Fråga 2016/17:1427 Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering

av Hans Linde (V)

till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)

 

Att kunna få uttrycka sin könsidentitet på sina egna villkor är att betrakta som en grundläggande mänsklig rättighet. Det är en rättighet som trots detta inte respekteras i Sverige. Många transpersoner måste inte bara slåss mot fördomar, diskriminering och en stark transfobi – de måste också slåss mot myndigheter och sjukvården.

Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet reglerar i vissa fall förutsättningarna för att ändra såväl den juridiska delen som den medicinska delen i processen att ändra juridiskt kön. Lagen tillkom 1972 och trots att flera ändringar gjorts de senaste åren är det på många sätt en ålderdomlig lagstiftning. Ett grundläggande problem är att ändring av juridiskt kön kopplas samman med könskorrigerande vård. Det gör att processen för att ändra juridiskt kön ofta är lång, komplicerad och påfrestande. Det skapar också en situation där människor tvingas att leva med pass, körkort, personnummer med mera där det står att en har ett annat kön än vad som stämmer överens med ens könsidentitet och/eller könsuttryck. Detta skapar uppenbara problem i vardagen, i kontakt med myndigheter och vid resor.

Den 1 juli 2013 avskaffades kravet på sterilisering formellt i könstillhörighetslagen. Trots det är den juridiska delen och den medicinska delen i processen att ändra juridiskt kön fortfarande tätt sammankopplade. Sverige borde, i likhet med bland annat Argentina, Malta och Irland, ge varje individ rätten att själv bestämma sitt juridiska kön. I utredningen Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering (SOU 2014:91) som presenterades i december 2014 föreslogs bland annat att dagens lagstiftning om könstillhörighet delas upp i två delar: en juridisk och en medicinsk. Detta är ett steg i rätt riktning. Någon proposition på området har dock ännu inte presenterats för riksdagen att ta ställning till.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga socialförsäkringsminister Annika Strandhäll :

 

När avser socialförsäkringsministern att ta initiativ och gå vidare med förslagen i betänkandet (SOU 2014:91) och lägga fram en proposition till riksdagen?