagen, anges att varor och produkter inte får tillverkas eller tillhanda-

 

hållas om inte föreskrifter som har meddelats ”med stöd av” någon av

 

bestämmelserna i 11 kap. den nya lagen har uppfyllts. En stor del av de

 

föreskrifter som avses där torde emellertid vara sådana som kan

 

meddelas utan stöd av bemyndigande från riksdagen eftersom de utgör

 

verkställighetsföreskrifter eller faller under regeringens restkompetens

 

enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Lagrådet anser att det bör uppmärk-

 

sammas vad det betyder för tillämpningen om de meddelade före-

 

skrifterna inte har krävt sådant stöd som anges i 11 kap.

 

Regeringen konstaterar att de föreskrifter som kan meddelas med stöd

 

av 11 kap. är sådana där det har bedömts att riksdagens bemyndigande

 

krävs. Det kan dock inte uteslutas att regeringen i framtiden kommer att

 

besluta förordningar som rör produktkrav, märkning eller liknande och

 

som meddelas med stöd av regeringens restkompetens eller som utgör

 

verkställighetsföreskrifter. Eftersom en sådan förordning inte skulle vara

 

meddelad med stöd av 11 kap. kan de nu aktuella bestämmelserna i 2 och

 

3 kap. inte användas som grund för att förbjuda tillverkning eller

 

tillhandahållande av varor eller produkter som inte uppfyller förord-

 

ningens krav.

 

Bestämmelserna i tobakslagen om hälsovarningar och om produkt-

 

presentation förs över till den nya lagen i huvudsak utan ändring i sak, se

 

dock avsnitt 17. Utöver begränsningen av marknadsföring för tobaks-

 

varor (se avsnitt 9) gäller detsamma tobakslagens bestämmelser om

 

marknadsföring. Även vissa bestämmelser om handel förs över utan

 

några sakliga ändringar, såsom bestämmelserna om åldersgräns och

 

kontrollköp. Vad gäller regleringen av e-cigaretter och påfyllnings-

 

behållare förtydligas bestämmelserna om överklagande och det görs en

 

mindre ändring om vem som ska anmäla försäljning. I övrigt görs inga

 

ändringar i sak.

 

I flera lagar finns hänvisningar till tobakslagen eller lagen om elek-

 

troniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Som en följd av den nya

 

lagen ska dessa hänvisningar ändras. De lagar som avses är lagen

 

(1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m., lagen (1996:701) om

 

Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom

 

Europeiska unionen, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av tran-

 

sporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, mark-

 

nadsföringslagen (2008:486), radio- och tv-lagen (2010:696) och lagen

52

(2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter.

7.2

Lagens syfte och tillämpningsområde

Prop. 2017/18:156

Regeringens förslag: Lagen ska syfta till att begränsa de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och liknande produkter samt med exponering för rök från tobak och utsläpp från liknande produkter.

Lagen ska innehålla bestämmelser om tobak, e-cigaretter och påfyll- ningsbehållare, örtprodukter för rökning och om användningen av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Lagen ska inte tillämpas på produkter som enligt annan lagstiftning är klassificerade som narkotika eller som hälsofarliga varor.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag innehåller inte bestämmelser om e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

Remissinstanserna: De remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag instämmer också i huvudsak i de syften som den nya lagen avser att uppnå.

Skälen för regeringens förslag: De stora hälsoriskerna med bruk av tobaksprodukter och framför allt tobaksrökning innebär att tobak och bruk av tobak är föremål för en strikt reglering. Rökningen har stadigt minskat vilket bidrar till att det i samhället finns en vilja att fler miljöer ska vara rökfria. Regeringen vill se ett fortsatt minskat tobaksbruk där rökningen ska vara starkt reducerad och inte längre utgöra ett dominerande folkhälsoproblem. Regeringen har därför ställt sig bakom målet om att nå ett rökfritt Sverige till år 2025. I regeringens ANDT- strategi för 2016–2020 slås det tobakspolitiska målet fast att allt tobaks- bruk ska minska (se även avsnitt 4).

Regeringens avsikt är att den nya lagen ska bidra till att uppnå de tobakspolitiska målen. Lagen ska därför syfta till att begränsa de hälso- risker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och de andra produkter som regleras i lagen, dvs. e-cigaretter, örtprodukter för rökning och njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak. För dessa produkter används benämningen liknande produkter. Ett viktigt medel för regeringen för att uppnå målen är att avnormalisera rökningen, framförallt för att skydda barn och unga från exponering av tobak.

Vad gäller lagens förhållande till andra lagar finns i dag en bestäm- melse i 1 § b tobakslagen om att lagen inte ska tillämpas på rökbara produkter som är klassificerade som narkotika eller hälsofarliga varor. Syftet med att införa bestämmelsen var att klargöra att örtprodukter för rökning som är klassificerade som narkotika eller hälsofarliga varor inte ska omfattas av tobakslagens bestämmelser (se prop. 2015/16:82 s. 24). Den nya lagen omfattar fler produkter än sådana som röks, bl.a. sådana som inhaleras. Regeringen anser att det ska framgå tydligt att lagen inte ska tillämpas på några produkter som enligt annan lagstiftning är klassi- ficerade som narkotika eller som hälsofarliga varor. Begreppet ”rökbara” ska därför tas bort.

53

Prop. 2017/18:156 7.3

Uttryck i lagen

Regeringens förslag: Befintliga definitioner i tobakslagen och i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska föras över till den nya lagen. Därutöver ska följande definitioner föras in i lagen:

Detaljhandel: försäljning till konsumenter. Partihandel: annan försäljning än detaljhandel.

Försäljningsställe: en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel.

Specialbutik för tobaksvaror: försäljningsställe där det enbart säljs tobaksvaror och tillbehör till sådana varor.

Gränsöverskridande distansförsäljning: försäljning där, vid tid- punkten för beställningen av varan eller produkten, konsumenten finns i Sverige och återförsäljningsstället i ett annat land, eller där åter- försäljningsstället finns i Sverige och konsumenten i en annan medlemsstat.

Medlemsstat: en stat som är medlem i Europeiska unionen eller en annan stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som har genomfört bestämmelserna i direktiv 2014/40/EU i nationell rätt.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon definition av tobak, tobaksrelaterade begrepp eller andra begrepp i lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens, men i utredningens lagförslag är definitionerna inte samlade i en paragraf. Utredningen lämnar inte heller förslag till definition av special- butik för tobaksvaror, gränsöverskridande distansförsäljning eller medlemsstat.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten framhåller att det skulle vara positivt med en definition av vad tobak är. Varbergs kommun lyfter fram att det behövs tydligare definitioner initialt i lagtexten för nikotin, tobak, tobaksvara, örtprodukt för rökning, råtobak och rulltobak m.m.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Tobakslagen reglerar bl.a. bruk av tobak och tobaksrök. Lagen innehåller inte en sam- ling definitioner trots att märkningsdirektivet3 innehåller definitioner av tobaksvaror, tjära, nikotin, tobak och ingrediens. Tobaksproduktdirek- tivet innehåller också definitioner av ett flertal begrepp och företeelser. Vid införlivandet av märkningsdirektivet gjorde regeringen bedömningen att några sådana definitioner inte borde införas i tobakslagen, eftersom innebörden av dessa begrepp är väl etablerade i svensk rätt (se prop. 2001/02:162 s. 12). Regeringen anförde vid införlivandet av tobaks- produktdirektivet att det finns skäl att hålla fast vid den bedömning som gjordes i samband med införlivandet av märkningsdirektivet. Regeringen konstaterade att tobaksproduktdirektivet innehåller definitioner av olika begrepp och företeelser och anförde att tobakslagen inte behöver belastas med definitioner av tobak och olika tobaksprodukter, eftersom dessa

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG av den 5 juni 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och

försäljning av tobaksvaror

54

begrepp är väl inarbetade i svensk rätt. En definition av örtprodukter för rökning infördes dock eftersom regleringen kring sådana produkter var ny (se prop. 2015/16:82 s. 23 f.). Regeringen finner inte skäl att nu göra en annan bedömning vad gäller definitioner av tobak och andra tobaksrelaterade begrepp.

Lagrådet anser dock att det är missvisande att det i lagen förekommer termer och uttryck som har en annan allmänspråklig innebörd än den innebörd som följer av direktivet. Med en direktivkonform tolkning blir definitionen i direktivet utslagsgivande. Lagrådet anser därför att termerna nya tobaksvaror, tillverkare och importör bör definieras i lagen med utgångspunkt i de definitioner som ges i direktivet.

Regeringen har tidigare gjort bedömningen att definitioner av dessa begrepp inte bör föras in i tobakslagen och finner inte nu skäl att göra en annan bedömning. Vid tillämpningen av bestämmelser som genomför direktivet måste alltid en direktivkonform tolkning av bestämmelserna göras. Regeringen anser därför att det inte är nödvändigt att tynga lagen med dessa definitioner. I relevanta delar av författningskommentaren görs hänvisningar till direktivets definitioner.

Lagrådet anför också att anpassningar av lagen kan behöva göras för det fall en utvidgning av direktivets tillämpningsområde till andra länder än EU:s medlemsstater är att vänta. Regeringen konstaterar att tobaksproduktdirektivet ännu inte är införlivat i EES-avtalet men att ett sådant arbete är påbörjat. Begreppet medlemsstat bör därför definieras i lagen så att EES-stater som har införlivat bestämmelserna i direktivet i sin nationella rätt anses vara medlemsstater och inte tredjeländer. Om ett land, exempelvis Schweiz, i ett senare skede ingår ett bilateralt avtal med EU om att tillämpa direktivet kan detta kräva att ändringar och tillägg görs i lagen.

I den nya lagen förs det in ett antal nya uttryck som bör definieras. Regeringen föreslår att det ska införas tillståndskrav för handel med tobaksvaror, se avsnitt 8. De nya bestämmelserna måste vara tydliga för såväl näringsidkare som kommunerna. Av detta skäl bör uttrycken detaljhandel, partihandel och försäljningsställe definieras.

I den nya lagen används uttrycket försäljningsställe bl.a. i bestämmelser om marknadsföring och försäljning. För att förtydliga att de bestämmelser i lagen som innehåller uttrycket försäljningsställe inte omfattar lokaler där det t.ex. bedrivs partihandel anser regeringen, i likhet med Lagrådet, att det ska förtydligas att med försäljningsställe avses en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel.

I 21 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns en definition av gränsöverskridande distansförsäljning. Regeringen anser att en sådan definition bör finnas även i den nya lagen. Den föreslagna definitionen utgår ifrån artikel 2.34 i tobaksproduktdirektivet men är anpassad till svenska förhållanden.

I den nya lagen görs undantag från vissa bestämmelser om marknads- föring och handel för specialbutiker för tobaksvaror. För tydlighetens skull anser regeringen att även specialbutik för tobaksvaror ska definie- ras.

De definitioner i övrigt som finns i tobakslagen och lagen om elek- troniska cigaretter och påfyllningsbehållare (dvs. örtprodukter för

Prop. 2017/18:156

55

Prop. 2017/18:156 rökning, elektronisk cigarett och påfyllningsbehållare) bör föras över till den nya lagen.

För överskådlighetens skull samlas alla definitioner i den nya lagens första kapitel.

8 Tillståndsplikt för tobaksförsäljning

8.1Tillståndsplikt för detaljhandel införs

Regeringens förslag: Detaljhandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd till sådan handel. Tillståndskravet ska inte omfatta detaljhandlare som saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att samtliga detaljhandlare, dvs. även sådana som inte är etablerade i Sverige, ska omfattas av tillståndskravet.

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna, däribland Folkhälsomyndigheten och flertalet kommuner och länsstyrelser, till- styrker förslaget. De tillstyrkande instanserna framför bland annat att en tillståndsplikt skulle få mer tyngd än den nuvarande anmälningsplikten. Ett antal instanser, däribland flertalet kommuner, tillstyrker förslaget men påpekar att det kommer att innebära ökade kostnader för kommunerna till följd av ökad tillsyn. Vidare framförs bland annat att det bör övervägas om tillståndsplikten även ska omfatta örtprodukter för rökning, att man bör införa åldersgräns för tillståndshavare och att det bör tas fram tillståndsbevis. Ett tiotal instanser, däribland Konkurrens- verket, EMAB, JTI Sweden, Näringslivets regelnämnd, Skruf och Visita, motsätter sig eller avstyrker förslaget, främst med hänvisning till att förslaget innebär en inskränkning av näringsfriheten, är en onödig byrå- kratisk process, samt får konsekvenser i form av ökade kostnader för kommuner och företag. Vidare framförs att det finns risk att förslaget inte får de effekter man avser åstadkomma, t.ex. vad gäller illegal handel.

Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har tillkännagett för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att regeringen ska göra en översyn för att möjliggöra tillståndsplikt för försäljning av tobak och därefter skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag på hur en sådan ska utformas (bet. 2013/14:SoU13 s. 8 f.). Frågan om tillstånds- plikt för tobaksförsäljning har varit föremål för utredning vid ett flertal tidigare tillfällen. En aspekt som inte tidigare har vägts in i bedömningen vid vägvalet mellan anmälningsplikt och tillståndsplikt för tobaks- försäljning är hur de olika systemen är ägnade att stötta arbetet mot den illegala handeln med tobaksvaror. Utredningen pekar på att den illegala tobakshandeln i Sverige enligt tobaksbranschen uppskattas stå för 10,3 procent av konsumtionen. Skattebortfallet från den illegala handeln uppskattas till drygt 1,3 miljarder kronor, under antagandet att dessa cigaretter i stället hade beskattats fullt ut. Med illegala cigaretter avses

56

t.ex. cigaretter tillverkade för en utländsk marknad, dvs. med utländska varningstexter.

Undersökningar av den olagliga handelns omfång och omfattning inom EU bekräftar att det är svårt att mäta olaglig handel just på grund av att det rör sig om en illegal och därigenom hemlig typ av verksamhet.

Illegal handel med tobak är problematisk av flera skäl. Staten går miste om skatteintäkter, kriminella aktörer profiterar på hanteringen och kon- kurrensen blir osund mellan hederliga och ohederliga handlare. Kon- trollen av försäljningen blir också sämre. Det förhållandet att tobaks- varorna, främst cigaretter, säljs utan punktskatt gör dem prismässigt över- komliga inte minst för barn och ungdomar. Illegal handel med tobak innebär följaktligen ett hot mot de folkhälsopolitiska målen. Problemet med försäljning av illegala cigarretter inom detaljhandeln har påtalats av bl.a. Polismyndigheten och Tullverket.

Konkurrensverket menar att det inte är motiverat att införa ett system med säljtillstånd för detaljhandel med tobaksvaror för att stävja den illegala handeln och skydda seriösa näringsidkare mot oseriös konkurrens. Myndigheten menar att för att beivra oseriös handel bör kommunens tillsyn över tobakshandeln i stället ges förutsättningar att vara tillräckligt effektiv för att få bort oseriösa näringsidkare från marknaden.

En majoritet av de tillsynsmyndigheter som besvarat utredningens enkätundersökning har ställt sig positiva till en tillståndsplikt för försälj- ning av tobaksvaror. Regeringens bedömning är att en tillståndsreglering, som innefattar en möjlighet att på förhand pröva näringsidkarens lämp- lighet och vandel samt en möjlighet att senare återkalla tillståndet, är en ändamålsenlig åtgärd för att begränsa förekomsten av illegal tobak inom detaljhandeln och att en sådan plikt, tillsammans med de föreslagna reglerna om spårbarhet och märkning, kan bidra till att stävja den illegala handeln inom alla led av leverans- och försäljningskedjan.

En tillståndsreglering ligger väl i linje med de strävanden som fram- hålls i artikel 6.2 a i WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror.

Den främsta förtjänsten med en tillståndsreglering är enligt regeringen att en sådan, till skillnad från det nuvarande anmälningssystemet, ger möjlighet att på förhand pröva näringsidkarens lämplighet och vandel. Eftersom en vandelsprövning ger möjlighet att sålla bort sådana personer som tidigare har gjort sig skyldiga till exempelvis brottslig verksamhet, kan det momentet i en tillståndsprövning antas begränsa de illegala eller annars oseriösa inslagen inom detaljhandeln. Till skillnad från systemet med anmälningsplikt innebär en tillståndsprövning också att tillståndet kan återkallas. Möjligheten till återkallelse av tillståndet ger tillstånds- myndigheterna tillgång till en mer ingripande sanktion än vad som finns i dag. Skarpare sanktionsmöjligheter är något som efterfrågats av ett stort antal tillsynsmyndigheter och regeringen bedömer att blotta möjligheten till tillståndsåterkallelse kan få en viktig preventiv effekt.

Den främsta nackdelen med en tillståndsplikt kan sägas vara den ökade administrationen, vilket förs fram av branschföreträdare, och de ökade kostnader som en sådan skulle innebära för tillsynsmyndigheterna, i vart fall i ett initialt skede. Kommunen ska få ta ut avgift för prövning av

Prop. 2017/18:156

57

Prop. 2017/18:156 ansökan om tillstånd till försäljning av tobaksvaror enligt de grunder som beslutas av kommunfullmäktige, se avsnitt 14.

Många tillsynsmyndigheter har påtalat att en alltför administrativt betungande reglering av tobakshandeln skulle kunna leda till att tillsyns- myndigheterna får mindre tid för faktisk tillsyn. Denna farhåga, som inte bör ignoreras, utgör inte ett tillräckligt skäl för att avstå från att föreslå en tillståndsordning. Däremot är det viktigt att ett tillståndsförfarande ges en så pragmatisk och enkel utformning som möjligt. Även om ett tillstånds- förfarande generellt sett är mer administrativt betungade än ett anmäl- ningsförfarande, vilket påtalats av ett par remissinstanser, kan det dess- utom medföra vissa effektivitetsvinster i tillsynen. Genom en förhands- prövning av tobaksförsäljaren och en möjlighet att, innan försäljningen på- börjas, granska och avhjälpa brister i egenkontrollprogrammen kan behovet av tillsynsinsatser minska och den operativa tillsynen på så sätt bli mer effektiv.

Sammantaget bedömer regeringen att fördelarna med en tillståndsplikt överväger nackdelarna. Regeringen föreslår därför att detaljhandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd för sådan handel.

För tillstånd för distanshandel och gränsöverskridande distanshandel av tobaksvaror anser Folkhälsomyndigheten att problemen ur folkhälso- synpunkt som följer med svårigheter att utöva tillsyn över regelefter- levnaden är påtagliga. Folkhälsomyndigheten anser att det saknas klar- görande regler kring vilken typ av distanshandel, inhemsk eller gräns- överskridande, som kan ges tillstånd enligt den nya lagen.

Regeringen instämmer i att det innebär praktiska svårigheter att upp- rätthålla ett tillståndskrav för utländska näringsidkare som saknar anknyt- ning till Sverige. Tillståndskravet ska därför inte omfatta detaljhandlare som saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Begreppet fast driftställe för näringsverksamhet har i detta sammanhang samma innebörd som i inkomstskattelagen (1999:1229). Med begreppet avses sålunda en stadigvarande plats för affärsverksamhet, varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs, se 2 kap. 29 § i den lagen. Som en följd av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om gränsöverskridande distansförsäljning behålls dock nuvarande reglering om att sådan handel ska registreras innan försäljningen får påbörjas, se avsnitt 8.10.

Den föreslagna tillståndsplikten gäller endast försäljning av tobaksvaror. Regeringen delar utredningens bedömning att de skäl som motiverar en tillståndsplikt för tobaksförsäljning inte gör sig gällande med samma styrka när det gäller örtprodukter för rökning. Handeln med sådana pro- dukter är relativt begränsad. Örtprodukter för rökning har inte heller tidigare omfattats av någon anmälningsplikt. I dagsläget framkommer inte några vägande skäl som kan motivera en tillståndsplikt för försälj- ning av sådana produkter.

58

8.2

Tillståndsplikt för partihandel införs

Prop. 2017/18:156

 

 

Regeringens förslag: Partihandel med tobaksvaror ska endast få be-

 

drivas av den som har tillstånd för sådan handel. Tillståndskravet ska

 

inte omfatta partihandlare som saknar säte eller fast driftställe för

 

näringsverksamhet i Sverige.

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Enligt utredningens förslag ska även partihandlare som inte har verksam-

 

het i Sverige omfattas av tillståndskravet.

 

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna, däribland

 

JTI Sweden, tillstyrker förslaget. Ett par instanser är i huvudsak positiva

 

till förslaget men påpekar att det krävs tydlighet i genomförandet, då det

 

t.ex. inom partihandeln är vanligt med flera verksamheter i samma bolag.

 

Tullverket är positivt till den föreslagna regleringen. En stor förtjänst

 

med en sådan tillståndsplikt är förhandsprövningen av näringsidkarens

 

lämplighet och vandel. Omständigheten att tillståndsplikten även ska om-

 

fatta partihandeln innebär dessutom att tobakshandeln blir mer reglerad

 

och kontrollerad. Tullverket framhåller att myndigheten utgår ifrån att

 

även råtobak räknas som en tobaksvara och således omfattas av förslaget

 

om tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror vid partihandel.

 

Länsstyrelsen i Stockholm är positiv till att tillståndsplikt införs även

 

för partihandel med tobak. Länsstyrelsen anser att det måste utredas

 

grundligt hur detta ska genomföras på ett korrekt sätt.

 

Skälen för regeringens förslag: Diskussionen om tillståndsplikt tar

 

ofta sikte på detaljhandel med tobak. Flera myndigheter har enligt utred-

 

ningen påpekat att det finns en problematik i att det kan vara svårt kon-

 

trollera och ingripa mot partihandel med illegal tobak. Med utgångspunk-

 

ten att en tillståndsplikt är ett verksamt verktyg för att motverka illegal

 

handel kan en tillståndsplikt för partihandlare motiveras utifrån i allt

 

väsentligt samma skäl som en tillståndsplikt för detaljhandlare. Liksom

 

den föreslagna tillståndsplikten för detaljhandel med tobaksvaror ligger

 

en tillståndsplikt för partihandlare väl i linje med WHO:s protokoll om

 

eliminering av illegal handel med tobaksprodukter, se avsnitt 20. Att

 

ställa krav på tillstånd för de aktörer som handlar med tobaksvaror i

 

partihandelsledet är därför, enligt regeringens mening, både ändamåls-

 

enligt och konsekvent. Regeringen bedömer att en i detta avseende enhet-

 

lig reglering av försäljningen, dvs. även partihandeln, kan antas öka

 

förutsättningarna för att endast korrekt märkta förpackningar når slutkon-

 

sumenten. Regeringen föreslår därför att tobaksvaror som på grund av

 

bristfällig eller felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter

 

inte heller ska få tillhandahållas detaljhandlare, se avsnitt 8.7.

 

Många aktörer som bedriver partihandel med tobaksvaror finns visser-

 

ligen redan i dag registrerade hos Skatteverket som t.ex. godkända upp-

 

lagshavare, lagerhållare eller registrerade varumottagare enligt lagen

 

(1994:1563) om tobaksskatt. För godkännande krävs bl.a. att den som

 

ansöker är lämplig med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och

 

omständigheterna i övrigt. Det finns dock aktörer som kan bedriva

 

partihandel utan att omfattas av kraven på godkännande i skattelag-

 

stiftningen. Den nuvarande ordningen medger alltså inte någon generell

 

förhandsgranskning av samtliga aktörer som bedriver eller avser att

59

Prop. 2017/18:156 bedriva partihandel med tobaksvaror. Det skatterättsliga kravet för registrering är alltså, i förhållande till den nu föreslagna tillståndsplikten, inte heltäckande.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det skatterättsliga regi- streringskravet inte är tillräckligt för att säkerställa att en nödvändig för- handsgranskning av samtliga aktörer som bedriver partihandel med tobaksvaror sker.

Regeringen föreslår alltså att även partihandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd till sådan handel. Att även parti- handlare omfattas av en tillståndsplikt är inte unikt. Motsvarande ordning gäller t.ex. partihandel med läkemedel. I jämförelse med antalet försäljningsställen i detaljistledet är antalet partihandlare i princip försumbart. Att låta även partihandlare omfattas av tillståndsplikten innebär därför inte någon nämnvärd ökning av den totala administra- tionen av tillstånden. I likhet med vad som gäller för detaljhandel med tobaksvaror ska tillståndskravet inte omfatta partihandlare som saknar försäljningsställe, säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Den som bedriver partihandel med tobaksvaror utan tillstånd kan dömas för olovlig tobaksförsäljning, se avsnitt 16.

Tullverket utgår i sitt remissvar ifrån att även råtobak räknas som en tobaksvara och således omfattas av förslaget om tillståndsplikt för för- säljning av tobaksvaror vid partihandel. Då utredningen inte har analyserat frågan om hur råtobak i framtiden bör hanteras, saknas beredningsunderlag för regeringen att lägga fram förslag om råtobak.

8.3Tillstånd till detaljhandeln med tobak ska avse ett särskilt försäljningsställe

Regeringens förslag: Om den som ansöker om tillstånd avser att bedriva detaljhandel från ett försäljningsställe, ska tillståndet avse försäljningsstället.

Ett tillstånd kan gälla för viss tid eller tills vidare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ungefär hälften av de remissinstanser som särskilt kommenterar förslaget tillstyrker. Ett tiotal instanser avstyrker förslaget. Bland annat Visita framför att förslaget innebär en orimlig administrativ börda för företagen och föreslår att det ska vara tillräckligt att bli beviljad tillstånd för detaljhandel en gång i stället för att beviljas

ett tillstånd per försäljningsställe.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande skyldigheten för tobaksförsäljare att anmäla försäljningen till kommunen är knuten till försäljningsstället. Detta sammanhänger med att flera av tobakslagens (1993:581) försäljningsregler är kopplade just till försäljningsstället. Regeringen anser att det finns goda skäl för att hålla fast vid den systematik som redan finns i tobakslagen även vad gäller den nu föreslagna tillståndsplikten. Eftersom vissa särskilda regler gäller för

specialbutiker för tobaksvaror (se avsnitt 9) är det nödvändigt att vid

60

tillståndsprövningen kunna pröva om det aktuella försäljningsstället är en Prop. 2017/18:156 sådan butik.

Den föreslagna ordningen innebär att en detaljhandlare som har flera olika försäljningsställen måste söka tillstånd för vart och ett av dem och att möjligheterna att marknadsföra tobaksvaror kan skilja sig åt mellan olika försäljningsställen, beroende på om tillståndet avser en specialbutik eller inte.

Med beaktande av att partihandel bedrivs på ett annat sätt än detalj- handel bedömer regeringen att det inte är nödvändigt när det gäller parti- handel att knyta tillståndet till en särskild plats. Ett tillstånd för partihandel föreslås alltså gälla generellt för sådan handel. Detsamma gäller detaljhandel som bedrivs av en näringsidkare med säte eller fast driftsställe i Sverige men som saknar försäljningsställe, t.ex. då försälj- ningen sker via internet.

Regeringen föreslår vidare att ett försäljningstillstånd ska gälla tills vidare om det inte av ansökan framgår att den avser en viss tidsperiod eller ett enstaka tillfälle. Tidsbegränsade tillstånd skulle visserligen ge till- synsmyndigheterna en naturlig möjlighet att ompröva om tillstånds- havaren lever upp till de krav som ställs på verksamheten, men skulle samtidigt öka såväl tillståndsinnehavarnas som tillståndsmyndigheternas administrativa börda i en utsträckning som inte kan anses motiverad. Kon- trollen av att tillståndsinnehavarna lever upp till de krav som ställs på verksamheten kan i stället tillgodoses inom ramen för tillsynen.

I fråga om tillståndsförfarandet föreslår regeringen inte några skill- nader mellan tidsbegränsade tillstånd och sådana tillstånd som gäller tills vidare (jfr 8 kap. 11 § första stycket alkohollagen).

8.4

Ansökan om tillstånd prövas av kommunen

 

 

 

 

Regeringens förslag: Tillstånd till detaljhandel ska meddelas av den

 

 

kommun där försäljningsstället är beläget. Om försäljningsställe

 

 

saknas ska tillstånd meddelas av den kommun där det företag som vill

 

 

bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom

 

 

landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

 

 

Tillstånd till partihandel ska meddelas av den kommun där det före-

 

 

tag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget

 

 

saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast

 

 

driftställe.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår ingen forumregel för detaljhandlare som saknar för-

 

säljningsställe.

 

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker

 

förslaget. Kammarrätten i Stockholm anser att det i lagen bör införas en

 

uttrycklig forumregel som omfattar företag som säljer varor via internet.

 

Skälen för regeringens förslag: Kommunerna utövar i dag den

 

omedelbara tillsynen över detaljhandelsförsäljningen av tobak. Regeringen

 

bedömer att det finns klara fördelar med att ansökningar om

 

detaljhandelstillstånd prövas av samma myndigheter som ansvarar för

 

tillsynen över lagens försäljningsregler. Därtill kommer att kommunerna

61

Prop. 2017/18:156 har andra arbetsuppgifter som i många fall berör försäljare av tobaksvaror, t.ex. tillsyn över livsmedelshantering och över detaljhandel med folköl. Kommunerna har också genom reglerna om serverings- tillstånd för alkoholdrycker vana av att hantera liknande tillstånds- prövningar. Regeringen bedömer därför att ansökningar om tillstånd för detaljhandel med tobaksvaror bör hanteras av kommunen – en ordning som har förordats av en majoritet av de tillsynsmyndigheter som besvarat utredningens enkätundersökning.

Enligt nuvarande bestämmelser i tobakslagen ska en anmälan om försäljning göras till den kommun där försäljningen ska ske. Regeringen föreslår i linje med detta att tillstånd till detaljhandel ska meddelas av den kommun där försäljningsstället är beläget. För detaljhandlare som omfattas av tillståndsplikt men som saknar försäljningsställe ska i stället tillstånd meddelas av den kommun där den som vill bedriva detaljhandel har sitt säte eller, om säte saknas, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Partihandel är inte i samma utsträckning som detaljhandel kopplad till en särskild plats. Antalet aktörer som bedriver partihandel med tobaksvaror är mycket begränsat i förhållande till antalet aktörer som bedriver detaljhandel med sådana varor. Med hänsyn till detta ifrågasatte utredningen om det är nödvändigt och rationellt att ett företag som bedriver partihandel i flera kommuner ska behöva ansöka om tillstånd i varje kommun där sådan handel bedrivs. Enligt regeringens bedömning kan syftet med tillståndsplikten uppfyllas på ett tillfredställande sätt genom att ansökan prövas enbart av en kommun. Regeringen föreslår därför att tillstånd till partihandel ska meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva partihandel har sitt säte. Om ansökan avser ett företag som saknar säte inom landet, ska tillstånd meddelas av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

8.5Krav för försäljningstillstånd

Regeringens förslag: Försäljningstillstånd ska endast meddelas den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och eko- nomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten samt att verksamheten kommer att drivas i enlig- het med lagens krav.

Den som bedriver tillståndspliktig försäljning med tobaksvaror ska utöva särskild kontroll (egenkontroll) över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram för försäljning av tobaksvaror.

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med

regeringens. Något

 

bemyndigande avseende föreskrifter om egenkontrollprogram för för-

 

säljning av tobaksvaror föreslås dock inte.

 

 

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker

 

förslaget. Folkhälsomyndigheten förhåller sig neutral vad gäller van-

62

delsprövning då en sådan inte framstår som helt

motiverad, men till-

styrker förslaget om ekonomisk prövning. Folkhälsomyndigheten anser att myndigheten bör få rätt att meddela föreskrifter om egenkontroll vid tobaksförsäljning. Vidare efterfrågas kunskapsprov för bättre egen- kontroll av flera länsstyrelser och kommuner. Ett par instanser, däribland Läkare mot Tobak, vill kunna väga in i lämplighetsprövningen om försäljningsstället ligger nära skola, fritids osv. Bland annat Swedish Match framför att man vill se en enhetlig mall för egenkontroll.

Ett tiotal instanser motsätter sig förslaget. Tobaksleverantörsföre- ningen framför att många försäljare kan bli nekade försäljningstillstånd av andra skäl än hur de bedriver tobaksförsäljning vid en prövning i enlighet med förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Lämplighetsprövning vandel och ekonomiska förhållanden

Regeringen bedömer att det är både nödvändigt och ändamålsenligt att uppställa vissa krav i fråga om lämpligheten hos den som avser att bedriva tobaksförsäljning. Lämplighetsprövningen bör i allt väsentligt kunna ske på samma sätt som vid en ansökan om serveringstillstånd. Prövningen bör sålunda avse dels sökandens s.k. vandel – i huvudsak ekonomisk skötsamhet och eventuell förekomst av tidigare brottslig belastning, dels sökandens ekonomiska förhållanden i övrigt. Hur brotts- lighet ska påverka bedömningen kan inte sägas generellt. När det framgår att sökanden varit inblandad i brottslig verksamhet måste en bedömning göras i varje enskilt fall utifrån brottets art, svårighetsgrad och relevans för sökandens lämplighet att bedriva tobaksförsäljning. Särskilt graverande bör vara t.ex. brott som har anknytning till rörelsen, eko- nomisk brottslighet och tobaksrelaterad brottslighet. Innan försäljnings- tillstånd kan komma i fråga för någon som är brottsligt belastad, har varit ekonomiskt misskötsam eller fått ett tidigare försäljningstillstånd återkallat måste sökanden visa att han eller hon under viss tid har levt laglydigt och varit ekonomisk skötsam. Hur lång karenstid som är lämplig får bedömas utifrån förhållandena i det enskilda fallet, dvs. karenstiden måste kunna variera med hänsyn till bl.a. brottets art.

I ansökningsärenden som rör ett nytt företag eller ny företagare kan det vara befogat att sökanden visar en finansieringsplan, varav framgår var- ifrån kapitalet kommer, för att motverka tillkomsten av försälj- ningsställen som finansieras med illegala medel. Det kan också vara motiverat för att kontrollera att sökanden inte är ekonomiskt beroende av någon som är olämplig att bedriva tobaksförsäljning eller är underkastad sådana ekonomiska åtaganden som väsentligt begränsar sökandens möjlig- het att bestämma över försäljningsställets drift.

