Misstänktas rätt till insyn i förundersökningar

Prop. 2016/17:68

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		5
2	Lagtext	..............................................................................................	6
	2.1 ...................	Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken	6

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med

		särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ..............		14
	2.3	Förslag till lag om ändring i offentlighets- och
		sekretesslagen (2009:400) ................................................		15
3	Ärendet och dess beredning ............................................................			20
4	Gällande rätt om dokumentation av förundersökningar och
	misstänktas rätt att ta del av utredningsmaterial .............................			21
	4.1	Förundersökningens syfte.................................................		21
	4.2	Dokumentera förundersökningar......................................		22
		4.2.1	Grundläggande bestämmelser .........................	22
		4.2.2	Elektronisk överföring av dokumentation
			mellan myndigheterna .....................................	25
		4.2.3	Förhör i förundersökningar..............................	25
		4.2.4	Sidomaterial ....................................................	28
	4.3	Den misstänktes rättigheter ..............................................		30
		4.3.1	Insyn i förundersökningsmaterial under
			pågående förundersökning...............................	32
		4.3.2	Rätten att ta del av utredningsmaterial i
			nedlagda eller andra avslutade
			förundersökningar ...........................................	38
5	Dokumentera förundersökningar ....................................................			39
	5.1	Spela in förhör under en förundersökning ........................		39
		5.1.1	En lagreglering om att spela in förhör
			under en förundersökning................................	39
		5.1.2	Omständigheter som särskilt talar för att
			spela in förhör i en förundersökning................	43
		5.1.3	Redovisa och granska förhör i en
			förundersökning som dokumenterats
			genom inspelning ............................................	46
		5.1.4	Bevara inspelningar av förhör från
			förundersökningar ...........................................	48
		5.1.5	Sekretess för bilduppgiften i ljud- och
			bildupptagningar av förhör i en
			förundersökning...............................................	51
	5.2	Bevara sidomaterial ..........................................................		56
6	Misstänktas insyn i förundersökningar ...........................................			57
	6.1	Insynsrättens omfattning ..................................................		57
		6.1.1	Misstänktas insyn från underrättelse om
			skälig misstanke ..............................................	57

6.1.2Misstänktas insyn från slutdelgivning av

förundersökningen ..........................................

6.2Ett förtydligande av kollisionsbestämmelsen i

	offentlighets- och sekretesslagen.....................................		66
6.3	Insyn i vissa känsliga uppgifter .......................................		70
	6.3.1	Hur påverkar de generella förslagen om
		insynsregleringens omfattning behovet av
		skydd för vissa särskilt känsliga
		uppgifter?........................................................	70
	6.3.2	Frågeförbud ....................................................	77

6.4Prövning av begränsningar i den misstänktes insyn i

		förundersökningsmaterialet .............................................	80
7	Hur ska den misstänkte få del av utredningsmaterial? ...................		84
	7.1	Rätten till kopior av utredningsmaterial ..........................	84

7.2En möjlighet att lämna ut uppgifter som omfattas av

		sekretess med förbehåll ...................................................	89
8	Misstänktas och tilltalades rätt att ta del av material i
	avslutade förfaranden .....................................................................		95
	8.1	Misstänktas rätt att ta del av utredningsmaterial i
		nedlagda förundersökningar och andra avslutade
		brottsutredningar .............................................................	95

8.2Tilltalades rätt att ta del av förundersökningsmaterial

		och annat utredningsmaterial i avslutade förfaranden	..... 98
9	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................................		102
10	Kostnader och andra konsekvenser ..............................................		102
11	Författningskommentar ................................................................		104
	11.1	Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............	104

11.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ...........

116

11.3Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

	sekretesslagen (2009:400) .............................................	117
Bilaga 1	Sammanfattning av betänkandet Partsinsyn enligt
	rättegångsbalken (SOU 2010:14) ..................................	125
Bilaga 2	Författningsförslag i betänkandet Partsinsyn enligt
	rättegångsbalken (SOU 2010:14) ..................................	133
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanserna (SOU 2010:14).....	148
Bilaga 4	Sammanfattning av betänkandet Förundersökning –
	objektivitet, beslag, dokumentation m.m.
	(SOU 2011:45) ..............................................................	149
Bilaga 5	Författningsförslag i betänkandet Förundersökning –
	objektivitet, beslag, dokumentation m.m.
	(SOU 2011:45) ..............................................................	152
Bilaga 6	Förteckning över remissinstanserna (SOU 2011:45).....	156
Bilaga 7	Författningsförslag i den kompletterande
	promemorian angående sekretess för bilduppgifter .......	157

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68	2	Lagtext

	Regeringen har följande förslag till lagtext.
	2.1	Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
	Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
	dels att 6 kap. 1 §, 23 kap. 10, 18, 19, 21 och 24 §§, 27 kap. 31 § och
	36 kap. 14 § ska ha följande lydelse,
	dels att det ska införas sju nya paragrafer, 23 kap. 18 a och 18 b §§,
	21 a–21 d §§ och 36 kap. 5 a §, av följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		6 kap.
		1 §1
	Vid domstolen skall det föras		Vid domstolen ska det föras
	register över alla mål. Registret skall		register över alla mål. Registret ska
	utvisa tiden då varje mål kommit in,		utvisa tiden då varje mål kommit
	de åtgärder som vidtagits med		in, de åtgärder som vidtagits med
	målet, tiden för målets avgörande		målet, tiden för målets avgörande
	och, om missnöje anmälts eller		och, om missnöje anmälts eller
	överklagande kommit in, dagen då		överklagande kommit in, dagen då
	det skett och de åtgärder som vid-		det skett och de åtgärder som vid-
	tagits.		tagits.
	Handlingarna i målet skall föras		Handlingarna i målet ska föras
	samman till en akt.		samman till en akt.
			När en part, en ställföreträdare,
			ett ombud, en försvarare eller ett
			biträde får ta del av en handling
			som innehåller		sekretessbelagd
			uppgift, får ett förbehåll göras i
			enlighet	med	10 kap.	4 §
			offentlighets- och		sekretesslagen
			(2009:400).

23 kap.

10 §2

Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som följer av andra–sjätte styckena, vem som får närvara vid ett förhör.

Vid ett förhör ska om möjligt ett trovärdigt vittne utsett av undersök- ningsledaren närvara.

Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen och om biträdet uppfyller de krav som ställs på en försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket.

1Senaste lydelse 2000:172.

2Senaste lydelse 2016:929.


Den misstänkte har rätt att själv						Den misstänkte har rätt att själv Prop. 2016/17:68
närvara och ha sin försvarare när-						närvara och ha sin försvarare när-
varande vid ett förhör som hålls på						varande vid ett förhör som hålls på
den	misstänktes		begäran		enligt	den misstänktes			begäran		enligt
18 §	andra	stycket.		Vid	andra	18 b § första		stycket. Vid			andra
förhör med den misstänkte har han						förhör med den misstänkte har han
eller hon rätt att ha sin försvarare						eller hon rätt att ha sin försvarare
närvarande. En försvarare som inte						närvarande. En försvarare som inte
uppfyller de krav som ställs i						uppfyller	de	krav		som ställs i
21 kap. 5 § första stycket får dock						21 kap. 5 § första stycket får dock
förhindras att närvara om det är						förhindras att närvara om det är
nödvändigt för att sakens utred-						nödvändigt för att sakens utred-
ning inte väsentligen ska försvåras						ning inte väsentligen ska försvåras
eller för att avvärja fara för någons						eller för att avvärja fara för någons
liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid						liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid
förhör med någon annan än den						förhör med någon annan än den
misstänkte		får	den	misstänktes		misstänkte	får		den	misstänktes
försvarare närvara om det kan ske						försvarare närvara om det kan ske
utan men för utredningen.						utan men för utredningen.

Ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller hennes närvaro inte är till men för utredningen.

När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid ett

förhör inte får uppenbaras.
	18 §3
När förundersökningen	har	När förundersökningen har
kommit så långt att någon skäligen		kommit så långt att någon skäligen
misstänks för brottet, ska den		misstänks för brottet, ska den
misstänkte, då han eller hon hörs,		misstänkte underrättas om miss-
underrättas om misstanken.	Den	tanken när han eller hon hörs.

misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning som de anser är önsk- värd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Under- rättelse om detta ska lämnas eller sändas till den misstänkte och hans eller hennes försvarare, var- vid de ska ges skäligt rådrum. Åtal

3 Senaste lydelse 2014:257.

Om undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig utan att bifalla en begäran som avses i 18 b § första stycket, eller om den misstänkte eller försvararen anser att det finns någon annan brist i utredningen, kan de anmäla detta till rätten.

Rätten ska så snart det går pröva anmälan. Om det finns skäl för det får rätten hålla förhör med den misstänkte eller någon annan eller vidta den åtgärd i övrigt som be- hövs. Ersättning för den misstänk- tes inställelse betalas av allmänna medel enligt föreskrifter som med- delas av regeringen.

18 b §	Prop. 2016/17:68
På begäran av den misstänkte
eller försvararen ska	ett förhör

eller någon annan utredning äga rum, om det kan antas vara av betydelse för förundersökningen. Om en sådan begäran avslås ska skälen för det anges.

Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller försvararen, om det kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt.

19 §4 Har undersökningsledaren slut-

fört den utredning han anser nöd- vändig utan att bifalla begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller anser den misstänkte, att det finns annan brist i utredningen kan han anmäla detta till rätten.

Rätten skall så snart det kan ske pröva anmälan. Om det finns skäl för det får rätten hålla förhör med den misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som är påkallad. Ersättning för den miss- tänktes inställelse betalas av all- männa medel enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

	21 §5
Vid	förundersökningen skall	Vid förundersökningen ska det
protokoll föras över vad därvid		föras ett protokoll över det som
förekommit av betydelse för ut-		har förekommit som är av be-
redningen.		tydelse för utredningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt		När en utsaga av en misstänkt
eller någon annan har upptecknats		eller någon annan har upptecknats
skall utsagan läsas upp eller till-		ska utsagan läsas upp eller den
fälle på annat sätt ges den som har		som hörts ges tillfälle att på något
hörts	att granska uppteckningen.	annat sätt granska uppteckningen.

4Senaste lydelse 1996:1624.

5Senaste lydelse 1999:72.

Prop. 2016/17:68	Han skall också tillfrågas om han					Den hörde ska också tillfrågas om
	har något att invända mot inne-					han eller hon har något att invända
	hållet. Uppteckning och gransk-					mot innehållet. Uppteckningen och
	ning skall ske innan förhöret av-					granskningen		ska	göras		innan
	slutas eller, om förhöret är särskilt					förhöret avslutas eller, om förhöret
	omfattande eller behandlar kom-					är särskilt omfattande eller be-
	plicerade sakförhållanden, så snart					handlar	komplicerade			sakförhål-
	som möjligt därefter. En invänd-					landen, så snart som möjligt där-
	ning som inte medför någon änd-					efter. En invändning som inte
	ring skall antecknas. Efter gransk-					medför någon ändring ska anteck-
	ningen	får	uppteckningen		inte	nas. Efter granskningen får upp-
	ändras. Har utsagan först efter					teckningen inte ändras. Om ut-
	granskningen antecknats i proto-					sagan har antecknats i protokollet
	kollet, skall uppteckningen bi-					först efter granskningen, ska upp-
	läggas handlingarna.					teckningen biläggas handlingarna.
	I mindre mål får i stället för					Andra stycket gäller inte förhör
	protokoll föras kortfattade anteck-					som dokumenteras genom en ljud-
	ningar över det väsentliga, som					upptagning eller en ljud- och bild-
	förekommit vid förundersökningen.					upptagning, och som				upptecknas
						skriftligen i sin helhet.
	Så snart åtal beslutats, har den					I mindre mål får i stället för
	misstänkte eller hans försvarare					protokoll kortfattade anteckningar
	rätt att på begäran få en avskrift					föras över det väsentliga som har
	av protokoll		eller	anteckningar		förekommit vid förundersökningen.
	från förundersökningen. Har of-
	fentlig	försvarare		förordnats	för
	den misstänkte, skall en avskrift
	utan särskild begäran lämnas eller
	sändas till försvararen.
						21 a §
						Så snart åtal har beslutats har den
						misstänkte och försvararen rätt att
						på begäran få en papperskopia av
						protokoll	eller	anteckningar			från
						förundersökningen. Om en offentlig
						försvarare har förordnats för den
						misstänkte, ska en kopia lämnas
						eller sändas till försvararen.
						Den misstänkte och				försvararen
						har också rätt att på begäran få en
						kopia av handlingar som innehåller
						sådant som har förekommit vid
						förundersökningen			och	som	inte
						ingår i protokollet eller an-
						teckningarna.		En	sådan		kopia
						behöver inte lämnas om det finns
						1. risk	för	att	sekretessbelagd
						uppgift	obehörigen		kommer att
						lämnas vidare, eller
10						2. hinder mot det med hänsyn till

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regerings- formen meddela närmare före- skrifter om undersökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 a § första stycket samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning.

Prop. 2016/17:68

24 §6 Närmare föreskrifter om under-

sökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 § första stycket fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning meddelas av regeringen.

27 kap.

31 §7

Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om inte annat följer av 33 §, underrättas om sådan hemlig avlyssning av elektronisk kom- munikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning som han eller hon har utsatts för.

Om avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation har avsett ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som innehas av någon annan än den miss- tänkte, ska även innehavaren underrättas. Detta gäller dock inte om annat följer av 33 § eller inhämtning har skett med stöd av 20 § andra stycket och integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa.

Om kameraövervakning eller rumsavlyssning har avsett en plats som innehas av någon annan än den misstänkte och som allmänheten inte har tillträde till, ska även innehavaren av platsen underrättas om inte annat följer av 33 §.

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utred- ningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades.

En underrättelse behöver inte	En	underrättelse		behöver	inte
lämnas till den som redan enligt	lämnas till den som enligt 23 kap.
23 kap. 18 § eller på annat sätt har	18 §, 18 a §, 24 kap. 9 a § eller på
fått del av eller tillgång till upp-	något annat sätt redan har fått del
gifterna. En underrättelse behöver	av eller tillgång till uppgifterna.
inte heller lämnas, om den med	Någon underrättelse behöver				inte
hänsyn till omständigheterna up-	heller lämnas om den med hänsyn
penbart är utan betydelse.	till omständigheterna uppenbart är
	utan betydelse.
36 kap.
	5 a §
	Den som till följd av 18 kap. 1
	eller	2 §	eller 35 kap. 1 § offent-
	lighets-		och	sekretesslagen

6Senaste lydelse 1987:747.

7Senaste lydelse 2014:1419.

Prop. 2016/17:68

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 32 § lagen (1964:167) med särskilda be-

stämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			32 §1
Bestämmelserna om			förunder-	Bestämmelserna om		förunder-
sökning i 23 kap. 3,		4,	6–14 §§,	sökning i 23 kap. 3,	4,	6–14 §§,
18	§ andra stycket,	19, 21 och		18–19, 21–21 d och	24 §§ rätte-
24	§§ rättegångsbalken ska i til-			gångsbalken ska i tillämpliga delar
lämpliga delar gälla för en sådan				gälla för en sådan utredning som
utredning som avses i 31 §.				avses i 31 §.

En utredning som avses i 31 § ska bedrivas med särskild skyndsamhet och avslutas så snart det är möjligt. Utredningen får inte pågå längre tid än tre månader, om det inte är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Utredningen ska ledas av en åklagare eller en anställd vid Polismyn- digheten som myndigheten har förordnat. Undersökningsledaren ska, om det inte möter något hinder, genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit föremål för utredning enligt 31 §, ska om möjligt samma åklagare och samma anställda vid Polismyndigheten anlitas för att leda och genomföra den nya utredningen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2017.

1 Senaste lydelse 2015:446.

2.3	Förslag till lag om ändring i offentlighets- och	Prop. 2016/17:68
	sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 10 kap. 4 §, 13 kap. 5 §, 35 kap. 7 § och 43 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 10 kap. 3 § ska lyda ”Partsinsyn och för- behåll”,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 10 kap. 3 a och 4 a §§ och 35 kap. 8 a och 13 a §§, och närmast före 35 kap. 13 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		10 kap.
			3 a §
			När en misstänkt och för-
			svararen enligt		23 kap.		18 a §
			första stycket		rättegångsbalken
			har underrättats om rätten att ta
			del av det som har förekommit vid
			en förundersökning, gäller be-
			gränsningarna	enligt		3 §	första
			stycket i fråga om rätten att ta del
			av en handling eller något annat
			material endast om
			1. det är fråga om en uppgift
			som inte har betydelse för beslutet
			i åtalsfrågan, och
			2. det står klart att det intresse
			som sekretessen ska skydda har
			företräde framför den misstänktes
			intresse av att ta del av uppgiften.
			Första stycket gäller även efter
			beslut om åtal och fram till dess
			att åtalet slutligt har prövats, eller
			saken slutligt har avgjorts på an-
			nat sätt.
			4 §
När	en myndighet enligt	3 §	När en domstol eller någon an-
lämnar en sekretessbelagd uppgift			nan myndighet enligt 3 eller 3 a §
till en enskild part, en ställföre-			lämnar en sekretessbelagd uppgift
trädare, ett ombud eller ett biträde			till en enskild part, en misstänkt,
får myndigheten göra ett förbehåll			en ställföreträdare, ett ombud, en
som inskränker mottagarens rätt att			försvarare eller ett biträde får
lämna	uppgiften vidare eller	ut-	myndigheten	göra ett		förbehåll
nyttja	uppgiften. Förbehållet	får	som inskränker mottagarens rätt att

Prop. 2016/17:68	inte innebära förbud mot att		ut-	lämna uppgiften vidare eller att
	nyttja uppgiften i målet eller ären-			utnyttja uppgiften. Förbehållet						får
	det eller mot att lämna muntlig			inte innebära ett förbud mot att
	upplysning till part, ställföreträ-			utnyttja uppgiften i målet eller
	dare, ombud eller biträde.			ärendet eller mot att lämna en
				muntlig upplysning till en part, en
				misstänkt,		en ställföreträdare,				ett
				ombud, en försvarare eller ett
				biträde.
				Ett	förbehåll som			görs	enligt
				6 kap.	1 § eller		23 kap.		21 a §
				rättegångsbalken får inte innebära
				ett förbud för parten eller den
				misstänkte att själv ta del av
				materialet.		Det	får	inte	heller
				innebära att den misstänkte eller
				försvararen nekas sin rätt enligt
				23 kap. 21 a § första stycket rätte-
				gångsbalken att få en kopia av
				protokoll eller anteckningar från
				förundersökningen.
	Att den tystnadsplikt som upp-			Att den tystnadsplikt som upp-
	kommer genom ett sådant förbe-			kommer genom ett sådant förbe-
	håll som anges i första stycket			håll som avses i första och andra
	inskränker den rätt att meddela och			styckena inskränker den rätt att
	offentliggöra uppgifter	som följer		meddela och offentliggöra upp-
	av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförord-			gifter	som	följer	av	1 kap.		1 §
	ningen och 1 kap. 1 och 2 §§ ytt-			tryckfrihetsförordningen						och
	randefrihetsgrundlagen	följer	av	1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihets-
	13 kap. 5 § andra stycket.			grundlagen		följer	av	13 kap.		5 §
				andra stycket.
				4 a §
				Sekretess hindrar inte att en
				tilltalad i ett mål, som slutligt har
				avgjorts, tar del av uppgifter i den
				förundersökning som har föregått
				avgörandet eller av annan uppgift
				som har tillförts målet och som har
				haft betydelse för beslutet i åtals-
				frågan eller för avgörandet av
				målet i sak. Samma sak gäller för
				uppgifter som inte har haft någon
				sådan betydelse, om det inte av
				hänsyn till ett allmänt eller enskilt
				intresse är av synnerlig vikt att den
				sekretessbelagda			uppgiften			inte
				röjs, och det står klart att det in-
				tresset har företräde framför den
				enskildes intresse av att ta del av
16				uppgiften.

Sekretess hindrar inte heller, under motsvarande förutsättningar som anges i första stycket, att den som har godkänt ett strafföreläg- gande eller ett föreläggande av en ordningsbot tar del av uppgifter i en sådan brottsutredning som har utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som har föregått föreläggandet.

När en domstol eller någon an- nan myndighet lämnar en sek- retessbelagd uppgift till en enskild enligt första eller andra stycket, får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den.

Att den tystnadsplikt som upp- kommer genom ett sådant för- behåll som anges i tredje stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihets- förordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.

13 kap.

5 §

Av 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund- lagen framgår att det inte är tillåtet att med stöd av rätten att meddela och offentliggöra uppgifter uppsåtligen åsidosätta en tystnadsplikt i de fall

som anges i denna lag.
En tystnadsplikt som följer av ett					En tystnadsplikt som följer av ett
förbehåll som avses i 10 kap. 4 §					förbehåll som avses i 10 kap. 4				§
första stycket, 7 § första stycket,					första stycket, 4 a § tredje stycket,
9 § första		stycket,	13 §	första	7 § första	stycket,	9 §	första
stycket,	14 § första		stycket	eller	stycket, 13 §	första	stycket,	14	§
12 kap.	2 §	andra stycket		denna	första stycket eller		12 kap. 2		§
lag, inskränker rätten att meddela					andra stycket denna lag, inskrän-
och offentliggöra uppgifter.					ker rätten att meddela och offent-
					liggöra uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om att tystnadsplikt som följer av vissa sekretessbestämmelser eller av gjorda förbehåll inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter finns i anslutning till berörda sekretessbestämmelser och bestämmelser om förbehåll i avdelning IV– VI. Bestämmelser om att tystnadsplikt som följer av bestämmelser i andra författningar än denna lag inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter finns i avdelning VII.

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68	35 kap.
		7 §
Sekretessen enligt 1 § första stycket upphör att gälla hos de myndig-
heter och i de verksamheter som anges där, om uppgiften lämnas till
domstol med anledning av åtal, om inte
1. sekretess för uppgiften	ska	1. sekretess för uppgiften	ska
gälla hos domstolen enligt	12 §	gälla hos domstolen enligt	12 §,
eller 36 kap. 2 §,		13 a § eller 36 kap. 2 §,

2.uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3.uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myn- dighet där uppgiften är sekretessreglerad.

8 a §

Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att en enskild som har varit anmäld eller misstänkt för brott tar del av en uppgift, om han eller hon har beaktansvärda skäl för sin begäran om att ta del av uppgiften, och det inte bedöms vara av syn- nerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående att uppgiften inte lämnas ut. Detta gäller när uppgiften förekommer i

1. en förundersökning om brottet som har lagts ned eller avslutats med ett beslut om att åtal inte ska väckas, eller

2. en annan brottsutredning om brottet som har utförts enligt be- stämmelserna i 23 kap. rätte- gångsbalken och som har avslutats på något annat sätt än med beslut att väcka åtal, med strafföreläg- gande eller med föreläggande av en ordningsbot.

	Bild	i	en	ljud-	och
	bildupptagning
	13 a §
	Sekretess gäller hos en domstol
	för uppgift i bild som ingår i en ljud-
	och bildupptagning av ett förhör
	som har hållits under en utredning
	enligt bestämmelserna om förunder-
	sökning i brottmål, om det inte står
	klart att uppgiften kan röjas utan att
	den hörde lider men.
	För uppgift i en allmän handling
18	gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Prop. 2016/17:68	3	Ärendet och dess beredning

	Regeringen beslutade den 23 augusti 2007 att ge en särskild utredare i
	uppdrag att utreda frågor om insyn och sekretess inom vissa delar av
	rättsväsendet, m.m. (dir. 2007:120). Regeringen beslutade därefter		om
	tilläggsdirektiv dels den 11 september 2008 (dir. 2008:103), dels		den
	8 april 2009 (dir. 2009:29). Utredningen, som antog namnet Insynsutred-
	ningen	(Ju 2007:13), överlämnade den 9 mars 2010 slutbetänkandet

Partsinsyn enligt rättegångsbalken (SOU 2010:14). I betänkandet be- handlas bl.a. frågor om hur långt en misstänkts, en tilltalads respektive en dömd persons rätt att ta del av förundersökningsmaterial och annat ut- redningsmaterial bör sträcka sig. En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 1 och 2. Betänkandet har re- missbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitie- departementet (Ju2012/02356/Å).

Den 7 maj 2009 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säker- ställas och överväga hur förfarandet i samband med ansökan om resning bör vara utformat (dir. 2009:35). Utredningen, som antog namnet Förun- dersökningsutredningen (Ju 2009:07), överlämnade den 18 maj 2011 slutbetänkandet Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45). I betänkandet behandlas bl.a. frågor om att doku- mentera och bevara sidomaterial samt att spela in förhör i förundersök- ningar. En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag i dessa delar finns i bilagorna 4 och 5. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6 och en samman- ställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2011/04074/Å).

Inom Justitiedepartementet har det därefter utarbetats en komplet- terande promemoria som behandlar frågan om sekretess för bilduppgift i ljud- och bildupptagningar av förhör i förundersökningar som ges in till domstol (den kompletterande promemorian angående sekretess för bild- uppgifter). Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 7. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitie- departementet (Ju2011/04074/Å).

I denna proposition behandlar regeringen Förundersökningsutred- ningens förslag om att spela in förhör i förundersökningar och om att dokumentera och bevara sidomaterial. I det sammanhanget behandlas också förslagen i den kompletterande promemorian angående sekretess för bilduppgifter. Vidare behandlas Insynsutredningens förslag om misstänkta, tilltalade och dömda personers rätt att ta del av utrednings- material och på vilket sätt misstänkta ska få del av sådant utrednings- material.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 oktober 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns

i bilaga 10. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitten 6.1.2, 6.4 och i Prop. 2016/17:68 författningskommentaren. Regeringen följer delvis Lagrådets förslag.

4Gällande rätt om dokumentation av förundersökningar och misstänktas rätt att ta del av utredningsmaterial

4.1 Förundersökningens syfte

Så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats ska enligt

23 kap. 1 § rättegångsbalken, förkortad RB, en förundersökning inledas.
Bestämmelsen ger uttryck för den förundersökningsplikt som gäller som
huvudregel i Sverige. Förundersökningsplikten är ett utflöde av den
åtalsplikt som enligt 20 kap. 6 § RB gäller för åklagare.
Förundersökningens syfte är enligt 23 kap. 2 § RB att utreda vem som
kan misstänkas för ett aktuellt brott och om det finns tillräckliga skäl för
åtal samt att förbereda målet så att bevisningen kan presenteras i ett
sammanhang vid en domstolsförhandling. För att uppnå detta syfte kan
en förundersökning bestå av utredningsåtgärder av skiftande slag. Alla
sådana utredningsåtgärder är inte uttryckligen reglerade. Däremot inne-
håller såväl rättegångsbalken som förundersökningskungörelsen
(1947:948), förkortad FUK, regler om dokumentation av utrednings-
material och av åtgärder som vidtas under förundersökningen. Utred-
ningsmaterial som har betydelse för åtalet ska som närmare framgår av
de reglerna sammanställas i ett förundersökningsprotokoll. Förundersök-
ningsprotokollets huvudsakliga betydelse är att ge åklagaren underlag för
bedömningen av åtalsfrågan och att förbereda målet inför huvudförhand-
lingen i domstol (prop. 1994/95:23 s. 83). Protokollet ska alltså ge en
rättvisande bild av vad som förekommit av betydelse för åtalet under
förundersökningen.
Dokumentationen av förundersökningen är av stor betydelse också för
den som misstänks för brott. Att utredningsmaterial och de åtgärder som
vidtas under förundersökningen dokumenteras gör det möjligt för den
misstänkte och hans eller hennes försvarare att kontrollera hur förunder-
sökningen bedrivs och att förbereda försvaret. Detta är en central del i
den rätt till en rättvis rättegång som följer av artikel 6 i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg-
gande friheterna (Europakonventionen). Rättegångsbalken innehåller i
några fall mer detaljerade regler om vilken rätt till insyn i förundersök-
ningar och vid handläggningen av brottmål i domstol som den misstänkte
har. Dessa bestämmelser kompletteras med bestämmelser i offentlighets-
och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, om hur rätten till insyn
förhåller sig till regler om sekretess.
Följande avsnitt innehåller en närmare beskrivning av nuvarande ord-
ning när det gäller dokumentation av förundersökningar och den miss-
tänktes rätt till insyn i dessa.	21
	21

Prop. 2016/17:68

4.2Dokumentera förundersökningar

4.2.1Grundläggande bestämmelser

Den grundläggande bestämmelsen om vad ett förundersökningsprotokoll ska innehålla finns i 23 kap. 21 § RB. I första stycket anges att vid förun- dersökningen ska protokoll föras över vad som förekommit av betydelse för utredningen. Utredningsåtgärder, beslut och material som upprättas eller inhämtas under en förundersökning ska alltså löpande dokumente- ras. Med termen förundersökningsprotokoll åsyftas emellertid inte all denna löpande dokumentation. I stället brukar den slutrapport över ut- redningen som sammanställs inför ett beslut i åtalsfrågan avses.

Material som saknar betydelse för utredningen ska inte tas med i för- undersökningsprotokollet (jfr JO 1977/80 s. 80). Att sådant material inte heller ska ges in till domstol följer av 45 kap. 7 § RB som anger att sådant som inte rör åtalet inte ska finnas med i det förundersöknings- protokoll som åklagaren ger in till rätten då åtal väcks. Bestämmelsen infördes eftersom det ansågs stötande att en domstol ibland fick tillgång till uppgifter om brottsmisstankar som inte lett till åtal och att sådana uppgifter kunde bli offentliga genom att de gavs in till domstol (prop. 1986/87:89 s. 101). Vid bedömningen av vilka uppgifter som kan anses vara utan betydelse är det ett grundläggande krav att förundersök- ningsledaren är objektiv. Objektivitetsplikten kommer till uttryck i 23 kap. 4 § RB. Av denna följer bl.a. att en misstänkt inte får undanhållas uppgifter som har betydelse för försvaret (se närmare om objektivitets- principen i avsnitt 4.3 och i prop. 2015/16:68 s. 27–35). Såväl sådant som är till fördel som sådant som är till nackdel för den misstänkte ska alltså redovisas (prop. 1994/95:23 s. 83–85). Som exempel kan nämnas att det kan vara av betydelse för utredningen eller för försvaret att någon som hörs under förundersökningen inte har några upplysningar att lämna (Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [1 oktober 2015, Zeteo], kommen- taren till 23 kap. 21 §). För den misstänktes rättssäkerhet men också för polis och åklagare samt för berörda tillsynsmyndigheter har det stor be- tydelse att utredningsåtgärder m.m. dokumenteras så att det går att kon- trollera att förundersökningen gått till på ett korrekt sätt och att vidtagna utredningsåtgärder varit befogade.

I mindre mål får enligt 23 kap. 21 § tredje stycket RB kortfattade an- teckningar föras i stället för protokoll. Med mindre mål avses enligt 24 § FUK sådana mindre omfattande förundersökningar som inte kan antas leda till annan påföljd än böter. Anteckningarna ska i dessa fall avse det väsentliga som förekommit vid förundersökningen.

Mer detaljerade bestämmelser om förundersökningsprotokollet och vad det ska innehålla finns i 20–23 §§ FUK. Således räknas i 20 § FUK upp vilka slags uppgifter som ska antecknas i ett förundersökningsprotokoll; vem som är förundersökningsledare, vem som varit förhörsledare, vem som sammanställt protokollet, vad som föranlett förundersökningen, tid och plats för åtgärder under förundersökningen, beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel, uppgift rörande slutdelgivning etc. Även beslut om användning av hemliga tvångsmedel såsom hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning ska alltså antecknas i förundersökningsprotokollet.

I 21–21 b §§ FUK anges närmare vilka uppgifter om bevispersoner och Prop. 2016/17:68 den misstänkte som ska redovisas i protokollet. Normalt ska adresser,

personnummer, telefonnummer och liknande uppgifter om vittnen eller målsägande redovisas i en särskild handling. Endast om uppgifterna har betydelse för brottsutredningen ska de redovisas i förundersöknings- protokollet. Hörda personers identitet ska dock alltid framgå.

Som en generell regel gäller enligt 22 § första stycket FUK att proto- kollet ska avfattas så att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet. I den bestämmelsen finns även närmare föreskrifter om hur förhör ska redovisas i protokollet (se närmare avsnitt 4.2.3).

Som framgår av beskrivningen är den dokumentation som tas in i ett slutligt sammanställt och till rätten ingivet förundersökningsprotokoll ofta begränsad i förhållande till den totala mängden dokumentation eller annat material i förundersökningen. Den del som inte redovisas i proto- kollet kan avse olika sorters material och kallas därför ofta för ”slasken”.

En annan benämning på detta utredningsmaterial som kommer att använ- das i fortsättningen är sidomaterial. Sådant sidomaterial kan bestå av bl.a. material som finns i utredningen men som åklagaren anser inte har någon betydelse för denna. Det kan också bestå av annat material som förunder- sökningsledaren inte bedömer nödvändigt att alls eller i sin helhet redo- visa i protokollet. En sådan bedömning kan ibland göras efter samråd med försvararen. Vidare kan sidomaterialet bestå av uppgifter som gäller brottsmisstankar eller andra brottsmisstänkta som omfattats av förunder- sökningen men som av olika skäl inte lett till ett positivt åtalsbeslut. Det är många gånger oklart hur sådant sidomaterial ska dokumenteras (se närmare avsnitt 4.2.4).

I förundersökningsprotokoll finns inte sällan skriftliga uppteckningar eller utdrag av olika slags upptagningar som finns i förundersökningar. Det kan handla om t.ex. bilder i protokollet från en beslagtagen film från kameraövervakning eller från en film med barnpornografiskt innehåll. Upptagningarna som sådana kan många gånger ha stor betydelse för utredningen. De kan därför inte anses tillhöra en förundersöknings sido- material. Ett mycket vanligt exempel är ljudupptagningar eller ljud- och bildupptagningar av förhör i förundersökningar som redovisats i förun- dersökningsprotokollet i skriftlig form genom ordagranna uppteckningar. Utöver vissa bestämmelser rörande inspelningar från hemliga tvångs- medel saknar rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen sär- skilda bestämmelser för hur dokumentation av utredningsåtgärder genom elektroniska upptagningar och beslagtaget elektroniskt material ska han- teras i en förundersökning.

Allmänna handlingar i förundersökningar

Regleringen om handlingsoffentlighet, som kommer till uttryck i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, förkortad TF, innebär en rätt för allmänheten att ta del av allmänna handlingar. I vissa undantagsfall får rätten begrän- sas (2 kap. 2 § TF och offentlighets- och sekretesslagen). En handling är enligt 2 kap. 3 § första stycket TF allmän om den förvaras hos myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. En

handling anses enligt 2 kap. 7 § första stycket TF som huvudregel upp-

Prop. 2016/17:68 rättad när den har expedierats eller, om handlingen inte har expedierats, när det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndig- heten. Enligt en undantagsregel i 2 kap. 7 § andra stycket TF kan bl.a. vissa myndighetsprotokoll m.m. anses upprättade när handlingen har justerats hos myndigheten eller på annat sätt färdigställts. Förundersök- ningsprotokoll är ett exempel på en sådan handling.

Förundersökningsprotokollet anses bli allmän handling enligt 2 kap. 7 § TF först då det justerats eller på annat sätt färdigställts. Det hindrar inte att det i ett icke färdigställt förundersökningsprotokoll kan finnas handlingar som har blivit allmänna, t.ex. därför att de inkommit till myn- digheten under den pågående utredningen eller expedierats till någon utomstående enskild eller till annan myndighet. Memorialanteckningar som har använts vid protokollföring bör enligt 23 § FUK få slutlig av- fattning efter hand som förundersökningen fortskrider. De utsagor som ska granskas av den hörde enligt 23 kap. 21 § andra stycket RB ska dock få slutlig avfattning i samband med granskningen. Innan åklagare fattar beslut i åtalsfrågan ska protokollet över den förundersökning som verk- ställts före beslutet ha fått slutlig avfattning. Sådan slutlig avfattning bör protokollet få så snart det kan ske.

För diarier, journaler och sådana register eller andra förteckningar som förs löpande gäller enligt 2 kap. 7 § andra stycket TF att de anses upp- rättade redan när de har färdigställts för anteckning eller införing.

Enligt 2 kap. 9 § första stycket TF blir en minnesanteckning som huvudregel inte allmän handling. Med minnesanteckning avses pro- memoria och annan uppteckning eller upptagning som har kommit till hos myndigheten endast för ärendets föredragning eller beredning och som inte tillför ärendet sakuppgifter. Endast om den expedieras eller tas om hand för arkivering blir en minnesanteckning allmän handling. Om en sådan promemoria eller liknande som har kommit till hos myndig- heten endast för ärendets föredragning eller beredning tillför ärendet något i sak är det inte en minnesanteckning i tryckfrihetsförordningens mening. Den är då att anse som en självständig handling, vilken blir allmän senast när ärendet är slutbehandlat hos myndigheten. Utkast eller koncept till en myndighets beslut eller skrivelse och annan därmed jäm- ställd handling som inte expedierats anses enligt 2 kap. 9 § andra stycket TF inte som allmän handling om den inte tas om hand för arkivering.

Förenklad utredning

I vissa fall kan en brottsutredning ske utan förundersökning genom en förenklad utredning. En förenklad utredning kan enligt 23 kap. 22 § RB göras om det finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Vid sådana utred- ningar behövs inte något protokoll och den misstänkte behöver inte heller få del av utredningen. Däremot bör det enligt 25 § FUK av polisrapport eller annan dylik handling framgå om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen. Självfallet måste det i handlingarna även finnas sådana uppgifter om den misstänkte och händelsen att gärningsmannen och gärningen kan identifieras samt att det även i övrigt finns tillräckliga uppgifter för prövning av skuld- och påföljdsfrågan (Peter Fitger m.fl.,

Prop. 2016/17:68	Vid uppteckning av förhörsutsagor är det numera vanligt att förhörs-
	ledaren dikterar in förhöret på ljudband, i stället för att under förhöret
	göra anteckningar i konceptform av vad som sagts av betydelse. Om det
	som framkommit vid förhöret dikteras in är uppläsning och särskild
	granskning i flertalet fall onödig (jfr JO 1998/99 s. 98), men i en del fall
	kan det vara lämpligt att den dikterade uppteckningen spelas upp för den
	hörde (Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [1 oktober 2015, Zeteo],
	kommentaren till 23 kap. 21 §).
	Som framgår av redogörelsen är regleringen av dokumentation av för-
	undersökningsförhör utformad med utgångspunkt från ett mer tradition-
	ellt dokumentationssätt. Den utgår från att den hördes utsaga endast
	skrivs ner av protokollföraren. Att ljud- eller bildupptagning sker vid
	förhör under förundersökningen förekommer numera vid många förhör,
	men förhörsregleringen innehåller ingen bestämmelse om när så får eller
	ska ske. När det gäller förhör med barn i sexualbrottmål har dock justitie-
	utskottet uttalat att sådana förhör alltid bör spelas in på video (bet.
	1993/94:JuU25 s. 20). Över huvud taget tas förundersökningsförhör med
	mindre barn nästan alltid upp med ljud och bild. Genom att ljud- och
	bildupptagningen spelas upp vid rättegången, kan barnen besparas
	påfrestningen att höras vid en huvudförhandling (jfr 35 kap. 14 § och
	36 kap. 4 § RB).
	Polismyndigheten (tidigare Rikspolisstyrelsen) har, efter samråd med
	Riksåklagaren, meddelat allmänna råd för förhör som spelats in på ljud-
	band eller videoband (RPSFS 2000:62, FAP 400-1). I dessa anges att
	bestämmelserna om redovisning av förhör i 23 kap. 21 § RB och 22 §
	andra stycket FUK bör tillämpas även i fråga om ljud- eller videoupptag-
	ningar av förhörsutsagor. En sådan upptagning av ett förhör bör därför
	upptecknas skriftligen, antingen i sammanfattning eller i sin helhet, i den
	mån förhöret enligt 22 § FUK bör tas in i protokollet. Om ett förhör be-
	döms vara utan betydelse för utredningen, bör det i protokollet antecknas
	att förhöret har ägt rum och i korthet varför det inte skrivits ut. Den hörde
	bör underrättas om under vilka förutsättningar förhöret kommer att redo-
	visas skriftligt. Vidare anges i de allmänna råden att möjligheten att en-
	ligt undantagsregeln i 23 kap. 21 § andra stycket RB låta uppteckning
	och granskning ske först efter det att förhöret har avslutats, bör användas
	med återhållsamhet. Frågan om hur ett förhör ska dokumenteras bör
	avgöras av förundersökningsledaren. Det bör beaktas att det kan vara av
	betydelse att åklagaren och försvararen m.fl. har tillgång till ordagranna
	skriftliga uppteckningar. I de allmänna råden tas även frågor om be-
	varande och arkivering upp.
	Riksdagens ombudsmän (JO) har uttalat att det står bäst i överens-
	stämmelse med de tankar som bär upp reglerna om protokollföring under
	förundersökningsförfarandet att förhörsutsagor som tagits upp med hjälp
	av ett tekniskt hjälpmedel skrivs ut i sin helhet (JO 1996/97 s. 75). JO
	framhöll särskilt de praktiska olägenheter som en annan ordning skulle
	medföra för åklagaren, den misstänkte, försvararen och målsäganden,
	liksom vikten av att rätten, med hänsyn till sin officialutredningsplikt,
	har tillgång till utskrifter av de förhör som har hållits under förundersök-
	ningen i den mån dessa rör åtalet. Enligt JO är det endast när det framstår
	som uppenbart att de uppgifter som har kommit fram vid ett förhör sak-
26	nar betydelse för utredningen som man kan avstå från att göra en full-

ständig utskrift. I sådana fall får det anses vara tillräckligt att man på Prop. 2016/17:68 sedvanligt sätt dokumenterar att förhöret har ägt rum och kortfattat redo-

visar skälen för att inte skriva ut det. Enligt JO är det inte heller godtag- bart att man regelmässigt i ärenden som inte leder till åtal låter bli att skriva ut förhör som tagits upp på video, utan en bedömning måste göras i varje enskilt fall av förhörsuppgifternas betydelse för utredningen (JO:s beslut 2007-09-28, dnr 3322-2006).

Om ett förhör tas upp direkt genom att hela utsagan spelas in med ljud eller med både ljud och bild behövs troligen ingen granskning från den hördes sida av uppteckningen. Frågan om rättssäkerhet blir då i stället en utskriftsfråga. Att förhörsledaren på egen hand väljer ut vilka delar av ett inspelat förhör som han eller hon anser ha betydelse och begränsar en utskrift till dessa delar strider mot syftet med 23 kap. 21 § andra stycket RB. Det finns dock inget hinder mot att förhöret skrivs ut endast i vissa delar, om utskriften med stöd av undantagsregeln lämnas till den hörde för granskning. I sådant fall kan det inspelade bandet inte längre sägas utgöra ”uppteckningen” (Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken

[1 oktober 2015, Zeteo], kommentaren till 23 kap. 21 §).

Bevara förhör i förundersökningar

När ett ärende har slutbehandlats hos en myndighet arkiveras dels all- männa handlingar, dels sådana handlingar som avses i 2 kap. 9 § TF och som myndigheten vid prövning efter ärendets slutbehandling har kommit fram till ska tas om hand för arkivering (3 § arkivförordningen [1991:446]). Dokumentation som inte ska arkiveras får normalt förstöras när ärendet är slutbehandlat hos myndigheten. Hur länge de arkiverade handlingarna ska bevaras beror bl.a. på om det finns någon gallrings- bestämmelse som omfattar respektive handling och vad den föreskriver. Saknas gallringsbestämmelse ska handlingen i princip bevaras för alltid (se avsnitt 4.2.4 för en närmare beskrivning av dessa regler).

Polismyndigheten har i allmänna råd (RPSFS 2000:62, FAP 400-1) berört hur ljud- och videoupptagningar av förhörsutsagor bör bevaras. I de allmänna råden anges att en ljudbandsupptagning av förhör som har skrivits ut i sin helhet bör bevaras till dess att ärendet slutligt handlagts hos polis, åklagare eller domstol. Om upptagningen inte har skrivits ut i sin helhet eller om den innehåller information som är av den arten att den kan anses tillföra ärendet sakuppgifter, bör upptagningen anses ingå i utredningen och bevaras enligt de regler som gäller för utrednings- materialet i övrigt. Sakuppgifter som tillförs kan t.ex. vara tonfall eller röstläge. Videoupptagningar av förhör bör arkiveras enligt samma regler som gäller för utredningsmaterialet.

