av Tobias Billström (M)
till Statsrådet Anders Ygeman (S)
Behovet av fler poliser är en ständigt återkommande fråga för Sverige. I kölvattnet på en växande brottslighet, utökade åtaganden för polisen avseende gränskontroller och ett alltmer tuffare samhällsklimat blir förutsättningarna för att rekrytera och behålla poliser i yrket en central uppgift i arbetet med att säkerställa förtroendet för rättsstaten.
I min valkrets Malmö är behoven i dag större än någonsin. Den dystra listan över ouppklarade grova brott och konsekvenser av detta för tilliten till samhället blir allt mer omfattande för varje vecka. Den lokala polisledningen i Malmö har därför nyligen i samtal med kommunledningen i Malmö fört fram tanken om att en ny polisutbildning lokaliserad till Malmö bör etableras.
I detta sammanhang borde också frågan om hur rekryteringen av personal med annan etnisk bakgrund än svensk ska kunna påverkas positivt aktualiseras. Det är viktigt att det förs en diskussion om hur nya poliser rekryteras och vilka principer som ligger till grund för anställningen.
Sveriges poliskår bör framöver bättre spegla befolkningens sammansättning för att öka legitimiteten i alla befolkningsgrupper. Det skulle också ge stadga åt kåren och förbättrade kontaktytor mot nytillkomna delar av befolkningen.
Detta talar för att etablera en fjärde polisutbildning i Malmö och förlägga denna till Rosengård, ett utmärkt exempel på ett område som skulle kunna gynna rekryteringen av invandrarungdomar till utbildningen.
Det finns andra goda skäl till varför en fjärde polishögskola bör förläggas till Rosengård. Ungdomar i segregerade områden behöver goda förebilder. I området Herrgården i Rosengård lever i dag 95 procent vuxna på socialbidrag i stället för på eget arbete och åtta av tio saknar ett eget arbete. Många unga saknar hopp om framtiden, och deras bild av en stark samhörighet som klarar av att försvara sig är oftare gäng än polis eller rättsstat. Att ha en polishögskola i Rosengård skulle tydligt markera rättsstatens närvaro och förhoppningsvis inge hopp och inspiration.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Anders Ygeman: