av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
Sjukvården i Sverige är ansträngd. Organisationen är byggd i en svunnen tid, och samtidigt har samhället förändrats. Detta ställer förändrade krav på organisation och mindset inom vården. När personal försöker göra allt fler saker på samma sätt som tidigare slår det hårt såväl mot dem som arbetar i organisationens hierarkiska uppbyggnad som mot de patienter som är beroende av att kunna komma fram till vården.
Det finns de som har hittat nya modeller och förändrade arbetssätt för att möta patienterna, och det är av godo för dem som vården är till för. Från den tungrodda sjukvården behöver andra verksamheter få underlag för sitt arbete med att betala ut pengar för sjukskrivningar. Vidare ställer skolor krav på underlag för att elever ska få stöd och hjälp när det finns behov av att ge dispenser och arbeta på andra sätt med eleverna.
Sjukvården utgör en trång flaskhals för annan verksamhet som ska fungera för människor, och medan tiden tickar på för elever som mår dåligt eller för personer som behöver intyg för att kunna få ersättningar under sin sjukskrivning kan detta också innebära att såväl lönen som ersättningen för densamma uteblir. Detta blir en klassfråga, då de som har pengar också har möjlighet att klara sig en tid på egna medel medan det för andra uppkommer ett läge av stress och oro över att inte kunna betala sina räkningar och därmed också riskera att få ökade kostnader för obetalda räkningar och i värsta fall hamna hos kronofogden.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialförsäkringsminister Annika Strandhäll:
Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att människor som drabbats av sjukdom inte ska hamna i en ond spiral med ekonomiska bekymmer på grund av sitt sjukdomstillstånd?