Av Riksarkivets föreskrifter RA-MS 2010:3 följer att hos polismyn- digheterna (numera Polismyndigheten och Säkerhetspolisen) får all- männa handlingar som hör till brottsutredningar enligt 23 kap. RB och som avslutats gallras sju år efter att anmälan om brott inkommit, om de enbart gäller vissa uppräknade mindre allvarliga brott. I den mån ljud- upptagningar eller ljud- och bildupptagningar ingår i utrednings- materialet får dessa alltså gallras sju år efter att en anmälan om brott inkommit. För handlingar som hör till utredningar om allvarligare brott

innehåller Riksarkivets föreskrifter RA-MS 2010:3 inte någon mot-

Prop. 2016/17:68 svarande generell gallringsföreskrift. Beträffande ljudupptagningar anges dock att i sådana brottsutredningar vars handlingar inte får gallras efter sju år så får ljudupptagningen gallras tio år efter det att anmälan om brott inkommit. Detta gäller om det är fråga om ett s.k. dialogförhör där den hördes röst framgår. Upptagningar som gjorts med både ljud och bild berörs inte i föreskrifterna. Sådana ska alltså bevaras för alltid om de förekommer i utredningar om allvarligare brott.

4.2.4 Sidomaterial

	Dokumentera sidomaterial
	När det gäller förundersökningsprotokollet finns det som framgår i av-
	snitt 4.2.1 en tämligen utförlig reglering av vad som ska dokumenteras
	samt hur och när det ska ske. För sidomaterial finns det inte någon lik-
	nande författningsreglering.
	Av 23 kap. 18 § första stycket RB följer dock att den misstänkte och
	försvararen senast vid slutdelgivningen ska få tillfälle att ta del av hela
	utredningen, dvs. även av sidomaterialet (se närmare om rätten till insyn i
	avsnitt 4.3.1). JO har framhållit att för att rätten att ta del av hela utred-
	ningen inte ska bli en chimär fordras att den misstänkte och försvararen
	får klart för sig om det finns ytterligare material, utöver de handlingar
	som förevisats dem antingen i ett preliminärt förundersökningsprotokoll
	eller på annat sätt (JO 2007/08 s. 87). Om ingen sådan information ges
	ligger det nära till hands att den som underrättas drar slutsatsen att det
	redovisade materialet innefattar allt som förekommit under förundersök-
	ningen. Enligt JO måste det därför framgå av t.ex. det preliminära förun-
	dersökningsprotokollet att handlingar som åklagaren har bedömt sakna
	betydelse har sorterats bort. Att låta bli att lämna sådan information
	strider enligt JO inte bara mot 23 kap. 18 § RB utan även mot artikel 6 i
	Europakonventionen. Rätten till en kontradiktorisk process i brottmål
	innebär att både åklagare och försvarare måste ges kännedom om och
	möjlighet att yttra sig över vad den andra parten har anfört och över be-
	visning som presenterats av motparten (Europadomstolens avgörande
	den 28 augusti 1991 i mål Brandstetter mot Österrike, no. 11170/84,
	12876/87, 13468/87, A211). Åklagaren är dessutom skyldig att låta för-
	svaret ta del av all bevisning som åklagaren innehar oavsett om den talar
	till den misstänktes fördel eller nackdel (Europadomstolens avgörande
	den 16 december 1992 i mål Edwards mot Storbritannien, no. 13071/87,
	A247-B).
	Åklagarmyndigheten har i en promemoria angett att den misstänkte
	och försvararen vid slutdelgivningen måste få information om det finns
	material som inte tagits med i förundersökningsprotokollet. Det är nöd-
	vändigt för att de ska kunna ta ställning till vilket material de önskar ta
	del av. Det ska därför framgå av en anteckning på förundersöknings-
	protokollet att det finns sidomaterial. Åklagaren är ansvarig för att den
	misstänkte och försvararen på ett överskådligt sätt informeras om vilket
	material som ingår i sidomaterialet. När det gäller de praktiska möjlig-
	heterna för den misstänkte och försvararen till en konkret och praktisk
	kontroll av sidomaterialet och åklagarens sovringsbedömningar, är det av
28	största vikt att det så enkelt som möjligt går att få en överblick över det
28

utredningsmaterial som inte tagits med i förundersökningsprotokollet Prop. 2016/17:68 utan som ingår i sidomaterialet (RättsPM 2008:4 Partsinsyn s. 11–12).

Bevara sidomaterial

När det gäller tillämpligheten av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingar och arkivregleringens bestämmelser om ar- kivering och gallring av handlingar, är det ingen skillnad mellan utred- ningsmaterial som tas in i förundersökningsprotokollet och utrednings- material som inte redovisas i detta. Tryckfrihetsförordningen och arkiv- regleringen gäller således alla handlingar som finns i utrednings- materialet (se närmare avsnitt 4.2.1).

När ett ärende hos en myndighet har slutbehandlats arkiveras dels de handlingar som under ärendets handläggning har blivit allmänna hand- lingar, dels sådana handlingar som avses i 2 kap. 9 § TF och som myn- digheten beslutar ska tas om hand för arkivering (3 § arkivförordningen). Dessa handlingar bevaras alltså genom att läggas till akten och föras till myndighetens arkiv. Handlingar som inte arkiveras (t.ex. en promemoria som inte tillfört ärendet något i sak och som inte blivit allmän vare sig genom expediering eller genom att den omhändertagits för arkivering) får däremot förstöras när ärendet är slutbehandlat hos myndigheten. Av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingar och arkivregleringen följer alltså att allt egentligt utredningsmaterial ska arkiveras när ärendet är slutligt handlagt hos den brottsutredande myn- digheten. Detta gäller oavsett om utredningsmaterialet har tagits in i förundersökningsprotokollet eller ingår i sidomaterialet. Till de hand- lingar som vid denna tidpunkt får rensas från akten hör endast sådant som t.ex. anteckningar som legat till grund för en renskriven pro- memoria, anteckningar som inte tillför något i sak, övertaliga exemplar och utkast till skrivelser.

Hur länge de arkiverade utredningshandlingarna ska bevaras beror bl.a. på om det finns någon gallringsbestämmelse som omfattar respektive handling och vad den föreskriver. Om det saknas gallringsföreskrift för handlingen i fråga, ska den i princip bevaras för alltid. Statliga myndig- heter får enligt 14 § arkivförordningen gallra allmänna handlingar endast i enlighet med föreskrifter eller beslut av Riksarkivet, om inte särskilda gallringsförekrifter finns i lag eller förordning.

Gallring enligt Riksarkivets föreskrifter görs för att begränsa arkivens omfattning och för att arkiven inte ska tyngas av handlingar som saknar påtagligt informationsvärde, dvs. gallring görs av både ekonomiska skäl och hanteringsskäl.

Gallring görs även för att skydda den enskildes personliga integritet. Föreskrifter om gallring med ett sådant syfte finns vanligtvis i de författ- ningar som reglerar myndigheters personuppgiftsbehandling, s.k. regis- terförfattningar.

Särskilda föreskrifter finns i t.ex. 3 kap. 9–12 §§ polisdatalagen (2010:361) och 2 kap. 10 § åklagardatalagen (2015:433). Därutöver finns det alltså olika gallringsföreskrifter från Riksarkivet för de brottsut- redande myndigheterna när det gäller utredningsmaterial. Vad gäller möjligheterna att gallra ljudupptagningar från förundersökningsförhör

skiljer de sig åt för dessa myndigheter. Sådana ljudupptagningar torde

Ett allmänt skyndsamhetskrav gäller också under en förundersökning. Därutöver finns vissa bestämmelser med särskilda krav på skyndsamhet, bl.a. vid förundersökning mot den som är under 18 år (4 § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare) och när den misstänkte är häktad (24 kap. 18 § RB).

De brottsutredande myndigheterna måste också beakta ett antal andra principer, särskilt vid tvångsåtgärder. Ändamålsprincipen innebär att en regel som tillåter ett ingripande inte får användas för något annat ända- mål än vad lagstiftaren har avsett. Detta ändamål framgår normalt av regelns ordalydelse. Behovsprincipen innebär att ett ingripande bara får ske när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen innebär att en åtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. Dessa principer anses gälla generellt utan uttryckligt lagstöd. Proportionalitetsprincipen framgår emellertid även i ett antal bestämmelser i rättegångsbalken (bl.a. 24 kap. 1 § tredje stycket, 25 kap. 1 § tredje stycket och 27 kap. 1 § tredje stycket).

En misstänkt har enligt 21 kap. 3 och 3 a §§ RB rätt att redan under förundersökningen anlita försvarare eller, under vissa förutsättningar, få en offentlig försvarare. Rätten att anlita försvarare på ett tidigt stadium innebär att en misstänkt kan få sakkunnigt bistånd och därmed större möjligheter att t.ex. hindra ett obefogat åtal. Enligt 23 kap. 10 och 11 §§ RB kan en misstänkt eller försvarare få och i något fall också ha rätt att närvara vid förhör som hålls under förundersökningen. Den miss- tänkte kan också enligt 23 kap. 15 § RB begära bevisupptagning vid rätten under vissa förutsättningar. Vid en sådan bevisupptagning under förundersökning har den misstänkte och försvararen givetvis rätt att när- vara. En misstänkt och försvararen har också rätt att närvara vid vittnes- förhör inför rätten under pågående förundersökning som hålls enligt 23 kap. 13 § RB. Då åklagare inhämtar yttrande från någon annan sak- kunnig än en myndighet, har den misstänkte eller försvararen rätt att lämna synpunkter på valet av sakkunnig.

För att en misstänkt ska kunna ta till vara sina rättigheter och intressen under en förundersökning är det av avgörande betydelse att han eller hon får reda på att misstankarna finns. Detta tillgodoses genom bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB som är central för den misstänktes rättssäkerhet. Enligt denna ska den misstänkte underrättas om misstanken när förundersök- ningen kommit så långt att han eller hon skäligen kan misstänkas för brottet. Vid underrättelsen ska den misstänkte också enligt 12 § FUK upplysas om bl.a. sin rätt att redan under förundersökningen anlita för- svarare och att offentlig försvarare under vissa förutsättningar kan för- ordnas. Särskilda bestämmelser om underrättelse om misstanken finns vid framställning till rätten om vittnesförhör under förundersökningen (9 § tredje stycket FUK), gripande och anhållande (24 kap. 9 § RB), reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap. 4 § RB), beslag (27 kap. 13 § RB) och husrannsakan (28 kap. 9 § RB).

Senast i samband med underrättelsen eller, som den även kallas, del- givning av misstanken följer alltså de rättigheter som nämns i detta av- snitt. Genom underrättelsen följer också en rätt till insyn i förundersök- ningen. Denna rätt till insyn och rätt att begära att förundersöknings-

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68 ledaren kompletterar utredningen med olika åtgärder behandlas i följande avsnitt.

4.3.1Insyn i förundersökningsmaterial under pågående förundersökning

Var och en har en grundlagsskyddad rätt att ta del av allmänna hand- lingar (se närmare om begreppet allmän handling i avsnitt 4.2.4). Denna rätt får i undantagsfall begränsas i lag bl.a. med hänsyn till intresset av att förebygga eller beivra brott. Pågående förundersökningar är med hänsyn till detta intresse i princip hemliga och omfattas av förundersöknings- sekretess enligt främst 18 kap. 1 § OSL till skydd för det allmännas in- tresse av att förebygga och beivra brott och 35 kap. 1 § OSL till skydd för enskilda i brottsutredande myndigheters brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. I många förundersökningar kan det vidare förekomma uppgifter som därutöver omfattas av särskilda sekretess- bestämmelser med generell räckvidd inom den offentliga förvaltningen, t.ex. utrikessekretess (15 kap. 1 § OSL), försvarssekretess (15 kap. 2 § OSL), sekretess till skydd för uppgifter om särskilt personsäkerhets- arbete (18 kap. 7 § och 35 kap. 11 § OSL) och sekretess till skydd för uppgifter om förföljda personer m.m. (21 kap. 3 § OSL). Trots att en förundersökning är hemlig kan den som misstänks för brott många gånger ha rätt att ta del av utredningsmaterial enligt regler och principer om partsinsyn.

	Rätt till insyn enligt rättegångsbalken och dess grunder
	Regleringen av rätten att ta del av vad som förekommit vid förundersök-
	ningen – insynsrätten – är central för den enskildes rättssäkerhet och
	möjligheter att på ett adekvat sätt försvara sig mot misstankarna eller
	anklagelserna. Det har uttryckts som att förundersökningen, genom att
	den misstänkte underrättas om brottsmisstanken enligt 23 kap. 18 § RB,
	får en mer ackusatorisk karaktär i och med att den misstänkte såsom part
	gentemot åklagaren får insyn i utredningen och möjlighet att påkalla
	utredningsåtgärder (jfr SOU 1926:32 s. 48). Som framgår av 23 kap.
	18 § RB är emellertid insynsrätten inte konstant till sin omfattning utan
	den varierar beroende på i vilket skede en förundersökning befinner sig. I
	detta avsnitt beskrivs insynsrättens omfattning under förundersökningens
	olika skeden. Det bör betonas att den följande redogörelsen endast tar
	sikte på den rätt till insyn som finns enligt rättegångsbalken och de grun-
	der som balken vilar på. JO har emellertid uttalat att man vid en tolkning
	av hur omfattande rätten till insyn enligt rättegångsbalken är inte kan
	nöja sig med att se till balkens uttryckliga regler utan att det också finns
	ett utrymme för mer principiella resonemang om omfattningen av parts-
	insynen, med utgångspunkt i de allmänna rättssäkerhetskrav som kom-
	mer till uttryck i bl.a. Europakonventionen (JO 1995/96 s. 29). Hur rätten
	till insyn förhåller sig till eventuell sekretess redogörs för under nästa
	rubrik.
	Bestämmelsen i 23 kap. 18 § första stycket RB innebär alltså att under-
	rättelsen om misstanken utgör startskottet för den misstänktes rätt till
32	såväl insyn i vad som kommer fram i förundersökningen som till att

begära komplettering av utredningen. Före delgivning av misstanke finns det inte någon rätt enligt rättegångsbalken till insyn m.m. för en på vagare grunder misstänkt eller ännu inte underrättad misstänkt. En sådan rätt till insyn finns inte heller på grund av praxis, allmänna rättsgrund- satser eller motsvarande. Det finns dock inte något hinder enligt rätte- gångsbalken mot att åklagare eller polis i vissa fall ger en person som ännu inte är delgiven misstanke om brott information om förundersök- ningen.

När den misstänkte har underrättats om skälig misstanke får han eller hon en kontinuerlig rätt till insyn i takt med att förundersökningsmaterial tillförs utredningen. Det talas därför ibland om en ”löpande delgivning” av förundersökningen. Rätten till insyn i vad som kommer fram under en pågående förundersökning är dock inte ovillkorlig enligt rättegångs- balken utan gäller bara i den mån den kan ske utan men för utredningen. Denna begränsning innebär att den misstänkte inte ska få del av utred- ningsmaterial som gör att han eller hon kan anpassa sina uppgifter, för- störa bevisning eller på annat sätt sabotera utredningen om den miss- tänkta brottsligheten. Bedömningen blir i normalfallet beroende av i vilket skede en förundersökning befinner sig. Det är förundersöknings- ledaren som under en pågående förundersökning har att pröva om upp- gifter kan lämnas till den misstänkte. Någon skyldighet att motivera varför ett röjande av en viss uppgift skulle vara till nackdel för utred- ningen finns inte enligt rättegångsbalken. JO har dock ansett att ett av- slag om att få del av uppgifter bör motiveras (JO 1992/93 s. 202).

Under pågående förundersökning anses insynsrätten inte innebära en rätt att läsa eller på motsvarande sätt få tillgång till primärmaterial, för- hörsutsagor, undersökningsprotokoll eller annat förundersöknings- material. Det är alltså inte fråga om någon rätt till aktinsyn. Inte heller kan den misstänkte göra gällande någon rätt att få kopior av materialet. Det anses vara förundersökningsledaren som har att ta ställning till hur den misstänktes rätt till fortlöpande insyn lämpligen ska tillgodoses i det enskilda fallet (se närmare nedan under rubriken Rätt till kopior av för- undersökningsmaterial).

När förundersökningen enligt förundersökningsledarens mening är fär- dig ska den misstänkte få tillfälle att ta del av utredningsmaterialet och få skäligt rådrum att ange önskvärd utredning och anföra vad han eller hon anser är nödvändigt. En särskild underrättelse om detta måste göras och beslut i åtalsfrågan får, utom i vissa undantagsfall, inte fattas innan denna frist löpt ut. Denna s.k. slutdelgivning syftar ytterst till att ge den miss- tänkte en möjlighet att förhindra ett obefogat åtal (jfr JO 1956 s. 86). Det framgår inte av 23 kap. 18 § RB hur underrättelsen ska utformas eller på vilket sätt den misstänkte och hans eller hennes försvarare ska få tillfälle att ta del av materialet. Inte heller i detta skede finns alltså någon ut- trycklig rätt att få en kopia av materialet. Slutdelgivningen går emellertid ofta till så att den misstänkte och försvararen får del av ett preliminärt förundersökningsprotokoll. Detta brukar sammanställas så att endast de handlingar som bedöms vara av betydelse för utredningen tas med, medan andra handlingar och uppgifter sorteras bort. Om materialet är mycket omfattande kan den misstänkte och försvararen i stället ges upp- lysning om hur och när de kan få tillfälle att ta del av materialet i t.ex. Polismyndighetens lokaler (JO 1996/97 s. 72).

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68	Vid slutdelgivningen blir den misstänktes rätt till insyn i förundersök-
	ningsmaterialet ovillkorlig enligt rättegångsbalken. Ett röjande av upp-
	gifter i förundersökningen kan nämligen i detta skede inte vara till men
	för utredningen. Detta gäller oavsett om materialet tagits in i ett pre-
	liminärt förundersökningsprotokoll eller finns i sidomaterialet (JO 1964
	s. 212). Hela utredningsmaterialet omfattas således av insynsrätten vid
	slutdelgivningen. En sådan insynsrätt i allt förundersökningsmaterial är
	grundläggande för flertalet övriga processuella rättigheter och för en
	rättssäker handläggning i stort. Den är också avgörande för den miss-
	tänktes möjligheter att enligt 23 kap. 18 § andra stycket RB avgöra om
	ytterligare utredningsåtgärder behövs eller om andra vittnen än de som
	redan hörts behöver höras (JO 2007/08 s. 87). Rätten att begära kom-
	pletterande utredning är inte knuten till slutdelgivningen, men får sin
	praktiska betydelse först vid den tidpunkten. Om förundersökningen
	kompletteras med förhör eller någon annan utredningsåtgärd, bör den
	misstänkte och försvararen få del också av den kompletterande utred-
	ningen innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan (JO 1956 s. 94 och
	1967 s. 83). Om den misstänktes begäran om komplettering avslås, ska
	detta	enligt 23 kap. 18 § andra stycket RB motiveras. Den misstänkte
	eller	försvararen har enligt 23 kap. 19 § RB vid avslag möjlighet att
	vända sig till tingsrätten med anmälan om att en begäran om komplet-
	tering av utredningen har avslagits. Domstolen ska pröva en sådan an-
	mälan och får, om det finns skäl, hålla förhör eller vidta någon annan
	åtgärd som den anser vara påkallad.
	Innan åklagaren beslutar i åtalsfrågan kan han eller hon enligt 23 kap.
	18 § tredje stycket RB hålla ett sammanträde med den misstänkte eller
	försvararen. En förutsättning för att ett sådant sammanträde ska få hållas
	är att sammanträdet kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller sakens
	fortsatta handläggning i övrigt. Det är normalt fallet bara när förunder-
	sökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet
	(Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [1 oktober 2015, Zeteo], kom-
	mentaren till 23 kap. 18 §). I ett sådant fall kan ett sammanträde under-
	lätta för den misstänkte att göra sin rätt till insyn gällande.
	Så snart åtal har beslutats har den misstänkte eller försvararen enligt
	23 kap. 21 § fjärde stycket RB rätt att på begäran få en papperskopia av
	förundersökningsprotokollet (se närmare under rubriken Rätt till kopior
	av förundersökningsmaterial). Detsamma gäller i fråga om anteckningar
	från förundersökningen i ett mindre mål där protokoll inte förts. Om en
	offentlig försvarare är förordnad behövs ingen särskild begäran. Av
	45 kap. 7 § RB framgår att åklagaren ska ge in ett exemplar av förunder-
	sökningsprotokollet till domstolen då åtal väcks. Om annat inte överens-
	kommits, bör åklagaren till försvararen överlämna ett likadant exemplar
	av förundersökningsprotokollet som det som ges in till domstolen
	(Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [1 oktober 2015, Zeteo], kom-
	mentaren till 23 kap. 21 §). Det är alltså först i och med ett positivt åtals-
	beslut som den misstänktes insynsrätt också innebär en rätt till kopior av
	en viss avgränsad del av förundersökningsmaterialet. Det finns inga ut-
	tryckliga bestämmelser i rättegångsbalken när det gäller omfattningen av
	en misstänkts rätt att sedan åtal väckts ta del av förundersökningsmaterial
	som förvaras hos brottsutredande myndigheter och som inte finns i för-
34	undersökningsprotokollet eller annars getts in som processmaterial till

domstol. Det är med andra ord inte reglerat i vilken utsträckning en Prop. 2016/17:68 misstänkt har rätt att läsa handlingar och lyssna på inspelningar m.m. i

sidomaterialet.

Om det vidtas ytterligare utredningsåtgärder sedan åtal väckts följer det av 23 kap. 23 § RB att den misstänkte får en fortlöpande rätt till insyn enligt 23 kap. 18 § i den kompletterande utredningen oavsett om denna senare ges in till en domstol eller inte.

När det gäller misstänktas rätt att ta del av material som ligger till grund för ett beslut om frihetsberövande, finns det en särskild bestäm- melse i 24 kap. 9 a § RB som innebär att den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av alla omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Rätten att ta del av de omständigheter som ligger till grund för ett beslut om anhållande eller häktning är alltså ovill- korlig, dvs. insynen kan inte begränsas med hänsyn till utredningen. Bestämmelsen ger den misstänkte rätt att ta del endast av sådant utred- ningsmaterial som är nödvändigt för att en effektiv prövning av beslutet ska kunna komma till stånd. Om utredningsmaterialet, eller delar av detta material, inte har haft någon sådan betydelse styrs den misstänktes in- synsrätt i stället av 23 kap. 18 § RB. Att utredningsmaterialet ska göras tillgängligt för den misstänkte innebär inte att han eller hon har rätt till en egen kopia av detta material (prop. 2013/14:157 s. 28).

Kollisionen mellan den misstänktes rätt till insyn och sekretess

Att en misstänkt har en rätt till insyn i utredningsmaterialet enligt rätte- gångsbalken hindrar inte att det undantagsvis kan finnas hinder mot att lämna ut sådant material till honom eller henne. I 10 kap. 3 § OSL – den s.k. kollisionsbestämmelsen – regleras hur konflikten ska lösas mellan den rätt till insyn i ett mål och ärende som kan följa av regleringen om partsinsyn och sekretess som följer av offentlighets- och sekretesslagen. Enligt bestämmelsens första stycke hindrar sekretess inte att en enskild som är part i ett mål eller ärende hos en domstol eller någon annan myn- dighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i hand- läggningen, tar del av en handling eller annat material i målet eller ären- det. Materialet får dock inte lämnas ut till parten om det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretess- belagd uppgift inte röjs. I sådana fall ska parten på annat sätt upplysas om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att han eller hon ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda. Enligt 10 kap. 3 § andra stycket OSL hindrar dock sekretess aldrig att en part i ett mål eller ärende tar del av en dom eller ett beslut i målet eller ärendet. Sekretess kan inte heller innebära någon begränsning i en parts rätt enligt rätte- gångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för ett avgörande i ett mål eller ärende.

Av bestämmelsens ordalydelse följer alltså att den som är part i ett mål eller ärende hos en domstol eller någon annan myndighet under vissa förutsättningar har en mer långtgående rätt än andra att ta del av hemliga handlingar och uppgifter. Kollisionsbestämmelsen innehåller emellertid inte några materiella insynsregler, dvs. den bestämmelsen utgör i sig inte

någon grund för rätt till insyn (RÅ 2001 ref. 27 och prop. 2001/02:191

Prop. 2016/17:68 s. 68). Rätten till insyn under en förundersökning eller vid handläggning av brottmål i domstol måste i stället härledas från rättegångsbalken och de principer som den vilar på.

Det är alltså klart att kollisionsbestämmelsen i sig inte ger någon rätt till insyn. När det gäller frågan om bestämmelsen är tillämplig i förun- dersökningar har det emellertid funnits olika uppfattningar beroende på om man anser att en förundersökning är ett ärende i vilket en misstänkt är part eller inte. Numera är dock den förhärskande uppfattningen att förun- dersökningsförfarandet är ett ärende där den misstänkte är part och har en insynsrätt enligt rättegångsbalken (RÅ 1995 ref. 28, RÅ 2001 ref. 27, JK:s beslut 2006-09-21, dnr 3704-04-21 och Riksåklagarens yttrande till i JK i ärendet och JO:s beslut 2016-06-30, dnr 6673-2014). Däremot råder det i flera avseenden delade meningar om kollisionsbestämmelsens rätta innebörd och tillämplighet i det straffprocessuella förfarandet. Det har därför i olika sammanhang framförts att det finns behov av klar- göranden om vad som är gällande rätt (bl.a. SOU 2003:99 s. 200 och JO 2007/08 s. 87). För en närmare beskrivning av de diskussioner som har förts i detta avseende hänvisas till Insynsutredningens slutbetänkande (SOU 2010:14 s. 73 f.).

När en misstänkt i sin egenskap av part har rätt att ta del av sekretess- belagda uppgifter, har det i praxis inte ansetts möjligt att enligt 10 kap. 4 § OSL uppställa förbehåll när sådana uppgifter lämnas ut. Högsta dom- stolen har konstaterat att eftersom rättegångsbalken saknar bestämmelser som tillåter inskränkningar i en parts rätt att förfoga över material i ett mål eller ärende, kan ett utlämnande av sådant material inte ske med förbehåll av det slag som är möjligt enligt offentlighets- och sekretess- lagens bestämmelser (jfr NJA 2002 s. 433 och NJA 2008 s. 883). Detta ställningstagande innebär dock inte att en part alltid har rätt att få ett eget exemplar av det processmaterial som omfattas av insynsrätten.

Rätt till kopior av förundersökningsmaterial

I detta avsnitt behandlas frågan om när den misstänkte under en förun- dersökning eller vid handläggningen av ett brottmål i domstol har rätt att få en egen kopia av utredningsmaterialet. Dessutom behandlas möjlig- heten att hantera risken för att den misstänkte, till skada för något viktigt sekretessintresse, sprider kopior med känsligt material utöver vad som eventuellt kan behövas för att föra partens talan i målet.

När åtal har beslutats har den misstänkte eller försvararen enligt 23 kap. 21 § fjärde stycket RB rätt att på begäran få en papperskopia av förundersökningsprotokollet (NJA 2015 s. 693). Om en offentlig för- svarare är förordnad ska denne få förundersökningsprotokollet utan sär- skild begäran. Det är alltså först i och med ett positivt åtalsbeslut som den misstänkte får en rätt enligt rättegångsbalken till egna kopior av förundersökningsmaterial (jfr även NJA 2008 s. 650).

Frågan om den misstänkte har en motsvarande rätt till egna kopior av sidomaterialet är omtvistad. JO har ansett att en sådan rätt torde följa av 23 kap. 21 § fjärde stycket RB (JO 2007/08 s. 87). Bestämmelsens orda- lydelse ger dock inte något direkt stöd för en sådan tolkning. Högsta domstolen har dessutom när det gäller formen för partsinsynen och hur

den ska förverkligas i det enskilda fallet ansett att det finns ett visst ut- Prop. 2016/17:68 rymme för allmänna lämplighetsöverväganden (NJA 2008 s. 883).

I samband med att åtal väcks ska åklagaren enligt 45 kap. 7 § RB till rätten ge in inte bara en kopia av förundersökningsprotokollet utan dess- utom de skriftliga handlingar och föremål som åklagaren vill åberopa som bevis. Sådan skriftlig bevisning finns dock i flertalet fall med som kopior eller utskrifter i förundersökningsprotokollet. Den tilltalade ska därefter enligt 45 kap. 9 § RB tillsammans med stämning delges stäm- ningsansökan och de handlingar som hör till den. Någon motsvarande uttrycklig bestämmelse om att handlingarna ska delges finns inte när det gäller handlingar som åklagaren åberopar som bevisning men ger in till domstolen först efter det att en stämning utfärdats. Har den nya bevis- ningen tillkommit efter komplettering av förundersökningen och tagits in

i ett tilläggsprotokoll torde det	dock följa	av 23 kap. 21 § fjärde
stycket RB jämfört med 23 kap.	23 § RB att	den tilltalade och för-

svararen får del av materialet genom åklagarens försorg. Om så inte är fallet brukar rätten se till att den tilltalade eller försvararen snarast möj- ligt får en kopia av den tillkommande skriftliga bevisningen (JO 1993/94 s. 79).

Prövning av begränsningar i den misstänktes insyn i förundersökningsmaterial

Om en misstänkt under en pågående förundersökning med hänvisning till sin rätt till partsinsyn begär att få ta del av utredningsmaterial är det för- undersökningsledaren som prövar om uppgifter kan lämnas till den misstänkte utan men för utredningen. Ett beslut från förundersöknings- ledaren om att begränsa den misstänktes rätt till insyn kan inte över- klagas enligt något särskilt förfarande i rättegångsbalken. Däremot är det troligen möjligt för den misstänkte att begära s.k. överprövning hos högre åklagare enligt 7 kap. 5 § RB. Om beslutet har fattats vid en polis- myndighet eller någon annan brottsutredande myndighet kan beslutet prövas av en åklagare vid en åklagarkammare (jfr 23 kap. 3 § RB).

Om den misstänkte i stället med hänvisning till sin rätt enligt tryck- frihetsförordningen begär att få tillgång till en allmän handling, är det enligt 2 kap. 14 § TF den myndighet som förvarar handlingen som ska pröva om handlingen kan lämnas ut. Enligt 6 kap. 3 § OSL är det då i första hand den befattningshavare som ansvarar för vården av handlingen som ska göra prövningen. Har en brottsutredande myndighet beslutat att inte lämna ut handlingen till den misstänkte kan beslutet överklagas till kammarrätt enligt 6 kap. 7 och 8 §§ OSL.

Om det i stället är en tingsrätt som har beslutat att inte lämna ut en handling i ett brottmål eller i ett ärende under förundersökningsstadiet ska beslutet överklagas hos hovrätten. Då gäller enligt 6 kap. 10 § OSL bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av beslut. Det krävs dock inte prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut.

Prop. 2016/17:68

4.3.2Rätten att ta del av utredningsmaterial i nedlagda eller andra avslutade förundersökningar

En förundersökning kan avslutas genom att den läggs ned enligt be- stämmelserna i 23 kap. 4 eller 4 a § RB eller genom att beslut tas i åtals- frågan enligt 23 kap. 20 § RB. Ett beslut att lägga ned en förundersök- ning är ett formligt beslut på samma sätt som ett beslut att inleda en för- undersökning. Det framgår av 14 § FUK som anger att om en förunder- sökning läggs ned ska den som hörts som skäligen misstänkt för brottet underrättas om beslutet. Om delgivning av misstanke ännu inte skett behöver en eventuell misstänkt alltså inte underrättas om ett beslut att lägga ned förundersökningen. Det är inte författningsreglerat vid vilken tidpunkt det ska fattas ett beslut om att inte väcka åtal i stället för ett beslut om nedläggning av förundersökningen. I praxis anses emellertid den relevanta tidpunkten infalla vid genomförd slutdelgivning med den misstänkte. Efter den åtgärden bör således ett negativt åtalsbeslut tas i stället för ett beslut om att lägga ned förundersökningen (jfr Riks- åklagarens riktlinjer, RåR 2008:2, s. 9). Förundersökningar som ännu inte slutdelgetts kan alltså läggas ned såväl före som efter det att någon underrättats om skälig misstanke enligt 23 kap. 18 § RB. JO har emeller- tid påpekat att beslutets rubricering – nedläggning av förundersökning eller negativt åtalsbeslut – inte har någon avgörande betydelse vid en bedömning av om beslutet ska anses ha innefattat ett ställningstagande i åtalsfrågan eller inte (JO 2000/01 s. 62).

Den misstänktes insynsrätt enligt 23 kap. 18 § RB anses upphöra i samband med ett beslut om att lägga ned förundersökningen. Detta är en följd av att rättegångsbalkens direkta eller indirekta bestämmelser om partsrättigheter är inriktade på förfaranden som i någon mening är att anse som pågående vid brottsutredande myndigheter eller vid någon allmän domstol. Detsamma gäller om åklagaren efter slutdelgivning prövar åtalsfrågan och då beslutar att inte väcka åtal. Någon kvarstående insynsrätt genom direkt tillämpning av 23 kap. 18 § RB finns alltså inte. I dessa situationer har det inte heller uppkommit någon rätt enligt rätte- gångsbalken för den misstänkte eller en eventuell försvarare att få en kopia av ett preliminärt eller slutligt förundersökningsprotokoll (jfr prop. 1986/87:89 s. 145 och JO 2007/08 s. 87).

Om förundersökningen av en eller annan anledning återupptas har den misstänkte däremot samma rätt till insyn som han eller hon haft under förundersökningens tidigare skede om han eller hon då underrättats om skälig misstanke om brott. Sker ytterligare utredning inom ramen för en återupptagen förundersökning har alltså den misstänkte redan vid tiden för återupptagandet en fortgående rätt till insyn. Detta får anses följa av en direkt tillämpning av 23 kap. 18 § RB (se även Åklagarmyndighetens RättsPM 2008:4).

Det finns alltså inte någon rätt till insyn i utredningsmaterialet i en nedlagd förundersökning vid en tillämpning av rättegångsbalkens ut- tryckliga bestämmelser om partsinsyn. I praxis har emellertid en tidigare misstänkt under vissa förutsättningar ansetts ha en sådan rätt till insyn. Högsta förvaltningsdomstolen har framhållit att en rätt till partsinsyn inte måste stödjas på någon uttrycklig författningsbestämmelse. En sådan rätt kan följa också av allmänna rättsgrundsatser. En tidigare misstänkt kan

Prop. 2016/17:68

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna, däribland Riks- dagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Åklagarmyndigheten, Ekobrotts- myndigheten, Rikspolisstyrelsen och Brottsofferjourernas Riksförbund, tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag och be- dömning. Ekobrottsmyndigheten påtalar dock att en upptagning med ljud och bild måste anses som betydligt mer ingripande i den enskildes per- sonliga förhållanden än om det är fråga om endast ljudupptagning. Det bör därför övervägas att begränsa en mer utförlig reglering till sådana fall där bildupptagning förekommer. Vidare är Rikspolisstyrelsen angelägen om att de möjligheter som i dag finns att i ett tidigt skede kunna hålla förhör inte motverkas genom kravet på att förhör ska spelas in i större utsträckning. Hovrätten för Övre Norrland och Sveriges advokatsamfund anser att förhör bör dokumenteras med i vart fall ljudupptagning i ännu större utsträckning än vad utredningen föreslår. När det gäller upptagning med ljud och bild anser dock samfundet att en sådan bör kräva samtycke från den misstänkte och påpekar att sådana upptagningar riskerar att förskjuta utredningen i rättegången från huvudförhandlingen till förun- dersökningen. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms univer- sitet, som är positiv till förslaget, pekar på att detta i förlängningen kan leda till att polisförhör får en betydligt mer framträdande roll under huvudförhandling i brottmål än vad som är fallet i dag, men att detta i och för sig inte behöver vara negativt från bevisvärderingssynpunkt. Vänersborgs tingsrätt påpekar att det aldrig kan bli aktuellt att lägga endast ett inspelat förhör från förundersökningen till grund för en dom och att det därför är tveksamt om fördelarna med förslaget överväger nackdelarna, särskilt eftersom utredningen inte föreslår någon sekretess- bestämmelse.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bör förhör under en förundersökning oftare spelas in med ljud eller med både ljud och bild?

Förhör med misstänkta, brottsoffer, vittnen och andra personer som kan lämna upplysningar om händelseförloppet vid ett misstänkt brott är av stor betydelse i förundersökningar. Det finns därför detaljerade regler om hur förhör ska hållas och dokumenteras. Att det finns sådana detaljerade regler skiljer förhör från många andra utredningsåtgärder. Det finns dock inte någon reglering om när ett förhör ska spelas in med ljud eller med både ljud och bild. I praktiken görs redan i dag i varierande utsträckning sådana inspelningar. Det är klart vanligast med ljudinspelningar från förhör (se närmare avsnitt 4.2.3). Det finns därför anledning att i detta sammanhang överväga om och i vilken utsträckning det är ändamåls- enligt att ljud eller ljud och bild spelas in vid förhör samt om det bör införas en författningsreglering för dokumentation genom sådana inspel- ningar.

Det finns flera fördelar med att dokumentera förhör genom en ljud- inspelning eller ljud- och bildinspelning. Ett inspelat förhör ger en möj- lighet att i efterhand kunna kontrollera exakt vad den hörde tidigare läm- nat för uppgifter. Detta kan aktualiseras t.ex. vid en huvudförhandling i brottmål. Till skillnad från en uppläsning av ett nedtecknat förhör fram- går bl.a. röstläge och uttryckssätt av en ljudupptagning. Av en bildupp-

tagning tillkommer dessutom information om mimik och gester som i Prop. 2016/17:68 vissa fall kan ge ytterligare underlag för bedömningen av de uppgifter

som lämnats. Den inspelade utsagan ger alltså ett bättre underlag för bedömningen av utsagan än en uppläsning ur förundersökningsproto- kollet. Upptagningen bör därför normalt sett ha ett högre bevisvärde än en uppläsning av förhörsutsagan. För den enskildes rättssäkerhet både under förundersökningen och i en efterföljande rättegång är det av be- tydelse att det som sägs och i övrigt förekommer under ett förhör doku- menteras så noggrant som möjligt. Det blir därigenom möjligt att kon- trollera både hur frågorna från förhörsledaren ställts och den exakta or- dalydelsen av svaren. En mer tillförlitlig dokumentation har betydelse också för den misstänktes möjlighet att utöva sin rätt till insyn (se när- mare avsnitt 6).

De konsekvenser eller nackdelar som är förenade med en ökad mängd inspelningar av det som sägs och i övrigt förekommer vid förhör hänför sig framför allt till ökade kostnader för brottsutredande myndigheter, praktiska svårigheter och risk för obehörig spridning av inspelningarna. De brottsutredande myndigheter som verkställer förhör under förunder- sökning behöver göra en del investeringar för att bl.a. utrusta fler för- hörsrum med nödvändig teknisk utrustning. Eftersom inspelade förhör som huvudregel i sin helhet ska upptecknas skriftligen, torde det även uppkomma merkostnader avseende det arbetet (se närmare avsnitt 4.2.3, jfr även JO 1996/97 s. 75). Samma sak gäller i fråga om kostnaden för att bevara inspelade förhör. För den enskilde kan en upptagning av förhöret i vissa fall upplevas som besvärande och påträngande. Det finns därmed en viss risk för att en inspelning av förhöret kan påverka den hördes förmåga att tala fritt. Slutligen går det inte att bortse från risken för obe- hörig spridning av framför allt ljud- och bildupptagningar av förhör. För att hantera den sistnämnda risken föreslår regeringen i avsnitt 5.1.5 att sekretesskyddet stärks för bildupptagningar.

Mot denna bakgrund och vid en avvägning mellan de för- och nack- delar som finns med en ökad användning av upptagning av förhör med ljud eller med både ljud och bild, gör regeringen bedömningen att de fördelar som från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt finns med att spela in fler förhör överväger nackdelarna.

Bör inspelning av förhör under en förundersökning lagregleras?

En fråga som uppkommer är om det bör införas en reglering som innebär en möjlighet eller en skyldighet för de brottsutredande myndigheterna att spela in förhör. Sådana inspelningar görs ofta i dag. Som framgår när- mare i avsnitt 4.2.3 finns det trots detta inga regler om när det får eller ska ske. Justitieutskottet har emellertid uttalat att förhör med barn i sexualbrottmål alltid bör spelas in med video (bet. 1993/94:JuU25 s. 20). Det finns också allmänna råd som Polismyndigheten, efter samråd med Riksåklagaren, har meddelat om hur förhör som har spelats in ska han- teras (RPSFS 2000:62, FAP 400-1). Av dessa framgår emellertid inte när förhör bör eller ska spelas in. Den gällande regleringen för doku- mentation av förhör under förundersökning är alltså inte heltäckande. JO har påtalat att det självfallet vore en fördel om förutsättningarna för att

Prop. 2016/17:68	dokumentera ett förhör med ljud och bild och frågan om sekretess för en
	sådan upptagning reglerades (JO beslut 2014-08-20, dnr 2084-2013).
	Det är viktigt att en reglering kring när förhör ska spelas in är ända-
	målsenlig och enkel att tillämpa. Rikspolisstyrelsen anser att det även i
	fortsättningen måste vara möjligt att hålla ett förhör i ett tidigt skede,
	t.ex. direkt på brottsplatsen, trots att nödvändig inspelningsutrustning inte
	finns att tillgå. Regeringen har inte någon annan uppfattning i den delen.
	Det lagreglerade allmänna skyndsamhetskrav som gäller under förunder-
	sökningar (se närmare avsnitt 4.3) talar mot en obligatorisk reglering på
	området. En annan nackdel med obligatoriska ljud- och bildupptagningar
	är att det försvårar möjligheten att hålla telefonförhör. I likhet med ut-
	redningen och majoriteten av remissinstanserna anser således regeringen
	att det inte bör vara obligatoriskt att alltid spela in förhör, utan en sådan
	dokumentation bör ske i de fall det anses motiverat. Exempelvis kan
	förundersökningsledaren göra den bedömningen att det av utredningsskäl
	är av stor vikt att dokumentera ett förhör genom inspelning eller så kan
	den som ska förhöras ha ett stort eget intresse av att de uppgifter han
	eller hon lämnar inte ska kunna misstolkas. Regleringen bör därför göras
	fakultativ i det avseendet att det alltid ska vara möjligt för de brottsut-
	redande myndigheterna att spela in förhör under en förundersökning.
	Regeringen återkommer i avsnitt 5.1.2 till vilka kriterier som särskilt bör
	beaktas vid bedömningen av om ett förhör ska spelas in.
	De rättssäkerhetsaspekter som motiverar att det finns detaljerade regler
	om ordningen när man håller förhör gör sig gällande även när det gäller
	att reglera under vilka förutsättningar förhör under en förundersökning
	bör spelas in. Detta gäller både i fråga om ljudupptagningar och ljud- och
	bildupptagningar. Sveriges advokatsamfund framför att det bör krävas
	samtycke från den enskilde för att en inspelning med både ljud och bild
	ska få ske. Om ett sådant krav ställs upp kan det dock antas att förhör
	inte skulle komma att spelas in i önskad utsträckning. Många av de nyss
	nämnda fördelarna med en ökad användning av inspelning av förhör
	skulle inte kunna uppnås. Det bör därför inte krävas samtycke för att vare
	sig ljudupptagning eller ljud- och bildupptagning ska få ske. Som anges
	ovan och som framgår närmare i avsnitt 5.1.2 är det i stället andra kri-
	terier som bör vara avgörande vid bedömningen av om inspelning ska
	ske. Att den som ska höras vägrar att yttra sig eller att det kan antas att
	han eller hon inte berättar fritt för det fall förhöret spelas in kan däremot i
	det enskilda fallet påverka bedömningen av om förhöret verkligen bör
	spelas in. Att samtycke inte krävs gör också att det är särskilt angeläget
	att förutsättningarna för ljudupptagning eller ljud- och bildupptagning i
	den aktuella situationen	regleras i lag (se 8 kap. 2 § första
	stycket 2 regeringsformen, förkortad RF, jfr även JK:s beslut 2001-04-
	23, dnr 1002-00-21 och JO 2004/05 s. 98).
	Mot bakgrund av de synpunkter som Juridiska fakultetsnämnden vid
	Stockholms universitet och Sveriges advokatsamfund uttrycker vill re-
	geringen understryka att de aktuella förslagen inte ändrar förutsätt-
	ningarna för när förhören ska kunna ersätta förhör under en huvud-
	förhandling. Liksom i dag bör t.ex. en ljud- och bildupptagning från ett
	förhör med ett barn under en förundersökning rörande sexualbrott kunna
	spelas upp inför rätten i stället för att ett domstolsförhör äger rum med
42	barnet. Ett annat exempel	på när förhör från förundersökningen bör

kunna spelas upp vid huvudförhandlingen är när den som lämnat upp- Prop. 2016/17:68 gifterna lämnar en ny version av händelseförloppet vid huvudförhand-

lingen. I den situationen är syftet med uppspelningen att konfrontera den hörde med de uppgifter som han eller hon tidigare har lämnat.

