av Sofia Arkelsten (M)
till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Regeringen har antagit en strategi – ingen resultatstrategi - för biståndet till Syrien. Strategin beskrivs av statsrådet själv som anpassningsbar och flexibel, ett annat sätt att beskriva att den är luddig. Grundansatsen är bra, men det är ändå ett dokument som väcker frågor. Konflikten är fruktansvärd, människor svälter. Krig, våld och övergrepp har blivit vardag för dem som är kvar i landet. Situationen är desperat. Det står till och med i strategin att det är världens värsta humanitära katastrof.
Situationen i Syrien kan förändras fort, den framförhandlade vapenvilan är bräcklig. I strategin står det på s. 8 att ”inga resurser ska kanaliseras genom väpnade grupper. Svenskt utvecklingsbistånd ska inte utnyttjas i politiskt syfte. Sverige ska inte samarbeta med Assadregimen.”
Detta väcker frågor om hur statsrådet ser på vad som är ”politiskt syfte”. Det är också oklart på vilket sätt denna strategi är kopplad till den svenska utrikespolitiken. Samtidigt på s. 9 i strategin beskrivs hur lokala myndigheter ska stöttas och hur den existerande myndighetsstrukturen ska bevaras på teknisk nivå. Möjligen kan det då rent tekniskt bli svårt för Sverige att undvika att stötta regimen. Oklarheterna påverkar det svenska biståndets effektivitet och kvalitet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:
Hur avser statsrådet att säkerställa att biståndet är kopplat till den förda utrikespolitiken och att svenskt bistånd varken kanaliseras genom väpnade grupper eller stöttar Asadregimen?