När en juridisk person ansöker om försäljningstillstånd bör lämplig- hetsprövningen avse såväl den juridiska personen som den eller de fysiska personer som har ett betydande inflytande i rörelsen. Det är vik- tigt att tillståndsmyndigheten är uppmärksam på ansökningar där sök- anden i själva verket företräder någon som vill undandra sig prövning, dvs. när det är fråga om ett s.k. bulvanförhållande. Exempel på situa- tioner när sådana misstankar torde föreligga – och då en närmare utred- ning är påkallad – är bl.a. när en sökande inkommer med en ansökan strax efter det att en ”närstående” (släkting, f.d. kompanjon eller liknande)

Prop. 2017/18:156

63

Prop. 2017/18:156 bedömts som olämplig eller den personkrets som har redovisats i ansökan återkommande ändras. Sådan misstanke torde också kunna uppkomma

 

när en person som i ansökan inte är redovisad som en person med

 

betydande inflytande i rörelsen ändå har undertecknat viktiga handlingar,

 

dvs. personen har agerat som om han eller hon är en person med betyd-

 

ande inflytande.

 

Det kan diskuteras om det finns skäl att uppställa ytterligare krav eller

 

förutsättningar för ett försäljningstillstånd såsom flera remissinstanser

 

påpekar. Några kommuner har i sina svar på den enkätundersökning som

 

genomförts av utredningen föreslagit att tobaksförsäljning ska begränsas

 

till vissa typer av försäljningsställen eller förbjudas på vissa typer av

 

platser, t.ex. i närheten av skolor. Till skillnad från alkoholservering gör

 

sig de huvudsakliga skälen bakom en sådan ordning – risken för ordnings-

 

störningar – inte gällande med någon nämnvärd styrka när det gäller

 

tobaksförsäljning. Regeringen ser inte heller några andra vägande skäl

 

för att, utifrån de utgångspunkter som nu är aktuella, införa en generell

 

möjlighet till motsvarande begränsning av tobaksförsäljning inom ramen

 

för vissa verksamheter eller på särskilda platser. Regeringen föreslår

 

sålunda inte att ansökningsförfarandet ska innefatta någon förprövning

 

av försäljningsstället, annat än när ansökan avser en specialbutik.

 

En klar majoritet av de kommuner som besvarat tobaksutredningens

 

enkätundersökning har också förordat att en allmän lämplighetsprövning

 

ska förenas med ett kunskapsprov. Regeringen bedömer emellertid att det

 

huvudsakliga problem som den föreslagna tillståndsplikten riktar sig mot

 

– illegal handel med tobaksvaror – inte har sin primära grund i kunskaps-

 

brist. Ett testförfarande skulle dessutom riskera att göra tillståndspröv-

 

ningen mer administrativt betungande än vad som kan anses nödvändigt

 

för att tillgodose syftet. Eftersom tillståndshavaren har ett ansvar för att

 

inom ramen för egenkontrollen utbilda och se till att personalen följer

 

gällande regler bedömer regeringen det inte heller nödvändigt att upp-

 

ställa särskilda krav för den personal som sköter den faktiska försäljningen.

 

När det gäller det underlag som krävs för att en myndighet ska kunna

 

fatta beslut gäller normalt den s.k. officialprincipen, som innebär att det

 

är myndigheten som har det yttersta ansvaret för ärendets utredning. När

 

det däremot gäller ärenden där den enskilde ansöker om en förmån eller ett

 

tillstånd är den normala ordningen att sökanden visar att förutsätt-

 

ningarna för förmånen eller tillståndet är uppfyllda. För att markera detta

 

föreslås att det direkt i lagtexten anges att tillstånd ska beviljas den som

 

visar att han eller hon har förutsättningar att uppfylla villkoren. En be-

 

stämmelse med motsvarande utformning finns i 8 kap. 12 § alkohollagen.

 

Sökanden kan sålunda åläggas att komma in med behövligt underlag från

 

t.ex. myndigheter som har etablerade rutiner för hantering av relevanta

 

intyg av olika slag, så som Kronofogdemyndigheten och Skatteverket.

 

I avsnitt 9 föreslår regeringen begränsningar i möjligheterna att mark-

 

nadsföra tobaksvaror på försäljningsställen, liksom ett förbud mot själv-

 

betjäning av sådana varor. Undantag görs dock för specialbutiker för

 

tobaksvaror, dvs. sådana försäljningsställen som endast säljer tobaksvaror

 

och tillbehör till sådana varor. Om ansökan avser en specialbutik för

 

tobaksvaror ankommer det på sökanden att visa, och kommunen att

 

pröva, om försäljningsstället uppfyller kriterierna för att kunna anses vara

64

en sådan butik.

Egenkontrollprogram och övriga upplysningar

Prop. 2017/18:156

Den nuvarande skyldigheten för detaljhandlare att utöva egenkontroll över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram bör kvarstå. Däremot måste den nuvarande egenkontrollen anpassas utifrån de nya regler som nu föreslås, t.ex. i fråga om förbudet mot självbetjäning.

För att säkerställa att egenkontrollprogram ges in i föreskriven ordning

– och ges en lämplig utformning – föreslås i enlighet med utredningens för- slag att programmet ska fogas till ansökan och utgöra en nödvändig del av underlaget för beslutet i tillståndsfrågan. En ansökan bör följaktligen kunna avslås såväl på den grunden att ett egenkontrollprogram saknas som att egenkontrollprogrammet inte är lämpligt.

Det nuvarande kravet på egenkontroll ska utsträckas till att gälla även för partihandlare. Utan ett egenkontrollprogram skulle tillsynen behöva vara mer omfattande, något som i sig skulle kunna innebära en ad- ministrativ börda för företagen och tillsynsmyndigheterna. Egenkon- trollen måste naturligtvis anpassas till de särskilda regler som gäller – och föreslås gälla – för partihandel, t.ex. de föreslagna reglerna om spår- barhet och säkerhetsmärkning.

För att Folkhälsomyndigheten ska kunna ge bättre stöd för myndig- hetstillsynen bör myndigheten kunna meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram riktade mot de som handlar med tobaksvaror. Regeringen föreslår därför att det införs ett bemyndigande i den nya lagen på samma sätt som i dag gäller enligt 48 § 9 lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare (jfr prop. 2016/17:132 s. 62).

8.6Tillståndsförfarandets utformning

Regeringens förslag: En ansökan om försäljningstillstånd ska vara skriftlig. Till ansökan ska näringsidkaren bifoga ett egenkontrollpro- gram och de övriga uppgifter som behövs för kommunens tillsyn. Om uppgifterna ändras, ska det anmälas till kommunen utan dröjsmål.

Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för detaljhandel ska kommunen få inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. En ansökan om tillstånd för partihandel ska inte få bifallas utan att Polis- myndighetens och Tullverkets yttrande har inhämtats. Myndigheterna ska yttra sig om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten och ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning i det enskilda fallet.

Beslut i tillståndsfrågan ska fattas inom den tid som regeringen före- skriver.

Kommunen ska tillhandahålla information om vad som gäller enligt lagen och anslutande föreskrifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att kommunen inte ska få bevilja en ansökan om tillstånd för detaljhandel utan att yttrande har inhämtats från Polis-

myndigheten. Det föreslås också att Skatteverket och Kronofogde-

65

Prop. 2017/18:156

66

myndigheten på begäran av kommunen ska lämna de uppgifter som kommunen behöver för sin tillståndsprövning. Vidare föreslår utred- ningen att kommunerna ska ta fram riktlinjer för tillämpning av lagen och anslutande föreskrifter.

Remissinstanserna: Ett par instanser, däribland Swedish Match, fram- håller att tillståndsprövningen bör förenklas. Tullverket tillstyrker att kommunen inte ska få bifalla en ansökan om partihandel utan att Tull- verkets yttrande inhämtats men anför att uppgifter från myndighetens underrättelseverksamhet inte kan omfattas av uppgiftsskyldigheten. Datainspektionen efterlyser en kartläggning och integritetsanalys över vilka personuppgifter som kommer att behandlas, vilken reglering som ger stöd för behandlingen samt övervägningar kring vilka konsekvenser förslagen kan medföra för den personliga integriteten.

Skälen för regeringens förslag

Ansökan

Regeringen anser att en ansökan om försäljningstillstånd, i likhet med vad som gäller t.ex. ansökan om serveringstillstånd, ska lämnas i skriftlig form. Som anges i avsnitt 8.5 är det den som ansöker om ett tillstånd som ska visa att förutsättningarna för tillståndet är uppfyllda. Utöver kravet på egenkontrollprogram bör det i lagen anges att sökanden även ska till- handahålla de uppgifter som behövs för att kommunens tillsyn ska kunna genomföras. För att skapa förutsebarhet och underlätta hanteringen av ansökan bör det av ansökningsformuläret framgå vilka handlingar utöver egenkontrollprogrammet som ska bifogas ansökan.

Som en konsekvens av att sökanden ska ge in de uppgifter som behövs för att kommunens tillsyn ska kunna genomföras, ska tillståndshavare ha en skyldighet att anmäla om de lämnade uppgifterna ändras. Uppgifter som ska anmälas kan t.ex. vara förändrade ägarförhållanden.

Yttranden

Utredningen föreslår, med regleringen om serveringstillstånd i 8 kap. 11 § alkohollagen som förebild, att det i lagen ska ställas ett krav på att kommunen inhämtar ett yttrande från Polismyndigheten innan den beviljar en ansökan om tillstånd för detalj- eller partihandel. Vidare föreslås att yttrande ska inhämtas från Tullverket innan ett tillstånd om partihandel beviljas.

Regeringen anser att kommunen har behov av att i samband med tillståndsprövningen kunna inhämta yttranden från både Polismyndig- heten och Tullverket. Regeringen anser dock, till skillnad från utred- ningen, att det inte ska vara obligatoriskt att inhämta yttrande från Polismyndigheten innan en ansökan om detaljhandelstillstånd beviljas. Kommunen ska i stället få inhämta ett sådant yttrande i de fall kommunen finner skäl till det. Ett av huvudskälen till det obligatoriska remissförfarandet i alkohollagen är att kommunen, enligt 8 kap. 17 § alkohollagen, vid beviljande av serveringstillstånd ska ta hänsyn till platsens lämplighet. Polisen kan i sådana fall ha relevant information som kommunen inte kan få ta del av på annat sätt. Några liknande hänsyn ska inte tas enligt lagen om tobak och liknande produkter utan det

är enbart den enskildes lämplighet som ska bedömas. Kommunen har i dag tillsynsansvar över anmälningspliktig försäljning och förutsätts ha viss förkunskap om de flesta sökandes lämplighet. Om alla de försäljningsställen som i dag har anmält tobaksförsäljning vill fortsätta försäljningen handlar det om drygt 11 000 ärenden. Regeringen bedömer att Polismyndigheten i långt ifrån alla dessa ärenden kommer kunna tillföra information som är nödvändig för att kommunen ska kunna fatta sitt beslut. Som anges nedan anser regeringen att införandet av tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror innebär att kommunen bör kunna få ta del av uppgifter i polisens belastningsregister. Om en sökande inte finns i belastningsregistret och kommunen inte heller i övrigt har anledning att misstänka att denne varit inblandad i brottslig verksamhet, innebär en ordning med ett obligatoriskt remissförfarande onödigt merarbete både för kommunen och Polismyndigheten. Regeringen finner därför att det inte ska vara nödvändigt att inhämta Polismyndighetens yttrande innan kommunen beviljar en ansökan om tillstånd för detaljhandel.

Däremot kan det i vissa fall uppstå behov för kommunen att få in Polismyndighetens bedömning om huruvida en sökande bör kunna få tillstånd eller inte. Det ska därför finnas en möjlighet för kommunen att inhämta yttrande från Polismyndigheten innan beslut fattas i ett ärende om ansökan om tillstånd för detaljhandel. Exempelvis kan uppgifter i belastningsregistret eller information som inhämtats i samband med kommunens tillsyn innebära att kommunen behöver mer information för att kunna avgöra ett ärende. När ärendet gäller en juridisk person kan omdöme om personer med betydande inflytande behöva inhämtas genom särskild remiss till Polismyndigheten.

Regeringen anser att det ska vara obligatoriskt för kommunen att, innan den beviljar en ansökan om partihandel, inhämta yttrande från både Polismyndigheten och Tullverket. Dagens anmälningsskyldighet i tobakslagen omfattar inte partihandel med tobaksvaror. Kommunerna kan därför inte förväntas ha någon förkunskap om den som ansöker om tillstånd för sådan handel. Behovet av yttrande från Polismyndigheten är därför större i ärenden om tillstånd för partihandel än i ärenden om till- stånd för detaljhandel. Tullverkets yttrande behövs för att kunna motverka förekomsten av oseriös verksamhet inom partihandelsledet. Det finns i dag ett mycket begränsat antal partihandlare. Ett obligatoriskt remissförfarande i ärenden om partihandelstillstånd torde därför knappast vara särskilt betungande för kommunen, Polismyndigheten eller Tullverket.

Syftet med att kunna inhämta yttranden från Polismyndigheten och Tullverket är att kommunen ska få underlag för att fatta beslut i ärenden om tillstånd till detalj- och partihandel. Det som myndigheterna ska yttra sig om är därför sökandens allmänna lämplighet för verksamheten. Myndigheterna ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning i det enskilda fallet, jfr 8 kap. 11 § alkohollagen. De uppgifter som Polismyndigheten kan grunda sina yttranden på är i första hand sådana som finns i belastnings- och miss- tankeregistren. Tullverket kan framför allt grunda sina yttranden på upp- gifter om transport- och tulltillägg, viten och uppgifter som relaterar till administrativa brister hos sökanden. Tullverket har framfört att uppgifter

Prop. 2017/18:156

67

Prop. 2017/18:156 som finns i myndighetens underrättelseverksamhet inte borde omfattas av uppgiftsskyldigheten. Regeringen konstaterar att myndigheterna får göra en bedömning i varje enskilt fall av vilka uppgifter som bedöms kunna lämnas ut. Det kan tilläggas att regeringen föreslår att uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden ska omfattas av sekretess hos kommun i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning, se avsnitt 18.

Utredningen föreslår att Skatteverket och Kronofogdemyndigheten på begäran av en kommun ska lämna ut sådana uppgifter som kommunen behöver för sin tillståndsprövning. Någon beskrivning av vilka uppgifter det skulle kunna röra sig om saknas i betänkandet. Regeringen konstaterar att det enligt den föreslagna lagen är sökanden som ska visa att denne uppfyller lagens krav för att kunna få ett tillstånd, se även avsnitt 8.5. Regeringen ser inte att det finns behov för kommunen att, utöver de uppgifter som sökanden kan lämna in från Skatteverket och Kronofogdemyndigheten, inhämta ytterligare uppgifter från dessa myndigheter. Någon sådan möjlighet finns inte heller på alkoholområdet, se 8 kap. 11 och 12 §§ alkohollagen och prop. 1994/95:89 s. 64. Till skillnad från utredningen gör regeringen därför bedömningen att en sådan bestämmelse inte bör införas.

Som tillstånds- och tillsynsmyndighet bör kommunen ges möjlighet att inhämta uppgifter om sökanden ur belastningsregistret för att kontrollera vandeln hos de personer som ansöker om att få bedriva tillståndspliktig verksamhet eller som redan bedriver sådan verksamhet. Kommunerna har i dag möjlighet att inhämta sådana uppgifter i ärenden om tillstånd för alkoholservering. Det är regeringen som ska överväga anpassningar i förordningen (1999:1134) om belastningsregister. I ärenden om serve- ringstillstånd kan en kommun få uppgift ur belastningsregistret endast i fråga om den som ärendet gäller. Motsvarande bör gälla vid tillstånds- prövningen enligt lagen om tobak och liknande produkter. Det innebär att när ärendet gäller en juridisk person får omdöme om personer med betydande inflytande inhämtas genom särskild remiss till Polismyndig- heten.

Behandling av personuppgifter i tillståndsärenden

En förutsättning för att kommunen ska kunna inhämta yttrande från Polismyndigheten och Tullverket och använda uppgifterna i sin till- ståndsprövning är att dessa aktörer har lagligt stöd för behandlingen av sådana personuppgifter som förekommer i ärendet.

Från och med den 25 maj 2018 kommer reglering om behandling av personuppgifter att finnas i EU:s dataskyddsförordning4 och data- skyddslagen (2018:000), såsom en del av EU:s dataskyddsreform (se prop. 2017/18:105 Ny dataskyddslag). Reformen, som just nu genomförs

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän

dataskyddsförordning)

68

i svensk rätt, består även av ett nytt dataskyddsdirektiv5 som bl.a. Prop. 2017/18:156 reglerar personuppgiftsbehandling i brottsförebyggande syfte.

Gränsdragningen mellan dataskyddsförordningen och det nya dataskyddsdirektivet är inte helt utredd vad gäller behandling av uppgifter om brott och brottsmisstankar i tillståndsärenden. Utredningen om 2016 års dataskyddsdirektiv har emellertid gjort bedömningen att sådan behandling ligger utanför direktivets område (SOU 2017:29 s. 216) och i Ds 2017:58 kommer man inte till någon annan slutsats (s. 156 f.).

Enligt dataskyddsförordningen är behandlingen av personuppgifter laglig bl.a. om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c) eller om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighets- utövning (artikel 6.1 e). Medlemsstaterna får enligt artikel 6.2 behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i förordningen med hänsyn till behandling för att efterleva artikel 6.1 c och e genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder för att säkerställa en laglig och rättvis behandling. Den grund för behandlingen som avses i artikel 6.1 c och e ska enligt artikel 6.3 fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. För behandling som grundar sig på artikel 6.1 c ska syftet med behandlingen fastställas i den rättsliga grunden. Utöver att laglig behandling av personuppgifter endast kan ske om behandlingen är förenlig med något av de villkor som uppställs i artikel 6, måste all behandling även uppfylla förordningens principer om laglig behandling enligt artikel 5, exempelvis att uppgifterna behandlas på ett korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade samt att de samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål.

Vad gäller kommunens personuppgiftsbehandling i tillståndsärenden bedömer regeringen att sådan behandling är nödvändig för att kommunen ska kunna fullfölja sin uppgift som tillståndsmyndighet och att behand- lingen därmed är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse, utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövningen. Syftet med behandlingen är även fastställt i nationell rätt. Rättslig grund för behandlingen finns i artikel 6.1 c och e samt i 5 kap. 3 och 4 §§ den föreslagna lagen.

De uppgifter som det kan bli aktuellt att behandla för kommunen är sådana som identifierar sökanden, t.ex. personnummer, organisations- nummer, namn och kontaktuppgifter. Även uppgifter om att en person förekommer i Polismyndighetens belastnings- eller misstankeregister eller att Tullverket fattat administrativa beslut gentemot en person måste

5 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF

69

Prop. 2017/18:156

kunna behandlas. När ansökan avser en juridisk person måste mot-

 

svarande personuppgifter som avser personer med betydande inflytande

 

kunna behandlas (se avsnitt 8.5). Regeringen ser inte att det finns behov

 

av att i tillståndsärenden behandla sådana särskilda kategorier av

 

personuppgifter som enligt huvudregeln i artikel 9 i dataskyddsförord-

 

ningen ska vara förbjuden (t.ex. personuppgifter som avslöjar ras eller

 

etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse

 

eller uppgifter om hälsa).

 

Enligt artikel 87 i dataskyddsförordningen får medlemsstaterna

 

närmare bestämma på vilka särskilda villkor bl.a. ett nationellt identifika-

 

tionsnummer får behandlas. I 3 kap. 10 § förslaget till dataskyddslag

 

anges att personnummer och samordningsnummer får behandlas utan

 

samtycke endast när det är klart motiverat med hänsyn till ändamålet

 

med behandlingen, vikten av en säker identifiering eller något annat

 

beaktansvärt skäl. Regeringen anser att skälen till att det införs en till-

 

ståndsplikt, bl.a. att förhindra den illegala handeln med tobaksvaror,

 

motiverar att kommunen behandlar uppgifter om personnummer eller

 

samordningsnummer i sin tillståndsverksamhet.

 

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen (RF) är var och en

 

gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga

 

integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller

 

kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Denna rättighet

 

kan begränsas genom lag men endast för att tillgodose ändamål som är

 

godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå

 

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har

 

föranlett den (2 kap. 20 och 21 §§ RF).

 

Det intrång i den personliga integriteten som den nu aktuella person-

 

uppgiftsbehandlingen kan innebära ska ställas mot det allmänna intresset

 

av att försäkra sig om att det enbart är lämpliga personer som får tillstånd

 

att sälja tobaksvaror. Syftet med tillståndsförfarandet är främst att minska

 

förekomsten av illegal handel med tobaksvaror. Illegal handel innebär

 

bl.a. att kriminella aktörer profiterar på hanteringen, att konkurrensen blir

 

osund mellan hederliga och ohederliga handlare och att det säljs illegala

 

tobaksvaror som är prismässigt överkomliga för barn och ungdomar.

 

Illegal handel är således ett hot mot de tobakspolitiska målen. Det måste

 

också beaktas att det naturligtvis är frivilligt för den enskilde om den vill

 

bedriva handel med tobaksvaror och att personuppgiftsbehandlingen sker

 

i en tillståndsprocess som kan utmynna i ett gynnande beslut för den

 

enskilde. Regeringen bedömer därför att intrånget i den personliga

 

integriteten är proportionerligt.

 

Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse

 

som avviker från dataskyddslagen, ska enligt 1 kap. 6 § dataskyddslagen

 

den bestämmelsen gälla. Särskilda bestämmelser om behandling av

 

personuppgifter hos Polismyndigheten finns i polisdatalagen (2010:361).

 

Enligt 2 kap. 8 § andra stycket polisdatalagen får personuppgifter

 

behandlas bl.a. när det är nödvändigt för att tillhandahålla information till

 

andra än riksdagen och regeringen – exempelvis kommuner – i den

 

utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning.

 

För behandling av personuppgifter i belastnings- eller misstankeregistret

 

gäller i stället lagen (1998:620) om belastningsregister respektive lagen

70

(1998:621) om misstankeregister. Enligt 2 § 4 lagen om belastnings-

register ska belastningsregistret föras för att bl.a. ge information om Prop. 2017/18:156 sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos Polismyndig-

heten och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillstånds- prövning eller annan prövning som anges i författning. Misstanke- registret ska enligt 2 § 3 lagen om misstankeregister föras för att bl.a. underlätta tillgången till sådana uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos Polismyndigheten och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning.

För behandling av personuppgifter hos Tullverket finns särskilda bestämmelser i lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tull- verkets verksamhet. Enligt 1 kap. 5 § andra stycket får uppgifter behand- las för att tillhandahålla information i den utsträckning som en skyldighet att lämna uppgifterna följer av lag eller förordning. Det kan inte uteslutas att Tullverket bedömer att yttrandet bör grunda sig på personuppgifter som förekommer i myndighetens brottsbekämpande verksamhet. Sär- skilda bestämmelser om behandling av sådana personuppgifter finns i tullbrottsdatalagen (2017:447). Av 2 kap. 6 § andra stycket följer att personuppgifter får behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information till riksdagen och regeringen samt, i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning, till andra.

Regeringen bedömer att den personuppgiftsbehandling som behöver göras hos Polismyndigheten och Tullverket är laglig då den har stöd i de speciallagstiftningar som gäller för dessa myndigheters verksamhet.

Handläggningsfrist

Med anledning av tjänstedirektivets krav i fråga om förfarandena och formaliteterna för tillståndsgivningen måste det säkerställas att tillståndsförfarandet fullgörs inom rimlig tid och att de tidsfrister inom vilka tillståndsmyndigheten måste agera fastställs och offentliggörs. En bestämmelse måste därför införas som fastställer den yttersta tidsgräns inom vilken tid en kommun ska fatta beslut i ett tillståndsärende. En sådan bestämmelse bör införas i förordning, jfr 8 kap. 10 § alkohollagen och 5 § alkoholförordningen (2010:1636).

Eftersom lämplighetsprövningen av sökanden utgör själva grunden för tillståndsförfarandet är det nödvändigt att en förhandsprövning görs och att det inte är möjligt att låta tjänstedirektivets mekanism med tyst bevil- jande medföra att tillstånd medges automatiskt efter viss tid, utan någon som helst prövning (jfr prop. 2008/09:187 s. 98).

Information

Regeringen bedömer att det för att förenkla för den som vill ansöka om tillstånd är viktigt att det är tydligt vilka krav som ställs i lagen och i anslutande föreskrifter till lagen. Det underlättar också för kommunen om den som ansöker om tillstånd har kunskap om gällande regler. Att kommunen ger sådan information ökar också förutsebarheten för den som har tillstånd. Informationsskyldigheten kan fullgöras genom information på kommunens webbplats och genom kontakter mellan

kommunen och enskilda som överväger att ansöka om ett tillstånd.

71

Prop. 2017/18:156 Utredningen föreslår, med 8 kap. 9 § alkohollagen som förebild, att kommunen även ska ta fram riktlinjer för tillämpningen av den nya lagen och anslutande föreskrifter i kommunen. Skälet till regleringen om kommunala riktlinjer i alkohollagen är att den lagen ger ett visst utrymme till lokal anpassning av när och var servering av alkoholdrycker ska tillåtas i kommunen (se prop. 2009/10:125 s. 94). Något motsvarande utrymme ges inte i lagen om tobak och liknande produkter. Regeringen anser att det är ofrånkomligt att variationerna mellan kommunernas riktlinjer skulle bli stora. Det är också oklart vilken rättslig status sådana riktlinjer skulle ha (jfr Lagrådets yttrande i prop. 2009/10:125). Rege- ringen anser därför att det inte ska införas bestämmelser om kommunala riktlinjer i den nya lagen.

Folkhälsomyndigheten och länsstyrelserna får en viktig roll när det gäller att lämna information och råd om de nya bestämmelserna till kommunerna (se även avsnitt 23).

8.7Regler för den tillståndspliktiga partihandeln

Regeringens förslag: Tobaksvaror som till följd av felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter på marknaden ska inte heller få tillhandahållas detaljhandlare.

Den som bedriver partihandel med tobaksvaror ska endast få sälja sådana varor till den som har tillstånd att bedriva partihandel eller detaljhandel med sådana varor. Säljaren ska förvissa sig om att köparen har sådant tillstånd.

En partihandlare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning ska ge sin personal den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa den nya lagen och anslutande föreskrifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker

förslaget. Swedish Match anför att det inte är rimligt att ansvaret för kon- troll av tillstånd åligger leverantören vid varje givet leveranstillfälle.

Skälen för regeringens förslag: Tobakslagens nuvarande bestämmel- ser om försäljning avser i stor utsträckning försäljning till konsument, dvs. detaljhandel. Regeringen föreslår inte några genomgripande föränd- ringar av detta regelverk. Införandet av en tillståndsplikt för partihandel med tobaksvaror motiverar emellertid en anpassning av vissa försälj- ningsbestämmelser. Inom detaljhandeln råder i dag förbud mot att till- handahålla tobaksvaror eller örtprodukter för rökning till konsumenter på marknaden om förpackningen saknar eller har uppenbart oriktiga hälso- varningar (se 11 § tobakslagen). Regeringen föreslår att förbudet mot att tillhandahålla konsumenter varor också ska gälla när bristerna i märk- ningen avser identitets- och säkerhetsmärkningar, se avsnitt 12.1.

Regeringen ser inga principiella eller praktiska skäl för att det nuvaran- de och föreslagna förbudet ska vara begränsat till detaljistledet. En enhet- lig reglering av försäljningen, dvs. även partihandeln, kan antas öka för- utsättningarna för att endast korrekt märkta förpackningar når slut- konsumenten. Därför föreslås att tobaksvaror som på grund av bristfällig

72

eller felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter inte heller ska få tillhandahållas detaljhandlare.

Som en naturlig konsekvens av den föreslagna tillståndsplikten för partihandel är det också befogat att i den nya lagen införa en bestäm- melse som föreskriver att den som bedriver sådan handel får sälja tobaksvaror endast till den som har tillstånd till partihandel eller detalj- handel. Denna skyldighet bör förenas med ett krav för säljaren att förvissa sig om att köparen har rätt att sälja tobaksvarorna vidare. I allmänhet borde det räcka att partihandlaren begär en kopia av tillståndsbeslutet. Kravet innebär inte någon generell skyldighet att vid varje transaktions- tillfälle kontrollera mottagarens rätt att sälja varorna vidare. Om en initial kontroll har gjorts av mottagarens tillstånd bör partihandlaren kunna förlita sig på detta, i vart fall om det är fråga om en mottagare som parti- handlaren har regelbundna leveranser till.

Enligt 12 d § tobakslagen ska en näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning till konsument ge personalen den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa tobakslagen och anslutande föreskrifter. Det är rimligt och konsekvent att en partihandlare ges en motsvarande informationsskyldighet gentemot sin personal. Därför föreslås att den informationsskyldighet som i dag är begränsad till detaljistledet ska utvidgas till att omfatta alla näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror, dvs. även partihandlare.

Tobakslagen innehåller vidare bestämmelser om åldersgräns vid för- säljning, se 12 § första och andra stycket. Bestämmelserna har en gene- rell utformning och gäller all försäljning eller allt utlämnande i näringsverksamhet. Bestämmelsen omfattar sålunda till sin lydelse även partihandeln. Regeringen föreslår inte någon förändring i detta avseende.

Vid detaljhandel ska tobaksvaror tillhandahållas på ett sådant sätt att det går att kontrollera mottagarens ålder, se 12 a § tobakslagen. Rege- ringen bedömer att regleringen saknar större praktisk betydelse vid parti- handelsförsäljning, varför någon utvidgning av bestämmelsens tillämp- ningsområde inte föreslås.

Tobakslagen innehåller i 12 b § ett förbud mot styckförsäljning av cigaretter till konsumenter. Regeringen bedömer att det saknas skäl att utvidga det förbudet till att omfatta försäljning inom partihandeln.

I tobakslagen finns en bestämmelse som föreskriver att det på de för- säljningsställen där det bedrivs detaljhandel med tobaksvaror ska finnas en tydlig och klart synbar skylt med information om förbudet mot att sälja eller lämna ut sådana varor till den som inte har fyllt 18 år, se 12 § tredje stycket. Ett tillstånd till partihandel behöver inte vara knutet till en viss plats, till skillnad från ett tillstånd till detaljhandel Av den anledningen föreslås inte att kravet på skyltning ska utvidgas till att gälla även för partihandeln.

Prop. 2017/18:156

73

Prop. 2017/18:156 8.8

Särskilda bestämmelser vid förändringar i

 

tillståndspliktig verksamhet

Regeringens förslag: Om den som har försäljningstillstånd har avlidit eller fått förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen, och dödsboet eller förvaltaren vill fortsätta rörelsen ska anmälan göras hos kommunen. Anmälan ska ha kommit in senast två månader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom denna tid ska tillståndet upphöra att gälla.

Ett försäljningstillstånd ska upphöra att gälla om tillståndshavaren försätts i konkurs. Vill konkursboet fortsätta rörelsen ska en ny ansökan göras hos kommunen. Kommunen ska behandla en sådan ansökan med förtur.

Om den som har tillstånd till detaljhandel överlåter rörelsen ska även lagret av tobaksvaror kunna ingå i överlåtelsen, om förvärvaren har tillstånd till detaljhandel.

Ett konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Krono- fogdemyndigheten ska trots bestämmelserna i lagen få sälja tobaksvaror till den som har försäljningstillstånd till handel med sådana varor. Motsvarande ska gälla när en verksamhet måste avveck- las till följd av att tillståndet har återkallats.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker

förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Detalj- eller partihandel med tobaks- varor ska som huvudregel få bedrivas endast av den som har ansökt om och beviljats tillstånd till sådan handel. En förutsättning för att beviljas ett sådant tillstånd är att sökanden med hänsyn till sina personliga och eko- nomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt bedöms vara lämp- lig att utöva verksamheten samt att verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagens krav. Ur ett principiellt perspektiv saknas det enligt regeringen anledning att möjliggöra undantag från dessa grundläggande krav. Det finns dock ett antal situationer där ett ovillkorligt tillståndskrav skulle leda till orimliga praktiska konsekvenser. Det är fråga om situa- tionen när tillståndshavaren på ett eller annat sätt har förlorat rådigheten över verksamheten. Så är fallet t.ex. när tillståndshavaren försatts i kon- kurs eller fått en förvaltare utsedd för sig enligt föräldrabalken. Mot- svarande läge inträder när tillståndshavaren har avlidit. Även i vissa andra fall, t.ex. när en tillståndshavare fått sitt försäljningstillstånd återkallat eller när tobaksvaror har utmätts för tillståndshavarens skulder, bedömer rege- ringen att det kan vara praktiskt motiverat att göra avkall på tillstånds- kravet.

Därför föreslår regeringen att en rörelse som innefattar tobaksförsäljning ska kunna drivas vidare, i vart fall under en begränsad tid, även om till- ståndshavaren avlider eller får en förvaltare utsedd för sig enligt föräldra- balken. Det är alltså fråga om situationer som kan uppkomma mer eller mindre oförutsett och där de ekonomiska konsekvenserna av ett avbrott i verksamheten kan bli mycket stora. Dödsboet eller förvaltaren bör i dessa

fall ges en skälig frist för att göra nödvändiga överväganden i fråga om

74

rörelsens fortsatta drift. En motsvarande reglering finns i fråga om Prop. 2017/18:156 serveringstillstånd i 9 kap. 12 § alkohollagen. Enligt den bestämmelsen

är fristen två månader. Det framstår som lämpligt att tillämpa samma frist i nu aktuella fall. Om en anmälan om fortsatt drift inte inkommer inom denna tid bör emellertid tillståndet upphöra att gälla. Om en anmälan kommer in, fortsätter dödsboet eller förvaltaren att driva den tillståndspliktiga verksamheten. I likhet med all övrig sådan verksamhet kan tillståndet komma att återkallas om kraven för tillståndet inte följs löpande, se avsnitt 8.9.

Om en tillståndshavare försätts i konkurs framstår det som rimligt att tillståndet upphör att gälla omedelbart. Detta bör framgå av lag (jfr 9 kap. 12 § andra stycket alkohollagen). Även ett konkursbo bör, liksom en för- valtare enligt föräldrabalken och dödsbon, ha möjlighet att fortsätta rörel- sen. I det fallet bedömer regeringen dock inte att ett avsteg från till- ståndskravet är motiverat. Det är svårt att tänka sig situationen att bolaget i konkurs ska kunna driva en rörelse vidare, medan det i så fall är mer troligt att konkursboet vill fortsätta försäljningen av tobaksvaror. I en sådan situation ska det krävas att en ny ansökan om försäljningstillstånd görs hos kommunen. För att begränsa de ekonomiska konsekvenser som ett avbrott i försäljningen kan tänkas medföra bör en sådan ansökan behandlas med förtur.