5.1.2Omständigheter som särskilt talar för att spela in förhör i en förundersökning

Regeringens förslag: Vid bedömningen av om ett förhör bör doku- menteras genom en ljudupptagning eller ljud- och bildupptagning ska brottets beskaffenhet, utsagans förväntade betydelse och den hördes personliga förhållanden särskilt beaktas.

Förundersökningsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att det i lag ska uttryckas som ett obligatoriskt krav att spela in förhör under vissa förutsättningar förutsatt att det inte finns hinder mot det. Utredningen föreslår också att det uttryckligen ska anges att förhör ska spelas in i de fall det finns en påtaglig risk för att den hörde ändrar eller återtar sina uppgifter under senare förhör.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Domstolsverket och Åklagarmyndig- heten, tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag.

Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att ter- merna ”ljudupptagning” respektive ”ljud- och bildupptagning” vilka förekommer i andra bestämmelser i rättegångsbalken bör användas.

Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om det är nöd- vändigt att så detaljerat ange vad som ska beaktas vid bedömningen av när förhör ska spelas in. Bland annat pekar Ekobrottsmyndigheten på svårigheten av att i förväg kunna avgöra vilka förhörspersoner som ris- kerar att senare ändra sina uppgifter. Även Vänersborgs tingsrätt pekar på denna svårighet. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet invänder att den som är närstående till en part inte alltid är skyldig att vittna vid huvudförhandlingen. I sådana situationer är det omstritt om det ska vara tillåtet att vid rättegången åberopa uppgifter ur förundersök- ningsprotokollet mot den närstående vilja. Detta bör enligt fakultets- nämnden beaktas åtminstone vid bedömningen av om det i det enskilda fallet finns skäl att spela in ett förhör under förundersökningen.

Skälen för regeringens förslag: I föregående avsnitt föreslås att det ska regleras i lag att brottsutredande myndigheter alltid får spela in för- hör under en förundersökning med ljud eller med både ljud och bild. Regeringen instämmer i påpekandet från Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge att uttrycken ljudupptagning respektive ljud- och bildupptagning bör användas i lagtexten.

I vissa fall kan det av både rättssäkerhets- och effektivitetsskäl finnas starkare skäl än annars för att dokumentera förhör genom upptagning av ljud eller ljud och bild. I sådana fall bör förhöret som huvudregel spelas in. Även om vissa sådana typfall kan identifieras är det inte möjligt att i förväg utpeka alla situationer där detta kan vara lämpligt. Till vägledning

för de brottsutredande myndigheterna bör det dock anges i vilka situ-

Prop. 2016/17:68	ationer det är särskilt viktigt att spela in förhör med ljud eller med både
	ljud och bild. Lagregleringen bör därför innehålla vissa grundläggande
	kriterier som ska beaktas vid bedömningen av hur ett förhör ska doku-
	menteras.
	Det är framför allt vid utredningar om allvarliga brott som det normalt
	sett finns starka skäl för att spela in förhör. Sådana utredningar är ofta till
	sin karaktär omfattande och tidskrävande. Att förhör blir noggrant do-
	kumenterade kan därför många gånger förväntas förbättra förundersök-
	ningens kvalitet. För den misstänkte som riskerar ett strängt straff kan det
	också antas vara särskilt viktigt med en så exakt dokumentation som
	möjligt. Även när den misstänkte inte riskerar ett särskilt strängt straff
	kan omständigheter kring brottet tala för att spela in ett förhör. Det kan
	t.ex. vara fråga om särskilt svårutredda brott där det finns starka skäl att
	noggrant dokumentera förhör. När det däremot gäller enkla brottsutred-
	ningar är behovet av en detaljerad och exakt dokumentation normalt sett
	inte alls lika stort. Med enkla brottsutredningar avses t.ex. vissa till-
	grepps- och trafikbrott. Det bör därför i lag anges att brottets beskaffen-
	het är en omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om
	ett förhör under en förundersökning ska spelas in eller inte.
	En annan viktig omständighet att beakta vid bedömningen av om ett
	förhör ska spelas in är förhörsutsagans förväntade betydelse för utred-
	ningen. Att en förundersökning avser ett allvarligt brott innebär t.ex. inte
	att det alltid är nödvändigt att dokumentera alla förhör genom inspelning.
	En sådan dokumentation ska i stället enligt regeringens bedömning göras
	i de fall då det bedöms motiverat. Det torde i första hand vara förhör med
	målsäganden och den misstänkte som kan anses ha sådan betydelse, men
	det finns självfallet också vissa vittnesförhör som är så betydelsefulla för
	utredningen att det finns anledning att spela in dem. Det bör därför anges
	i bestämmelsen att förhörsutsagans förväntade betydelse för utredningen
	är en omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett
	förhör i en förundersökning ska spelas in eller inte.
	En annan omständighet som kan göra att en förhörsutsaga får stor be-
	tydelse för utredningen är om förhörspersonen i senare förhör ändrar sina
	uppgifter. Det finns då stora utredningsmässiga fördelar med att den
	tidigare förhörsutsagan är noggrant dokumenterad. Utredningen föreslår
	därför att det ska anges särskilt i lag att förhör ska spelas in om det finns
	en påtaglig risk för att den hörde kommer att ändra eller återta sina upp-
	gifter under senare förhör. Enligt regeringen är det emellertid även i
	dessa fall den betydelse förhörsutsagan kan förväntas få för utredningen
	som bör vara avgörande för om förhöret spelas in eller inte. Det är var-
	ken nödvändigt eller görligt att i lag ange vilka omständigheter som kan
	göra förhörsutsagan betydelsefull. Som Vänersborgs tingsrätt och
	Ekobrottsmyndigheten påpekar är det dessutom svårt att i förväg avgöra
	vilka förhörspersoner som sannolikt kan tänkas komma att senare ändra
	sina uppgifter. Det är inte heller, som Ekobrottsmyndigheten och
	Rikspolisstyrelsen framför, nödvändigt att så detaljerat som utredningen
	föreslår i lag ange vilka omständigheter som ska beaktas vid bedöm-
	ningen av om ett förhör ska spelas in.
	Ytterligare en omständighet som särskilt bör beaktas vid bedömningen
	av om förhöret ska spelas in är den hördes personliga förhållanden.
44	Redan i dag leder den omständigheten att förhörspersonen är minderårig

i stor utsträckning till att förhöret spelas in med både ljud och bild. Av- sikten är då att upptagningen ska spelas upp vid huvudförhandlingen i stället för att barnet hörs där. Denna ordning bör gälla även i fortsätt- ningen. Även andra omständigheter som har att göra med den hördes personliga förhållanden kan emellertid tala för att spela in förhöret. Det kan t.ex. vara fråga om någon som på grund av sjukdom inte säkert kommer att klara av att närvara vid en kommande förhandling i domstol. I rättegångsbalken bör därför anges att den hördes personliga förhållan- den särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett förhör i en förunder- sökning ska spelas in. En sådan ordning bör också tillgodose det krav som ställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (barnrättsdirektivet) om att förhör i förundersökningar ska spelas in med både ljud och bild när detta är proportionerligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Direktivet ska vara genomfört i medlemstaterna senast den 11 juni 2019.

Vid en bedömning i det enskilda fallet av om ett förhör ska spelas in bör enligt Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet beaktas huruvida uppspelningen, mot den hördes vilja, kan komma att få använ- das i domstol. Som framgår ovan kan den hördes personliga förhållanden tala för att spela in ett förhör i en situation då den hörde inte bör eller bedöms kunna höras under huvudförhandlingen. Den fråga som juridiska fakultetsnämnden väcker rör emellertid den situationen att de personliga förhållandena talar mot att spela in förhöret eftersom inspelningen ändå inte kommer att få användas i domstol. Det skulle kunna bero på den hördes relation till den misstänkte. Under förundersökningen kan dock inte alltid bedömas om utsagan kommer att få användas i domstol. De brottsutredande myndigheterna bör vara försiktiga med att ta ställning för att låta bli att spela in ett förhör av det skälet. Om det i det enskilda fallet står klart att förhöret inte kommer att få användas i domstol är dock detta ett sådant personligt förhållande som kan beaktas vid bedömningen av hur ett förhör i en förundersökning ska dokumenteras. Det finns inte skäl att i lag särskilt ange att den omständigheten ska beaktas.

Även om starka skäl kan tala för att spela in ett förhör kan det i det en- skilda fallet finnas hinder mot att göra en sådan inspelning. Hindret kan t.ex. bestå i att det inte finns någon lämplig eller fungerande inspelnings- utrustning tillgänglig. En annan omständighet som kan tala mot att spela in förhöret är att den hördes uppgifter kan antas påverkas negativt av en inspelning (jfr regleringen angående inspelning av förhör i domstol 6 kap. 6 § RB och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [1 oktober 2015, Zeteo], kommentaren till 6 kap. 6 §). I sådana situationer bör det vara möjligt för de brottsutredande myndigheterna att låta bli att dokumentera förhöret genom en inspelning, trots att starka skäl i och för sig kan tala för att spela in förhöret. En avvägning måste då göras mellan vikten av att förhöret spelas in och andra intressen, t.ex. att utredningen måste bedrivas skyndsamt.

Mot bakgrund bl.a. av de hinder som kan finnas mot att spela in ett förhör bör det inte i lag anges i vilka situationer ett förhör ska spelas in med enbart ljud eller med både ljud och bild. Det får i stället avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vid valet mellan en ljud- och bildupptagning och enbart en ljudupptagning,

Prop. 2016/17:68

5.1.4Bevara inspelningar av förhör från förundersökningar

Regeringens förslag: Ljudupptagningar och ljud- och bildupptag- ningar av förhör i förundersökningar ska bevaras till dess att förun- dersökningen har lagts ned eller avslutats. Om åtal har väckts ska upptagningarna bevaras till dess att målet slutligt har avgjorts.

Förundersökningsutredningens förslag överensstämmer i sak väsentligen med regeringens. Utredningen föreslår dock att bestämmel- sen formuleras som en arkiverings- och gallringsbestämmelse samt att det regleras särskilt att ljudupptagningar av förhör som har skrivits ned i sin helhet ska få gallras efter att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet slutligt har avgjorts.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern och Åklagarmyndigheten, instämmer i eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Svea hovrätt ifrågasätter om det inte bör införas en gallringsbestämmelse för ljud- och bildupptagningar motsvarande den som gäller för en sådan upptagning av förhör vid en domstol eller om inte den föreslagna be- stämmelsen bör göras tillämplig även på ljud- och bildupptagningar. Ekobrottsmyndigheten tillstyrker förslaget men påtalar att detta inte in- nebär att samtliga inspelningar ska arkiveras. Inspelade förhör som inte ingår i förundersökningsprotokoll och inte är processmaterial omfattas inte av arkivlagens bestämmelser, utan ska betraktas som minnesanteck- ningar. Rikspolisstyrelsen betonar att ljudupptagningar som skrivits ned i sin helhet och som inte tillför ärendet sakuppgifter utöver vad den skrift- liga uppteckningen ger – minnesanteckningar – inte omfattas av arkiv- lagens bestämmelser. Riksarkivet välkomnar förslaget eftersom det före- kommer en tolkning att ljud- och bildupptagningar kan utgöra minnes- anteckningar. Däremot tillbakavisar Riksarkivet förslaget om att ljud- upptagningar som har skrivits ned i sin helhet ska få gallras i ett tidigare skede bl.a. eftersom det är svårförståeligt varför ljudupptagningar ska särbehandlas och då en sådan fråga lämpligen bör regleras av Riks- arkivet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att videoupptagningar av förundersökningsförhör ska sparas en längre tid än vad utredningen föreslår, eftersom förhöret annars inte kommer att finnas tillgängligt för en person som vill ansöka om resning.

Skälen för regeringens förslag: För att dra nytta av de fördelar från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt som en bättre dokumentation av förhör under en förundersökning ger är det enligt regeringen av väsentlig betydelse att ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förhör i förundersökningar alltid bevaras åtminstone till dess att åtal väckts och målet är slutligt avgjort i domstol. Av remissvaren från Ekobrotts- myndigheten, Rikspolisstyrelsen och Riksarkivet framgår att det råder delade meningar om i vilken utsträckning de brottsutredande myndighet- erna enligt nuvarande ordning är skyldiga att bevara inspelade förhör. Detta hänger samman med att det finns olika synsätt i fråga om att be- trakta upptagningar såsom självständiga handlingar i förhållande till fullständiga skriftliga uppteckningar. För att undvika skilda tolkningar och tillämpningar av regleringen finns det enligt regeringen skäl att i lag

ta in tydliga regler om i vilken utsträckning de brottsutredande myndig- heterna ska vara skyldiga att bevara ljudupptagningar och ljud- och bild- upptagningar.

Utredningen föreslår att det i rättegångsbalken regleras att ljudupptag- ningar och ljud- och bildupptagningar av förhör under en förundersök- ning ska arkiveras och gallras i enlighet med arkivlagens bestämmelser. En sådan reglering innebär att samtliga inspelningar av sådana förhör kommer att bli allmänna handlingar, oavsett om inspelningarna har upp- tecknats skriftligen eller inte och oberoende av om de hanteras som min- nesanteckningar under förundersökningen eller som färdigställda hand- lingar. Det hänger samman med att minnesanteckningar och andra mel- lanprodukter ska anses upprättade i tryckfrihetsförordningens mening om de tas om hand för arkivering (2 kap. 9 § TF). Den föreslagna regleringen innebär att någon bedömning av om en ljudupptagning eller ljud- och bildupptagning som har skrivits ned i sin helhet tillför något i sak inte ska göras vid arkiveringen. En sådan reglering ger ur ett rättssäkerhets- perspektiv ett materiellt tillfredsställande resultat genom att den tillför- säkrar att alla inspelningar bevaras till dess att målet har avgjorts slutligt. Riksarkivet ser dessutom positivt på att det förtydligas i rättegångsbalken att ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar ska hanteras enligt arkivlagens bestämmelser. Enligt regeringen är emellertid en sådan ar- kiverings- och gallringsreglering något främmande för systematiken i rättegångsbalken. I 3 § arkivlagen (1990:782) anges att en myndighets arkiv bildas av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet och sådana handlingar som avses i 2 kap. 9 § TF och som myndigheten beslutar ska tas om hand för arkivering. Bestämmelsen får inte sitt inne- håll genom olika myndigheters enskilda förfaranderegleringar utan den är allmänt tillämplig. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att i rätte- gångsbalken närmare reglera vilka handlingar som ska arkiveras och därigenom även indirekt reglera handlingarnas status ur ett offentlighets- perspektiv. En sådan reglering sträcker sig längre än vad som behövs för att tillgodose det övergripande syftet med regleringen. Enligt regeringen talar övervägande skäl mot att det regleras särskilt i rättegångsbalken att ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förhör i förunder- sökningar ska arkiveras och gallras enligt arkivlagen.

Ett annat sätt att säkerställa att ljudupptagningar och ljud- och bild- upptagningar av förhör i förundersökningar alltid bevaras så länge det finns ett pågående förfarande är att i rättegångsbalken uttryckligen ange att sådana upptagningar ska bevaras till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. En motsvarande bevaranderegel finns i 27 kap. 24 § RB när det gäller upptagningar och uppteckningar från hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Med en sådan bestämmelse säkerställs att inga inspelningar förstörs före huvudförhandlingen i de fall åtal väcks. Detta bidrar till att stärka rätts- säkerheten för den misstänkte och för den som har hörts. Regleringen blir också tydlig för de brottsutredande myndigheterna. Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att syftet med den föreslagna reformen lämpligen bör tillgodoses genom en reglering i lag som slår fast en skyl- dighet för de brottsutredande myndigheterna att bevara inspelade förun- dersökningsförhör.

Prop. 2016/17:68

5.1.5Sekretess för bilduppgiften i ljud- och bildupptagningar av förhör i en förundersökning

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift i bild som ingår i en ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits under en utred- ning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Sekretes- sen ska gälla hos både den brottsutredande myndigheten och dom- stolen, även om uppgiften lämnas till domstolen med anledning av åtal och om upptagningen spelas upp vid en offentlig förhandling.

Förundersökningsutredningens bedömning avviker från regeringens förslag. Utredningen gör bedömningen att någon särskild sekretessregel för uppgift i bild som ingår i en bildupptagning av ett förhör i en förun- dersökning till skydd för den hörde inte bör införas.

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser yttrar sig i denna del. En mycket stor majoritet av dem, däribland Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolis- styrelsen, Brottsoffermyndigheten och Sveriges advokatsamfund, mot- sätter sig utredningens bedömning och ansluter sig till de synpunkter som lämnas tillsammans med utredningen i ett särskilt yttrande där det före- språkas att det införs en sekretessreglering av bilduppgifter från förhör under en förundersökning. Den främsta invändningen mot utredningens bedömning är att det inte anses finnas något sakligt skäl för att behandla bildupptagning av förhör i en förundersökning och domstolsförhör olika. Flera remissinstanser påtalar att behovet av skydd för den personliga integriteten snarast är större när det är fråga om förhör under en förun- dersökning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser i likhet med bl.a. Svea hovrätt, Justitiekanslern och Åklagarmyndigheten att det är märkligt att förhör i en förundersökning och domstolsförhör behandlas olika i sekretesshänseende, men anser att det snarast bör om- prövas om det finns ett behov av sekretesskydd för bilduppgifter i dom- stolsförhör. Riksdagens ombudsmän (JO), Svenska Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen instämmer i utredningens be- dömning. JO påtalar att det av rättssäkerhetsskäl är viktigt att föränd- ringar av de metoder och den teknik som används under rättsprocessen inte leder till att principerna för insyn blir mer restriktiva.

Förslaget i den kompletterande promemorian angående sekretess för bilduppgift överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker förslagen i den kompletterande promemorian angående sekretess för bilduppgift. Sveriges advokatsamfund betonar att det är nödvändigt för att uppnå nödvändigt skydd att sekretessen gäller med ett omvänt skaderekvisit. Svea hovrätt uppmärksammar att den föreslagna regleringen får den effekten att det blir möjligt att besluta om stängda dörrar under den del av en rättegång då ett förundersökningsför- hör spelas upp, men att det för ett sådant beslut krävs att det är av syn- nerlig vikt att uppgiften inte röjs. Med hänsyn till att största möjliga öppenhet ska gälla i dömande verksamhet samtidigt som det kan finnas situationer där mycket starka skäl talar för att bilduppgiften inte bör före-

Prop. 2016/17:68

med anledning av åtal upphör emellertid som huvudregel förundersök- ningssekretessen till skydd för enskild att gälla hos den brottsutredande myndigheten och domstolen. Detta gäller dock inte om undantagsregeln i 35 kap. 12 § OSL är tillämplig, t.ex. i de fall målet rör sexualbrott eller utpressning. Mot bakgrund av att det i propositionen föreslås att det ska införas regler om inspelningar av ljud eller ljud och bild från förhör i en förundersökning och att sådana förhör bör spelas in i större utsträckning än i dag, bör det även övervägas om bilduppgiften i inspelade förhör som hållits under en förundersökning behöver skyddas genom en särskild sekretessregel på samma sätt som gäller för bilduppgiften i domstols- förhör.

En bedömning av om sekretess ska gälla för bilduppgiften i en ljud- och bildupptagning även sedan den getts in till domstol med anledning av åtal och sedan den spelats upp vid en offentlig förhandling måste grunda sig på en noggrann avvägning mellan olika intressen. Å ena sidan har allmänheten ett intresse av insyn i bilduppgifter från förhör i förunder- sökningen och å andra sidan kan den hörde ha ett intresse av att dessa uppgifter kan hemlighållas. Utgångspunkten vid en sådan intresseav- vägning måste enligt regeringen självfallet vara att största möjliga öppen- het ska gälla i den rättskipande verksamheten. Detta är av central be- tydelse ur ett rättssäkerhetsperspektiv och för allmänhetens förtroende för verksamheten. Särskilt viktigt är detta i domstolarnas dömande verk- samhet eftersom en sådan öppenhet gör det möjligt för var och en att granska denna. Det måste därför krävas starka skäl för att tillåta begräns- ningar av offentlighetsprincipen i domstolarna. Det gäller i fråga om både förhandlingsoffentligheten och handlingsoffentligheten.

När det gäller allmänhetens insyn i bilduppgifter från förhör i en för- undersökning instämmer Svenska Journalistförbundet i utredningens bedömning att det finns ett beaktansvärt allmänt insynsintresse i dessa. Även JO påpekar vikten av att principerna för insyn inte blir mer restrik- tiva genom förändringar av de metoder och den teknik som används. Regeringen kan konstatera att allmänhetens möjligheter att granska vad som förekommit vid en domstolsförhandling skulle vara större om möj- ligheten att i efterhand kunna ta del av bilduppgiften från ett förhör i en förundersökning som spelats upp vid domstolsförhandlingen inte begrän- sas. Möjligheten till granskning i efterhand av den dömande verksam- heten påverkas dock endast marginellt av en reglering om sekretess för sådana bilduppgifter (jfr prop. 2004/05:131 s. 119). I likhet med vad som gäller i fråga om möjligheten att ta del av bilduppgifter i upptagningar av förhör som hållits i domstol, påverkar en sådan reglering som huvudregel inte allmänhetens möjligheter att närvara vid förhandlingen. Den påver- kar inte heller allmänhetens möjligheter att få ut ljudupptagningen från förhöret. Om sekretessen hindrar att bilderna lämnas ut förutsätts alltid domstolen vara skyldig att på begäran lämna ut en upptagning av ljud från förhöret, om inte sekretess på någon annan grund hindrar ett sådant utlämnande. Ett förhör från en förundersökning ska dessutom finnas skriftligen upptecknat antingen i sin helhet eller i sammanfattning (se närmare avsnitt 5.1.3). Även om rätten att ta del av bilduppgiften från ett inspelat förhör skulle begränsas, kommer alltså möjligheten att granska handläggningen av brottmål i domstol att vara fortsatt god.

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68 När det gäller bilduppgiften från domstolsförhöret har lagstiftaren gjort bedömningen att integritetsintresset för den enskilde ska tillgodoses genom en begränsning av rätten att ta del av bildupptagningarna (prop. 2004/05:131, bet. 2004/05:JuU29, rskr. 2004/05:307). Enligt 43 kap. 4 § OSL gäller sekretess till skydd för bilduppgiften i en ljud- och bildupp- tagning av ett domstolsförhör, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men. Som anförs i det till utredningen fogade särskilda yttrandet och som påpekas av flera remissinstanser, bl.a. Falu tingsrätt och Justitiekanslern, kan det ifrågasättas om behovet för allmänheten av att ta del av bilden är större när det gäller förhör från en förundersökning än när det gäller förhör som har ägt rum vid domstolen. Detta gäller i ännu större utsträckning i förhållande till ljud- och bild- upptagningar som inte har åberopats och därför inte heller spelats upp under en brottmålsrättegång. Regeringen bedömer i likhet med den be- dömning som görs i den kompletterande promemorian att det befogade intresset för enskilda att kunna ta del av sådana upptagningar måste anses begränsat. Det vore också, som flera remissinstanser lyfter fram, sakligt inkonsekvent att i nu aktuellt avseende göra skillnad mellan en bildupp- tagning av ett domstolsförhör och en sådan upptagning av ett förhör i en förundersökning. Sammantaget bedömer regeringen att det inte finns ett större behov för enskilda av att kunna ta del av bilduppgiften i en bild- upptagning från ett förundersökningsförhör än från ett domstolsförhör.

Frågan om en parts rätt att på grund av sin rätt till insyn i utredningen ta del av en bilduppgift från en ljud- och bildupptagning av ett förhör behandlas i avsnitten 6 och 7.

Behovet av sekretess

Det kan på goda grunder hävdas att en obegränsad möjlighet för andra att ta del av bilduppgiften från ett förhör i en förundersökning utgör ett av- sevärt intrång i den hördes integritet, betydligt större än vad motsvarande tillgång till en ljudupptagning innebär. En spridning av sådant material kan därför få klart större skadeverkningar än en spridning av traditionellt dokumenterat förundersökningsmaterial. Spridningsrisken bör man enligt regeringen lägga särskild vikt vid eftersom den tekniska utvecklingen är sådan att det numera är möjligt för i stort sett vem som helst att förhål- landevis enkelt sprida sådant material till en i det närmaste obegränsad krets. Vetskapen om att uppgifter om en förhörspersons utseende och sätt att agera kan komma att spridas kan påverka benägenheten att frivilligt medverka till ett förhör. Att det finns en risk för spridning av bildupptag- ningen kan dessutom många gånger inverka negativt på människors förmåga att avge en spontan och klar berättelse, något som i sin tur inne- bär att bevisvärdet av utsagan äventyras (jfr prop. 2004/05:131 s. 115). Enligt regeringen är dessa skäl för sekretess starka även när det gäller nu aktuella uppgifter. Det bör också beaktas att förhör under förundersök- ningar i en hel del fall äger rum i situationer där den hörde är starkt känslomässigt påverkad och fysiskt i ett sådant tillstånd att vem som helst inte bör ha obegränsad möjlighet att titta på förhöret i efterhand. Den som förhörs kan dessutom vara oförberedd på att ett förhör ska hål- las, t.ex. när förhöret hålls på brottsplatsen eller i den hördes bostad. De

negativa konsekvenserna av att ett sådant förhör sprids är många gånger

väl så stora som när det gäller domstolsförhör. Flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Malmö tingsrätt och Rikspolisstyrelsen, har samma uppfattning.

Det bör också övervägas om ett införande av en sekretessbestämmelse för bilduppgiften i ett förhör skulle få någon praktisk betydelse. Utred- ningen påtalar att det hittills inte förekommit att ljud- och bildupptag- ningar från sådana förhör lämnats ut till allmänheten och därefter spridits på ett sätt som kränkt den hördes integritet. Mot den bakgrunden anser Svenska Journalistförbundet att det inte finns tillräckliga skäl att be- gränsa allmänhetens insyn i domstolarnas rättskipande verksamhet. Brottsoffermyndigheten pekar emellertid på att detta också kan användas som argument för att allmänhetens intresse av insyn i praktiken inte är särskilt uttalat när det gäller inspelade förhör i en förundersökning. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar är också den omständigheten att endast ett fåtal fall skulle omfattas av en sekretessregel till skydd för bilduppgiften en mindre viktig faktor vid bedömningen av om en sek- retessregel bör införas. Redan ett enstaka fall där en bilduppgift röjts och lett till integritetsskadliga effekter för någon enskild kan leda till att för- troendet för rättsväsendet skadas. För att de föreslagna bestämmelserna om inspelning av förhör under en förundersökning ska få avsett genom- slag är det enligt regeringen av stor betydelse att risken för spridning av bildupptagningar inte hindrar att sådana förhör spelas in och åberopas i den utsträckning som annars skulle ske.

Intresseavvägning och utformning av sekretessbestämmelsen

Vid en avvägning mellan allmänhetens intresse av insyn och den hördes behov av sekretess, anser regeringen att behovet av sekretess till skydd för den hördes integritet i detta fall överväger. Den sekretess som gäller för uppgift i bild som ingår i en ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits under en förundersökning bör således fortsätta att gälla både hos brottsutredande myndighet och hos domstol även om uppgiften läm- nas till domstol med anledning av åtal och om upptagningen spelas upp vid en offentlig förhandling. För att syftet med sekretessen ska kunna tillgodoses är det inte tillräckligt att sekretessen innebär ett skydd mot obehörig spridning av bilduppgifter. I likhet med vad som gäller i fråga om förhör som spelas in vid en förhandling i domstol är det nödvändigt att den omfattar varje form av röjande av uppgifterna som innebär en risk för men för den enskilde (prop. 2004/05:131 s. 117 f.). Som föreslagits i den kompletterande promemorian bör sekretessen gälla med ett omvänt skaderekvisit, dvs. det ska gälla en presumtion för sekretess för bildupp- giften. Detsamma gäller för bilduppgiften när det gäller förhör i domstol.

Som Svea hovrätt pekar på bör uttrycket ”utredning enligt bestämmel- serna om förundersökning i brottmål” användas i den föreslagna be- stämmelsen. Samma uttryck används i 35 kap. 1 § första stycket 1 OSL och markerar att sekretessen utöver i sedvanliga brottsutredningar också gäller vid andra utredningar som görs enligt bestämmelserna om förun- dersökning, t.ex. enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Genom det valda uttrycket tydliggörs också att ett förhör som enligt 23 kap. 3 § tredje stycket RB har hållits av polisen innan en förun- dersökning hunnit inledas omfattas av bestämmelsen.

Prop. 2016/17:68

5.2Bevara sidomaterial

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en särskild reglering om hur sidomaterial ska bevaras.

Förundersökningsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Det är inte möjligt att i detalj be- skriva vilka handlingar som kan utgöra sidomaterial. Som framgår av den närmare beskrivningen av sidomaterial i avsnitt 4.2.1 avses emellertid sådant utredningsmaterial som inte tagits med i förundersökningsproto- kollet. I förundersökningsprotokollet ska redovisas endast sådant som har betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket och 45 kap. 7 § RB). Till utredningsmaterialet hör allt material och alla uppgifter som samlats in under utredningen av brottet. Det gäller oavsett om materialet har samlats in under förundersökningen eller under en s.k. förutredning eller primärutredning (23 kap. 3 § RB). Även material från andra förun- dersökningar kan ingå i utredningsmaterialet under förutsättning att det har tillförts den aktuella utredningen. Det utredningsmaterial i förunder- sökningen som varken läggs till grund för ett beslut att väcka åtal eller används som bevisning till stöd för åtalet utgör sidomaterial. Frågan om ett visst material tillhör utredningen liksom om det ska tas in i förunder- sökningsprotokollet måste i det enskilda fallet avgöras av de brottsut- redande myndigheterna med beaktande av objektivitetsprincipen (se närmare avsnitt 4.3).

Att utredningsmaterial från såväl förundersökningsprotokoll som sidomaterial bevaras kan ha stor betydelse bl.a. i de fall en nedlagd för- undersökning av olika skäl återupptas. Som det redogörs för i av- snitt 4.2.4 ska därför allt utredningsmaterial arkiveras när ärendet är slutligt handlagt hos den brottsutredande myndigheten. Detta gäller oav- sett om materialet har tagits in i förundersökningsprotokollet eller förts till sidomaterialet. Avgörande för om sådana handlingar som kommit till hos myndigheten ska bevaras är i stället om de tillför ärendet något i sak. Denna bedömning kan ibland vara svår att göra. Om det i ett enskilt fall råder tveksamhet kring en sådan bedömning bör dock som utredningen påpekar materialet bevaras med hänsyn till såväl rättssäkerhetsskäl som objektivitetsprincipen.

Enligt gällande ordning är frågan om hur länge arkiverade utrednings- handlingar ska bevaras beroende av bl.a. om det finns någon gallrings- bestämmelse som omfattar respektive handling och vad den i så fall före- skriver. Eftersom det kan finnas myndighetsspecifika gallringsföreskrif- ter är frågan om hur länge utredningshandlingar ska bevaras dessutom beroende av hos vilken brottsutredande myndighet handlingarna för- varas. Det finns också när det gäller visst utredningsmaterial särskilda gallringsregler. Det gäller t.ex. i fråga om upptagningar och uppteck- ningar från hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation där huvud- regeln enligt 27 kap. 24 § RB är att sådana upptagningar om de ingår i sidomaterialet ska förstöras efter att förundersökningen avslutats och det finns ett avgörande som har fått laga kraft. Gemensamt för den reglering om bevarande av utredningsmaterial som gäller för de brottsutredande

myndigheterna är annars att sådant material i normalfallet, om det över Prop. 2016/17:68 huvud taget får gallras, inte får gallras på lång tid. De regler som enligt

nuvarande ordning gäller för att säkerställa att allt material som kan tän- kas tillföra utredningen något bevaras – även sidomaterial – tillgodoser rimliga rättssäkerhetskrav. De tider som gäller för bevarande av sådant material får också anses tillräckligt långa. Någon anledning att generellt bevara sidomaterial längre eller kortare tid än sådant utredningsmaterial som tagits in i förundersökningsprotokollet finns alltså inte.

Regeringen instämmer sammanfattningsvis i utredningens bedömning att det inte finns något behov av att införa någon reglering som särskilt tar sikte på bevarande av sidomaterial.

6 Misstänktas insyn i förundersökningar

6.1Insynsrättens omfattning

6.1.1		Misstänktas insyn från underrättelse om skälig
		misstanke

	Regeringens förslag: Det ska tydliggöras i rättegångsbalken att den
	misstänktes fortlöpande rätt till insyn i förundersökningen inträder
	vid den tidpunkt då han eller hon underrättas om skälig misstanke om
	brott. Rätten att ta del av förundersökningen gäller i detta skede end-
	ast i den mån det kan ske utan men för utredningen. När det finns en
	rätt till insyn enligt rättegångsbalken ska den undantagsvis kunna be-
	gränsas om det av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse är av
	synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs.

	Insynsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens.
	Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna, däribland
Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm,
Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund tillstyrker eller har
inga invändningar mot utredningens förslag. Hovrätten över Skåne och
Blekinge påtalar att det av utredningen i lagtexten föreslagna uttrycket
”såsom part i ärendet” är komplicerat och att det är tveksamt om ut-
trycket av lagstiftningstekniska skäl är nödvändigt. Även Riksdagens
ombudsmän (JO) har vissa betänkligheter mot användningen av parts-
begreppet.
Skälen för regeringens förslag
Från när bör den misstänkte ha rätt att ta del av utredningsmaterial?
Att den som är misstänkt för brott snarast möjligt och fortlöpande får
kännedom om resultaten av olika utredningsåtgärder är av stor betydelse
för hans eller hennes möjligheter att göra sina synpunkter gällande och
påverka utredningen. Detta är viktigt bl.a. för att det ger den misstänkte
en möjlighet att i ett tidigt skede kunna förhindra ett obefogat åtal
(SOU 1926:32 s. 72). I de fall där det redan från början står klart att åtal			57

Prop. 2016/17:68 kommer att väckas, ger det också den misstänkte en möjlighet att tidigt kunna börja förbereda sitt försvar. Den misstänktes intresse av att så snart som möjligt få insyn i förundersökningen måste emellertid vägas mot intresset av att inte redan i ett inledande skede av förundersökningen behöva lämna ut sådana uppgifter som kan riskera att förstöra utred- ningen eller som av andra skäl är föremål för sekretess. Att inte i ett tidigt skede behöva lämna ut uppgifter som kan påverka utredningen har betydelse för framför allt de brottsutredande myndigheternas effektivitet. Det kan emellertid också ha betydelse för t.ex. en uppgiftslämnare att en misstänkt inte omedelbart kan få del av lämnade uppgifter. Av betydelse vid avvägningen mellan nämnda intressen är att den misstänkte i detta skede inte är åtalad för något brott, utan endast misstänkt. Detta är en principiell skillnad som bör ha betydelse för omfattningen av rätten till insyn.

Enligt gällande ordning inträder den misstänktes rätt till insyn i och med att han eller hon i samband med förhör underrättas enligt 23 kap. 18 § första stycket RB om skälig misstanke om brott. Före det förhöret finns ingen rätt till insyn enligt rättegångsbalkens regler. För den som ännu inte uppnått en sådan misstankegrad finns alltså ingen rätt till insyn i förundersökningen. Det gäller t.ex. för den som endast kan misstänkas för brott och därför är skyldig att kvarstanna för förhör enligt 23 kap. 9 § RB. Någon rätt till insyn finns inte heller i fråga om den som visserligen är skäligen misstänkt för brott men som ännu inte har underrättats om detta vid ett förhör.

Den misstänktes insynsrätt enligt gällande ordning inträder vid en väl avvägd tidpunkt. Det är först i samband med att en misstänkt underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för brott som förundersök- ningen kan sägas vara så långt kommen med en inriktning mot honom eller henne att intresset av insyn gör sig gällande med tillräcklig styrka. Vid underrättelse om skälig misstanke inträder dessutom en rad andra rättigheter för den misstänkte, bl.a. rätten att i vissa fall få en offentlig försvarare och rätten att begära utredningsåtgärder. Detta talar också för att det även fortsättningsvis är lämpligt att låta den misstänktes rätt till insyn inträda vid tidpunkten för underrättelse om skälig misstanke.

Vilket material bör den misstänkte få del av under pågående förundersökning?

När det gäller omfattningen av insynsrätten under en pågående förunder- sökning väger de brottsutredande myndigheternas intresse av att kunna bedriva utredningen effektivt tungt. Information som riskerar att förstöra eller påverka utredningen menligt om den lämnas till den misstänkte ska därför inte behöva lämnas ut. Detta uttrycks enligt gällande ordning på så sätt att den misstänkte har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid undersök- ningen (23 kap. 18 § första stycket RB). Det är upp till förundersök- ningsledaren att med beaktande av objektivitetsprincipen avgöra vilka delar av förundersökningen som den misstänkte kan tillåtas ta del av utan att det skadar utredningen. Som redogörs för närmare i avsnitt 4.3.1 är det dock i detta skede inte fråga om någon rätt till vare sig aktinsyn eller

att få kopior av materialet. Detta är en väl fungerande ordning. Det finns

Denna särskilda underrättelse brukar kallas för slutdelgivning. Den misstänkte får genom slutdelgivningen möjlighet att tillföra ärendet upp- gifter som kan ha betydelse för frågan om åtal ska väckas. Rikspolis- styrelsen och Skatteverket invänder att uttrycket delgivning inte bör an- vändas i lag i andra fall än då regleringen om delgivning enligt delgiv- ningslagen är aktuell. Regeringen instämmer i den åsikten. Regleringen i 23 kap. 18 § RB om underrättelse om rätten att ta del av det som före- kommit i utredningen ställer inte krav på någon formell delgivning. De förändringar som bör göras för att tydliggöra regleringen bör kunna åstadkommas utan att uttrycket delgivning används i lag.

Lagrådet, som påpekar att de synpunkter som det för fram inte rör de materiella lösningarna, föreslår att lagtexten ges en utformning som när det gäller tidpunkten för undersökningsledarens slutdelgivning innebär att uttrycket ”när undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig” ersätts med uttrycket ”när undersök- ningsledaren har slutfört utredningen”. Som utvecklas nedan finns det i detta skede fortfarande möjlighet för den misstänkte och försvararen att påverka utredningens slutliga utformning genom att begära komplet- terande utredningsåtgärder. Det är först när undersökningsledaren har tagit ställning till behovet av sådana kompletteringar och i förekom- mande fall vidtagit ytterligare utredningsåtgärder som utredningen kan sägas vara helt färdig. Regeringen anser att det ligger ett värde i att i lagtexten markera att det här rör sig om två skilda tidpunkter och delar därför inte Lagrådets uppfattning om hur lagtexten bör utformas i denna del. På samma sätt bör det återspeglas i lagtexten att rätten att påkalla domstolsprövning av eventuella brister i utredningen och av begräns- ningar av rätten att ta del av utredningsmaterial, inträder redan när under- sökningsledaren anser att utredningen är färdig (se närmare avsnitt 6.4). Som föreslås av Lagrådet bör bestämmelsen i 23 kap. 19 § RB kom- pletteras med att även försvararen kan anmäla en brist i utredningen till rätten.

När den misstänkte slutdelges förundersökningen blir hans eller hennes insyn i all dokumentation över utredningsåtgärder, samlad bevisning och övrigt material av central betydelse för möjligheten till ett effektivt och rättvist försvar. Vid slutdelgivningen står det klart att förundersökningen inte kommer att läggas ned utan att en åklagare kommer att fatta beslut i åtalsfrågan. Rätten till insyn ger emellertid den misstänkte en möjlighet att försöka förmå åklagaren att fatta ett negativt åtalsbeslut. En begräns- ning av insynen skulle göra det svårt för försvaret att t.ex. bedöma om ytterligare utredningsåtgärder är påkallade eller om förhör med ytter- ligare personer bör hållas (JO 2007/08 s. 87).

Enligt gällande ordning anses det vid slutdelgivningen inte längre vara möjligt att begränsa den misstänktes rätt till insyn i förundersökningen med stöd av rättegångsbalken. Detta gäller oavsett om materialet ingår i det preliminära förundersökningsprotokollet eller i sidomaterialet (JO 1964 s. 212). Anledningen till detta synsätt är att slutdelgivningen ska äga rum när förundersökningsledaren anser att utredningen är färdig. Det är först då som utredningen i sin helhet kan redovisas för den miss- tänkte (JO 1997/98 s. 159, jfr även Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken [1 oktober 2015, Zeteo], kommentaren till 23 kap. 18 §). När förunder- sökningsledaren anser att utredningen är färdig, kan ett röjande av upp-

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68 gifter i förundersökningen inte rimligen vara till men för utredningen. Det finns därför inte någon möjlighet enligt rättegångsbalken att be- gränsa den misstänktes rätt att ta del av utredningsmaterial. Med utred- ningsmaterial avses i detta sammanhang sådant material som har tagits in i förundersökningen. Vilket material som ska tas in i förundersökningen måste alltid avgöras utifrån en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av objektivitetsprincipen. När det gäller material från exempelvis polisens underrättelseverksamhet kan det inte anses utgöra ett generellt krav att uppgiften över huvud taget framgår i förundersökningen, vare sig i förundersökningsprotokollet eller i sido- materialet (se närmare avsnitt 6.3.1). Regeringen anser att det finns goda skäl för denna ordning, dvs. det ska inte heller framöver vara möjligt att efter slutdelgivningen begränsa den misstänktes rätt till insyn i förunder- sökningen med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser. Det bör vidare påpekas att det i detta skede av förundersökningen är fråga om en rätt till aktinsyn, dvs. en rätt att få tillgång till själva materialet. Detta skiljer sig från vad som gäller vid underrättelse om skälig misstanke. Den miss- tänkte har emellertid inte efter slutdelgivningen en rätt till kopior av utredningsmaterialet; en annan sak är att slutdelgivningen ofta går till så att den misstänkte får en kopia av det preliminära förundersöknings- protokollet (se närmare avsnitt 4.3.1).

För att ytterligare tydliggöra att den misstänkte efter slutdelgivningen får en mer omfattande rätt till insyn än vad som gäller efter att ha under- rättats om skälig misstanke, bör denna insynsregel flyttas till en särskild bestämmelse. Enligt regeringens mening blir insynsreglerna i rättegångs- balken då mer överskådliga och lättillgängliga. För den enskilde ökar därmed förutsebarheten. Det blir också tydligare för de brottsutredande myndigheterna vad som gäller i fråga om den misstänktes rätt till insyn enligt rättegångsbalken. Den misstänktes insynsrätt bör emellertid inte, som JO förespråkar, helt regleras i rättegångsbalken. Om det finns en rätt till insyn enligt rättegångsbalken kan den misstänktes insyn begränsas endast om det finns stöd för det enligt bestämmelserna om sekretess i offentlighets- och sekretesslagen. Som utredningen föreslår och flera remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten, instämmer i är det därför ändamålsenligt att också reglera frågan om under vilka förutsättningar insynsrätten kan begränsas genom preciserade bestämmelser i 10 kap. OSL om vilken sekretess som ska gälla vid kollision med bestämmelser om partsinsyn. Regleringen blir på detta sätt systematisk i förhållande till sekretessregleringen i övrigt. Dessutom undviker man att rättegångs- balken tyngs av sådana intresseavvägningar i sekretesshänseende som ska göras mellan partsinsynen och olika sekretessintressen. Frågan om i vilken utsträckning sekretess kan begränsa den misstänktes rätt enligt rättegångsbalken att ta del av utredningsmaterial behandlas under nästa rubrik. Regeringen återkommer till hur kollisionsbestämmelserna när- mare bör utformas i avsnitt 6.2.

Bör det efter slutdelgivningen vara möjligt att begränsa rätten till insyn på grund av sekretess?

Att det inte går att med stöd av rättegångsbalken begränsa rätten till

insyn innebär inte nödvändigtvis att den misstänkte har en ovillkorlig rätt

att ta del av sekretessbelagda uppgifter. Som framgår närmare i av- snitt 4.3.1 reglerar kollisionsbestämmelsen, 10 kap. 3 § OSL, hur en konflikt ska lösas mellan rätten till insyn enligt rättegångsbalken och sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen. Det finns emellertid olika uppfattningar i fråga om hur den bestämmelsen ska tillämpas efter slutdelgivningen. Dessa olika uppfattningar har i stor utsträckning sin grund i en diskussion kring om förundersökningen är ett ärende som handläggs av Polismyndigheten och åklagare och där den misstänkte är part eller om förundersökningsförfarandet är ett faktiskt handlande där den misstänkte inte är part. Även om det numera finns vägledande praxis i den delen (se avsnitt 4.3.1) så finns det fortsatta diskussioner kring om det är bestämmelserna i första eller andra stycket i kollisionsbestämmel- sen som är tillämpliga på förundersökningsmaterialet efter det att åtal har väckts. Ytterligare en fråga gäller om allt förundersökningsmaterial ska anses utgöra omständigheter som läggs till grund för ett avgörande av ett mål eller ärende. Gäller det såväl det preliminära förundersökningsproto- kollet som sidomaterialet? För en närmare redogörelse av dessa dis- kussioner hänvisas till Insynsutredningens slutbetänkande (bet. s. 79 f.). Dessa oklarheter talar för att det behöver tydliggöras i lag hur rätten till insyn närmare ser ut när förundersökningen har slutdelgetts den miss- tänkte.

