Interpellation 2016/17:147 Ungdomsförbundens plats i skolan

av Jesper Skalberg Karlsson (M)

till Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

 

Skolan är en viktig arena när Sveriges unga ska forma sin världsbild och lära sig om det demokratiska samhället. Tidigare har skolan också varit en naturlig tummelplats för politiska idéer, och inte sällan är det i skolan som ett intresse för politik och påverkan väcks. Det är viktigt – inte bara för de politiska partiernas återväxt och medlemstal, utan ytterst för den representativa demokratin.

I dag ser vi tyvärr en trend där allt färre unga kommer i kontakt med de politiska partierna och deras ungdomsförbund. Detta till följd av att många skolor, efter beslut av rektor, tillämpar kampanjförbud. Därigenom förlorar elever möjligheten att debattera, ställa frågor och granska de politiska partiernas politik. Kort sagt ett hårt slag mot det demokratiarbete skolan har som uppdrag att värna.

En vanlig förevändning när det gäller just kampanjförbud rör de odemokratiska organisationer som på vissa orter försöker kapa det politiska samtalet och sprida hatbudskap i skolan. Att tillåta sådana arrangemang är varken önskvärt ur samhällets perspektiv eller enkelt för en enskild rektor att värja sig mot. Det är däremot ett problem regeringen bör kunna lösa genom nationella riktlinjer efter diskussion med berörda myndigheter.

Det är också tydligt att uteblivna politiska samtal i skolan leder till att diskussionerna tas i andra forum. I dag är det främst internet som avses, där desinformation och hårt vinklade budskap riskerar att ta över när de står oemotsagda. En sådan likriktning, som kan kallas propaganda, bör inte vara den enda kontakt Sveriges unga får med det politiska samtalet.

Skolan ska vara en plats för kunskap och bildning. Då krävs att det politiska samtalet får praktiseras och att elever får stöta och blöta idéer mot partier och varandra. Detta är viktigt för att motverka okunskap och den distans som annars riskerar att infinna sig mellan unga och demokratin.

Kort sagt är det dags att ta bort välmenande men missriktade krokben mot det demokratiska samtalet och i stället sätta ned foten i frågan kring hur de politiska ungdomsförbunden kan välkomnas till skolan.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utbildningsminister Gustav Fridolin:

  1. Instämmer utbildningsministern i att det finns ett behov av riktlinjer för hur de politiska ungdomsförbunden kan välkomnas till skolan, och vilka åtgärder avser ministern i så fall att vidta för att sådana riktlinjer tas fram?
  2. Pågår det något arbete inom Utbildningsdepartementet eller hos ansvariga myndigheter för att komma till rätta med de vitt spridda tolkningarna av skolans demokratiuppdrag, mer specifikt vad gäller politiska ungdomsförbund?