Det finns också anledning att särskilt reglera den situationen att en rörelse som innefattar detaljhandel med tobaksvaror överlåts. Ett tillstånd till detaljhandel innefattar endast en rätt att sälja tobaksvaror till kon- sument. Det framstår som motiverat att man vid företagsöverlåtelse ska få sälja hela rörelsen, dvs. även sitt lager av tobaksvaror, till efterträdaren utan särskilt tillstånd till partihandel. En förutsättning bör dock vara att efterträdaren har tillstånd till detaljhandel med tobaksvaror. Därigenom säkerställs att den fortsatta omsättningen av varorna sker inom ramen för den kontrollerade tobakshandeln. En partihandlares tillstånd har inte mot- svarande begränsning, vilket innebär att denne redan genom parti- handelstillståndet har samma möjlighet att i samband med en överlåtelse av verksamheten också överlåta lagret.

Slutligen bedömer regeringen att det ska vara möjligt för konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Kronofogdemyndigheten att – utan tillstånd – sälja tobaksvaror till en näringsidkare som ett led i att verksamheten avvecklas. En förutsättning för att försäljning ska vara tillåten ska här vara att köparen har tillstånd till antingen detalj- eller parti- handel med tobaksvaror. Motsvarande bör gälla när en verksamhet måste avvecklas till följd av att tillståndet har återkallats. En näringsidkare som avser att upphöra med tillståndspliktig handel med tobaksvaror ska anmäla detta till kommunen som då ska återkalla tillståndet. Först när så har skett ska näringsidkaren ha rätt att sälja de tobaksvaror som finns i lager.

75

Prop. 2017/18:156 8.9

Återkallelse av försäljningstillstånd

Regeringens förslag: Den nuvarande möjligheten för kommunen att meddela en näringsidkare försäljningsförbud ska tas bort. I stället ska kommunen få återkalla ett meddelat tillstånd om

1.tillståndet inte längre utnyttjas,

2.tillståndshavaren inte uppfyller de krav som gällde för tillståndets meddelande,

3.det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verk- samhet på försäljningsstället, eller i anslutning till detta, eller annars inom den tillståndspliktiga verksamheten utan att tillståndshavaren har

ingripit, eller

4. tillståndshavaren har tilldelats varning utan att de förhållanden som föranlett varningen har rättats till.

Kommunen ska, i stället för att återkalla tillståndet, kunna få med- dela tillståndshavaren en varning, om varning kan anses vara en till- räckligt ingripande åtgärd. En varning ska också kunna få meddelas vid allvarliga eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i lagen eller anslutande föreskrifter.

Vad som framkommit genom kontrollköp ska inte få utgöra grund för kommunen att återkalla tillståndet eller meddela en varning.

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker

 

förslaget. Ett par kommuner framför att möjligheten till erinran bör in-

 

föras i regleringen av sanktioner. Konkurrensverket påpekar risken för

 

konkurrensnackdelar vid återkallelse av försäljningstillstånd. Ett tiotal in-

 

stanser avstyrker förslaget.

 

Skälen för regeringens förslag: Som en följd av införandet av till-

 

ståndsplikt för tobaksförsäljning föreslår regeringen att kommunens

 

nuvarande möjlighet att meddela försäljningsförbud tas bort. I stället

 

föreslås en möjlighet att återkalla tillståndet. Återkallelse av tillståndet

 

bör kunna komma i fråga inte bara vid överträdelser av den nya lagen

 

utan också om det visar sig att det finns brister hos en tillståndshavare

 

som är av sådant slag att de skulle utgöra hinder mot att meddela

 

tillstånd. Detsamma gäller naturligtvis om bristen fanns redan vid

 

tillståndsgivningen, men uppdagas senare.

 

Eftersom försäljningen är knuten till tillståndet kan detta också åter-

 

kallas när tillståndet inte längre utnyttjas. Som anges i avsnitt 8.6 har en

 

tillståndsgivare en skyldighet att anmäla ändrade uppgifter till kom-

 

munen. Återkallelse får också ske om tillståndshavaren inte uppfyller de

 

krav som gällde för tillståndets meddelande, dvs. inte längre bedöms vara

 

lämplig för att bedriva tobaksförsäljning. Därutöver får återkallelse ske

 

om det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig

 

verksamhet på försäljningsstället, eller i anslutning till detta, eller annars

 

inom den tillståndspliktiga verksamheten utan att tillståndshavaren har

 

ingripit.

 

I den mån en återkallelse bedöms vara alltför ingripande, ska de

 

nuvarande möjligheterna att meddela varning användas. I de fall till-

 

ståndshavaren har tilldelats varning utan att de förhållanden som föranlett

76

varningen har rättats till får dock tillståndet återkallas.

Möjligheten i 22 a § tobakslagen för kommunen att genomföra kon- Prop. 2017/18:156 trollköp kommer att föras över till den nya lagen. Nuvarande bestäm-

melse i 22 b § tobakslagen om att det som framkommit vid kontrollköp inte får utgöra grund för kommunen att meddela administrativa sank- tioner ska dock anpassas till det nya systemet med tillståndskrav för tobaksförsäljning. Regeringen föreslår därför, i linje med de uttalanden som görs i prop. 2013/4:56 s. 20 f., att vad som framkommit genom kon- trollköp inte ska få utgöra grund för kommunen att återkalla tillståndet eller meddela en varning.

Som anges i avsnitt 8.1 bedömer regeringen att en tillståndsplikt har sådana fördelar att det överväger intrånget i näringsfriheten och de konkurrensnackdelar som systemet innebär för näringsidkare som nekas tillstånd. Konkurrensverket invänder att även återkallelse av ett tillstånd kan innebära stora konkurrensnackdelar. Regeringen konstaterar dock att grunderna för återkallelse i huvudsak avser att träffa sådana verksam- heter som kan vara skadliga för konkurrensen bland seriösa aktörer. Risken för att möjligheten att återkalla tillstånd skulle medföra allvarliga ingrepp i näringsfriheten är därför begränsade. Till skillnad från dagens system där kommunen har möjlighet att förbjuda tobaksförsäljning vid allvarliga eller upprepade överträdelser, specificeras nu tydligt på vilka grunder som återkallelse kan ske. Syftet är att skapa bättre förutsebarhet och mer likartad rättstillämpning, vilket stärker näringsidkarnas rätts- säkerhet.

8.10Gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror ska registreras

Regeringens förslag: Gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till Sverige ska registreras hos Folkhälsomyndigheten, som skyndsamt efter en registrering ska bekräfta denna. Försäljning ska inte få bedrivas förrän näringsidkaren har fått registreringen bekräftad.

Till registreringen ska egenkontrollprogram lämnas in till Folkhälsomyndigheten. Detsamma gäller de övriga uppgifter som behövs för Folkhälsomyndighetens tillsyn. Ändrade uppgifter ska utan dröjsmål anmälas till Folkhälsomyndigheten.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår ingen särskild reglering för gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror utan föreslår att all detaljhandel med tobaksvaror ska vara tillståndspliktig.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten anför att det finns påtag- liga svårigheter med att utöva tillsyn över regelefterlevnaden vid gräns- överskridande distansförsäljning. Det saknas klargörande regler kring vilken typ av distanshandel, inhemsk eller gränsöverskridande, som kan ges tillstånd enligt lagen. För den verksamhet som möjligen inte upp- fyller förutsättningar för tillstånd, men som kan antas vara tillåten, ges inte någon klarhet kring hur den typen av verksamhet ska kunna bedrivas i enlighet med tobaksproduktdirektivets regler. Folkhälsomyndigheten

77

Prop. 2017/18:156 föreslår att myndigheten ska ansvara för registrering av anmälningar av

 

gränsöverskridande distansförsäljning.

 

Skälen för regeringens förslag: Med gränsöverskridande distansför-

 

säljning avses enligt 1 kap. 3 § den föreslagna lagen försäljning där, vid

 

tidpunkten för beställningen av varan eller produkten, konsumenten finns

 

i Sverige och återförsäljningsstället i ett annat land, eller där

 

återförsäljningsstället finns i Sverige och konsumenten i en annan

 

medlemsstat.

Enligt

artikel

18 i tobaksproduktdirektivet måste

 

medlemsstater som inte förbjuder gränsöverskridande distansförsäljning

 

av tobaksvaror införa en registreringsskyldighet för sådan försäljning.

 

Registreringsskyldigheten i artikel 18 omfattar således både

 

detaljhandlare som är etablerade i Sverige och som säljer tobaksvaror till

 

konsumenter i en annan medlemsstat och detaljhandlare som är

 

etablerade i en annan medlemsstat eller ett tredjeland och som säljer

 

tobaksvaror till konsumenter i Sverige.

 

Gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror är inte förbjuden

 

i Sverige. Regeringen bedömde i propositionen Åtgärder för ökad

 

folkhälsa på tobaksområdet – genomförandet av EU:s tobaksprodukt-

 

direktiv (prop. 2015/16:82 s. 49 f.) att det inte var lämpligt eller

 

ändamålsenligt att införa ett sådant förbud. Regeringen finner inte i

 

nuläget skäl att frångå de bedömningar som gjorts tidigare och föreslår

 

därför inte att gränsöverskridande distansförsäljning ska förbjudas.

 

Kravet på registreringsskyldighet ska därför kvarstå.

 

Utredningen anför att registreringsskyldigheten i direktivet uppfylls

 

genom kravet på tillstånd och föreslår därför ingen särskild bestämmelse

 

om gränsöverskridande distansförsäljning. Regeringen instämmer i detta

 

vad gäller detaljhandlare som bedriver gränsöverskridande distansförsälj-

 

ning av tobaksvaror från Sverige. Sådana har rimligtvis säte eller i vart

 

fall fast driftställe för näringsverksamhet i landet och omfattas därför av

 

kravet på tillstånd. Eftersom regeringen föreslår att detaljhandlare som

 

saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i landet inte ska

 

omfattas av tillståndskravet, måste den nuvarande anmälningsskyldig-

 

heten föras över till den nya lagen vad gäller dessa aktörer för att artikel

 

18 även fortsättningsvis ska vara uppfylld. Ordet ”anmält” ska dock

 

ersättas med ”registrerat” för att stämma bättre överens med artikel 18, se

 

även 21 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och

 

prop. 2016/17:132 s. 51.

 

 

Enligt 12 c § tobakslagen ska anmälan om tobaksförsäljning göras till

 

den kommun där försäljningen ska ske. Vid gränsöverskridande distans-

 

försäljning av tobaksvaror från ett annat land är det svårt att på förhand

 

avgöra i vilken kommun försäljningen ska ske. Näringsidkare som om-

 

fattas av registreringskravet saknar säte eller fast driftställe för närings-

 

verksamhet i landet. Registreringen kan därför inte heller ske till någon

 

kommun som företaget har anknytning till. Regeringen anser därför att

 

det är mest praktiskt och förutsebart att registreringarna görs till en statlig

 

aktör med nationellt ansvar. Enligt lagen om elektroniska cigaretter och

 

påfyllningsbehållare ska registrering av gränsöverskridande distans-

 

försäljning av sådana produkter göras till Folkhälsomyndigheten. Rege-

 

ringen anser att det är lämpligt med samma lösning för tobaksvaror. För

 

att uppfylla direktivets krav ska det föras in i den nya lagen att försälj-

78

ning inte får

påbörjas

förrän

näringsidkaren har fått registreringen

bekräftad. Folkhälsomyndigheten ska skyndsamt efter en registrering Prop. 2017/18:156 bekräfta denna.

Det nuvarande kravet på egenkontroll vid gränsöverskridande distans- försäljning samt skyldighet att anmäla ändrade uppgifter ska föras över till den nya lagen. Som en följd av att Folkhälsomyndigheten övertar kommunens ansvar ska egenkontrollprogram och övriga uppgifter som behövs för tillsynen samt anmälan om ändrade uppgifter lämnas in till myndigheten. Straffansvaret för den som bryter mot skyldigheten att registrera gränsöverskridande distansförsäljning förs över från tobaks- lagen, se även avsnitt 16.

9Möjligheten att marknadsföra tobaksvaror begränsas och självbetjäning förbjuds

Regeringens förslag: Marknadsföring i form av kommersiella meddelanden för tobaksvaror inne på försäljningsställen ska vara för- bjuden. Marknadsföring i form av uppvisande av tobaksförpackningar inne på försäljningsställen samt varu- och prislistor ska vara tillåten, om den inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

Marknadsföring i form av kommersiella meddelanden för tobaksvaror som inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak ska vara tillåten inne i specialbutiker för tobaksvaror.

Tobaksförpackningar, varu- och prislistor och andra kommersiella meddelanden ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av ett försäljningsställe.

Tobaksvaror som säljs till konsumenter ska inte få tillhandahållas så att kunden får tillgång till varorna före betalning (förbud mot självbetjäning). Förbudet ska inte gälla i specialbutiker för tobaks- varor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela närmare föreskrifter om hur varu- och prislistor ska utformas och vilka uppgifter sådana listor ska få innehålla.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett exponeringsför- bud för tobaksvaror. Försäljning av tobaksvaror i varuautomater bör inte förbjudas.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

 

Utredningen föreslog också att det ska vara förbjudet att förvara tobaks-

 

varor och deras förpackningar synligt för kunder på försäljningsställen

 

(s.k. exponeringsförbud).

 

Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker

 

förslaget. Flera av dessa efterfrågar ytterligare åtstramningar. T.ex. före-

 

slår bland andra Cancerfonden, IOGT-NTO, Sveriges Tandläkarförbund,

 

Svenska Läkaresällskapet, Läkareförbundet, Tobaksfakta, Yrkesföre-

 

ningar mot Tobak och Läkare mot Tobak att exponeringsförbudet även

79

 

Prop. 2017/18:156

ska gälla tobaksrelaterade varor såsom e-cigaretter. Folkhälsomyndig-

 

heten tillstyrker förslaget i stort, men menar att det kräver informations-

 

insatser, samt att lagen bör omformuleras till en förbudstext. Vidare delar

 

Patent- och registreringsverket utredningens bedömning att förslaget inte

 

strider mot varumärkesrätten.

 

Ett 30-tal instanser avstyrker förslaget, däribland EMAB, Svensk

 

handel och British American Tobacco.

 

Flera instanser så som Svensk Bensinhandel, Svensk Handel, Tobaks-

 

leverantörsföreningen, Svensk dagligvaruhandel och Marknadsförbundet

 

framför att konsekvensanalysen är bristfällig, i synnerhet när det gäller

 

små butiker. Vidare framhåller ett flertal instanser risken för ökad illegal

 

handel samt piratkopiering, närmare bestämt JTI Sweden, Phillip Morris,

 

Skruf, Svensk Handel, Svensk Servicehandel & Fast Food, Tobaks-

 

leverantörsföreningen, SACG samt ISDP.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning

 

Nuvarande regler om marknadsföring av tobaksvaror

 

I 14 § tobakslagen (1993:581) finns reglering om marknadsföring av

 

tobaksvaror som riktar sig till konsumenter. Med marknadsföring avses

 

samma sak som i 3 § marknadsföringslagen (2008:486), dvs. reklam och

 

andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja

 

avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares

 

handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt

 

före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till

 

konsumenter eller näringsidkare. Även själva saluhållandet av en vara

 

omfattas av begreppet marknadsföring, även om saluförandet är rent

 

passivt (se prop. 1975/76:34 s. 124). Bestämmelserna i tobakslagen

 

bygger delvis på Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG av

 

den 26 maj 2003 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra

 

författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror. Av

 

detta direktiv framgår bl.a. att all reklam för tobaksvaror riktad mot

 

konsumenter i tidningar, andra tryckta publikationer, radiosändningar

 

och i informationssamhällets tjänster ska vara förbjuden. Med reklam

 

avses enligt artikel 2 b i direktivet varje form av kommersiella

 

meddelanden vars syfte eller direkta eller indirekta verkan är att främja

 

en tobaksvara.

 

I 14 § första stycket tobakslagen finns förbud mot kommersiella

 

annonser för tobaksvaror i skrifter som omfattas av tryckfrihets-

 

förordningen (TF), i ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar som

 

omfattas av radio- och tv-lagen (2010:696) och i andra överföringar eller

 

tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är

 

tillämplig.

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars

 

2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlems-

 

staternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audio-

 

visuella medietjänster (det s.k. AV-direktivet) är till största delen genom-

 

fört i radio- och tv-lagen. AV-direktivet är för närvarande föremål för

 

omförhandling. Enligt kommissionens förslag ska det utvidgas till att

 

också omfatta s.k. videodelningsplattformar där tjänsteleverantörerna

80

inte har redaktionellt ansvar men kontrollerar hur innehållet organiseras.

Beroende på slutlig utformning av direktivet kan förbudet mot kommersiella annonser för tobaksvaror eventuellt utökas. Regeringen avser att under våren 2018 ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. analysera vilka författningsändringar som krävs med anledning av det reviderade direktivet.

Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än sådana kommersiella annonser är enligt 14 § andra stycket tobakslagen för- bjuden. Det innebär att även kommersiella annonser utanför TF:s och YGL:s tillämpningsområde är förbjudna. Exempel på annan marknads- föring som är förbjuden är gratisutdelning av tobaksvaror eller varu- prover till konsumenter, PR-material, liksom säljfrämjande åtgärder mot konsumenter i form av t.ex. rabatter, prissubventioner, gåvor, premier eller möjlighet att delta i reklamtävlingar och spel (se prop. 2004/05:118

s.59).

Från marknadsföringsförbudet görs i 14 § andra stycket tobakslagen tre

undantag. Förutom förbudet mot kommersiella annonser i medier som skyddas av TF och YGL, är det tillåtet med marknadsföring i grundlags- skyddade tryckta skrifter, överföringar och tekniska upptagningar.

Som anges ovan omfattas även själva saluhållandet av en vara av be- greppet marknadsföring. För att inte i praktiken omöjliggöra försäljning av tobaksvaror finns ett undantag från marknadsföringsförbudet för sådan marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning.

Marknadsföring i form av kommersiella meddelanden inne på försälj- ningsställen är också tillåten, under förutsättning att marknadsföringen inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak. Skälet är att sådan marknadsföring från tobaksköparens synpunkt kan fylla en informativ funktion. Det har även ansetts rimligt att inte helt hindra en varumärkeshavare från att utnyttja varumärket. Som exempel anges i förarbetena att neutral information om att man säljer tobaksvaror måste godtas, liksom varu- och prislistor och liknande kommersiella med- delanden som endast fyller funktionen att göra det möjligt för kon- sumenter att skilja mellan olika tobaksvaror. Vidare tillåts reklamskyltar av måttfull karaktär och diskreta logotyper på exempelvis kyldiskar för snusförpackningar (a. prop. s. 36–37 och 59). Uppvisandet av en tobaks- vara anses vara ett kommersiellt meddelande.

Möjligheten att marknadsföra tobaksvaror ska begränsas

En konsekvens av att tobaksförpackningar och deras varumärken för- varas synliga på försäljningsställen är att försäljningsställenas kunder inte kan undvika kommersiella meddelanden samt förpackningarnas reklameffekt. Detta gäller oavsett om kunderna är tobakskonsumenter eller inte. Exponering för tobaksvaror i butiker har bl.a. befunnits öka sannolikheten för att vara rökare, att röka fler cigaretter, ökad mottag- lighet för rökning samt svårigheter att sluta röka. Även barn och ung- domar, som på grund av 18-årsgränsen inte får köpa tobaksvaror, på- verkas av kommersiella meddelanden och de synliga förpackningarnas reklameffekt. Forskningen har kunnat visa att ett marknadsförings- och exponeringsförbud på försäljningsställena kan minska ungdomars expo- nering för tobaksprodukter och påverka deras uppfattning av tobaks-

Prop. 2017/18:156

81

Prop. 2017/18:156 märken. Ungdomar som ofta besöker försäljningsställen med en utbredd marknadsföring har upp till dubbelt så stor risk att börja röka jämfört

 

med andra.

 

 

 

 

Mot denna bakgrund konstaterar utredningen att det finns skäl att in-

 

föra exponeringsförbud för tobaksvaror i Sverige. Utredningen föreslog

 

därför ett förbud mot att förvara tobaksvaror och förpackningar synliga

 

för kunder och ett förbud mot andra kommersiella meddelanden för

 

tobaksvaror, med undantag för neutrala varu- och prislistor.

 

Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag.

 

En stor del av dessa tillstyrker förslaget men efterfrågar ytterligare åt-

 

stramningar. Till exempel föreslår bland andra Cancerfonden, IOGT-

 

NTO,

Sveriges

Tandläkarförbund,

Svenska

Läkaresällskapet,

 

Läkarförbundet, Tobaksfakta, Yrkesföreningar mot Tobak och Läkare

 

mot Tobak att exponeringsförbudet även ska gälla tobaksrelaterade varor

 

såsom e-cigaretter.

 

 

 

 

Företrädare för branschen och näringslivet riktar kritik mot utred-

 

ningens förslag och anser bland annat att förslaget är oproportionerligt

 

och innebär försämrad konsumentinformation. Enligt Svensk Handel

 

skulle införandet av ett exponeringsförbud slå hårt mot små butiker,

 

särskilt på landsbygden. Flera instanser så som Svensk Bensinhandel,

 

Svensk Handel, Tobaksleverantörsföreningen, Svensk dagligvaruhandel

 

och Marknadsförbundet framför att konsekvensanalysen är bristfällig, i

 

synnerhet gällande små butiker. Svensk dagligvaruhandel framför att det

 

med anledning av införandet av tobaksproduktdirektivet finns anledning

 

att utvärdera denna lagstiftning innan ytterligare lagstiftning införs.

 

Utredningen överväger som alternativ till ett exponeringsförbud att

 

som ett första steg mot ytterligare marknadsföringsrestriktioner endast

 

förbjuda kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen och låta

 

möjligheten att exponera tobaksförpackningar vara kvar. Ett argument

 

för en sådan lösning är att konsumenten fortfarande skulle ha större

 

möjligheter att orientera sig när det gäller varuutbud och priser. Den

 

skulle också minska reklameffekten genom att ta bort de mer kvali-

 

ficerade kommersiella meddelandena på försäljningsställen.

 

Utredningen anser dock att en sådan lösning inte är tillräcklig för att

 

bidra till avnormaliseringen av tobaksbruket. Exponeringen av tobaks-

 

förpackningar på försäljningsställen skulle fortfarande innebära en viss

 

reklameffekt, både för de kunder som redan är tobakskonsumenter och

 

för de kunder som inte använder tobak.

 

 

 

I denna proposition lämnar regeringen flera förslag som kan bidra till

 

ett minskat tobaksbruk. Tillsammans med de förändringar som redan

 

införts i samband med genomförandet av tobaksproduktdirektivet innebär

 

det att en omfattande reglering på tobaksområdet införs på kort tid.

 

Regeringen gör därför bedömningen att det i detta skede är mer lämpligt

 

att införa förbud mot kommersiella meddelanden på försäljningsställen,

 

med undantag för uppvisandet av tobaksförpackningar och varu- och

 

prislistor, samt att behålla kravet på att den tillåtna marknadsföringen

 

inte får vara uppsökande, påträngande eller uppmana till bruk av tobak.

 

Regeringen bedömer att det för närvarande är en tillräcklig åtgärd för

 

att skydda konsumenter från att exponeras från marknadsföring av

 

tobaksvaror samtidigt som det fortfarande finns möjligheter att orientera

82

sig när det gäller varuutbud och priser. Regeringen avser dock att följa

utvecklingen. Om de föreslagna marknadsföringsbegränsningarna skulle visa sig vara otillräckliga, kan regeringen återkomma i frågan.

Det införs förbud mot vissa kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen och förbud mot självbetjäning

Regeringen föreslår alltså att möjligheten att inne på försäljningsställen marknadsföra tobaksvaror genom kommersiella meddelanden tas bort. Undantag gäller för specialbutiker för tobaksvaror, se nedan. Detta inne- bär att det exempelvis inte får finnas reklamskyltar eller logotyper på kyldiskar för snusförpackningar. Tobaksförpackningar får dock även fortsättningsvis visas upp och förvaras synligt inne på försäljningsställen. Sådan marknadsföring får inte utformas på ett sådant sätt att den är på- trängande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak. Den nuvarande praxisen vid bedömning av om ett kommersiellt meddelande uppfyller lagens krav är fortfarande tillämplig. Det borde således vara uteslutet att förvara tobaksförpackningarna på ett sätt som drar till sig uppmärksam- heten t.ex. genom att förse förvaringsutrymmen med starka färger, ljud eller ljus. Med hänsyn till förslaget om förbud mot självbetjäning, se nedan, torde det vara uteslutet att förvara tobaksvaror någon annanstans i butiken än i anslutning till kassan. I vart fall kan förvaring på en annan plats anses vara uppsökande.

Marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning ska även fortsättningsvis vara tillåten. Eftersom undantaget omfattar rent passivt saluhållande (se prop. 1975/76:34 s. 124 och prop. 2004/05/118 s. 33) anser regeringen att det saknas behov av att införa krav på att sådan marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

De flesta försäljningsställen förvarar regelmässigt tobaksvaror antingen bakom/ovanför kassan eller i varuautomater. Att kunden själv får hämta cigaretter i butiken och ta med sig dem till kassan, dvs. självbetjäning, är ovanligt. Däremot kan snus förvaras i kylskåp ute i butiken där kunden själv kan plocka snusdosor innan han eller hon har betalat för dessa.

Förbudet mot kommersiella meddelanden för tobaksvaror på försälj- ningsställen samt begränsningarna av på vilket sätt tobaksförpackningar får visas upp, syftar till att begränsa marknadsföringen av tobaksvaror. En person som uppsöker en vanlig butik, dvs. inte en specialbutik för tobaksvaror, och inte har för avsikt att inhandla tobak ska inte behöva bli utsatt för sådan marknadsföring. Åtgärden är särskilt angelägen för att skydda barn och ungdomar. Som konstateras ovan torde förvaring av tobaksvaror inne i butiken anses vara uppsökande och därmed inte vara ett tillåtet tillhandahållande av tobaksvaror. För att uppnå syftet med de begränsningar vad gäller marknadsföring av tobaksvaror som nu föreslås bör även självbetjäning av tobaksvaror vara förbjudet. De begränsningar som föreslås avseende marknadsföring av tobaksvaror på försäljnings- ställen kompletteras därför, i enlighet med utredningens förslag, med ett förbud mot självbetjäning av tobaksvaror.

Syftet med ovanstående förslag, dvs. att minska tobakskonsumtionen och avnormalisera bruk av tobaksvaror, gör sig gällande med samma styrka oberoende av på vilket slags försäljningsställe som tobaksförpack- ningarna exponeras. Begränsningen av marknadsföring i form av kom-

Prop. 2017/18:156

83

Prop. 2017/18:156 mersiella meddelanden och förbudet mot självbetjäning ska därför gälla på alla försäljningsställen. Det innebär att bestämmelserna gäller i daglig- varubutiker, kiosker, bensinstationer, barer, restauranger osv. Vidare bör andra försäljningsställen än de traditionella omfattas av förbudet, t.ex. till- fälliga försäljningsställen i samband med konserter, utställningar och festi- valer och försäljningsställen vid arenor. Även s.k. tax free-butiker enligt lagen (1999:445) om exportbutiker omfattas av förbudet.

Utredningen föreslår, som en konsekvens av att kravet på pris- och konsumentinformation måste kunna tillgodoses även vid ett exponerings- förbud av tobaksvaror, att kommersiella meddelanden i form av neutrala varu- och prislistor ska vara tillåten marknadsföring på försäljnings- ställen. Regeringen föreslår att alla kommersiella meddelanden, förutom uppvisandet av tobaksförpackningar, ska vara förbjudna på försäljnings- ställen. Det skulle innebära att varu- och prislistor också förbjuds (jfr prop. 2004/05:118 s. 59). Beroende på hur försäljaren väljer att förvara tobaksvarorna kan det finnas behov av att kunna tillhandahålla listor där konsumenten får information om vilka varor som säljs och priset på dessa. Ett undantag för sådan marknadsföring ska därför göras i den nya lagen. Inte heller sådan marknadsföring får vara påträngande, upp- sökande eller uppmana till bruk av tobak.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är lämpligt att den närmare utformningen av varu- och prislistor regleras i myndighets- föreskrifter. Ett sådant bemyndigande ska därför föras in i lagen.

För att begränsa reklameffekten av exponerade tobaksförpackningar föreslår regeringen att sådana förpackningar samt varu- och prislistor inte ska få placeras så att de är synliga från utsidan av försäljningsstället.

Ett antal remissinstanser har framfört att bestämmelserna om mark- nadsföring av tobaksvaror och förbud mot självbetjäning av tobaksvaror som utredningen föreslår även bör omfatta andra tobaksrelaterade pro- dukter som t.ex. e-cigaretter. Huruvida bestämmelserna i den nya lagen ska omfatta även andra produkter än tobaksvaror kräver ytterligare analyser. Regeringen utesluter dock inte att det framöver kan finnas anledning att se över behovet av att också reglera marknadsföringen av tobaksrelaterade produkter.

Specialbutiker för tobaksvaror undantas från förbudet mot kommersiella meddelanden samt förbudet mot självbetjäning

Med specialbutiker för tobaksvaror avses försäljningsställen där det en- bart säljs tobaksvaror och tillbehör till sådana varor, se avsnitt 7.3. För specialbutiker är försäljning av tobaksvaror kärnområdet för verksam- heten. Den föreslagna begränsningen av möjligheten till marknadsföring av tobaksvaror skulle vara ett större ingrepp för sådana försäljnings- ställen än för försäljningsställen där andra typer av varor utgör en större del av omsättningen. De kunder som besöker specialbutiker för tobak torde vidare göra det av en egen önskan om att köpa tobaksvaror eller få information om sådana varor. Det är alltså fråga om en annan situation än att i det dagliga mötas av exponerade tobaksförpackningar och tobaks- reklam i butiker utan en medveten önskan om det. Det finns därför skäl att undanta specialbutiker för tobak från det föreslagna förbudet mot

kommersiella meddelanden.

84

Regeringen föreslår därför att kommersiella meddelanden för tobaks- varor även fortsättningsvis ska vara tillåtna i specialbutiker för tobak. Inte heller i fortsättningen får sådana kommersiella meddelanden vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

Kommersiella meddelanden i specialbutiker ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället. Specialbutiker kan således inte inrättas i exempelvis förbutiker i stora livsmedelsaffärer eller sådana lokaler i köpcenter där det inte finns väggar som skyddar specialbutiken mot insyn från personer som bara passerar förbi utanför butiken utan att ha för avsikt att besöka den.

Av samma skäl som specialbutiker för tobaksvaror undantas från förbudet mot kommersiella meddelanden ska sådana butiker också vara undantagna från förbudet mot självbetjäning.

Regeringens förslag är förenligt med grundlagarna, Europakonventionen och varumärkesrätten

Regeringen föreslår inget exponeringsförbud. Även i fortsättningen kommer tobaksförpackningar att få förvaras synliga på försäljnings- ställen. I och med att varumärket får visas behöver därför inte samma övervägningar som utredningen gjort göras när det gäller om åtgärden är förenlig med grundlagarna, Europakonventionen eller varumärkesrätten.

Regeringen föreslår att möjligheten att ha kommersiella meddelanden på försäljningsställen, förutom varu- och prislistor och sådana kom- mersiella meddelanden som finns på förpackningen till en tobaksvara, ska tas bort. Det kan inte uteslutas att vissa kommersiella meddelanden som träffas av förbudet, t.ex. reklamskyltar, ljudmeddelanden eller meddelanden på bildskärmar, kan omfattas av TF eller YGL. Det finns dock möjlighet att i lag förbjuda marknadsföring i form av kommersiella annonser för tobaksvaror i grundlagsskyddade medier, se 1 kap. 9 § TF och 1 kap. 12 § YGL. Det torde enligt regeringens bedömning vara väldigt få kommersiella meddelanden på försäljningsställen som inte också är att betrakta som kommersiella annonser. Regeringen bedömer därför att en utvidgning av marknadsföringsförbudet på nu aktuellt sätt är förenligt med bestämmelserna i TF och YGL. Meddelanden som fram- ställs i medieformer som omfattas av TF eller YGL och som inte upp- fyller definitionen av kommersiell annons, är dock även fortsättningsvis tillåtna.

Utöver det skydd för yttrandefriheten som finns i TF och YGL finns bestämmelser om yttrandefrihet i RF och Europakonventionen, vilket framför allt aktualiseras för sådana kommersiella meddelanden som inte omfattas av TF eller YGL. Som framgår av avsnitt 5.3 kan yttrande- friheten enligt RF och Europakonventionen begränsas under vissa förut- sättningar, bl.a. om begränsningen föranleds av ett samhälleligt intresse och begränsningen står i proportion till det ändamål som ska tillgodoses. Syftet med att förbjuda andra kommersiella meddelanden än uppvisandet av tobaksförpackningar och varu- och prislistor är att minska tobaks- konsumtionen. Ändamålet med lagstiftningen är således att skydda folk- hälsan. Regeringen anser att inskränkningen i yttrandefriheten står i rim- lig proportion till det ändamål som ska tillgodoses med lagstiftningen och gör därför bedömningen att förbudet mot kommersiella meddelanden

Prop. 2017/18:156

85

Prop. 2017/18:156 är förenligt med RF:s och Europakonventionens bestämmelser om skyddet för yttrandefriheten.

Regeringen finner inte heller att förslagen skulle strida mot bestämmel- serna i Europakonventionen eller RF om rätten till egendom eller rätten till näringsfrihet.

Utredningen har bedömt att förslaget om exponeringsförbud är för- enligt med varumärkesrätten, vilket Patent- och registreringsverket instämmer i. Med hänsyn till att regeringens förslag innebär en mindre inskränkning i möjligheten att marknadsföra tobaksvaror än utredningen föreslog, finner regeringen inte skäl att göra någon annan bedömning än att de nu aktuella förslagen är förenliga med varumärkesrätten.