För att det ska vara möjligt för den misstänkte att på ett effektivt sätt kunna ta ställning till behovet av ytterligare utredningsåtgärder och för att kunna förbereda sitt försvar, måste det enligt regeringens uppfattning finnas en ovillkorlig rätt för den misstänkte att ta del av det material som är av betydelse som underlag för åklagarens beslut i åtalsfrågan. Det material som det i praktiken är fråga om är vanligtvis det preliminära förundersökningsprotokollet jämte bevisning som åklagaren preliminärt överväger att åberopa vid ett positivt åtalsbeslut. Sådan bevisning kan bestå av t.ex. förhör, vittneskonfrontationer, brottsplatsrekonstruktioner m.m. som dokumenterats genom t.ex. videoupptagning men som bara finns i förenklad dokumentation i protokollet såsom skriftliga uppteck- ningar, fotografier m.m. Att en misstänkt får ta del av det material som ligger till grund för åtalet är en förutsättning för rätten till en rättvis rätte- gång enligt artikel 6 Europakonventionen. En hörnsten i denna rätt är principen om ett kontradiktoriskt förfarande som syftar till att båda parter ska få kännedom om allt relevant material i processen, få tillfälle att framföra sina synpunkter på detta material och ha lika goda möjligheter att åberopa bevisning och föra sin talan i processen. Som utredningen påtalar får det därför i detta skede av förundersökningen inte förekomma att material undanhålls från den misstänkte eller försvararen såsom sido- material men sedan beaktas vid beslut huruvida åtal ska väckas eller inte. Detta gäller oavsett om det i materialet finns sekretessbelagda uppgifter eller inte. Avgörande för frågan om den misstänktes insyn i utrednings- materialet får begränsas är alltså sammanfattningsvis inte hur materialet har klassificerats utan om materialet har betydelse för åtalsfrågan.

När det gäller insynen i sidomaterialet är det som nämns ovan inte möjligt att med stöd av rättegångsbalken begränsa den misstänktes rätt att ta del av materialet. Till sidomaterialet hör emellertid endast sådant material som av undersökningsledaren har bedömts sakna betydelse för åtalet (se närmare avsnitt 5.2). Det inger därför inte lika stora betänklig-

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68	heter att i undantagsfall begränsa den misstänktes rätt att ta del av detta. I
	sammanhanget kan det nämnas att Europadomstolen i sin praxis har
	medgett att partsinsynen i sådant material begränsas på grund av andra
	intressen (Europadomstolens avgöranden den 16 februari 2000 i mål
	Jasper mot Storbritannien, no. 27052/95 och Fitt mot Storbritannien, no.
	29777/96, ECHR 2000-II). Självfallet bör den misstänkte i största möj-
	liga utsträckning tillåtas ta del också av sidomaterialet. Den misstänkte
	kan bl.a. ha ett intresse av att granska vilka åtgärder som vidtagits under
	utredningen. Om sidomaterialet innehåller uppgifter som är föremål för
	sekretess är det dock regeringens uppfattning att den misstänkte inte bör
	ha en ovillkorlig rätt att ta del av detta. Detta följer enligt mångas upp-
	fattning redan av nuvarande ordning. Som redovisas ovan finns det
	emellertid också en tolkning som går ut på att allt förundersöknings-
	material, såväl det preliminära förundersökningsprotokollet som sido-
	materialet, ska anses utgöra omständigheter som läggs till grund för ett
	avgörande av ett mål eller ärende (bet. s. 79 f.). Mot bakgrund av de
	oklarheter i gällande rätt som utredningen redogjort för bör det tydligt
	regleras i vilka situationer och på vilket sätt den misstänktes rätt att ta del
	av sidomaterial ska kunna begränsas. Utredningen föreslår att det vid
	prövningen av insynsrättens omfattning i fråga om uppgifter som inte
	kan antas ha betydelse i åtalsfrågan ska göras en intresseavvägning mel-
	lan den misstänktes intresse av att ta del av uppgifter i sidomaterialet och
	motstående sekretessintresse som ska vara av synnerlig vikt. Det innebär
	att den misstänktes insynsrätt får begränsas på grund av sekretess bara
	om sekretessintresset väger mycket tungt och det står klart att sekretess-
	intresset har företräde framför den misstänktes intresse av att ta del av
	uppgiften. Även i ett sådant fall bör dock den misstänkte informeras om
	förekomsten av materialet och på annat sätt få upplysning om vad
	materialet innehåller i den mån det kan ske utan allvarlig skada för sek-
	retessintresset (10 kap. 3 § första stycket OSL). Flertalet remissinstanser
	är positiva till utredningens förslag. Genom att det görs en sådan
	intresseavvägning som föreslås kan andra hänsyn tas än om enbart beho-
	vet av sekretess ska bedömas och tillmätas betydelse. Det kan samtidigt
	konstateras att det finns en risk för att intresseavvägningar av detta slag
	kan leda till skiftande bedömningar, dvs. en risk för att en sådan be-
	stämmelse inte tillämpas på ett enhetligt sätt. Ur ett förutsebarhetsper-
	spektiv kan en sådan konsekvens ifrågasättas. Med hänsyn till den skif-
	tande karaktären på de bedömningar som ska göras, de olika sekretessin-
	tressen som kan vara inblandade och de olika intressen och behov av
	insyn som den misstänkte kan ha i det enskilda fallet, är det emellertid
	ofrånkomligt att individuella hänsyn måste tas. Övervägande skäl talar
	därför för att en intresseavvägning bör göras. Intresseavvägningen möj-
	liggör att en misstänkt som har illegitima skäl till att vilja ta del av sido-
	material många gånger bör kunna hindras från att ta del av detta med
	hänsyn till att det finns ett sekretessintresse av synnerlig vikt som talar
	mot ett utlämnande. Enligt regeringen tillgodoser den föreslagna regle-
	ringen på ett bra sätt Europakonventionens krav på en rättvis rättegång.
	För att det i praktiken ska vara möjligt att utöva sin rätt till insyn i hela
	förundersökningsmaterialet måste den misstänkte och försvararen få klart
	för sig om det finns något sidomaterial (JO 2007/08 s. 87). Rätten att ta
64	del av sidomaterialet blir annars illusorisk eftersom den enskilde inte får

någon vetskap om materialet och möjlighet att ta ställning till vilket material han eller hon vill ta del av. Effekten av att det inte redovisas att det finns sidomaterial och i vart fall översiktligt vad detta innehåller blir att den misstänkte och hans eller hennes försvarare i en hel del fall måste begära ut allt utredningsmaterial för att närmare kunna avgöra om det i sidomaterialet finns något av intresse för den misstänktes försvar. Utred- ningsmaterial bör därför vara så ordnat att den misstänkte och försvara- ren på ett överskådligt sätt kan informeras om vilket material som har förts till sidomaterialet (se bl.a. Åklagarmyndighetens RättsPM 2008:4 s. 11 f.). Regeringen kommer i det fortsatta författningsarbetet att över- väga frågan om det bör författningsregleras att en särskild förteckning ska upprättas över sidomaterialet. En sådan reglering kan ske i förord- ning.

I vissa fall kan det finnas särskild anledning för de brottsutredande myndigheterna att inte vilja röja uppgifter för en misstänkt ens efter slut- delgivningen. Det kan gälla t.ex. i fråga om uppgifter som har betydelse för att även utanför den aktuella utredningen kunna bedriva ett effektivt underrättelsearbete. Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen betonar därför vikten av att klargöra att uppgifter som rör polisiära arbetsmetoder inte ska behöva röjas för den misstänkte. Uppgifter om polisiära arbets- metoder i allmänhet är många gånger sådana att de inte behöver tas med i förundersökningen och skulle de finnas med i förundersökningen bör de ofta kunna hänföras till sidomaterialet. Hur uppgifter ska redovisas i det enskilda fallet får emellertid avgöras genom en tillämpning av objektivi- tetsprincipen (se närmare avsnitt 4.3). Nämnda uppgifter omfattas van- ligtvis av sekretess. Om uppgifterna över huvud taget är en del av utred- ningsmaterialet, torde det många gånger vara möjligt att undanhålla upp- gifterna för den misstänkte enligt 18 kap. 1 och 2 §§ OSL och genom en sådan intresseavvägning som beskrivs i föregående stycke. Har uppgif- terna betydelse för åtalet kan de av rättssäkerhetsskäl aldrig hemlighållas för den misstänkte. Regeringen återkommer i avsnitt 6.3.1 till frågan om hur de generella förslagen i fråga om insynsrättens omfattning påverkar vissa särskilt känsliga uppgifter.

Misstänktas insyn efter att åtal har väckts

I och med det positiva åtalsbeslutet får den misstänkte och försvararen en rätt enligt 23 kap. 21 § fjärde stycket RB att på begäran få en pappers- kopia av det slutliga förundersökningsprotokollet (NJA 2015 s. 693). Detta kan vara både mer eller mindre omfattande än det preliminära förundersökningsprotokoll som den misstänkte kan ha fått del av i sam- band med slutdelgivningen.

Det slutliga förundersökningsprotokollet är av central betydelse för den misstänktes möjlighet att på ett rimligt sätt förbereda och utföra sitt för- svar. Detta följer redan av att det i förundersökningsprotokollet endast ska redovisas sådant som har betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket och 45 kap. 7 § RB och närmare i avsnitt 5.2). Den miss- tänktes rätt att ta del av förundersökningsprotokollet bör därför vara ovillkorlig oavsett om det innehåller uppgifter som även efter ett väckt åtal omfattas av sekretess. Detta gäller enligt nuvarande ordning. För att tydliggöra detta bör det regleras i offentlighets- och sekretesslagen att

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68 rätten att få en egen kopia av förundersökningsprotokollet inte kan in- skränkas på grund av sekretess. En annan sak är om det i vissa fall bör vara möjligt att inskränka den misstänktes möjlighet att fritt förfoga över förundersökningsprotokollet. Regeringen återkommer till den frågan i avsnitt 7.2.

Den misstänkte kan ha ett berättigat intresse av att ta del av förunder- sökningen i vart fall så länge det straffrättsliga förfarandet pågår. Att förundersökningen har avslutats med ett beslut att väcka åtal innebär alltså inte att den misstänktes intresse av insyn i utredningen upphör. Även om visst utredningsmaterial inte skulle finnas med i det slutliga förundersökningsprotokollet, bör därför av rättssäkerhetsskäl den miss- tänktes rätt till insyn i utredningsmaterialet inte vara mindre omfattande än vad den var vid slutdelgivningen. Det innebär att den misstänkte även sedan åtal väckts bör ha en ovillkorlig rätt att hos den brottsutredande myndigheten ta del av allt utredningsmaterial som haft betydelse för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan. Detta får anses följa av gäl- lande ordning (jfr JO 1964 s. 212). Regeringen instämmer dock i utred- ningens bedömning att det bör tydliggöras i den nya bestämmelsen i rättegångsbalken som är specifikt inriktad på den misstänktes rätt till insyn efter att han eller hon slutdelgetts förundersökningen.

När det gäller tillgång till sidomaterialet bör även efter att åtal väckts en intresseavvägning göras mellan den misstänktes behov av tillgång till sidomaterialet för sitt försvar och motstående allmänna eller enskilda sekretessintressen. Regleringen bör utformas på motsvarande sätt som den särskilda kollisionsnormen som avser insyn i samband med slutdel- givning. Som utredningen påtalar kan denna intresseavvägning möjligen underlättas av att det i detta skede finns konkreta yrkanden och bevis- uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen av styrkan i den åtala- des behov av att ta del av uppgifter som finns i sidomaterialet.

	6.2		Ett förtydligande av kollisionsbestämmelsen i
			offentlighets- och sekretesslagen

		Regeringens förslag: Det ska tydligare regleras i offentlighets- och
		sekretesslagen vad som gäller då sekretessregleringen kolliderar med
		misstänktas rätt till insyn enligt rättegångsbalken. Kollisionen mellan
		sekretess och den rätt till insyn som misstänkta får från det att de
		underrättas om skälig misstanke ska även fortsättningsvis regleras av
		den befintliga kollisionsbestämmelsen. Det ska dessutom införas en
		kompletterande bestämmelse som reglerar kollisionen mellan sek-
		retess och misstänktas rätt till insyn i förundersökningen från det att
		undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon
		anser är nödvändig och den misstänkte har underrättats om rätten att
		ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Av
		bestämmelsen ska det framgå att den misstänktes rätt till insyn i
		förundersökningsmaterialet från denna tidpunkt endast kan begränsas
		om det är fråga om en uppgift som inte har betydelse för åtalsfrågan,
		och det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har före-
66		träde framför den misstänktes intresse av att ta del av uppgiften.

Insynsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna, däribland Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm och

Åklagarmyndigheten, tillstyrker eller har inga invändningar mot utred- ningens förslag. Malmö tingsrätt påpekar att tingsrätten är positiv till förslaget men att den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 3 a § kan skapa sådana rättssäkerhets- och gränsdragningsproblem att det kan bli svårt för den misstänkte att få del av information från sidomaterialet som är av vikt för honom eller henne. Justitiekanslern konstaterar att den före- slagna bestämmelsen inte framstår som helt lättillgänglig för rättstilläm- paren, men har samtidigt förståelse för att det kan vara svårt att i lag uttrycka den önskade regleringen på ett enklare sätt. Domstolsverket påtalar att det av utredningen valda uttrycket ”Vid slutdelgivning…” kan ge intryck av att bestämmelsen gäller endast den tid under vilken slutdel- givning verkligen pågår. Rikspolisstyrelsen anser att det närmare bör analyseras om den föreslagna bestämmelsen kommer att medföra en försämrad situation för målsäganden och andra bevispersoner.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om förhållandet mellan misstänktas rätt till insyn enligt rättegångsbalken och eventuell sekretess

Vilken rätt den som är misstänkt för brott har att ta del av utrednings- material regleras i rättegångsbalken. Rätten till insyn under en förunder- sökning eller vid handläggning av brottmål i domstol kan också härledas från allmänna rättsgrundsatser eller de principer som rättegångsbalken vilar på. JO har uttalat att man vid en tolkning av hur omfattande rätten till insyn enligt rättegångsbalken är inte kan nöja sig med att se till bal- kens uttryckliga regler utan att det också måste finnas ett utrymme för mer principiella resonemang om omfattningen av partsinsynen med ut- gångspunkt i de allmänna rättssäkerhetskrav som kommer till uttryck i bl.a. Europakonventionen (JO 1995/96 s. 29). Genom de ändringar i rättegångsbalken som regeringen föreslår (se närmare avsnitt 6.1) tydlig- görs omfattningen av den misstänktes rätt att ta del av utredningsmaterial i olika skeden av brottmålsprocessen.

Att det finns en rätt enligt rättegångsbalken att ta del av utrednings- material innebär inte att denna rätt alltid är ovillkorlig. När utrednings- material innehåller sekretessbelagda uppgifter är det kollisionsbestäm- melsen i 10 kap. 3 § OSL som reglerar hur insynsrätten enligt rätte- gångsbalken förhåller sig till eventuell sekretess. Kollisionsbestämmel- sen innehåller alltså inga materiella insynsregler, dvs. den bestämmelsen grundar inte i sig någon rätt till insyn. Bestämmelsen reglerar i stället att sekretess inte hindrar att en part som har rätt till insyn enligt rättegångs- balken tar del av material, såvida det inte av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Som framgår närmare genom den hänvisning i bl.a. 23 kap. 18 § RB som regeringen föreslår ska införas (se närmare av- snitt 6.1.1) tydliggörs att kollisionsbestämmelsen reglerar frågan om hur insynsrätten förhåller sig till sekretess även när det gäller den som har underrättats om skälig misstanke om brott. I 10 kap. 3 § andra stycket

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68 OSL regleras vidare att sekretess aldrig hindrar att en part i ett mål eller ärende tar del av en dom eller ett beslut i målet eller ärendet. Det finns dessutom i det stycket en reglering som är specifik för just förfaranden enligt rättegångsbalken. Enligt den innebär sekretess inte heller någon begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla om- ständigheter som läggs till grund för ett avgörande i ett mål eller ärende. För tydlighets skull ska emellertid upprepas att även detta stycke reglerar kollisionen mellan rätten till insyn enligt rättegångsbalken och eventuell sekretess. Inte heller detta stycke grundar alltså i sig någon rätt till insyn för den misstänkte.

Som redogörs för närmare i avsnitten 4.3.1, 6.1.1 och 7.1 har kol- lisionsbestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i förfaranden enligt rättegångsbalken varit föremål för olika uppfattningar. Detta talar enligt regeringen med styrka för att det finns ett behov av att i lag tydlig- göra vad som gäller vid kollisionen mellan sekretess och en misstänkts rätt till insyn i utredningsmaterial enligt rättegångsbalken.

Rättegångsbalken reglerar vilken rätt att ta del av utredningsmaterial den som är misstänkt för brott har, medan kollisionsbestämmelsen enbart reglerar frågan om kollisionen mellan denna rätt till insyn och eventuell sekretess. Frågan om hur kollisionsregleringen bör vara utformad är dock beroende av de ställningstaganden som görs i frågan om rätt till insyn enligt rättegångsbalken. Kollisionsbestämmelsen reglerar emellertid också kollisionen mellan rätten till insyn på andra områden, t.ex. inom förvaltningsrätten, och eventuell sekretess. En ändring i den befintliga kollisionsbestämmelsens första stycke kan därför få effekter även på andra områden. För att undvika sådana oönskade effekter bör de förtyd- liganden som behövs när det gäller kollisionen mellan misstänktas rätt till insyn enligt rättegångsbalken och sekretess, brytas ut till en särskild bestämmelse.

Kollisionen från underrättelsen om skälig misstanke

När en misstänkt underrättas enligt 23 kap. 18 § RB om att han eller hon är skäligen misstänkt för brott inträder hans eller hennes rätt att ta del av utredningsmaterial. Som framgår närmare i den bestämmelsen är insyns- rätten i detta skede villkorad på så sätt att det finns en rätt att ta del av förundersökningen endast i den mån det kan ske utan men för utred- ningen (se närmare avsnitt 6.1.1). Det bör också påpekas att rätten att ta del av material i detta skede inte är synonym med en rätt att få en egen kopia av materialet (se närmare avsnitt 7.1).

Även om den misstänkte enligt rättegångsbalken skulle ha rätt att ta del av förundersökningen, är insynsrätten inte ovillkorlig i förhållande till eventuell sekretess. Om den misstänkte i detta skede har en rätt enligt rättegångsbalken att ta del av förundersökningen, kan hans eller hennes insynsrätt begränsas enligt 10 kap. 3 § första stycket OSL om det med hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Det kan emellertid konsta- teras att bedömningen av om det föreligger men för utredningen enligt 23 kap. 18 § RB ofta sammanfaller med förundersökningssekretess till skydd för allmänna intressen enligt 18 kap. 1 § OSL. Enligt rättegångs-

balken krävs dock inte att det är av synnerlig vikt att en uppgift inte röjs

för att det ska vara möjligt att hemlighålla uppgifter för en misstänkt Prop. 2016/17:68 under pågående förundersökning.

Att det är den nuvarande kollisionsbestämmelsen som styr förhållandet mellan rätten till insyn enligt rättegångsbalken och sekretess under på- gående förundersökning föreslås förtydligas genom en uttrycklig hänvis- ning till denna i 23 kap. 18 § RB. Utredningen föreslår att en sådan hän- visning ska begränsas till enbart första stycket i 10 kap. 3 § OSL. I 10 kap. 3 § andra stycket andra meningen OSL regleras att en parts rätt enligt rättegångsbalken att ta del av alla omständigheter som läggs till grund för ett avgörande i ett mål eller ärende är ovillkorlig. Enligt utred- ningen finns det inte något utrymme för att det andra stycket skulle kunna bli tillämpligt före slutdelgivning av förundersökningen. Något sådant utrymme bör inte heller finnas enligt utredningen. Regeringen anser att det inte är lämpligt med en sådan begränsning och att det inte heller behövs. Kollisionsbestämmelsen innehåller inte några materiella insynsregler, dvs. den bestämmelsen grundar inte i sig någon rätt till insyn. Exempelvis ger rättegångsbalken inte den misstänkte någon rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för ett beslut om att lägga ned en förundersökning. Någon sådan insynsrätt kan knappast heller grundas på allmänna rättsgrundsatser eller i de allmänna rätts- säkerhetskrav som kommer till uttryck i bl.a. Europakonventionen. Kol- lisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § andra stycket OSL är därför över huvud taget inte tillämplig i sådana situationer. En annan sak är att det i vissa situationer anses finnas en i allmänna rättsgrundsatser grundad villkorad rätt till insyn för tidigare misstänkta personer även i nedlagda förundersökningar. Då det i dessa situationer inte är fråga om någon rätt att ta del av alla omständigheter som ligger till grund för ett beslut är det kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § första stycket OSL som ansetts tillämplig (se närmare avsnitt 8.1). Om det däremot finns en ovillkorlig rätt enligt rättegångsbalken eller annars enligt allmänna rättsgrundsatser att ta del av de omständigheter som ligger till grund för ett beslut under pågående förundersökning bör sekretess inte kunna åberopas för att be- gränsa denna rätt. En sådan ovillkorlig rätt till insyn finns numera i 24 kap. 9 a § RB. En begränsning av tillämpningen av kollisionsbestäm- melsen under pågående förundersökning till 10 kap. 3 § första stycket OSL skulle på ett felaktigt sätt hindra att en misstänkt som frihetsberövas med stöd av den bestämmelsen kan utöva sin ovillkorliga rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för ett beslut om anhållande eller häktning.

Kollisionen från slutdelgivningen av förundersökningen

När förundersökningsledaren har slutfört den utredning han eller hon anser vara nödvändig ska den misstänkte och hans eller hennes för- svarare underrättas om att de har rätt att ta del av det som förekommit vid förundersökningen. Som framgår närmare i avsnitt 6.1.2 ska det i detta skede inte vara möjligt att med stöd av rättegångsbalken begränsa den misstänktes rätt att ta del av utredningsmaterial. Däremot ska insynsrät- ten i undantagsfall få begränsas på grund av sekretess.

Det finns enligt regeringen skäl att tydligare reglera på vilket sätt den

misstänktes rätt att i detta skede ta del av utredningsmaterial ska kunna

Prop. 2016/17:68 begränsas på grund av sekretess. Att detta som Malmö tingsrätt påpekar kan innebära att den myndighet som ska ta ställning till en utlämnande- fråga i ett enskilt fall kan ställas inför svåra gränsdragningsfrågor, bör inte göra att förslaget inte genomförs. Det talar snarare för att det finns ett behov av att i lag tydliggöra vilka hänsyn som ska tas vid över- vägande av om den misstänkte ska få del av material eller inte. Mot bak- grund av vad som sägs ovan om att ett förtydligande i denna del skulle kunna få oönskade effekter på andra områden bör denna reglering tas in i en ny paragraf i 10 kap. OSL. Denna reglering bör som utredningen föreslår gälla utöver de rekvisit som anges i den nuvarande kollisionsbe- stämmelsen i 10 kap. 3 § OSL.

Som framgår närmare i avsnitt 6.1.2 bör uttrycket slutdelgivning inte användas i lag eftersom det inte ställs krav på någon formell delgivning enligt delgivningslagen. Regeringen delar också Domstolsverkets upp- fattning att det tydligare ska framgå att det är fråga om en insynsrätt som inträder från och med slutdelgivningen. Som Justitiekanslern påpekar är den av utredningen föreslagna bestämmelsen inte helt lättillgänglig. Re- geringen delar den uppfattningen och föreslår därför att bestämmelsen uttrycks på ett något enklare sätt. Den materiella innebörden bör dock vara densamma som enligt utredningens förslag.

Avslutningsvis bör det påpekas att den föreslagna regleringen enligt regeringen inte innebär någon sådan försämring för målsäganden och andra bevispersoner som Rikspolisstyrelsen uttrycker farhågor för.

	6.3		Insyn i vissa känsliga uppgifter
	6.3.1		Hur påverkar de generella förslagen om
			insynsregleringens omfattning behovet av skydd
			för vissa särskilt känsliga uppgifter?

		Regeringens bedömning: De generella förslagen som gäller insyns-
		rättens omfattning bör gälla även för uppgifter om informatörer och
		andra uppgiftslämnare, verklig identitet bakom en kvalificerad
		skyddsidentitet, kontaktuppgifter till bevispersoner och olika utred-
		ningsåtgärder.

		Insynsutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med
	regeringens.
		Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig särskilt i
	denna del, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern och
	Åklagarmyndigheten, instämmer i utredningens bedömning. Justitie-
	kanslern menar att förslaget ur ett rättssäkerhetsperspektiv framstår som
	väl avvägt, även om ett ännu starkare informatörsskydd skulle kunna
	vara till fördel när det gäller såväl informatörernas säkerhet som den
	brottsbekämpande verksamheten. Enligt Justitiekanslern finns det starka
	skäl för att införa bestämmelser om kvalificerad sekretess för uppgifter
	om informatörers identitet i offentlighets- och sekretesslagen. Även
	andra remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten
	och Säkerhetspolisen, väcker frågor om det finns ett tillräckligt sek-
70	retesskydd		för vissa närmare utpekade särskilt känsliga uppgifter.

Åklagarmyndigheten understryker dessutom behovet av att klargöra att	Prop. 2016/17:68
sekretesskyddade uppgifter om bl.a. informatörer inte ska lämnas ut till
en part om inte uppgifterna har betydelse för beslutet i åtalsfrågan eller
för avgörande av målet i sak.
Skälen för regeringens bedömning
Behovet av en tydlig reglering
En förundersökning innehåller vanligtvis en mängd uppgifter av mycket
skiftande slag. Därför är det inte möjligt att med en allmänt tillämplig
reglering fastslå i detalj vilka uppgifter en misstänkt ska ha rätt att ta del
av under en förundersökning, utan det är beroende av omständigheterna i
det enskilda fallet. För att reglerna kring den misstänktes insynsrätt ska
bli så förutsebara och enkla att tillämpa som möjligt bör det emellertid
strävas efter att åstadkomma ett system med så få undantag som möjligt.
En övergripande men ändå tydlig reglering som kan tillämpas i alla situ-
ationer är därför att föredra. Frågan är emellertid om en sådan reglering
även kan tillgodose intresset av att skydda vissa särskilt känsliga uppgif-
ter.
Regeringen föreslår i avsnitt 6.1.2 att en misstänkt efter slutdelgiv-
ningen ska ha en ovillkorlig rätt att ta del av allt utredningsmaterial som
kan ha betydelse för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan. Insynen i
annat utredningsmaterial ska däremot inte vara ovillkorlig. En utgångs-
punkt vid bedömningen av vilket utredningsmaterial den misstänkte ska
ha rätt att ta del av är hur materialet redovisas. Detta måste alltid avgöras
utifrån en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och med
beaktande av objektivitetsprincipen. Som framgår av 23 kap. 21 § första
stycket RB ska sådant som har betydelse för utredningen tas med i för-
undersökningsprotokollet (se närmare avsnitt 4.2.1). Av förundersök-
ningsprotokollet måste därför framgå t.ex. om polisen använt sig av
sådana okonventionella spaningsmetoder som kan ha straffrättslig rele-
vans i en kommande rättegång. Detta gäller oavsett om sådana uppgifter
skulle avslöja sekretesskyddade uppgifter om enskilda eller om den
brottsbekämpande verksamheten. En annan ordning är inte förenlig med
den misstänktes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakon-
ventionen. Om en sådan uppgift däremot saknar betydelse för åtals-
frågan, inbegripet den straffrättsliga bedömningen i skuld- eller påföljds-
frågan i en eventuell rättegång, kan den i stället hänföras till sido-
materialet. Är det av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs torde den i
sådana fall som huvudregel kunna undanhållas för den misstänkte. Vid
en avvägning mellan sekretessintresset och den misstänktes intresse av
att ta del av uppgifter ges sekretessintresset alltså företräde, om det står
klart att det intresse som sekretessen ska skydda väger tyngre än insyns-
intresset. I andra fall kan det inte anses utgöra ett generellt krav att upp-
giften över huvud taget framgår i förundersökningen, vare sig i förunder-
sökningsprotokollet eller i sidomaterialet. Det kan gälla t.ex. där ett tips i
polisens underrättelseverksamhet följts upp och blivit väl underbyggt och
bekräftat genom polisens egna iakttagelser m.m. i det fortsatta spanings-
arbetet. Detsamma torde gälla i fråga om information från utländska
underrättelse- och säkerhetstjänster. En misstänkt har då ingen särskild
rätt till insyn i materialet. Det går emellertid inte att ge något generellt	71

Prop. 2016/17:68 svar på frågan om en viss uppgift måste tas in i förundersökningen eller förundersökningsprotokollet. Däremot har den misstänkte alltid möjlig- het att enligt 23 kap. 18 § första stycket RB begära att förundersökningen kompletteras med något material eller någon utredningsåtgärd.

I det följande görs en bedömning av hur de generella förslagen i fråga om den misstänktes rätt till insyn förhåller sig till vissa särskilt utpekade uppgifter.

Skydd för informatörer och andra uppgiftslämnare

För att kunna bedriva en effektiv brottsbekämpning är de brottsbekäm- pande myndigheterna beroende av tips från informatörer och andra käl- lor. Sådana informatörer används framför allt i myndigheternas under- rättelseverksamhet. Denna underrättelseverksamhet har inte alltid sam- band med att något visst konkret brott har begåtts eller misstänks ha begåtts. En inte obetydlig del av den operativa underrättelseverksam- heten går i korthet ut på att avslöja om en viss, inte närmare specificerad brottslighet har förekommit, pågår eller kan förväntas inträffa. Det rör sig alltså ofta om misstankar om pågående brottslig verksamhet som inte kan konkretiseras eller allmänna misstankar om planerade framtida brott. Det framtagna underrättelsematerialet kan senare i delar komma att läggas till grund för t.ex. beslut om att inleda förundersökning eller beslut om att vidta särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott.

Uppgifter om informatörer och andra uppgiftslämnare kan många gånger hemlighållas med stöd av olika materiella sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen. I första hand är det bestämmelserna om förundersökningssekretess som aktualiseras. Det kan således i princip alltid antas att röjandet av uppgift om identitet eller andra personuppgif- ter om informatören kan skada pågående åtgärder eller den framtida verksamheten. Sådana uppgifter, liksom det materiella innehållet i de lämnade uppgifterna, är därför vanligtvis sekretessbelagda enligt 18 kap. 1 eller 2 § OSL (jfr t.ex. RÅ 1983 Ab 79). Även uppgift om förekomsten över huvud taget av informatörer i ett ärende eller i annan brottsbekämp- ning kan omfattas av denna sekretess då redan den uppgiften kan skada pågående åtgärder eller den framtida verksamheten i och med att det är ett röjande av en polisiär arbetsmetod. Sekretess för informatörer och andra uppgiftslämnare kan också gälla enligt 35 kap. 2 § OSL för uppgift i en anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara upp- kommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om upp- giften röjs. Den sekretessen gäller oavsett om utsagan lämnas i en förun- dersökning, i underrättelseverksamheten eller i annat brottsförebyggande arbete. Sekretessen upphör inte heller om uppgiften lämnas till domstol (jfr 35 kap. 7 § OSL). Också andra sekretessbestämmelser kan komma att aktualiseras när det gäller uppgifter om informatörer och andra uppgifts- lämnare. Exempelvis kan sekretess enligt 18 kap. 7 § eller 35 kap. 11 § OSL gälla för en informatör som omfattas av särskilt personsäker- hetsarbete och för Säkerhetspolisens informatörer kan utrikessekretess enligt 15 kap. 1 § OSL eller försvarssekretess enligt 15 kap. 2 § OSL gälla.

Behovet av att hemlighålla uppgifter om informatörer och andra upp-

giftslämnare kan stå i konflikt med den misstänktes intresse av att få en

fullständig insyn i allt utredningsmaterial. Om uppgifter om vem eller vilka som har agerat som informatör eller uppgiftslämnare måste lämnas till den misstänkte med stöd av dennes rätt till insyn i förundersökningen, minskar självfallet de förras vilja att lämna information, särskilt om det är fråga om informatörer som ingår i kriminella nätverk som ägnar sig åt grov brottslighet. Förutom viljan att medverka måste i dessa fall beaktas risken för att informatörernas och uppgiftslämnarnas säkerhet inte kom- mer att kunna garanteras om deras identitet avslöjas för den misstänkte. Regeringen gör bedömningen att det finns ett mycket starkt behov av att kunna skydda personer från att röjas som informatör eller uppgiftsläm- nare. En misstänkt bör därför inte ha någon ovillkorlig rätt att få del av sådana personers identitet. Det bör mot den bakgrunden övervägas om de generella förslag som lämnas i fråga om insynsrättens omfattning ger en tillfredställande reglering även när det gäller uppgifter om informatörer och andra uppgiftslämnare.

Den generella regleringen innebär att om det i en förundersökning finns uppgifter om identiteten på en informatör som förekommit som tipsare i förundersökningen eller i underrättelseverksamheten, kan upp- giften inte undanhållas för den misstänkte om åklagaren anser att upp- giften har någon betydelse som underlag för ställningstagandet i åtals- frågan eller för den misstänktes försvar. Det torde vara relativt ovanligt att uppgiften om identiteten på informatören har den betydelsen. Att ett tillslag har kommit till efter provokativa åtgärder av en infiltratör är emellertid ett exempel på en sådan uppgift som inte bör kunna undan- hållas för en misstänkt; särskilt inte om infiltratören haft en central och aktiv roll som provokatör och det inte går att avslöja förekomsten av provokation utan hans eller hennes uppgifter (jfr JO 2008/09:140). Om däremot åklagaren anser att uppgiften inte har någon sådan betydelse, bör intresset av att skydda uppgiftslämnaren många gånger vara så starkt att det kan anses ha företräde framför den misstänktes behov av att få del av uppgiften. Uppgift om informatörers eller andra uppgiftslämnares iden- titet kan då undanhållas för den misstänkte.

Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att den föreslagna gene- rella regleringen innebär en lämplig ordning även för att väga intresset av att skydda informatörer och andra uppgiftslämnare mot den misstänktes intresse av insyn i utredningen. Uppgifter från underrättelseverksamhet om identiteten på informatörer och andra uppgiftslämnare behöver inte nödvändigtvis tas med i förundersökningen och om uppgifterna tas med kan de många gånger hänföras till sidomaterialet. Någon ovillkorlig rätt för den misstänkte att ta del av uppgifterna i sådana situationer kommer inte att finnas. Om uppgifterna har betydelse för åtalsfrågan tillgodoser regleringen den misstänktes grundläggande rätt att ta del av dem.

Den föreslagna regleringen ger inte informatörer och andra uppgifts- lämnare något absolut skydd i alla situationer. Skulle uppgifter om dessas identitet i undantagsfall behöva avslöjas för den misstänkte finns det dock under vissa förutsättningar möjlighet för polisen att enligt 2 a § polislagen (1984:387) bedriva särskilt personsäkerhetsarbete i syfte att skydda den som lämnat uppgifterna. Utredningen gör bedömningen att det inte därutöver behövs någon ny sekretessbestämmelse som särskilt skyddar uppgiftslämnare eller informatörsverksamheten som sådan. Justitiekanslern anser däremot att det finns starka skäl som talar för att

Prop. 2016/17:68

Skydd för kontaktuppgifter till bevispersoner

Det är av central betydelse för ett fungerande rättssamhälle att brottsoffer och vittnen vågar berätta om sina iakttagelser utan risk för repressalier i form av våld eller hot från misstänkta eller andra personer. Vetskapen om att kontaktuppgifter kan bli tillgängliga för den misstänkte riskerar emellertid att påverka benägenheten att anmäla brott och bevispersoners vilja att medverka i en utredning.

Hos myndigheter gäller sekretess enligt 21 kap. 3 § OSL för uppgifter om enskilds bostadsadress eller annan jämförbar upplysning som kan lämna uppgift om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt, den enskildes telefonnummer, e-postadress eller annan jämförbar uppgift som kan användas för att komma i kontakt med denne och för motsvarande uppgifter om den enskildes anhöriga. En förutsättning för sekretess är att det av någon särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Denna sekretessbestämmelse är alltså tillämplig i förhållande till bl.a. målsäganden och vittnen. Namn eller andra identitetsuppgifter kan emellertid aldrig omfattas av sekretess enligt 21 kap. 3 § OSL. Målsägandens och vittnens fullständiga namn ska dessutom enligt 21 § FUK antecknas i förundersökningsprotokollet. Däremot ska uppgift om bl.a. deras personnummer, yrke eller anställ- ning, bostadsort, postadress, arbetsplats och telefonnummer antecknas i förundersökningsprotokollet bara om uppgiften har betydelse för brotts- utredningen. Har uppgifterna ingen sådan betydelse ska de enligt 21 a § FUK i stället antecknas på en särskild handling. Detta gäller oav- sett huruvida sekretess gäller för uppgifterna.

Kontaktuppgifter till bevispersoner torde i normalfallet inte ha någon betydelse för åtalet. Uppgifterna kan i så fall hänföras till sidomaterialet och därigenom många gånger på grund av sekretessregleringen undan- hållas för den misstänkte. Om det av någon särskild anledning kan antas att bevispersonen eller någon honom eller henne närstående kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs, torde det i praktiken alltid vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs för den misstänkte. En intresseavvägning mellan sekretessintresset och den misstänktes rätt att ta del av uppgiften bör då vanligtvis leda till att upp- giften kan hemlighållas för den misstänkte. Om en uppgift om bevisper- sonens kontaktuppgifter i ett enskilt fall har betydelse för åtalet bör den misstänkte av rättssäkerhetsskäl ha rätt att ta del av den.

Regeringen delar utredningens bedömning att den generella re- gleringen i fråga om insynsrättens omfattning bör gälla även för bevis- personers kontaktuppgifter.

Skydd för olika utredningsåtgärder

I den brottsbekämpande verksamheten används en mängd olika utred- ningsåtgärder och arbetsmetoder. En del av dessa är uttryckligen författ- ningsreglerade. Andra stödjer sig i stället på de allmänna principer som kommer till uttryck i 8 § polislagen (1984:387). Att det saknas uttrycklig författningsreglering gäller inte minst när det handlar om utredningsåt- gärder och arbetsmetoder i spanings- och underrättelseverksamhet.

Prop. 2016/17:68

6.3.2

Frågeförbud

Prop. 2016/17:68

Regeringens förslag: Vid förhör i domstol ska det införas ett fråge- förbud för sekretesskyddade uppgifter som kan röja en informatör eller någon annan uppgiftslämnares identitet. Frågeförbudet ska inte gälla uppgiftslämnare vars uppgifter åberopas till stöd för ett allmänt åtal, om det finns tillstånd eller samtycke till att lämna ut uppgifterna, om uppgifterna kan röjas utan att uppgiftslämnarens eller dennes när- ståendes säkerhet till liv eller hälsa riskeras och utan att den brottsbe- kämpande verksamhetens intressen riskeras, eller om rätten anser att det finns synnerlig anledning att höra vittnet om uppgiften.

Insynsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Säkerhetspolisen och Sveriges advokatsamfund, an- tingen tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller dock att det bör införas en hänvisning till frågeförbudet i bestämmelsen om rättens upplysningsplikt gentemot ett vittne. Malmö tingsrätt pekar på att frågeförbudet kan med- föra att åklagare och polis kommer i en konfliktsituation när en önskan om att skydda informatören ställs mot den misstänktes rätt att få del av personens identitet. Tullverket förordar att begreppet ”synnerlig vikt” används för att tydligare markera bestämmelsens restriktiva tillämpning.

Skälen för regeringens förslag: Som konstateras i avsnitt 6.3.1 kan uppgift om en informatör hemlighållas för den misstänkte så länge upp- gifterna inte har någon betydelse för åtalsfrågan. Vad som däremot kan inträffa är att uppgifter från hemliga informatörer har lett till vidare ut- redningsåtgärder som i sin tur ligger till grund för åtalet. Om dessa senare uppgifter åberopas i ett brottmål och förs fram i vittnesförhör med t.ex. en polisman och frågan ställs om vem som ursprungligen lämnat upplysningar till polisen finns det enligt gällande ordning i praktiken ingen möjlighet för vittnet att förtiga sådana uppgifter i syfte att skydda informatören eller uppgiftslämnaren. Vittnet har en sanningsplikt och om han eller hon utan giltigt skäl vägrar att besvara en fråga kan rätten enligt 36 kap. 21 § RB förelägga vittnet att fullgöra sina skyldigheter och upp- lysa vittnet om att han eller hon annars riskerar att få betala vite eller, om detta inte visar sig ha effekt, häktas. I vissa situationer får visserligen bl.a. poliser enligt 36 kap. 5 § RB inte höras som vittne i fråga om upp- gifter som omfattas av sekretess, men det frågeförbudet träffar vanligtvis inte uppgifter om informatörsverksamhet eller de enskilda infor- matörerna. Inte heller torde möjligheten för vittnen att enligt 36 kap. 6 § RB vägra yttra sig i vissa situationer träffa uppgifter om identiteten på eller förekomsten av informatörer.

Enligt regeringen kan en ovillkorlig skyldighet för vittnen att besvara frågor där svaret röjer informatörer eller andra uppgiftslämnare riskera att skada den brottsbekämpande verksamheten och utsätta enskilda för risker. Den misstänkte ska visserligen alltid ha rätt att ta del av sådana uppgifter om de har betydelse för åtalet (se närmare avsnitt 6.3.1), men i

andra fall står intresset för den misstänkte av att få reda på identiteten på

Prop. 2016/17:68	en informatör eller annan uppgiftslämnare inte i rimlig proportion till
	nämnda risker för enskilda eller för den brottsbekämpande verksamheten.
	Det kan inte heller accepteras att den misstänkte använder sin rätt till
	insyn för att få allmänna kunskaper om polisens arbetsmetoder eller för
	att få reda på vem som har ”tjallat”. Regeringen delar utredningens upp-
	fattning att möjligheten till skydd genom särskilt personsäkerhetsarbete
	inte alltid är en lämplig åtgärd i dessa situationer. En sådan åtgärd kan
	dessutom vara mycket ingripande och betungande för den enskilde. Det
	bör därför införas en begränsning av vittnesplikten som innebär att skyd-
	det för uppgift om identiteten på informatörer eller andra uppgiftsläm-
	nare kan bestå även under rättegången i domstol.
	Det är samtidigt centralt för tilltron till rättsväsendet att en möjlighet
	att begränsa vittnesplikten inte används för att urholka den misstänktes
	rättssäkerhet. Den misstänktes insyn i utredningsmaterialet får inte be-
	gränsas på ett sådant sätt att han eller hon inte har möjligt att ta del av allt
	material som ligger till grund för åtalet. Exempelvis bör en begränsning
	av vittnesplikten inte kunna användas för att dölja att det har förekommit
	en straffrättsligt relevant brottsprovokation eller att det finns uppgifter
	som tyder på att polisen blivit vilseledd av en informatör eller annan
	uppgiftslämnare. Begränsningen av vittnesplikten får inte heller använ-
	das för att kringgå förbudet mot anonyma vittnen, dvs. det får inte före-
	komma att en informatörs uppgifter förmedlas genom vittnesförhör med
	en polis utan att identiteten på informatören avslöjas. För att tydliggöra
	detta bör det uttryckligen anges att vittnesplikten inte får begränsas i
	fråga om uppgiftslämnare vars uppgifter åberopas till stöd för åtalet.
	Vittnesplikten bör inte heller kunna begränsas om den myndighet i vars
	verksamhet uppgiften har inhämtats ger sitt tillstånd till att vittnet hörs
	om uppgiften. Om det dessutom gäller förundersökningssekretess till
	skydd för enskild enligt 35 kap. 1 § OSL bör också den eller de till vars
	förmån sekretessen gäller samtycka till att uppgiften om identiteten läm-
	nas. Ansvaret för att i förekommande fall kontrollera om det finns ett
	sådant samtycke bör ligga på den brottsutredande myndighet som har
	inhämtat uppgiften.
	Syftet med att begränsa ett vittnes skyldighet att i domstol lämna vissa
	uppgifter är att skydda den brottsbekämpande verksamheten och enskilda
	från att utsättas för risker. Om det i ett enskilt fall står klart att ett av-
	slöjande av en informatörs eller uppgiftslämnares identitet inte medför
	några sådana risker bör emellertid denna begränsning inte användas.
	Begränsningen av vittnesplikten bör därför villkoras på det sättet att den
	inte får användas om det står klart att ett röjande av uppgifterna kan ske
	utan risk för uppgiftslämnarens eller dennes närståendes säkerhet till liv
	eller hälsa eller för att den brottsbekämpande verksamheten skadas.
	Frågan är om det även i andra situationer än de nu nämnda bör finnas
	en möjlighet att göra undantag från begränsningen av vittnesplikten när
	det gäller uppgift om uppgiftslämnares identitet. Det kan t.ex. finnas
	situationer då en uppgiftslämnares uppgifter kan ha relevans för den
	misstänktes försvar, även om de inte åberopas direkt till stöd för ett åtal.
	För att lämna ut uppgift om uppgiftslämnares identitet i sådana situ-
	ationer bör emellertid den misstänktes intresse av att ta del av uppgif-
	terna vägas mot intresset av att skydda uppgiftslämnaren och hans eller
78	hennes närstående samt den brottsbekämpande verksamheten. Rege-

Prop. 2016/17:68

6.4Prövning av begränsningar i den misstänktes insyn i förundersökningsmaterialet

Regeringens förslag: Förundersökningsledaren ska pröva frågor om den misstänktes rätt att ta del av det som har förekommit vid förun- dersökningen. När förundersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig ska en allmän domstol, på be- gäran av den misstänkte, pröva förundersökningsledarens beslut att begränsa eller genom förbehåll inskränka den misstänktes rätt att få del av utredningsmaterial. För rättens prövning ska samma regler gälla som när förundersökningsledaren avslagit en misstänkts begäran om att vidta utredningsåtgärder.

Insynsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med rege- ringens. Utredningen föreslår dock inte att allmän domstol ska kunna pröva förundersökningsledarens beslut att genom förbehåll inskränka den misstänktes rätt att få del av utredningsmaterial.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, bl.a. Svea hov- rätt, Justitiekanslern och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Flera remissinstanser, bl.a.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm och

Åklagarmyndigheten, pekar särskilt på att problemen med delvis paral- lella ordningar för prövning av en misstänkts rätt att ta del av utred- ningsmaterial inte är skäl att avstyrka förslaget. Kammarrätten i Göte- borg ifrågasätter emellertid om behovet av den föreslagna regleringen är så påtagligt att det motiverar ytterligare överprövningsmöjligheter. Hov- rätten för Västra Sverige anser att den föreslagna ordningen är lämplig, men pekar på att en begäran om överprövning kommer att utgöra ett ärende enligt rättegångsbalken för vilket det kommer att krävas pröv- ningstillstånd i hovrätten. Malmö tingsrätt ifrågasätter å sin sida om överprövningarna ska handläggas som mål eller brottmålsärende. Skatte- verket föreslår att det i lagtexten uttryckligen ska preciseras att det är fråga om en överprövning från rättens sida.

Skälen för regeringens förslag

Finns det ett behov av att reglera hur rätten att ta del av utredningsmaterial ska prövas?

Rättegångsbalken innehåller inte någon bestämmelse om vem som prö- var frågor om rätten att ta del av förundersökningsmaterial eller hur be- gränsningar i den misstänktes insynsrätt kan överprövas. Däremot kan en begäran om att få del av en allmän handling med uppgifter ur en förun- dersökning som den brottsutredande myndigheten har avslagit, prövas av en förvaltningsdomstol enligt tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen (se närmare avsnitt 4.3.1). Om en handling som be- gärs utlämnad inte är allmän enligt tryckfrihetsförordningen kan begäran emellertid avslås redan på den grunden. Det kan t.ex. vara fråga om såd- ana handlingar som har framställts av polisen i en förundersökning och som inte ingår i förundersökningsprotokollet utan fortfarande finns hos polisen. Eftersom utredningsmaterialet innan förundersökningen har avslutats till stor del består av handlingar som inte är allmänna, sker

Prop. 2016/17:68 En möjlighet till prövning av förundersökningsledarens beslut

För en misstänkt som har blivit nekad att få del av utredningsmaterial kan det antas vara av stort värde att kunna få beslutet prövat av domstol. Detta gäller oavsett om det är fråga om allmänna handlingar eller inte. Förundersökningsledaren är visserligen skyldig att vara objektiv (se närmare avsnitt 4.3), men för den enskilde kan det vara betydelsefullt att frågan om rätt till insyn i utredningen kan överprövas av någon som inte leder utredningen. En domstolsprövning kan således bidra till att säker- ställa att objektiviteten i utredningen iakttas (SOU 1938:44 s. 31–32). Rättssäkerhetsskäl talar alltså för att det bör vara möjligt att få frågan om begränsning i insynsrätten prövad av domstol. Det kan i sammanhanget nämnas att rätten enligt Europakonventionen till en kontradiktorisk pro- cess kräver att begränsningar i den misstänktes insyn i utredningsmaterial och de svårigheter i processen som kan följa på en sådan begränsning måste motverkas av andra processuella arrangemang. Enligt Europadom- stolen är det inte acceptabelt att åklagaren själv, efter en avvägning mel- lan försvarets intressen och det allmänna intresset av att hemlighålla viss information, avgör om försvaret ska beredas insyn i utredningsmaterialet eller inte (Europadomstolens avgörande den 16 februari 2000 i mål Rowe och Davis mot Storbritannien, no. 28901/95, ECHR 2000-II).

När det gäller frågan om vilken domstol som bör pröva ett beslut från förundersökningsledaren om att inte låta den misstänkte ta del av visst utredningsmaterial gör regeringen följande bedömning. I den reglering av insynsrätten i förundersökningar som föreslås ska den misstänktes behov av att ta del av utredningsmaterial tillmätas betydelse. För att kunna göra en sådan bedömning på ett tillfredsställande sätt bör rätten inledningsvis ta ställning till om det är korrekt att det aktuella utredningsmaterialet har hänförts till sidomaterialet. Om rätten kommer fram till att uppgifterna har betydelse för åtalet kan den misstänktes rätt att ta del av materialet över huvud taget inte begränsas. Det är alltså först om det konstateras att en uppgift inte har en sådan betydelse som det blir aktuellt att göra en bedömning av sekretessintressets styrka och därefter en avvägning i förhållande till den misstänktes intresse av att ta del av uppgiften. Den beskrivna ordningen innebär att det ställs krav på att domstolen har för- ståelse för brottmålsprocessen. Allmän domstol har vana av att hantera brottmål och får därför i och för sig anses mest lämpad att överpröva förundersökningsledarens beslut. Frågan är emellertid om det finns andra skäl som talar emot en reglering som innebär att allmän domstol ska göra denna prövning.

Möjligheten att kunna överklaga ett beslut om att begränsa rätten att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen påverkar inte rätten att med stöd av tryckfrihetsförordningen begära allmänna hand- lingar som finns i förundersökningen utlämnade till sig. Detta innebär att det i olika instansordningar kommer att finnas i viss mån parallella över- prövningsmöjligheter. Kammarrätten i Göteborg är mot den bakgrunden tveksam till om behovet av den föreslagna regleringen är så påtagligt att det motiverar en ytterligare överprövningsmöjlighet. Motsatt ståndpunkt intas av bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Kammarrätten i Stockholm. Regeringen konstaterar för sin del att reglerna om insyn för

misstänkta i brottmål ger en mer vidsträckt rätt till insyn i utrednings-

material än vad en rätt att ta del av allmänna handlingar enligt tryck- Prop. 2016/17:68 frihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen ger. Genom att

en prövning av den misstänktes rätt till insyn görs i en annan ordning tydliggörs det att delvis andra hänsyn ska tas. Den misstänktes rätt att ta del av utredningsmaterial hänger dessutom nära samman med möjlig- heten att enligt 23 kap. 19 § RB få en begäran om kompletterande utred- ning prövad av allmän domstol. De eventuella olägenheter som kan upp- stå med delvis parallella överprövningsordningar är sammantagna inte sådana att de innebär att förslaget inte bör genomföras. Allmän domstol bör därför på begäran av den misstänkte pröva förundersökningsledarens beslut att begränsa den misstänktes rätt att ta del av det som har före- kommit vid förundersökningen. Till skillnad från Skatteverket anser regeringen att det inte behöver anges särskilt i lagtexten att det är fråga om en överprövning av förundersökningsledarens beslut.

Hur ska överprövningen göras?

Den prövning som ska göras i fråga om rätten att ta del av utrednings- material uppvisar flera likheter med den ovan nämnda möjligheten att enligt 23 kap. 19 § RB få en begäran om kompletterande utredning prö- vad. Förundersökningsledaren kan ställas inför svåra gränsdragnings- frågor när det gäller att i t.ex. utredningar med flera misstänkta i samma förundersökning eller i parallella utredningar avgöra vad som egentligen hör till en förundersökning mot en viss misstänkt respektive utgör en brist i förundersökningen. Om en begäran att få del av utredningsmaterial prövas tillsammans med en begäran om kompletterande utredningsåtgär- der kan en samlad bedömning göras av vilket utredningsmaterial den misstänkte ska tillåtas ta del av och om utredningen kan behöva kom- pletteras i någon del. Bestämmelsen om domstolens prövning av rätten att ta del av utredningsmaterial bör därför utformas genom en hänvisning till 23 kap. 19 § RB. När en domstol prövar om den misstänkte ska ha rätt att ta del av utredningsmaterial kommer det därmed att utgöra ett ärende enligt rättegångsbalken. Det innebär att ett beslut från tingsrätten att avslå en begäran innan åtal har väckts kommer att kunna överklagas till hovrätten. Som Hovrätten för Västra Sverige påpekar kommer det då att krävas prövningstillstånd i hovrätten. Om den misstänktes begäran bifalls kan emellertid beslutet inte överklagas särskilt. Samma sak gäller om beslutet fattats efter att åtal har väckts, se 49 kap. 3 § andra stycket och 5 § RB.

Det är först när förundersökningen har slutdelgetts den misstänkte som det bör vara möjligt att begära rättens prövning av en begränsning av rätten att ta del av förundersökningen. Dessförinnan kan förundersök- ningsledaren av utredningstaktiska skäl vilja begränsa den misstänktes rätt till insyn. När förundersökningsledaren anser att förundersökningen är färdig är emellertid rätten till insyn av central betydelse för den miss- tänktes möjligheter till ett rättvist och effektivt försvar. I detta skede ska insynsrätten i förundersökningsmaterialet endast kunna begränsas på grund av sekretess, dvs. någon möjlighet att begränsa insynsrätten på grund av men för utredningen finns inte. Mot den bakgrunden är det enligt regeringen tillräckligt att den misstänkte efter slutdelgivning ska

kunna anmäla till rätten om hans eller hennes rätt att ta del av uppgifter

Prop. 2016/17:68 har begränsats. Någon särskild hänvisning till kollisionsbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen är inte nödvändig.

Utredningen har utan närmare motivering föreslagit att begränsningar genom förbehåll enligt 10 kap. 4 § OSL (se närmare avsnitt 7.2) inte ska kunna bli föremål för överprövning i domstol. I sin motivering till att allmän domstol ska kunna pröva frågor om begränsning av insynsrätten har utredningen emellertid gjort gällande att allmän domstol har nödvän- diga kunskaper om vilket informationsbehov en misstänkt har för att på ett adekvat och ändamålsenligt sätt kunna ta tillvara sin rätt i en brott- målsrättegång och att domstolen vid intresseavvägningen av den miss- tänktes rätt att ta del av uppgifter bör kunna väga in inte bara omfatt- ningen av utan även formerna för hur insynsrätten kan tillgodoses. Detta talar enligt regeringen för att även frågan om förbehåll bör kunna bli föremål för rättens prövning. Flera remissinstanser påtalar problemen med parallella ordningar. För att minska dessa problem bör en reglering som innebär att misstänkta i första hand kommer att välja en prövning i brottmålsdomstol eftersträvas. Det är därför rimligt att brottmålsdom- stolen har möjlighet att göra en så allsidig prövning som möjligt. För att åstadkomma detta bör allmän domstol ges möjlighet att ta ställning även till ett meddelat förbehåll som inskränker den misstänktes möjlighet att förfoga över utredningsmaterial. En sådan ordning bidrar dessutom till att principen om rätten till en rättvis rättegång upprätthålls.

	7		Hur ska den misstänkte få del av
			utredningsmaterial?
	7.1		Rätten till kopior av utredningsmaterial

		Regeringens förslag: Det ska framgå av lag att den misstänkte och
		hans eller hennes försvarare har en ovillkorlig rätt till en pappers-
		kopia av förundersökningsprotokollet. Kopior av sådant utrednings-
		material som inte ingår i förundersökningsprotokollet ska, efter ett
		positivt åtalsbeslut, på begäran lämnas ut till den misstänkte och hans
		eller hennes försvarare, om inte förundersökningsledaren anser att det
		finns risk för att sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer att
		lämnas vidare eller att det finns hinder mot det med hänsyn till
		materialets omfattning eller karaktär.

		Insynsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med rege-
	ringens. Möjligheten att vägra lämna ut utredningsmaterial i andra fall än
	då det finns en risk att sekretessbelagd uppgift sprids uttrycks dock på ett
	annat sätt. Enligt utredningen ska det då krävas betydande hinder för att
	utredningsmaterial som inte har redovisats i förundersökningsprotokollet
	inte ska behöva lämnas ut.
		Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland
	Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten för Västra
	Sverige, Kriminalvården och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker eller
84	har inga invändningar mot utredningens förslag. Åklagarmyndigheten

anser att rätten till kopior av sidomaterialet blir alltför vidsträckt med	Prop. 2016/17:68
utredningens förslag och föreslår att de brottsutredande myndigheterna
ges större möjligheter att begränsa denna rätt med hänsyn till materialets
omfattning och karaktär. Sidomaterialet är många gånger omfattande och
innehåller ytterst sällan något av värde för försvaret. Om det uppställs ett
krav på betydande hinder för att sådant material inte ska behöva lämnas
ut kommer det att innebära ett väsentligt merarbete och ökade kostnader
för de brottsutredande myndigheterna när kopior av materialet ska till-
handahållas. Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen framför liknande
synpunkter. Säkerhetspolisen anser dessutom att det bör förtydligas att
bestämmelsen endast tar sikte på formerna för utlämnandet och inte på
insynsrättens omfattning. Ekobrottsmyndigheten påtalar att det i lag bör
förtydligas att det är ”handlingar rörande vad som förekommit vid under-
sökningen” som ska lämnas ut på begäran. På så sätt undviker man att
även handlingar av mer administrativ karaktär som inte direkt handlar
om brottet omfattas av bestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag
Rätten till insyn innebär inte att det alltid finns en rätt till kopior
Regeringen behandlar i tidigare avsnitt frågor om vilken rätt att ta del av
utredningsmaterial den som misstänks för brott ska ha (se närmare av-
snitt 6). Att en misstänkt har rätt att ta del av utredningsmaterial är
emellertid inte detsamma som att han eller hon har rätt till kopior av
materialet eller att han eller hon på något annat sätt har rätt att fritt för-
foga över detta. Vissa uppgifter kan inte hemlighållas för en misstänkt
trots att det gäller sekretess för uppgifterna. I detta avsnitt behandlas
frågan om sekretess i sådana situationer ändå kan ha någon inverkan på
formerna för hur insynen ska förverkligas i det enskilda fallet. En annan
fråga som behandlas är om det kan finnas andra skäl än sekretess som
talar mot att ge en misstänkt egna exemplar av handlingar i utrednings-
materialet. Frågan är med andra ord i vilken utsträckning rätten att ta del
av material också ska innebära en rätt att få en egen kopia av materialet. I
avsnitt 7.2 behandlas frågan om det ska vara möjligt att begränsa en
misstänkts rätt att förfoga över sådant material som han eller hon i och
för sig har rätt att få en kopia av eller annars har rätt att ta del av t.ex. vid
besök hos den myndighet som förvarar handlingen.
Att misstänkta har tillgång till ett eget exemplar av förundersöknings-
protokollet är en central rättssäkerhetsfråga. Detta är många gånger en
förutsättning för att den misstänkte på ett tillfredsställande sätt ska kunna
förbereda och föra sin talan. När det gäller material som åklagaren anser
inte har någon betydelse för åtalsfrågan – sidomaterial – kan den enskil-
des intresse av att få egna kopior av sådant material som han eller hon i
och för sig har rätt att ta del av inte anses lika starkt. Det inger alltså inte
lika stora betänkligheter att begränsa rätten till kopior i sådant material,
eftersom en sådan begränsning i normalfallet inte påverkar den miss-
tänktes möjligheter att förbereda och utföra sitt försvar. Utrymmet för att
ta andra hänsyn när det är fråga om att ge den misstänkte egna exemplar
av handlingar i sidomaterialet är därför större än i förundersöknings-
protokollet. Enligt regeringen bör det vidare vara möjligt att begränsa
rätten till kopior av t.ex. sådana elektroniska upptagningar som i och för	85

att den misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att få en pap- Prop. 2016/17:68 perskopia om de begär det.

Det bör förtydligas att rätten att få en egen papperskopia av förunder- sökningsprotokollet är ovillkorlig. En annan sak är om rätten att fritt förfoga över sekretessbelagda uppgifter i förundersökningsprotokollet ska kunna inskränkas genom ett förbehåll (se närmare avsnitt 7.2).

Vilket annat material som omfattas av regleringen råder det delade meningar om (se närmare avsnitt 4.3.1 och för en mer utförlig redo- görelse SOU 2010:14 s. 331 f.). Detta visar enligt regeringen att det finns ett behov av en förtydligande reglering även när det gäller rätten till kopior av annat utredningsmaterial från och med att ett positivt åtals- beslut fattats.

Möjligheter att begränsa rätten till kopior av sidomaterialet och annat material som inte har redovisats i förundersökningsprotokollet

Den misstänkte har inte någon ovillkorlig rätt till insyn i sidomaterialet. Om det finns ett sekretessintresse av synnerlig vikt som har företräde framför den misstänktes intresse av att ta del av uppgiften så kan rätten att ta del av sidomaterialet begränsas (se närmare avsnitt 6.1.2). Det kan emellertid finnas sekretessbelagda uppgifter i sidomaterialet som den misstänkte har rätt att ta del av om behovet av att hemlighålla uppgif- terna inte är tillräckligt starkt för att begränsa den misstänktes rätt till insyn. Det kan ändå vara fråga om uppgifter som är i hög grad känsliga. Samtidigt är det fråga om material som åklagaren inte ansett ha betydelse för åtalet. Mot den bakgrunden bör den misstänkte enligt regeringen inte ges någon ovillkorlig rätt till kopior av detta material.

Någon ovillkorlig rätt till kopior bör inte heller finnas i fråga om sådana elektroniska upptagningar i utredningsmaterialet som finns bara som skriftliga uppteckningar eller fotografier i förundersökningsproto- kollet. Upptagningarna kan i och för sig ha betydelse för beslutet i åtals- frågan men den misstänktes intresse av en egen kopia i dessa fall till- godoses enligt regeringen typiskt sett genom dokumentationen i förun- dersökningsprotokollet.

Utgångspunkten bör självfallet vara att den misstänkte ges kopior av sådant sidomaterial som han eller hon har rätt att ta del av. En sådan tillgång till utredningsmaterialet underlättar den misstänktes och hans eller hennes försvarares möjligheter att noggrant granska vad som före- varit under förundersökningen. Det kan emellertid finnas situationer då andra intressen väger tyngre än den misstänktes intresse av egna kopior.

Kopior av sidomaterial och annat utredningsmaterial som inte har re- dovisats i förundersökningsprotokollet bör enligt regeringen inte lämnas ut om det finns en risk för att en handling med en sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer att lämnas vidare. En sådan reglering innebär att det finns förhållandevis stora möjligheter att begränsa den misstänktes rätt till kopior av sidomaterial och annat utredningsmaterial som inte har redovisats i förundersökningsprotokollet. Att ett vidarelämnande inte får ske obehörigen innebär emellertid att en risk för spridning av uppgifter som är sekretessbelagda till förmån för den misstänkte själv inte kan hindra att en kopia lämnas ut till honom eller henne. Det är när det gäller

andra fall inte möjligt att generellt ange när det finns en risk för att hand-

Prop. 2016/17:68	ling med sekretessbelagd uppgift obehörigen kan lämnas vidare. Det
	måste avgöras i varje enskilt fall om det är lämpligt eller olämpligt att
	kopior av sidomaterial och annat utredningsmaterial som inte har redo-
	visats i förundersökningsprotokollet lämnas ut. Om det anses finnas en
	risk för spridning av sekretessbelagd uppgift, bör möjligheten att ställa
	upp förbehåll som inskränker mottagarens möjlighet att förfoga över
	material beaktas vid bedömningen av om det är lämpligt eller olämpligt
	att lämna ut materialet (se närmare avsnitt 7.2). Det bör dock betonas att
	den misstänkte när det bedöms olämpligt att lämna ut kopior fortfarande
	har möjlighet att ta del av materialet t.ex. vid besök hos den brottsut-
	redande myndighet som förvarar handlingen.
	En reglering som klargör vilken rätt till kopior den misstänkte och hans
	eller hennes försvarare har bör tas in i en särskild bestämmelse i
	23 kap. RB. Genom att det uttryckligen anges att det är fråga om en rätt
	till kopior framgår det enligt regeringen med tillräcklig tydlighet att be-
	stämmelsen tar sikte på formerna för utlämnandet av sådant material som
	den misstänkte i och för sig har rätt att ta del av. Som Ekobrottsmyndig-
	heten påpekar bör det i lag preciseras att det är fråga om ”handlingar som
	innehåller sådant som förekommit vid undersökningen” som ska lämnas
	ut på begäran av den misstänkte. På det sättet tydliggörs att det är utred-
	ningsmaterial som den misstänkte har rätt till kopior av. Genom att
	samma uttryck används i 23 kap. 18 § RB för att beskriva vilket material
	den misstänkte har rätt att ta del av blir regleringen tydligare och mer
	konsekvent.
	En annan fråga som aktualiseras är om det kan finnas andra skäl än
	sekretess som talar mot att ge den misstänkte kopior av sådant utred-
	ningsmaterial i form av såväl pappershandlingar som elektroniska upp-
	tagningar som inte ingår i förundersökningsprotokollet. Det kan vara
	fråga om material som är tekniskt svårt att kopiera eller som är mycket
	omfattande. Utredningen föreslår därför att brottsutredande myndigheter
	inte ska vara skyldiga att kopiera sådant utredningsmaterial om det möter
	betydande hinder i verksamheten. Åklagarmyndigheten, Rikspolis-
	styrelsen och Säkerhetspolisen anser däremot att det bör finnas större
	möjligheter att begränsa den misstänktes rätt till kopior av sidomaterial.
	Mot bakgrund av den mängd handlingar av olika slag som kan ingå i
	förundersökningars sidomaterial har regeringen förståelse för de brottsut-
	redande myndigheternas påpekande om att det ibland kan kräva stora
	arbetsinsatser att tillhandahålla kopior av sådant material. Detta kan bero
	både på att materialet är omfattande och att det är av sådan karaktär att
	det av tekniska eller andra skäl är svårt att mångfaldiga. Samtidigt bör
	det beaktas att möjligheten att tillhandahålla digitala kopior många
	gånger kan underlätta ett utlämnande av ett omfattande material, särskilt
	om detta inte innehåller några känsliga uppgifter. Att uppställa ett krav
	på betydande hinder i verksamheten för att kopior av sidomaterial inte
	ska behöva tillhandahållas ger dock de brottsutredande myndigheterna ett
	alltför begränsat utrymme att kunna neka den misstänkte kopior av
	materialet. Det är fråga om material som av åklagaren inte ansetts ha
	betydelse för beslutet i åtalsfrågan eller som i annan form dokumenterats
	i förundersökningsprotokollet och som den misstänkte och hans eller
	hennes försvarare har möjlighet att ta del av på annat sätt, t.ex. vid besök
88	hos den brottsutredande myndighet som förvarar materialet. Även om

utgångspunkten bör vara att den misstänkte får egna kopior av sådant Prop. 2016/17:68 material bör det alltså enligt regeringen finnas större möjligheter än vad

utredningen föreslår att neka den misstänkte egna kopior med hänsyn till materialets omfattning eller karaktär. Detta bör i lag uttryckas på det sätt som Åklagarmyndigheten föreslår.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att den misstänkte, sedan åklagaren beslutat att väcka åtal, ska ha rätt att på begäran få kopior av sådant utredningsmaterial som inte ingår i förundersökningsprotokollet och som han eller hon i och för sig har rätt att ta del av. Rätten till kopior av detta material ska kunna begränsas om förundersökningsledaren anser att det finns en risk för att handling med sekretessbelagd uppgift obe- hörigen lämnas vidare eller det möter hinder att lämna kopior med hän- syn till materialets omfattning eller karaktär. Om den misstänkte inte ges kopior av materialet får han eller hon utöva sin rätt att ta del av materi- alet på annat sätt, t.ex. vid besök hos den brottsutredande myndighet som förvarar materialet.


7.2		En möjlighet att lämna ut uppgifter som
		omfattas av sekretess med förbehåll

	Regeringens förslag: Det ska införas en möjlighet att meddela för-
	behåll när man tillhandahåller material i förfaranden enligt rätte-
	gångsbalken. Ett sådant förbehåll inskränker mottagarens möjligheter
	att förfoga över en viss uppgift, men det får inte begränsa mot-
	tagarens möjlighet att ta tillvara sina intressen i målet eller ärendet.

	Insynsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland Riksdagens
ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Förvalt-
ningsrätten i Malmö, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten,
Sveriges advokatsamfund och Svenska Journalistförbundet, tillstyrker
eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Ekobrottsmyndig-
heten anser dock att material som tagits fram med hjälp av hemliga
tvångsmedel inte ska lämnas ut, oavsett möjligheten att uppställa förbe-
håll, om det inte är uppenbart att handlingarna kan lämnas utan att någon
lider men. Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt och Domstolsverket
ifrågasätter om förbehåll har en tillräckligt avhållande effekt och pekar
på att känsliga uppgifter ändå riskerar att spridas.
Skälen för regeringens förslag
Misstänktas möjlighet att förfoga över utredningsmaterial
Enligt gällande ordning saknas det möjlighet att i förfaranden enligt
rättegångsbalken inskränka den misstänktes rätt att förfoga över sådant
material som han eller hon har rätt att ta del av. En sådan möjlighet finns
däremot		enligt 10 kap. 4 § OSL när myndigheter i andra förfaranden
tillhandahåller sekretessbelagda uppgifter på grund av en parts rätt till
insyn. Högsta domstolen har slagit fast att eftersom rättegångsbalken
saknar bestämmelser som tillåter inskränkningar i en parts rätt att förfoga
över material i ett mål eller ärende, kan ett utlämnande av sådant material			89

Prop. 2016/17:68 inte ske med förbehåll i fråga om röjande eller obehörigt nyttjande av den typ som offentlighets- och sekretesslagen reglerar (NJA 2002 s. 433 och 2008 s. 883). Frågan är om det finns behov av att även i förfaranden enligt rättegångsbalken kunna inskränka parters rätt att förfoga över sådana uppgifter som de i och för sig har rätt att ta del av.

Bör det finnas en möjlighet att ställa upp förbehåll när man tillhandahåller material enligt rättegångsbalken?

Skälet till att en misstänkt har en förhållandevis omfattande rätt att ta del av utredningsmaterial är att den misstänkte ska kunna ta till vara sina intressen i processen. Även om det i allmänhet inte innebär något pro- blem att misstänkta får kopior av relevant utredningsmaterial i förfaran- den enligt rättegångsbalken, kan det inträffa att den misstänktes tillgång till kopior i vissa fall kommer i konflikt med angelägna sekretessintres- sen. Det kan vara fallet när det är fråga om t.ex. mycket integritetskäns- liga uppgifter som utgör bevisning i ett sexualbrottmål eller när det är fråga om handlingar med företagshemligheter eller med uppgifter av betydelse för rikets säkerhet.

För att undvika att en misstänkt som har rätt att ta del av material an- vänder sin insynsrätt för ovidkommande syften, bör det enligt regeringen finnas möjligheter att begränsa hans eller hennes rätt att fritt förfoga över uppgifterna. En sådan begränsning kan lämpligen göras genom att det ställs upp ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna upp- giften vidare eller utnyttja uppgiften. Ett sådant förbud mot att använda eller sprida uppgifter på annat sätt än vad som behövs för att föra talan i målet påverkar inte den misstänktes rättssäkerhet på ett negativt sätt. Det är dock av central betydelse att förbehållet inte hindrar den misstänkte från att kunna förbereda och utföra sitt försvar. Ett förbehåll bör därför aldrig få innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet. Det bör heller aldrig få innebära förbud mot att den misstänkte och hans eller hennes försvarare lämnar muntliga upplysningar till varandra. En möjlighet att ställa upp sådana förbehåll som endast begränsar den miss- tänktes möjligheter att förfoga över uppgifter på annat sätt än i målet eller ärendet leder till att den misstänktes behov av att kunna ta till vara sina intressen kan tillgodoses samtidigt som aktuella sekretessintressen kan skyddas.

Genom förbehållet uppstår en tystnadsplikt och om den som förbehål- let riktar sig mot inte följer villkoren i föreläggandet kan enligt 20 kap. 3 § BrB ansvar för brott mot tystnadsplikt komma i fråga (Eva Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen [1 juli 2015, Zeteo], kommen- taren till 10 kap. 4 §). Några remissinstanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt och Domstolsverket, påpekar att ett förbehåll inte hindrar att känsliga uppgifter ändå kan komma att spridas genom att den förbehållet riktar sig mot inte alltid kommer att anpassa sig efter villkoren i det. Mot detta kan det anföras att ett förbehåll ska kunna ställas upp när uppgifter, som den misstänkte i och för sig har rätt att ta del av, lämnas till den misstänkte och hans eller hennes försvarare. Det får anses tillräckligt att det är straffsanktionerat att bryta mot ett sådant förbehåll. Det bör också beak- tas att den föreslagna regleringen om misstänktas rätt att ta del av utred-

ningsmaterial i huvudsak inte ger misstänkta någon mer omfattande rätt

till insyn än vad som gäller enligt nuvarande ordning. Regeringens för- slag innebär alltså inte någon ökning av risken för obehörig spridning av känsliga uppgifter. Tvärtom kommer brottsutredande myndigheter och domstolar att få verktyg att begränsa misstänktas möjlighet att fritt för- foga över utredningsmaterial som innehåller sådana uppgifter. Att käns- liga uppgifter trots detta riskerar att spridas på grund av att förbehåll inte alltid efterlevs bör inte hindra att förslaget genomförs.

Möjligheten att ställa upp förbehåll får sin största betydelse när det gäller sådana handlingar som den misstänkte har en rätt till en kopia av, t.ex. förundersökningsprotokoll och skriftlig bevisning. När det gäller handlingar i sidomaterialet som den misstänkte i och för sig har rätt att ta del av är det redan genom regleringen i rättegångsbalken möjligt att be- gränsa den misstänktes rätt till kopior. Att det finns en möjlighet att ställa upp förbehåll vid utlämnande av uppgifter i sidomaterialet bör emellertid kunna vägas in vid bedömningen av om det är lämpligt att tillhandahålla sådana kopior (se närmare angående hur den bedömningen ska göras avsnitt 7.1). Av särskild betydelse i det sammanhanget är som nämns ovan att det är straffsanktionerat att bryta mot ett förbehåll.

Med anledning av Ekobrottsmyndighetens påpekande bör det noteras att den föreslagna regleringen innebär att tillgången till skriftligt material i förundersökningsprotokollet som härrör från hemliga tvångsmedel inte ska kunna begränsas på annat sätt än genom förbehåll. Detta är en grundläggande rättssäkerhetsfråga. Om däremot materialet är en del av utredningens sidomaterial, bör den enskildes rätt till insyn många gånger kunna begränsas på grund av att det av något allmänt eller enskilt in- tresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs och det dessutom står klart att detta intresse har företräde framför den misstänktes intresse av att ta del av uppgiften. I dessa fall blir det alltså inte över huvud taget fråga om någon form av utlämnande av materialet. Är sekretessintresset inte så starkt bör den misstänktes rätt till en kopia av materialet ändå kunna begränsas om det finns en risk för att handling med sekretessbelagd uppgift obehörigen kan komma att lämnas vidare. Denna reglering innebär enligt regeringen en rimlig avvägning mellan den misstänktes behov av att för sitt försvar ta del av uppgifterna och behovet av att skydda aktuella sekretessintressen. Detta gäller även i fråga om material som härrör från hemliga tvångsmedel.

Vilka uppgifter ska förbehåll kunna användas för och hur ska det utformas?

En första fråga är vilka uppgifter som bör kunna tillhandahållas med förbehåll. Som nämns ovan innebär förslaget att ett förbehåll inte ska få begränsa misstänktas rätt att ta till vara sina intressen i målet eller ären- det, utan endast ska kunna begränsa den misstänktes möjlighet att på annat sätt förfoga över uppgifter som lämnas ut. Mot den bakgrunden bör enligt regeringen förbehåll kunna användas för alla handlingar med sek- retessbelagda uppgifter som tillhandahålls enligt rättegångsbalken. När det gäller handlingar som förvaras hos brottsutredande myndighet bör förbehåll således få avse både uppgifter i ett förundersökningsprotokoll och sidomaterial i en förundersökning. Ett exempel på när förbehåll kan vara lämpligt för uppgifter i ett förundersökningsprotokoll är när detta

Prop. 2016/17:68

Prop. 2016/17:68 innehåller mycket integritetskänsliga bilder på avlidna personer eller personer med allvarliga synliga skador. Ett annat exempel kan vara handlingar med företagshemligheter eller med uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. I den mån elektroniska kopior lämnas ut bör även dessa kunna förses med förbehåll.

Ett förbehåll bör kunna utformas på olika sätt. Det väsentliga är att för- behållet inte begränsar den misstänktes möjligheter att ta till vara sina intressen i målet samtidigt som det i möjligaste mån skyddar det aktuella sekretessintresset. Exempelvis bör ett förbehåll som innebär att den misstänkte inte själv får förfoga över eller hantera uppgifter kunna upp- ställas när kopior av sidomaterial lämnas till en offentlig försvarare. Med ett sådant förbehåll har den misstänkte fortfarande möjlighet att tillsam- mans med sin försvarare ta del av uppgifterna. Ett sådant förbehåll bör däremot inte kunna ställas upp i fråga om uppgifter i förundersöknings- protokoll eftersom den misstänkte har rätt till en egen kopia av detta. Som utredningen påtalar bör inte heller ett förbehåll som förbjuder för- svararen att visa en utlämnad handling för sin huvudman kunna ställas upp. Ett sådant förbehåll är inte lämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt, bl.a. mot bakgrund av att den misstänkte måste vara tillförsäkrad en rätt att ta del av utredningsmaterial och själv föra sin talan i målet. Därutöver finns en risk för att en motsatt ordning skulle riskera att rubba förtroendet mellan den misstänkte och hans eller hennes försvarare. När det gäller uppgifter i en handling som ska lämnas ut bör däremot ett förbehåll kunna uppställas som hindrar den misstänkte och försvararen att använda eller på annat sätt sprida handlingen utanför målet.

När det gäller den närmare lagtekniska regleringen gör regeringen föl- jande överväganden. Ett förbehåll ska kunna begränsa en misstänkts rätt att fritt förfoga över sådana sekretessbelagda uppgifter som han eller hon har rätt att ta del av enligt rättegångsbalken och som det inte finns något hinder mot att lämna ut enligt kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL eller den föreslagna 10 kap. 3 a § OSL. I 10 kap. 4 § OSL regleras möj- ligheten att ställa upp förbehåll när sekretessbelagda uppgifter lämnas till en part enligt kollisionsbestämmelsen. Regeringen föreslår i avsnitt 6 att det förtydligas att rätten enligt rättegångsbalken att ta del av material under vissa förutsättningar ska kunna begränsas på grund av sekretess. I vilka situationer det ska kunna ske anges i kollisionsregleringen i offent- lighets- och sekretesslagen. Det är därför lämpligt att i rättegångsbalken tydligt reglera att 10 kap. 4 § OSL ska vara tillämplig även när en sekre- tessbelagd uppgift lämnas till en misstänkt på grund av den rätt till insyn som han eller hon har enligt rättegångsbalken eller annars på grund av allmänna rättsgrundsatser. I offentlighets- och sekretesslagen bör det också regleras att ett förbehåll inte får innebära att den misstänkte nekas sin rätt att få en egen kopia av förundersökningsprotokollet.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att förbehåll för att skydda sekretessbelagda uppgifter ska kunna meddelas när man tillhandahåller material enligt rättegångsbalken. Ett förbehåll ska få meddelas oavsett vad det är för slags handling som tillhandahålls och det får inskränka den misstänktes och hans eller hennes försvarares möjligheter att förfoga över materialet utöver vad som behövs för tillvaratagandet av den miss- tänktes intressen i målet eller ärendet. Ett förbehåll vid utlämnande av

material till en försvarare får inte innebära ett förbud att låta den miss- Prop. 2016/17:68 tänkte själv ta del av materialet.

Förbehåll när en part får ta del av handlingar från domstolen

Framställningen i detta avsnitt har hittills varit inriktad på framför allt möjligheten att begränsa misstänktas rätt att fritt förfoga över känsliga uppgifter i utredningsmaterialet. Nästa fråga är om möjligheten att ställa upp förbehåll bör begränsas till sådana förfaranden enligt rättegångsbal- ken som rör misstänktas rätt att få del av sekretessbelagda uppgifter i utredningsmaterial eller om den bör omfatta samtliga förfaranden enligt rättegångsbalken. Utredningens förslag innebär att förbehåll ska kunna avse alla slags handlingar som lämnas ut enligt rättegångsbalken, dvs. även handlingar från brottmål och tvistemål i allmän domstol. Ingen remissinstans invänder mot utredningens förslag i den delen. Konkur- rensverket påtalar att det är mycket angeläget att det införs en uttrycklig möjlighet att göra förbehåll för uppgifter som lämnas till en part enligt rättegångsbalkens regler, eftersom en domstolsprocess i t.ex. ett konkur- rensrättsärende kan leda till att parterna får betydande insyn i varandras eller tredje parts affärsverksamhet. Det kan i detta sammanhang tilläggas att Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser, ställer krav på att vissa upp- gifter som lämnas ut från domstolar ska kunna skyddas. Enligt art. 5.4 och 8.1 c i direktivet ska nationella domstolar ha tillgång till effektiva åtgärder för att skydda sekretesskyddade uppgifter och sanktioner om bl.a. parter och deras rättsliga företrädare inte uppfyller sina skyldigheter enligt ett beslut om skydd för sådana uppgifter. Direktivet ska vara genomfört i medlemstaterna senast den 27 december 2016.

De omständigheter som talar för att förbehåll ska kunna ställas upp då utredningsmaterial lämnas till en misstänkt talar enligt regeringen för att förbehåll ska kunna ställas upp även när andra handlingar i ett mål eller ärende lämnas till en part i en rättegång vid allmän domstol. Ett förbehåll påverkar inte en parts möjlighet att förbereda och föra sin talan i målet, utan tar sikte på att förhindra användning och spridning av sekretessbe- lagda uppgifter utanför målet. Ett sådant förbehåll påverkar inte en parts rättssäkerhet på ett negativt sätt. Regleringen bör därför utformas så att den omfattar samtliga förfaranden enligt rättegångsbalken.

Möjligheten att ställa upp förbehåll för att skydda sekretessbelagda uppgifter som lämnas till en part innebär inte att rätten till kopior av material i förfaranden enligt rättegångsbalken ökar. Om det inte finns en ovillkorlig rätt enligt rättegångsbalken till kopior, som fallet är när det gäller t.ex. förundersökningsprotokoll, finns det ett visst utrymme för allmänna lämplighetsöverväganden i fråga om hur materialet ska tillhan- dahållas. När det gäller visst känsligt material kan det vara olämpligt att en kopia över huvud taget lämnas ut. I ljud- och bildupptagningar från förhör i domstol är t.ex. bilduppgiften som utgångspunkt föremål för sekretess. Med hänsyn till risken för kopiering eller spridning anses en- ligt gällande rätt sådana bildupptagningar som regel inte lämpliga att

tillhandahålla genom att lämna ut en kopia till parten. I stället realiseras

8	Misstänktas och tilltalades rätt att ta del	Prop. 2016/17:68

av material i avslutade förfaranden

8.1Misstänktas rätt att ta del av utredningsmaterial i nedlagda förundersökningar och andra avslutade brottsutredningar

Regeringens förslag: Det ska regleras i offentlighets- och sekretess- lagen att den som har varit misstänkt i en avslutad förundersökning som inte har lett till åtal, har rätt att ta del av uppgift i förundersök- ningen, trots att förundersökningssekretess till skydd för enskild gäl- ler för uppgiften. En förutsättning för detta är att den misstänkte har beaktansvärda skäl för sin begäran om att ta del av uppgiften, och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående till denne att uppgiften inte lämnas ut. Det sek- retessbrytande undantaget ska vara tillämpligt även när det är fråga om andra brottsutredningar än förundersökningar och i fråga om den som enbart anmälts för brott.

Insynsutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser antingen tillstyrker eller

har inga invändningar mot utredningens förslag. Hovrätten för Västra Sverige betonar att det är angeläget att förslaget genomförs. Rikspolis- styrelsen och Tullverket anser dock att det för att underlätta rättstillämp- ningen behöver klargöras vad som avses med beaktansvärda skäl. Tull- verket påtalar att detsamma gäller i fråga om uttrycket synnerlig vikt.

Skälen för regeringens förslag: Utredningsmaterial i nedlagda förun- dersökningar blir allmänna handlingar senast i samband med nedlägg- ningsbeslutet. Även sedan en förundersökning har lagts ned brukar sek- retess i stor utsträckning gälla för uppgifter som finns i dessa handlingar. Många gånger är det fråga om förundersökningssekretess enligt 35 kap. 1 § OSL till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Om inte någon sekretessbrytande bestämmelse är tillämplig krävs för ett utlämnande av sådana uppgifter att det står klart att ett röjande inte leder till någon skada eller men för den enskilde eller någon närstående till honom eller henne. Det gäller alltså en presumtion för sekretess för sådana uppgifter. Sådan förundersökningssekretess kan dock enligt 35 kap. 6 § 1 OSL inte omfatta själva beslutet att lägga ned förundersökningen.

