Förslag till riksdagsbeslut
Vår omvärld är oroligare än på länge. Sveriges närområde har de senaste åren blivit allt mer osäkert och oförutsägbart. En viktig slutsats är att detta ändrade säkerhetspolitiska läge kräver mer samarbete och inte mindre. Nya asymmetriska hot kan inte ensamt lösas av enskilda nationalstater på ett resurseffektivt sätt. Tvärtom krävs samverkan och gemensamma satsningar för att möta nya stormaktsambitioner som hotar den europeiska säkerhetsordningen.
Sverige är inte ett neutralt land. Som medlem av Europeiska unionen, som PFF-land och efter sin solidaritetsförklaring som säger att Sverige inte ska förhålla sig passivt om ett nordiskt land drabbas av angrepp är detta helt klarlagt. Det har också följdkonsekvenser. Sverige är inte passivt om våra nordiska grannar angrips – och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd vid angrepp och kriser. Men solidaritetsförklaringen är inte en bindande säkerhetsgaranti i händelse av konflikt. För en sådan nödvändig lösning krävs att Sverige, likt Norge och Danmark, blir medlem av Nato.
Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) är en militär allians som består av ett system med kollektivt försvar – där medlemsstaterna förbundit sig att dels försvara varandra mot yttre angrepp, dels delta i internationella insatser med fokus på militär krishantering och fredsbevarande. I Europeiska unionen är 22 av 28 medlemsstater medlemmar även i Nato. 95 procent av de människor som bor i unionen är bosatta i ett land som är medlem av Nato.
Sverige är ännu inte medlem av Nato. Däremot är Sverige ett så kallat partnerland, och samarbetet med Nato är välutvecklat. Dels genom Partnerskap för fred (PFF), dels genom andra samarbeten med enskilda medlemmar av Nato och dels genom att Sveriges militära utrustning är kompatibel med utrustning från Natoländer. Just att utrustningen är kompatibel med Natoländers är något som bör värnas även i framtiden när nya system och lösningar skall köpas in.
Men ett fullvärdigt medlemskap vore mer önskvärt. Som icke-medlem har ett partnerland inte möjlighet att vara inkluderat i artikel 5, som är den kollektiva försvarsgarantin. Som partnerland finns heller inte rådighet över beslutsrätt – det vill säga inflytandet är ytterst begränsat även om samarbetet är gott och välutvecklat. Något vi sett inte minst under 2017 och försvarsövningen Aurora.
Ett svenskt medlemskap i Nato skulle ge Sverige större möjligheter att påverka en organisation som är central för vår egen och Europas säkerhet. Dessutom finns möjligheten att teckna medlemskap gemensamt med Finland, vilket vore särskilt eftersträvansvärt. En svensk färdplan för Natomedlemskap bör tas fram av den svenska regeringen.
Intill den tid då ett svenskt Natomedlemskap kan bli verklighet bör fokus ligga på två saker. Dels att säkra finansiering för att närma sig de av Nato uppsatta målen kring försvarsbudget och bruttonationalprodukt. Dels att säkra att samarbetet med Nato fortsätter utvecklas genom gemensamma övningar och avtal som underlättar ett gemensamt agerande i det fall en kris skulle infinna sig. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Jesper Skalberg Karlsson (M) |
Johan Hultberg (M) |