Marknadsföring av tobaksvaror på internet

Innehållet på webbsidor på internet faller vanligen utanför YGL:s tillämpningsområde. Om webbsidan drivs av någon med utgivningsbevis eller av traditionella medier, kan den dock ha skydd enligt databasregeln i 1 kap. 9 §. YGL är också enligt 1 kap. 6 § tillämplig på webbsänd- ningar.

I betänkandet anges att internet omfattas av det generella marknads- föringsförbudet i 14 § andra stycket tobakslagen, i den mån det inte är fråga om sådana överföringar eller tekniska upptagningar som omfattas av YGL. Vid distansförsäljning, vilken inbegriper försäljning via inter- net, gäller enligt utredningen som huvudregel marknadsföringsförbud (s. 315 och 468).

Konsumentverket har i sitt remissvar anfört att det inte för verket eller branschen varit uppenbart att det enligt nuvarande lagstiftning skulle råda ett totalt förbud mot marknadsföring av tobaksvaror på internet. Verket anser att lagstiftningen i vart fall torde tillåta marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning även på internet. Det är vidare enligt verket tveksamt om skrivningen ”inne på försäljnings- ställen” helt utesluter webbutiker.

Regeringen konstaterar att det inte är helt tydligt vad som är tillåten marknadsföring för tobaksvaror på internet, utöver i YGL-skyddade medier. Det går dock inte att utläsa vare sig av nuvarande lagtext eller tidigare förarbeten att marknadsföringsbestämmelserna skulle innebära att försäljning av tobaksvaror via internet i praktiken är förbjuden (se prop. 2004/05:118 s. 35). Ett sådant förbud går inte heller att utläsa av direktiv 2003/33/EG som förbjuder reklam avsedd för konsumenter i in- formationssamhällets tjänster, dvs. varje form av kommersiella med- delanden vars syfte eller direkta eller indirekta verkan är att främja en tobaksvara (se artikel 2 och 3). Det skulle inte heller vara möjligt att utnyttja möjligheten i artikel 18 i tobaksproduktdirektivet att tillåta gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror om det var för- bjudet att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning på internet. Att undantaget från marknadsföringsförbudet i 14 § andra stycket 2 tobaks- lagen även möjliggör marknadsföring på internet som endast består i tillhandahållande av tobaksvaror för försäljning förefaller därför stå klart.

Vad gäller undantaget för kommersiella meddelanden inne på försälj- ningsställen är rättsläget mer oklart. Att avsikten är att själva expone-

ringen av tobaksvaran och dess förpackningar ska anses ingå i begreppet

86

kommersiellt meddelande framgår av prop. 2004/05:118 s. 59. Utred- ningen anför att undantaget för kommersiella meddelanden på försälj- ningsställen möjliggör exponering av tobaksförpackningar (s. 285 och 466), vilket inga remissinstanser har invänt mot. Frågan är i stället vad som avses med försäljningsställe.

Begreppet försäljningsställe är inte definierat i något tobaksrättsligt sammanhang och några uttalanden om tolkningen av begreppet finns inte heller i förarbetena till tobakslagen. Regleringen av tillsynsorganisa- tionen i tobakslagen där kommunen ansvarar för tillsyn över bestämmel- serna om marknadsföring på eller i anslutning till försäljningsställen talar för att det är ett fysiskt försäljningsställe som avses. Något annat går inte heller att utläsa av förarbetsuttalandena till bestämmelsen om kommer- siella meddelanden, se prop. 2004/05:118 s. 36 f. och 59. Frågan har inte varit uppe för prövning i domstol. Marknadsdomstolen prövade i och för sig i MD 2015:13 om kommersiella meddelanden avseende snus på en webbsida uppfyllde kraven i tobakslagen. Några långtgående slutsatser kan dock inte dras av avgörandet eftersom ingen av parterna förde något resonemang om huruvida undantaget för kommersiella meddelanden ska anses vara begränsat till fysiska försäljningsställen eller inte.

Regeringen anser att utformningen av nuvarande lagstiftning, för- arbetsuttalanden och bestämmelserna i direktiv 2003/33/EG talar för att marknadsföring av tobaksvaror är tillåten på internet så länge det rör sig om att enbart tillhandahålla varorna för försäljning. Övrig marknads- föring på webbsidor som inte skyddas av YGL torde vara förbjuden. Detta bör klargöras i den nya lagen.

Som framgår av avsnitt 7.3 föreslår regeringen att begreppet försälj- ningsställe i lagen ska definieras som en viss lokal eller ett annat av- gränsat utrymme för detaljhandel, dvs. en fysisk plats. Möjligheten till marknadsföring i form av tillhandahållande av tobaksvaror för försäljning knyts inte till ett försäljningsställe. Sådan marknadsföring är därför tillåten även på internet. Övrig marknadsföring, t.ex. uppvisande av bilder på tobaksvaror och deras förpackningar eller andra kommersiella meddelanden, är förbjuden på internet. Undantag gäller dock för YGL-skyddade webbsidor. För att inte omöjliggöra försäljning av tobaksvaror på internet tillåts dock neutrala varu- och prislistor. Undantaget för specialbutiker för tobaksvaror gäller inte internet- försäljning då även specialbutiker är försäljningsställen.

Försäljning av tobak i varuautomater är fortsatt tillåten

En särskild fråga är hur de begränsningar av marknadsföringen av tobaksvaror som föreslås bör påverka försäljningen av tobak i varuauto- mater. Den övervägande delen av den försäljning av tobaksvaror som äger rum i varuautomater förefaller i dag ske i de större dagligvaru- butikerna. I många av dessa butiker används varuautomater som förutom tobaksvaror även innehåller t.ex. rakblad, saffran och kondomer. På en del automater finns reklam för tobaksvaror. I WHO:s riktlinjer anges att tobaksvaruautomater bör förbjudas eftersom de i sig utgör marknadsföring av tobaksvaror. Det skulle också kunna hävdas att det skulle vara konsekvent att även förbjuda försäljning av tobak i varu- automater om det införs ett förbud mot självbetjäning. Om varuautomater

Prop. 2017/18:156

87

Prop. 2017/18:156 ska vara tillåtna, kommer varuautomaterna inte få ha kommersiella meddelanden. Däremot får tobaksvarorna vara synliga. Marknadsförings- effekten av sådana automater skulle då enligt regeringens bedömning vara relativt liten. Detta talar för att försäljning ur varuautomater inte bör förbjudas. I den riktningen talar också att det skulle minska omställnings- kostnaderna för i vart fall vissa av butikerna om försäljningen i varu- automater kan fortsätta.

Regeringen gör därför bedömningen att det inte finns anledning att för- bjuda försäljning av tobak i varuautomater. Sådana automater ska därför även fortsättningsvis vara tillåtna men omfattas av de föreslagna mark- nadsföringsreglerna. Detta innebär att det inte får finnas några kom- mersiella meddelanden för tobaksvaror på varuautomaterna, däremot får tobaksvarorna i automaten vara synliga.

10 Utvidgat rökförbud

10.1Fler utomhusmiljöer ska vara rökfria

Regeringens förslag: Rökning ska vara förbjuden:

på uteserveringar,

vid entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmän- heten har tillträde till,

i områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik,

på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrotts- utövning, och

på lekplatser som allmänheten har tillträde till.

Regeringens bedömning: Avvikelse från rökförbudet bör inte vara tillåten för nämnda utomhusområden.

Nuvarande förbud i ordningslagen mot rökning på ett trafikföretags område bör behållas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens, utredningen föreslår dock att rökförbudet inom kollektivtrafik enligt ordningslagen (1993:1617) ska upphävas.

Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Av dessa vill flera remissinstanser, bland andra Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Astma- och allergiförbundet, A Non Smoking Generation, Cancerfonden, Svenska Läkaresällskapet, Vårdförbundet, Yrkesföre- ningar mot Tobak, RCC i Samverkan och Läkare mot tobak, att förbudet utvidgas till att omfatta ytterligare områden utöver dem som nu föreslås.

Några remissinstanser, däribland Kammarrätten i Stockholm, Varbergs kommun, Astma- och allergiförbundet och Svenska läkaresällskapet efterfrågar ett förtydligande av gränsdragningar då vissa platser kan bli svåra att tillämpa lagen på. Även Åklagarmyndigheten pekar på tillämp- ningsproblem.

88

Ett par instanser, däribland British American Tobacco, Visita och

Prop. 2017/18:156

Sveriges advokatsamfund, avstyrker förslaget. De menar framför allt att

 

ett rökförbud medför risker på uteserveringar, att det saknas vetenskaplig

 

grund för förslaget samt att det är en oproportionerlig detaljreglering.

 

Folkhälsomyndigheten tillstyrker förslagen om rökförbud på uteserve-

 

ringar, i områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser

 

med färdmedel i inrikes kollektivtrafik och på inhägnade platser utomhus

 

huvudsakligen avsedda för idrottsutövning där myndigheten menar att

 

det finns möjlighet att precisera området. Myndigheten avstyrker där-

 

emot förslag om rökförbud vad avser entréer till rökfria lokaler och andra

 

utrymmen som allmänheten har tillträde till samt lekplatser som

 

allmänheten har tillträde till. Myndigheten menar att det tänkta området

 

för rökförbud inte är tillräckligt precist och anser att förslaget behöver

 

utredas ytterligare.

 

Stockholms läns landsting och Folkhälsomyndigheten anser att rök-

 

förbudet inom kollektivtrafiken ska ligga kvar i ordningslagen då rök-

 

förbudet finns av ordnings- och brandsäkerhetsskäl inom kollektiv-

 

trafiken.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning

 

Det finns skäl att utvidga nuvarande rökförbud till att omfatta vissa

 

allmänna platser utomhus

 

Den 1 mars 2012 fick Folkhälsomyndigheten regeringens uppdrag att

 

utreda och analysera förekomsten av passiv rökning på allmänna platser,

 

i synnerhet där barn vistas, och att lämna förslag på åtgärder för att

 

ytterligare minska den passiva rökningen. Folkhälsomyndigheten

 

redovisade resultatet av utredningen den 15 oktober 2014 (Utredning om

 

framtida rökfria miljöer på allmänna platser, i synnerhet där barn vistas,

 

Folkhälsomyndigheten, 2014). Myndigheten kom till slutsatsen att det

 

finns goda skäl att, som en del i ett samlat tobaksförebyggande arbete,

 

med legala medel införa rökfria allmänna platser utomhus. Det bedömdes

 

finnas skäl till det när det gäller entréer till byggnader som allmänheten

 

har tillträde till, platser där allmänheten väntar på kollektivtrafik,

 

uteserveringar samt lekplatser, sportanläggningar och arenor utomhus

 

som allmänheten har tillträde till. Utredningen har följt myndighetens

 

förslag.

 

Flera remissinstanser tillstyrker förslaget om att utvidga nuvarande

 

rökförbud men vill se att förbudet utvidgas till att omfatta ytterligare om-

 

råden utöver dem som nu föreslås.

 

Några remissinstanser har invändningar mot förslaget. Sveriges

 

advokatförbund menar bland annat att det utgör ett oproportionerligt

 

angrepp på den personliga friheten och integriteten att införa ett utvidgat

 

rökförbud avseende vissa allmänna platser. BAT och Tobaksleverantörs-

 

föreningen menar bland annat att förslaget inte kan motiveras utifrån

 

folkhälsoskäl.

 

Regeringen konstaterar att det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att

 

införandet av rökfria inomhusmiljöer har minskat rökningen och risken

 

för tobaksröksrelaterade sjukdomar. Det får antas att ett rökförbud på all-

 

männa platser utomhus skulle få en motsvarande effekt, även om det

 

vetenskapliga stödet för detta inte är lika starkt som för inomhusmiljöer.

89

Prop. 2017/18:156 Det är vidare inte ovanligt att personer som är överkänsliga för rök måste undvika att besöka miljöer där rökning tillåts. Barn vars luftvägar är sär-

 

skilt känsliga bör också så långt som möjligt skyddas från tobaksrök.

 

Även andra som inte röker känner sig ofta besvärade av att utsättas för

 

tobaksrök. Eftersom rökning kan antas begränsa tillgängligheten för per-

 

soner som inte vill utsättas för tobaksrök framstår det som angeläget att

 

utvidga nuvarande rökförbud till att omfatta även vissa allmänna platser

 

utomhus.

 

Därtill kommer att en minskning av den sociala exponeringen för rök-

 

ning är en viktig åtgärd för att avnormalisera rökning. Enligt WHO:s

 

undersökningar är ungdomar särskilt känsliga för visuella signaler och

 

sociala normer. Att införa rökförbud på fler allmänna platser kan bidra

 

till att uppnå målen i regeringens ANDT-strategi att minska tobaks-

 

bruket, minska den passiva rökningen samt uppnå målet om ett rökfritt

 

Sverige till år 2025. Åtgärden ligger vidare i linje med WHO:s ram-

 

konvention om tobakskontroll samt EU:s rådsrekommendationer om rök-

 

fria miljöer från år 2009.

 

Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns skäl att utvidga

 

nuvarande rökförbud till att även omfatta vissa allmänna platser utomhus

 

enligt förslagen nedan. Regeringen gör bedömningen att det för när-

 

varande inte finns skäl att utvidga rökförbudet ytterligare till andra om-

 

råden än vad som nu föreslås.

 

Folkhälsomyndigheten har tillstyrkt rökförbud på uteserveringar,

 

områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med

 

färdmedel i inrikes kollektivtrafik och inhägnade platser utomhus huvud-

 

sakligen avsedda för idrottsutövning. Myndigheten har dock framfört att

 

förslagen om rökförbud vad avser entréer till rökfria lokaler och andra

 

utrymmen som allmänheten har tillträde till samt lekplatser som

 

allmänheten har tillträde till inte är tillräckligt precisa för att kunna

 

genomföras. Kammarrätten i Stockholm anser att det finns anledning att

 

överväga om de delar av förslaget som gäller entréer, områden utomhus

 

för den som reser med inrikes kollektivtrafik och lekplatser (på t.ex.

 

gräsmattor), som inte nödvändigtvis är inhägnade eller annars tydligt

 

avgränsade, kan förtydligas. Kammarrätten befarar att förslagen i dessa

 

delar annars kan resultera i praktiska tillämpningssvårigheter såväl för

 

den som ska se till att förbuden efterlevs som för den som har att rätta sig

 

efter dem. Även Åklagarmyndigheten pekar på tillämpningsproblem.

 

Ett rökförbud på allmän plats måste, för att tillgodose behovet av för-

 

utsebarhet och tydlighet, uppfylla vissa krav på precision. Till skillnad

 

från de inomhusmiljöer som i dag omfattas av rökförbud är flera av de nu

 

aktuella utomhusmiljöerna inte nödvändigtvis inhägnade eller annars

 

särskilt markerade. Ett sätt att förekomma eventuella oklarheter beträff-

 

ande rökförbudets geografiska gränser på sådana platser skulle kunna

 

vara att införa särskilda säkerhets- eller buffertzoner. Så har gjorts i vissa

 

andra länder.

 

Enligt regeringens mening framstår det som svårt att fastställa enhet-

 

liga och ändamålsenliga avstånd. De aktuella rökfria miljöerna kan skilja

 

sig åt avsevärt, både i fråga om storlek och utformning. Ett säkerhets-

 

avstånd skulle dessutom i vissa fall riskera att inkräkta på t.ex.

 

angränsande privatfastigheter. Mot denna bakgrund bedömer regeringen

90

att både lämpligheten och genomförbarheten av enhetligt fastställda

säkerhetszoner kan ifrågasättas. Regeringen anser därför att rökförbudet ska knytas till särskilda, i möjligaste mån avgränsade geografiska platser eller miljöer. Det innebär att det får accepteras att rökförbudets yttre gränser i vissa fall kommer att vara något oskarpa.

Folkhälsomyndighetens utredning om framtida rökfria miljöer på all- männa platser har visat att det finns ett stöd bland allmänheten för in- förandet av rökförbud på de platser som nu föreslås. Såsom också kon- stateras nedan under avsnitt 10.2–10.4, vad gäller frågan om ansvar och möjligheten att ingripa vid överträdelser av rökförbudet, torde det därför i allmänhet vara tillräckligt med information och tillsägelser för att bestämmelserna om rökfria miljöer ska respekteras. Det kan också läggas till att någon straffsanktion inte är kopplad till överträdelser av rök- förbudet. Se även nedan angående Lagrådets synpunkter på förslaget att införa rökförbud vid vissa entréer.

Rökfria platser utomhus bör regleras i lag

I Sverige finns i dag flera frivilliga initiativ till rökfria miljöer utomhus, till exempel entréer, nöjesparker, sportanläggningar och hållplatser för busstrafik.

Stockholms läns landsting beslutade den 1 januari 2015 om rökförbud på perrongerna till tunnelbanan i Stockholm. Rökförbudet omfattar inte pendeltågsperrongerna eftersom landstinget inte äger pendeltågs- stationerna. Flera sjukhus har infört rökfria sjukhusområden. Exempelvis införde Sahlgrenska Universitetssjukhuset ett sådant rökförbud den 1 mars 2014. Vidare drev Astma- och Allergiförbundet under åren 2012– 2014 projektet ”Vi gillar rökfritt”. Det övergripande målet med projektet, som finansierades av Statens Folkhälsoinstitut, var att skapa fler rökfria uteserveringar på frivillig väg och på sikt också utöka rökförbudet enligt tobakslagen (1993:581).

Erfarenheterna av frivilliga initiativ har varit blandade och det kan finnas svårigheter vad gäller möjlighet att upprätthålla förbuden.

I WHO:s policyrekommendationer för skydd mot tobaksrök anges att det krävs lagstiftning för att skydda människor mot exponering av tobaksrök då frivilliga regleringar anses vara ineffektiva och ge otill- räckligt skydd. Samtidigt kan det konstateras att det finns flera exempel på positiva effekter av frivilliga rökförbud, som dessutom har den fördelen att de enklare kan anpassas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Problemen med att upprätthålla det nuvarande rök- förbudet på skolgårdar visar också att även effektiviteten av lagreglerade rökförbud på vissa platser kan ifrågasättas.

Oavsett effektiviteten av frivilliga och lagreglerade rökförbud i en- skilda fall bedömer regeringen att en lagreglering är ägnad att skapa större enhetlighet och förutsebarhet än frivilliga lösningar. En sådan enhetlighet kan antas öka medvetenheten om gällande rökförbud i vissa miljöer, minska behovet av lokala informationsinsatser och i förläng- ningen skapa bättre förutsättningar för följsamhet.

Regeringen anser därför att ett utvidgat rökförbud ska regleras i lag. Det hindrar inte att frivilliga initiativ fortfarande kan komplettera den lagreglering som nu föreslås.

Prop. 2017/18:156

91

Prop. 2017/18:156

92

Det saknas skäl att tillåta avvikelser från bestämmelserna om rökförbud

I sammanhanget bör det påpekas att det i dag finns möjlighet att avvika från bestämmelserna om rökförbud om det finns särskilda skäl på grund av utrymmets eller områdets beskaffenhet eller användningssätt, eller av omständigheterna i övrigt. Avvikelse från rökförbudet tillåts dock inte för restauranger och andra serveringsställen, se 6 § tredje stycket tobaks- lagen. Av motiven till tobakslagen framgår att särskilda skäl kan vara relaterade till utrymmets beskaffenhet, såsom att det gäller en lokal med en öppen planlösning med mycket god ventilation eller då krav ställs på avsättning av rökfria områden och det med hänsyn till lokalens ringa storlek m.m. inte framstår som rimligt att kräva sådan avsättning, se prop. 1992/93:185 s. 27.

De skäl som ligger bakom den nuvarande möjligheten att i vissa fall avvika från bestämmelserna om rökförbud kan av naturliga skäl inte anföras till stöd för att utsträcka möjligheten till de nu föreslagna utom- husmiljöerna. Regeringen bedömer att det även i övrigt saknas vägande skäl för en sådan undantagsmöjlighet. Regeringen bedömer alltså att möjligheten att göra avvikelser från rökförbudet inte ska gälla i de nu föreslagna rökfria utomhusmiljöerna.

Uteserveringar

Det är sedan år 2005 förbjudet att röka på restauranger och andra ser- veringsställen. Undantag gäller dock när servering sker utomhus.

Regeringen föreslår att undantaget tas bort och att samtliga serverings- miljöer görs rökfria för att ytterligare minska den passiva rökningen.

Enligt det nuvarande regelverket är det möjligt att avsätta särskilda delar av en serveringsmiljö för rökning. För sådana rökrum i restaurang- lokaler uppställs särskilda krav på utformning och ventilation, se 5 § tobaksförordningen (2001:312). Regeringen föreslår inte några ändringar vad gäller möjligheten att inrätta särskilda rökrum inne i serveringsmiljöer. Det kan dock diskuteras om det på motsvarande sätt bör vara möjligt att tillåta rökning på särskilda delar av en uteservering. Som argument för en sådan lösning kan anföras risken för ordningsstörningar när gäster – i synnerhet berusade sådana – samlas utanför en restaurang för att röka. Motsvarande argument framfördes under det lagstiftningsarbete som mynnade ut i den nuvarande regleringen och risken för ordningsstör- ningar framhölls som ett skäl för att tillåta rökning i särskilt avgränsade utrymmen. Under lagstiftningsärendet påtalade regeringen då att för de restauranger och andra serveringsställen som av utrymmesskäl inte hade möjlighet att avsätta separata rökrum kunde möjligheten att röka utanför lokalen utnyttjas. Så kunde enligt regeringen bli aktuellt för serverings- ställen med begränsad yta och ett förhållandevis begränsat antal gäster. Risken för ordningsstörningar utanför dessa ställen förväntades därför bli begränsad (prop. 2003/04:65 s. 22).

Några remissinstanser, bland andra BAT, Visita och Sveriges advokat- samfund, är kritiska till förslaget på rökförbud på uteserveringar. Visita menar bland annat att det krävs tungt vägande och övertygande skäl för att införa en lagstiftning som belastar företagen på det sätt som ett införande av rökförbud på uteserveringar skulle göra och att utredningen inte visar belägg som övertygar om att införandet av ett rökförbud på

uteserveringar skulle ha några positiva effekter ur hälsosynpunkt. Vidare Prop. 2017/18:156 anser Visita att det finns en uppenbar risk för uppkomst av trängsel,

bristande framkomlighet och tillgänglighet samt oordning och nedskräp- ning om gäster från restauranger ska hänvisas ut på trottoaren för att röka.

Erfarenheterna av rökfria serveringar är i princip genomgående posi- tiva. I en Temo-undersökning som dåvarande Statens Folkhälsoinstitut lät genomföra några månader efter införandet av rökfria restauranger ställde sig 90 procent av de tillfrågade – och 80 procent av de tillfrågade rökarna – positiva till rökförbudet. Undersökningen visade också att för- budet respekterades i stor utsträckning och att besöksfrekvensen inte hade påverkats negativt av rökförbudet, snarare tvärtom.6 Flera senare undersökningar visar på positiva erfarenheter av rökförbudet på serve- ringar inomhus, både när det gäller restaurangernas lönsamhet, arbets- miljön för personalen och miljön för gästerna. Hotell- och restaurang- facket framhåller i remissvar alla arbetstagares rätt till ett lagligt skydd mot exponering av tobaksrök. Sedan rökförbudet på restauranger in- fördes har anställda fått en betydligt förbättrad inomhusmiljö och både serviceprofessionen och gäster har uppskattat den förbättrade inomhus- luften. Hotell- och restaurangfacket menar att det därför är viktigt att gå vidare med ett utökat rökförbud.

Möjligheten för restauranger att inrätta rökrum kvarstår, liksom möjlig- heten för gäster att röka utanför serveringsområdet. Det finns därför inte skäl att också tillåta inrättandet av särskilda rökområden på uteserve- ringar. Eftersom det i en utomhusmiljö dessutom rimligen är mycket svårt att genom utformning eller ventilation säkerställa att tobaksrök inte sprider sig till serveringsstället, skulle ett sådant undantag också riskera att undergräva ett av huvudsyftena med rökförbudet – att skydda gäster och personal från exponering för tobaksrök.

Det är enligt regeringen inte möjligt att lagstiftningsvägen genom inrättandet av rökfria miljöer lösa alla de situationer där konflikter kan uppstå mellan dem som önskar röka och dem som blir besvärade av röken. Även om ambitionen är att åstadkomma helt rökfria serverings- ställen är det i praktiken endast möjligt att genom rökförbud reducera röken på sådana platser. Ett rökförbud på uteserveringar kan av naturliga skäl inte garantera att gäster och personal inte exponeras för rök som kommer från rökning utanför serveringsstället.

Mot denna bakgrund anser regeringen att övervägande skäl talar för att alla serveringsmiljöer ska vara rökfria. Undantaget i lagen för utomhus- miljöer tas därför bort. Någon möjlighet att inrätta särskilda rökområden på uteserveringar föreslås inte.

Entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till

För närvarande råder rökförbud i ett antal uppräknade lokaler och andra utrymmen. Begreppet ”utrymme” är vidsträckt. Det används i tobaks-

6 Temoundersökning genomförd genom 1 000 telefonintervjuer under perioden den 28 november till och med den 8 december 2005.

93

Prop. 2017/18:156 lagen som samlingsbeteckning och inkluderar såväl lokaler som andra inomhusutrymmen. Samtliga i 2 § 1–6 tobakslagen uppräknade lokaler

 

och utrymmen är sådana som allmänheten normalt sett har tillträde till,

 

dvs. lokaler och utrymmen som är öppna för allmänheten. Därutöver

 

finns i 2 § 7 en bestämmelse som innebär att även andra lokaler än

 

sådana som avses i 1–6 ska vara rökfria under förutsättning att allmänheten

 

har tillträde till lokalerna. För tillämpningen av bestämmelsen saknar det

 

betydelse om det är ett offentligt organ eller en person, fysisk eller juri-

 

disk, som disponerar eller äger lokalen.

 

Lagrådet avstyrker förslaget till rökförbud vid entréer i den utformning

 

som förslaget har i lagrådsremissen. Lagrådet konstaterar att förslaget om

 

utvidgat rökförbud i vissa fall tar sikte på områden som inte har

 

preciserats på det sätt som är fallet för dagens förbud. De problem som i

 

detta avseende kan uppstå framträder med särskild tydlighet när det

 

gäller ansvaret för att upprätthålla rökförbudet vid entréer till sådana

 

lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till. Ett viktigt

 

skäl till förslaget torde vara att få bort rökningen från entréer till bl.a.

 

restauranger och krogar. Att i sådana miljöer upprätthålla rökförbudet för

 

den som driver verksamheten kan enligt Lagrådet många gånger vara en

 

svår och riskfylld uppgift, inte minst i ljuset av att gränserna för

 

förbudets närmare omfattning i regel torde vara oklara. Regleringen av

 

ansvaret bygger på att det är den som i egenskap av ägare eller på annan

 

grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område som

 

ska se till att förbudet följs. När det gäller upprätthållandet av ett

 

rökförbud vid entréer handlar det inte sällan om områden som den

 

ansvarige inte disponerar över. Det torde i stället många gånger vara

 

fråga om trottoarer och gator. Men det kan också vara privat mark som

 

ägs av någon annan. Det framstår enligt Lagrådet från principiella ut-

 

gångspunkter som mycket tveksamt att på det sätt som föreslås ålägga

 

enskilda ett ansvar för att upprätthålla lagregler på platser som de inte

 

äger eller på annan grund disponerar över. Ansvaret för att ordningen

 

upprätthålls på allmänt tillgängliga platser är i grunden en uppgift för

 

polisen.

 

Regeringen konstaterar inledningsvis att förbud mot rökning vid

 

entréer till lokaler och utrymmen ökar tillgängligheten för personer som

 

inte bör eller vill utsättas för tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra

 

produkter. Ett sådant förbud kan också bidra till att avnormalisera

 

rökning. Det är – utifrån syftet med ett utvidgat förbud – naturligt att

 

begränsa utvidgningen av rökförbudet till att gälla endast sådana entréer dit

 

allmänheten har tillträde.

 

Regeringen instämmer i att ett rökförbud som innebär att ansvar åläggs

 

enskilda måste vara tydligt utformat. Ett sätt kan vara att införa

 

säkerhets- eller buffertzoner inom vilka rökförbud gäller. Som anges

 

ovan anser dock regeringen att det är svårt att på förhand fastställa

 

enhetliga och ändamålsenliga regler kring detta. I stället anser regeringen

 

att kommunen vid sin tillsyn i varje enskilt fall får bedöma hur långt det

 

rökfria området vid en entré sträcker sig och ha en kommunikation kring

 

detta med den som ansvarar för att upprätthålla rökförbudet. Utgångs-

 

punkten vid en sådan bedömning måste vara syftet med bestämmelsen,

 

framför allt att skydda barn och andra känsliga personer. Det ska vara

94

möjligt för t.ex. allergiker att ta sig in i och ut ur en lokal eller ett

utrymme där det råder rökförbud utan att exponeras för tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra produkter. I normalfallet bör rökförbudet därför gälla i vart fall inom ett par meters avstånd från entrén. Det rökfria området måste vara så pass stort att tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra produkter inte kommer in i lokaler eller utrymmen där det råder rökförbud. Regeringen bedömer att det utifrån dessa utgångspunkter i de allra flesta fall kommer att vara tydligt var rökning kan ske utan att andra som passerar entrén besväras. Området där det råder rökförbud får därför anses kunna preciseras på ett godtagbart sätt.

Det som Lagrådet i huvudsak invänder emot är att den som äger eller på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet innanför entrén är ansvarig för att rökförbudet upprätthålls. För bemötande av denna synpunkt, se avsnitt 10.2 nedan.

Platser utomhus som är avsedda att användas av den som reser med kollektivtrafik

I dag råder enligt tobakslagen rökförbud i lokaler och andra utrymmen som är avsedda att användas av den som reser med på färdmedel i inrikes kollektivtrafik. Regeringen föreslår att förbudet utvidgas till att omfatta motsvarande områden utomhus. Syftet är att alla ska kunna utnyttja kollektivtrafiken utan att besväras av rökning. Rökning kan antas begränsa tillgängligheten för personer som t.ex. inte vill utsättas för tobaksrök. Regeringen anser därför att det är angeläget att rökförbudet gäller såväl utomhusområden i anslutning till av- och påstigning, t.ex. busshåll- platser, perronger och taxizoner, som andra utomhusområden som är avsedda för resenärer, t.ex. biljettområden och gångbanor i anslutning till spårområden.

Regeringen är medveten om att det inte alltid kommer att vara möjligt att knyta rökförbudet till särskild avgränsade geografiska platser eller miljöer. Det innebär att det får accepteras att rökförbudets yttre gränser i vissa fall kommer att vara något oskarpa. Under förutsättning att rökförbudet kommuniceras på ett tydligt sätt bör emellertid detta för- hållande inte få några egentliga konsekvenser i fråga om förutsätt- ningarna för att följa förbudet. Som anges ovan torde det i allmänhet torde vara tillräckligt med information och tillsägelser för att bestämmel- serna om rökfria miljöer ska respekteras. Någon straffsanktion är inte kopplad till överträdelser av rökförbudet.

I 4 kap. 6 § 2 ordningslagen finns en bestämmelse om förbud mot att röka tobak inom ett trafikföretags område som är beläget inomhus eller under jord och på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik. Bestämmel- sens tillämpningsområde överlappar enligt utredningen i stor utsträckning bestämmelserna om rökfria miljöer i tobakslagen. Nuvarande rökförbud i tobakslagen omfattar t.ex. väntsalar, biljetthallar, korridorer och hissar. Även exempelvis tunnelbaneperronger insprängda i ett bergrum hör dit. Detta innebär att de delar av ett trafikföretags område som är belägna inomhus eller under jord omfattas av rökförbudet i 2 § 4 tobakslagen i den mån dessa områden är avsedda för resande. Många andra delar, t.ex. lokstallar och bussgarage, torde i stället omfattas av tobakslagens regler om rökfri arbetsmiljö. Mot denna bakgrund anser utredningen att rökförbudet i ordningslagen är överflödigt.

Prop. 2017/18:156

95

Prop. 2017/18:156 Syftena bakom rökförbuden i ordningslagen respektive tobakslagen skiljer sig emellertid åt. Reglerna om rökfria miljöer i tobakslagen syftar till att motverka de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och exponering för tobaksrök. Rökförbudet i 4 kap. 6 § 2 ordningslagen syftar i stället till att upprätthålla ordning och säkerhet inom kollektivtrafiken. Det innebär att även ingripandemöjligheterna skiljer sig åt mellan de olika lagarna. Det i ordningslagen intagna rökförbudet är, till skillnad från rökförbudet i tobakslagen, straffsanktionerat. Det kan därför diskuteras om det, trots de till stora delar överlappande regel- verken, finns anledning att utifrån ordnings- och säkerhetsskäl behålla rökförbudet i ordningslagen.

Stockholms läns landsting och Folkhälsomyndigheten anser att rök- förbudet bör finnas kvar i ordningslagen då förbudet i lagen finns av ord- nings- och brandsäkerhetsskäl. Stockholms läns landsting framför bland annat att regleringen i ordningslagen är straffsanktionerad, vilket innebär att den som bryter mot reglerna kan dömas till penningböter, något som enligt Stockholms läns landsting är angeläget mot bakgrund av lagens syfte.

Med hänsyn till att syftet bakom rökförbudet i ordningslagen respek- tive tobakslagen skiljer sig åt bedömer regeringen, till skillnad från utred- ningen, att det av ordnings- och säkerhetsskäl finns anledning att behålla bestämmelsen om rökförbud i ordningslagen.

Idrottsanläggningar utomhus

Regeringen föreslår att det ska råda rökförbud på inhägnade platser utomhus som är huvudsakligen avsedda för idrottsutövning. Begreppet ”idrottsanläggning” förekommer t.ex. i 5 kap. 2 § ordningslagen och 1 § lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang. I dessa bestämmelser definieras en idrottsanläggning som ”en inhägnad plats huvudsakligen avsedd för idrottsutövning”. Definitionen förefaller överensstämma väl med vad som i vardagligt tal ofta benämns som arena eller stadion, dvs. utomhusanläggningar huvudsakligen avsedda för olika idrotts- och nöjesarrangemang.

