av Jessika Roswall (M)
till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
I slutet av april väntas EU-kommissionen föreslå en social pelare, samlingsnamnet på olika mål för arbetsmarknaden och den sociala politiken i EU. För inte länge sedan skrev arbetsmarknadsminister Ylva Johansson under ett dekret som bland annat säger att anständiga minimilöner ska införas i EU-länderna och att gemensamma regler ska finnas kring arbetsvillkor och hälsa. I och med undertecknandet har ministern också förbundit sig att sprida dessa idéer i Sverige.
Tanken på att förflytta makt över den svenska arbetsmarknadspolitiken till EU är oroande. Därför var det också bra att statsministern nyligen på uppdrag av EU-nämnden markerade att Sverige känner denna oro och inte vill att mer beslutanderätt ska flyttas till EU, speciellt inte vad gäller arbetsmarknadspolitiken. Statsministern sa nyligen till Europaportalen att en social pelare ”innebär inte, det vill jag vara tydlig med, att Bryssel helt plötsligt ska få fatta en massa beslut om vår arbetsmarknadspolitik”. Men är det inte exakt det som arbetsmarknadsministern skrivit under på ska kunna ske?
Det är inte nya överstatliga projekt som är svaret på den oro och det missnöje vi ser bland många medborgare i EU:s länder. Sådana skapar ett längre avstånd mellan väljare och politiker. Sverige bör i stället driva på för att medlemsstaterna samarbetar kring frågor där samverkan är nödvändig, såsom i till exempel migrationsfrågan. EU-samarbetet bör användas till sådant som vi inte klarar av själva. Och när det gäller till exempel löner så brukar arbetsmarknadsministern på hemmaplan vara noga med att understryka att det är parterna som sätter löner på svensk arbetsmarknad. Det är bra.
Med anledning av ovanstående är min fråga till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson:
Hur avser ministern att verka för att en social pelare, som bland annat omfattar arbetsmarknadspolitik, införs i EU och hur är detta förenligt med den svenska modellen?