av Sofia Damm (KD)
till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Situationen vid den jordanska gränsen till Syrien har kraftigt försämrats. För närvarande befinner sig, enligt de senaste siffrorna, minst 22 000 människor som flytt från Daishkontrollerade områden, strandsatta i mycket svårtillgänglig terräng. Antalet människor fortsätter att växa, och inga tecken har uppvisats på att situationen skulle vara på väg att avta. Den restriktiva jordanska flyktingpolitiken ligger fast, med ett insläpp om 100 personer per dag. Under december månad avled tio personer och två till tre födslar registrerades dagligen, detta i en miljö utan infrastruktur.
Regionen, som i allmänt tal kallas ”the berm”, är i dagsläget på väg att utvecklas till ett de facto permanent flyktingläger. Samtidigt som denna mänskliga katastrof pågår står flyktingläger i Jordanien, såsom Azraq, i det närmaste halvtomma. Detta skapar alltså en situation där människor i akut nöd hålls utanför möjligheten till ett grundläggande skydd.
Daishanslutna grupper verkar i området, och hjälpinsatser kompliceras rejält av att gränsområdet ligger så avlägset och är svåråtkomligt. Det finns inget vägnät, och området saknar infrastruktur för vattentillförsel. Detta har som följd att de hjälpinsatser som utförs i området blir oerhört kostsamma, Ett permanent flyktingläger i denna region beräknas bli det dyraste lägret i världen per capita och kommer att ta betydande resurser från andra humanitära insatser.
Bristen på officiella säkerhetsstrukturer gör att kvinnor och barn utgör en mycket sårbar grupp. Tillgången till sanitära faciliteter är minst sagt bristfällig, och det finns risk för att ensamma kvinnor kan tvingas in i giftermål i syfte att försäkra sig om skydd i området. Uppgifter förekommer också om sexuellt våld.
Sedan december har situationen vid gränsen uppmärksammats internationellt. UNHCR gick i början av december ut med ett pressmeddelande där de uppmanade Jordanien att släppa in de då 12 000 syriska flyktingarna, med företräde för de mest sårbara. Detta följdes av uttalanden med liknande krav från Amnesty International och Human Rights Watch.
Jordanien är dock mycket tydligt med att landet måste ta hänsyn till den säkerhetsrisk som flyktingarna från Daishkontrollerade områden utgör. Försök har gjorts att få Jordanien att acceptera kvinnor och barn, men då refereras det till terroristdåd utförda av kvinnor, inklusive i hotellbombningarna i Amman 2005.
I den av regeringen antagna Syrienstrategin framkommer inga svar på hur biståndet används för att hjälpa människor som så totalt hamnat utanför alla i regionen tillgängliga skyddsnät – ett utanförskap som inte bara riskerar att orsaka mänskligt lidande utan även riskerar att leda till ytterligare tillväxt i den rekrytering som terroristnätverken i regionen ägnar sig åt.
Jag önskar nu att statsrådet klargör vad statsrådet och regeringen gör för att uppmärksamma och ifrågasätta att situationen vid gränsen blir permanent och för att möjliggöra att de som behöver hjälp också får det.