Den närmare preciseringen av begreppet idrottsanläggning bör ske utifrån den definition av begreppet som görs i nämnda lagar. Samtidigt är den definitionen mycket vid och det är tveksamt om ett förbud är ända- målsenligt eller behövligt för alla anläggningar som faller inom definitionen. Genom att uppställa ett krav på att idrottsplatsen ska vara inhägnad knyts förbudet till tydligt avgränsade geografiska platser. Sam- tidigt kan det konstateras att lösningen innebär en viss begränsning av rökförbudets räckvidd, eftersom förbudet inte kommer att träffa frilufts- områden eller motions- och idrottsanläggningar som inte är inhägnade. Många sådana platser torde dock ofta vara större till ytan och möjlig- heten att förflytta sig inom området är inte lika begränsad som på t.ex. en läktare. Rent generellt gör sig alltså de ovan nämnda motiven bakom ett rökförbud på idrottsanläggningar inte gällande med samma styrka på sådana platser. Det kan dock på ett mer principiellt plan argumenteras för att utomhusmiljöer avsedda för aktiviteter som främjar hälsa och välmående

– och som ofta besöks av barn och ungdomar – bör vara rökfria i sin hel-

het. Med ett sådant resonemang skulle rökförbudet emellertid bli mycket

96

vidsträckt och till exempel omfatta friluftsområden, löpar- och vandrings- Prop. 2017/18:156 spår och golfbanor. Avgränsningen blir otydligare och kan skapa gränsdragningsproblem. Regeringen anser också att en alltför vidsträckt

definition av de rökfria miljöerna i detta avseende skulle medföra svårig- heter att förena rökförbudet med nödvändiga ansvars- och tillsyns- bestämmelser. En sådan lösning skulle riskera att underminera de posi- tiva effekter som ett rökförbud kan antas få.

Rökförbud ska införas på lekplatser som allmänheten har tillträde till

Regeringen föreslår att det ska införas rökförbud på lekplatser som allmänheten har tillträde till. När det gäller lekplatser så anser regeringen att det är en viktig plats att göra rökfri eftersom sådana platser är avsedda för barn.

Det finns ingen legaldefinition av begreppet lekplats. Begreppet förekommer dock t.ex. i 8 kap. 15 § plan- och bygglagen (2010:900) där det föreskrivs vissa krav på utformning och underhåll av lekplatser och fasta anordningar på lekplatser. Utifrån de krav som uppställs i plan- och bygglagen förefaller begreppet lekplats närmast syfta på ett för lek avsett och iordninggjort område med lekredskap, t.ex. gungor och rutschkanor. En sådan definition torde under alla förhållanden överensstämma väl med den gängse uppfattningen om vad en lekplats är och erbjuder därför en ändamålsenlig beskrivning av rökförbudets tilltänkta räckvidd i detta avseende. Rökförbudet bör begränsa sig till sådana lekplatser som allmänheten har tillträde till.

I de fall en lekplats som allmänheten har tillgång till inte är tydligt avgränsad måste bedömningen av rökförbudets räckvidd göras i varje en- skilt fall utifrån syftet med bestämmelsen. En plats som är inrättad för barns lek måste kunna användas av barn utan att de riskerar att besväras av t.ex. tobaksrök eller på annat sätt uppfatta att någon röker.

10.2Ansvariga för att upprätthålla rökförbudet

Regeringens förslag: Den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över ett område utomhus som omfattas av rökförbud ska ansvara för att rökförbudet upprätthålls.

När det gäller entréer till lokaler och andra utrymmen som allmän- heten har tillträde till ska den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet ansvara för att rökför- budet vid sådana entréer upprätthålls.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker

förslaget. Folkhälsomyndigheten har framfört att det kan finns svårig- heter att utpeka en ansvarig för flera av de föreslagna platser som före- slås bli rökfria.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § tobakslagen är det den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus som omfattas av ett föreskrivet

rökförbud som svarar för att bestämmelserna följs. Samma princip bör

97

Prop. 2017/18:156 gälla i fråga om de nu aktuella utomhusmiljöerna. Det borde därför som regel inte råda några tvivel om vem som ansvarar för att rökförbudet

 

upprätthålls på uteserveringar och idrottsanläggningar.

 

 

Folkhälsomyndigheten menar att det kan finnas svårigheter att av-

 

gränsa och utpeka en ansvarig för de rökförbud som föreslås gälla för

 

entréer till lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till

 

samt allmänna lekplatser.

 

 

Regeringen konstaterar att utrymmen avsedda för kollektivtrafik

 

utomhus och de flesta lekplatser som allmänheten har tillträde till i stor

 

utsträckning är belägna på kommunal mark. Det förefaller i de fallen

 

vara svårt att hålla någon annan än kommunen ansvarig för att rök-

 

förbudet upprätthålls där. Även om rökförbudets yttre gränser i vissa fall

 

kommer att vara något oskarpa torde det i allmänhet inte heller innebära

 

några svårigheter att fastställa rökförbudets tilltänkta räckvidd, och till-

 

hörande ansvar, i detta avseende, se avsnitt 10.1 ovan.

 

Som anges i avsnitt 10.1 avstyrker Lagrådet förslaget till rökförbud vid

 

entréer. För att den föreslagna skyldigheten att upprätthålla rökförbudet

 

ska kunna föreskrivas anser Lagrådet att det måste vara möjligt för den

 

ansvarige att i rimlig grad få klart för sig var gränserna går för det

 

rökförbud som ska upprätthållas. Detta gäller särskilt som den ansvarige

 

inom ramen för den tillsyn som utövas enligt lagen kan bli föremål för

 

olika förelägganden och också drabbas av viten om föreläggandena inte

 

följs. Lagrådet anför att det från principiella utgångspunkter framstår

 

som mycket tveksamt att på det sätt som föreslås ålägga enskilda ett

 

ansvar för att upprätthålla lagregler på platser som de inte äger eller på

 

annan grund disponerar över. Ansvaret för att ordningen upprätthålls på

 

allmänt tillgängliga platser är enligt Lagrådet i grunden en uppgift för

 

Polismyndigheten.

 

 

 

Regeringen konstaterar i avsnitt 10.1 att räckvidden av rökförbudet vid

 

entréer till lokaler och utrymmen som allmänheten har tillträde till inte

 

bör avgränsas geografiskt. Regeringen bedömer att det i de allra flesta

 

fall kommer vara tydligt på vilket avstånd från entrén som rökning kan

 

ske för att syftet med rökförbudet ska uppfyllas. När det gäller entréer till

 

lokaler som allmänheten har tillträde till måste det dock övervägas vem

 

som bör ha ansvaret för att rökförbudet upprätthålls. Området utanför

 

entrén kan ägas av någon annan än den som äger eller disponerar över

 

lokalen innanför entrén. Ofta rör det sig om kommunal mark men det kan

 

också vara en privat markägare.

 

 

Utgångspunkten för regeringens förslag är att ansvaret för att

 

upprätthålla rökförbudet ska ligga på den som har praktiska möjligheter

 

att ta detta ansvar. Den som äger eller disponerar en lokal eller ett

 

utrymme där det råder rökförbud befinner sig ofta själv där eller har

 

anställda på plats, och har därför möjlighet att direkt ingripa i fall

 

rökning sker vid entrén. Denne har också ett intresse av att rökning inte

 

sker vid entrén, inte minst för att rökförbudet inne i lokalen eller

 

utrymmet ska kunna upprätthållas. Det finns vidare redan i dag en

 

möjlighet att i vissa fall utvidga ansvaret för fastighetsägare till att

 

omfatta områden i anslutning till fastigheten, se 3 § lagen (1998:814)

 

med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning där

 

kommunen

kan

ålägga en fastighetsinnehavare

att utföra bl.a.

98

renhållnings-

och

snöröjningsåtgärder på t.ex.

gångbanor utanför

fastigheten. Regeringen anser att det är lämpligt att ha en liknande Prop. 2017/18:156 ansvarsfördelning vad gäller upprätthållandet av rökförbudet vid entréer.

Till skillnad från vad som gäller enligt 14 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning finns inte någon straff- rättslig sanktion för den som inte tar sitt ansvar för att upprätthålla rök- förbudet. Däremot kan kommunen meddela ett föreläggande förenat med vite riktat mot en ansvarig som inte vidtar tillräckliga åtgärder för att rökförbudet ska kunna upprätthållas. Vite får dock inte föreläggas om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet, se 2 § lagen (1985:206) om viten.

Det är kommunen som i varje enskilt fall ska bedöma om ett föreläggande med vite är en lämplig tillsynsåtgärd. Utgångspunkten är att det vid tillsynen i första hand ska eftersträvas att rättelse sker frivilligt. Förelägganden bör komma i fråga först om frivillig rättelse inte sker, om det är uppenbart att så inte kommer att ske eller om saken brådskar (se prop. 1992/93:185 s. 43 f.). Vid vitesföreläggande måste kommunen ta hänsyn till adressatens faktiska och rättsliga möjligheter att följa föreläggandet. Eftersom de yttre gränserna för rökförbudet vid entréer inte är lagfästa och den ansvarige kan behöva vidta åtgärder på någon annans mark för att upprätthålla rökförbudet, bör det endast i undantagsfall blir aktuellt att förena ett föreläggande med vite. Det skulle t.ex. kunna handla om att omgivningen påtagligt besväras av den rökning som sker vid entrén och adressaten trots upprepade förelägganden inte vidtagit tillräckliga åtgärder, eller att adressaten uttryckt att denne inte tänker följa ett föreläggande.

Regeringen finner mot denna bakgrund att det är godtagbart att ålägga den som äger eller på annan grund disponerar över en rökfri lokal eller ett utrymme ansvar för att upprätthålla rökförbudet vid entrén, oavsett om någon annan äger eller disponerar området utanför entrén.

Om utrymmet närmast innanför entrén inte angränsar till en lokal eller ett utrymme för vilken ansvar kan framställas, ska ansvaret ligga på den som äger eller på annat sätt disponerar över byggnaden. För en entré till exempelvis ett köpcentrum eller ett kontorskomplex som inrymmer flera olika affärsrörelser eller verksamheter torde sålunda ansvaret normalt ligga på fastighetsägaren.

10.3

Krav på den som ansvarar för rökförbudet

 

 

 

Regeringens förslag: Den som ansvarar för att rökförbudet upprätt-

 

hålls ska genom skyltning tydligt informera om rökförbudet och vid

 

behov ingripa med information och tillsägelser.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker

 

förslaget. Ett par av dessa, såsom Länsstyrelsen Stockholm, Dalarnas

 

läns landsting och Astma- och allergiförbundet, framhåller behovet av

 

informationskampanjer och att tillräckliga resurser måste avsättas.

 

Skälen för regeringens förslag: I 7 § tobakslagen anges vem som är

 

ansvarig för att reglerna om rökförbud upprätthålls, men av lagen går det

 

inte att utläsa innebörden av detta ansvar. I förarbetena till bestämmelsen

99

Prop. 2017/18:156 uttalas att det åligger den ansvarige att tydligt markera var rökning är respektive inte är tillåten och att detta kan ske genom skyltning. Vidare anges att den ansvarige, eller företrädare för denne, också måste övervaka att reglerna inte överträds och vid behov ingripa med information och tillsägelser (prop. 1992/93:185 s. 56).

Regeringen anser att det i lag ska anges vad ansvaret inbegriper. Det innebär att det i den nya lagen ska införas en bestämmelse som ålägger den ansvarige att genom skyltning tydligt informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser.

Bestämmelsen ska omfatta samtliga rökfria lokaler och miljöer. Sam- tidigt måste det beaktas att vissa utomhusmiljöer som nu föreslås bli rökfria, till skillnad från lokaler, inte alltid är tydligt avgränsade. I vissa fall torde det inte ens vara möjligt att på objektiva grunder göra en sådan avgränsning, i vart fall inte med någon precision. Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att kräva att den ansvarige tydligt ska markera var rökning inte är tillåten. Däremot bör det åligga den ansvarige att på ett tydligt sätt informera om rökförbudet genom skylt- ning. Exempelvis måste befintliga askkoppar inom det rökfria området och markerade områden där rökning tidigare varit tillåten tas bort.

Regeringen anser att det framstår som befogat att den ansvarige vid behov, t.ex. efter påpekanden om regelmässiga överträdelser av rökför- budet, ingriper med information och tillsägelser. Någon allmän skyldig- het för den ansvarige att informera om var rökning kan ske bör däremot inte finnas.

Bestämmelsen, som bör vara tillämplig oavsett om ansvaret avser en inomhus- eller utomhusmiljö, är inte avsedd att vare sig inskränka eller utvidga det ansvar som gäller för de i dag rökfria miljöerna.

10.4Ingripandemöjligheter vid överträdelse av rökförbudet

Regeringens förslag: Möjligheten att avvisa en person som trots till- sägelse röker där rökning inte är tillåten ska gälla samtliga rökfria miljöer.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker

förslaget. Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget om att införa en möjlighet att avvisa någon som trots tillsägelse röker i en rökfri utomhusmiljö. Myndigheten anser att rätten att genomföra den typen av åtgärd utomhus bör vara exklusivt förbehållen polisman eller ordningsvakter.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § andra stycket tobakslagen får en person som trots tillsägelse röker där rökning är förbjuden, avvisas. Vid införandet av den bestämmelsen konstaterades det att det i allmänhet torde vara tillräckligt med information och tillsägelser för att bestäm- melserna om rökfria miljöer ska respekteras men att det även ska finnas en möjlighet att avvisa en person som röker. Vidare sägs att avvisning

inte torde behöva komma i fråga så ofta och när så måste ske torde det

100

vanligen fungera utan att polis behöver tillkallas. Skulle det bli aktuellt Prop. 2017/18:156 med ett polisingripande kan det också antas att situationen ofta är sådan

att ett ingripande ändå skulle ha skett av andra skäl (prop. 1992/93:185 s. 44).

Det finns ingen anledning att anta att förhållandena skulle vara annor- lunda för de nya miljöer som nu föreslås bli rökfria. Samtidigt är det viktigt att det finns förutsättningar för att upprätthålla rökförbudet. Rätten för den som ansvarar för området att avvisa en person som trots tillsägelser röker där rökning är förbjuden bör därför även finnas för utomhusmiljöer.

Tobakslagen innehåller däremot inte någon uttrycklig möjlighet att avlägsna en person som bryter mot ett rökförbud. Rätten att avlägsna någon från allmänna utomhusplatser är förbehållen polismän och ordningsvakter. För att ge den ansvarige bättre möjligheter att upprätt- hålla ett rökförbud, skulle denne kunna ges befogenhet att även avlägsna personer som efter tillsägelse bryter mot förbudet. Det finns emellertid betänkligheter mot att ge någon annan än polismän och ordningsvakter rätt att ingripa på allmän plats utomhus. Detta särskilt eftersom det handlar om att den som bryter mot rökförbudet endast behöver flytta sig några meter bort från platsen. Någon rätt för den ansvarige att avlägsna personer som efter tillsägelse bryter mot förbudet föreslås därför inte.

10.5Rökförbudet ska omfatta användningen av andra produkter än tobaksvaror

Regeringens förslag: Med rökning ska vid tillämpningen av bestäm- melserna om rökförbud avses

1.rökning av tobak,

2.inhalering efter förångning eller annan upphettning av tobak,

3.användning av e-cigaretter,

4.rökning av örtprodukter för rökning, och

5.användning av njutningsmedel som till användningssättet mot- svarar rökning men som inte innehåller tobak.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker

förslaget. Några instanser, däribland BAT, JTI Sweden, Visita och Sveriges advokatsamfund, avstyrker förslaget. De menar bland annat att förslaget inte kan motiveras utifrån folkhälsoskäl. JTI Sweden och Vape Sweden menar att det inte finns skäl att inkludera e-cigaretter i förbudet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § tobakslagen omfattar den lagen bruk av tobak och exponering för tobaksrök. Nuvarande reglering om rökfria miljöer omfattar endast rökning av tobak. Regeringen ser ett behov av att begränsa rökning och liknande användning även av tobaks- relaterade produkter, såsom exempelvis e-cigaretter och örtprodukter för rökning. Detta är ett viktigt led i att avnormalisera rökning.

101

Prop. 2017/18:156

102

Örtprodukter för rökning

Örtprodukter för rökning innehåller med nödvändighet organiskt material, eftersom produkterna enligt tobaksproduktdirektivets definition utgörs av växter, örter eller frukter. Rök från förbränning av organiskt material innehåller hälsofarliga ämnen, t.ex. kolmonoxid som ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Det kan också bildas cancerframkallande ämnen vid förbränning av organiskt material. Från de få studier som finns gällande örtcigaretter och liknande produkter framgår att de ämnen som frigörs vid förbränning är jämförbara med tobakscigaretter. För- bränningen av dessa produkter innebär alltså hälsorisker som liknar dem för traditionella fabrikstillverkade cigaretter, även om de inte har samma beroendeframkallande egenskaper och inte innehåller tobak. Exponering för röken är alltså förknippad med hälsorisker och olägenheter.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det ska vara förbjudet att röka örtprodukter för rökning i de rökfria miljöerna.

E-cigaretter

Det är i stor utsträckning oklart exakt vad e-cigaretter innehåller. Forsk- ningen om e-cigaretter är fortfarande i inledningsskedet och det finns endast ett fåtal studier om vilka hälsorisker som rökning av e-cigaretter kan medföra. E-cigaretter marknadsförs bl.a. som en metod för att sluta röka eller minska konsumtionen samt för användning på platser där rök- ning är förbjuden.

E-cigaretten avger en form av ånga som kan irritera luftvägarna hos andra människor, men man vet ännu inte hur farlig den är. Folkhälso- myndigheten rekommenderar att rökfria miljöer hålls fria även från e- cigarettrök. Myndigheten framhåller bland annat att det är svårt att avgöra om en e-cigarett innehåller tobak eller inte och att det finns en risk för att de rökfria miljöerna luckras upp om exempelvis e-cigaretter tillåts där. En allmän acceptans av rökning på offentliga platser kommer också troligen att medföra en ökning av antalet användare av denna typ av produkter. Även WHO:s rekommendation om e-cigarettsrökning är att låta e-cigaretter omfattas av rådande tobaksrökningsförbud. Skälen för detta är att omgivande personer rimligen bör kunna förvänta sig inte bara en minskad risk i jämförelse med exponering för tobaksrök; de bör rim- ligen kunna förvänta sig att de inte utsätts för någon förhöjd risk alls till följd av utsläpp från någon produkt i den luft som de andas in.

Det råder oklarheter beträffande skadligheten av den ånga som e- cigaretter avger. Utifrån denna osäkerhet kan man argumentera för att det saknas tillräckligt stöd för att utifrån ett hälsoperspektiv förbjuda användningen av dessa produkter på vissa platser. I den riktningen går flera remissvar, bland annat från olika tillverkare samt Sveriges advokat- samfund. Det går å andra sidan att argumentera för att en försiktighets- princip bör tillämpas och användningen av e-cigaretter på vissa platser bör begränsas så länge det saknas klara belägg för att ångan från sådana produkter inte medför några hälsomässiga risker för personer i omgiv- ningen som utsätts för sådan ånga.

Vidare syftar rökförbudet inte bara till att minimera risker för att ut- sättas för passiv rökning. Ett annat syfte är att undanta vissa platser från det rökande beteendet, för att på så sätt inte locka eller fresta till rökning.

E-cigaretter är en produkt som efterliknar det rökande beteendet både Prop. 2017/18:156 genom anordningens utformning och på grund av ångutsläppen, som kan

liknas vid rök. Det finns även tydliga tecken på att e-cigaretter som före- teelse attraherar unga personer i stor utsträckning. Det är därför angeläget att rökförbudet även omfattar produkter vars användning tydligt påminner om rökning.

Av denna anledning föreslås att rökförbudet även ska omfatta använd- ning av e-cigaretter. Liknande förslag har lagts fram i Danmark, Finland och Norge.

Andra produkter

Det kommer hela tiden ut nya produkter på marknaden vars användnings- ändamål motsvarar tobaksprodukternas, särskilt produkter som inte inne- håller egentlig tobak men som till användningssättet motsvarar rökning av tobak. Ett exempel är e-cigaretter som inte innehåller nikotin och där- för inte faller under lagens definition för elektronisk cigarett. I samman- hanget kan också nämnas vattenpipsrökning av en mineralmassa bestå- ende av mikroskopiska stenar, smaksatta på olika sätt. När stenarna hettas upp med hjälp av glödande kol, precis som vid annan vattenpips- rökning, avger de vad som ser ut som rök men som, enligt producenterna, i huvudsak är vattenånga. Oavsett vad ”röken” faktiskt innehåller kan det konstateras att det i vart fall inte är fråga om rök i egentlig mening, efter- som det inte sker någon förbränning av organiskt material.

Det finns också e-cigarettliknande anordningar som innehåller tobak, men som vid användningen aldrig når förbränningspunken utan endast värmer tobaken på elektronisk väg och på så sätt avger inhalerbara parti- klar. Dessa s.k. ”heat-not-burn”-produkter marknadsförs av flera stora tobaksbolag under olika produktnamn.

Användning av ovan angivna produkter i rökfria miljöer skulle, på motsvarande sätt som för e-cigaretter, medföra svårigheter att upprätt- hålla rökförbudet. Regeringen föreslår därför att rökförbudet utsträcks till att omfatta även bruk av sådana produkter.

När det gäller frågan om vilka lokaler, utrymmen eller platser utomhus som bör omfattas av ett sådant förbud finns ingen anledning att frångå vad som i dag gäller – och som nu föreslås gälla – beträffande rökning av tobak. Omfattningen av rökförbudet bör alltså vara densamma för tobak som för de andra produkterna.

11 Reglering av snus

Snus och tuggtobak regleras av bestämmelser i både tobakslagstiftningen och livsmedelslagstiftningen. Med tobakslagstiftningen avses bestäm- melserna i tobakslagen (1993:581), tobaksförordningen (2016:354) och Folkhälsomyndighetens föreskrifter om varningstexter på tobaksvaror samt innehållsdeklaration för och begränsning av halten av vissa bestånds- delar i cigarrettrök (FoHMFS 2016:46). Med livsmedelslagstiftningen avses bestämmelserna i livsmedelslagen (2006:804), livsmedelsförordningen

103

Prop. 2017/18:156 (2006:813) och Livsmedelsverkets föreskrifter om snus och tuggtobak (LIVSFS 2012:6).

Riktlinjerna till WHO:s ramkonvention om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen) innehåller rekommendationer om reglering av tobaks- varors innehåll och reglering av information om tobaksvaror som särskilt syftar till att avlägsna ingredienser som gör produkterna mer väl- smakande, ger intryck av att tobaksvarorna har hälsofördelar, är för- knippade med energi och vitalitet eller har färgande egenskaper. Dessa riktlinjer har använts som stöd vid utformningen av den innehålls- reglering som finns i tobaksproduktdirektivet.

Snus är undantaget från innehållsregleringen i tobaksproduktdirektivet, vilket innebär att ansvaret för att reglera innehållet i snus har överlämnats till Sverige. Bakgrunden till detta är att snus är en produkt som inom EU endast är tillåten att saluföras i Sverige.

Under 2000-talet har det skett en betydande produktutveckling när det gäller snus då ett stort antal nya snusmärken och märkesvarianter har lanserats, samtidigt som användningen av smaktillsatser kraftigt har ökat. Numera finns snus med smak av t.ex. mint, vanilj, lakrits, tranbär, citrus och lingon.

I 2016 års undersökningar var omkring 18 procent av männen och 4 procent av kvinnorna i befolkningen dagligsnusare (Drogutvecklingen i Sverige år 2017). Av CAN:s statistik kan det utläsas att andelen kvinnliga snusare i befolkningen har ökat väsentligt sedan mitten av 1990-talet. Det saknas oberoende svenska undersökningar av i vilka åldersgrupper smaksatt snus är särskilt populärt.

11.1Minsta innehåll i styckförpackningar med portionsförpackat snus

Regeringens förslag: En styckförpackning med portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner. Styckförpackningar med färre portioner ska inte få tillhandahållas konsumenter.

Regeringens bedömning: Snus bör även fortsättningsvis jämställas med livsmedel i livsmedelslagen.

Någon reglering av smaker i snus bör inte ske.

Märkningen på förpackningar till snus eller på själva varan bör även fortsättningsvis få hänvisa till smak, doft eller tillsatser.

Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens men utredningen föreslår att snus inte längre ska jämställas med livsmedel i livsmedelslagen samt att märkningen på förpackningar till snus eller på själva varan inte ska få hänvisa till smak, doft eller tillsatser. Utredningen bedömer att Folkhälsomyndigheten bör få meddela föreskrifter om gränsvärden för skadliga ämnen i snus och tuggtobak och om förbud mot vissa tillsatser i snus.

Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Ett flertal av dessa (bland andra Länsstyrelsen i Stockholm, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Skåne län,

Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen Västernorrland län,

104

Landstinget i Dalarnas län, Stockholms läns landsting, A Non Smoking Generation, Cancerfonden, VISIR, Sveriges tandläkarförbund, Svenska läkaresällskapet och Sveriges kommuner och landsting) anser dock att även smaktillsatser bör regleras.

Flera remissinstanser, t.ex. British American Tobacco och Livs- medelsarbetareförbundet, motsätter sig förslaget om att snus inte ska jämställas med livsmedel och anför att Livsmedelsverket har hög kompetens samt att nuvarande ordning säkrar en hög kvalitet. Enligt remissinstanserna riskerar förslaget försämra en väl fungerande kontroll av svensk snusproduktion.

Livsmedelsverket tillstyrker förslaget och ställer sig positivt till att kon- trollen av tobak samordnas hos Folkhälsomyndigheten.

Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget i sin helhet förutom vad avser antalet portioner i styckförpackningar med styckportionerat snus.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Flera studier och litteraturgenomgångar under de senaste åren visar att det finns tillräcklig kunskap om snusets skadeverkningar för att avråda från snusbruk. Niko- tinet i snus är beroendeframkallande. Snus orsakar reversibla för- ändringar på munslemhinnan och det kan även uppstå permanenta skador på tandköttet på de ställen där snuset vanligtvis placeras. Snusanvänd- ning vid graviditet ökar risken för t.ex. för tidig födsel och intrauterin fosterdöd (Snusbruk och hälsorisker, Folkhälsomyndigheten, 2016, hämtad den 10 januari 2017 från www.folkhalsomyndigheten.se). Andra ohälsoeffekter är i dagsläget inte så tydligt belagda för snus som för tobak avsedd för rökning.

Den övergripande tobakspolitiska målsättningen är att minska allt tobaksbruk och att förhindra att minderåriga börjar använda tobak.

Till skillnad från andelen rökare har andelen snusare legat på en mer stabil nivå sedan år 2007, särskilt sett till utvecklingen bland männen. Bland kvinnor har andelen snusare ökat något – från 4 % år 2007 till lite drygt 6 % år 2016 (CAN, Tobaksvanor i Sverige, 2017).

Sedan år 2012 har nivån av snusanvändning bland niondeklassarna varit relativt stabil kring de nivåer som även uppmättes i den senaste undersökningen år 2016 då 9 % av pojkarna och drygt 1 % av flickorna klassades som snusare. Även i gymnasiets årskurs 2 har nivån varit för- hållandevis stabil. Ingen signifikant skillnad kan uppmätas mot den nivå som uppmättes år 2012, 21 % bland pojkarna och 4 % bland flickorna, varken bland pojkarna eller bland flickorna.

Flera av de åtgärder som nu föreslås träffar samtliga tobaksprodukter, inklusive snus, medan andra endast omfattar röktobak, till exempel förslag om nya rökfria miljöer. Snusbruket har inte minskat i samma ut- sträckning som rökning. För att uppnå de tobakspolitiska målsättningarna att minska allt bruk av tobak och förhindra att minderåriga börjar använda tobak finns därför skäl att införa ytterligare reglering även av snus.

Reglering av minsta innehåll i snusförpackningar

Det framgår av artikel 16.3 i ramkonventionen att små förpackningar ökar cigaretters tillgänglighet för minderåriga. För närvarande gäller att cigaretter inte får säljas i paket om mindre än 20 cigaretter. Någon mot-

Prop. 2017/18:156

105

Prop. 2017/18:156 svarande reglering finns i dag inte vad gäller snus. En åtgärd som skulle minska snusets tillgänglighet för minderåriga är att förbjuda försäljning

 

av snus i små och prismässigt attraktiva förpackningar. Att en reglering av

 

minsta förpackningsstorlek för snus skulle ha någon annan effekt än

 

motsvarande regler för cigaretter framstår som osannolikt.

 

Redan en översiktlig granskning av snusutbudet på marknaden visar att

 

variationer förekommer mellan olika produktkategorier såväl vad gäller pris

 

som mängden snus i förpackningarna. En särskild produktkategori på

 

marknaden utgörs av mindre snuspåsar, ofta benämnda miniportioner. För-

 

packningar med sådana miniportioner väger ofta hälften så mycket som

 

förpackningar med ”vanligt” portionssnus eller ännu mindre. Prismässigt

 

ligger dock dessa ofta klart högre än de billigare dosorna med vanligt

 

portionssnus, även om det finns några få undantag. Det finns också

 

varianter med större portionspåsar. En dosa med snus innehåller normalt

 

omkring 20 portionspåsar, oavsett om det är fråga om minisnus eller

 

vanligt portionssnus.

 

Det förekommer snusförpackningar som innehåller så lite som fem

 

portionspåsar med snus på marknaden och som endast kostar några kro-

 

nor. Så små förpackningar kan närmast jämställas med styckförsäljning.

 

Även om dessa typer av produkter inte förefaller vara vanligt före-

 

kommande, kan ett förbud mot små snusförpackningar motiveras av

 

samma skäl som ligger bakom införandet av minsta förpackningsstorlekar

 

för cigaretter och rulltobak, nämligen att göra varan mindre attraktiv för

 

ungdomar. Det finns därför skäl att införa en minimireglering av inne-

 

hållet i snusförpackningar.

 

En utgångspunkt för en sådan reglering är lämpligen vad som gäller för

 

cigaretter, dvs. att antalet portioner inte bör understiga 20. En sådan regle-

 

ring får inte några produktionsmässiga konsekvenser för största delen av

 

det portionsförpackade snuset. För de snusprodukter som i dag innehåller

 

strax under 20 portionspåsar per förpackning borde förslaget inte leda till

 

något behov av genomgripande omställningar av produktionen.

 

I fråga om rulltobak finns krav på en minimivikt om 30 gram per för-

 

packning. Om en motsvarande viktreglering skulle införas för snus, skulle

 

bl.a. mängden snus i de förpackningar med s.k. minisnus som i dag finns

 

på marknaden, dvs. dosor som normalt innehåller upp till 10 gram tobak

 

per förpackning, behöva öka väsentligt. För att uppnå en sådan minimi-

 

vikt skulle i vissa fall snusdosorna behöva innehålla minst 100 portioner. En

 

sådan reglering skulle följaktligen få stora konsekvenser för denna pro-

 

duktkategori.

 

Det finns i dagsläget inte anledning att anta att dessa produkter på

 

grund av priset skulle göra snus mera tillgängliga för ungdomar. Med

 

hänsyn till detta bedöms inte att en viktreglering avseende portionssnus

 

är motiverad.

 

Lössnus förekommer i dag inte i förpackningar som väger mindre än

 

30 gram. En minsta försäljningsvikt motsvarande den som gäller för rull-

 

tobak skulle därför inte få någon praktisk konsekvens för det befintliga

 

utbudet av lössnus. En reglerad minsta vikt skulle visserligen kunna mot-

 

verka en framtida produktutveckling där lössnus saluförs i mycket små

 

förpackningar. I dagsläget framstår en sådan utveckling emellertid som

 

osannolik. Regeringen ser därför inte heller någon anledning att med

106

hänsyn till lössnuset nu införa en minsta tobaksvikt i snusförpackningar.

Regeringen föreslår därför att styckförpackningar med portions- förpackat snus ska innehålla minst 20 portioner och att det ska vara förbjudet att tillhandahålla konsumenter snus i förpackningar som inne- håller färre portioner än så.

Snus bör även fortsättningsvis jämställas med livsmedel

Tobaksvaror exkluderas uttryckligen från definitionen av livsmedel, se 2 § livsmedelslagen. Att snus inte är ett livsmedel står därför klart. Vid införandet av livsmedelslagen konstaterades dock bland annat att det finns moment i produktionen av snus och tuggtobak som medför risker som kan jämföras med dem som finns vid livsmedelsberedning. Det bedömdes därför finnas skäl att låta snus och tuggtobak även fortsätt- ningsvis omfattas av livsmedelslagens bestämmelser. Lagtekniskt löstes detta genom att livsmedelslagens bestämmelser generellt gjordes tillämp- liga på dessa produkter (prop. 2005/06:128 s. 194–195).

Det övergripande syftet med livsmedelslagen är att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Grunden för reglerna i livsmedelslagstiftningen är att konsumenten inte ska behöva riskera att bli sjuk för att maten inne- håller farliga bakterier, främmande ämnen och föremål eller saknar information om allergiframkallande ämnen. Konsumenten ska inte heller bli vilseledd eller lurad av märkning, presentation eller information om livsmedlet. Eftersom snus och tuggtobak omfattas av såväl livsmedels- lagen som tobakslagen finns i detta avseende parallella och delvis över- lappande regler.

Utredningen menar att snus och tuggtobak är en lågriskprodukt sett ur ett livsmedelsperspektiv och att mikrobiologiska risker genom kontaminering i det närmaste är försumbara. Vidare menar utredningen att användningen av tobak är förenad med hälsorisker oavsett hur produkten bereds. Det framstår mot den bakgrunden som motsägelsefullt att samtidigt låta sådana produkter omfattas av livsmedelslagstiftningens övergripande skyddsintresse. Att associera snus och tuggtobak med livsmedel på det sätt som nu sker riskerar enligt utredningen att skapa falska föreställningar om att snus är en säker eller till och med hälsosam produkt. Utredningen föreslår därför att snus och tuggtobak inte längre ska jämställas med livsmedel i livsmedelslagen.

Flera remissinstanser, bl.a. British American Tobacco, Livsmedels- arbetareförbundet, Livsmedelsföretagen, Skruf, Svensk snustillverkar- förening, Swedish Match och Gotlands snus, motsätter sig förslaget. Bland annat framförs att förslaget riskerar att försämra en väl fungerande kontroll av svensk snusproduktion. Även Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget. Myndigheten menar att Livsmedelsverkets roll som kontroll- organ och föreskrivande myndighet i hög grad har inverkat positivt på de kvalitetskrav som råder inom snustillverkningen. Även om riskerna med snustillverkning av utredningen beskrivs som ”närmast försumbara” anser Folkhälsomyndigheten att Livsmedelsverkets kontroll av de hygieniska aspekterna är väsentlig och bygger det på bl.a. den omständligheten att 45–60 % av snuset består av vatten (och 40–45 % är tobak). Myndigheten menar att det saknas förutsättningar, både formellt

Prop. 2017/18:156

107

Prop. 2017/18:156 och materiellt, för att genomföra det omfattande uppdrag som utredaren föreslår ska läggas på Folkhälsomyndigheten.

Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det inte är lämpligt att genomföra utredningens förslag. Snus bör därför även fortsättningsvis, i enlighet med nuvarande ordning, jämställas med livsmedel.

Reglering av innehåll i snus och hänvisning till smak på snusförpackningar

I ingressen till tobaksproduktdirektivet anges att tobaksvaror med en annan smak än tobak skulle kunna göra att människor lättare börjar konsumera tobak eller påverka konsumtionsmönster. Skälen bakom förbudet i direk- tivet mot tobaksvaror med karakteristisk smak verkar alltså vara att smaksatta tobaksvaror kan göra att fler börjar konsumera tobak. Förbudet begränsas till att avse endast cigaretter och rulltobak eftersom dessa varor dels i högre utsträckning än andra tobaksvaror tilltalar ungdomar, dels har störst marknadsandelar på tobaksmarknaden inom EU.

Under det senaste årtiondet har antalet snussorter ökat i stor utsträck- ning och det har tillkommit fler smaksatta sorter. Syftet med denna produktutveckling kan knappast vara något annat än att göra produkterna attraktivare och skapa möjligheter för snustillverkarna att rikta sig till så många konsumenter som möjligt.

Att snus har en stor marknadsandel och i stor utsträckning tilltalar ung- domar innebär enligt såväl WHO:s rekommendationer som de resone- mang som ligger bakom tobaksproduktdirektivets reglering i och för sig att det finns sakliga skäl att förbjuda karakteristiska smaker i snus.

Det finns dock svårigheter med en sådan reglering. En granskning av de uppgifter om innehållet i snus som tillverkare och importörer enligt 16 § tobakslagen är skyldiga att varje år lämna till Folkhälsomyndig- heten, visar att samtliga snussorter med något enstaka undantag inne- håller smaktillsatser. Det har också i marknadsföringen av snus framförts att viss smaksättning, bl.a. bergamott och enbär, har traditioner sedan 1800-talet. Det innebär alltså att snuset som produkt i allt väsentligt är en smaksatt tobaksprodukt.

Att snus av tradition är smaksatt, och att i princip allt snus som säljs i dag är smaksatt, innebär att snus i detta avseende skiljer sig från ciga- retter. Ett förbud mot karakteristiska smaker i snus skulle kunna få till följd att nästan inga av de produkter som finns på marknaden i dag skulle få säljas.

Utredningen bedömer att det finns starka folkhälsoskäl som talar för att sådana smaker i snus som riktar sig mot unga eller som lockar till sig nya användare inte bör få förekomma. Utredningen anser emellertid, med hänsyn till de praktiska svårigheterna att skapa ett rättssäkert och förutsebart regelverk, att det inte är möjligt att förbjuda vissa smaker i snus. Regeringen gör samma bedömning som utredningen i den delen och föreslår därför inte någon reglering av smaker i snus.

Trots att utredningen inte föreslår någon smakreglering av snus anser utredningen att det bör vara förbjudet att hänvisa till smak på förpack- ningarna till snus, då det skulle begränsa möjligheten att använda smak som en del av marknadsföringen på förpackningar.

108

I regeringens proposition 2015/16:82 Åtgärder för ökad folkhälsa på Prop. 2017/18:156 tobaksområdet – genomförandet av EU:s tobaksproduktdirektiv fastslogs

att då ansvaret för att reglera ingredienserna i snus vilar på Sverige bör även ansvaret för att reglera hänvisningar till smak, doft eller tillsatser vara Sveriges ansvar, något som också kräver djupgående kunskap om särdragen för produkten och dess konsumtionsmönster. Regeringen föreslog därför, till skillnad från utredningen, att artikel 13.1 c i tobaks- produktdirektivet, som förbjuder hänvisning till smak, doft, eventuella smaksatser eller andra tillsatser, inte ska omfatta snus. Regeringen aviserade dock samtidigt att den avsåg att återkomma och ta förnyad ställning till frågan i samband med beredningen av utredningens slut- betänkande.

Mot bakgrund av att det nu inte föreslås något förbud mot smaksatt snus finner regeringen ingen anledning att ändra ståndpunkt i frågan. Det bör därför även fortsättningsvis vara tillåtet att hänvisa till smak, doft, eventuella smaksatser eller andra tillsatser på snusförpackningar.

12 Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning

Tobaksproduktdirektivet är genomfört i svensk rätt bl.a. genom ändringar

 

i tobakslagen (1993:581) och genom antagandet av lagen (2017:425) om

 

elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Undantag gäller för

 

direktivets artikel 15 och 16 om spårbarhet och säkerhetsmärkning.

 

Dessa bestämmelser ska enligt direktivet börja tillämpas först den 20 maj

 

2019 när det gäller cigaretter och rulltobak och den 20 maj 2024 när det

 

gäller andra tobaksvaror. I denna proposition lämnas förslag till ett

 

nationellt genomförande av dessa direktivbestämmelser.

 

Bestämmelserna om spårbarhet i artikel 15 och om säkerhetsmärkning

 

i artikel 16 syftar till att motverka illegal handel med tobaksvaror. I

 

direktivets ingress framhålls att olagliga produkter undergräver den fria

 

rörligheten för produkter som uppfyller kraven och det skydd som

 

lagstiftningen om tobakskontroll ger. Vidare påpekas att unionen enligt

 

WHO:s ramkonvention om tobakskontroll är skyldig att bekämpa olag-

 

liga tobaksvaror, inbegripet sådana som importeras olagligt till unionen,

 

som en del av en övergripande unionspolitik för tobakskontroll. Mot den

 

bakgrunden konstateras att det är nödvändigt att införa bestämmelser om

 

att styckförpackningar till tobaksvaror ska märkas med en unik identitets-

 

märkning och en säkerhetsmärkning och att transporten av tobaksvaror

 

ska registreras så att de kan spåras i hela unionen (ingresspunkt 29).

 

Vidare anges att ett driftskompatibelt system för spårning och säkerhets-

 

märkning bör utvecklas på unionsnivå. För att säkerställa oberoende och

 

öppenhet för systemet för spårning bör tillverkare av tobaksvaror sluta

 

avtal med oberoende tredje parter (ingresspunkt 30 och 31).

 

Direktivets bestämmelser är av övergripande slag och måste kom-

 

pletteras med mer detaljerade bestämmelser. Kommissionen ska därför

109

 

Prop. 2017/18:156 enligt artikel 15.11 och 16.2 genom genomförandeakter fastställa tekniska standarder för inrättande av drift av systemet för spårning och för säkerhetsmärkningen. Kommissionen ges också enligt artikel 15.12 befogenhet att anta delegerade akter för att definiera centrala delar av det datalagringsavtal som ska slutas med en oberoende tredje part. Kommissionen antog sådana genomförandeakter och delegerade akter i december 2017.

Närmare beskrivning av innehållet i artikel 15 och 16 finns under respektive avsnitt nedan.

12.1Identitetsmärkning och säkerhetsmärkning av tobaksvaror

Regeringens förslag: Styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning. Tillverkare och importörer ska ansvara för att förpackningar till tobaksvaror förses med sådana märkningar.

Tobaksvaror som saknar sådan märkning ska inte få tillhandahållas konsumenter eller detaljhandlare på marknaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om märkningarnas utformning och föreskrifter om tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spår- ning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanser som har kommen-

terat förslaget tillstyrker eller anför att de inte har några synpunkter. Ett antal instanser, däribland Skruf och Svenska Snustillverkarföreningen, avstyrker förslaget och framhåller att förslaget inte bör gälla snus.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15.1 ska medlems- staterna se till att alla styckförpackningar med tobaksvaror förses med en unik identitetsmärkning. Den unika identitetsmärkningen är en grund- läggande förutsättning för att systemet för spårning av tobaksvaror ska fungera. Enligt artikel 15.2 ska den unika identitetsmärkningen göra det möjligt att fastställa bl.a. datum och plats för tillverkningen, tillverk- ningsanläggningen, den faktiska leveransvägen från tillverkning till det första återförsäljningsstället och identiteten på alla köpare från tillverkning till det första återförsäljningsstället. Vissa av dessa uppgifter ska ingå i själva identitetsmärkningen. När det gäller vissa andra upp- gifter ska medlemsstaterna säkerställa att dessa är elektroniskt tillgäng- liga genom en koppling till den unika identitetsmärkningen, se artikel 15.3 och 15.4.

För att kunna kontrollera om en tobaksvara är äkta eller inte ska medlemsstaterna enligt artikel 16.1 även kräva att alla styckförpack- ningar med tobaksvaror som släpps ut på marknaden är försedda med en säkerhetsmärkning.

Regeringen anser att direktivets bestämmelser i dessa delar bör genomföras genom att kraven på märkning förs in i den nya lagen.

110

Ett system för spårning och märkning ska enligt direktivet utvecklas på EU-nivå och de närmare bestämmelserna har fastställts av kommissionen i genomförandeakter och delegerade akter. Utarbetandet av dessa akter har skett i kommissionens särskilda expertgrupper samt i tobaksprodukt- direktivets genomförandekommitté. I detta arbete har regeringen verkat för att systemet för spårbarhet och säkerhetsmärkning ska vara effektivt och anpassat för samtliga tobaksprodukter som finns på den svenska marknaden. Vidare har regeringen arbetat för att riskerna för oegentlig- heter i systemet ska minimeras och att systemet som utvecklas ska vara kostnadseffektivt såväl för myndigheter som för näringsliv.

Kommissionen antog den 15 december 2017 med stöd av artikel 15.11 en genomförandeförordning i vilken tekniska standarder för inrättande och drift av spårningssystemet regleras, inbegripet bl.a. utformningen av den unika identitetsmärkningen, och med stöd av artikel 16.2 ett genomförandebeslut där tekniska standarder för säkerhetsmärkningen regleras. Dessa rättsakter är ännu inte publicerade.

I den mån närmare detaljer om märkningarnas utformning måste införas i nationell rätt bör det lämpligen ske i förordning och myndig- hetsföreskrifter. Det ska därför i den nya lagen föras in ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utformningen av den unika identitetsmärkningen och säkerhetsmärkningen. Det bör också finnas möjlighet att meddela föreskrifter om spårningssystemets utformning. Regeringen föreslår därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få bemyndigande att meddela föreskrifter om tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spårning.

Av artikel 23.2 följer att medlemsstaterna ska se till att tobaksvaror som inte uppfyller kraven i direktivet inte släpps ut på marknaden. Tillverkare och importörer ansvarar enligt 10 § tobakslagen för att förpackningarna till tobaksvaror förses med varningstexter och innehållsdeklaration. Rege- ringen anser att detta ansvar ska utsträckas till att gälla även identitets- och säkerhetsmärkningar. Regeringen föreslår därför att tillverkarnas och importörernas ansvar i detta avseende ska fastslås i den nya lagen. Enligt 11 § tobakslagen är det förbjudet att tillhandahålla konsumenter felaktigt märkta tobaksvaror. Regeringen anser att det är ändamålsenligt och konse- kvent att utvidga det förbudet till att omfatta tobaksvaror som saknar före- skriven identitets- eller säkerhetsmärkning. För att uppfylla skyldigheten i artikel 23.2 föreslår därför regeringen att det i den nya lagen införs ett förbud mot att tillhandahålla konsumenter tobaksvaror som saknar sådan märkning.

Utöver de krav som följer av direktivet anser regeringen att det ska vara förbjudet för partihandlare att tillhandahålla detaljhandlare tobaks- varor som saknar identitets- eller säkerhetsmärkning. Som framgår av avsnitt 8.1 och 8.2 föreslår regeringen att både detalj- och partihandel med tobaksvaror ska vara tillståndspliktig. Syftet är bl.a. att motverka illegal handel. Regeringen ser inga principiella eller praktiska skäl för att det föreslagna förbudet ska vara begränsat till detaljistledet. En i detta avseende enhetlig reglering av försäljningen, dvs. även partihandeln, kan antas öka förutsättningarna för att endast korrekt märkta förpackningar når slutkonsumenten.

Prop. 2017/18:156

111

Prop. 2017/18:156 Kraven på unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning avser tobaksvaror. Med begreppet tobaksvaror avses enligt artikel 2.4 alla pro- dukter som kan förbrukas och som består av tobak. Snus är en tobaksvara och omfattas således av kraven i artikel 15 och 16. Snus undantas från direktivets bestämmelser om innehållsreglering (se ingresspunkt 20 och artikel 7.15). Något liknande undantag finns inte vad gäller bestämmel- serna i artikel 15 och 16. Bestämmelserna i den nya lagen som avser genomförandet av dessa artiklar ska därför även inkludera snus. Det kan även framhållas att bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärk- ning syftar till att motverka handel med olagliga produkter (ingresspunkt 29) och därför även är av intresse för svenska snustillverkare.

12.2Krav på registrering av styckförpackningar och registerföring av relevanta transaktioner

Regeringens förslag: En näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror utan att bedriva detaljhandel ska se till att alla styck- förpackningar registreras när de kommer i respektive lämnar dennes besittning. Även åtgärder som rör styckförpackningar och som vidtas under den tid som besittningen pågår ska registreras. Registrerade uppgifter ska inte få ändras eller raderas.

En näringsidkare som deltar i leveranskedjan för tobaksvaror ska upprätthålla register över samtliga relevanta transaktioner.

Tillverkare av tobaksvaror ska tillhandahålla de näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvaror som köps, säljs, lagras, transporteras eller hanteras på annat sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om registreringsskyldigheten och skyldigheten att upprätthålla register.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna kommenterar

inte detta förslag särskilt. Ett tiotal instanser avstyrker förslaget i och med att utredningen avstyrks i sin helhet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15.5 i tobaksprodukt- direktivet ska medlemsstaterna se till att alla ekonomiska aktörer som är inblandade i handel med tobaksvaror, från tillverkaren till den sista ekonomiska aktören före det första återförsäljningsstället, registrerar alla styckförpackningar som kommer i deras besittning. I artikel 15.9 anges att registrerade uppgifter inte ska ändras eller raderas. Medlemsstaterna ska enligt artikel 15.6 säkerställa att alla fysiska och juridiska personer som deltar i leverenskedjan för tobaksvaror upprätthåller fullständiga och korrekta register över samtliga relevanta transaktioner. Vidare ska med- lemsstaterna se till att tillverkarna av tobaksvaror tillhandahåller alla eko- nomiska aktörer som är inblandade i handel med tobaksvaror, från tillverkaren till den sista ekonomiska aktören före det första återförsälj- ningsstället, inbegripet importörer, lageranläggningar och transport-

112

företag, den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvaror som köps, säljs, lagra, transporteras eller hanteras på annat sätt.

Regeringen anser att direktivet i dessa delar ska genomföras på så sätt att skyldigheten som åläggs näringsidkare att registrera styckförpack- ningar till tobaksvaror och att föra register förs in i den nya lagen. Skyldigheten för tillverkare att tillhandahålla utrustning som är nöd- vändig för registreringen innebär ett intrång i ett annars civilrättsligt för- hållande. Även denna skyldighet ska därför regleras i den nya lagen.

I artikel 15 används både begreppen ”ekonomisk aktör” och ”fysiska och juridiska personer”. I direktivet klargörs inte närmare vad som avses med dessa begrepp. Begreppet ”ekonomisk aktör” är kopplat till handeln och hanteringen av tobaksvaror och inte till aktörens särskilda status. Begreppet omfattar i vart fall alla aktörer som köper, säljer, transporterar eller på annat sätt hanterar tobaksvaror (se artikel 15.7), dvs. tillverkare, importörer, partihandlare, transportföretag och lageranläggningar. Det framstår som klart att det är näringsidkare i vid bemärkelse som avses, dvs. fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksam- het av ekonomisk natur (jfr prop. 1983/84:92 s. 15 f.).

Det kan diskuteras om begreppet ”fysiska och juridiska personer” kan ha en annan innebörd än ”ekonomisk aktör”. Transportföretag anges i direk- tivet som ett exempel på en ekonomisk aktör (se artikel 15.7). Samtidigt kan transportverksamhet bedrivas av såväl fysiska som juridiska personer. Det kan inte utläsas av direktivet att det finns någon relevant skillnad mellan innebörden av dessa begrepp. Regeringen anser därför att både registreringskravet och skyldigheten att föra register ska omfatta närings- idkare.

Näringsidkare ska föra register över samtliga relevanta transaktioner. När det gäller frågan om vilka uppgifter som i sammanhanget är rele- vanta måste svaret rimligtvis sökas i de kriterier som den unika identitets- märkningen syftar till att fastställa, men som inte ingår i själva märk- ningen, t.ex. leveransens destination, avreseplats och mottagare. Rege- ringen bedömer att förandet av registret inte innebär ett betydande intrång i den personliga integriteten och inte heller att registreringen innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga för- hållanden.

Kommissionens genomförandeförordning om fastställande av tekniska standarder för inrättande och drift av spårningssystemet innehåller mer detaljerade bestämmelser om bl.a. registreringsskyldigheten. Det kan finnas behov av en möjlighet att i förordning eller myndighetsföreskrifter reglera de mer detaljerade bestämmelserna om nu aktuella skyldigheter. Ett bemyndigande ska därför införas för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om registerföringen och registreringsskyldigheten. Bemyndigandet omfattar inte skyldigheten för tillverkare att tillhandahålla viss utrustning.

Prop. 2017/18:156

113

Prop. 2017/18:156

12.3

Datalagring

 

 

 

Regeringens förslag: Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska

 

sluta avtal om datalagring med en oberoende tredje part, som ska vara

 

värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Data-

 

lagringsanläggningen ska vara fysiskt belägen på Europeiska unionens

 

territorium. Avtalet och den tredje partens lämplighet ska godkännas

 

av Europeiska kommissionen.

 

Den tredje partens verksamhet ska övervakas av en extern revisor,

 

som ska föreslås och betalas av tillverkaren av tobaksvaror och god-

 

kännas av Europeiska kommissionen. Den externa revisorn ska varje

 

år lämna in en rapport till Europeiska kommissionen och den myndig-

 

het som regeringens bestämmer.

 

Europeiska kommissionen, den myndighet som regeringen bestäm-

 

mer, behöriga myndigheter i andra medlemsstater och den externa

 

revisorn ska ha full tillgång till datalagringsanläggningarna. Den

 

myndighet som regeringen bestämmer får, när det är motiverat, bevilja

 

tillverkare och importörer tillgång till de lagrade uppgifterna. Det ska

 

upplysas om att även Europeiska kommissionen kan fatta ett sådant

 

beslut.

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår att Folkhälsomyndigheten ska utpekas som ansvarig

 

myndighet i Sverige. Utredningen föreslår också ett bemyndigande

 

avseende datalagringsavtalet.

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna kommenterar

 

inte förslaget särskilt eller tillstyrker förslaget. Ett tiotal instanser av-

 

styrker förslaget i och med att utredningen avstyrks i sin helhet.

 

Tullverket framför att det vore mycket värdefullt för Tullverkets verk-

 

samhet att ha tillgång till uppgifterna. Svenska Infobyte AB anser att

 

eftersom datalagringsanläggningarna troligtvis även kommer att

 

användas till lagring av andra data tillhörande andra än tobaksbranschens

 

aktörer, är kravet på att flera aktörer ska ha ”full tillgång” till datalag-

 

ringsanläggningen alltför långtgående.

 

Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska enligt artikel

 

15.8 se till att tillverkare och importörer av tobaksvaror sluter avtal om

 

datalagring med en oberoende tredje part som ska vara värd för data-

 

lagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Datalagringsanlägg-

 

ningen ska vara fysiskt belägen på unionens territorium. Avtalet och den

 

tredje partens lämplighet, särskilt dennes oberoende och tekniska kapa-

 

citet, ska godkännas av kommissionen. Den tredje partens verksamhet

 

ska övervakas av en extern revisor som ska föreslås och betalas av

 

tobakstillverkaren och godkännas av kommissionen. Den externa

 

revisorn ska lämna in en årsrapport till de behöriga myndigheterna och

 

kommissionen.

 

Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att kommissionen, behöriga

 

myndigheter i medlemsstaterna och den externa revisorn har full tillgång

 

till datalagringsanläggningarna. I motiverade fall får kommissionen eller

 

medlemsstaterna bevilja tillverkare och importörer tillgång till de lagrade

 

uppgifterna, förutsatt att kommersiellt känsliga uppgifter på ett adekvat

114

sätt förblir skyddade i enlighet med relevant unionsrätt och nationell rätt.

Syftet med bestämmelserna är att säkerställa oberoende och öppenhet för systemet för spårning. Uppgifter från systemet för spårning bör hållas åtskilda från andra företagsrelaterade uppgifter och ständigt stå under kontroll av och vara tillgängliga för de behöriga myndigheterna i med- lemsstaterna och för kommissionen (se ingresspunkt 31).

Huvudregeln inom svensk avtalsrätt är att ingen kan tvingas att ingå avtal mot sin vilja, utan var och en har rätt att välja om avtal ska ingås eller inte. Den i artikel 15.8 föreskrivna kontraheringsplikten för tillverkare och importörer av tobaksvaror innebär ett undantag från denna huvudregel. Regler om kontraheringsplikt finns dock även i svensk rätt och motiveras av olika skäl. Exempelvis kan det nämnas att man inom sjukvård och transport måste tillhandahålla tjänster och prestationer till ett förut- bestämt pris. Vidare kan kontraheringsplikt motiveras av främjande av den fria konkurrensen. Därför kan vissa producenter som tillhandahåller särskilt attraktiva varor underkastas ett säljtvång. Sociala skyddsaspekter kan också föranleda kontraheringsplikt. Även t.ex. säkerhet och miljö utgör i vissa fall motiv för att begränsa avtalsfriheten. Exempelvis innehåller lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler krav på att vissa vävnads- inrättningar ska ingå skriftliga avtal med leverantörer och det regleras vad avtalet ska innehålla (se prop. 2016/17:88 s. 44 f.).

Den i tobaksproduktdirektivet föreskrivna kontraheringsplikten syftar till att säkerställa oberoende och öppenhet för systemet med spårning. Rege- ringen delar utredningens bedömning att det inte finns några rättsliga hinder mot genomförandet av direktivets bestämmelser även i de fall de medför ett ingrepp i rent civilrättsliga förhållanden. Det är dock nödvändigt att bestämmelserna om lagring av uppgifter – inbegripet den föreskrivna avtalsskyldigheten, kravet på godkännande och reglerna om extern över- vakning samt tillgång till lagrade uppgifter – regleras i lag. Sådana bestämmelser ska därför föras in i den nya lagen.

I direktivet anges att kommissionen, behöriga myndigheter i medlems- staterna och den externa revisorn ska ha full tillgång till datalagrings- anläggningarna. För ett korrekt genomförande av direktivet föreslår rege- ringen att samma formulering används i den nya lagen. Tillverkare och importörer ska enligt direktivet sluta avtal om datalagring med en tredje part som ska vara värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Mot bakgrund av detta kan ”full tillgång till datalagrings- anläggningarna” bara avse tillgång till de uppgifter som ska lagras enligt direktivet. Någon rätt att få tillgång till eventuellt andra uppgifter som lagras finns inte.

Vad gäller lagkravet på att datalagringsanläggningarna ska vara belägna på Europeiska unionens territorium kan det inte uteslutas att lagändringar kan behöva göras i fall tobaksproduktdirektivet införlivas i EES-avtalet eller om EU sluter bilaterala avtal med tredjeland, se även avsnitt 7.3.

Utredningen föreslår att Folkhälsomyndigheten ska vara den myndig- het som ska ta emot årsrapporter, som ska ha tillgång till datalagrings- anläggningarna och som ska kunna bevilja tillgång till de lagrade upp- gifterna. Enligt artikel 15.1 ska kommissionen i genomförandeakter fastställa tekniska standarder för inrättande och drift av spårnings- systemet. Kommissionen har också enligt artikel 15.12 befogenhet att i

Prop. 2017/18:156

115

Prop. 2017/18:156 delegerade akter definiera centrala aspekter av datalagringsavtalet såsom varaktighet, förnybarhet, nödvändig sakkunskap eller konfidentialitet inbegripet regelbunden övervakning. Dessa genomförandeakter och dele- gerade akter antogs av kommissionen den 15 december 2017.

De närmare detaljerna för spårnings- och märkningssystemet har alltså inte förrän helt nyligen fastställts. Folkhälsomyndigheten har haft regeringens uppdrag att förbereda för genomförandet av tobaksprodukt- direktivets bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning. Den 1 februari 2018 redovisade myndigheten hur kommissionens genom- förandeakter och delegerade akter påverkar det svenska genomförandet av direktivets artikel 15 och 16. Regeringen anser att det är för tidigt att utpeka Folkhälsomyndigheten som ansvarig myndighet i detta avseende. Det är tänkbart att det är lämpligare att ansvaret helt eller delvis läggs på någon annan myndighet. Frågan om ansvarig myndighet bör därför regleras i förordning.

För att möjliggöra en nationell anpassning till innehållet i den dele- gerade akten om datalagringsavtalet föreslår utredningen ett bemyndig- ande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om datalagringsavtalet. Regeringen konstaterar att sådana föreskrifter avser civilrättsliga förhållanden som inte kan regleras i förordning eller i myndighetsföreskrifter. Kommissionens delegerade förordning om datalagringsavtalet ger inte heller utrymme för medlemsstaterna att anta kompletterande föreskrifter i detta avseende. Därför föreslår regeringen inte något sådant bemyndigande.

13 Frågor om tillsyn

Som framgår av avsnitten nedan lämnar regeringen förslag som endast marginellt ändrar dagens tillsynsorganisation. Vissa tillsynsmyndigheters ansvar ändras dock som en följd av regeringens förslag om tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror, styckförsäljning av snus, begränsade marknadsföringsmöjligheter vid tobaksförsäljning, utökat rökförbud samt spårbarhet och säkerhetsmärkning. Vidare föreslås vissa ändringar vad gäller myndigheternas skyldigheter och befogenheter i samband med tillsynen.

13.1Nuvarande tillsynsorganisation

Tillsyn över bestämmelserna i tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare bedrivs av kommunen, Polismyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Arbetsmiljö- verket, länsstyrelsen och Konsumentombudsmannen respektive Konsumentverket, se 19 och 19 a §§ tobakslagen och 24–26 §§ lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Tillsynsorganisationen och myndigheternas ansvar och befogenheter är, med några undantag, identiska för tobaksvaror, e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

116

I båda lagarna görs en distinktion mellan central tillsyn och omedelbar tillsyn. Den centrala tillsynen innefattar bl.a. samordnande, uppföljande och vägledande uppgifter. Myndigheter som ansvarar för sådan tillsyn förutsätts utfärda allmänna råd beträffande den regionala och omedelbara tillsynen. Den centrala tillsynen innefattar inte handläggning av enskilda ärenden. Den omedelbara tillsynen innefattar den faktiska kontroll- verksamheten över att lagens bestämmelser upprätthålls. Bland annat ska tillsynsmyndigheten företa inspektioner (se prop. 1992/93:185 s. 43 och 59).

Arbetsmiljöverkets tillsyn

Enligt tobakslagen ansvarar Arbetsmiljöverket för central tillsyn över bestämmelserna om rökfria lokaler och andra utrymmen som är upplåtna enbart för personal eller där arbetstagare är verksamma. Arbetsmiljö- verket utövar också omedelbar tillsyn över sådana lokaler. Eftersom det saknas bestämmelser om rökförbud i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, har Arbetsmiljöverket inget tillsynsansvar en- ligt den lagen.

Konsumentverkets och Konsumentombudsmannens tillsyn

Konsumentombudsmannen utövar central tillsyn över tobakslagens bestämmelser om marknadsföring men har inget ansvar för omedelbar tillsyn. Enligt lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare är det Konsumentverket som utövar omedelbar tillsyn över bestämmel- serna om marknadsföring, ingen myndighet utövar central tillsyn.

Folkhälsomyndighetens tillsyn

Folkhälsomyndigheten ansvarar för central tillsyn enligt båda lagarna. Ansvaret enligt tobakslagen omfattar bestämmelserna om sådana rökfria miljöer och lokaler som inte faller under Arbetsmiljöverkets tillsyns- ansvar. Vidare har myndigheten ansvar för central tillsyn vad gäller bestämmelserna om hälsovarningar, åldersgräns, styckförpackningar, anmälningspliktig försäljning, egenkontroll, anmälan av nya tobaksvaror, innehållsreglering och produktkontroll. Folkhälsomyndighetens ansvar omfattar också central tillsyn över bestämmelserna om inrapportering av marknadsundersökningar, uppgifter om studier etc. som rör nya tobaks- varor samt kostnader för marknadsföring. Vad gäller e-cigaretter och påfyllningsbehållare utövar Folkhälsomyndigheten central tillsyn på de områden som kommunen och Polismyndigheten har omedelbar tillsyn över, se nedan.

Folkhälsomyndigheten har enligt tobakslagen inget ansvar för omedel- bar tillsyn. Enligt lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbe- hållare har dock myndigheten ansvar för omedelbar tillsyn vad gäller bestämmelserna om produktkontroll och gränsöverskridande distansför- säljning. Myndighetens ansvar omfattar också bestämmelserna om pro- duktanmälan, produktkrav, informationsblad, innehållsdeklaration, pro- duktpresentation och hälsovarningar samt rapportering av försäljnings- volymer m.m. Ansvaret i den delen gäller endast i de fall som inte kom- munen utövar omedelbar tillsyn.

Prop. 2017/18:156

117

Prop. 2017/18:156 Kommunens och Polismyndighetens tillsyn

Kommunen utövar enligt tobakslagen omedelbar tillsyn över bestämmel- serna om rökförbud, förutom sådana rökfria miljöer och lokaler som faller under Arbetsmiljöverkets tillsynsansvar. Kommunen bedriver också på försäljningsställen omedelbar tillsyn över bestämmelserna om hälsovarningar, märkning och marknadsföring. Därutöver har kommunen tillsammans med Polismyndigheten tillsynsansvar när det gäller bestämmelserna om åldersgräns, styckförpackningar, anmälningsplikt för försäljning och anmälningsplikt av nya tobaksvaror.

När det gäller e-cigaretter och påfyllningsbehållare har kommunen ansvar för omedelbar tillsyn på försäljningsställen över att det enbart tillhandahålls produkter som uppfyller lagens krav på produktanmälan, produktkrav, informationsblad, innehållsdeklaration och hälsovarningar. Kommunen ansvarar också för tillsyn på försäljningsställen vad gäller bestämmelserna om produktpresentation och att det enbart tillhandahålls produkter där skyldigheten att rapportera in försäljningsvolymer m.m. till Folkhälsomyndigheten har uppfyllts. Kommunen har tillsammans med Polismyndigheten ansvar för omedelbar tillsyn över bestämmelserna om åldersgräns, att försäljningen av e-cigaretter eller påfyllningsbehållare är anmäld och att den som bedriver försäljningen utövar egenkontroll.

Länsstyrelsens tillsyn

Enligt båda lagarna utövar länsstyrelsen inom länet tillsyn över de områden där kommunen eller kommunen och Polismyndigheten har ansvar för den omedelbara tillsynen. Länsstyrelsen ska följa kommuner- nas verksamhet, biträda kommunerna med information och råd samt främja samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter och mellan tillsyns- myndigheter och andra.

13.2Ett tydliggörande av tillsynsansvaret

Regeringens förslag: Uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn ska bytas ut mot tillsynsvägledning och tillsyn. uttrycket regional tillsyn ska inte användas.

Folkhälsomyndighetens och Konsumentverkets ansvar för tillsyns- vägledning och för att utöva tillsyn ska tydliggöras.

Arbetsmiljöverket ska inte ansvara för tillsynsvägledning. Regeringens bedömning: Polismyndigheten och kommunen bör

inte ha ett likvärdigt tillsynsansvar.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att kommunen och Polismyndigheten ska ha ett likvärdigt tillsynsansvar. Utredningen föreslår inga ändrade begrepp.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten anser att det är av betyd- else att begreppet tillsynsvägledning definieras och särskiljs från den operativa tillsynen, som i tobakslagen kallas omedelbar tillsyn. Konsu- mentverket anför att eftersom det är Konsumentverket som har till- synsansvaret över marknadsföringsbestämmelserna medan Konsument-

118

ombudsmannen ansvarar för rättsliga åtgärder bör detta också återspeglas i lagtexten och förarbeten.

De remissinstanser som kommenterat förslaget om likvärdigt tillsyns- ansvar för kommunen och Polismyndigheten är positiva.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen har i ANDT-strategin slagit fast att en fortsatt effektiv och likvärdig tillsyn utgör en grundbult i det tillgänglighetsbegränsande ANDT-arbetet. Rege- ringen bedömer i strategin att en fortsatt utveckling av tillsynen är viktig (skr. 2015/16:86 s. 39). Utgångspunkten för regeringens förslag som rör tillsynsfrågor är därför att ge förutsättningar för en välfungerande tillsyn som bl.a. syftar till att förhindra att unga börjar använda tobaksvaror och liknande produkter.

På några få punkter avviker bestämmelserna om tillsyn i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare från motsvarande bestämmelser i tobakslagen, exempelvis vad gäller länsstyrelsens befogenheter vid tillsyn. Det har inte i detta lagstiftningsärende funnits beredningsunderlag för att ändra sakinnehållet i tillsynsbestämmelserna som rör e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

Uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn byts ut

I enlighet med vad regeringen uttalat i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) bör uttrycket tillsyn främst användas för verksamhet som avser självständig granskning för att kon- trollera om tillsynsobjekt uppfyller krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter och vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse. I skrivelsen framhålls vidare att det för varje tillsynsområde där tillsynen utförs av mer än ett organ bör finnas en statlig myndighet som ansvarar för samordningen av tillsynen och som vid behov kan utfärda föreskrifter kring tillsynen. Denna funktion – till- synsvägledning – bör bestå av utvärdering, uppföljning och samordning av tillsynsverksamheten samt stöd och råd till tillsynsorganen.