I rättegångsbalken finns bestämmelser om den misstänktes rätt att ta del av utredningsmaterial under ett pågående straffrättsligt förfarande (se närmare avsnitt 6.1). Någon bestämmelse i rättegångsbalken om rätt till insyn i en nedlagd förundersökning för den misstänkte finns däremot inte. En rätt till insyn i ett utredningsmaterial måste emellertid inte stöd- jas på någon uttrycklig författningsbestämmelse utan kan framgå av allmänna rättsgrundsatser. I praxis har en misstänkt under vissa förutsätt- ningar ansetts ha en rätt till insyn även i nedlagda förundersökningar, om han eller hon har beaktansvärda motiv för sin begäran om insyn

(RÅ 1995 ref. 28 och RÅ 2001 ref. 27). Denna insynsrätt är inte en från

Prop. 2016/17:68	förundersökningen kvarstående insynsrätt utan det är fråga om en ny
	insynsrätt som inte nödvändigtvis behöver vara densamma som under det
	pågående förundersökningsförfarandet. En sådan rätt till insyn kan till-
	komma även den som under den pågående förundersökningen inte under-
	rättades om skälig misstanke om brott. Anledningen till det är att det inte
	är samma skäl som motiverar att den misstänkte får tillgång till utred-
	ningsmaterial i en pågående förundersökning som i en nedlagd sådan.
	Enligt regeringen finns det goda skäl för den ordning som vuxit fram i
	praxis när det gäller misstänktas rätt att ta del av utredningsmaterial i
	nedlagda förundersökningar. Den som har varit misstänkt för ett brott
	kan ha ett berättigat intresse av att ta del av det bakomliggande utred-
	ningsmaterialet. En brottsmisstanke kan ha fått konsekvenser för den
	enskilde i andra sammanhang som gör att han eller hon har ett intresse av
	att få reda på vad som skett under förundersökningen. Så kan t.ex. vara
	fallet om uppgifter i den nedlagda förundersökningen kan ha betydelse i
	ett pågående rättsligt förfarande vid någon domstol eller förvaltnings-
	myndighet (jfr RÅ 1995 ref. 28 som gällde en återkallad läkarlegiti-
	mation och RÅ 2001 ref. 27 som gällde en pågående civilrättslig pro-
	cess). Det är framför allt behov av rättslig natur som bör leda till att en
	misstänkt tillåts ta del av utredningsmaterial i en nedlagd förundersök-
	ning. Det kan dock även finnas andra godtagbara anledningar till att den
	enskilde vill ta del av utredningsmaterialet. Att en misstänkt endast har
	ett intresse av att veta vem som har lämnat en viss uppgift bör däremot i
	normalfallet inte motivera att förundersökningssekretessen får vika. Det
	bör därför även fortsättningsvis krävas att en misstänkt som vill ta del av
	en sekretessbelagd uppgift från en nedlagd förundersökning har beak-
	tansvärda skäl för sin begäran. Rikspolisstyrelsen och Tullverket anser att
	det behöver förtydligas vad som avses med beaktansvärda skäl. Det är
	dock inte möjligt att på ett uttömmande sätt slå fast vad för slags motiv
	som kan vara beaktansvärda. Detta beror på omständigheterna i det en-
	skilda fallet. Typiskt sett bör det dock krävas att den enskilde kan åbe-
	ropa omständigheter som ger stöd för slutsatsen att han eller hon har ett
	behov av att ta del av uppgiften av skäl som objektivt framstår som god-
	tagbara. I vilka fall, utöver de nämnda, sådana skäl kan föreligga får
	utvecklas i rättstillämpningen.
	Att en misstänkt har beaktansvärda skäl för sin begäran om att få del av
	utredningsmaterial i en nedlagd förundersökning bör emellertid inte vara
	tillräckligt för att han eller hon ska få del av materialet. Intresset av att ta
	del av utredningsmaterialet bör liksom under ett pågående förundersök-
	ningsförfarande (se närmare avsnitt 6.1) vägas mot sekretessintresset till
	skydd för annan enskild. Rätten att ta del av utredningsmaterial i en ned-
	lagd förundersökning för en misstänkt som har beaktansvärda skäl för sin
	begäran bör alltså inte vara ovillkorlig. Om det är av synnerlig vikt för
	den som ska skyddas av sekretessen eller för dennes närstående att upp-
	gift inte lämnas ut bör detta intresse ha företräde framför den misstänktes
	rätt att ta del av uppgiften. Enligt Tullverket behöver även uttrycket syn-
	nerlig vikt förtydligas. Regeringen konstaterar att uttrycket synnerlig vikt
	förekommer i andra sekretessbrytande bestämmelser, t.ex. i 35 kap.
	8 § OSL. Det exemplifieras i förarbetena till den bestämmelsen vad som
	avses med synnerlig vikt. Det kan t.ex. vara av synnerlig vikt att en iden-
96	titet inte röjs om det finns risk för trakasserier och repressalier. Även

uppgifter i brottsplatsundersökningar, läkarintyg, förhörsutsagor och dylikt kan innehålla så graverande uppgifter för en enskild att de inte bör röjas. Det kan också föreligga en allvarlig risk att andra uppgiftslämnare, exempelvis vittnen, som hörts om känsliga förhållanden, tillfogas allvar- lig skada om uppgifter om dem lämnas ut. Hänsyn bör också kunna tas till närståendes intressen av att uppgifterna inte röjs (prop. 2000/01:109 s. 20). Avsikten är att innebörden av uttrycket synnerlig vikt ska vara densamma i den aktuella bestämmelsen.

Den reglering som föreslås om rätt att ta del av utredningsmaterial i nedlagda förundersökningar passar inte in i rättegångsbalkens systema- tik. Rätten till insyn regleras inte i rättegångsbalken utan följer av all- männa rättsgrundsatser. När en förundersökning har lagts ned eller en brottsutredning annars avslutats blir allt utredningsmaterial allmänna handlingar. En tidigare misstänkts rätt att ta del av sådant material bör enligt regeringen uteslutande hanteras enligt tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars offentlighet. För att möjliggöra ett ut- lämnande till någon enskild i fall där uppgifter är sekretessbelagda i förhållande till den enskilde krävs att det i offentlighets- och sekretess- lagen införs en sekretessbrytande bestämmelse som innebär att utläm- nandet tillåts (jfr 35 kap. 8 § OSL). Med hänvisning till vilket sekretess- intresse som varit föremål för viss praxis, ser inte utredningen något påtagligt behov av en sekretessbrytande bestämmelse i förhållande till andra sekretessbestämmelser än förundersökningssekretessen till skydd för enskild i 35 kap. 1 § OSL. Ingen remissinstans invänder mot utred- ningens bedömning i denna del. Regeringen konstaterar att det allmänna kan ha ett starkt intresse av att uppgifter i en förundersökning inte lämnas ut. Det är dock inte särskilt vanligt att det allmänna har sådana intressen i en nedlagd förundersökning. I de fall det finns ett sådant intresse i en nedlagd förundersökning, t.ex. när det gäller uppgifter av betydelse för den brottsbeivrande verksamheten eller för rikets säkerhet, torde dock dessa intressen alltid vara så starka att de inte ska behöva stå tillbaka för den tidigare misstänktes intresse av att ta del av uppgifter. Detta innebär att t.ex. utrikes- och försvarssekretess enligt 15 kap. 1 och 2 §§ och för- undersökningssekretess till skydd för allmänna intressen enligt 18 kap. 1 och 2 §§ inte bryts genom bestämmelsen. Om en konflikt mellan dessa intressen ändå skulle uppstå får den lösas genom att vissa uppgifter maskeras eller på annat sätt utelämnas i det material som lämnas ut (jfr prop. 2000/01:109 s. 20). Den sekretessbrytande bestämmelsen bör alltså gälla endast i förhållande till förundersökningssekretessen till skydd för enskild. Den bör därför placeras i anslutning till den sekretessbrytande bestämmelsen till förmån för målsäganden i 35 kap. 8 § OSL.

Möjligheten att ta del av utredningsmaterial i en avslutad utredning bör omfatta även andra brottsutredningar än förundersökningar. En sådan möjlighet bör därmed tillkomma även personer som endast anmälts för brott och inte blivit formellt betraktade som misstänkta. Skälet till detta är att rätten att ta del av utredningsmaterial i nedlagda eller annars av- slutade utredningar inte motiveras av samma hänsyn som insynsrätten under pågående utredningar. Även den som ännu inte underrättats om skälig misstanke om brott i en pågående förundersökning kan alltså ha beaktansvärda skäl för sin begäran om att i efterhand få ta del av det bakomliggande utredningsmaterialet.

Prop. 2016/17:68

tryckfrihetsförordningen (jfr nyss nämnda JO-beslut och JK beslut 2008-	Prop. 2016/17:68
12-05, dnr 7417-08-21).
Även om det inte längre pågår något brottmålsförfarande kan den som
dömts för brott ha ett intresse av att ta del av det bakomliggande utred-
ningsmaterialet. Det kan på goda grunder antas att detta är viktigare för
den dömde själv än för andra personer. I detta skede är det dock inte
behovet av att ta till vara sina intressen i utredningen och att förbereda
sitt försvar som motiverar en sådan rätt att ta del av material. I stället kan
det vara att den dömde vill angripa det lagakraftvunna avgörandet med
extraordinära rättsmedel, såsom en ansökan om resning eller domvilla.
Utredningsmaterialet kan då behöva gås igenom för att det ska vara möj-
ligt att ta ställning till om det över huvud taget finns förutsättningar för
att ansöka om resning eller begära att förundersökningen ska återupptas.
Mot den bakgrunden anser regeringen att den som t.ex. vill undersöka
möjligheterna att ansöka om resning bör ha en mer långtgående rätt att ta
del av material än vad andra enskilda kan göra gällande med stöd av
tryckfrihetsförordningen. Detta överensstämmer med den uppfattning
som bl.a. JO tidigare gett uttryck för (JO 2007/08 s. 87). Det bör därför
som utredningen och flera remissinstanser, bl.a. JO och Kammarrätten i
Göteborg, påtalar regleras vilken rätt att ta del av det bakomliggande
utredningsmaterialet som den som dömts för brott har.
En fråga som har diskuterats är under vilka förutsättningar den som
dömts för brott ska ha rätt att ta del av det bakomliggande utrednings-
materialet. Här finns det olika synsätt. Utredningen anser inte att insyns-
rätten bör vara lika omfattande som en misstänkts rätt till insyn under
pågående brottmål. Den dömdes rätt att ta del av det bakomliggande
materialet bör enligt utredningen inte vara helt oberoende av vad för
slags syfte som ligger till grund för en begäran från den dömde om att få
ta del av materialet. Enligt utredningen bör en prövning göras om den
dömde agerar utifrån något beaktansvärt motiv. Önskemålet om att ta del
av materialet för att försöka hitta något stöd för att angripa domen genom
resning är enligt utredningen ett klart beaktansvärt motiv liksom andra
situationer med anknytning till något pågående eller nära förestående
rättsligt förfarande. Utredningen öppnar dock för att det kan finnas också
andra tänkbara och godtagbara motiv. Enligt JO bör däremot den som
dömts för brott vara bevarad sin rätt att ta del av material som han eller
hon har haft under förundersökning och rättegång. Det spelar enligt detta
synsätt inte någon roll om begäran om att få del av material framställs i
samband med slutdelgivning eller vid ett senare tillfälle. JO framhåller
att den som anser sig felaktigt dömd bör ges en betydligt starkare ställ-
ning när det gäller rätten att ta del av material än den som önskar granska
vad som förekommit i en förundersökning som inte har lett till åtal. En-
ligt JO bör det därför inte göras någon prövning av huruvida det finns
beaktansvärda skäl för begäran om att få ta del av material och det bör
inte finnas någon begränsning av rätten att ta del av sådana uppgifter som
kan antas ha betydelse för beslutet i åtalsfrågan.
Principiella skäl talar för att den som har dömts för brott ska ha samma
rätt att ta del av det material som legat till grund för avgörandet som han
eller hon har haft under det pågående brottmålsförfarandet. Att sådant
utredningsmaterial på grund av bestämmelser om gallring och förstörelse
inte alltid finns bevarat sedan brottmålsförfarande har avslutats förändrar	99

Prop. 2016/17:68	inte den bedömningen. Sedan ett avgörande har fått laga kraft finns inte i
	fråga om allt material samma starka skäl att bevara det som under ett
	pågående förfarande. I den utsträckning sådant material finns bevarat bör
	emellertid rätten att ta del av det vara densamma som innan avgörandet.
	Det innebär att den som har dömts för brott bör ha rätt att ta del av allt
	material som har haft betydelse för åklagarens ställningstagande i åtals-
	frågan liksom för rättens avgörande i sak. En sådan regel blir enkel att
	tillämpa genom att det inte behöver göras någon bedömning av om den
	dömde har beaktansvärda skäl för sin begäran om att ta del av sådant
	material. Den tillgodoser även rättmätiga krav på att den som dömts för
	brott får möjlighet att noggrant gå igenom den utredning som har lett
	fram till åtal och fällande dom mot honom eller henne. Detta bör gälla
	även om han eller hon inte har för avsikt att angripa domen med något
	extraordinärt rättsmedel eller behöver materialet i ett annat rättsligt för-
	farande. Som JO påtalar är den dömdes intresse av detta mer skyddsvärt
	än det intresse som den som har varit misstänkt i en förundersökning som
	inte lett till åtal kan ha av att gå igenom utredningsmaterial. Det är därför
	rimligt att den dömde ges en mer omfattande rätt till insyn än en miss-
	tänkt i en nedlagd förundersökning. När det gäller insynen i den del av
	sidomaterialet som inte kan antas ha haft betydelse i åtalsfrågan bör
	emellertid den dömdes insynsrätt kunna begränsas, om det finns något
	allmänt eller enskilt sekretessintresse av synnerlig vikt som har företräde
	framför den dömdes intresse av att ta del av uppgiften och en upplysning
	om materialet inte heller kan lämnas utan allvarlig skada för det intresse
	som sekretessen ska skydda. Om den som har dömts för brott saknar
	legitima skäl att vilja ta del av utredningsmaterialet bör således hans eller
	hennes rätt att ta del av sidomaterial i flertalet fall kunna begränsas med
	hänsyn till att det finns ett sekretessintresse av synnerlig vikt som talar
	mot ett utlämnande. Samma förutsättningar gäller under det pågående
	brottmålsförfarandet.
	En annan fråga gäller vilket material som ska omfattas av den dömdes
	insynsrätt. Frågan i denna del gäller framför allt om den dömdes rätt till
	insyn även bör omfatta sådant material i domstolens brottmålsakt som
	inte härrör från förundersökningen. Utredningen anser inte att det finns
	tillräckliga skäl att inkludera material i domstolens brottmålsakt i re-
	gleringen. JO anser emellertid att den dömdes rätt till insyn av prin-
	cipiella skäl bör omfatta även material i denna. Detta bör enligt JO gälla
	oavsett om det inte i praktiken finns något större problem när det gäller
	insyn i brottmålsakten. Regeringen instämmer i den bedömningen. En
	reglering kring den dömdes rätt till insyn i bakomliggande utrednings-
	material bör av tydlighetsskäl omfatta allt material som den som dömts
	har rätt att ta del av. Regleringen blir på så sätt mer förutsebar och där-
	med också mer rättssäker för den enskilde som har dömts för brott. Det
	bör därför uttryckligen regleras att den dömdes rätt att ta del av material
	omfattar inte bara uppgift i förundersökning som föregått avgörandet
	utan även annan uppgift som tillförts målet.
	När det gäller den närmare lagtekniska lösningen instämmer rege-
	ringen i utredningens bedömning att en reglering av den dömdes rätt att
	ta del av det bakomliggande utredningsmaterialet inte bör tas in i rätte-
	gångsbalken. Den grundläggande insynsrätten är inte uttryckligen re-
100	glerad i balken utan anses ha sin grund i en allmän rättsgrundsats. När ett

Prop. 2016/17:68	9		Ikraftträdande- och

			övergångsbestämmelser

		Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i
		kraft den 1 april 2017. Det behövs inte några övergångsbestämmelser.
		Förundersökningsutredningens respektive		Insynsutredningens
	förslag och bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regering-
	ens, dock föreslås andra ikraftträdandedatum.
		Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i denna del.
		Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt regeringen
	bör de föreslagna lagändringarna träda i kraft så snart som möjligt. Rege-
	ringen		föreslår därför att författningsförslagen	ska träda i kraft den
	1 april 2017.
		När det gäller processrättslig lagstiftning är huvudregeln att nya regler
	blir omedelbart gällande. Det innebär att sådana regler ska tillämpas på
	varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt
	i kraft. Det finns ingen anledning att frångå denna huvudregel här. Några
	övergångsbestämmelser behövs alltså inte beträffande dessa förslag.
	Detta innebär bl.a. att en misstänkt även i redan inledda och slutdelgivna
	förundersökningar kommer att kunna begära prövning i en tingsrätt av
	förundersökningsledarens beslut att avslå eller genom förbehåll in-
	skränka den misstänktes rätt att få del av utredningsmaterial. Även fråge-
	förbudet till skydd för informatörer och andra uppgiftslämnare bör til-
	lämpas i redan pågående brottmål.
		Inte heller när det gäller de sekretessbrytande reglerna i offentlighets-
	och sekretesslagen bedömer regeringen att det behövs några övergångs-
	bestämmelser. Det innebär att tidigare misstänkta och tilltalade kommer
	att ha möjlighet att få del av utredningsmaterial i förundersökningar som
	lagts ned eller avslutats redan före ikraftträdandet.

	10		Kostnader och andra konsekvenser

		Regeringens bedömning: Förslaget om inspelning av förhör i förun-
		dersökningar bedöms leda till kostnader för investeringar i inspel-
		ningsutrustning m.m. hos de brottsutredande myndigheter som håller
		förhör. Dessa kostnader och eventuella andra kostnadsökningar som
		föranleds av författningsförslagen ryms inom befintliga anslag.
			För den enskilde som misstänks för brott kan förslagen väntas leda
		till ökad tydlighet och rättssäkerhet, framför allt när det gäller vilken
		rätt han eller hon har att ta del av utredningsmaterial och under vilka
		former detta kan ske.

		Förundersökningsutredningens respektive Insynsutredningens
	bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.
		Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i
	denna del. Åklagarmyndigheten påtalar att det är åklagaren som ska ta
102	ställning till om ett förhör ska spelas in och hur förhöret ska presenteras i

förundersökningsprotokollet. Detta innebär en ökad belastning på åklaga-	Prop. 2016/17:68
ren i rollen som förundersökningsledare vilket man bör beakta när myn-
digheten tilldelas medel. Rikspolisstyrelsen framför liknande synpunkter
och påpekar att framför allt bildupptagningar kommer att innebära ökade
kostnader i form av dels inspelningsutrustning och systemstöd med ut-
byggnad av nätverket, dels ackumulerade lagringskostnader. Hovrätten
över Skåne och Blekinge och Malmö tingsrätt framhåller att möjligheten
att begära domstolsprövning av frågan om sekretessbelagt material ska
lämnas ut kan komma att innebära betydande merarbete för tingsrätterna.
Särskilt gäller detta eftersom det är fråga om framställningar som ska
hanteras med skyndsamhet och som kan komma att avse mål med
mycket omfattande material.
Skälen för regeringens bedömning
Ekonomiska konsekvenser
Det genomförs varje år ett stort antal förhör i förundersökningar; enligt
utredningen omkring en miljon. Enligt utredningens uppskattningar är
det endast några procent av dessa som spelas in med ljud och bild. Att
förhör dokumenteras genom inspelning av enbart ljud är betydligt van-
ligare. Regeringens förslag syftar till att förhör i förundersökningar oftare
än i dag ska spelas in med ljud eller med både ljud och bild. Det är som
utredningen har antagit rimligt att utgå ifrån att den största ökningen
kommer att avse ljudupptagningar. För att möta behovet av att i större
utsträckning kunna spela in förhör kommer de brottsutredande myndig-
heterna att behöva införskaffa ytterligare teknisk utrustning och vidta
åtgärder för att anpassa förhörsrummen. Förslaget kommer också att
ställa större krav på myndigheternas lagringskapacitet, framför allt när
det är fråga om ljud- och bildupptagningar som ska bevaras. Möjligtvis
kan även skriftliga uppteckningar av förhör komma att ta mer tid i an-
språk, särskilt om fullständiga uppteckningar kommer att göras i större
utsträckning.
Sammantaget gör regeringen bedömningen att förslaget att i större ut-
sträckning spela in förhör kommer att leda till ökade kostnader. Hur stora
kostnaderna kommer att bli är emellertid svårt att beräkna. Det kommer
inte att vara obligatoriskt att alltid spela in förhör och i viss utsträckning
finns redan nödvändig teknisk utrustning. Den befintliga utrustningen
kommer därför att kunna kompletteras successivt i takt med att det visar
sig hur stort behovet blir. På samma sätt är det svårt att uppskatta hur
mycket lagringskostnaderna kommer att öka. Detta är beroende av hur
många förhör som kommer att spelas in med både ljud och bild. Mot
denna bakgrund bedömer regeringen att de ökade kostnaderna i nuläget
kan hanteras inom befintliga anslagsramar för rättsväsendet.
Flera av förslagen är vidare sådana att de kan medföra en viss ökad ar-
betsbelastning för de brottsutredande myndigheterna. Detta gäller särskilt
i fråga om det nyss nämnda förslaget om att förhör i förundersökningar
ska spelas in i större utsträckning. Som Åklagarmyndigheten och Riks-
polisstyrelsen pekar på kan detta leda till att det kommer att ta längre tid
för åklagaren att gå igenom materialet inför åtalsbeslutet, och att ta ställ-
ning till hur materialet ska presenteras i förundersökningsprotokollet. De
eventuellt tillkommande kostnaderna för dessa myndigheter bedöms	103

Prop. 2016/17:68 emellertid inte vara större än att de ryms inom ramen för befintliga an- slag.

Förslagen som tar sikte på misstänktas rätt till insyn i utrednings- material är i stor utsträckning förtydliganden och klargöranden av gäl- lande rätt. Några egentliga merkostnader för de brottsutredande myndig- heterna bör dessa förslag inte föranleda. Däremot innebär förslagen att de allmänna domstolarna tillförs några nya arbetsuppgifter. Det gäller fram- för allt i fråga om den föreslagna möjligheten för misstänkta att genom anmälan få en domstolsprövning av förundersökningsledares beslut att hemlighålla uppgifter i förundersökningars sidomaterial. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge och Malmö tingsrätt pekar på kan en begäran om domstolsprövning ställa särskilda krav på tingsrätterna, eftersom det är fråga om framställningar som ska hanteras skyndsamt och där dom- stolen kan behöva gå igenom ett omfattande material. Samtidigt gör regeringen bedömningen att det endast undantagsvis bör behöva göras en anmälan till domstol för att en misstänkt ska kunna få del av sidomaterial som hör till en förundersökning. Särskilt gäller detta med hänsyn till omfattningen av den misstänktes rätt att ta del av utredningsmaterial när förundersökningen slutdelgetts. Antalet mål om utlämnande av allmän handling vid förvaltningsdomstol bör dessutom minska i motsvarande utsträckning när det gäller överklaganden från misstänkta och försvarare. Förslagen bör därför inte medföra några kostnadsökningar för Sveriges domstolar.

Övriga konsekvenser

Genom förslagen blir reglerna kring dokumentationen av förundersök- ningar tydligare. Detta underlättar för den som vill ta del av utrednings- material i en förundersökning. För den som misstänks för brott blir det också tydligare vilket utredningsmaterial han eller hon har rätt att ta del av och på vilket sätt detta kan ske. Det regleras vidare vilket material bl.a. den som dömts för brott ska ha rätt att ta del av. Dessa åtgärder bör leda till att handläggningen av förundersökningar och av brottmål i dom- stol blir ännu mer förutsebar och rättssäker för den som misstänks för brott.

Att det införs tydligare regler kring hur förundersökningar ska doku- menteras och vilken rätt den som är misstänkt ska ha att ta del av dessa bör också underlätta för de brottsutredande myndigheterna i deras verk- samhet.

11	Författningskommentar
11.1	Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
6 kap. 1 §

	Vid domstolen ska det föras register över alla mål. Registret ska utvisa tiden då
	varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet, tiden för målets av-
	görande och, om missnöje anmälts eller överklagande kommit in, dagen då det
104	skett och de åtgärder som vidtagits.
104

Handlingarna i målet ska föras samman till en akt.	Prop. 2016/17:68
När en part, en ställföreträdare, ett ombud, en försvarare eller ett biträde får
ta del av en handling som innehåller sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll
göras i enlighet med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Paragrafen innehåller regler om registrering och förvaring av handlingar i domstol. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

I tredje stycket, som är nytt, regleras att förbehåll enligt 10 kap. 4 § OSL får göras när en part eller hans eller hennes ombud i ett förfarande enligt rättegångsbalken tar del av en handling som innehåller sekretess- belagd uppgift. En närmare beskrivning av hur sådana förbehåll kan se ut finns i kommentaren till 10 kap. 4 § OSL.

Övriga ändringar är endast språkliga.

23 kap. 10 §

Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som följer av andra– sjätte styckena, vem som får närvara vid ett förhör.

Vid ett förhör ska om möjligt ett trovärdigt vittne utsett av undersöknings- ledaren närvara.

Den misstänkte har rätt att själv närvara och ha sin försvarare närvarande vid ett förhör som hålls på den misstänktes begäran enligt 18 b § första stycket. Vid andra förhör med den misstänkte har han eller hon rätt att ha sin försvarare när- varande. En försvarare som inte uppfyller de krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket får dock förhindras att närvara om det är nödvändigt för att sakens utred- ning inte väsentligen ska försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid förhör med någon annan än den misstänkte får den miss- tänktes försvarare närvara om det kan ske utan men för utredningen.

Ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Det- samma gäller en stödperson, om hans eller hennes närvaro inte är till men för utredningen.

När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid ett förhör inte får uppenbaras.

Paragrafen innehåller regler om vilka som får närvara vid förhör som hålls under förundersökningar. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

I fjärde stycket ersätts hänvisningen till 18 § av en hänvisning till 18 b §. Detta är en följd av att bestämmelsen om den misstänktes rätt att begära att förhör ska hållas flyttas.

23 kap. 18 §

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte underrättas om misstanken när han eller hon hörs.

Efter underrättelsen har den misstänkte och försvararen rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av det som har före- kommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §.

105

Prop. 2016/17:68

106

Paragrafen innehåller regler om när en misstänkt ska underrättas om misstanken och om hans eller hennes rätt till insyn i förundersökningen från den tidpunkten. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Paragrafen ändras bl.a. på så sätt att delar av innehållet flyttas till 18 a och 18 b §§. I övrigt görs ändringar som tydliggör vilken rätt till insyn den som misstänks för brott har i olika skeden av förundersök- ningen, men som inte innebär några ändringar i sak i fråga om den miss- tänktes rätt till insyn i och inflytande över förundersökningen.

Första stycket ändras på så sätt att delar av innehållet flyttas till andra stycket respektive till 18 a §.

Till andra stycket flyttas bestämmelsen som hittills funnits i första stycket om den misstänktes och hans eller hennes försvarares rätt att från och med underrättelsen om skälig misstanke om brott fortlöpande få ta del av utredningen. Vidare införs i stycket en bestämmelse som klargör att den rätt som den misstänkte och hans eller hennes försvarare kan ha att ta del av sekretessbelagda uppgifter, efter att ha underrättats om skälig misstanke, gäller med de begränsningar som följer av kollisionsbestäm- melsen i 10 kap. 3 § OSL. Innehållet i det tidigare andra stycket flyttas med enbart språkliga ändringar till 18 b § första stycket. Det hittills- varande tredje stycket flyttas med enbart språkliga ändringar till 18 b § andra stycket. Hittillsvarande fjärde stycket blir tredje stycket i para- grafen.

23 kap. 18 a §

När undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig har den misstänkte och försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Den misstänkte och försvararen ska under- rättas om detta och om att de har rätt att begära att förundersökningen kompletteras. De ska ges skälig tid att ange den utredning de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett.

Rätten enligt första stycket att ta del av det som har förekommit vid förunder- sökningen gäller även efter det att åtalet har väckts och fram till dess att åtalet slutligt har prövats eller saken annars slutligt har avgjorts. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§ offentlighets- och sek- retesslagen (2009:400).

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om den misstänktes rätt till insyn i förundersökningen från tidpunkten för s.k. slutdelgivning av förundersökningen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.2 där även Lagrådets synpunkter behandlas.

I första stycket, som bl.a. innehåller bestämmelser som hittills funnits i 18 §, tydliggörs att den misstänktes rätt till insyn i utredningen blir mer omfattande från det att förundersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig. Rätten att ta del av ut- redningsmaterial kan från och med den tidpunkten inte längre begränsas enligt rättegångsbalken. Den misstänkte ska underrättas om sin rätt till insyn i förundersökningsmaterialet (slutdelgivning). Bestämmelser som reglerar begränsningar i insynsrätten finns i stället uteslutande i offent- lighets- och sekretesslagen. När det gäller rätten att ta del av förunder-

sökningen och att begära komplettering av förundersökningen ändras Prop. 2016/17:68 bestämmelsen inte i sak i förhållande till hittills gällande bestämmelser i

18 §. Däremot anges nu uttryckligen att den misstänkte och försvararen har rätt att ta del av utredningen från slutdelgivningen och vidare preciseras tidpunkten för när slutdelgivningen ska göras.

I andra stycket regleras att rätten att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen består även efter det att åklagaren har beslutat att väcka åtal och så länge brottmålsrättegången pågår. Detta överensstäm- mer med vad som hittills ansetts gälla enligt praxis. Hänvisningen till kollisionsbestämmelserna i 10 kap. 3 och 3 a §§ OSL innebär att den misstänktes och hans eller hennes försvarares rätt att ta del av uppgifter i förundersökningen efter slutdelgivningen under vissa förutsättningar kan begränsas på grund av sekretess (se närmare kommentaren till 10 kap. 3 a § OSL).

23 kap. 18 b §

På begäran av den misstänkte eller försvararen ska ett förhör eller någon annan utredning äga rum, om det kan antas vara av betydelse för förundersökningen. Om en sådan begäran avslås ska skälen för det anges.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om den misstänktes rätt att be- gära kompletterande utredningsåtgärder och om möjligheten att hålla ett särskilt sammanträde för att underlätta den fortsatta handläggningen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Regleringen överförs från 18 §. Bestämmelserna ändras inte i sak.

23 kap. 19 §

Rätten ska så snart det går pröva anmälan. Om det finns skäl för det får rätten hålla förhör med den misstänkte eller någon annan eller vidta den åtgärd i övrigt som behövs. Ersättning för den misstänktes inställelse betalas av allmänna medel enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Paragrafen innehåller regler om den misstänktes eller försvararens möjlighet att hos domstol anmäla att en förundersökning behöver kompletteras. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.1 där även Lagrådets synpunkter behandlas.

I första stycket ersätts hänvisningen till 18 § av en hänvisning till 18 b §, vilket är en följd av att bestämmelsen om den misstänktes rätt att begära utredningsåtgärder flyttas. Bestämmelsen kompletteras dessutom med att även försvararen kan anmäla en brist i utredningen till rätten.

Övriga ändringar är endast språkliga.

107

Prop. 2016/17:68

108

23 kap. 21 §

Vid förundersökningen ska det föras ett protokoll över det som har förekommit som är av betydelse för utredningen.

När en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller den som hörts ges tillfälle att på något annat sätt granska uppteck- ningen. Den hörde ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckningen och granskningen ska göras innan förhöret av- slutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Om utsagan har antecknats i protokollet först efter granskningen, ska uppteck- ningen biläggas handlingarna.

Andra stycket gäller inte förhör som dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning, och som upptecknas skriftligen i sin helhet.

I mindre mål får i stället för protokoll kortfattade anteckningar föras över det väsentliga som har förekommit vid förundersökningen.

Paragrafen innehåller regler om dokumentation av förundersökningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.3.

När det gäller granskningen av skriftliga uppteckningar av förhör i för- undersökningar är huvudregeln i andra stycket att den hörde ska ges tillfälle att granska uppteckningen och tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckningen och granskningen av förhöret ska enligt huvudregeln ske innan förhöret avslutas. Från denna huvudregel undantas i tredje stycket, som är nytt, ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förhör som i sin helhet har upptecknats skriftligen. Det innebär att en fullständig skriftlig uppteckning av ett inspelat förhör inte behöver göras innan förhöret har avslutats utan kan göras vid en senare tidpunkt. Den hörde behöver inte heller ges tillfälle att granska en sådan fullständig uppteckning eller tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Det finns emellertid inget hin- der mot att låta den hörde granska även en fullständig skriftlig uppteck- ning av ett förhör. En sådan granskning kan tvärtom vara lämplig om det finns anledning att anta att uppteckningen kan innehålla felaktigheter, t.ex. på grund av bristande kvalitet på inspelningen.

Hittillsvarande tredje stycket blir nu fjärde stycket i paragrafen. Endast en mindre språklig ändring görs i stycket. Hittillsvarande fjärde stycket som gäller den misstänktes rätt till kopior av förundersökningsmaterialet flyttas till 21 a §.

Övriga ändringar är endast språkliga.

23 kap. 21 a §

Så snart åtal har beslutats har den misstänkte och försvararen rätt att på begäran få en papperskopia av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om en offentlig försvarare har förordnats för den misstänkte, ska en kopia lämnas eller sändas till försvararen.

Den misstänkte och försvararen har också rätt att på begäran få en kopia av handlingar som innehåller sådant som har förekommit vid förundersökningen och som inte ingår i protokollet eller anteckningarna. En sådan kopia behöver inte lämnas om det finns

1.risk för att sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer att lämnas vidare,

eller

2.hinder mot det med hänsyn till materialets omfattning eller karaktär.

När den misstänkte eller försvararen får ta del av ett protokoll eller en annan handling som innehåller sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll göras i enlighet med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om den misstänktes rätt till kopior av förundersökningsmaterialet och har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 7.

Innehållet i första stycket flyttas hit från 21 §. Användningen av ut- trycken papperskopia respektive kopia i stället för avskrift syftar till att modernisera språket. I sak ändras bestämmelsen så att någon pappers- kopia inte per automatik behöver skickas till den offentliga försvararen. Det är tillräckligt att en elektronisk kopia skickas om inte försvararen begär en papperskopia.

En ovillkorlig rätt till en kopia gäller endast i förhållande till förunder- sökningsprotokollet eller sådana anteckningar som enligt 21 § fjärde stycket kan föras i stället för ett protokoll. När det gäller annat utred- ningsmaterial är utgångspunkten enligt andra stycket att den misstänkte och hans eller hennes försvarare på begäran ska kunna få en kopia också av detta material. Detta gäller oavsett om det är fråga om pappershand- lingar eller elektroniska upptagningar. Det är dock endast handlingar som innehåller sådant som har förekommit vid förundersökningen som den misstänkte och hans eller hennes försvarare kan göra anspråk på att få en kopia av. Utredningsmaterial som den brottsutredande myndigheten förfogar över i andra sammanhang men som inte tagits in i förundersök- ningen omfattas inte av rätten till kopior. Det kan handla om t.ex. utred- ningsmaterial i en annan förundersökning eller uppgifter som har in- hämtats i underrättelseverksamhet och som inte tillhör förundersök- ningen.

Kopior av sådant utredningsmaterial som inte ingår i förundersök- ningsprotokollet behöver enligt andra stycket 1 inte lämnas ut om det finns risk för att en sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer att läm- nas vidare. Det är inte möjligt att generellt ange när det finns en sådan risk utan det får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Typiskt sett är det mer riskabelt att lämna ut kopior av elektroniskt material än när det handlar om uppgifter i pappersformat. Samtidigt bör det beaktas att känsliga uppgifter i pappersdokument lätt kan skannas in och därefter spridas i vidare kretsar, t.ex. via internet. Om material som inte har redovisats i förundersökningsprotokollet innehåller sekretess- belagda uppgifter som den misstänkte i och för sig har rätt att ta del av innebär regleringen därför att det finns förhållandevis stora möjligheter att begränsa rätten till kopior. För att en kopia av materialet inte ska lämnas ut krävs att det finns en risk för ett obehörigt röjande av en upp- gift. En risk för ett utnyttjande för egen del är inte tillräckligt. Om man bedömer att det finns en risk att en uppgift röjs kan den brottsutredande myndigheten, som ett sätt att minska risken för obehörigt röjande, an- vända möjligheten att ställa upp förbehåll enligt sista stycket och 10 kap. 4 § OSL.

Även om det inte finns en risk att uppgifter röjs, kan den brottsut- redande myndigheten enligt andra stycket 2 avstå från att lämna ut kopior av utredningsmaterial som inte har redovisats i förundersöknings- protokollet om det finns hinder mot att lämna ut kopior med hänsyn till

Prop. 2016/17:68

109

t.ex. i fråga om vissa tillgrepps- och trafikbrott, är behovet av att spela in Prop. 2016/17:68 förhör inte lika stort.

En annan omständighet som särskilt kan tala för att man spelar in ett förhör är utsagans förväntade betydelse. En förhörsutsaga som kan för- väntas få stor betydelse för utredningen ska som huvudregel spelas in. Förhör med målsäganden och den misstänkte kan ofta antas få en sådan betydelse. Även vittnesförhör kan emellertid ofta förväntas få en sådan betydelse för utredningen att de bör spelas in. Om det bedöms finnas en risk för att uppgifter i ett förhör kommer att ändras eller återtas, och det är fråga om ett centralt förhör för utredningen, kan detta tala för att man spelar in förhöret. Utredningar angående utpressning, grovt narkotika- brott och grov kvinnofridskränkning är exempel på utredningar där det är relativt vanligt förekommande att förhörspersoner på grund av en hot- situation eller sin nära relation till någon annan inblandad inte står fast vid de uppgifter som tidigare lämnats.

Vidare kan den hördes personliga förhållanden särskilt tala för att man spelar in ett förhör. Vad som avses med den hördes personliga förhållan- den är framför allt om den hörde är ung. Om den som ska höras är under 15 år leder det redan i dag i stor utsträckning till att förhöret spelas in med både ljud och bild. På det sättet kan det ofta undvikas att barnet måste höras vid huvudförhandlingen. Också andra omständigheter som har att göra med den hördes personliga förhållanden kan tala för att spela in förhör. Det kan t.ex. vara fråga om någon som på grund av hög ålder eller sjukdom inte säkert kommer att kunna höras vid huvudför- handlingen.

De uppräknade omständigheterna kan i det enskilda fallet tala med större eller mindre styrka för att man ska spela in förhöret. Man bör dock bedöma samtliga omständigheter när man tar ställning till hur förhöret ska dokumenteras. Om ett förhör ska spelas in måste man också i det enskilda fallet avgöra om förhöret ska spelas in med både ljud och bild eller med enbart ljud. Vid en sådan bedömning bör man beakta att en ljud- och bildupptagning ger en betydligt bättre dokumentation av för- höret. Ju starkare skäl som talar för att göra en inspelning, desto större anledning finns det normalt också att göra en inspelning med både ljud och bild. Även om de uppräknade omständigheterna i och för sig talar för att ta upp ett förhör med ljud eller med både ljud och bild kan det i det enskilda fallet finnas hinder mot att göra en sådan upptagning. Hindret kan t.ex. bestå i att det inte finns någon lämplig eller fungerande inspel- ningsutrustning tillgänglig. En omständighet som kan tala mot att spela in ett förhör är att det finns anledning att anta att den hördes uppgifter kan påverkas negativt av en inspelning, t.ex. genom att förhörspersonen inte vågar lämna vissa uppgifter om förhöret spelas in. Man måste i så fall göra en avvägning mellan vikten av att förhöret spelas in och andra intressen, t.ex. att utredningen bedrivs skyndsamt och att den hörde berättar fritt under förhöret.

23 kap. 21 c §

Ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förhör ska bevaras till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet slutligt har avgjorts.

111

Prop. 2016/17:68 Paragrafen, som är ny, innehåller regler om bevarande av ljudupptag- ningar och ljud- och bildupptagningar av förhör i förundersökningar. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.4.

I bestämmelsen regleras att ljudupptagningar och ljud- och bildupptag- ningar av förhör i förundersökningar ska sparas så länge det pågår en förundersökning eller ett brottmålsförfarande i domstol. Detta gäller oavsett om det har gjorts en fullständig skriftlig uppteckning av förhöret eller inte och oavsett om upptagningen anses tillföra någon information utöver den som själva uppteckningen ger. Denna bestämmelse påverkar inte skyldigheten att arkivera och gallra upptagningar i enlighet med de författningar om arkivering och gallring som myndigheterna har att til- lämpa efter att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet har avgjorts slutligt.

23 kap. 21 d §

Frågor om den misstänktes och försvararens rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen prövas av undersökningsledaren.

Ett beslut att begränsa rätten att ta del av det som har förekommit vid förun- dersökningen eller att göra ett förbehåll som inskränker rätten att lämna uppgift vidare eller att utnyttja uppgiften kan anmälas till rätten av den misstänkte eller försvararen, när undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig. För rättens prövning gäller 19 § andra stycket.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om prövningen av den miss- tänktes rätt att ta del av förundersökningsmaterial. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.4 där även Lagrådets synpunkter behandlas.

Första stycket reglerar att det är förundersökningsledaren som ska be- sluta i frågor som rör den misstänktes och hans eller hennes försvarares rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Detta gäller såväl före som efter slutdelgivning av förundersökningen. Förun- dersökningsledarens rätt att besluta enligt bestämmelsen omfattar både att fatta beslut om i vilken utsträckning den misstänkte ska få insyn i förundersökningen, på vilket sätt insynen ska tillgodoses i det enskilda fallet och om det ska uppställas förbehåll som inskränker den misstänktes rätt att förfoga över sådana sekretesskyddade uppgifter som han eller hon i och för sig har rätt att ta del av (se 21 a § och 10 kap. 4 § OSL). Re- gleringen av rätten att ta del av allmänna handlingar i 2 kap. TF påverkas inte av bestämmelserna i denna paragraf. Rättegångsbalken ger dock misstänkta en mer vidsträckt rätt till insyn bl.a. genom att den också kan omfatta handlingar i förundersökningar som inte är allmänna (se 18 och 18 a §§). Så länge inget annat anges eller det annars framgår att det är fråga om en begäran om att få ta del av en allmän handling, bör man därför i allmänhet kunna utgå från att en misstänkt som begär att få ta del av utredningsmaterial vill få frågan prövad enligt denna bestämmelse och inte som en begäran om att få ta del av en allmän handling med stöd av 2 kap. TF.

Enligt andra stycket ska förundersökningsledarens beslut att begränsa eller genom förbehåll inskränka den misstänktes eller hans eller hennes försvarares rätt att ta del av eller förfoga över uppgifter kunna prövas av

allmän domstol. Vid bedömningen av vilket informationsbehov den

112

misstänkte har för att på ett ändamålsenligt sätt kunna ta till vara sin rätt i	Prop. 2016/17:68
en brottmålsrättegång ska domstolen alltså kunna väga in inte bara
omfattningen av utan även formerna för hur rätten att ta del av
utredningsmaterial ska tillgodoses. En anmälan om att rätten att ta del av
uppgifter i förundersökningen har begränsats kan göras först när förun-
dersökningsledaren har slutfört den utredning han eller hon anser vara
nödvändig, dvs. efter slutdelgivning av förundersökningen. Det bör upp-
märksammas att rätten till insyn i förundersökningsmaterialet efter den
tidpunkten endast kan begränsas på grund av sekretess (se 18 a § och
10 kap. 3 a § OSL). Att en sådan anmälan ska kunna göras först efter
slutdelgivningen överensstämmer med vad som gäller i fråga om den
misstänktes möjlighet att hos domstol anmäla att en förundersökning
behöver kompletteras med olika utredningsåtgärder. Precis som när det
gäller en sådan prövning gäller reglerna i 19 § andra stycket. Det innebär
bl.a. att prövningen ska göras så snart som möjligt efter att anmälan har
kommit in till domstolen och att den kommer att göras inom ramen för
ett ärende enligt rättegångsbalken. Tingsrättens beslut att avslå en be-
gäran om att få ta del av utredningsmaterial innan åtal har väckts kan
följaktligen överklagas till hovrätt. För att hovrätten ska pröva tingsrät-
tens beslut krävs prövningstillstånd. Om den misstänktes begäran bifalls
kan beslutet inte överklagas särskilt. Samma sak gäller om beslutet fattats
efter att åtal har väckts (se 49 kap. 3 § andra stycket och 5 §). Det kan
många gånger vara svårt för en misstänkt att avgöra om ett efterfrågat
material finns i förundersökningens sidomaterial, i en annan förunder-
sökning eller i polisens underrättelseverksamhet. Genom att frågor om att
begränsa rätten att ta del av det som har förekommit vid förundersök-
ningen kan handläggas tillsammans med en begäran om kompletterande
utredningsåtgärder, kan domstolen göra en samlad bedömning av vilket
utredningsmaterial den misstänkte kan tillåtas ta del av och om utred-
ningen kan behöva kompletteras i något avseende.
23 kap. 24 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av
8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om undersöknings-
ledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 a § första stycket samt om proto-
koll och anteckningar vid förundersökning.
Paragrafen innehåller en upplysningsbestämmelse om regeringens rätt att
meddela närmare föreskrifter om förundersökning. Övervägandena finns
i avsnitt 6.1.
Hänvisningen till 18 § ersätts av en hänvisning till 18 a §. Detta är en
följd av att bestämmelsen om sådana underrättelser som avses i para-
grafen flyttas. Bestämmelsen har anpassats till hur liknande upplysnings-
bestämmelser numera brukar utformas.
27 kap. 31 §
Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om inte annat följer av 33 §,
underrättas om sådan hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig
övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning som han eller hon har utsatts för.
Om avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation har avsett ett
telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsut-	113

Prop. 2016/17:68 rustning som innehas av någon annan än den misstänkte, ska även innehavaren underrättas. Detta gäller dock inte om annat följer av 33 § eller inhämtning har skett med stöd av 20 § andra stycket och integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa.

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som enligt 23 kap. 18 §, 18 a §, 24 kap. 9 a § eller på något annat sätt redan har fått del av eller tillgång till upp- gifterna. Någon underrättelse behöver inte heller lämnas om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Paragrafen innehåller regler om underrättelse till den som har utsatts för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

I femte stycket kompletteras hänvisningen till 23 kap. 18 § av hänvis- ningar till 23 kap. 18 a § och 24 kap. 9 a §. Genom ändringen tydliggörs att underrättelse inte behöver lämnas till en misstänkt som har fått del av uppgiften i samband med slutdelgivning av förundersökning eller vid anhållande eller häktning.

36 kap. 5 a §

Den som till följd av 18 kap. 1 eller 2 § eller 35 kap. 1 § offentlighets- och sek- retesslagen (2009:400) inte får lämna uppgift som direkt eller indirekt röjer identiteten på den som har lämnat uppgifter för att användas i en verksamhet som anges i 18 kap. 1 eller 2 § samma lag, får inte höras som vittne om uppgif- ten.

