av Jesper Skalberg Karlsson (M)
till Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Den 1 mars överlämnades den statliga utredningen En översyn av tobakslagen – Nya steg mot minskat tobaksbruk (SOU 2016:14) till statsrådet Gabriel Wikström. Utredningen presenterar en lång rad förslag som spänner över flera olika politikområden och utskott.
Utredningens utgångspunkt vad gäller snus är värd att uppmärksamma. I kapitlet ”Allmänna utgångspunkter och överväganden” konstateras att: ”Oavsett hur det förhåller sig med bedömningarna av snus som rökavvänjningsmedel eller snusets mindre farlighet jämfört med cigaretter, konstaterar vi att den tobakspolitiska utgångspunkten är att det inte ska göras skillnad mellan olika former av tobak. Detta har också varit utgångspunkten för våra överväganden och förslag.”
Detta är ett tydligt exempel på absolutism: att allt som inte anses önskvärt ska förpassas och förbjudas. Det är en strategi som kan sägas ha begränsad framgång, om vi ser till förbudstiden i Amerika för att ta ett väldigt tydligt exempel.
Dessutom är det svenska snusets effekter inte helt oviktiga. Tobaksbruket i Sverige ligger på samma nivå som i jämförbara länder. Men i Sverige är en betydande del av bruket förlagt till snus, inte rökning. Detta leder till att Sverige är ett av de länder som har lägst antal tobaksrelaterade sjukdomar.
Snus och cigaretter bör alltså inte behandlas på samma sätt. Snus har, förutom rent kulturella värden, en viktig roll att spela i rökavvänjning. Att snusande, som alternativ till rökning, leder till ett lägre antal tobaksrelaterade sjukdomar bör beaktas.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström:
Delar statsrådet och regeringen uppfattningen att oavsett hur det förhåller sig med bedömningarna av snus som rökavvänjningsmedel eller snusets farlighet jämfört med cigaretter, så bör tobakspolitikens utgångspunkt vara att det inte ska göras skillnad mellan olika former av tobak?