Det görs således skillnad mellan den tillsyn som utövas direkt gent- emot ett tillsynsobjekt och tillsynsvägledning. I tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare används uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn. Regeringen anser att det mot bak- grund av vad som framförs i skrivelsen bör framgå tydligt av den nya lagen vilka myndigheter som har ansvar för tillsynsvägledning och vilka myndigheter som har ansvar för tillsyn. Uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn bör därför bytas ut mot tillsynsvägledning och tillsyn, någon ändring i sak är inte avsedd.

I lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare används uttrycket regional tillsyn som benämning på den tillsyn som länsstyrelsen utövar inom länet. I den ovan nämnda skrivelsen anges att detta uttryck inte bör användas. Uttrycket förs därför inte över till den nya lagen.

Folkhälsomyndighetens ansvar för tillsynsvägledning och tillsyn tydliggörs

Folkhälsomyndighetens tillsynsansvar är inte tydligt reglerat i tobaks- lagen. Det anges enbart att Folkhälsomyndigheten har ett centralt till- synsansvar, myndigheten finns inte med i den uppräkning av myndig-

Prop. 2017/18:156

119

Prop. 2017/18:156 heter som enligt 19 a § tobakslagen har ansvar för omedelbar tillsyn. Trots detta anges i 20 § första stycket tobakslagen att Folkhälsomyndig- heten t.ex. får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna om hälsovarningar och innehållsreglering ska följas. Folkhälsomyndigheten har alltså möjlighet att besluta om sanktioner vid överträdelser av bestämmelser som ingen myndighet, i vart fall formellt sett, utövar omedelbar tillsyn över. Av motiven till bestämmelsen i 20 § tobakslagen framgår att befogenheten syftar till att möjliggöra en effektiv kontroll av att tillverkare, lokalinnehavare m.fl. fullgör sin skyldighet enligt lagen och med stöd av de meddelade föreskrifterna (prop. 1992/93:185 s. 59–60). Folkhälsomyndigheten har således ansvar för att bedriva tillsyn direkt mot vissa tillsynsobjekt.

Regeringen instämmer med Folkhälsomyndigheten att det är viktigt att särskilja myndighetens ansvar för tillsynsvägledning från ansvaret att utöva tillsyn. En sådan uppdelning finns i lagen om elektroniska ciga- retter och påfyllningsbehållare. Regeringen föreslår därför att myndig- hetens olika tillsynsuppgifter tydliggörs i den nya lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd, myndigheten behåller det tillsynsansvar den har enligt tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare. Myndighetens ansvar för tillsynsvägledning kommer dock ut- ökas till följd av de förslag som regeringen lägger om tillståndsplikt för tobaksförsäljning, styckförsäljning av snus, begränsade möjligheter till marknadsföring av tobaksvaror och ett utökat rökförbud, se avsnitt 13.5, 7 och 8 nedan.

Konsumentverkets tillsynsansvar tydliggörs

Enligt tobakslagen ansvarar Konsumentombudsmannen (KO) för den cen- trala tillsynen över lagens bestämmelser i 14–14 b §§ om marknads- föring. Kommunen utövar den omedelbara tillsynen över bestämmel- serna om reklam och annan marknadsföring i 14 § och om varukänne- tecken i 14 a §, när det gäller marknadsföringsåtgärder på eller i anslut- ning till försäljningsställen. I fråga om marknadsföringsåtgärder som inte vidtas på försäljningsställen finns, i vart fall formellt sätt, ingen utpekad myndighet med ansvar för den omedelbara tillsynen. Inte heller finns det några regler om omedelbar tillsyn knutna till bestämmelserna i 14 b § om sponsring.

Som Konsumentverket anför är det verket och inte Konsumentombuds- mannen som ska ha tillsynsansvar. Detta överensstämmer också med utformningen av 26 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare. Regeringen föreslår därför en sådan ändring.

Regeringen anser att det i den nya lagen ska tydliggöras i vilken utsträckning Konsumentverket har ansvar för tillsynsvägledning respek- tive tillsyn. Konsumentverket ska ansvara för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror på eller i anslutning till försäljningsställen. Det förtydligas att Konsumentverket ska ansvara för att utöva tillsyn över bestämmel- serna om marknadsföring av tobaksvaror i de fall inte kommunen har detta ansvar, dvs. sådan marknadsföring som inte sker på eller i anslut- ning till försäljningsställen. Det förtydligas också att Konsumentverket

utövar tillsyn över bestämmelsen om sponsring. Något behov av

120

tillsynsvägledning över den bestämmelsen finns inte. I och med att det införs begränsade möjligheter att marknadsföra tobaksvaror utökas verkets tillsynsansvar i samma omfattning, se avsnitt 13.7 nedan.

I tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare finns bestämmelser om sanktioner enligt marknadsföringslagen (2008:486). I dessa anges bl.a. att vissa marknadsföringsåtgärder som strider mot lagarnas bestämmelser om reklam, varukännetecken, spons- ring och produktpresentation ska anses vara otillbörliga mot konsumen- ter. Konsumentverket anser att eftersom verket inte längre har tillsyn över bestämmelserna om produktpresentation bör hänvisningen till dessa tas bort. Regeringen anser dock att det även fortsättningsvis bör göras en sådan hänvisning, detta för att möjliggöra att Konsumentverket med stöd av marknadsföringslagen ska kunna ingripa mot en marknadsförings- åtgärd som strider mot de bestämmelserna (jfr prop. 2016/17:132 s. 65 och 98 f.).

Arbetsmiljöverket ska inte ansvara för tillsynsvägledning

Arbetsmiljöverket har enligt tobakslagen ansvar både för central tillsyn och omedelbar tillsyn när det gäller bestämmelserna om rökfria lokaler och andra utrymmen som är upplåtna enbart för personal eller där arbets- tagare är verksamma. Vid tobakslagens tillkomst hade Arbetarskydds- styrelsen central tillsyn och Yrkesinspektion omedelbar tillsyn över de bestämmelser som styrelsen hade central tillsyn över. Vid den tidpunkten fanns det alltså anledning att göra en distinktion mellan den centrala och omedelbara tillsynen. Numera finns ingen formell eller praktisk betyd- else av en sådan distinktion. Eftersom ingen annan myndighet än Arbets- miljöverket har ett tillsynsansvar eller utför tillsynsuppgifter i detta avseende, finns inte något behov av samordning av tillsynen genom cen- trala föreskrifter eller på annat sätt. Därför föreslås att Arbetsmiljöverket enbart ska ansvara för att utöva tillsyn, inte tillsynsvägledning. Förslaget får inga praktiska konsekvenser i fråga om tillsynens utövande och begränsar inte Arbetsmiljöverkets möjligheter att enligt arbetsmiljölag- stiftningen meddela föreskrifter om arbetsmiljö.

Polismyndigheten och kommunen bör inte ha ett likvärdigt tillsynsansvar

Enligt tobakslagen har Polismyndigheten, tillsammans med kommunen, ansvar för omedelbar tillsyn över bestämmelserna om åldersgräns, styck- försäljning, anmälningsplikt för försäljning och anmälningsplikt för nya tobaksvaror. Utredningen föreslår att kommunen och Polismyndigheten ska ha ett likvärdigt tillsynsansvar. Det skulle innebära att Polis- myndighetens tillsynsansvar utökas till att omfatta bestämmelserna om rökfria miljöer, hälsovarningar, produktpresentation och marknadsföring.

Regeringen anser att det i nuläget inte är lämpligt att utöka Polis- myndighetens tillsynsansvar på det sätt som utredningen föreslår. Behovet av att renodla polisens arbetsuppgifter har aldrig varit större än nu. Flera faktorer har på den senaste tiden påverkat Polismyndighetens arbete, vilket bl.a. har lett till ett försämrat resultat i brottsutrednings- verksamheten. Någon entydig förklaring till vad det försämrade resultatet beror på finns inte men sannolikt har det sin grund i flera samverkande faktorer, kopplade både till Polismyndigheten och till förändringar i

Prop. 2017/18:156

121

Prop. 2017/18:156 omvärlden. Bland annat har polisorganisationens ombildning medfört en stor påfrestning på verksamheten. Samtidigt som ombildningen har genomförts har arbetsbelastningen för polisen ökat. I samband med de stora migrationsströmmarna hösten 2015 infördes gränskontroller och arbetet med inre utlänningskontroller och verkställigheter intensifierades. Myndigheten har också under de senaste åren arbetat för att höja för- mågan att bekämpa terrorism. Den grova brottsligheten med ett ökat antal skjutningar, många av dem med dödlig utgång, har ökat. Dessa brott, som ofta inträffar i de socialt mest utsatta områdena, är svåra att klara upp och tar stora resurser i anspråk vilket medför negativa konse- kvenser för övrig polisverksamhet. Det finns också tecken på att brottsligheten till sin karaktär har blivit alltmer komplex och tids- krävande att utreda. För att upprätthålla förtroendet för Polismyndig- hetens arbete med utredning och lagföring måste fler brott klaras upp. Det är därför viktigt att den negativa resultatutvecklingen bryts. Att utreda brott är en av polisens kärnuppgifter och måste, tillsammans med övriga kärnuppgifter, prioriteras för att Polismyndigheten med sin verk- samhet ska kunna bidra till att nå det övergripande målet för den nuvarande kriminalpolitiken, dvs. att minska brottsligheten och öka människors trygghet (prop. 2016/17:1 utgiftsområde 4 s. 13).

Regeringen anser dock att det för en effektiv tillsyn är av vikt att Polis- myndigheten är fortsatt delaktig i tillsynen över tobaksförsäljningen. Myndighetens nuvarande tillsynsansvar ska därför, med några mindre avvikelser (se avsnitt 13.5 och 13.7), vara oförändrat.

13.3Införande av en underrättelseskyldighet för kommunerna

Regeringens förslag: Kommunerna ska underrätta Folkhälsomyndig- heten om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan ha betydelse för myndighetens tillsynsuppdrag.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig, däribland

Folkhälsomyndigheten, är positiva till förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Folkhälsomyndigheten har i dag ett centralt tillsynsansvar för efterlevnaden av en stor del av de materiella bestämmelserna i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Genom de förslag som regeringen nu lämnar t.ex. i fråga om handel med tobaksvaror och rökförbud, utvidgas tillsyns- ansvaret i viss utsträckning. För att Folkhälsomyndigheten ska kunna fullgöra sin uppgift att ge råd och annan vägledning till länsstyrelser och kommuner i deras tillsynsverksamhet krävs att myndigheten har möjlig- het att på ett strukturerat sätt följa utvecklingen och analysera sakför- hållanden.

Regeringen anser därför att det ska införas en skyldighet för kom- munerna att underrätta Folkhälsomyndigheten om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan ha betydelse för Folkhälsomyndighetens

tillsynsuppdrag. En liknande reglering finns i 9 kap. 10 § alkohollagen

122

(2010:1622). Det som avses är endast underrättelser om iakttagelser som Prop. 2017/18:156 har gjorts i verksamheten, någon särskild utredning från kommunernas

sida bör inte krävas. Kommunen ska bara behöva lämna Folkhälso- myndigheten sådana uppgifter som kommunen har tillgängliga på grund av sin egen tillstånds- eller tillsynsverksamhet och som inte behöver efterforskas särskilt. Folkhälsomyndigheten bör vid behov ge kom- munerna råd och stöd avseende fullgörandet av underrättelseskyldig- heten. På så sätt kan myndigheten styra och effektivisera informations- flödet.

Även om underrättelser inte behöver lämnas på en detaljerad nivå med information om enskilda personer, kan det inte uteslutas att kommunen i vissa fall kommer att behöva behandla personuppgifter i samband med att underrättelser görs till Folkhälsomyndigheten. Det torde då i huvud- sak röra sig om uppgifter som behövs för att identifiera t.ex. en tillstånds- havare, exempelvis person- eller organisationsnummer eller adressupp- gifter. I avsnitt 8.6 görs en analys av den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter i samband med tillståndsprövningen. På samma grunder som anges i det avsnittet bedömer regeringen att den nu aktuella personuppgiftsbehandlingen har stöd i dataskyddsförordningen. Det in- trång i den personliga integriteten som regeringens förslag skulle kunna innebära måste ställas mot behovet av en välfungerande och effektiv tillsyn över bestämmelserna i den nya lagen. Att både den kommunala och nationella tillsynen fungerar är en förutsättning för att Sverige ska kunna uppfylla de krav som ställs i tobaksproduktdirektivet. Regeringen bedömer mot bakgrund av detta och med hänsyn till de tobakspolitiska målsättningarna att intrånget i den personliga integriteten är propor- tionerligt.

Som anges i avsnitt 18 införs sekretess hos kommunen för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i ärenden om tillstånds- pliktig verksamhet enligt lagen om tobak och liknande produkter. Enligt 11 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) blir den sekre- tessbestämmelsen tillämplig på uppgifter även hos Folkhälsomyndig- heten.

13.4Möjligheten att omhänderta tobaksvaror tas bort

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheterna ska inte längre ha möjlighet att besluta om omhändertagande av tobaksvaror.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat för-

slaget är positiva.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 21 § tobakslagen får en till- synsmyndighet besluta att en tobaksvara ska tas om hand om den bjuds ut till försäljning eller uppenbart är avsedd att bjudas ut till försäljning i strid med tobakslagen eller anslutande föreskrifter. Om en vara har tagits om hand, får ägaren vidta de rättelser som behövs för att varan ska få

säljas. Varan ska återlämnas om det görs sannolikt att den inte kommer

123

Prop. 2017/18:156 att säljas i strid med tobakslagen eller anslutande föreskrifter. I annat fall får varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg. Bestämmelsen kan exempelvis aktualiseras om en näringsidkare tillhandahåller felaktigt märkta tobaksvaror till försäljning till konsumenter.

Av befintlig statistik och utredningens enkätundersökning framgår att möjligheten till omhändertagande används i mycket begränsad utsträck- ning och att många kommuner anser att bestämmelsen är svårtillämpad. Gränsdragningen mellan vad som utgör ett omhändertagande och vad som utgör ett beslag är svår att göra i praktiken, vilket ibland kan innebära att kommunen i sin tillsyn beslagtagit tobak utan att ha laglig möjlighet till det.

Mot bakgrund av detta anser regeringen att det saknas vägande skäl att behålla den nuvarande omhändertagandebestämmelsen. Tillsynsmyndig- heterna ska därför inte längre ha möjlighet att besluta om omhänder- tagande av tobaksvaror.

13.5Tillsyn över tillståndspliktig tobaksförsäljning

 

Regeringens förslag: Kommunen och Polismyndigheten ska utöva

 

tillsyn över bestämmelserna om tillståndspliktig försäljning av tobaks-

 

varor och om styckförsäljning av portionsförpackat snus.

 

Folkhälsomyndigheten

ska

ansvara

för

tillsynsvägledning.

 

Länsstyrelsen ska ansvara för tillsyn inom länet.

 

 

 

 

Utredningens förslag: Motsvarar i huvudsak regeringens förslag.

 

Utredningen anger inga skäl för förslaget.

 

 

 

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har kommenterat för-

 

slaget.

 

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: Kommunen och Polismyndigheten

 

ansvarar enligt 19 a § 3 tobakslagen för omedelbar tillsyn när det gäller

 

lagens bestämmelser om handel och Folkhälsomyndigheten utövar cen-

 

tral tillsyn. Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet.

 

 

Den omedelbara tillsynen omfattar i dag bestämmelserna om

 

åldersgräns, styckförsäljning, att näringsidkare som tillhandahåller

 

tobaksvaror för försäljning till konsumenter har anmält försäljningen

 

samt att sådana näringsidkare utövar egenkontroll. Tillsynen omfattar

 

också att sådana näringsidkare ger personalen den information och det

 

stöd som behövs för att personalen ska funna följa gällande regler.

 

Kommunen och Polismyndigheten utövar också omedelbar tillsyn över

 

att det inte säljs nya tobaksvaror till konsumenter som inte har anmälts

 

till Folkhälsomyndigheten.

 

 

 

 

 

Regeringen föreslår att både detalj- och partihandel ska vara tillstånds-

 

pliktig, se avsnitt 8. Mot bakgrund av det tillsynsansvar som kommunen

 

och Polismyndigheten har i dag vad gäller bestämmelserna om handel

 

anser regeringen att det är naturligt att de myndigheterna utövar tillsyn

 

över de nya bestämmelserna om tillståndspliktig handel. Detta innebär

 

delvis en ändring och utökning av kommunens och Polismyndighetens

 

tillsynsansvar jämfört med tobakslagen. Tillsynsansvaret ändras från att

 

ha avsett bestämmelser om anmälningsplikt till att avse bestämmelser om

124

tillståndsplikt för handel med tobaksvaror. Tillsynsansvaret utökas också

till att avse partihandlare som, till skillnad från bestämmelserna om Prop. 2017/18:156 anmälningsplikt, omfattas av tillståndsplikt.

Kommunen och Polismyndigheten utövar i dag omedelbar tillsyn över bestämmelserna om styckförsäljning av cigaretter och rulltobak. Regeringen anser därför att det är naturligt att de även ska utöva tillsyn över att bestämmelserna om minsta tillåtna innehåll i styckförpackningar med portionsförpackat snus följs.

Som anges i avsnitt 13.2 pågår ett arbete med att renodla Polismyndig- hetens arbetsuppgifter. Utökningen av Polismyndighetens tillsynsansvar vad gäller bestämmelserna om handel är dock av begränsad omfattning och ligger i linje med myndighetens nuvarande tillsynsansvar. Rege- ringen anser därför Polismyndigheten och kommunen ska ha ett fortsatt delat ansvar vad gäller tillsyn över bestämmelserna om handel.

Folkhälsomyndighetens och länsstyrelsens ansvar för tillsynsvägled- ning respektive tillsyn inom länet ska justeras så att det motsvarar den ändring och utökning som görs av kommunens och Polismyndighetens ansvar för tillsyn.

13.6Tillsyn över gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror

Regeringens förslag: Folkhälsomyndigheten ska utöva tillsyn över bestämmelserna om gränsöverskridande distansförsäljning av tobaks- varor.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår inga särskilda bestämmel- ser om gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror utan sådan försäljning inkluderas i förslaget om tillståndsplikt för detaljhandel med tobaksvaror. Utredningen föreslår att kommunen och Polismyndigheten ska utöva tillsyn över sådan handel.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten föreslår att myndigheten ska ansvara för registrering av anmälningar av gränsöverskridande distansförsäljning.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår i avsnitt 8.10 att gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror, i likhet med vad som gäller för e-cigaretter, ska registreras hos Folkhälsomyndigheten. Som en följd av detta föreslår regeringen, i enlighet med vad som i dag gäller enligt 26 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare, att ansvaret för att utöva tillsyn över den gränsöverskridande distansförsäljningen av tobaksvaror ska ligga på Folkhälsomyndigheten. Det innebär att Folkhälsomyndigheten ska utöva tillsyn över att ingen försäljning påbörjas förrän registrering har skett och näringsidkaren har fått en bekräftelse på registreringen från Folkhälsomyndigheten. Till- synen omfattar också att den som bedriver gränsöverskridande distans- försäljning utövar egenkontroll och har ett egenkontrollprogram.

125

Prop. 2017/18:156 13.7

Tillsyn över bestämmelserna om

 

marknadsföring och förbudet mot

 

självbetjäning

Regeringens förslag: Tillsyn över de ändrade bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror ska utövas av kommunen i de fall marknadsföringen sker på eller i anslutning till försäljningsställen. I andra fall ska tillsynen utövas av Konsumentverket.

Kommunen och Polismyndigheten ska utöva tillsyn över förbudet mot självbetjäning.

Konsumentverket ska ansvara för tillsynsvägledning vad gäller de ändrade bestämmelserna om marknadsföring. Folkhälsomyndigheten ska ansvara för tillsynsvägledning vad gäller förbudet mot självbetjä- ning. Länsstyrelsen ska utöva tillsyn inom länet vad gäller de bestämmelser som faller under kommunens tillsynsansvar.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I utredningens förslag används begreppen omedelbar tillsyn och central tillsyn. Utredningen föreslår att Konsumentombudsmannen ska ha till- synsansvar. Utredningen föreslår att kommunen och Polismyndigheten ska ha ett delat tillsynsansvar över bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror.

Remissinstanserna: Inga av remissinstanserna har invänt mot för- slaget.

Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 9 föreslår rege- ringen att möjligheten att marknadsföra tobaksvaror till konsumenter inne på försäljningsställen genom kommersiella meddelanden i huvudsak ska tas bort. Det ska även vara förbjudet med självbetjäning. Detta får återverkningar på bestämmelserna om tillsyn. Enligt tobakslagen utövar i dag Konsumentombudsmannen den centrala tillsynen över lagens bestämmelser om marknadsföring och kommunen utövar den omedelbara tillsynen över dessa bestämmelser på eller i anslutning till försäljnings- ställen.

Införandet av förbud mot kommersiella meddelanden för tobaksvaror inne på försäljningsställen och förbud mot självbetjäning kräver enligt regeringens bedömning inte några övergripande förändringar av tillsyns- organisationen. Utredningen föreslog dock att kommunen och Polis- myndigheten skulle ha ett delat tillsynsansvar över bl.a. bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror på försäljningsställen och förbudet mot självbetjäning. Med hänsyn till de skäl som redovisas i avsnitt 13.2 bedömer regeringen att det i nuläget inte är lämpligt att utöka Polis- myndighetens tillsynsansvar på det sättet.

Regeringen föreslår därför att kommunen även fortsättningsvis ska utöva tillsyn på och i anslutning till försäljningsställen över att bestäm- melserna om marknadsföring följs. Skillnaden är att tillsynen även ska omfatta att det inte förekommer otillåtna kommersiella meddelanden för tobaksvaror på försäljningsställena, och att marknadsföring i form av uppvisande av tobaksförpackningar samt varu- och prislistor inte är på- trängande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

126

Vad gäller ansvaret för tillsynsvägledning ska det, som Konsument- Prop. 2017/18:156 verket anför, vara Konsumentverket och inte Konsumentombudsmannen

som ska ha tillsynsansvar, se även avsnitt 13.2. I linje med nuvarande tillsynsansvar ska Konsumentverket ansvara för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn över marknadsföringsåtgärder som sker på eller i anslutning till försäljningsställen, och ansvara för att utöva tillsyn över marknadsföringsbestämmelserna i andra fall.

Vad gäller förbudet mot självbetjäning anser regeringen att tillsyn ska utövas av kommunen och Polismyndigheten samt att Folkhälsomyndig- heten ska ansvara för tillsynsvägledning. Dessa myndigheter har i dag tillsynsansvar över bestämmelserna om handel. Eftersom förbudet om självbetjäning har nära anknytning till de övriga områden på försälj- ningsställen som kommunen och Polismyndigheten redan utövar tillsyn över anser regeringen att det är rimligt att myndigheternas tillsynsansvar utökas till att omfatta detta förbud. Även om det, som anges i avsnitt 13.2, finns behov av att renodla Polismyndighetens uppdrag anser rege- ringen att denna utökning av tillsynsansvaret enbart påverkar myndig- hetens verksamhet högst marginellt.

Specialbutiker för tobaksvaror är undantagna från förbudet mot kommersiella meddelanden och självbetjäning. Tillsynsmyndigheterna kan i sin tillsyn utgå ifrån det meddelade försäljningstillståndet för att avgöra om lagens bestämmelser om specialbutiker för tobaksvaror ska tillämpas på det aktuella tillsynsobjektet.

Länsstyrelsen utövar i dag tillsyn inom länet över de bestämmelser som kommunen har tillsynsansvar för, se 19 a § andra stycket tobakslagen. Regeringen anser att länsstyrelsens tillsynsansvar ska justeras så att det även omfattar de nu aktuella bestämmelserna om marknadsföring och förbudet mot självbetjäning som kommunen utövar tillsyn över.

13.8

Tillsyn över rökfria utomhusmiljöer

 

 

 

Regeringens förslag: Tillsynen över de föreslagna rökfria utomhus-

 

miljöerna ska utövas av kommunen. Folkhälsomyndigheten ska

 

ansvara för tillsynsvägledning. Länsstyrelsen ska utöva tillsyn inom

 

länet.

 

 

 

 

Utredningens förslag: Utredningens lagförslag innebär, till skillnad

 

från regeringens, att tillsynen över de föreslagna rökfria utomhusmiljö-

 

erna även ska utövas av Polismyndigheten.

 

Remissinstanserna: Ett par länsstyrelser och kommuner framför att

 

det krävs tydliga föreskrifter och vägledning, samt vissa förtydliganden,

 

för att det operativa tillsynsarbetet ska fungera.

 

Skälen för regeringens förslag: Kommunen har i dag enligt tobaks-

 

lagen ansvar för omedelbar tillsyn över bestämmelserna om rökförbud,

 

förutom vad gäller sådana lokaler och utrymmen där Arbetsmiljöverket

 

utövar sådan tillsyn. Folkhälsomyndigheten utövar central tillsyn.

 

Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet.

 

Regeringen förslår i avsnitt 10.1 och 10.5 att rökförbudet ska utökas till

 

att omfatta olika områden utomhus och användningen av flera typer av

 

produkter. Det saknas skäl att i fråga om tillsyn avvika från vad som

127

Prop. 2017/18:156 gäller enligt tobakslagen. Tillsynen över de rökfria utomhusmiljöerna ska följaktligen utövas av kommunerna, vilka i sin tillsynsverksamhet ska kunna meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att bestäm- melserna om rökförbud ska följas. Som anges i avsnitt 13.2 föreslår regeringen dock att uttrycken omedelbar tillsyn och central tillsyn ska bytas ut mot tillsyn och tillsynsvägledning.

Som en följd av kommunens utökade tillsynsansvar ska Folkhälso- myndigheten ansvara för tillsynsvägledning och länsstyrelsen ansvara för tillsyn inom länet även vad gäller de rökfria utomhusmiljöerna.

Av utredningens lagförslag framgår att även Polismyndigheten ska utöva tillsyn över bestämmelserna om rökförbud. Mot bakgrund av vad som anges i avsnitt 13.2 bedömer regeringen att Polismyndighetens till- synsansvar i huvudsak inte bör utökas i förhållande till vad som gäller enligt tobakslagen och lämnar därför inget sådant förslag i denna del.

13.9Tillsyn över bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning

Regeringens förslag: Kommunen ska utöva tillsyn på försäljnings- ställen över förbudet mot att i näringsverksamhet tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning. Länsstyrelsen ska utöva tillsyn inom länet.

Den myndighet som regeringen bestämmer ska i andra fall utöva tillsyn över att bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning följs. Den myndighet som regeringen bestämmer ska ansvara för tillsynsvägledning.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att även Polismyndigheten ska utöva tillsyn på försäljningsställen över förbudet mot att tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning. Vidare föreslås att Folkhälsomyndigheten ska ha ansvar för tillsyn och tillsynsvägledning. I utredningens förslag används begreppen ”omedelbar tillsyn” och ”central tillsyn”.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat för- slaget är positiva. Philip Morris anser dock att det vore mer logiskt att ge Polismyndigheten eller Tullverket tillsynsansvar.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 12.1 föreslås att tobaksvaror som saknar föreskriven identitets- och säkerhetsmärkning inte ska få tillhandahållas konsumenter i näringsverksamhet. Regeringen föreslår också ett förbud för partihandlare att tillhandahålla detaljhandlare tobaksvaror som på grund av bristfällig eller felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter, se avsnitt 8.7.

För att säkerställa efterlevnaden av de föreslagna reglerna om spår- barhet och märkning krävs tillsyn. Utredningen föreslår att både Polis- myndigheten och kommunen ska utöva tillsyn på försäljningsställen över förbudet mot att i näringsverksamhet tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning. Att kommunen ska ansvara för

att utöva tillsyn över detta förbud framstår enligt regeringen som

128

naturligt eftersom kommunen enligt tobakslagen utövar den omedelbara Prop. 2017/18:156 tillsynen på försäljningsställen över bestämmelserna om varningstexter

och produktpresentation. Som anges i avsnitt 13.2 bedömer regeringen att Polismyndighetens tillsynsansvar inte bör utökas i förhållande till vad som gäller enligt tobakslagen. Regeringen föreslår därför att enbart kom- munen ska ha detta tillsynsansvar.

Länsstyrelsen ansvarar i dag för tillsyn inom länet vad gäller de bestämmelser som kommunen utövar tillsyn över. Regeringen föreslår därför att länsstyrelsens tillsynsansvar även ska omfatta förbudet mot att i näringsverksamhet tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning.

Utredningen föreslår att Folkhälsomyndigheten ska ansvara för till- synsvägledning när det gäller kommunens tillsynsansvar över bestäm- melserna om identitets- och säkerhetsmärkning. Därutöver föreslås att Folkhälsomyndigheten ska utöva tillsyn över lagens övriga bestämmelser om spårbarhet och märkning.

Kommissionen har i en genomförandeförordning fastställt tekniska standarder för inrättande och drift av spårningssystemet, inbegripet bl.a. märkningen med den unika identitetsmärkningen. När det gäller säkerhetsmärkningen har tekniska standarder fastställts i ett genom- förandebeslut. Rättsakterna antogs av kommissionen den 15 december 2017 men är ännu inte publicerade.

Den närmare regleringen av spårnings- och märkningssystemet har alltså helt nyligen fastslagits. Regeringen anser att det ännu är för tidigt att utpeka Folkhälsomyndigheten som tillsynsmyndighet i detta avseende, då det är tänkbart att det är lämpligare att lägga tillsyns- ansvaret helt eller delvis på någon annan myndighet (se även avsnitt 12.3). Ett tillsynsansvar på nationell nivå bör därför inte slås fast i den nya lagen utan regeringen anser att det är lämpligare att tillsynsansvaret beslutas på förordningsnivå.

14

Avgifter

 

 

 

Regeringens förslag: Kommunen ska få ta ut en avgift för prövning

 

av ansökan om tillstånd till försäljning av tobaksvaror enligt de

 

grunder som beslutas av kommunfullmäktige.

 

Kommunen ska få ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver

 

tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Ett par instanser, däribland Swedish Match, fram-

 

håller att det krävs nationell enhetlighet vad gäller kommunernas av-

 

gifter. Reitan Convenience Sweden AB anför att för att inte en avgift ska

 

slå oproportionerligt hårt mot mindre butiker är det angeläget att av-

 

gifterna som kommunerna får ta ut är anpassade till de mindre butikernas

 

omsättning och lika för alla.

 

Skälen för regeringens förslag: Kommunen har enligt 8 kap. 10 §

 

alkohollagen (2010:1622) rätt att ta ut avgift för prövning av ansökan om

129

 

 

Prop. 2017/18:156 serveringstillstånd. Regeringen anser att kommunen på motsvarande sätt ska ha rätt att ta ut en avgift för prövningen av en tillståndsansökan för att sälja tobaksvaror. Grunderna för avgiftsuttaget får bestämmas av kommunfullmäktige (jfr RÅ 1994 ref. 72) och ska följa de allmänna krav om självkostnadsprincipen som finns beträffande kommunala taxor (jfr RÅ 1986 ref. 30). Avgifterna ska sålunda spegla kommunernas faktiska kostnad för hanteringen av tillståndsansökningar vilket innebär att avgifterna kommer att variera mellan kommunerna. I det avseendet kan nämnas att Näringslivets regelnämnd i en rapport från 2013 (Serverings- tillstånd – handläggningstider, servicegarantier, avgifter och tillsyn) har undersökt bl.a. vilka avgifter kommunerna tar ut för serveringstillstånd. Uppgifterna, som baseras på svaren på enkätfrågor riktade till kom- munerna, visar på kraftiga skillnader mellan kommunernas tillstånds- avgifter. Den kommun som redovisade lägst avgift tog ut 1 000 kronor för efterfrågat serveringstillstånd medan den dyraste kommunen som medverkade i undersökningen tog ut en avgift på drygt 12 000 kronor.

Med hänsyn till att det föreslagna tillståndsförfarandet för tobaksförsälj- ning har klara beröringspunkter med det förfarande som gäller vid tillstånds- givning enligt alkohollagen bör angivna siffror kunna tjäna som rikt- märke. Den nu föreslagna tillståndsordningen innehåller emellertid färre bedömningskriterier och är inte fullt lika komplex. Regeringen bedömer därför att kommunernas kostnad för att hantera ansökningar om tillstånd för tobaksförsäljning generellt sett kan komma att vara något lägre än motsvarande kommunala kostnader för serveringstillstånd.

Kommunen får enligt 19 b § tobakslagen ta ut avgift för sin tillsyn av den som bedriver anmälningspliktig näringsverksamhet med tobaksvaror. Som en följd av att anmälningsplikten ersätts med tillståndsplikt ska kommunen få möjlighet att ta ut avgift av den som bedriver tillstånds- pliktig försäljning.

15 Överklagande

Regeringens förslag: Beslut enligt den nya lagen eller anslutande föreskrifter ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Beslut om myndighetsföreskrifter ska inte kunna överklagas.

Utredningens förslag: Avviker från regeringens på så sätt att det bara anges att beslut av en kommun eller Arbetsmiljöverket eller tillsynsbeslut av Folkhälsomyndigheten får överklagas. Utredningen föreslår att beslut om vissa föreskrifter även fortsättningsvis ska kunna överklagas hos regeringen.

Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Malmö och Kammarrätten i Stockholm anför att även Polismyndighetens beslut om förelägganden och förbud bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm anför också att om avsikten är att andra beslut än förelägganden och förbud ska kunna överklagas, bör det införas en bestämmelse som möjliggör detta.

130

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. I promemorians lagförslag görs en uppräkning av de myndigheter vars beslut kan överklagas.

Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag:

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att länsstyrelsens tillsynsbeslut är riktade mot kommunerna, inte enskilda, och sällan innehåller förelägganden eller förbud. Besluten grundar sig i stället direkt på 19 a § tobakslagen (1993:581) och kan innebära att länsstyrelsen finner brister eller riktar kritik mot kommunen. I vissa fall kan det krävas åtgärder för att komma tillrätta med de brister som uppmärksammats. Det efterfrågas därför ett förtydligande om vilka beslut som ska kunna överklagas.