Första stycket gäller inte

1.i fråga om en uppgiftslämnare vars uppgifter åberopas till stöd för ett all- mänt åtal,

2.om den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats har gett sitt tillstånd, och om den till vars förmån sekretessen gäller samtycker,

3.om uppgiftslämnarens identitet kan röjas utan risk för uppgiftslämnarens eller hans eller hennes närståendes säkerhet till liv eller hälsa, eller om iden- titeten kan röjas utan risk för att en verksamhet som anges i 18 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen skadas, eller

4.om rätten anser att det finns synnerlig anledning att höra vittnet om uppgif-

ten.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om frågeförbud vid förhör i domstol för uppgift om identitet på en informatör eller annan uppgifts- lämnare. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Av första stycket följer att det vid förhör i domstol gäller ett förbud att ställa frågor till den som har tystnadsplikt i fråga om uppgift om iden- titeten på en informatör eller någon annan mer eller mindre tillfällig uppgiftslämnare till polis eller annan brottsutredande myndighet. Fråge- förbudet träffar den som har tystnadsplikt till följd av att det gäller sek- retess till skydd för det allmännas intresse av att den brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamheten inte försvåras (18 kap. OSL) eller till

skydd för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden i den

114

brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheten (35 kap. OSL). För uppgifter om informatörer eller andra uppgiftslämnare som omfattas av utrikes- eller försvarssekretess enligt 15 kap. 1 eller 2 § OSL gäller frågeförbudet i 5 §. Detsamma gäller uppgifter om informatörer som skyddas av sekretess enligt 18 kap. 7 § OSL. Genom den nya bestämmelsen kan identiteten på sådana uppgiftslämnare vars identitet inte röjts under förundersökningen skyddas även under en efterföljande rättegång i domstol. Frågeförbudet tar sikte inte enbart på frågor vars svar direkt leder till att identiteten på en uppgiftslämnare röjs, utan även på frågor vars svar indirekt avslöjar en sådan identitet. Det innebär att även frågor som rör om det över huvud taget har förekommit informatörer i en utredning i ett enskilt fall kan omfattas av frågeförbudet. Att den som ska höras kan behöva upplysas om innehållet i denna bestämmelse framgår av 14 §.

Från huvudregeln om frågeförbud i första stycket görs ett antal undan- tag i andra stycket. Enligt andra stycket 1 gäller inte frågeförbudet om uppgiftslämnarens uppgifter åberopas till stöd för ett allmänt åtal. En sådan situation kan t.ex. uppkomma om en polis hörs som vittne om de uppgifter som uppgiftslämnaren har lämnat. Frågeförbudet kan med andra ord inte användas för att kringgå förbudet mot anonyma vittnen.

Undantaget i andra stycket 2 gäller om den myndighet i vars verksam- het uppgiften om uppgiftslämnarens identitet har inhämtats ger sitt till- stånd till att vittnet hörs om uppgiften. Är det fråga om sekretess till skydd för enskild (35 kap. 1 § OSL) krävs dessutom att den till vars för- mån sekretessen gäller samtycker till att vittnet hörs om uppgiften. Det bör i det sammanhanget uppmärksammas att den sekretessen kan gälla till förmån både för uppgiftslämnaren själv och för närstående till honom eller henne. I ett sådant fall måste både uppgiftslämnaren och de när- stående som berörs av sekretessen samtycka till att vittnet hörs om upp- giften. Den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats an- svarar för att ett sådant samtycke finns.

Av andra stycket 3 framgår att frågeförbudet inte heller gäller om ett röjande av uppgiftslämnarens identitet kan ske utan risk för uppgiftsläm- narens eller hans eller hennes närståendes säkerhet till liv eller hälsa eller för att den brottsförebyggande eller brottsbekämpande verksamheten skadas. Detta innebär att frågeförbudet kan sättas ur spel endast om det står klart att inget av dessa sekretessintressen kan skadas.

Även om ingen av dessa förutsättningar föreligger har rätten en möj- lighet enligt andra stycket 4 att sätta frågeförbudet ur spel om rätten anser att det finns synnerlig anledning att höra vittnet om uppgiften. Utrymmet för att tillämpa undantaget är mycket begränsat. Ett exempel på när det skulle kunna finnas sådan synnerlig anledning att höra vittnet är att någon åtalats för ett mycket allvarligt brott och det finns omstän- digheter som tyder på att utredningen innehåller allvarliga brister eller felaktigheter och det samtidigt framgår att uppgiftslämnaren skulle kunna erbjudas ett fullgott skydd genom särskilt personsäkerhetsarbete. En avvägning måste i det enskilda fallet ske mellan den tilltalades behov av att få fram uppgiften för att kunna försvara sig på ett tillfredsställande sätt och uppgiftslämnarens eller den brottsbekämpande verksamhetens sekretessintressen.

Prop. 2016/17:68

115

11.3Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

10 kap. 3 a §

När en misstänkt och försvararen enligt 23 kap. 18 a § första stycket rättegångsbalken har underrättats om rätten att ta del av det som har förekommit vid en förundersökning, gäller begränsningarna enligt 3 § första stycket i fråga om rätten att ta del av en handling eller något annat material endast om

1.det är fråga om en uppgift som inte har betydelse för beslutet i åtalsfrågan,

och

2.det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför den misstänktes intresse av att ta del av uppgiften.

Första stycket gäller även efter beslut om åtal och fram till dess att åtalet slut- ligt har prövats, eller saken slutligt har avgjorts på annat sätt.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om vad som gäller när det råder sekretess för uppgifter som omfattas av misstänktas rätt till insyn i förun- dersökningen från slutdelgivningen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Bestämmelsen kompletterar kollisionsbestämmelsen i 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Huvudregeln enligt första stycket är att sekretess inte hindrar att en misstänkt tar del av förundersökningsmaterial när han eller hon har un- derrättats om rätten att ta del av det som har förekommit vid förunder- sökningen. I detta skede kan den misstänktes rätt att ta del av förunder- sökningen inte längre begränsas enligt rättegångsbalken (se 23 kap. 18 a § RB). Sekretesskyddade uppgifter i förundersökningen får emeller- tid den misstänkte hindras från att ta del av enligt kollisionsbestämmel- sen i 3 § under vissa närmare angivna förutsättningar.

Enligt första stycket 1 är en förutsättning för att kunna begränsa rätten att ta del av sekretesskyddade uppgifter i förundersökningen att det är fråga om en uppgift som inte har betydelse för beslutet i åtalsfrågan. Av detta följer motsatsvis att insynen från och med slutdelgivning av förun- dersökningen ovillkorligen omfattar allt material som har betydelse för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan. Detta material består vanligt- vis av det preliminära förundersökningsprotokollet och, i förekommande fall, bevisning som åklagaren preliminärt avser att åberopa vid ett positivt åtalsbeslut. Sekretess kan alltså aldrig begränsa den misstänktes eller hans eller hennes försvarares rätt att ta del av sådant material. Där- emot kan rätten att ta del av uppgifter i förundersökningens sidomaterial som inte har betydelse för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan begränsas på grund av sekretess enligt kollisionsbestämmelsen i 3 §.

Enligt första stycket 2 kan rätten att ta del av uppgifter i förundersök- ningens sidomaterial begränsas om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför den misstänktes intresse av att ta del av uppgiften. Genom hänvisningen till begränsningarna i 3 § första stycket innebär denna reglering att insynen i sidomaterialet kan begränsas på grund av sekretess under förutsättning att det är fråga om ett sekretessintresse av synnerlig vikt som väger tyngre än den miss- tänktes behov av att få del av uppgiften för sitt försvar. Eftersom det är fråga om insyn i sådana uppgifter som åklagaren anser inte har någon betydelse för åtalsfrågan bör intresseavvägningen som huvudregel leda

Prop. 2016/17:68

117

Prop. 2016/17:68 till att vissa särskilt känsliga uppgifter inte avslöjas för en misstänkt. Sådana särskilt känsliga uppgifter kan t.ex. vara uppgifter om infor- matörer och andra uppgiftslämnare, verklig identitet bakom en kvalifice- rad skyddsidentitet, olika utredningsåtgärder och kontaktuppgifter till bevispersoner. Om insynen i sidomaterialet begränsas även efter en sådan intresseavvägning, ska den brottsutredande myndigheten lämna upplysningar om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att den misstänkte ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda (3 § första stycket tredje meningen). Är det fråga om särskilt känsliga uppgifter i utredningen torde sekretessintresset vid denna bedömning regelmässigt tillmätas sådan vikt att en sådan upplysning inte kan lämnas.

I andra stycket regleras att den misstänkte har samma rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter i förundersökningen efter att åtal har väckts som han eller hon hade från slutdelgivning av förundersökningen. Denna rätt till insyn gäller till dess att det finns ett avgörande i målet som har fått laga kraft. När åtal har väckts är det många gånger tydligare vilket material som åklagaren har lagt till grund för sitt beslut att väcka åtal eftersom det då finns ett färdigt förundersökningsprotokoll. Genom regleringen klargörs dock att den misstänkte även efter åtalsbeslutet har en ovillkorlig rätt att ta del också av sådana uppgifter som åklagaren vid slutdelgivning av förundersökningen ansåg hade betydelse för beslutet i åtalsfrågan men som inte har tagits in i det slutliga förun- dersökningsprotokollet. Det kan t.ex. vara fråga om uppgifter i ett pre- liminärt förundersökningsprotokoll som med anledning av den miss- tänktes påpekanden har utelämnats i det slutliga förundersökningsproto- kollet. När det gäller sekretessbelagda uppgifter i sidomaterialet är emellertid insynsrätten villkorad på det sätt som regleras i första stycket.

10 kap. 4 §

När en domstol eller någon annan myndighet enligt 3 eller 3 a § lämnar en sekretessbelagd uppgift till en enskild part, en misstänkt, en ställföreträdare, ett ombud, en försvarare eller ett biträde får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja uppgiften. Förbehållet får inte innebära ett förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna en muntlig upplysning till en part, en misstänkt, en ställföreträdare, ett ombud, en försvarare eller ett biträde.

Ett förbehåll som görs enligt 6 kap. 1 § eller 23 kap. 21 a § rättegångsbalken får inte innebära ett förbud för parten eller den misstänkte att själv ta del av materialet. Det får inte heller innebära att den misstänkte eller försvararen nekas sin rätt enligt 23 kap. 21 a § första stycket rättegångsbalken att få en kopia av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som avses i första och andra styckena inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.

Paragrafen innehåller regler om förbehåll som en myndighet kan ställa upp när sekretesskyddade uppgifter lämnas ut enligt kollisionsbestämmelserna i 3 och 3 a §§. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

118

Tilläggen i första stycket tydliggör att det är möjligt att ställa upp för-	Prop. 2016/17:68
behåll då sekretessbelagd uppgift lämnas i ett förfarande enligt rätte-
gångsbalken med tillämpning av såväl 3 § som den nya 3 a §.
Andra stycket, som är nytt, innehåller regler om hur förbehåll enligt
första stycket får göras i förfaranden enligt rättegångsbalken. En första
förutsättning för att förbehåll ska kunna ställas upp i sådana förfaranden
är att någon har en rätt enligt rättegångsbalken eller enligt allmänna
rättsgrundsatser att ta del av visst material som innehåller sekretesskyd-
dade uppgifter. En andra förutsättning är att kollisionsbestämmelserna i 3
och 3 a § inte hindrar att den sekretessbelagda uppgiften lämnas ut. Ett
förbehåll får liksom i andra förfaranden inskränka mottagarens möjlighet
att förfoga över utlämnat material utöver vad som behövs för tillvarata-
gande av partens eller den misstänktes intressen i målet eller ärendet. Ett
förbehåll vid utlämnande av material till en försvarare eller ett ombud får
inte innebära ett förbud mot att låta parten själv ta del av materialet. I
förfaranden enligt rättegångsbalken är det därför inte möjligt att före-
skriva att försvarare eller ombud endast får lämna muntlig upplysning till
parten. Däremot kan ett förbehåll innebära förbud för försvarare eller
ombud att låta huvudmannen själv förfoga över en kopia av materialet.
Ett förbehåll kan också innebära att man endast får ta del av materialet
hos den aktuella myndigheten. Ett förbehåll som förbjuder en part, ett
ombud, en misstänkt eller en försvarare att sprida en sekretessbelagd
uppgift utanför målet kan också vid behov ställas upp. Ett annat exempel
på ett möjligt förbehåll är att ingen annan än försvararen och den miss-
tänkte får ta del av uppgifter i materialet och att materialet ska återläm-
nas till den myndighet som lämnat ut det när det finns ett avgörande som
har fått laga kraft (jfr hovrättens föreskrift i NJA 2002 s. 433). Ett förbe-
håll kan också innebära att materialet inte får kopieras eller avbildas och
att uppgifter i materialet inte får spridas till någon annan. Det är också
möjligt att kombinera förbehåll (jfr RÅ 2010 ref. 59). Förbehåll får med-
delas oavsett vad för slags handling det är som lämnas ut, när det bedöms
vara nödvändigt för att skydda ett sekretessintresse. Det innebär att för-
behåll får meddelas inte bara när det gäller sidomaterial i en förunder-
sökning utan också när det gäller förundersökningsprotokoll och process-
material i domstol, t.ex. när det gäller skriftlig bevisning eller åberopade
upptagningar. När det gäller upptagningar innebär möjligheten att ställa
upp förbehåll inte att man behöver ändra den ordning som i dag tillämpas
för hur sekretessbelagda uppgifter i bild i en ljud- och bildupptagning
från förhör i domstol tillhandahålls parten (NJA 2008 s. 883). Partsin-
synen kan fortfarande i allmänhet realiseras utan att bildupptagningen
lämnar domstolens lokaler eller genom att parten får en kopia av endast
ljudupptagningen (jfr prop. 2004/05:131 s. 120). Att bryta mot ett förbe-
håll är straffsanktionerat enligt 20 kap. 3 § BrB.
Ett förbehåll får inte innebära att den misstänkte och hans eller hennes
försvarare nekas sin rätt att få en papperskopia av protokoll eller anteck-
ningar från förundersökningen. Det innebär att den tilltalades rätt att få
ett eget exemplar av det slutliga förundersökningsprotokollet eller av
sådana anteckningar som kan föras i stället för protokoll (se 23 kap. 21 §
fjärde stycket RB) är ovillkorlig även i förhållande till sekretess för upp-
gifter i protokollet. Andra typer av förbehåll enligt första stycket kan
dock göras då protokollet eller anteckningarna lämnas till den tilltalade.	119

Prop. 2016/17:68

120

Hittillsvarande andra stycket blir till följd av det nya andra stycket ett nytt tredje stycke i paragrafen. Bestämmelsen ändras på så sätt att hänvisning görs till förbehåll som anges i såväl första som andra styckena.

10 kap. 4 a §

Sekretess hindrar inte att en tilltalad i ett mål, som slutligt har avgjorts, tar del av uppgifter i den förundersökning som har föregått avgörandet eller av annan uppgift som har tillförts målet och som har haft betydelse för beslutet i åtals- frågan eller för avgörandet av målet i sak. Samma sak gäller för uppgifter som inte har haft någon sådan betydelse, om det inte av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att den sekretessbelagda uppgiften inte röjs, och det står klart att det intresset har företräde framför den enskildes intresse av att ta del av uppgiften.

Sekretess hindrar inte heller, under motsvarande förutsättningar som anges i första stycket, att den som har godkänt ett strafföreläggande eller ett föreläg- gande av en ordningsbot tar del av uppgifter i en sådan brottsutredning som har utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som har föregått föreläggandet.

När en domstol eller någon annan myndighet lämnar en sekretessbelagd upp- gift till en enskild enligt första eller andra stycket, får myndigheten göra ett förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den.

Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i tredje stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrande- frihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om möjlighet för den som har varit tilltalad i ett brottmål som avgjorts slutligt att ta del av uppgifter i det bakomliggande utredningsmaterialet. Övervägandena finns i av- snitt 8.2.

Första stycket innehåller en sekretessbrytande bestämmelse som gäller till förmån för den som har varit tilltalad i ett mål som avgjorts slutligt och som önskar ta del av sekretessbelagda uppgifter i det bakomliggande utredningsmaterialet. Bestämmelsen kan bryta sekretessen både i förhål- lande till uppgifter i den förundersökning som legat till grund för åtalet mot den enskilde och uppgifter i domstolens brottmål som inte härrör från förundersökningen. Av bestämmelsen följer att den enskilde har samma möjlighet att ta del av sådant bakomliggande utredningsmaterial som han eller hon hade under den tid som förfarandet pågick i domstol. Detta förutsätter att utredningsmaterialet finns bevarat. Det innebär att sekretess aldrig hindrar att den som varit tilltalad tar del av det material som haft betydelse för beslutet i åtalsfrågan eller för avgörandet av målet i sak. Det framgår av första meningen i första stycket.

När det gäller sekretessbelagda uppgifter i den bakomliggande förundersökningens sidomaterial är rätten att ta del av det materialet däremot inte ovillkorlig. Enligt andra meningen i första stycket kan rätten att ta del av sådana uppgifter begränsas om det finns något allmänt eller enskilt sekretessintresse av synnerlig vikt som ska skyddas och det står klart att det intresset har företräde framför den enskildes intresse av att ta del av uppgiften. När en sådan intresseavvägning ska göras måste det beaktas att den som varit tilltalad i ett brottmål som avgjorts slutligt inte

nödvändigtvis kan göra gällande samma intresse att ta del av material Prop. 2016/17:68 som den som är misstänkt i ett pågående brottmålsförfarande och som

kan behöva materialet för att t.ex. förbereda sitt försvar. Utrymmet för att begränsa insynen i sidomaterialet är många gånger större i ett avslutat brottmålsförfarande.

Andra stycket innehåller en sekretessbrytande bestämmelse som gäller
till förmån för den som har godkänt ett strafföreläggande eller ett före-
läggande av en ordningsbot. Bestämmelsen ger den som har godkänt ett
sådant föreläggande motsvarande rätt att ta del av sekretessbelagda upp-
gifter i det bakomliggande utredningsmaterialet som den som har varit
tilltalad i ett mål som avgjorts slutligt. Bestämmelsen gäller även om det
inte har gjorts någon förundersökning eftersom det ändå ansetts finnas
tillräckliga skäl för åtal (se 23 kap. 22 § RB).
I tredje stycket regleras att det kan meddelas förbehåll som inskränker
rätten att förfoga över sådana sekretessbelagda uppgifter som den en-
skilde får del av enligt första eller andra stycket. Ett sådant förbehåll kan
vara att den enskilde inte får en egen kopia av materialet utan får ta del
av detta hos den aktuella myndigheten. Att bryta mot ett förbehåll är
straffsanktionerat enligt 20 kap. 3 § BrB. En brottsutredande myndighets
beslut att inte låta den enskilde ta del av det bakomliggande utrednings-
materialet eller att förena ett utlämnande med förbehåll kan enligt 6 kap.
7 § överklagas till kammarrätt.
I fjärde stycket upplyses om att ett förbehåll enligt tredje stycket inne-
bär en inskränkning i den grundlagsskyddade rätten att meddela och
offentliggöra uppgifter.
Bestämmelser om möjligheten för den som har varit misstänkt i en
nedlagd eller annars avslutad brottsutredning att ta del av det
bakomliggande utredningsmaterialet finns i 35 kap. 8 a §.
13 kap. 5 §
Av 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen framgår att
det inte är tillåtet att med stöd av rätten att meddela och offentliggöra uppgifter
uppsåtligen åsidosätta en tystnadsplikt i de fall som anges i denna lag.
En tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som avses i 10 kap. 4 § första
stycket, 4 a § tredje stycket, 7 § första stycket, 9 § första stycket, 13 § första
stycket, 14 § första stycket eller 12 kap. 2 § andra stycket denna lag, inskränker
rätten att meddela och offentliggöra uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om att tystnadsplikt som följer av vissa sekretessbe-
stämmelser eller av gjorda förbehåll inskränker rätten att meddela och offentlig-
göra uppgifter finns i anslutning till berörda sekretessbestämmelser och bestäm-
melser om förbehåll i avdelning IV–VI. Bestämmelser om att tystnadsplikt som
följer av bestämmelser i andra författningar än denna lag inskränker rätten att
meddela och offentliggöra uppgifter finns i avdelning VII.
Paragrafen innehåller regler om rätten att meddela och offentliggöra
uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
I andra stycket görs ett tillägg i form av en hänvisning till 10 kap. 4 a §
tredje stycket. Tillägget innebär att rätten att meddela och offentliggöra
uppgifter inskränks även när ett förbehåll har meddelats i fråga om en
sekretessbelagd uppgift som lämnats till någon som har varit tilltalad i ett
brottmål som avgjorts slutligt.	121
	121

Prop. 2016/17:68

35 kap. 7 §

Sekretessen enligt 1 § första stycket upphör att gälla hos de myndigheter och i de verksamheter som anges där, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, om inte

1. sekretess för uppgiften ska gälla hos domstolen enligt 12 §, 13 a § eller 36 kap. 2 §,

2.uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3.uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myndighet där uppgiften är sekretessreglerad.

Paragrafen innehåller regler om när bl.a. förundersökningssekretessen till skydd för enskild upphör att gälla hos brottsutredande myndigheter om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.5.

I paragrafen görs ett tillägg i form av en hänvisning till 13 a § som in- nebär att huvudregeln om att förundersökningssekretessen till skydd för enskild upphör att gälla hos brottsutredande myndigheter om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal inte gäller för bilduppgiften i en ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits under en förunder- sökning i brottmål. Bilduppgiften i ett sådant förhör omfattas av primär sekretess hos brottsutredande myndighet enligt 1 §. Genom att bildupp- giften undantas från huvudregeln kommer sekretessen för en sådan bild- uppgift att bestå hos den brottsutredande myndigheten även efter att den lämnats till domstol med anledning av åtal. En ljudupptagning av för- höret omfattas däremot av paragrafens huvudregel.

35 kap. 8 a §

Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att en enskild som har varit anmäld eller misstänkt för brott tar del av en uppgift, om han eller hon har beaktansvärda skäl för sin begäran om att ta del av uppgiften, och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående att uppgiften inte lämnas ut. Detta gäller när uppgiften förekommer i

1.en förundersökning om brottet som har lagts ned eller avslutats med ett be- slut om att åtal inte ska väckas, eller

2.en annan brottsutredning om brottet som har utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som har avslutats på något annat sätt än med beslut att väcka åtal, med strafföreläggande eller med föreläggande av en ord- ningsbot.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om möjlighet för den som har varit misstänkt i en nedlagd eller annars avslutad brottsutredning att ta del av det bakomliggande utredningsmaterialet. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.

Paragrafen innehåller en sekretessbrytande bestämmelse som gäller till förmån för den som har varit anmäld eller förekommit som misstänkt i en avslutad förundersökning, förutredning eller annan brottsutredning som inte lett till åtal. Inte endast den som har underrättats om skälig misstanke om brott omfattas av bestämmelsen utan även den som har varit miss- tänkt på en lägre grad och den som enbart anmälts för brott. Det är endast förundersökningssekretessen till skydd för enskild enligt 1 § som kan

brytas genom bestämmelsen. En förutsättning för att sekretessen ska

122

kunna brytas är att den som har varit anmäld eller misstänkt har beak- Prop. 2016/17:68 tansvärda skäl för sin begäran om att ta del av uppgiften. Så är fallet

framför allt om uppgifter i den nedlagda brottsutredningen kan ha be- tydelse i ett pågående eller planerat rättsligt förfarande vid någon dom- stol eller förvaltningsmyndighet (jfr RÅ 1995 ref. 28 och 2001 ref. 27). Även andra beaktansvärda skäl kan emellertid förekomma. Att en tidi- gare misstänkt endast har ett intresse av att veta vem som lämnat en viss uppgift bör i normalfallet inte motivera att förundersökningssekretessen bryts. Det är inte tillräckligt att den tidigare misstänkte har beaktansvärda skäl för sin begäran om att ta del av en viss sekretesskyddad uppgift. För att uppgiften ska lämnas ut krävs dessutom att det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående till honom eller henne att uppgiften inte lämnas ut. Uttrycket synnerlig vikt har samma innebörd som i 8 § och kan aktualiseras t.ex. i fråga om adressuppgifter för en person som känner sig allvarligt hotad av den som begär uppgiften. Även uppgifter om sjukdomar och andra personliga förhållanden som finns intagna i läkarintyg, förhörsutsagor m.m. kan innehålla så graverande uppgifter för en enskild att de inte bör lämnas ut av myndigheten (se prop. 2000/01:109 s. 20).

Bestämmelser om möjligheten för den som har varit tilltalad i ett
brottmål som slutligt avgjorts att ta del av uppgifter i det bakomliggande
utredningsmaterialet finns i 10 kap. 4 a §.
35 kap. 13 a §
Sekretess gäller hos en domstol för uppgift i bild som ingår i en ljud- och bild-
upptagning av ett förhör som har hållits under en utredning enligt bestämmel-
serna om förundersökning i brottmål, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den hörde lider men.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Paragrafen, som är ny, reglerar vilken sekretess som gäller hos domstol
för uppgift i bild i en ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits i
en förundersökning i brottmål. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.5.
Sekretessbestämmelsen i första stycket är utformad som en primär sek-
retessbestämmelse hos domstolarna. Det innebär att sekretessbestämmel-
sen riktar sig direkt till domstolen. Sekretessens föremål är uppgifter som
förekommer i en bild som ingår i en ljud- och bildupptagning av ett för-
hör i en förundersökning. Sekretessen gäller alltså inte i fråga om själva
ljudupptagningen. Sekretessen gäller bildupptagningar som görs både i
förundersökningar och vid andra utredningar enligt bestämmelserna om
förundersökning i brottmål. Det innebär t.ex. att även förhör som har
hållits av polis enligt 23 kap. 3 § tredje stycket RB omfattas av bestäm-
melsen. Sekretessen är utformad med ett omvänt skaderekvisit. Det inne-
bär att bilduppgiften från ett förundersökningsförhör inte får lämnas ut,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men
(jfr prop. 2004/05:131 s. 287). Sekretessen hindrar inte att ljud- och bild-
upptagningen av förhöret spelas upp vid en offentlig förhandling. Av
43 kap. 5 § framgår att en sådan uppspelning inte medför att sekretessen
upphör att gälla.
Av andra stycket framgår att för uppgift i allmän handling gäller sek-
retessen i högst sjuttio år.	123
	123

Prop. 2016/17:68

Bilaga 1

126

omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

Om det i lag finns bestämmelser som avviker från första eller andra stycket gäller de bestämmelserna.

De delade meningar om partsinsynens innebörd i förfaranden enligt rättegångsbalken och sekretessen som framförts rör olika frågor. Några av dem kan lite förenklat beskrivas på följande sätt.

Kan en rätt till insyn i ett mål eller ärende grundas på kollisionsbe- stämmelsen i 10 kap. 3 § OSL?

Är kollisionsbestämmelsen alls tillämplig i fråga om den misstänktes rätt till insyn i förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB?

Vilken rätt till insyn i domstolsförfarandet avses i kollisionsbestämmelsens andra stycke andra mening enligt vilken sekretess inte innebär någon begränsning i en parts rätt enligt rätte- gångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende?

Innebär en rätt enligt rättegångsbalken till insyn i förundersöknings- eller domstolshandlingar också en rätt att få ut ett eget exemplar av sådana handlingar som innehåller uppgifter för vilka gäller sekretess?

Finns det något utrymme att då en part har rätt till insyn enligt rätte- gångsbalken lämna ut handlingar med sekretessbelagda uppgifter till parten med förbehåll?

Eftersom lagstiftningen inte är uttrycklig eller entydig har vi inte alltid med någon säkerhet kunnat slå fast vad som i olika fall får anses utgöra gällande rätt. Det är och förblir ytterst en uppgift för domstolarna. Vi har emellertid utgått från att vårt uppdrag inte handlar om att föreslå några genomgripande förändringar av rättsläget, såsom vi uppfattar detta, när det gäller konflikten mellan parters rättssäkerhetsintressen och skyddet av olika sekretessintressen. Utgångspunkten för vårt arbete har i stället till stor del varit att försöka föreslå förtydliganden av gällande rätt. Sam- tidigt har vi i de fall som gällande rätt är otydlig och omdiskuterad sett det som vår främsta uppgift att ”tänka framåt” genom att överväga och lämna sådana förslag om insynsrättens omfattning som vi anser bör gälla. En given utgångspunkt har då varit att principen att en part ska ha full insyn i de omständigheter som domstol lägger till grund för en dom mot en part ska bestå.

Misstänktas insyn i förundersökningar

När det gäller misstänktas insyn i förundersökningsmaterial som finns hos en förundersökningsmyndighet under pågående förundersökning eller under pågående prövning av åtal föreslår vi framför allt olika för- tydliganden i gällande reglering. Till en början föreslås ett förtydligande i rättegångsbalken som klargör att den misstänkte vid delgivning av miss- tanke får en, såsom part i förundersökningsärendet, fortlöpande rätt till insyn i förundersökningsmaterialet samt att kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL därmed blir tillämplig (23 kap. 18 § RB).

Vidare klargör vi att den misstänktes rätt till insyn fr.o.m. slutdelgiv- ningen ovillkorligen omfattar allt material som kan antas ha betydelse som underlag för åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan (23 kap.

18 a § RB och 10 kap. 3 a § första stycket OSL). Normalt består detta	Prop. 2016/17:68
material av det preliminära förundersökningsprotokollet samt bevisning	Bilaga 1
som inte finns i protokollet men som åklagaren preliminärt avser att
åberopa vid ett kommande positivt åtalsbeslut. Detta material får anses
utgöra sådana omständigheter som läggs till grund för avgörandet av
förundersökningsärendet och som avses i nuvarande 10 kap. 3 § andra
stycket andra meningen OSL. Sekretess ska alltså aldrig kunna åberopas
som skäl att begränsa den misstänktes eller försvararens rätt att ta del av
detta material. När det däremot gäller sidomaterialet (alltså material som
inte kan antas ha betydelse för beslutet i åtalsfrågan; ibland benämnt som
”slasken”) föreslår vi i nära anslutning till vad som gäller i dag en gene-
rell reglering som innebär att den misstänkte har rätt till insyn också i det
materialet oberoende av sekretess. Denna insynsrätt kan dock undantags-
vis vika, nämligen om det av ett allmänt eller enskilt intresse är av syn-
nerlig vikt att sekretessbelagda uppgifter i materialet inte röjs och det
dessutom står klart att detta sekretessintresse har företräde framför den
misstänktes behov av att få del av uppgifterna. Vad här sagts om rätt till
insyn efter slutdelgivning gäller i motsvarande mån även efter beslut om
åtal fram till dess åtalet slutligt har prövats (10 kap. 3 a § tredje stycket
OSL).
När det gäller misstänktas insyn i förundersökningar har vi haft i upp-
gift att särskilt uppmärksamma några frågor, nämligen frågor om en
misstänkts insynsrätt i uppgifter om a) informatörer och andra uppgifts-
källor, b) verklig identitet bakom en kvalificerad skyddsidentitet,

c)adressuppgifter och telefonnummer till målsäganden och vittnen samt

d)olika slags utredningsåtgärder såsom hemliga tvångsmedel. När det gäller dessa frågor och hur rätten till partsinsyn förhåller sig till våra generella förslag har vi gjort följande överväganden.

Våra generella förslag om misstänktas insyn i förundersökningar inne- bär att det kommer att finnas möjligheter att hemlighålla uppgifter som kan röja informatörer och andra uppgiftskällor förutsatt att uppgifterna saknar betydelse som underlag för ställningstagandet i åtalsfrågan eller för den misstänktes försvar. I sådana fall ingår nämligen uppgifterna i förundersökningens sidomaterial, om de alls finns i förundersökningen, och kan hållas hemliga för den misstänkte under de förutsättningar som vi föreslår ska gälla generellt. Det finns därför enligt vår mening inget behov av någon särreglering som rör informatörer och andra uppgifts- källor.

Däremot menar vi att det behövs ett förstärkt skydd för informatörer och andra uppgiftskällor mot att bli röjda genom vittnesförhör i domstol. Vi föreslår därför att ett frågeförbud införs i 36 kap. RB avseende sekre- tesskyddade uppgifter som kan röja en informatör eller annan uppgifts- lämnares identitet. Av rättssäkerhetsskäl förses dock regleringen med undantag från frågeförbudet. Ett viktigt undantag är att frågeförbudet inte gäller beträffande uppgiftslämnare vars uppgifter åberopas till stöd för åtalet, t.ex. genom andrahandsuppgifter från ett polisvittne. Ett annat viktigt undantag är en ventil som innebär att det i det enskilda fallet och utifrån de särskilda förutsättningarna i ett mål ska kunna göras en avväg- ning mellan å ena sidan den tilltalades behov av att få fram uppgiften för att kunna försvara sig på ett adekvat sätt och, å andra sidan, behovet av

127

Prop. 2016/17:68

Bilaga 1

130

Kommunikationsplikt i domstol

Vi föreslår – framför allt mot bakgrund av att kraven enligt rättegångs- balken på att mål ska avgöras efter huvudförhandling har uppmjukats genom olika reformer sedan balkens ikraftträdande – att det i rättegångs- balken införs en uttrycklig reglering av domstolens kommunikationsplikt i fråga om processmaterialet i mål och ärenden som avgörs på handling- arna. Kommunikationsplikten förses med vissa undantag. Förslaget är, som vi uppfattar det, närmast att se som en kodifiering i rättegångsbalken av gällande rätt enligt praxis och Europakonventionens krav på upprätt- hållandet av den kontradiktoriska principen (17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB).

Partsinsynen och risken för obehörig spridning av kopior

Parternas tillgång till egna exemplar av handlingar i ett mål eller ärende är en central rättssäkerhetsfråga. I allmänhet medför partens behov av kopior inget problem när det handlar om förfaranden enligt rättegångs- balken. Partens tillgång till kopior kan emellertid komma i konflikt med angelägna sekretessintressen, eftersom tillgången till kopior kan miss- brukas av en part. Det kan t.ex. handla om mycket integritetskänsligt material som utgör bevisning i ett sexualbrottsmål. Särskilt problematiskt uppfattas det att elektroniskt material är, eftersom det så lätt kan spridas till en obegränsad krets mottagare via t.ex. internet. Men även känsliga uppgifter i pappersdokument kan lätt skannas in i dator och därefter spridas på internet. Det kan också handla om material som inte är in- tegritetskänsligt men mycket viktigt för ett annat sekretessintresse, t.ex. en företagshemlighet eller en kvalificerad försvarshemlighet i ett spionerimål.

Det finns en hel del oklarheter i fråga om främst vilken rätt till egna kopior som rättegångsbalken egentligen ger en misstänkt eller annan part såvitt avser olika slags handlingar samt vad som gäller i fråga om utläm- nande av elektroniska kopior m.m. Dessa frågor är mycket komplexa. Mot bakgrund av våra direktiv har vi inriktat våra förslag på de fråge- ställningar som vi ansett mest angelägna och möjliga att behandla inom ramen för vårt uppdrag. På två områden föreslår vi förtydliganden, näm- ligen när det gäller den misstänktes och försvararens rätt till kopior av en förundersöknings sidomaterial och möjligheten för domstol att till part lämna ut sekretessbelagda uppgifter i handlingar med förbehåll.

Kopior av förundersökningens sidomaterial

Enligt vår mening innebär till en början gällande rätt att den misstänktes eller försvararens rätt enligt rättegångsbalken att ta del av en förunder- söknings sidomaterial inte dessutom en rätt att få en kopia av materialet. Vi föreslår emellertid en reglering enligt vilken kopior av sidomaterialet efter positivt åtalsbeslut och på begäran ska lämnas ut till den misstänkte eller försvararen, om inte förundersökningsledaren anser det vara olämp- ligt på grund av fara för missbruk i form av att handling med sekretess- belagd uppgift obehörigen lämnas vidare. Bedömningen ska alltså avse om det finns en risk för att kopiorna missbrukas genom att de sprids eller lämnas vidare till skada för sekretessintresset.

Eftersom sidomaterialet kan vara mycket omfattande eller bestå av material som av tekniska eller andra skäl inte är så enkelt att kopiera bör förundersökningsmyndigheten inte vara skyldig att kopiera sådant material, om det möter betydande hinder i verksamheten.

Om kopior inte lämnas ut, får den misstänkte eller försvararen ta det av materialet vid besök hos förundersökningsmyndigheten. Någon ovillkor- lig rätt till kopior av sidomaterialet anser vi således inte bör finnas (23 kap. 21 § fjärde stycket RB).

Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter i handlingar med förbehåll

När det gäller frågan om möjligheten att lämna ut sekretessbelagda upp- gifter i handlingar med förbehåll föreslår vi att det i offentlighets- och sekretesslagen görs ett tillägg som uttryckligen anger att förbehåll ska kunna meddelas även vid utlämnande enligt rättegångsbalken. Ett för- behåll får inskränka mottagarens möjligheter att förfoga över utlämnat material utöver vad som behövs för tillvaratagandet av partens intressen i ett mål eller ärende. Med tanke på tilltalades och andra parters rätt att själva föra sin talan och själva ta del av processmaterial får ett förbehåll vid utlämnande av material till en försvarare eller ett ombud inte inne- bära ett förbud att låta parten själv ta del av materialet. Däremot kan ett förbehåll innebära förbud för försvararen eller ombudet att låta huvud- mannen förfoga över eller själv hantera en kopia. Enligt vårt förslag ska förbehåll få meddelas om det behövs oavsett vad för slags handling det är som lämnas ut till part, ställföreträdare, ombud m.m. Det innebär bl.a. att inte bara sidomaterial och liknande utan också förundersökningsprotokoll och processmaterial i domstol, såsom t.ex. skriftlig bevisning eller åbe- ropade upptagningar, kan lämnas ut med förbehåll när det bedöms vara nödvändigt för att skydda ett sekretessintresse. Den åtalades rätt att själv få ett exemplar av förundersökningsprotokollet föreslås emellertid vara ovillkorlig (10 kap. 3 a § andra stycket OSL). Förbehåll kan dock göras då protokollet lämnas till den åtalade. Exempel på när förbehåll kan vara lämpligt för uppgifter i ett förundersökningsprotokoll kan vara när detta innehåller mycket integritetskänsliga bilder på avlidna personer eller personer med allvarliga synliga skador som ingår i ett förundersöknings- protokoll. Ett annat exempel kan vara handlingar med företagshemlig- heter eller handlingar med uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. Även elektroniska upptagningar av olika slag kan lämnas ut med förbe- håll (10 kap. 4 § OSL).

Ett förtydligande av kollisionsbestämmelsen

Vår utgångspunkt har varit att en parts rätt till insyn i handläggning en- ligt rättegångsbalken ska komma till tydligare uttryck i rättegångsbalken. Kollisionen med sekretess för uppgifter som omfattas av parts insynsrätt ska regleras i offentlighets- och sekretesslagen. I offentlighets- och sek- retesslagen föreslår vi förtydliganden när det gäller kollisionen mellan sekretess och partsinsyn enligt rättegångsbalken. Förtydligandena inne- bär bl.a. att regleringen i offentlighets- och sekretesslagen tas in i tre paragrafer (10 kap. 3, 3 a och 3 b §§ OSL).

En fråga som vi har diskuterat, dock utan att komma med några för- slag, är om det verkligen varit lagstiftarens mening att kollisionsbestäm-

Prop. 2016/17:68

Bilaga 1

131

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

				6 §1
I tingsrätt skall en berättelse som					I tingsrätt ska en berättelse som
lämnas i bevissyfte dokumenteras					lämnas i bevissyfte dokumenteras
genom en ljud- och bildupptag-					genom en ljud- och bildupptag-
ning, om det inte finns särskilda					ning, om det inte finns särskilda
skäl mot det. En berättelse som					skäl mot det. En berättelse som
lämnas i högre rätt får dokumen-					lämnas i högre rätt får dokumen-
teras på samma sätt.					teras på samma sätt.
Om en berättelse som lämnas i					Om en berättelse som lämnas i
bevissyfte inför domstol inte do-					bevissyfte inför domstol inte do-
kumenteras enligt		första stycket,			kumenteras enligt	första stycket,
skall den dokumenteras genom en					ska den dokumenteras genom en
ljudupptagning eller, i den omfatt-					ljudupptagning eller, i den omfatt-
ning berättelsen kan antas vara av					ning berättelsen kan antas vara av
betydelse i målet, skrivas ned.					betydelse i målet, skrivas ned.
Detta gäller dock inte vid huvud-					Detta gäller dock inte vid huvud-
förhandling i Högsta domstolen.					förhandling i Högsta domstolen.
Om berättelsen skrivs ned, skall					Om berättelsen skrivs ned, ska
parterna och den som hörts genast					parterna och den som hörts genast
få tillfälle att kontrollera det som					få tillfälle att kontrollera det som
skrivits. Den som lämnat berättel-					skrivits. Den som lämnat berättel-
sen skall tillfrågas om han eller					sen ska tillfrågas om han eller hon
hon har något att invända mot					har något att invända mot inne-
innehållet. En invändning som inte					hållet. En invändning som inte
leder till någon ändring skall an-					leder till någon ändring ska an-
tecknas. Därefter får det som skri-					tecknas. Därefter får det som skri-
vits inte ändras.					vits inte ändras.
En part har rätt att i den domstol					En part har rätt att i den domstol
där berättelsen har lämnats eller i					där berättelsen har lämnats eller i
annan domstol dit domen har					annan domstol dit domen har
överklagats än Högsta domstolen					överklagats än Högsta		domstolen
ta del av en ljud- och bildupptag-					ta del av en ljud- och bildupptag-
ning. Om part begär det och rätten					ning. Om part begär det och rätten
finner det lämpligt, får en kopia av					finner det lämpligt, får en kopia av
ljud- och bildupptagningen lämnas					ljud- och bildupptagningen lämnas
till parten eller partens ställföre-					till parten eller partens ställföre-
trädare, ombud,		försvarare		eller	trädare, ombud,	försvarare eller
biträde även om sekretess gäller					biträde även om sekretess gäller
för uppgift i bilden			enligt	7 kap.	för uppgift i bilden enligt 43 kap.
48 §	sekretesslagen		(1980:100).		4 § offentlighets-	och	sekretess-
Vid sådant utlämnande får rätten					lagen (2009:400). Av 10 kap. 4 §
uppställa förbehåll som begränsar					samma lag framgår att förbehåll
mottagarens rätt att sprida, kopi-					får göras då en sådan upptagning
era	eller använda		bilduppgiften		lämnas ut enligt denna bestäm-
utöver vad som behövs i rätte-					melse.
gången.

1 Ändring i vårt förslag till nytt fjärde stycke i 6 kap. 6 § RB enligt författningsförslag i

delbetänkandet Partsinsyn och ny teknik i domstol, m.m. (SOU 2008:93).

134

		17 kap.
			2 §
Om huvudförhandling har hål-			Om huvudförhandling har hål-
lits, skall domen grundas på vad			lits, ska domen grundas på vad
som förekommit vid förhand-			som förekommit vid förhand-
lingen. I domen får delta endast			lingen. I domen får delta endast
domare som varit med om hela			domare som varit med om hela
huvudförhandlingen.	Om	ny	huvudförhandlingen.	Om	ny
huvudförhandling har hållits, skall			huvudförhandling har	hållits,	ska
domen grundas på vad som före-			domen grundas på vad som före-
kommit vid den. I fall som avses i			kommit vid den. I fall som avses i
43 kap. 14 § andra	meningen	får	43 kap. 14 § andra meningen		får
domen grundas även på vad som			domen grundas även på vad som
har inhämtats efter huvudförhand-			har inhämtats efter huvudförhand-
lingen.			lingen.
När ett mål avgörs utan huvud-			När ett mål avgörs utan huvud-
förhandling, skall domen grundas			förhandling, ska domen grundas på
på vad handlingarna innehåller och			vad handlingarna innehåller		och
vad som i övrigt förekommit i			vad som i övrigt förekommit i
målet.			målet.
			Innan mål avgörs enligt andra
			stycket ska part ha fått kännedom
			om det som tillförts målet genom
			annan än parten själv och haft
			tillfälle att yttra sig över det. Dom-
			stolen får dock avgöra målet utan
			att så har skett
			1. om annat följer av denna balk
			eller annan lag,
			2. om avgörandet inte går par-
			ten emot,
			3. i fråga om en uppgift som up-
			penbart saknar betydelse för av-
			görandet, eller
			4. om det av någon annan an-
			ledning är uppenbart	obehövligt
			att parten får kännedom om en
			uppgift.

23 kap.

10 §

Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som följer av andra–sjätte styckena, vem som får närvara vid förhör.

Vid förhör ska såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat tro- värdigt vittne närvara.

Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen och biträdet svarar mot de krav som ställs på försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket.