Folkhälsomyndigheten anför att även beslut om att bevilja eller inte bevilja tillverkare och importörer tillgång till lagrade uppgifter i en data- lagringsanläggning kan komma att omfattas av överklagandebestäm- melsen. Innan myndigheten enligt 5 § tobaksförordningen (2016:354) offentliggör inrapporterade uppgifter på en webbplats, fattas ett publiceringsbeslut riktat till tillverkaren eller importören. Både myndig- heten och förvaltningsdomstolarna kommer att ha en omfattande ärende- hantering när det gäller överklagande i dessa ärenden.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av en tydligare överklagandebestämmelse

Enligt 25 § tobakslagen får beslut som en kommun har fattat enligt lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut som Arbetsmiljöverket har meddelat. Vidare anges att beslut som Folkhälso- myndigheten har meddelat med stöd av 20 § första stycket, dvs. tillsyns- beslut i form av förelägganden och förbud, eller 21 §, dvs. omhänder- tagande av en tobaksvara, får överklagas. En liknande lösning finns i 41 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllnings- behållare. Där anges att beslut som en kommun har fattat enligt lagen och beslut som Folkhälsomyndigheten har meddelat med stöd av 31 och 33 §§, bl.a. förbud och föreläggande, får överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol.

Det framgår således varken av tobakslagen eller av lagen om elek- troniska cigaretter och påfyllningsbehållare om beslut fattade av andra tillsynsmyndigheter eller andra beslut än tillsynsbeslut som Folkhälso- myndigheten fattar är överklagbara.

I Lagrådets yttrande över lagrådsremissen Genomförande av tobaks- produktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter anges att det ligger nära till hands att uppfatta regleringen om överklagande i lagen om elek- troniska cigaretter och påfyllningsbehållare som att beslut av Polis- myndigheten, andra beslut av Folkhälsomyndigheten än förelägganden och förbud, och beslut av länsstyrelserna inte är överklagbara. Enligt Lagrådet bör det övervägas om inte förvaltningslagens bestämmelser om överklagande bör gälla alla beslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen. Under alla förhållanden bör det särskilt motiveras varför avsteg i något fall ska göras från denna ordning. Regeringen konstaterade dock i efterföljande proposition att det saknades beredningsunderlag för att i det

Prop. 2017/18:156

131

Prop. 2017/18:156 lagstiftningsärendet överväga en annan ordning än den föreslagna, se

 

prop. 2016/17:132 s. 73 och 189 f.).

 

 

 

 

Med anledning av Lagrådets yttrande och remissynpunkter från För-

 

valtningsrätten i Malmö och Kammarrätten i Stockholm, har en kom-

 

pletterande promemoria remitterats där det föreslås att alla beslut enligt

 

lagen om tobak och liknande produkter eller anslutande föreskrifter som

 

fattas av en kommun, Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten, Arbets-

 

miljöverket eller en länsstyrelse ska få överklagas till allmän förvalt-

 

ningsdomstol. Eftersom regeringen föreslår att bestämmelserna i lagen

 

om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare förs in i den nya

 

lagen, omfattas även beslut om sådana produkter av den föreslagna

 

lagens överklagandebestämmelse.

 

 

 

 

Lagförslaget i promemorian är utformat med 10 kap. 1 § alkohollagen

 

(2010:1622) som förebild. Regeringen anser att överklagandebestämmel-

 

sen i den nya lagen ska förenklas på så sätt att det inte räknas upp vilka

 

myndigheters beslut som kan överklagas. De som kan fatta beslut enligt

 

den nya lagen är en kommun, Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten,

 

Arbetsmiljöverket och en länsstyrelse. Beslut kan även fattas av den

 

myndighet som regeringen bestämmer när det gäller bestämmelserna om

 

spårbarhet och säkerhetsmärkning.

 

 

 

 

Beslut om föreläggande och förbud kan ha betydande rättsverkningar.

 

Regeringen anser därför att det ur rättssäkerhetssynpunkt är av vikt att

 

det tydliggörs i lagen att sådana beslut kan överklagas, oavsett vilken

 

tillsynsmyndighet som fattat beslutet. Regeringen anser dock att över-

 

klagandemöjligheterna inte ska begränsas till enbart tillsynsbeslut. Folk-

 

hälsomyndigheten fattar i dag även andra beslut än tillsynsbeslut och

 

regeringen har inte för avsikt att göra några förändringar av myndig-

 

hetens uppdrag i dessa hänseenden. Myndigheten har möjlighet att ta ut

 

och i vissa fall sätta ner avgifter, se 19 b § tobakslagen, 47 § lagen om

 

elektroniska

cigaretter och påfyllningsbehållare,

7–10 §§

tobaks-

 

förordningen

och

6 a–d §§ förordningen

(2017:429)

om elektroniska

 

cigaretter och påfyllningsbehållare. Myndigheten ansvarar också för att

 

offentliggöra vissa uppgifter som har lämnats eller rapporterats in enligt

 

tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllnings-

 

behållare, se

5 §

tobaksförordningen

och 19 §

förordningen om

 

elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det kan inte uteslutas att

 

myndigheten i samband med denna hantering fattar beslut som påverkar

 

den enskilde. Någon anledning att undanta sådana beslut från över-

 

klagandemöjligheterna finns inte.

 

 

 

 

Ett flertal länsstyrelser har, mot bakgrund av att de i sin tillsyn över

 

kommunerna fattar särskilda tillsynsbeslut som inte innehåller före-

 

lägganden eller förbud, efterfrågat förtydligande om vilka beslut som ska

 

anses vara överklagbara. Regeringen konstaterar att det är svårt att i den

 

nya lagen räkna upp alla beslut som kan överklagas. Det är vanligt att

 

överklagandebestämmelser i specialförfattning saknar en sådan

 

uttömmande uppräkning av överklagbara beslut och att de i stället är

 

utformade så att det anges allmänt t.ex. att ”beslut enligt denna lag” får

 

överklagas. Detta innebär dock inte att alla tänkbara beslut enligt lagen

 

därmed görs överklagbara. Frågan om en länsstyrelses beslut gentemot

 

en kommun i ett tillsynsärende ska anses vara överklagbart eller inte får

132

ytterst avgöras av

rättstillämparen som i

varje enskilt fall får

avgöra

frågan med ledning av allmänna förvaltningsrättsliga principer (jfr förarbetena till nya förvaltningslagen, prop. 2016/17:180 s. 254).

Regeringen konstaterar att det inte kan uteslutas att Polismyndigheten i samband med ett tillsynsärende enligt den föreslagna lagen även fattar polisiära beslut. Sådana beslut ska inte anses fattade enligt den föreslagna lagen eller anslutande föreskrifter och kan följaktligen inte överklagas särskilt. Beslut om exempelvis förverkande får i stället överklagas enligt allmänna straffprocessuella regler.

I likhet med 10 kap. 1 § alkohollagen bör det anges i lagen om tobak och liknande produkter att även beslut som myndigheterna fattar enligt anslutande föreskrifter, dvs. bestämmelser som har meddelats med stöd av ett bemyndigande av regeringen i en förordning, kan överklagas (jfr prop. 2016/17:180 s. 251–255 samt Lagrådets yttrande i fråga om en ny alkohollag, prop. 2009/10:125 s. 263, och Lagrådets yttrande i fråga om olovlig tobaksförsäljning, prop. 2009/10:207 s. 58).

Enligt 10 kap. 1 § alkohollagen gäller beslut enligt denna lag omedel- bart om inte något annat anges i beslutet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i tobakslagen. Däremot anges i 20 a § tobaks- lagen att beslut om att förbjuda en näringsidkare att sälja tobaksvaror till konsumenter eller beslut om att meddela varning gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet. En motsvarande bestämmelse finns i 32 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen föreslår att den sistnämnda bestämmelsen i sak ska överföras till den nya lagen, se 7 kap. 13 §. I och med att det införs tillståndsplikt för handel med tobaksvaror ersätts möjligheten att meddela förbud mot försäljning av tobaksvaror med återkallelse av försäljningstillstånd, se avsnitt 8.9.

Lagrådet konstaterar att det, förutom i 7 kap. 13 §, inte föreslås några uttryckliga bestämmelser om omedelbar verkställbarhet av överklagbara beslut. Det ligger därför nära till hands att dra slutsatsen att dessa beslut inte får verkställas förrän klagotiden gått ut. Det bör enligt Lagrådet klargöras om detta är avsikten eller om frågan om när beslutet får verkställas ska prövas enligt de allmänna bestämmelserna i 35 § förvalt- ningslagen (2017:900).

Regeringen konstaterar att lagen om tobak och liknande produkter i likhet med alkohollagen är en social skyddslagstiftning. Det finns dock på tobaksområdet inte lika ofta behov av att förelägganden eller förbud ska gälla omedelbart. De grunder som kan föranleda återkallelse av ett försäljningstillstånd är inte heller sådana att beslutet som huvudregel ska gälla omedelbart. En sådan generell bestämmelse som finns i 10 kap. 1 § alkohollagen är därför mer långtgående än vad som framstår som rimligt med hänsyn till ändamålet. Den myndighet som fattar ett beslut enligt den nya lagen har dock alltid möjlighet att bedöma om förutsättningarna i 35 § förvaltningslagen är uppfyllda för att ett beslut ska kunna verkställas omedelbart.

Rätten att överklaga vissa myndighetsföreskrifter tas bort

Tillverkare och importörer av tobaksvaror får enligt 26 § tobakslagen överklaga vissa myndighetsföreskrifter hos regeringen. Utredningen före- slår att tillverkare och importörer även fortsättningsvis ska kunna över- klaga myndighetsföreskrifter om hälsovarningar. Vidare föreslår utred-

Prop. 2017/18:156

133

Prop. 2017/18:156 ningen att sådana aktörer ska kunna överklaga myndighetsföreskrifter om spårbarhet och säkerhetsmärkning. Några närmare skäl för förslaget anförs inte.

Någon möjlighet att överklaga föreskrifter finns inte i lagen om elek- troniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen övervägde om föreskrifter om innehållsdeklaration borde få överklagas men bedömde att sådan överklagandemöjlighet var obehövlig. Skälet var att regleringen av innehållsdeklaration finns i tobaksproduktdirektivet och det finns inte anledning för tillverkare och importörer att ha särskild rätt att överklaga en myndighets beslut att meddela föreskrifter. Vidare anförde regeringen att huvudregeln enligt 30 § myndighetsförordningen (2007:515) är att föreskrifter inte ska kunna överklagas (se prop. 2016/17:132 s. 73).

Regeringen konstaterar att det saknas skäl i förarbetena till tobakslagen om varför beslut att anta vissa myndighetsföreskrifter ska kunna överklagas. Huvudregeln enligt myndighetsförordningen är att myndig- hetens beslut i ärenden om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen inte får överklagas. Utformningen av hälsovarningar regleras i stor utsträckning av tobaksproduktdirektivet och kom- missionens genomförandeakter och delegerade akter. Detsamma kommer att gälla regleringen kring spårbarhet och säkerhetsmärkning. Någon anledning att just tillverkare och importörer ska kunna överklaga sådana myndighetsföreskrifter särskilt finns inte. Regeringen anser därför att det i den nya lagen inte ska finnas någon sådan överklagandemöjlighet.

 

16

Straffansvar och förverkande

 

 

 

Regeringens förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer

 

tobaksvaror utan tillstånd ska, om inte undantag från tillståndskravet

 

föreligger, dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse

 

i högst två år. Om brottet har begåtts uppsåtligen och är grovt, ska

 

dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedöm-

 

ande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har

 

utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större

 

omfattning, eller har varit inriktad mot underåriga.

 

Brott mot förbudet att tillhandahålla tobaksvaror som saknar före-

 

skrivna hälsovarningar och mot bestämmelserna om åldersgräns ska

 

rubriceras som olovlig tobakshantering.

 

Tobaksvaror som varit föremål för brott enligt lagen om tobak och

 

likande produkter eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska

 

kunna förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

 

Straffansvaret för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter

 

mot kravet att registrera gränsöverskridande distansförsäljning av

 

tobaksvaror ska kvarstå.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Enligt utredningens förslag kan även oaktsamhet föranleda att brottet

 

bedöms som grovt. Utredningen har föreslagit att näringsidkare som

134

bedriver gränsöverskridande distansförsäljning från land utanför Sverige

 

 

ska omfattas av tillståndskrav och har som en följd föreslagit att straff- ansvaret för sådan försäljning som sker utan tillstånd ska bestraffas som olovlig tobaksförsäljning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för- slagen. Några instanser, däribland British American Tobacco, vill se en strängare straffskala. Bland annat Polismyndigheten och Åklagarmyndig- heten ser positivt på en förverkanderegel. Åklagarmyndigheten anför att om straffskalorna ändras kan en konkurrenssituation ur straffrättsligt hänseende förutses när det gäller brotten olovlig befattning med punkt- skattepliktiga varor respektive olovlig befattning med smuggelgods. Åklagarmyndigheten anser att en förändring av de subjektiva rekvisiten beträffande grovt brott, i likhet med vad som gäller enligt alkohollagen (2010:1622), bör övervägas.

Skälen för regeringens förslag

Straffansvar

I dag kan den som uppsåtligen tillhandahåller tobaksvaror som saknar föreskriven hälsovarning eller som säljer tobaksvaror i strid med med- delat försäljningsförbud, dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om åldersgräns eller som säljer tobaksvaror utan att först ha anmält försäljningen, se 27 § tobaks- lagen (1993:581). Är gärningen att anse som ringa döms inte till ansvar.

Som anges i avsnitt 8 föreslår regeringen att anmälningsplikten för handel med tobaksvaror ska ersättas av tillståndsplikt. Tillståndsplikten omfattar både detalj- och partihandel med tobaksvaror. Regeringen anser att detalj- och partihandel med tobaksvaror utan tillstånd ska vara straff- bart på samma sätt som i dag gäller försäljning i strid med anmälnings- skyldigheten. Undantag ska göras för de fall tillstånd inte krävs, se avsnitt 8.8.

Brottsrubriceringen olovlig tobaksförsäljning omfattar i dag flera olika gärningar, bl.a. försäljning i strid med gällande åldersgräns och försälj- ning av förpackningar utan hälsovarning. Regeringen föreslår att rubrice- ringen förbehålls utpräglad illegal verksamhet, dvs. tobaksförsäljning utan tillstånd. Övriga straffbelagda gärningar bör i stället rubriceras som olov- lig tobakshantering. Därigenom tydliggörs skillnaden mellan illegal handel och olovliga förfaranden som förekommer inom ramen för annars legala försäljningsverksamheter. Liknande brottsrubriceringar används i 11 kap. 3 och 9 §§ alkohollagen.

Skälet till att det införs tillståndsplikt för handel med tobaksvaror är framför allt att motverka illegal handel med tobaksvaror, se avsnitt 8.1. Sådan handel är problematisk av flera skäl, t.ex. leder den till uteblivna skatteintäkter, osund konkurrens och sämre kontroll av försäljningen. Illegal handel med främst cigaretter är också en viktig inkomstkälla i den organiserade brottsligheten. Illegala tobaksvaror är prismässigt över- komliga, inte minst för barn och ungdomar, vilket innebär att illegal handel med tobak är ett hot mot de folkhälsopolitiska målen.

Regeringen anser att den illegala tobaksförsäljningen utgör en allvarlig form av brottslighet, vilket bör komma till tydligare uttryck i lagstift- ningen och rättstillämpningen. Nuvarande straffskala ska därför skärpas.

Prop. 2017/18:156

135

Prop. 2017/18:156 Vid bedömningen av hur straffskärpningen bör utformas konstaterar regeringen att det finns många likheter mellan olovlig försäljning av

 

tobaksvaror och olovlig försäljning av alkohol. Syftena med både

 

alkohollagen och lagen om tobak och liknande produkter är att uppnå den

 

folkhälsopolitiska målsättningen att sänka den totala konsumtionen av

 

alkoholdrycker respektive tobaksvaror. Olovlig försäljning av alkohol-

 

drycker och tobaksvaror motverkar detta mål. Sådan olovlig försäljning

 

får också likartade negativa konsekvenser vare sig det rör sig om

 

alkoholdrycker eller tobaksvaror; försäljningen gynnar den organiserade

 

brottsligheten och riktar ofta in sig mot sådana målgrupper som regle-

 

ringen är till för att skydda, främst barn och unga (jfr prop. 2004/05:126

 

s. 34 f.).

 

Regeringen anser därför att brottet olovlig tobaksförsäljning ska anses

 

vara lika allvarligt som olovlig försäljning av alkohol. Nuvarande

 

straffmaximum med fängelse i högst sex månader är inte tillräckligt för

 

att kunna beakta allvaret i samtliga fall som kan uppkomma inom ramen

 

för normalgraden av brottet. Regeringen föreslår därför att straffmaxi-

 

mum för den som gör sig skyldig till olovlig tobaksförsäljning ska höjas

 

till fängelse i högst två år, vilket motsvarar straffet för olovlig försäljning

 

av alkohol enligt 11 kap. 3 § alkohollagen.

 

Regeringen anser att ringa gärningar, i enlighet med vad som gäller

 

enligt tobakslagen i dag, inte bör föranleda straffansvar.

 

Vid allvarliga fall av olovlig tobaksförsäljning måste det vara möjligt

 

att döma ut ett straff som står i proportion till brottets allvar. Regeringen

 

föreslår därför att grovt brott ska kunna föranleda fängelse i lägst sex

 

månader och högst sex år. Motsvarande reglering för grova fall av

 

olovlig försäljning av alkohol finns i 11 kap. 4 § alkohollagen. För att

 

skapa förutsebarhet och ge bättre ledning och enhetlighet i rättstillämp-

 

ningen ska det i lagen anges vilka omständigheter som särskilt ska

 

beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Mot bakgrund av de

 

likartade skyddsintressen som finns bakom regleringen av hanteringen av

 

alkohol och tobak anser regeringen att samma kvalifikationsgrunder ska

 

gälla vid grovt olovlig tobaksförsäljning som vid grova fall av olovlig

 

försäljning av alkohol.

 

Det ska alltså särskilt beaktas om gärningen har utgjort ett led i en

 

verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning, eller har

 

varit inriktad mot underåriga (jfr 11 kap. 4 § alkohollagen). Omständig-

 

heter som kan innebära att brottet bedöms som grovt är att den olovliga

 

försäljningen omfattat en större mängd tobaksvaror, omsatt stora belopp

 

eller att det varit fråga om mer avancerad affärsmässig verksamhet. Av

 

betydelse är också om verksamheten har haft underåriga som målgrupp,

 

exempelvis genom att underåriga har uppsökts och erbjudits att köpa

 

tobaksvaror. Domstolen måste dock alltid göra en helhetsbedömning av

 

samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vid bedömningen av om

 

brottet ska anses vara grovt bör domstolen kunna ta hänsyn till den praxis

 

som utarbetats på alkoholområdet.

 

Utredningen föreslår att de subjektiva rekvisiten även vid grovt brott

 

ska vara uppsåt eller oaktsamhet. De omständigheter som särskilt ska

 

beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt innebär dock att det i

 

praktiken inte finns något utrymme för att begå grovt brott av oakt-

136

samhet, se även prop. 2004/05:126 s. 36. Även i övrigt är det svårt att se

att ett brott av oaktsamhet skulle kunna bedömas som grovt. Regeringen instämmer därför med Åklagarmyndigheten att grovt brott ska kräva uppsåt.

Den föreslagna straffskalan för grovt brott innebär att det ges möjlighet att använda vissa straffprocessuella tvångsmedel. Om domstolen gör bedömningen att brottets straffvärde är högre än två år kan beslut fattas om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och om hemlig kamera- övervakning. Förslaget innebär också att preskriptionstiden förlängs från två till fem år för brott av normalgraden och till tio år för grovt brott. Rege- ringen anser att dessa konsekvenser är rimliga mot bakgrund av brottets allvarlighet. Regeringen ser inte anledning att i detta hänseende behandla olovlig tobaksförsäljning på annat sätt än olovlig försäljning av alkohol.

Åklagarmyndigheten anför att den höjning av straffskalorna som nu sker innebär risk för straffrättslig konkurrens mellan brottet olovlig tobaksförsäljning och brotten olovlig befattning med punktskattepliktiga varor och olovlig befattning med smuggelgods. Straffet för normalgraden av de senare brotten är också böter eller fängelse i högst två år, se 5 kap. 1 a § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter och 12 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Regeringen anser dock inte att det finns tillräckliga skäl för att ange en prioritetsordning mellan brotten. Om det skulle bli fråga om konkurrens mellan brottet olovlig tobaksförsälj- ning och ett annat brott med samma skyddsintresse får domstolen göra en prövning i varje enskilt fall enligt gällande konkurrensprinciper.

Regeringen föreslår att den som bedriver detaljhandel med tobaksvaror till svenska konsumenter men som saknar försäljningsställe, säte eller fast driftsställe för näringsverksamhet i Sverige (gränsöverskridande distansförsäljning), inte ska omfattas av tillståndsplikt. Däremot ska bestämmelsen om anmälningsskyldighet i tobakslagen föras över till den nya lagen avseende dessa aktörer, se avsnitt 8.10. Regeringen finner inga skäl att avkriminalisera försäljning som sker i strid mot detta krav. Den nuvarande straffbestämmelsen i 27 § andra stycket tobakslagen ska där- för föras över till den nya lagen vad gäller gränsöverskridande distans- försäljning. Sådan försäljning av tobaksvaror är fortfarande av begränsad omfattning. De överväganden som ligger bakom höjningen av straff- skalan vad gäller tobaksförsäljning i strid med kravet på tillstånd gör sig inte gällande vid gränsöverskridande distansförsäljning, där det enbart ställs krav på att näringsidkaren registrerar försäljningen. Regeringen bedömer därför att det i nuläget inte finns skäl att höja straffskalan för försäljning som sker i strid med kravet på registrering. Den som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning med tobaksvaror utan att ha registrerat försäljningen ska därför även i fortsättningen dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa gärningar ska liksom i dag inte leda till straffansvar.

Förverkande

Avsaknaden av en särskild förverkandebestämmelse i tobakslagen med- för att det inte är lagligen möjligt att förverka tobak enbart på den grunden att tobaken varit föremål för brott. I stället måste grunder för

Prop. 2017/18:156

137

Prop. 2017/18:156 förverkande sökas i de allmänna regler om förverkande som finns i 36 kap. brottsbalken.

I 36 kap. 3 § första stycket 1 brottsbalken finns en möjlighet att förverka föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Förverkande är en särskild rättsverkan av brott och förutsätter att brott har konstaterats. Det är en del av den samlade reaktionen på brottet men utgör inte någon brottspåföljd. Utgångspunkten vid förverkande av utbyte är att den som har begått ett brott inte ska göra någon vinst på sin brottslighet. Den vinning som har uppkommit till följd av verksamhet som utgör brott bör därför kunna bli föremål för förverkande.

Enligt utredningen har svårigheterna att i avsaknad av en särskild för- verkandebestämmelse förverka tobak som varit föremål för brott enligt tobakslagen påtalats av bl.a. Polismyndigheten. Av de stickprovsvisa nedslag som utredningen har gjort framgår också att domstolarna har behandlat frågan om förverkande av tobak med stöd av reglerna i 36 kap. brottsbalken på skiftande sätt.

Regeringen anser att förverkande fyller en viktig funktion, eftersom det inte bara hindrar gärningsmannen från att göra vinning på sin brottslighet utan även kan motverka fortsatt brottslighet. Detta gäller såväl vid grov brottslighet som vid brottslighet av mindre allvarligt slag. Med beaktande av detta – och med hänsyn till de övriga förslag som lämnas för att beivra problemet med illegal tobaksförsäljning – föreslår regeringen att tobaks- varor som varit föremål för brott eller dess värde samt utbyte av sådant brott ska kunna förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Genom förslaget blir regleringen om förverkande likadan för tobaksvaror och e-cigaretter, se 44 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som kommer att föras över till den nya lagen.

Förslaget innebär bl.a. att den som bedriver tillståndspliktig verksam- het utan att ha beviljats tillstånd och fälls till ansvar för detta kan få tobaksvarorna eller dess värde samt utbyte av brottet förverkat. Bestäm- melsen täcker också in situationen då tobaksvaror i och för sig har varit föremål för brott men det inte ska utdömas något ansvar, eftersom över- trädelsen är ringa. Presumtionen är alltså att förverkande ska ske, men åtgärden får underlåtas om det föreligger starka skäl som talar mot ett förverkande.

138

17

Vissa övriga ändringar

Prop. 2017/18:156

Regeringens förslag: Förbudet mot att tillhandahålla förpackningar till en tobaksvara eller en örtprodukt för rökning som har uppenbart oriktiga hälsovarningar tas bort. Det läggs till att det är förbjudet att tillhandahålla tobaksvaror eller örtprodukter för rökning vars förpack- ningar har hälsovarningar som inte uppfyller de föreskrifter som har meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer.

Skyldigheten att anmäla detaljhandel med e-cigaretter eller påfyllningsbehållare ska gälla näringsidkare som har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Regeringens bedömning: Möjligheten för en kommun att träffa avtal med en annan kommun om utförandet av tillsynsuppgifter bör inte föras in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Motsvarande förslag och bedömning saknas i betänkandet.

Remissinstanserna: Inga remissinstanser tar uttryckligen upp frågan om reglering av hälsovarningar men ett flertal remissinstanser lyfter all- mänt behovet av mer enhetlig reglering av tobaksvaror och e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Hälsovarningar

I 11 § tobakslagen (1993:581) anges att om en förpackning till en tobaksvara eller en örtprodukt för rökning saknar hälsovarning eller denna är uppenbart oriktig, får varan eller produkten inte tillhandahållas konsumenter på marknaden. Förbudet mot att tillhandahålla varor som har uppenbart oriktiga hälsovarningar har funnits med i tobaks- regleringen sedan lagen (1975:1154) om varningstext och innehålls- deklaration på tobaksvaror, dvs. innan Sverige omfattades av reglering på EU-nivå.

Av 10 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyll- ningsbehållare följer att om en förpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyllningsbehållare saknar hälsovarning, får produkten inte tillhandahållas konsumenter. Förbud mot att tillhandahålla produkter som har uppenbart oriktiga hälsovarningar finns inte. Enligt 7 och 8 §§ samma lag gäller detsamma om en förpackning saknar informationsblad och innehållsdeklaration. Regeringen konstaterade i prop. 2016/17:132 s. 32 f. att det saknas stöd i tobaksproduktdirektivet för att införa förbud mot försäljning i de fall informationsblad och innehållsdeklaration har uppenbart oriktigt innehåll. Regeringen bedömde att en sådan reglering inte heller är nödvändig, om innehållet är i enlighet med föreskrivna krav är det inte sannolikt att det skulle kunna vara uppenbart oriktigt.

Regeringen anser att samma resonemang bör tillämpas vid utform- ningen av bestämmelsen om hälsovarningar på tobaksvaror och ört- produkter för rökning. Hur sådana hälsovarningar ska utformas regleras i

139

Prop. 2017/18:156

140

detalj i artikel 8–12 tobaksproduktdirektivet och, vad gäller vissa tobaks- varor, även i genomförandeakter som kommissionen beslutat.

I likhet med regleringen av e-cigaretter och påfyllningsbehållare ska det läggas till att förbudet mot att tillhandahålla tobaksvaror eller ört- produkter för rökning även ska gälla i de fall hälsovarningarna inte upp- fyller bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter om hur sådana varningar ska vara utformade.

Anmälan av försäljning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare

Av 20 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare följer att en näringsidkare som har sitt säte eller sin affärsverksamhet i Sverige inte får tillhandahålla e-cigaretter eller påfyllningsbehållare för försälj- ning till konsumenter utan att först ha anmält försäljningen till den kommun där försäljningen ska ske. Syftet med användningen av begreppen säte och affärsverksamhet är att tydliggöra att anmälnings- skyldigheten inte omfattar gränsöverskridande distansförsäljning, sådan försäljning ska i stället registreras till Folkhälsomyndigheten (se prop. 2016/17:132 Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter). I lagrådsremissen Lag om tobak och liknande produkter föreslås att bestämmelsen med språkliga ändringar förs över till lagen om tobak och liknande produkter.

Lagrådet konstaterar att tillståndsskyldigheten för handel med tobaks- varor enligt 5 kap. 1 § den föreslagna lagen omfattar den som har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Lagrådet anser att den anknytning som fordras till Sverige bör vara densamma oavsett om det är fråga om handel med tobaksvaror eller handel med e-cigaretter och påfyllningsbehållare. Samma anknytningspunkter till Sverige bör därför användas i båda dessa fall.

Begreppet fast driftställe för näringsverksamhet är definierat i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229) och är ett väletablerat begrepp. Regeringen anser därför att det begreppet ska användas i stället för affärsverksamhet för att avgöra vem som är skyldig att anmäla försälj- ning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen bedömer att denna ändring inte innebär en utvidgning av vilka näringsidkare som i praktiken kan komma att träffas av anmälningsskyldigheten.

Kommunala avtal om samarbete

I 19 c § tobakslagen och 29 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare anges att en kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen har enligt dessa lagar ska ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. I lagråds- remissen En generell rätt till kommunal avtalssamverkan föreslås bl.a. att det ska införas en generell möjlighet till avtalssamverkan mellan kommuner i kommunallagen (2017:725). Detta innebär att en kommun eller ett landsting får träffa avtal om att dess uppgifter helt eller delvis ska utföras av en annan kommun eller ett annat landsting. Som en följd föreslås att vissa bestämmelser om samarbetsavtal mellan kommuner i speciallagstiftning tas bort, däribland 19 c § tobakslagen och 29 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Planeringen är att en proposition ska beslutas under våren 2018. Av detta skäl bedömer

regeringen att det inte bör föras in en bestämmelse om avtal mellan Prop. 2017/18:156 kommuner i den nya lagen.

18

Sekretess för uppgifter hos kommun

 

 

 

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift hos kommun i

 

ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning enligt lagen om tobak

 

och liknande produkter om en enskilds personliga eller ekonomiska

 

förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående

 

till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

 

Sekretessen ska inte gälla beslut i ärende om tillstånd.

 

För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio

 

år.

 

 

 

 

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningens föreslår att sekretess ska gälla för uppgift hos tillstånds-

 

eller tillsynsmyndighet enligt den av utredningen föreslagna tobakslagen.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget

 

eller framför att de inte har några synpunkter.

 

 

Skälen för regeringens förslag: För kommunernas tillsynsverksamhet

 

på tobaksområdet gäller i dag sekretess enligt 30 kap. 27 § offentlighets-

 

och sekretesslagen (2009:400), OSL, för bl.a. uppgift om en enskilds

 

affärs- eller driftförhållanden om det kan antas att den enskilde lider

 

skada om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i den tillsynsverk-

 

samhet som bedrivs av statliga myndigheter enligt tobakslagen

 

(1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyll-

 

ningsbehållare, se

30 kap. 23 §

OSL samt

9 § offentlighets- och

 

sekretessförordningen (2009:641) och punkten 61 i bilagan till den

 

förordningen.

 

 

 

 

Det i avsnitt 8 föreslagna tillståndsförfarandet innebär bl.a. att kom-

 

munerna i egenskap av tillståndsmyndigheter kommer att få tillgång till

 

uppgifter om t.ex. en sökandes ekonomi eller en tillståndshavares person-

 

liga vandel. Bestämmelsen i 30 kap. 27 § OSL omfattar inte sådana

 

uppgifter, vilket innebär att de saknar sekretesskydd hos kommunen. På

 

alkoholområdet gäller sekretess hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet

 

enligt alkohollagen (2010:1622) för uppgift om en enskilds personliga

 

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller

 

någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs (se

 

30 kap. 20 § OSL). Regeringen anser mot bakgrund av den föreslagna

 

tillståndsplikten att ett i princip motsvarande sekretesskydd är motiverat

 

även på tobaksområdet.

 

 

 

Uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden

 

kommer att finnas hos kommunerna i ärenden om tillståndspliktig

 

tobaksförsäljning, dvs. vid prövning av ansökan om tillstånd att bedriva

 

detalj- eller partihandel med tobaksvaror samt vid tillsyn över sådan till-

 

ståndspliktig försäljning. I kommunens övriga tillsynsverksamhet och i

 

andra tillsynsmyndigheters verksamhet enligt lagen om tobak och

 

liknande produkter

torde det inte

förekomma

sådana uppgifter. Till

141

 

 

 

 

 

Prop. 2017/18:156 skillnad från vad som gäller på alkoholområdet anser regeringen därför att sekretessen endast ska omfatta kommunens verksamhet i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning.

Regeringen föreslår att sekretessbestämmelsen ska innehålla ett rakt skaderekvisit, dvs. att det ska råda en presumtion för offentlighet. Rege- ringen finner inte skäl att avvika från den reglering som i dag gäller på alkoholområdet. Uppgifterna förekommer i kommunens tillståndsverk- samhet. Det är frivilligt för den enskilde att bedriva tillståndspliktig tobaksförsäljning och denne är medveten om att tillstånd endast kan beviljas om kravet på lämplighet är uppfyllt. Uppgifterna kan i det sammanhanget inte anses vara så skyddsvärda att det ska råda presum- tion för sekretess.

Sekretessen hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt alkohollagen omfattar inte beslut i tillståndsärenden. Sekretesstiden för uppgifter i all- männa handlingar är högst femtio år. Regeringen föreslår att motsvarande ska gälla i kommunens ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning.

 

19

Register

 

 

 

Regeringens bedömning: Det bör inte föras in särskilda bestämmel-

 

ser om register i den nya lagen.

 

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Utred-

 

ningen föreslår att det i lagen ska införas bestämmelser om att Folkhälso-

 

myndigheten ska föra ett register bl.a. för tillsyn, uppföljning och

 

utvärdering av lagens tillämpning.

 

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten anför att ett nationellt

 

register över alla tillstånd för detaljhandel och partihandel skulle vara ett

 

stort steg framåt vad gäller effektivisering av tillsynen. Datainspektionen

 

efterlyser en kartläggning och integritetsanalys över vilka personupp-

 

gifter som kommer att behandlas, vilken reglering som ger stöd för

 

behandlingen samt övervägningar kring vilka konsekvenser förslagen

 

kan medföra för den personliga integriteten.

 

Skälen för regeringens bedömning

 

Särskilt om behandling av personuppgifter

 

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen (RF) är var och en gent-

 

emot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga inte-

 

griteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kart-

 

läggning av den enskildes personliga förhållanden. Denna rättighet kan

 

begränsas genom lag men endast för att tillgodose ändamål som är god-

 

tagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver

 

vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den

 

och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria

 

åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen

 

får inte