Den misstänkte och hans eller	Den misstänkte och dennes för-
hennes försvarare har rätt att när-	svarare har rätt att närvara vid
vara vid förhör som hålls på den	förhör som hålls på den misstänk-

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

135

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

136

misstänktes begäran enligt 18 §	tes begäran enligt 18 a § andra
andra stycket. Vid andra förhör får	stycket. Vid andra förhör får för-
försvararen närvara, om det kan	svararen närvara, om det kan ske
ske utan men för utredningen.	utan men för utredningen.

Målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller hennes närvaro inte är till men för utredningen.

Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid för-

hör inte får uppenbaras.
	18 §
Då förundersökningen kommit		Då	förundersökningen		kommit
så långt att någon skäligen miss-		så långt att någon skäligen miss-
tänks för brottet, skall han, då han		tänks för brottet, ska den miss-
hörs, underrättas	om misstanken.	tänkte, då han eller hon hörs, un-
Den misstänkte och hans för-		derrättas om misstanken.
svarare har rätt att fortlöpande, i		Efter underrättelsen			har	den
den mån det kan ske utan men för		misstänkte såsom part i ärendet
utredningen, ta del av vad som har		och dennes försvarare rätt att
förekommit vid	undersökningen.	fortlöpande, i den mån det kan ske
De har vidare rätt att ange den		utan men för utredningen och med
utredning de anser önskvärd och i		de begränsningar som följer av 10
övrigt anföra vad de anser nöd-		kap. 3 § första stycket offentlig-
vändigt. Underrättelse härom skall		hets-	och	sekretesslagen
lämnas eller sändas till den miss-		(2009:400), ta del av vad som har
tänkte och hans försvarare, varvid		förekommit vid		undersökningen.
skäligt rådrum skall beredas dem.		De har också rätt att ange den
Åtal får inte beslutas, innan detta		utredning de anser önskvärd och i
har skett.		övrigt anföra vad de anser nöd-
På begäran av den misstänkte		vändigt.
eller hans försvarare skall förhör
eller annan utredning äga rum, om
detta kan antas vara av betydelse
för undersökningen. Om en sådan
begäran avslås, skall skälen för
detta anges.
Innan åklagaren beslutar i fråga
om åtal, får han hålla ett särskilt
sammanträde med den misstänkte
eller hans försvarare, om detta kan
antas vara till fördel för åtals-
beslutet eller för sakens fortsatta
handläggning i övrigt.
		18 a §
		När	undersökningsledaren			slut-
		fört den utredning denne anser
		nödvändig ska den misstänkte och

dennes försvarare underrättas om att de har rätt att ta del av vad som förekommit vid undersök- ningen och att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt (slutdelgivning). Skäligt rådrum ska beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett.

På begäran av den misstänkte eller dennes försvarare ska förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, ska skälen för detta anges.

Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får åklagaren hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller dennes försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt.

Rätten enligt första stycket att ta del av vad som förekommit vid undersökningen består även efter åtal och fram till dess att åtalet slutligt prövats eller saken annars slutligt avgjorts. Av 10 kap. 3 § och 3 a § offentlighets- och sek- retesslagen (2009:400) framgår i vilken utsträckning den misstänk- tes eller försvararens rätt att ta del av förundersökningen får begrän- sas på grund av sekretess.

19 §

Har undersökningsledaren slut-	Har undersökningsledaren slut-
fört den utredning han anser nöd-	fört den utredning denne anser
vändig utan att bifalla begäran,	nödvändig utan att bifalla begäran,
som avses i 18 § andra stycket,	som avses i 18 a § andra stycket,
eller anser den misstänkte, att det	eller anser den misstänkte, att det
finns annan brist i utredningen kan	finns annan brist i utredningen kan
han anmäla detta till rätten.	han eller hon anmäla detta till
Rätten skall så snart det kan ske	rätten.
pröva anmälan. Om det finns skäl	Rätten ska så snart det kan ske
för det får rätten hålla förhör med	pröva anmälan. Om det finns skäl
den misstänkte eller annan eller	för det får rätten hålla förhör med
vidtaga den åtgärd i övrigt, som är	den misstänkte eller annan eller
påkallad. Ersättning för den miss-	vidtaga den åtgärd i övrigt, som är
tänktes inställelse betalas av all-	påkallad. Ersättning för den miss-

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

137

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

138

männa	medel enligt föreskrifter		tänktes inställelse betalas av all-
som meddelas av regeringen.			männa		medel	enligt		föreskrifter
			som meddelas av regeringen.
		21 §
Vid	förundersökningen	skall	Vid		förundersökningen				ska
protokoll föras över vad därvid			protokoll föras över vad som före-
förekommit av betydelse för ut-			kommit av betydelse för utred-
redningen.			ningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt			Sedan en utsaga av en misstänkt
eller någon annan har upptecknats			eller någon annan har upptecknats
skall utsagan läsas upp eller till-			ska utsagan läsas upp eller tillfälle
fälle på annat sätt ges den som har			på annat sätt ges den som har hörts
hörts att granska uppteckningen.			att	granska uppteckningen.					Han
Han skall också tillfrågas om han			eller hon ska också tillfrågas om
har något att invända mot inne-			han eller hon har något att invända
hållet. Uppteckning och gransk-			mot	innehållet. Uppteckning					och
ning skall ske innan förhöret av-			granskning ska ske innan förhöret
slutas eller, om förhöret är särskilt			avslutas eller, om förhöret är sär-
omfattande eller behandlar kom-			skilt	omfattande			eller	behandlar
plicerade sakförhållanden, så snart			komplicerade			sakförhållanden, så
som möjligt därefter. En invänd-			snart som möjligt därefter. En
ning som inte medför någon änd-			invändning som inte medför någon
ring skall antecknas. Efter gransk-			ändring		ska	antecknas.			Efter
ningen	får uppteckningen	inte	granskningen			får	uppteckningen
ändras. Har utsagan först efter			inte ändras. Har utsagan först efter
granskningen antecknats i proto-			granskningen antecknats i proto-
kollet, skall uppteckningen biläg-			kollet, ska uppteckningen biläggas
gas handlingarna.			handlingarna.

I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar

över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den					Så snart åtal beslutats, har den
misstänkte eller		hans	försvarare		misstänkte eller dennes försvarare
rätt att på begäran få en avskrift av					rätt att på begäran få en avskrift av
protokoll	eller anteckningar			från	protokoll		eller anteckningar				från
förundersökningen. Har			offentlig		förundersökningen.				Har	offentlig
försvarare	förordnats		för	den	försvarare		förordnats			för	den
misstänkte, skall en avskrift utan					misstänkte, ska en avskrift utan
särskild	begäran	lämnas		eller	särskild		begäran		lämnas		eller
sändas till försvararen.					sändas till försvararen. På begäran
					ska även lämnas kopia av hand-
					lingar	i	förundersökningen				som
					inte redovisats i protokollet eller
					anteckningarna, om det inte är
					olämpligt på grund av fara för att
					handling		med	sekretessbelagd
					uppgift	obehörigen			kommer		att
					lämnas	vidare.		Sådana kopior
					behöver inte heller tillhandahållas
					om det finns betydande hinder mot
					det.

Av 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) framgår att förbehåll får göras då protokoll eller annan handling med sekre- tessbelagd uppgift lämnas till den misstänkte eller försvararen.

21 a §

Frågor om den misstänktes och försvararens rätt att ta del av vad som förekommit vid förundersök- ningen prövas av undersöknings- ledaren.

Om den misstänktes eller för- svararens rätt att ta del av upp- gifter begränsats med stöd av 10 kap. 3 § och 3 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), kan detta anmälas till rätten. För rättens prövning gäller vad som sägs i 19 § andra stycket.

27 kap.

31 §

Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om inte annat följer av 33 §, underrättas om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning som han eller hon har utsatts för. Om teleavlyssning eller teleövervakning har avsett en teleadress som innehas av någon annan än den misstänkte, ska, om inte annat följer av 33 §, även innehavaren av teleadressen underrättas. Om kameraövervakning har avsett en plats som innehas av någon annan än den misstänkte och som allmänheten inte har tillträde till, ska, om inte annat följer av 33 §, även innehavaren av platsen underrättas.

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utred- ningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades.

En underrättelse behöver inte	En underrättelse behöver inte
lämnas till den som redan enligt	lämnas till den som redan enligt
23 kap. 18 § eller på annat sätt har	23 kap. 18 §, 18 a § eller på annat
fått del av eller tillgång till upp-	sätt har fått del av eller tillgång till
gifterna. En underrättelse behöver	uppgifterna. En underrättelse be-
inte heller lämnas, om den med	höver inte heller lämnas, om den
hänsyn till omständigheterna up-	med hänsyn till omständigheterna
penbart är utan betydelse.	uppenbart är utan betydelse.

30 kap.

2 §

Om huvudförhandling har hål-	Om huvudförhandling har hål-
lits, skall domen grundas på vad	lits, ska domen grundas på vad
som förekommit vid förhand-	som förekommit vid förhand-
lingen. I domen får delta endast	lingen. I domen får delta endast
domare som varit med om hela	domare som varit med om hela

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

139

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

142

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs

dels att 10 kap. 3 och 4 §§, 13 kap. 5 § och rubriken till 10 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen införs fyra nya paragrafer, 10 kap. 3 a, 3 b och 4 a §§ samt 35 kap. 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	10 kap.
Partsinsyn	Partsinsyn, m.m.
	3 §

Sekretess hindrar inte att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, tar del av en hand- ling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekre- tessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska

skydda.
Sekretess hindrar aldrig att en	Sekretess hindrar aldrig att en
part i mål eller ärende tar del av	part i mål eller ärende tar del av
dom eller beslut i målet eller ären-	dom eller beslut i målet eller ären-
det. Inte heller innebär sekretess	det.
begränsning i en parts rätt enligt
rättegångsbalken att få del av alla

omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

Om det i lag finns bestämmelser som avviker från första eller andra stycket gäller de bestämmelserna.

3 a §

Vid slutdelgivning får den miss- tänktes rätt enligt 23 kap. 18 a § första stycket rättegångsbalken att ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen begränsas med stöd av 3 § första stycket endast om

1. det är fråga om uppgift som inte kan antas ha betydelse för beslutet i åtalsfrågan och

2. det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför den misstänktes

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

144

				lysning om vad materialet inne-
				håller i den utsträckning det be-
				hövs för att parten ska kunna ta till
				vara sin rätt och det kan ske utan
				allvarlig skada för det intresse
				som sekretessen ska skydda.
				Om det i annan lag finns be-
				stämmelser som avviker från första
				eller andra stycket gäller de be-
				stämmelserna. Vad som sagts i
				första och andra styckena om part
				gäller i tillämpliga delar även för
				parts	ställföreträdare,			ombud,
				försvarare eller biträde.
				4 §
När	en myndighet	enligt	3 §	När en myndighet på grund av
lämnar en sekretessbelagd uppgift				sådan rätt till insyn som				avses i
till en enskild part, en ställföreträ-				3 §, 3 a § eller		3 b §	lämnar		en
dare, ett ombud eller ett biträde får				sekretessbelagd		uppgift		till	en
myndigheten göra ett		förbehåll		enskild part, en ställföreträdare, ett
som inskränker mottagarens rätt att				ombud, en försvarare eller ett
lämna	uppgiften vidare eller		ut-	biträde får myndigheten göra ett
nyttja	uppgiften. Förbehållet		får	förbehåll som inskränker mot-
inte innebära förbud mot att ut-				tagarens rätt att lämna uppgiften
nyttja uppgiften i målet eller ären-				vidare	eller utnyttja		uppgiften.
det eller mot att lämna muntlig				Förbehållet får inte innebära för-
upplysning till part, ställföreträ-				bud mot att utnyttja uppgiften i
dare, ombud eller biträde.				målet eller ärendet eller mot att
				lämna muntlig upplysning till part,

ställföreträdare, ombud, försvarare eller biträde.

Att den tystnadsplikt som uppkommer genom ett sådant förbehåll som anges i första stycket inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen följer av 13 kap. 5 § andra stycket.

4 a §

Sekretess hindrar inte att enskild som dömts för brott i mål, som avgjorts slutligt genom dom, tar del av uppgift i förundersökning som föregått domen, om den en- skilde har beaktansvärda skäl för sin begäran om insyn. En sådan uppgift får dock inte lämnas ut i den utsträckning det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretess- belagd uppgift inte röjs.

När en myndighet lämnar en

sekretessbelagd uppgift till enskild

Prop. 2016/17:68

enligt

första

stycket,

får

myndig-

Bilaga 2

heten göra ett förbehåll som in-

skränker den enskildes rätt att

lämna uppgiften vidare eller ut-

nyttja den.

Att den tystnadsplikt som upp-

kommer genom ett sådant förbe-

håll som anges i andra stycket

inskränker den rätt att meddela

och

offentliggöra uppgifter

som

följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsför-

ordningen och 1 kap. 1 och 2 §§

yttrandefrihetsgrundlagen följer av

13 kap. 5 § andra stycket.

13 kap.

5 §

Av 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt

5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-

lagen framgår att det inte är tillåtet att med stöd av rätten att meddela och

offentliggöra uppgifter uppsåtligen åsidosätta en tystnadsplikt i de fall

som anges i denna lag.

En tystnadsplikt som följer av ett

förbehåll som avses i 10 kap. 4 §

första stycket, 7 § första stycket,

första stycket, 4 a § andra stycket,

9 § första

stycket,

13 §

första

7 §

första

stycket,

9 §

första

stycket,

14 § första

stycket

eller

stycket, 13 §

första

stycket,

14 §

12 kap.

2 §

andra stycket

denna

första

stycket eller

12 kap.

2 §

lag, inskränker rätten att meddela

andra stycket denna lag, inskrän-

och offentliggöra uppgifter.

ker rätten att meddela och offent-

liggöra uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om att tystnadsplikt som följer av vissa sek-

retessbestämmelser eller av gjorda förbehåll inskränker rätten att med-

dela och offentliggöra uppgifter finns i anslutning till berörda sekretess-

bestämmelser och bestämmelser om förbehåll i avdelning IV– VI. Be-

stämmelser om att tystnadsplikt som följer av bestämmelser i andra för-

fattningar än denna lag inskränker rätten att meddela och offentliggöra

uppgifter finns i avdelning VII.

35 kap.

8 a §

Sekretessen

enligt

1 §

hindrar

inte att en enskild som har varit

anmäld eller annars misstänkt för

brott tar del av en uppgift som

förekommer i

1. en

förundersökning

rörande

brottet som lagts ned eller av-

slutats med ett beslut om att åtal

inte ska väckas, eller

145

Förslag till lag om ändring i lagen (1991: 572) om särskild utlänningskontroll

Härigenom föreskrivs att 14 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2016/17:68

Bilaga 2

14 §

Om det i fall som avses i 11 eller 11 a § bedöms föreligga risk för att utlänningen begår eller medverkar till brott mot rikets säkerhet eller brott som anges i 1 § första stycket 2 efter utgången av den i 12 § angivna treårsfristen, får anmälningsplikt beslutas även för tid efter denna frists utgång. På motsvarande grunder får förordnas att 19–22 §§ ska tillämpas på utlänningen för sådan tid, om risken avser brott som anges i 1 § första stycket 2.

Frågor som avses i första stycket prövas av Stockholms tingsrätt på an- sökan av Säkerhetspolisen. Beslut i en sådan fråga ska meddelas för en viss tid och högst tre år, räknat från den dag då beslutet ska börja tilläm- pas.

För förfarandet vid rätten gäller, utom i de hänseenden som anges i fjärde stycket, vad som är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex

månader.
Tvångsmedel		enligt	24	och	Tvångsmedel		enligt		24	och
25 kap. rättegångsbalken får				inte	25 kap. rättegångsbalken får					inte
tillgripas.	En skriftlig		berättelse		tillgripas.	En	skriftlig		berättelse
eller en uppteckning eller upptag-					eller en uppteckning eller upptag-
ning av en sådan berättelse som					ning av en sådan berättelse som
avses i 35 kap.		14 §	rättegångs-		avses i 35 kap. 14 §				rättegångs-
balken får åberopas som bevis.					balken får åberopas som bevis.
Bestämmelsen i 10 kap. 3 § andra					Bestämmelsen		i	10 kap.		3 §
stycket andra meningen offentlig-					offentlighets- och			sekretesslagen
hets-	och	sekretesslagen			(2009:400) gäller i stället för 3 b §
(2009:400) gäller inte. Beslutet får					samma lag. Beslutet får grundas
grundas även på handlingar eller					även på handlingar eller annat
annat material som enligt första					material	som	enligt 10 kap.			3 §
stycket samma paragraf inte får					första stycket samma lag inte får
lämnas ut till parter.					lämnas ut till parter.

147

Sammanfattning av betänkandet Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45)

Uppdraget

Förundersökningsutredningen har haft i uppdrag att utreda dels hur för- undersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas, dels hur förfarandet i samband med ansökan om resning i brottmål kan förbättras. Sistnämnda frågeställning har behandlats i delbetänkandet Resningsförfarandet i brottmål – återupptagande av förundersökning och rätt till biträde (SOU 2009:98). I detta slutbetänkande redovisas återstoden av upp- draget.

De frågor som tas upp i slutbetänkandet avser bl.a. tillämpningen av objektivitetskravet, innebörden av förundersökningsledaransvaret, de brottsutredande myndigheternas metoder för kvalitetssäkring, doku- mentation och bevarande av sidomaterial, inspelning av förundersök- ningsförhör, beslag som görs i bevissyfte samt beslag i it-miljö. Dess- utom tar utredningen i betänkandet upp behovet av kompletterande lag- stiftning för att stärka den enskildes rättssäkerhet i vissa speciella avse- enden. Frågorna som behandlas är om det bör införas en lagreglerad rätt till ersättning för egendom som skadats i samband med teknisk under- sökning, om polisen bör ges möjlighet att tillfälligt omhänderta egendom för att en brottsutredning inte ska försvåras samt om det bör införas ut- tryckligt lagstöd för vissa begränsningar av rörelsefriheten vid kropps- visitation och kroppsbesiktning.

Prop. 2016/17:68

Bilaga 4

Inspelning av förundersökningsförhör
Reglering angående inspelning av förundersökningsförhör
Det finns i dag inte någon bestämmelse som reglerar inspelning av för-
undersökningsförhör. Utredningen anser att det bl.a. av rättssäkerhetsskäl
bör finnas uttryckligt lagstöd för att dokumentera ett förhör genom in-
spelning och föreslår därför att det införs en lagbestämmelse som anger
att förhör får dokumenteras genom en ljud- eller bildupptagning.
Att dokumentera förhör genom inspelning medför enligt utredningen
stora fördelar med avseende på dels de brottsutredande myndigheternas
effektivitet, dels de enskildas rättssäkerhet. Utredningens uppfattning är
därför att förundersökningsförhör bör spelas in i större utsträckning än
som sker i dag. Med hänsyn till de nackdelar som följer med en långt-
gående skyldighet att spela in förhör, bl.a. i form av ökade kostnader och
praktiska svårigheter, bedömer dock utredningen att det inte bör vara
obligatoriskt med inspelning.
Utredningen föreslår i stället en lagreglering som innebär att det i varje
enskilt fall ska göras en bedömning utifrån särskilt angivna kriterier om
det är motiverat att spela in förhöret. Om förhöret ska spelas in med
enbart ljud eller med både ljud och bild ska också avgöras från fall till
fall. De omständigheter som främst ska beaktas och som därför nämns i
den föreslagna bestämmelsen är om det finns en påtaglig risk för att den
hörde återtar sina uppgifter i senare förhör samt brottets svårhet, utsagans	149
	149

Prop. 2016/17:68

Bilaga 4

150

betydelse och den hördes personliga förhållanden. Om det finns hinder att göra en inspelning, t.ex. på grund av förhållandena på platsen eller tekniska problem, ska inspelning kunna underlåtas även i fall då de sär- skilt angivna kriterierna är uppfyllda.

Utredningen föreslår att Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten ges i uppdrag att gemensamt utarbeta och meddela allmänna råd som närmare anger i vilka fall förhör bör spelas in.

Utskrifter av förundersökningsförhör som dokumenterats genom inspelning

Bestämmelserna om redovisning av förhör i 23 kap. 21 § andra stycket RB och 22 § FUK ska tillämpas också på förhör som spelats in. Det innebär t.ex. att om ett inspelat förhör är av betydelse för utred- ningen ska det skrivas ut i sin helhet eller i sammanfattning, beroende på vad som framstår som lämpligt.

När det gäller fullständiga utskrifter av inspelade förhör föreslår utred- ningen att 23 kap. 21 § RB kompletteras med en bestämmelse som un- dantar dessa från kravet på granskning av den hörde. Sådana fullständiga utskrifter kommer därmed alltid att kunna göras efter att förhöret av- slutats.

Bevarande av inspelningar av förundersökningsförhör

Enligt utredningen bör bevarandereglerna för inspelningar av förunder- sökningsförhör göras tydligare och enklare att tillämpa.

Utredningen föreslår en lagbestämmelse om att ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förundersökningsförhör ska arkiveras och gallras i enlighet med arkivlagens bestämmelser. Detta innebär att samt- liga inspelningar ska arkiveras. Utredningen föreslår också att bestäm- melsen ska kompletteras med en gallringsregel som medger att ljudupp- tagningar av förhör som skrivits ut i sin helhet får gallras efter viss kor- tare tid.

Behov av sekretessreglering för bilduppgiften i ljud- och bildinspelningar av förundersökningsförhör

I utredningens uppdrag har ingått att överväga om det för att skydda den hördes personliga integritet bör införas en sekretessbestämmelse som avser bilduppgiften i ljud- och bildinspelningar av förundersökningsför- hör. Utan en sådan bestämmelse kommer även fortsättningsvis sådana uppgifter normalt att bli offentliga hos förundersökningsmyndigheten och domstolen om ljud- och bildupptagningen lämnas till domstolen med anledning av åtal, såvida inte undantagsregeln i 35 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är tillämplig för att det rör sig om mål om t.ex. sexualbrott eller utpressning.

Enligt utredningens mening finns det ett beaktansvärt allmänt intresse när det gäller möjligheterna till insyn i bilduppgifter från inspelade för- undersökningsförhör som ges in till domstol med anledning av att åtal väcks. Behovet av sekretess för bilduppgifter från inspelade förunder- sökningsförhör för att skydda den hördes personliga integritet framstår enligt utredningens uppfattning inte i dagsläget som tillräckligt starkt för att motivera den begränsning av insynsintresset som en sekretessregel

skulle innebära. Utredningen föreslår därför inte någon sekretessregel för	Prop. 2016/17:68
bilduppgiften i förundersökningsförhör till skydd för den hörde.	Bilaga 4
Enligt utredningens mening finns det dock stor anledning att uppmärk-
samt följa utvecklingen. Det kan inte uteslutas att behovet av en sekre-
tessreglering kan komma att bli större i framtiden.
Dokumentation och bevarande av sidomaterial
Vad som ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet samt hur och
när detta ska ske är relativt utförligt reglerat. Regleringen innebär bl.a. att
vid sammanställandet av protokollet ska endast det tas med som bedöms
vara av betydelse för utredningen. För sidomaterial, dvs. utrednings-
material som inte tas in i förundersökningsprotokollet, saknas däremot
helt bestämmelser om hur det ska dokumenteras.
Den misstänktes och försvararens rätt till insyn i utredningsmaterialet
är inte begränsad till sådant som tas in i förundersökningsprotokollet utan
omfattar i princip allt utredningsmaterial. Genom att de har rätt att ta del
även av sidomaterialet tillförsäkras den misstänkte och försvararen möj-
lighet att själva bilda sig en uppfattning om åklagarens bedömning av
vad som har betydelse för utredningen är riktig. För att rätten att ta del av
sidomaterial inte ska bli illusorisk är det dock en förutsättning att den
misstänkte och försvararen får vetskap om att det finns sådant material
och vad det innehåller. Mot denna bakgrund anser utredningen att det bör
finnas särskilda regler om dokumentation av sidomaterial.
Utredningen föreslår att det i förundersökningskungörelsen ska re-
gleras en skyldighet att, i de fall det finns sidomaterial, upprätta en sam-
manställning av detta och ta in den i förundersökningsprotokollet. Med
sammanställning avses i huvudsak en kortfattad innehållsförteckning
över sidomaterialet. I denna ska samlande beteckningar få användas, om
det bidrar till att sidomaterialet bättre kan överblickas.
Gemensamt för den reglering om bevarande av utredningsmaterial som
i dag gäller för de brottsutredande myndigheterna får sägas vara att så-
dant material, dvs. även sidomaterial, i normalfallet inte får gallras på
lång tid, om ens någonsin. Utredningen bedömer att det inte finns behov
av en särskild reglering om bevarande av sidomaterial och föreslår därför
inte någon sådan reglering.

151

Prop. 2016/17:68

Bilaga 5

152

Författningsförslag i betänkandet Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45)

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 23 kap. 21 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 23 kap. 21 a och 21 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		23 kap.
		21 §
Vid	förundersökningen	skall	Vid		förundersökningen				ska
protokoll föras över vad därvid			protokoll föras över vad därvid
förekommit av betydelse för ut-			förekommit av betydelse för ut-
redningen.			redningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt			Sedan en utsaga av en misstänkt
eller någon annan har upptecknats			eller någon annan har upptecknats
skall utsagan läsas upp eller till-			ska utsagan läsas upp eller tillfälle
fälle på annat sätt ges den som har			på annat sätt ges den som har hörts
hörts att granska uppteckningen.			att	granska		uppteckningen.			Han
Han skall också tillfrågas om han			eller hon ska också tillfrågas om
har något att invända mot inne-			han eller hon har något att invända
hållet. Uppteckning och gransk-			mot	innehållet. Uppteckning					och
ning skall ske innan förhöret av-			granskning ska ske innan förhöret
slutas eller, om förhöret är särskilt			avslutas eller, om förhöret är sär-
omfattande eller behandlar kom-			skilt		omfattande		eller	behandlar
plicerade sakförhållanden, så snart			komplicerade			sakförhållanden, så
som möjligt därefter. En invänd-			snart som möjligt därefter. En
ning som inte medför någon änd-			invändning som inte medför någon
ring skall antecknas. Efter gransk-			ändring ska			antecknas.			Efter
ningen	får uppteckningen	inte	granskningen			får	uppteckningen
ändras. Har utsagan först efter			inte ändras. Har utsagan först efter
granskningen antecknats i proto-			granskningen antecknats i proto-
kollet, skall uppteckningen biläg-			kollet, ska uppteckningen biläggas
gas handlingarna.			handlingarna.
			Vad som sägs i andra stycket
			gäller inte förhör som dokumen-
			teras		genom	en	ljud-	eller	bild-

upptagning och skrivs ut i sin helhet.

I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, har den	Så snart åtal beslutats, har den
misstänkte eller hans försvarare	misstänkte eller dennes försvarare
rätt att på begäran få en avskrift av	rätt att på begäran få en avskrift av
protokoll eller anteckningar från	protokoll eller anteckningar från

Prop. 2016/17:68

Bilaga 5

154

Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs att 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §

Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersök- ningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har samman- ställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska i det ange när detta sker.

I protokollet ska antecknas:

–angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen,

–tid och plats för åtgärder under förundersökningen,

–iakttagelser vid brottsplatsundersökning,

–berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem,

–uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett,

–uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller annat berus- ningsmedel vid brottet och om brottet kan antas stå i samband med miss- bruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,

–namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör,

–beslut om att annan än förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,

–framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning un- der förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,

–sakkunnigyttranden,

–beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel,

–underrättelse till misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,

–uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60),

–uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens an- språk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,

–nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder sådan talan och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk,

– uppgift om uppmaning enligt	– uppgift om uppmaning enligt
5 a §, och	5 a §,
	– en sammanställning av sådant
	utredningsmaterial som inte har
	redovisats i protokollet, och

– det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet.

Författningsförslag i den kompletterande promemorian angående sekretess för bilduppgifter

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 35 kap. 7 § och 43 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 35 kap. 13 a §, av föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2016/17:68

Bilaga 7

35 kap.

7 §

Sekretessen enligt 1 § första stycket upphör att gälla hos de myndig- heter och i de verksamheter som anges där, om uppgiften lämnas till

domstol med anledning av åtal, om inte
1. sekretess för uppgiften	ska	1. sekretess för uppgiften	ska
gälla hos domstolen enligt	12 §	gälla hos domstolen enligt	12 §,
eller 36 kap. 2 §,		13 a § eller 36 kap. 2 §,

2.uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3.uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myn- dighet där uppgiften är sekretessreglerad.

Bild i en ljud- och bildupptagning

13 a §

Sekretess gäller hos domstol för uppgift i bild som ingår i en ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits under en förundersök- ning i brottmål, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

		43 kap.
			5 §
En	sekretessbestämmelse	som	En sekretessbestämmelse som
gäller för en uppgift i ett mål eller			gäller för en uppgift i ett mål eller
ett ärende i en domstols rätt-			ett ärende i en domstols rätt-
skipande eller rättsvårdande verk-			skipande eller rättsvårdande verk-
samhet upphör att vara tillämplig i			samhet upphör att vara tillämplig i
målet eller ärendet, om uppgiften			målet eller ärendet, om uppgiften
läggs	fram vid en offentlig	för-	läggs fram vid en offentlig för-	157
				157

Prop. 2016/17:68

Bilaga 9

160

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 6 kap. 1 §, 23 kap. 10, 18, 19, 21 och 24 §§, 27 kap. 31 § och 36 kap. 14 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 23 kap. 18 a och 18 b §§, 21 a–21 d §§ och 36 kap. 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
6 kap.
1 §1
Vid domstolen skall det föras	Vid domstolen ska det föras
register över alla mål. Registret skall	register över alla mål. Registret ska
utvisa tiden då varje mål kommit in,	utvisa tiden då varje mål kommit
de åtgärder som vidtagits med	in, de åtgärder som vidtagits med
målet, tiden för målets avgörande	målet, tiden för målets avgörande
och, om missnöje anmälts eller	och, om missnöje anmälts eller
överklagande kommit in, dagen då	överklagande kommit in, dagen då
det skett och de åtgärder som vid-	det skett och de åtgärder som vid-
tagits.	tagits.
Handlingarna i målet skall föras	Handlingarna i målet ska föras
samman till en akt.	samman till en akt.
	När en part, en ställföreträdare,
	ett ombud, en försvarare eller ett
	biträde får ta del av en handling
	som innehåller		sekretessbelagd
	uppgift, får ett förbehåll göras i
	enlighet	med	10 kap.	4 §
	offentlighets- och		sekretesslagen
	(2009:400).
Lydelse enligt prop. 2015/16:187	Föreslagen lydelse

23 kap.

10 §

Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som följer av andra–sjätte styckena, vem som får närvara vid ett förhör.

Vid ett förhör ska om möjligt ett trovärdigt vittne utsett av undersök- ningsledaren närvara.

Den misstänkte har rätt att själv	Den misstänkte har rätt att själv
närvara och ha sin försvarare när-	närvara och ha sin försvarare när-
1 Senaste lydelse 2000:172.

varande vid ett förhör som hålls på

Prop. 2016/17:68

den

misstänktes

begäran

enligt

den misstänktes

begäran

enligt

Bilaga 9

18 §

andra

stycket. Vid

andra

18 b §

första

stycket. Vid

andra

förhör med den misstänkte har han

eller hon rätt att ha sin försvarare

närvarande. En försvarare som inte

uppfyller de krav

som ställs i

uppfyller

krav

som ställs i

21 kap. 5 § första stycket får dock

förhindras att närvara om det är

nödvändigt för att sakens utred-

ning inte väsentligen ska försvåras

eller för att avvärja fara för någons

liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid

förhör med någon annan än den

misstänkte

får

den

misstänktes

misstänkte

får

den

misstänktes

försvarare närvara om det kan ske

utan men för utredningen.

Ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden.

Detsamma gäller en stödperson, om hans eller hennes närvaro inte är till

men för utredningen.

När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom

eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för

utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid ett

förhör inte får uppenbaras.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 §2

När

förundersökningen

har

När

förundersökningen

har

kommit så långt att någon skäligen

misstänks för brottet, ska den

misstänkte, då han eller hon hörs,

misstänkte underrättas om miss-

underrättas om misstanken. Den

tanken när han eller hon hörs.

misstänkte och hans eller hennes

försvarare har rätt att fortlöpande,

i den mån det kan ske utan men för

utredningen, ta del av det som har

förekommit

vid

undersökningen.

har vidare rätt

att ange den

utredning som de anser är önsk- värd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Under- rättelse om detta ska lämnas eller sändas till den misstänkte och hans eller hennes försvarare, var- vid de ska ges skäligt rådrum. Åtal

2 Senaste lydelse 2014:257.

161

Prop. 2016/17:68

Bilaga 9

försvarare, när undersöknings- ledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nöd- vändig. För rättens prövning gäl- ler 19 § andra stycket.

24 §5 Närmare föreskrifter om under-

sökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 § första stycket fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning meddelas av regeringen.

27 kap.

31 §6

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utred- ningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades.

En underrättelse behöver inte	En	underrättelse	behöver	inte
lämnas till den som redan enligt	lämnas till den som enligt 23 kap.
23 kap. 18 § eller på annat sätt har	18 §, 18 a §, 24 kap. 9 a § eller på
fått del av eller tillgång till upp-	något annat sätt redan har fått del
gifterna. En underrättelse behöver	av eller tillgång till uppgifterna.
inte heller lämnas, om den med	Någon	underrättelse	behöver	inte
hänsyn till omständigheterna up-	heller lämnas om den med hänsyn
penbart är utan betydelse.	till omständigheterna uppenbart är
	utan betydelse.

5Senaste lydelse 1987:747.

6Senaste lydelse 2014:1419.

166

Prop. 2016/17:68

Bilaga 9

168

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 32 § lagen (1964:167) med särskilda be-

stämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			32 §1
Bestämmelserna om			förunder-	Bestämmelserna om		förunder-
sökning i 23 kap. 3,		4,	6–14 §§,	sökning i 23 kap. 3,	4,	6–14 §§,
18	§ andra stycket,	19, 21 och		18–19, 21–21 d och	24 §§ rätte-
24	§§ rättegångsbalken ska i til-			gångsbalken ska i tillämpliga delar
lämpliga delar gälla för en sådan				gälla för en sådan utredning som
utredning som avses i 31 §.				avses i 31 §.

Har den unge tidigare varit föremål för utredning enligt 31 §, ska om möjligt samma åklagare och samma anställda vid Polismyndigheten anlitas för att leda och genomföra den nya utredningen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2017.

1 Senaste lydelse 2015:446.

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 10 kap. 4 §, 13 kap. 5 §, 35 kap. 7 § och 43 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 10 kap. 3 § ska lyda ”Partsinsyn och för- behåll”,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 10 kap. 3 a och 4 a §§ och 35 kap. 8 a och 13 a §§, och närmast före 35 kap. 13 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Prop. 2016/17:68

Bilaga 9

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			10 kap.
				3 a §
				När en misstänkt och hans eller
				hennes	försvarare		enligt 23 kap.
				18 a §	första	stycket rättegångs-
				balken har underrättats om rätten
				att ta del av det som har förekom-
				mit vid en förundersökning, gäller
				begränsningarna enligt 3 § första
				stycket i fråga om rätten att ta del
				av en handling eller något annat
				material endast om
				1. det är fråga om en uppgift
				som inte har betydelse för beslutet
				i åtalsfrågan, och
				2. det står klart att det intresse
				som sekretessen ska skydda har
				företräde framför den misstänktes
				intresse av att ta del av uppgiften.
				Första stycket gäller även efter
				beslut om åtal och fram till dess
				att åtalet slutligt har prövats, eller
				saken slutligt har avgjorts på an-
				nat sätt.
				4 §
När	en myndighet	enligt	3 §	När en domstol eller någon an-
lämnar en sekretessbelagd uppgift				nan myndighet enligt 3 eller 3 a §
till en enskild part, en ställföre-				lämnar en sekretessbelagd uppgift
trädare, ett ombud eller ett biträde				till en enskild part, en misstänkt,
får myndigheten göra ett förbehåll				en ställföreträdare, ett ombud, en
som inskränker mottagarens rätt att				försvarare eller ett biträde får
lämna	uppgiften vidare eller		ut-	myndigheten		göra	ett	förbehåll
nyttja	uppgiften. Förbehållet		får	som inskränker mottagarens rätt att
inte innebära förbud		mot att	ut-	lämna	uppgiften vidare			eller att

169

Prop. 2016/17:68

Bilaga 9

170

nyttja uppgiften i målet eller ären-	utnyttja uppgiften. Förbehållet						får
det eller mot att lämna muntlig	inte innebära ett förbud mot						att
upplysning till part, ställföreträ-	utnyttja uppgiften i målet eller
dare, ombud eller biträde.	ärendet eller mot att lämna						en
	muntlig upplysning till en part, en
	misstänkt,		en	ställföreträdare,			ett
	ombud, en försvarare eller ett
	biträde.
	Av 6 kap. 1 § och 23 kap. 21 a §
	rättegångsbalken				framgår	det	att
	ett förbehåll enligt första stycket
	får göras även när en sekretess-
	belagd uppgift lämnas i ett för-
	farande	enligt		rättegångsbalken.
	Ett sådant förbehåll får inte inne-
	bära ett förbud för parten eller den
	misstänkte att själv ta del av
	materialet.		Det		får inte	heller
	innebära	att den			misstänkte eller

hans eller hennes försvarare nekas sin rätt enligt 23 kap. 21 a § första stycket rättegångsbalken att få en kopia av protokoll eller anteck- ningar från förundersökningen.

4 a §

Sekretess hindrar inte att en tilltalad i ett mål, som slutligt har avgjorts, tar del av uppgifter i den förundersökning som har föregått avgörandet eller av annan uppgift som har tillförts målet och som har haft betydelse för beslutet i åtals- frågan eller för avgörandet av målet i sak. Samma sak gäller för uppgifter som inte har haft någon sådan betydelse, om det inte av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att den sekretessbelagda uppgiften inte röjs, och det står klart att det in- tresset har företräde framför den enskildes intresse av att ta del av uppgiften.

Sekretess hindrar inte heller, under motsvarande förutsättningar som anges i första stycket, att den

som har godkänt ett strafföreläg-

Prop. 2016/17:68

gande eller ett föreläggande av en

Bilaga 9

ordningsbot tar del av uppgifter i

en sådan brottsutredning som har

utförts

enligt

bestämmelserna i

23 kap. rättegångsbalken och som

har föregått föreläggandet.

När en domstol eller någon an-

nan myndighet lämnar en sek-

retessbelagd uppgift till en enskild

enligt första eller andra stycket,

får myndigheten göra ett förbehåll

som inskränker den enskildes rätt

att lämna uppgiften vidare eller att

utnyttja den.

Att den tystnadsplikt som upp-

kommer genom ett sådant för-

behåll som anges i tredje stycket

inskränker den rätt att meddela

och

offentliggöra

uppgifter

som

följer

av 1 kap.

1 §

tryckfrihets-

förordningen och 1 kap. 1 och 2 §§

yttrandefrihetsgrundlagen följer av

13 kap. 5 § andra stycket.

13 kap.

5 §

Av 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt

5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrund-

lagen framgår att det inte är tillåtet att med stöd av rätten att meddela och

offentliggöra uppgifter uppsåtligen åsidosätta en tystnadsplikt i de fall

som anges i denna lag.

En tystnadsplikt som följer av ett

förbehåll som avses i 10 kap. 4 §

första stycket, 7 § första stycket,

första stycket, 4 a § tredje stycket,

9 § första

stycket,

13 §

första

7 §

första stycket,

9 § första

stycket,

14 § första

stycket

eller

stycket, 13 §

första

stycket,

14 §

12 kap.

2 §

andra stycket

denna

första

stycket

eller

12 kap.

2 §

lag, inskränker rätten att meddela

andra stycket denna lag, inskrän-

och offentliggöra uppgifter.

ker rätten att meddela och offent-

liggöra uppgifter.

171

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken	Prop. 2016/17:68
	Bilaga 10
23 kap. 18, 18 a, 18 b, 21 a och 21 d §§
I de angivna bestämmelserna förekommer uttrycken ”den misstänkte och
hans eller hennes försvarare” och ”den misstänkte eller hans eller hennes
försvarare”. Formuleringarna gör lagtexten otymplig. Lagrådet föreslår i
stället ”den misstänkte och försvararen” respektive ”den misstänkte eller
försvararen”.
23 kap. 18 a §
Hänvisningen till ”nödvändig” utredning är obehövlig och bör utgå.
Lagrådet föreslår att lagtexten i första delen av första stycket ges följande
lydelse.
När undersökningsledaren har slutfört utredningen har den misstänkte
och försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid
förundersökningen. Den misstänkte och försvararen ska underrättas om
detta och om rätten att begära …
23 kap. 19 §
Lagrådet, som också här kan konstatera att hänvisning till ”nödvändig”
utredning är obehövlig, föreslår att första stycket kompletteras med att
även försvararen kan anmäla en brist till rätten. Första stycket föreslås få
följande lydelse.
Om undersökningsledaren har slutfört utredningen utan att bifalla en
begäran som avses i 18 b § första stycket, eller om den misstänkte eller
försvararen anser att det finns någon annan brist i utredningen, kan de
anmäla detta till rätten.
23 kap. 21 a §
Att ”väcka åtal” är ett allmänt vedertaget, sammanhållet uttryck. Den
obestämda artikeln ”ett” bör därför utgå (jfr även remissens förslag till
23 kap. 21 c § där ”åtal” inte föregås av ”ett”). Vidare bör pleonasmen
”utan särskild begäran” – som flyttats över från 21 § – utgå eftersom det
entydiga kravet i bestämmelsen är att en kopia ”ska … lämnas eller
sändas till försvararen”.
23 kap. 21 d §
Bestämmelsen i första stycket är obehövlig och föreslås utgå. Med vissa
ytterligare förenklingar kan paragrafen ges följande lydelse (jfr Lagrådets
inledande kommentar).
Ett beslut av undersökningsledaren att begränsa rätten att ta del av det
som har förekommit vid förundersökningen eller att göra ett förbehåll
som inskränker rätten att lämna uppgift vidare eller att utnyttja uppgiften
kan anmälas till rätten av den misstänkte eller försvararen när
undersöknings-ledaren har slutfört utredningen. För rättens prövning
gäller 19 § andra stycket.	175

Prop. 2016/17:68	Bilaga 8	Förteckning över remissinstanserna
		(sekretess för bilduppgifter) ...........................................	159
	Bilaga 9	Lagrådsremissens lagförslag ..........................................	160
	Bilaga 10	Lagrådets yttrande ..........................................................	174
	Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 2016....		177

Innan vittne höres, erinre rätten		Innan ett vittne hörs ska rätten
vittnet om hans sanningsplikt så		upplysa vittnet om skyldigheten att
ock, då ed avlagts, om vikten		tala sanning och, när ed har
därav. När skäl äro därtill, skall		avlagts, om vikten av den. När det
vittnet tillika erinras om innehållet		finns skäl till det, ska vittnet också
i 5 och 6 §§.		upplysas om innehållet i 5–6 §§.

tualiseras. I	sådana situationer ska reglerna om förundersökning i
23 kap. RB	i möjligaste mån gälla (prop. 2011/12:156 s. 35 f.). Detta

sekretessbelagd		uppgift, får	ett
förbehåll	göras i enlighet		med
10 kap.	4 §	offentlighets-	och

43 kap.		Prop. 2016/17:68
5 §1
En sekretessbestämmelse som	En sekretessbestämmelse	som
gäller för en uppgift i ett mål eller	gäller för en uppgift i ett mål eller
ett ärende i en domstols rätt-	ett ärende i en domstols rätt-
skipande eller rättsvårdande verk-	skipande eller rättsvårdande verk-
samhet upphör att vara tillämplig i	samhet upphör att vara tillämplig i
målet eller ärendet, om uppgiften	målet eller ärendet, om uppgiften
läggs fram vid en offentlig för-	läggs fram vid en offentlig för-
handling i samma mål eller ärende.	handling i samma mål eller ärende.
Detta gäller dock inte sekretess	Detta gäller dock inte sekretess
enligt 4 § och 18 kap. 15 §.	enligt 4 §, 18 kap. 15 § och 35 kap.

Protokoll ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på		Prop. 2016/17:68
inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), och en kort be-		Bilaga 5
teckning av saken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

Vid förundersökningen skall	Vid förundersökningen ska det
protokoll föras över vad därvid	föras ett protokoll över det som
förekommit av betydelse för ut-	har förekommit som är av be-
redningen.	tydelse för utredningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt	När en utsaga av en misstänkt
eller någon annan har upptecknats	eller någon annan har upptecknats

håll	göras i enlighet med 10 kap.
4 §	offentlighets- och sekretess-